Första maj i ett regnigt Uppsala

Jag hör inte till dem som stannar hemma Första maj. Men hjärtproblem och andra krämpor gör, att jag inte längre klarar att gå i tåget den långa vägen från Vaksala torg till Parksnäckan i Stadsparken. Så Birgitta går ensam av vid den hållplats som ligger närmast torget, samlingsplatsen, medan jag fortsätter med bussen till Akademiska, varifrån man snabbt kan ta sig till mötesplatsen.

Fast strax efter det att vi har skilts åt, vid korsningen Kungsgatan/Vaksalagatan, stannar bussen och blir stående en lång stund. Den korsande gatan blockeras av ett demonstrationståg som marscherar förbi, Vänsterpartiets tåg. Det är ett även för detta demonstrationsbenägna parti ovanligt långt tåg, 1.200 deltagare enligt Upsala Nya Tidning. Förklaringen till att så många trotsar regnvädret är att talare i år är partiledaren Jonas Sjöstedt.

Så småningom, efter det att ytterligare ett litet demonstrationståg har passerat, kommer bussen i gång igen.

Vädret vacklar lite hit och dit. En bit inne i Stadsparken får jag lov att spänna ut mitt medhavda paraply. Tur att jag tog en tjock vinterrock i alla fall!

Just inga andra har ännu anlänt, men jag går till bänkraden framför scenen och tar plats, även åt Birgitta. Efter en stund får jag sällskap av en kamrat från Laboremus-tiden, senare även kulturnämnden, Bo Wirmark, numera gammal liksom jag. Vi pratar gamla minnen, medan en trubadur från scenen sjunger allt från Beatles till Taube.

Sen marscherar demonstrationståget, drygt 400 pers, in och större delen av sittplatserna tas i anspråk. Birgitta hittar mig och sätter sig på min andra sida.

Snart börjar det regna igen, inte häftigt men så pass att inte bara jag utan alla andra som har paraply med sig fäller upp sitt eget skydd mot regnet.

Men folk går inte därifrån. Vi som har kommit dit är alla inställda på att lyssna på talarna, fyra till antalet. Och vi står upp och sjunger med, när musikkåren spelar ”Arbetets söner”.

Först talar Majlene Ahlgren, ordförande i LO-distriktet. Det är ett agitatoriskt tal, möjligen aningen för långt, men ett genuint uttryck för samhörigheten mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren, också med krav från den förra på den senare.

Asal Gohari, vice ordförande i SSU i Uppsala, bidrar med ungdomlig kämpaglöd och jävlaranamma. Även en panchis som jag fylldes åter av ungdomens entusiasm.

Huvudtalare var Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister och trots sin ungdom – hon är född 1975 – före detta förbundsordförande i Vision, det som tidigare hette Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, SKTF. Sällan har jag hört ett inte bara så engagerat utan också så personligt Första maj-tal. Med tydlig vilja att verkligen lösa de frågor hon har ansvar för och dessutom med ett personligt avstamp i hemmiljön i Bergsjön i Göteborg rörde hon vid mitt röda hjärta.

Och så överraskade oss arbetarekommunens nye ordförande Gustaf Lantz med en personlig betraktelse om omtanke och solidaritet från en ortsbo i den lilla skånska by där han och hans familj har sommarstuga, en berättelse som starkt kontrasterar mot den främlingsfientlighet och avoghet som i dag präglar alltför många i de där trakterna.

Sen sjöng vi ”Internationalen” och höll varann i händerna.

Och så var Birgitta och jag framme hos Annika Strandhäll och tackade henne för det fina anförandet, Birgitta först. När det blev min tur, presenterade jag mig – vi hör ju inte till samma politiska generation. Men då hutade Annika åt mig: Det var klart att hon visste vem jag var. Och jag tillstår att jag blev glad.

