Melodikrysset nummer 14 2015

Också denna lördag, påskafton, har jag gått upp tidigt för att vara nyduschad och påklädd och ha ätit frukost när det är dags att lösa Melodikrysset. Krysset har jag som vanligt lyckats lösa, men naturligtvis innehöll det ett och annat som låg utanför det jag, annars en musikalisk allätare, spontant kunde.

Amerikanska pojkband hör inte till det jag brukar lyssna på, men vi fick ju låttiteln, ”Bye Bye Bye”, och den har tydligen sjungits in av en grupp som heter NSYNC.

Kanye West ligger också utanför det jag brukar lyssna på, men eftersom jag vecka efter vecka ser på Skavlan, har jag faktiskt sett West i TV. I krysset hörde vi honom i ”Only One”.

Jag kan tänka mig att många av krysslösarna hade mer besvär med att identifiera Lars Nordlander som upphovsman till den sång som i dag sjöngs av Tommy Körberg, ”Mitt liv”, men för egen del har jag sett Tom Alandhs film om Nordlander, ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”. Alandh har jag också träffat personligen, senast vid premiärvisningen i Enköping av hans mycket sevärda film om Anna Lindh.

Whitney Houston, i dag med ”I Will Always Love You”, kan man ju däremot knappast ha undgått att höra, men jag ska vara ärlig: Hon finns inte i min mycket stora skivsamling.

Vi har en ganska stor samling DVD- och VHS-filmer också, och där finns allt möjligt, både smala kvalitetsfilmer och filmer om James Bond. Och jo, jag har och har sett även ”Agent 007 ser rött”.

Vi kan fortsäta med filmmusik, eftersom melodierna i dagens dubbelfråga båda hade filmbakgrund. ”Bohus bataljon” förekom i filmen med samma namn, och där sjöng man ”det var bom, bom, bom”. Och ”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”.

Flintstones förekom också i film, fast i tecknad sådan. På svenska kallades den här stenåldersfamiljen Flinta.

Mitt melodiminne är gott, och melodierna måste inte vara stenålders för att jag ska minnas dem. Ett i dagens melodifestivalsammanhang tyvärr ganska unikt exempel är ”Guld och gröna skogar” med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Av liknande skäl, för att de till exempel har en catchy refräng, har många andra, många av dem också bättre melodier fastnat i mitt musikminne.

”Syster Jane” från sjuttitalet är ett exempel.

”Morning Has Broken” med Cat Stevens ett annat.

Och i fallet ”Det var en Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” tror jag att både melodin och den märkliga texten bidrar till att låten fastnar i minnet.

Sist kvar i dag är ”Barbie Girl” med dansk-norska gruppen Aqua. Här skulle vi komma på vad den norska sångerskan hette. Jo Lene Grawford Nystrøm. Enligt Eldeman skulle vi dock inte skriva så utan Nyström. Men så heter hon ju faktiskt inte!

Jag avslutar i dag med att tillönska alla medkryssare GOD PÅSKE (norska) och GLÆDELIG PÅSKE (danska)!

Skärtorsdag

Påskens religiösa innehåll är oss främmande, men Birgitta pyntar lika fullt som alltid huset påskfint. I de redan en smula grönskande syrenkvistar hon här om dan tog in och satte i krukor med vatten hänger hon påskfigurer. På köksbordet lägger hon en stor duk med tussilagomönster jag köpte åt henne inför en annan påsk för länge sen – jag köpte den i en konsthantverksbutik i Stockholm där jag på den tiden jobbade. På bordet ställer hon utöver en bukett med överdådigt blommande tulpaner också påsktuppar i olika storlek – flera av dem, bland annat några stora och mycket vackra, har jag köpt åt henne; annat av det här slaget köpte jag hem när jag var på journalistresa i Portugal efter revolutionen där.

Rum efter rum får prägel av påsken och dess färger.

Själv går jag efter lunch en ärenderunda i vår lilla stad. Min vänstra fot är svullen och jag har svårt att få på mig en normal sko, men eftersom snön har smält, tar jag i stället de sandaler jag brukar ha på sommaren. Det är originellt till vinteröverrock, men vad fan gör man? Som vanligt drar jag med mig min tantväska på hjul.

Först går jag till vårt lilla apotek och hämtar ut medicin som håller på att ta slut. Vis av erfarenheten ringde jag dit för ett par dar sen och kollade, och de hade som jag befarade inte det jag behövde, men varorna beställdes och skulle finnas där i dag. Det gjorde de också.

Därifrån gick jag till det näraliggande Systemet. Nej, vi har inte börjat dricka alkohol igen, men Systemet har en viss bredd på sitt alkoholfria sortiment. För kvalitet borgar numera det faktum, att även de här alkoholfria vinerna tillverkas av kända och välrenommerade vintillverkare.

Med ett antal vinflaskor i rullvagnen gick jag sen vidare till Coop Konsum, också i de flesta andra ortboendes ögon Öregrunds bästa och mest välsorterade livsmedelsbutik.

Jag skulle kunna ge många exempel på att det är så men jag nöjer mig med att konstatera, att Konsum i Öregrund har sinne för att komplettera Coops ordinarie sortiment med varor som har det där lilla extra, gärna livsmedel med lokal anknytning. I fiskdisken köper jag hem böckling, rökt sik och rökta laxfenor från ett förnämligt fiskeföretag på orten, Stora Risten fisk. När jag var liten, var min pappa yrkesfiskare, och han fortsatte också senare att fritidsfiska, så jag tror att jag är kompetent att avgöra, hur fisk ska smaka när den inte har fraktats långt och har anrättats, i de här fallen rökts, snabbt. Till middag i dag serverade jag laxfenor med kokt svensk småpotatis och skivor av färsk gurka.

Det här serverade jag på Flora-tallrikar och Flora-fat och i en Flora-karott från finska Arabia, och till maten serverade jag ett lätt kylt alkoholfritt vitt vin.

Så här äter vi förstås bara för att det är påskvecka.

Birgitta tjuvstartade redan i går.

Också hon hade varit på Konsum och köpt fisk från Stora Risten, men i hennes fall var det fråga om strömming. Till middag serverade hon egenstekt strömmingsflundra. Det som inte gick åt, gjorde hon inlagd strömming av, en matlagningskonst hon tog i arv efter min nu sedan länge döda mamma.

Det här vet jag sedan gammalt att Birgitta kan till fulländning, och det blev över förväntan, men hennes lunch i går tog mig med jätteförtjust överraskning. Den har vi aldrig ätit förut, men jag hoppas verkligen inte att det blir sista gången. Receptet på shakshuka med ägg, hade hon hittat i söndagens UNT, där den beskrevs som en typisk frukosträtt från Mellanöstern, men Birgitta serverade den alltså som lunchrätt direkt ur stekpannan, som hon ställde på underlägg på matbordet.

Ingredienser för fyra portioner (men vi – två – åt upp nästan alltihop):

1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
1 burk körsbärstomater
1/2 tsk harissa (chilipasta)
1 tsk spiskummin
salt (vi använder seltin)
nymald svartpeppar
4 hönsägg (eller 8 vaktelägg)
100 g fetaost (eller 4-6 labneh-ostbollar)
färsk koriander eller bladpersilja
rostat bröd

1. Skala och hacka löken och vitlöken.
2. Hetta upp oljan och fräst det här på medelvärme cirka 5 minuter tills det mjuknar och utan att det tar färg.
3. Lägg i chilipastan och låt den fräsa med en minut.
4. Häll i körsbärstomaterna och mosa dem med en potatisstöt eller gaffel. Krydda med spiskummin och salt och peppar efter smak. Låt det koka ihop till en fin tomatröra.
5. Knäck i äggen och låt äggvitan stelna några minuter. Rör inte.
6. Smula över fetaost (Birgitta använde småtärnad sådan) eller lägg i labneh-bollarna. Klipp över koriander och strö gärna på chiliflagor/svartpeppar.
Ät med rostat bröd.

Ut till landet

Min relativa tystnad här på bloggen under de senaste dagarna har berott på att vi har ägnat oss åt att flytta ut på landet, till vårt sommarhus i Öregrund.

Vi har haft vårt ställe här i Öregrund ända sen 1969, så sen dess har vi i omgångar byggt ut och moderniserat, dock utan att fördärva – huset är fortfarande falurött och har spröjsade fönster. Men vi har i alla fall svag grundvärme på för att klara vattenledningen – insatt av oss; i början fick vi hämta vatten i brunn – och hyggligt snabbt få huset beboeligt igen.