Första maj-måltid i förväg

Veckor då vi hjälper till med att få i väg barnbarnen Viggo och Klara till skolan, lagar deras mamma, vår dotter Kerstin, i gengäld middag även till oss. Kerstin är fenomenal på att laga god mat från grunden, men i dag valde hon något överraskande annorlunda, och jag tror att jag vet varför. Det har med det annalkande Första maj att göra.

Det hon bjöd på var skivor av rökt kasseler och till det ett par sorters melon och ett par sorters chips, bland annat Sourcream & onion.

Det här var, i lätt modifierad form, den måltid jag brukade bjuda på när vi kom hem efter Första maj-demonstration och efterföljande möte.

Barnens mamma var, när de var små, en mycket efterfrågad Första maj-talare och fick ofta tala någonstans ganska långt bort från Uppsala. Hölls mötet inte på relativt kort avstånd från Uppsala, stannade jag hemma med barnen och gick med dem i demonstrationståget i hemstaden.

Oftast låg Första maj-aktiviteterna under normal lunchtid, så det gällde att få mat på bordet, när vi äntligen kom hem. Och då kom det att bli något som inte fordrade lång och komplicerad matlagning, mest bara att koka lite potatis medan man ställde fram det övriga. Alltså serverade jag skivor av något slags skinka, skivor av melon, lite sallad och ett par sorters chips – till chipsen snabblandade jag ett par sorters dip, av gräddfil och oftast dipmix av ett par sorter, oftast med gul lök respektive dill och gräslök.

I år ska Kerstin besöka brorsan Matti och hans och Karins nya baby på Första maj.

Jag och Birgitta ska göra samma sak kommande lördag. Det besök vi tidigare hade planerat blev inte av – Matti och hans familj hade nämligen drabbats av svinkoppor, förmodligen hemförda av den nya babyns storasyster Ella från dagis. Men penicillinkur pågår.

Trädgård och musikalisk bakgård

Det blev mycket TV i kväll.

Mer av en slump såg jag en del av ”Go’kväll” – fastnade där för ett par inslag om trädgård och odling: dels råd från den kunniga Gunnel Carlson, dels ett besök i Tage Andersens orangeri, fyllt av kamelior.

Uppfylld av detta fortsatte jag med att efter Rapport se även det nya programmet ”Trädgårdstisdag” med Pernilla Månsson Colt som programledare. Det kommer jag aldrig att göra igen, eftersom programmet var en salig röra av restaurering av ett uthus (med hjälp av grejer som de flesta människor inte har), udda matlagning och lite om odling, främst gödsling. De medverkande, framför allt damen i de egendomliga trädgårdskläderna, får för min del gärna hamna i gödselstacken.

Sen såg jag ytterligare ett presentationsprogram av låtar som ska tävla i Eurovision Song Contest. De bedömdes av en liten jury, som bestod av tidigare deltagare i de svenska schlagerfinalena, bland annat Christer Björkman, och leddes av Sarah Dawn Finer.

Den här gången förstod jag mig inte på deras preferenser.

I mina öron lät i och för sig Österrikes bidrag ”I Am Yours”, som framfördes av The Makemekes, ganska bra. Så också i deras, men den hamnade inte tillräckligt högt upp i deras sammanvägda rankinglista.

Ännu längre ner i den hamnade Ungerns bidrag, ”Wars For Nothing” med Boggie (Boglárka Cseme). I mina öron hade den här låten den överlägset bästa melodin.

Jag gör verkligen inte det valet för att jag skulle gilla den politik Ungern för, och jag begriper därför inte de reservationer den här bedömningsgruppen gjorde mot Ryssland, alltså dess politik, inte dess tävlingsbidrag (som jag själv inte fann så bra som de gjorde).

Eurovision Song Contest är en tävling i populärmusik, inte politik. Och inte heller i dans, koreografi, ljuseffekter et cetera skulle jag vilja tillägga.