Efter så här många år har vi förstås också rätt mycket på plats när vi själva flyttar ut, men varje vår gör vi ett slags säsongsflytt: packar kläder och skor för olika ändamål, fyller kartonger med olästa böcker och osedda filmer, tar med oss senhöstens och vinterns tidskrifter och serietidningar; Birgitta tar också med sig sysaker och stickningar. Och så tar vi i kartonger med oss våra ganska många krukväxter. Faktum är att vi fyller en större skåptaxi med våra flyttgrejer – chauffören hjälper oss gamla och lytta med i- och urlastningen. Det här är inte helt billigt, men det är rationellt, och eftersom vi själva inte har kostnad för bil – ingen av oss har ens körkort! – tycker vi att vi har råd.

Gårdagen gick alltså till stor del åt att packa alltsammans i väskor och kartonger, och i dag har vi ägna oss åt att packa upp alltsammans (fast lite är kvar att göra) och ställa sakerna på deras öregrundsställen. Gradvis får huset den karaktär det har under sommarhalvåret. Glasverandan med sina spröjsade fönster har krukväxter på de mörkblå fönsterbänkarna, och jag har sorterat alla CD jag hade med – glasverandan är nämligen en nästan perfekt resonansbotten för skivlyssning.

När jag var på glasverandan, såg jag, att en hög syren i syrenhäcken nedanför hade blåst omkull, och senare, när Birgitta var ute för att ta in kvistar att ställa i krukor, såg hon, att ytterligare ett par träd på andra sidan huset också hade knäckts. Öregrund måste ha drabbats av en riktigt häftig storm under senhösten eller vintern.

Men nu ska vi strax sätta oss framför TVn.

Melodikrysset nummer 13 2015

För egen del tyckte jag att ganska mycket i dagens kryss var svårt.

Mest besvär hade jag med Bertil Englund, vars ”Flicka med positiv” inte har fastnat i mitt musikminne, kanske för att jag inte hade TV 1960. Dessutom var jag nyanländ till Uppsala för studier och när det här begav sig mycket aktiv, snart ordförande i socialdemokratiska Laboremus.

Dessutom hade jag redan en korsande Bertil i krysset, nämligen Sven-Bertil Taube, dock i ett för mig mycket mer välkänt sammanhang. Han sjöng ”Barberarvisan” ur ”Folk och rövare i Kamomilla stad” av Thorbjørn Egner, på sin tid en kär bok i vår barnkammare.

Men för att återgå till mina musikaliska luckor:

Debbie Harry och hennes ”Two Times Blue” hör inte till det som har fäst sig i mitt musikminne.

Samma sak gäller Velvet och ”Enemy”. Men nu har jag ju fått anledning att slå upp att bakom Velvet döljer sig Jenny Mariette Pettersson.

Och här kommer nästa upprepning – den gode Eldeman försökte sätta myror i huvudet på oss.

Den andra myran, betydligt lättare för mig att identifiera, hette Hjördis Petterson, i det fallet med ett s. Henne fick vi höra i Ulf Peder Olrogs ”Syförenings-boogie”.

En sista lite knepig fråga. Ja, inte när det gällde att höra vem som sjöng: Nanne Grönvall. Men ”På en gammal sur och rutten eka” har jag faktiskt aldrig hört förut.

Sune Mangs har jag förstås hört många gånger. Och i dag sjöng han dessutom ”Anne-Marie”, som ännu tidigare sjöngs av Thor Modéen.

Ett par andra damer figurerade i två andra låtar som spelades i dag:

”Jenny Let Me Love You” sjöng EMD, de vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Och sen hörde vi Nils Dacke spela ”Vad har du under blusen, Rut?”. en småfräck låt vi minns med Schytts (1973) och Streaplers (1974).

Dessutom fick vi höra Stefan Ljungqvist i ”The Lady Is a Tramp”, ett nog alltför generaliserande omdöme – men det är en bra låt.

För en del män är livet heller inte raka spåret. Fast ”Jag reser mig igen” har ett bra budskap, och dessutom är det roligt att Thorsten Flinck så sent som i Melodifestivalen 2012 framförde ett bidrag, som man faktiskt fortfarande kommer i håg.