Vårkonsert med Orphei Drängar

Också i år gick vi på ODs vårkonsert, som vanligt i universitetsaulan. Och som vanligt hälsade vi på gamla bekanta, hemmahörande i det akademiska Uppsala. När vi efter konserten stod i södra porten, passerade och hejade bland andra Stefan Parkman, känd körledare här i staden – sa också sitt namn i förbifarten. Det behöver han verkligen inte göra – vi har träffats i ganska många olika sammanhang.

I motsats till capricerna är vårkonserten, även om presentatören, Mark Levengood, presterade både mycket personliga och mycket roliga inledningar, en mycket traditionell körkonsert. Och mycket riktigt hördes i inledningen bland annat Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln…”).

Men vintern var också närvarande i denna vårkonsert i april, till exempel genom Bjarni Thorarensens ”Winter” med musik av Robert Sund – Birgitta berättade senare, att hon hade berömt Robert vid den påföljande middagen på Norrlands nation. (Birgitta är så kallad moster i OD.)

Men det fanns mycket annat att musikaliskt också glädja sig åt under den här konserten, till exempel ”Tyger! Tyger! Burning Bright”, en text av William Blake (som jag har läst en del av), tonsatt av Brian Hughes.

Särskilt skulle jag vilja framhålla det finska stråk som fanns i den här vårkonserten: ”Etelä-pohjolainen piirilaulu”, en sydösterbottnisk ringdans av Toivo Kuula, Ole Eklunds och Lasse Mårtensons ”Jurmo” och så två sånger av Jean Sibelius, ”Sortunut ääni” (Vad har brutit tonens välde), en text ur ”Kanteletar”, och så ”Terve kuu” (Måne hell), en text ur ”Kalevala”.

Cecilia Rydinger Alins ledning av OD var som vanligt mästerlig.

* * *

Birgitta berättade sen, när hon kom hem från den efterföljande middagen på Norrlands, att hon hade placerats bredvid Mark Levengood och då bland annat hade berömt hans djärva och vackra klädsel, först en guldfärgad, sedan (vid middagen) en röd frack.

Mark Levengood kontrade med att säga att det Birgitta hade på sig såg ut att vara en nobelklänning. Birgitta berättade då att hon faktiskt hade haft den här tudelade skapelsen vid en kungamiddag, en obligatorisk del av nobelfestligheterna.

Melodikrysset nummer 16 2015

I dag innehöll Melodikrysset ganska mycket musik som jag inte var bekant med och som jag alltså måste identifiera med hjälp av nätet, och jag syftar då inte på Elvis Presley’s ”Kiss Me Quick” – det senare skulle ge ordet snabb – på finska.

Frida Appelgren (även känd som Muranius) minns jag i och för sig med melodifestivalbidraget ”Upp o hoppa”, men hennes ”Dunka mig gul och blå” – märklig titel – från 2008 tror jag att jag aldrig hade hört förut.

Britt Ekland känner jag förstås till som skådespelerska, men inte visste jag att hon också hade spelat in något på skiva, ”Do It To Me”.

Att dansband inte är mitt Gebiet vet ni ju, så inte heller Curt Haagers – och inte kände jag till ”Vägen till Paradiset” och ”Guardian Angel”. Fast Eldeman hjälpte oss ju att identifiera det söka ordet.

Och aldrig har jag sett ”You’ve Got a Mail” / ”Du har mail” heller. Själv skriver jag det för övrigt på svenskt maner, mejl. Fast Sinead O’Connor har jag ingenting emot.

”Triumfens ögonblick” har jag heller inte sett, men jag känner till Vangelis (Evangelos Odysséas Papathanassiou). Men jag är osäker på om jag har hört ”Chariots of Fire” tidigare.

Sylvia Vrethammar har jag hört, till och med live på en socialdemokratisk valupptakt. Och jag såg och hörde henne med ”Trivialitet” i Melodifestivalen 2013. Vidare minns jag att Stig Nahlbom och Åke Cato i Expressen en gång i världen döpte om henne till Vresiga Sylthammar.

Åke Cato har jag i min blogroll (liksom han har mig i sin), så jag följer honom fortfarande. För mig var han inte svår att känna igen i dialogen med Sven Melander – herrarna brukade uppträda tillsammans i TV under namnet Werner och Werner.

Ett äldre nummer från revyscenen är Jules Sylvains ”Jag är ute när gumman min är inne”.

Förr i världen gick de bästa låtarna i Eurovision Song Contest att komma ihåg – de blev örhängen. Ett exempel, från 1979, är det israeliska bidraget ”Hallelujah”. Det sjöngs av Gali Alari och Milk and Honey, vilket senare betyder honung.

Fast vi avslutar redovisningen med England.

Jag har allt av The Beatles i mina skivhyllor, således också ”Something”, på svenska Någonting.

Och Lasse Dahlqvist drogs också åt det engelska, åtminstone engelska. flottan som hade siktats vid Vinga. Fast egentligen var det väl hans göteborgskor, Ada och Beda, som drogs till den eller kanske snarare engelsmännen ombord.

I eftermiddag ska jag på konsert med OD, Orpehei Drängar, här i Uppsala.

Amerikanskt i Konserthuset

När jag gick längs Vakslagatan mot Uppsala Konsert och Kongress, slog vädret om till rasande hagelstorm. Då jag nästan var framme vid Vaksala torg, fångade en häftig vindby min keps, som hamnade på gatan. Och när jag böjde mig ner för att ta upp den, fick hagelstormen även mig att falla omkull. Plötsligt låg jag hjälplös på rygg i is- och lersörjan, men vänliga människor strömmade till och hjälpte mig upp. Jag kom inte fysiskt till skada, men i dag har jag borstat och borstat rocken för att få bort alla nu intorkade lerfläckar från ryggen och ärmarna.

Efter fallolyckan tog jag mig in i Konserthusets värme och väntade in de övriga i vårt sällskap. Först kom Birgitta tillsammans med Inger – Bengt var den här gången i Härnösand för föredrag. Sen kom, från Stockholm, Anna med sin dotter Amanda. Amanda är starkt musikintresserad och hade för kvällen fått överta morfar Bengts säsongkort.

Inger hade före konserten bokat bord för fem i Konserthusets restaurang, och om buffén där finns bara gott att säga.

* * *

Kvällens konsert med Uppsala kammarkorkester under ledning av Paul Mägi hade amerikanskt tema och hade getts rubriken ”Från nya världen”, och då anar ni, att Antonin Dvořáks kända verk från 1893 spelades. Dvořák, annars tjeck, kallades mycket riktigt till USA för att vitalisera musiklivet där och arbetade där under åren 1892-1895. Vad jag förstår, inspirerades han av det nya landet men längtade samtidigt hem, och båda de här miljöerna har satt spår i musiken. Jag är ganska bevandrad i amerikansk folkmusik och faktiskt även religiös musik, och jag kände omedelbart, redan i inledningen, igen inlånet ”Swing Low, Sweet Chariot”.

Flera temata återkommer i den här musiken, och orkestern spelade ljuvligt.

Det här verket har jag förstås hört förut, däremot inte de två verk som spelades före pausen.

Konserten började med ”Made In America” (2005) av Joan Tower (född 1938 och fortfarande i livet). Det rör sig om ett modernt verk, i vissa avseende ovant för örat – men även i det här fallet finns ett traditionellt inlån: ”America the Beautiful”. Den har jag i min skivsamling med Pete Seeger.

Aaron Copland (1900-1990) komponerade sin balett ”Appalachian Spring” till koreografen och dansaren Martha Graham. Också det här är spännande musik, men man skulle förstås vilja höra den tillsammans med balett för att på så sätt ta del av den i rätt sammanhang. Märkligt nog spökar en religiös folksång även i det här verkets slut: ”Simple Gifts”.

På socialdemokratisk distriktskongress i Heby

En gång i världen satt jag sekreterare vid några distriktskongresser för Socialdemokraterna i Uppsala län, och jag har faktiskt vid ett par tillfällen med högsta röstetal valts som kongressombud av partivännerna i Uppsala arbetarekommun.