Dagens dubbelfråga illustrerades med två låtar, lätta att känna igen. Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” har både fin text och bra melodi. Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har jag ett speciellt förhållande till: Den sjöngs på min kusin Kreetes begravning av ett av hennes barnbarn, och sen var jag faktiskt på besök i min estniska hemby Juminda, när Kreetes aska på hennes begäran ströddes i Finska viken, vår barndoms hav.

Och apropå sång: ”Kungssången” har jag aldrig sjungit med i ens vid de tillfällen då jag har stått bredvid drottningen. Jag har fört hövliga och helt normala samtal med kungen också, men jag har alltid lyckats undvika att behöva säga ”Ers majestät”.

Jag får finna mig i att vi har monarki, men jag är republikan.

Gästspel av Radiosymfonikerna och före det en mycket god middag

Vår lilla krets, som tillsammans – mer eller mindre – går på abonnemangskonserterna i Uppsala Konsert & Kongress, har gradvis blivit aningen större. Birgitta och jag har haft årsabonnemang till konsertserien ända sedan vårt nya Musikens hus öppnades. Därefter lyckades vi intressera också Anna, som nu alltså åker till konserterna i Uppsala, fastän hon bor i Rinkeby. Och sen har Anna gjort på motsvarande sätt med sin pappa Bengt, i yngre år gift med Birgitta, och Bengts fru Inger.

Vi sitter på olika håll i Konserthuset, men vi brukar försöka äta middag tillsammans före konserterna och sen dricka kaffe ihop i pausen.

Oftast styrs valet av restaurang av ändamålet med de här träffarna: Vi har rätt många gånger ätit i Konsethusets restaurang eller på ställen som ligger på bekvämt gångavstånd från Konserthuset. De båda familjerna i den äldre generationen turas om med att välja ställe och betala.

I går hade Birgitta fått lust att göra något extra och bjöd således det här sällskapet på det som av många uppsalabor anses vara stans bästa matkrog, Villa Anna, som ligger lite undangömt i Odinslund men verkligen är värt ett besök. Det är inte något billigt ställe, men deras mat är värd pengarna vet Birgitta och jag som i motsats till de övriga hade varit där tidigare.

Eftersom vi sen skulle till Konserthuset, hämtade Bengt oss i bil – Inger och Anna satt redan i den.

Bengt skulle alltså köra bil, Anna skulle göra detsamma hem, och jag och Birgitta är numera helnykterister, så bara Inger tog ett glas vin. Vi övriga drack Pripps blå lättöl.

Birgitta hade, för att spara tid, förvalt huvudrätt, pärlhöna, men eftersom den här kvalitetsrestaurangen, som lagar lokalt anförskaffad mat, inte hade fått tag på någon pärlhöna, fick det bli kyckling, fin gårdskyckling, i stället. Den serverades med läckra tillbehör, bland annat slungad fänkål, kokt rödbeta och små brynta kokta potatisar.

Före det hade vi fått var sin skål varm pumpasoppa med kärnor och till det läckert mjukbröd, ett ljust och ett mörkt, plus två sorters smör.

Och till den dubbla espresson serverades chokladkaka. Jag som är diabetiker donerade min kaka till Anna.

* * *

Vi infann oss en halvtimme före konserttid i Konserthuset för att lyssna på en liten utfrågning av kompositören till kvällens inledande stycke, ”Tales From Suburbia”, ett uruppförande. Albert Schnelzer, född 1972, visade sig ha både humor och distans. Och inte heller hans ”Tales From Suburbia”, som inledde konserten, visade sig sätta den ångeststämpel på det stadsbyggnadsfenomen många vill åsätta den stadsmiljö Schnelzer själv tydligen har levt hela sitt liv i. Musiken speglade de olika sidor som präglar den här miljön liksom andra.

De som spelade den här konsertkvällen var Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av den mycket förfarne Daniel Harding.

Den här orkestern är mycket stor – mycket större än vår Kammarorkester som vi normalt brukar få höra i den här konsertserien – så hela scenen var täckt av stolar åt musikerna. Mängden och arten av instrument, plus naturligtvis musikernas spelskicklighet, bidrog till att lyfta den musik som framfördes, oavsett om musiken i fråga bestod av stillsamma eller mer bombastiska partier.

Det här tror jag bidrog till att lyfta Robert Schumanns ”Ouvertüre, Scherzo und Finale i E-dur” (1841).