Senare kom jag att mest göra insatser för mitt parti centralt, i olika funktioner på den centrala partiexpeditionen i Stockholm, ofta lite missvisande kallad partistyrelsen.

Ett helt arbetsliv i rörelsens tjänst gör att jag får inbjudningar att som gäst närvara vid både distrikts- och partikongresserna.

Under mina många år på partiexpeditionen var jag bland annat under en ganska lång period nordisk och baltisk sekreterare, vilket betydde att jag i samband med val (även kommunalval) följde valrörelser, i slutändan på plats, och sen deltog i det aktuella partiets valvaka men också att jag med hjälp av respektive lands tidningar, prenumererade papperstiningar på den tiden, telefonsamtal och målinriktade besök hade stenkoll på vad som hände i länderna närmast oss. Vid ett besök i Lettland brast, när jag ställde uppenbart inte slumpmässiga frågor till ett par yngre partvänner, kvinnan i den här duon ut i ett hjärtligt skratt och sa sen: ”Enn Kokk, du vet redan alldeles för mycket om oss!”. Utöver det här deltog jag också regelbundet i Nordiska rådets sessioner och reste som medföljande make med min hustru, när hon som minister eller talman gjorde officiella besök i grannländerna. Om allt detta skrev jag rapporter, som sändes till partiets VU inför sammanträdena, och jag vet att mina sakkunniga redogörelser för vad som hände i grannländerna lästes och uppskattades av till exempel Göran Persson – Anna Lindh tyckte att mina rapporter i vissa stycken var mer initierade än ambassadernas, så hon ringde mig och föreslog ett formellt informationsutbyte: mot att jag sände mina partirapporter till en av henne utsedd person på UD fick jag regelbunden tillgång till ambassadrapporterna från grannländerna.

Vad har nu detta att göra med Socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län? Jo, ett inslag i den här kongressen var en valanalys – valet gick för övrigt ganska hyggligt i vårt län: Vårt parti kom, i koalition med andra, till makten både i landstinget och i Uppsala samt flertalet övriga kommuner.

Valanalysen innehöll givetvis också problematiska frågor som Sverigedemokraternas frammarsch. På den här punkten tyckte jag att jag med mitt nordiska perspektiv – jag upprätthåller ju mina gamla kunskaper, som ni ser av rapporteringen här på bloggen – hade en del att tillföra. Alltså berättade jag om mina erfarenheter av motsvarande partiers frammarsch i grannländerna och om skilda socialdemokratiska strategier – anpassning som i Danmark och en klassisk socialdemokratisk linje som i Norge – och framhöll att jag för egen del gillade den norska linjen. Och faktum är att jag, trots att detta var ett seminarium, fick en rungande applåd efter mitt ganska korta inlägg.

Hustrun fick senare också hon en lång och varm applåd när hon som gästernas representant hälsade kongressen.

Som gäster har vi ju inga formella plikter på kongressen, men vi följde noggrant förhandlingarna från öppningsformalia till slut och unison sång av ”Internationalen”. Som vanligt på distriktskongresser var förstås motionsbehandlingen och valen de intressantaste punkterna.

Partistyrelsens inbjudne gäst var Mikael Damberg, som visade sig ha sommarstuga i Heby. Eftersom vi känner honom sen gammalt – jag ända sedan han som liten grabb var på besök hos farsan, förre partikassören Nils-Gösta Damberg, på partiexpeditionen – hälsade vi personligen på honom. Den som har läst min blogg länge vet, att jag inte ville ha honom eller någon annan från det i mitt tycke alltför borgerligt anstuckna Lenet, partidistriktet i Stockholms län, som partiordförande, men Mickes anförande till distriktskongressen var klassisk socialdemokratisk agitation.

På samma sätt uppträdde inför distriktskongressen vår av kongressen nyvalde distriktsordförande, Ardalan Shekarabi. Han bor numera i Knivsta, men jag mötte honom förstås redan på den tiden då han bodde i Uppsala. Jag hörde till dem som var kritiska mot den SSU-falang han under sin tid som SSUs ordförande tillhörde och trodde kanske att hans förtida avgång från den posten skulle bli ändpunkten för en vidare (s)-karriär. Men han har alltså kommit tillbaka och nu blivit både statsråd och ny ordförande i vårt partidistrikt. Och även i hans fall kan jag konstatera, att det han sa från talarstolen i Heby Folket hus inte innehöll något, som jag själv inte står bakom.

Motionsbehandlingen var föredömlig: Distriktsstyrelsens utlåtanden genomtänkta och välargumenterade av föredragande, motargument från motionärer och andra som inte höll med om slutsatserna, ingen strypt debatt. Distriktsstyrelsen vann voteringarna, ibland med hjälp av ett visst tillmötesgående. Ämnena täckte ett vitt politiskt fält.

Den avgående distriktsordföranden, Agneta Gille, avtackades med stor värme. Agneta är folkrörelsemänniska i ordets riktiga betydelse: lyssnande, lyhörd för andras synpunkter, outtröttligt verksam.

I Uppsala län har inte minst SSU vuxit i antal, vilket gläder mig, också en gammal folkrörelsemänniska. Det smärtar mig att sett över tid relativt färre engagerar sig partipolitiskt – partipolitiken, det breda engagemanget, är ju demokratins livsnerv.

Melodikrysset nummer 15 2015

Hustrun och jag var i egenskap av partiveteraner inbjudna till det socialdemokratiska partidistriktets kongress i dag. Vi fick skjuts av en partivän härifrån Öregrund, och eftersom distriktskongressen hölls i Heby i en annan del av länet, måste vi starta tidigt. Jag steg upp halv sex, och vi hämtades vid grinden klockan sju.

Det gjorde att jag inte kunde höra Melodikrysset i direktsändning i dag och inte heller lösa det, förrän jag var tillbaka i Öregrund. Nå, vi åt middag och såg sen en stund på TV också.

Men nu har jag lyssnat på Melodikrysset på webben och också löst det.

Jag tyckte att det musikaliskt var ett trevligt kryss i dag, och jag hade lite problem bara med den andra frågan, där frågan löd i vilken stad vi hamnade genom den spelade musiken. Så småningom ledde ledbokstäverna mig till att det måste röra sig om Hollywood. Och lite nätforskning fick mig så småningom att gissa, att den var hämtad ur filmen ”Hooray For Hollywood” från 1937. Där spelas den av Benny Goodman, men jag skulle kunna tänka mig att vi fick höra den med något annat band. Någon som vet säkert?

Också dagens avslutande skiva, en talskiva, hade viss anknytning till filmvärlden. Inte så att den dialog som spelades var hämtad ur någon film – det här var en talskiva med lite inslag av musik. Ett par filmfavoriter från förr hördes i ett samtal där Örebro blev Stockholm, och det var ganska lätt att känna igen Fridolf Rhudin på hans värmländska idiom. Den andre, enligt uppgift både regissör och skådespelare, måste ha varit Weyler Hildebrand, eftersom han sas ha regisserat ”Pensionat Paradiset”.

Ytterligare filmfigurer, fast ur barnfilmer, inledde dagens kryss: Lill Lindfors sjöng ”Idas sommarvisa”, som vi förknippar med Emil i Lönneberga.

Lätt var det också att känna igen en av de bättre bidragen i årets Melodifestival, ”Jag är fri” (även kallad ”Manne leam frijje”) med den colombianske samen Jon Henrik Fjällgren.

Lätt var det likaledes att känna igen kära gamla ”Ack Värmeland du sköna”, i dag i en tysk version. Men det var inte det frågan gällde, utan vad den hette i den mer jazziga version Stan Getz gjorde. Jo, ”Dear Old Stockholm”.