Ett ännu starkare intryck på mig gjorde kvällens avslutande stycke, ”Symphonie fantastique” (1830), komponerad av Hector Berlioz (1803-1869), och jag talar här inte om kompositörens programmusikaliska avsikter med den utan om verkets rent känslomässiga effekt på lyssnaren.

Själv greps jag främst av två av dess fem satser, ganska olika varann till sin karaktär: dels den nästan dansanta andra satsen, ”Un bal” (En bal), dels den omtumlande fjärde satsen, ”Marche au supplice” (Marsch till schavotten). Men också femte och sista satsen, ”Songe d’une nuit du sabbat” (Dröm om häxsabbaten) hade furiösa sidor.

Jag noterade att folk ur Uppsalas musikliv hade sett till att få biljetter till den här konserten. På vägen ut hejade bland annat Stefan Parkaman, ledare för Uppsala akademiska kammarkör, på mig – vi har träffats i andra sammanhang.

Melodikrysset nummer 12 2015

Dagens kryss klarade jag lätt, om man bortser från ett tekniskt avbrott. Efter nyhetsuppehållet dog plötsligt Radio Uppland, som jag brukar ha ständigt inställd i radion i mitt arbetsrum för att lyssna just på Melodikrysset.

Det här gjorde att jag, när jag fick in P4 igen, hamnade i ljudillustrationen till en fråga jag inte hade hört. Men det lät dansbandsaktigt, och så småningom kunde jag också skriva in svaret: Det var Stiftelsen som sjöng ”Hon finns överallt”.

Nja, dansband är inte riktigt min grej. Det är däremot Beatles. Fast innan jag hann komma på att det som spelades var Paul McCartneys ”Ibony and Ivory”, stack dottern, Kerstin, in huvet i rummet och sa titeln. Men sen skulle ju en del av den översättas till svenska också, ebenholts.

Jag har allt av Beatles i mina skivhyllor. Allt av Fred Åkerström också – han medverkade för övrigt i lanseringskonserten av min sångbok ”Upp till kamp!” 1970 i Folkets hus i Stockholm. Däremot har jag aldrig träffat hans dotter, CajsaStina Åkerström, som jag annars också har lyssnat en del på, fast då på skiva. Hon har även haft några hits, bland dem ”Av längtan till dig”, som hon gjorde tillsammans med Åsa Jinder.

Povel Ramel har jag hört live flera gånger, tidigt (i mitt liv) i tält i Sundsvall, sent (i hans liv) på Regina-teatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett stycke nostalgi, signerad Povel Ramel, ”Mitt 30-tal”. Fast den text han hade skrivit om trettitalet väjde ju inte heller för epokens mörkare sidor.

Också Björk har jag hört live, mycket nära scenen vid prisutdelningsceremoni i regi av Nordiska rådet i København. Att hon fick kulturpris av just Nordiska rådet har förstås att göra med att hon kommer från Ísland.

Hustrun och jag är gamla operavänner, och vi har förstås sett Georges Bizets ”Carmen”, som ”Toreadorarian” är hämtad ur. Här spelades den dock av Cave Stompers, kända för en dansmusik som var mycket populär under min skoltid på 1950-talet.

Hustrun har träffat både Björn och Benny, men ingen av oss har sett någon scenuppsättning av ”Chess” från 1986. Man jag har ”Chess” på skiva och kände förstås igen ”One Night In Bangkok”.

Ronny Eriksson och Euskefeurat finns rikt representerade i min skivsamling, och det var heller inte svårt att bakom hans ”Ja gärna” känna igen Paul Ankas klassiker från 1957, ”Diana”.

Evert Taubes ”Inbjudan till Bohuslän” har jag både med honom och med Öbarna, som ju genom Eva Jarnedal har en anknytning till en person som Taube diktade om. Öbarna uppträdde förr ofta på socialdemokratiska partiarrangemang, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) skrev vi om både dem och om deras skivor.

Karaokeversioner av kända låtar är väl musikaliskt inga höjdare, men jag förstår greppet att inte spela ”Vem vet” med Lisa Ekdahl.

Tom Jones är en utmärkt sångare – i dag hörde vi honom i ”She’s a Lady” – men han hör ändå inte till den kategori artister jag för egen del har på skiva.