Vi kan fortsätta på spåret andra versioner.

Vi fick höra en dansk version av en låt som har spelats in av många svenska dansband, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”: ”Jeg vil gi’ en tie for dine” heter den, när den framförs av Keld Heick & co.

Ett mycket lyckat svenskt lån är Alf Robertsons ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. I Tom T Halls amerikanska original heter den ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”. Fast i dag hörde vi den instrumentalt med Roland Cedermark på dragspel.

Cedermark förekom för övrigt ytterligare en gång. Han spelade också Åke Söderbloms och Jules Sylvains ”Två små fåglar på en gren”.

Instrumentala versioner var över huvud taget något av dagens melodi.

Men inte var det något svårt att känna igen Beatles’ ”Let It Be” bara för att vi hörde en orkesterversion med den jamaicanske pianisten Monty Alexander. Han och orkestern spelade den för övrigt i ett intressant och ovanligt tempo.

Likaså fick vi höra Queen’s ”We Will Rock You” med The Gary Tesca Orchestra.

Sist tar vi två svenska godbitar.

Laleh har jag redan tidigare ett gott öra till, och hennes ”Boom” ändrar inte min positiva uppfattning.

Och i dag överraskade Anders Eldeman mig genom att spela en låt med Jesper Odelberg, som jag annars bara känner till som ståuppkomiker: Hans ”All din kärlek” var inte alls dum. Så jag kanske skaffar hans CD ”Flaskpost”.

På hälsoundersökning

I tisdags tog jag bussen till Uppsala, för provtagning på Vårdcentralen och en del andra ärenden.

Detta inför en läkartid, en regelbunden kontroll, hos min husläkare i förmiddags.

Tisdagsresan blev ganska plågsam, eftersom jag tar urindrivande tabletter och bussen trots lång körtid saknar toalett.

Vis av den här erfarenheten tog jag en sen buss in till stan redan i går kväll. De urindrivande tabletterna hade jag då tagit tidigt på dagen, och jag drack knappt något bordsvatten till middag. Lik förbannat fick jag lov att vid ankomsten till Uppsala ta en vända in på stationstoaletten.

I morse, före läkarbesöket, tog jag inte de föreskrivna tabletterna, detta med tanke på att jag efter att ha varit på Vårdcentralen skulle ta bussen tillbaka till Öregrund.

Läkaren, en yngre kvinna, tyckte att jag handlade rätt: Man får i situationer som de jag beskrev skjuta på medicinintaget, ibland rent av hoppa över det.

Jag berättar det här för att ge en allsidig bild av mitt liv – gamla mäns tillvaro har sina sidor.

Till dem hör också gikt. Jag har fått medicin mot gikt, två tabletter Allupurinol per dygn.

I föreskrivningen fanns inte någon instruktion om spridning av de här båda tabletterna över dygnet, så jag har tagit båda på morgonen för att så att säga ha dem avverkade. Nyligen svullnade dock vänsterfoten åter igen upp, så där att det inte gick att få på skon. Först trodde jag att det möjligen hade att göra med en olycka på en av stadsbussarna i Uppsala – jag föll omkull i gången när bussen tvärt och oväntat först bromsade in, sen rivstartade. Men sen började jag luta åt att det trots medicineringen var gikten som hade slagit till igen.

Så jag reglerade själv intaget: tog den ena tabletten Allupurinol på morgonen och den andra vid middagstid. Och si, det hjälpte. Svullnaden gick ned, och vid det här laget är foten fullt normal igen.

Det här berättade jag också för läkaren, som uttryckte sitt gillande.

Bra patient botar sig själv.

Och några helt nya katastrofer indikerade inte de prov jag hade lämnat i tisdags. Men de kommer säkert ändå.

Påskägg på estniskt vis

Jag och min familj kom i slutet av andra världskriget via Finland till Sverige. Jag var sju år när vi kom hit, och vi anpassade oss ganska snart, lärde oss också svenska, men vårt eget språk, estniskan, fortsatte vi att tala i familjen och med andra landsmän, och även om estnisk kultur och estniska levnadsmönster är ganska lika dem vi mötte här i landet, vårdade vi oss också om våra estniska särdrag.