Men vi tar väl och slutar med något svenskt, ”Skomakare Anton”. I dag hörde vi den med Alf Robertsson, men den finns också inspelad med den genom Melodifestivalen aktuelle Hasse Andersson, som har skrivit låten, och då hette den ”Skomagare Anton”.

I eftermiddag ska vi ha familjekalas, födelsedagskalas för Klara som snart fyller tio. Morfar och mormor ger henne tillsammans pengar till att börja i den efterlängtade ridskolan.

På bokrean, till slut

Det har inte blivit av att gå på årets bokrea förrän nu. Det visade sig vara lönsamt: Akademibokhandeln/Lundeq tog 50 procent av reapriset på det de hade kvar. Och jag fick god hjälp av en av de äldre damerna där med att hitta det jag ville ha av det som fanns kvar.

Och jag fick faktiskt ihop två hela plastkassar med böcker, som jag staplade på varann i min tantvagn. Hälften gav jag till hustrun, hälften behöll jag själv. Bland det jag behöll för mig själv finns till exempel Jan Kjaerstad, Jean Genet och två böcker av Don DeLillo och så en bok av Anita Salomonsson – jag såg att hustrun kastade begärliga blickar på den, men hon får naturligtvis låna den.

Och så blev det en deckare av Michael Connelly, en av de få jag redan inte har.

Åt hustrun köpte jag Arnaldur Indriðasons senaste deckare, men det var inte någon reabok. Vi håller honom båda högt som deckarförfattare, en av Nordens bästa för närvarande.

Jag hade tänkt köpa några barnböcker också för presentbruk åt barnbarnen, men det reabeståndet var mycket utplockat.

Melodikrysset nummer 11 2015

Den här lördagen började lite olyckligt för mig. Inte för att jag försov mig – jag vaknar alltid i god tid för Melodikrysset på lördagsmorgnarna. Men först blödde jag näsblod, ymnigt, när jag var på toaletten. Och sen, när jag ändå tyckte att jag hade hyggligt med tid kvar för att äta frukost, hörde jag i radion, att Melodikrysset var framflyttat en halvtimme. Jag behöver väl inte tillägga att sport ligger helt utanför det jag intresserar mig för.

Min erfarenhet av Melodikrysset är att där mycket sällan förekommer låtar och artister som jag över huvud taget inte har hört talas om. Men i dag fanns det ett sådant exemplar.

Jag är normalt ganska bra orienterad i barnvisegenren i vid mening, och då menar jag inte bara sånt jag lärde mig sjunga under min egen skoltid för en mansålder sen – i dag spelades till exempel ”Röda stugor tåga vi förbi”, även känd som ”Sommarvandring”.

Våra barn fick många skivor, och sen har även barnbarn i lite olika åldrar fått skivor och filmer med musik i present. Men i dag uppdagade jag en lucka i mitt barnvisekunnande: ”Min tand e lös” tror jag faktiskt jag aldrig hade hört förut. Så ibland har ”Melodikrysset” en bildande funktion.

Jag har ett hyggligt musikminne och är lite av en musikalisk allätare, men jag minns faktiskt heller inte spontant ”Du har en vän” med Lill Lindfors (som jag annars har lyssnat mycket på), i Carole King’s original ”You’ve Got a Friend”.

Oskar Linnros finns heller inte i mina skivhyllor, men genom rockbjörnsledtråden tog jag mig fram till ”Hur dom än”.

Men jag tog mig fram till honom liksom till Enrique Iglesias, som jag heller inte har lyssnat våldsamt mycket på. Det var alltså han som sjöng ”Still Your King”.

Filmen ”Min bäste väns bröllop” med Julia Roberts har jag för egen del inte sett, men det var för den skull inte omöjligt att känna igen Sophie Zelmani i ”Always You”.

Självklart har jag sett filmer av Colin Nutley men faktiskt inte ”Under solen” från 1998. I den förekom ”You’ve Got a Friend”, ”You’re Everywhere”, signerad Weeping Willows som jag gillar.

Från film är steget inte långt till TV, och jo, när ”Fame” var ny i svensk TV, såg jag lite av den. Eldeman efterlyste också något som förekom i den, och att döma av antalet bokstäver och de ledbokstäver jag hade, syftade han i det här fallet på dans.

Som mina regelbundna läsare vet, älskar jag inte dansband, framför allt inte att dansa till deras musik. Men en man i min ålder har ändå hört till exempel Sven-Ingvars, om inte annat så på Svensktoppen. Och en låt som ”Två mörka ögon”, som spelades i dag, har utan tvekan schlagerkvaliteter.

”Mjölnarens Irene” blev hit under tidigt 1950-tal, med bland andra Lily Berglund och Britt-Inger Dreilick. I dag fick vi höra den i en dansk version, ”Møllerens Marie”.

Lite nordisk kurragömmalek ägnade sig Anders Eldeman åt också när det gällde ”En gång i Stockholm”. När Monica Zetterlund sjöng den i Eurovision Song Contest 1963, hamnade den – mycket orättvist, tycker jag – på sista plats. Fast i dag hörde vi den med Edda Magnason, som har isländskt påbrå. Hennes version gjordes för filmen om Monica Z och finns också på skiva.

I Melodifestivalen 2009 slutade Caroline af Ugglas på andra plats med ”Snälla, snälla”, också det ett tävlingsbidrag skyhögt över samtliga låtar i årets omgång.

Men jag ska förstås ändå se finalen.

Not Again Sam

Jag har med nöje sett föregångarna, ”Play It Again Sam”, 1 och 2, också skrivit om nummer två här på bloggen. Scenen, Reginateatern, är densamma liksom greppet.

Gänget på scenen är i stort sett detsamma, när de nu gör en tredje musikteaterföreställning, ”Not Again Sam”: Paul Kessel, John Fiske, Björn Sjödin, Hasse Loelv och Grosse Grotherus, och som ni kan ana drar även de tre sistnämnda musikaliskt ett tungt lass, dock lätt och glatt genom deras spelskicklighet och mångsidiga instrumentbehärskning. Kessel och särskilt Fiske spelar också, men deras roll i den här föreställningen är ändå främst att vara sångare.

Fast en förändring har det blivit i den här ensemblen – dess kvinnliga medlem har bytts ut. Verkligen inte för att det var något fel på Andrea Geurtsen – men hon fick anbud om att spela musikteater i Helsingfors.

Ny kvinnlig sångstjärna i den här speciella ensemblen på Reginateatern är nu i stället Anna-Karin ”Ako” Nytell Oldeberg, en duktig sångerska, välkänd på Uppsalas musikscen.

Det den här ensemblen gör är ett stycke mycket svängig scenshow: hits ofta hämtade från film och TV, introducerade med mellansnack och sen presenterade, till exempel med uppgifter om den film de ingick i, på en storskärm. Däremellan gör framför allt Paul Kessel (med låtsat motstånd från John Fiske) lite scenshow, och vi får oss också till livs en Roy Andersson-inspirerad parodi på Hans Majestäts tal vid Riksdagens högtidliga öppnande.

En del av de filmer och TV-program, vars hitlåtar vi fick höra i den här föreställningen, har jag faktiskt inte sett, men man kan ju knappast ha undgått sånt som blev hits genom filmer som ”Grease”. Men det ska inte tolkas som att det enda jag kände igen från filmvärlden var Edvard Perssons ”Jag har bott vid en landsväg”. ”Med en arm om din hals” är ett annat exempel, hämtat ur filmen ”1939”. Också Beatles’ ”Norwegian Wood” kan anföras som exempel.

Programmet rymde även sånger, underbara sådana, som jag i motsats till flertalet i publiken vet något om, sådana som ”Brother Can You Spare a Dime” från massarbetslöshetens amerikanska trettital. Den finns förresten också på svenska, ”Köp de arbetslösas sång”.

Anna-Karin Nytell Oldeberg gjorde en del minnesvärda sånginsatser, till exempel i Cole Porter’s broadwayklassiker ”Anything Goes”. Och jag vill ge henne en eloge för att våga sig på Monica Zetterlund-klassikern ”Sakta vi gå genom stan”, särskilt som hon gjorde det väl.

I övrigt vill jag bara nämna att programmet är mycket rikhaltigt och innehåller hits av mängder av låtmakare, Bruce Springsteen, Elton John och andra. Vill du ha en riktigt fullmatad kväll, gå till Reginateatern!