Det här gör att jag, också nu vid hög ålder, fortsätter att färga påskäggen på estniskt vis, på ett sätt jag lärde mig redan i min barndoms Estland. Min hustru är svenska, men hon och våra barn har alla lärt sig och lärt sig att älska det här estniska sättet att färga ägg. Jag gick nyss in på vår dotters – Kerstin Kokk heter hon – Instagram och såg där den första bilden av den estniska äggmålning hon i år, som andra år, genomför med sina barn, Viggo och Klara.

För det här estniska sättet att koka och samtidigt färga påskäggen, behöver man förstås ägg. För vår del kokar vi ganska många: I år blev det åtta för mig och tio för Birgitta. De här äggen blir små konstverk och ägg som inte går åt kan, om skalen är hela, sparas i en skål på skrivbordet. Många sparar också vackra skal till urätna ägg.

För att genomföra den här typen av äggfärgning/äggkokning måste man ha ganska generöst tilltagna tyglappar, till exempel 30 centimeter x 30 centimeter. Man kan till exempel klippa sönder ett uttjänt lakan. (När man sen är färdig med hela proceduren, kan man, efter att ha avskilt de färgande lökskalen med mera, köra omslagslapparna i tvättmaskin och sen använda dem på nytt nästa påsk.)

Den viktigaste ingrediensen i estnisk äggfärgning är stora mängder av skal från gul lök. Man kan ju spara lökskal undan för undan men också vittja bottnen i och underredet till löklådan i butiken där man handlar. Fast för vår del har vi välvilliga medhjälpare – framför allt Marina, som har estnisk mor – i Konsum i Öregrund: När vi flyttar ut till Öregrund veckan före påsk, har våra vänner i personalen på Coop redan fyllt hela plastpåsar med lökskal, som de ju ändå kontinuerligt måste befria löklådan och dess underrede från.

I princip räcker det att svepa in äggen, utlagda på tyglappar, i ett tjockt täcke av lökskal.

Men det finns andra ofarliga växter att använda för att få speciella färgeffekter. Flisor av albark ger till exempel brunare ränder.

I år, då påsken är tidig och våren inte riktigt syns till, finns det inte så mycket extra att hämta i trädgården, men man kan också åstadkomma ljusare konturer av blad till stensöta eller krokus eller, om påsken ligger lite senare, av kronbladen till blommande blå- och vitsippor. När jag själv var yngre, gick det att få intressanta färgbrytningar med hjälp av kräppapper eller fjädervipporna till påskriset, men de har blivit mer färgbeständiga sen dess, släpper alltså inte så lätt ifrån sig sin färg.

Jag har också, efter att ha sett tipset i en estnisk tidning på nätet, använt mig av lite blåbärssylt med hela blåbär i. Fast då kokade jag ett par såna ägg i en separat, liten kastrull – blåbär färgar mycket kraftigt.

Hur som helst: När du är klar med ett ägg, sveper du tygtrasan omkring det och det som ska avge färg, och så snurrar du och knyter till exempel björntråd omkring varje sådant äggpaket. Är ni flera om att dela en stor kokgryta, kan var och en spara en trådtamp (gärna i form av en ögla) på sina ägg och sen binda ihop dem löst med ytterligare en tråd. Gör man så här, underlättas sedan identifieringen, om olika personer har olika färg på sin tråd.

För att få någon effekt, måste man hårdkoka äggen – jag skulle säga i minst en kvart.

Sen spolar man kallt vatten på de kokta äggen, klipper upp tråden runt om med en sax och öppnar paketen. När du har spolat av äggen ska du finna, att du har skapat små underverk!

Nu har Kerstin lagt ut en instagrambild på sina estniska påskägg. Se på dem – de är faktiskt vackrare än mina.