* * *

Eftersom vi skulle gå på teater, åkte vi ner på stan och åt en lätt middag. Det blev te för min del, kaffe för Birgittas del på det anrika kondiset Landings. Till det tog vi var sin matig macka.

Jag känner mig jättesvensk – men jag har en del av mitt hjärta kvar i ett annat land

Jag tillbringar förvisso mycket tid vid datorn, men då och då gör jag också utflykter utanför hemmet och då inte bara för att åka till Coop vid Uppsala C för att handla mat.

För kort tid sen var jag till exempel på möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening. Peter Gustavsson, ny ordförande i kulturnämnden, berättade om vad den nya röd-gröna majoriteten där tänker åstadkomma.

Jag yttrade mig där – jag tänker inte ge mig förrän Uppsala får ett Konstens hus, lätt tillgängligt någonstans i centrum av stan.

I går var det jag själv som talade, den här gången på ett möte med en organisation jag aldrig tidigare har gästat, Aktiva Seniorer. Fast ämnet var inte nytt: ”Flykten från Estland” har jag tidigare talat om vid ett otal tillfällen, på olika håll här i Uppland: på PRO-föreningar, på biblioteken i Öregrund och Enköping, på Upplandsmuseet, hos Missionskyrkan i Östhammar…

Jag brukar påminna om att in emot 30.000 ester var den första riktigt stora flyktinggruppen till Sverige – de flesta av oss kom över havet i fullastade båtar; några kom aldrig fram. Jag brukar då också alltid säga, att mitt hjärta klappar också för dagens flyktingar, de flesta av dem inte lika blonda och blåögda som jag.

Jag gör det här utifrån min egen familjs historia: berättar, mot bakgrund av först en sovjetrysk, sen en tysk och slutligen en 1944 – vi gav oss i februari i väg till Finland i pappas fiskebåt – hotande ny rysk invasion och om hur vi sen, på hösten, var tvungna att ta oss vidare till Sverige.

Jag berättar om hur pappa och en ingift morbror höll sig gömda på farstuvinden när de under den första sovjetiska maktperioden blev inkallade till Röda armén men betonar alltid, att det inte betydde att min familj skulle ha haft några sympatier för nazismen, tyskarna och deras strävan att utvidga sitt Lebensraum.

Jag berättar att två av mina morbröder åkte till Finland och slogs mot Sovjetunionen i en estnisk bataljon i den finska armén. Den ene av dem åkte hem till Estland och slogs och stupade på östfronten när tyskarna retirerade och Röda armén trängde in i Estland – han var en av många ”finlandspojkar” som gjorde så. Hans brorsa, som också slogs i den estniska bataljonen i Finland, träffade i Finland en flicka, en finska, som han gifte sig med och fick två barn med, vilket han trodde skulle skydda honom mot utlämning. Men finnarna tvingades lämna ut honom, och han kom aldrig att återse hustru och barn. I Estland träffade han senare en annan kvinna, som han ju inte kunde gifta sig med, eftersom han redan var gift, men som han fick två nya barn med. De här två barnkullarna träffades först efter Estlands frigörelse efter sovjetväldet. Fast vid det laget var deras gemensamma pappa död.

Jag brukar alltid också berätta om hur det var att i en båt i en konvoj med ett halvt dussin båtar komma i hamn på den svenska sidan, i vårt fall i Löran söder om Sundsvall. Jag brukar då särskilt nämna den märkliga känslan att inte förstå ett enda ord av det de människor sa som snabbt samlades på kajen – det de sa lät som ett obegripligt tjatter. Men jag brukar tillägga att det på den här punkten så småningom för min del slutade med att jag i studenten fick A i svenska.

Det här är min och mina landsmäns historia, berättad utifrån en så småningom mycket väl integrerad flyktinggrupps perspektiv, och jag brukar alltid säga att de allra flesta i den tidens svenska samhälle förstod varför vi hade kommit och ville oss väl, detta utan att jag hoppar över den så kallade baltutlämningen och återlämnandet av fiskebåtar, bland annat min pappas egenbyggda – nationaliserad statsegendom enligt de sovjetiska myndigheterna.

Jag tror att jag lyckades hyggligt med mitt föredrag. Applåderna var varma, och så fick jag av arrangören på stående fot ett anbud att återkomma i höst. Lokalen var fylld till sista plats, men arrangören hävdade att långt fler skulle ha velat komma.