Sommar i P1 med Nisse Hellberg

Jag är hyggligt bekant med Nisse Hellberg, i vart fall om man avser hans skivinspelningar med Wilmer X; jag har en bunt av dem i skivhyllan. Jag har för egen del aldrig hört honom live, men det har sonen, på ett SSU-läger för nu ganska länge sen.

Men det senare sagt mer i förbigående – Nisse Hellbergs Sommar-program i dag innehöll inga politiska bekännelser, för övrigt inga andra provokationer heller. (Och ändå kallade sig hans band i begynnelsen för Wilmer Pitt.)

Nisse Hellbergs sommarprogram innehöll i stället personliga betraktelser, när de var som bäst utlämnande och självkritiska. För det han berättade om kamrattrakasserier och hyss gjordes inte i form av roliga historier. Och den här berättelsens försök att genom kamratmobilisering besegra en översittare och buse får inte något heroiskt slut – gangstern som ska klås kollektivt dyker aldrig upp. Sen visar det sig dessutom att kamraten han en gång i världen var med om att mobba har lyckats hyggligt i livet och minns Nisse med sympati och värme.

En av berättelserna i programmet handlar om hans egen dotter, som oroar fadern genom att envisas resa först i Centralamerika och sedan på Jamaica. Eftersom jag har varit på Jamaica, förstår jag Nisse Hellbergs oro för vad som skulle kunna hända dottern i Kingston, men uppenbarligen har dottern skinn på näsan och klarar sig bra även i såna här miljöer.

När det gäller Nisse Hellbergs musikval, är det mot den här jamaicanska bakgrunden lätt att förstå, varför han valde att spela ”Barbwire” med Nora Dean.

Programmet började musikaliskt lovande med Etta James och ”Tough Lover” och slutade stiligt med Linda Ronstadt i Chuck Berry’s ”Back In the USA”. Däremot är jag en smula överraskad av att Nisse Hellberg också har en dragning åt musik, exekverad av till exempel Wanda Jackson, Tina & Ike Turner, Erma Franklin och countrystjärnan Lynn Anderson (som vi fick höra i ”Rose Garden”).

Allra roligast var det faktiskt att får höra en tidig (och outgiven) låt av och med en mycket ung Nisse Hellberg, ”Svarta moln”.

Sommar i P1 med Karl-Petter Thorwaldsson

Jag känner LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, framför allt från hans tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen 1995-1999, men vi hade träffats redan under hans ordförandetid i SSU 1990-1995. Vi jobbade inte tätt tillsammans, men det uppstod en, tror jag, ömsesidig sympati, och när vi numera – mycket sällan – träffas, till exempel under den senaste partikongressen, uppstår ögonblicklig och hjärtlig kontakt. Dessutom känner jag hans fru, Carina Persson, som också jobbade på partiexpeditionen under min tid där.

Mina läsare bör få veta det här, men jag kan försäkra, att min mycket positiva värdering av hans Sommar-program i dag inte har med vänskapskorruption att göra. Jag vet inte säkert, men kanske spelar vår arbetarklassbakgrund – hans i Kosta i Kronoberg, min i Juniskär i industrikommunen Njurunda söder om Sundsvall – en roll för att vi förstår oss på varann.

Jag tror att jag är kapabel att kunna säga, att Karl-Petter Thorwaldssons (dessutom personliga och öppenhjärtiga) berättelse om föräldrarna och om andra människor kändes äkta. Det han berättade om dem karaktäriserades dessutom av både realism och humor.

Det var också befriande att höra en ledande företrädare för arbetarrörelsen så hårt fördöma de osäkra villkor dagens daglönare lever under och att kunna konstatera, att LOs ordförande inget har till övers för den rasism och främlingsfientlighet som breder ut sig i dagens samhälle, tyvärr också bland alltför många av LOs medlemmar.

En särskild eloge till Karl-Petter Thorwaldsson för att han efter varje låt han spelade berättade för lyssnarna vad han hade spelat, dessutom varför han hade spelat just det här – han började med Ella Fitzgerald i ”Moonlight Serenade”, som var föräldrarnas kärlekssång, och slutade med Eva Dahlgren i ”När en vild röd ros slår ut doftar hela skogen”, tillägnad hustrun Carina.

I övrigt spelade han till exempel Linda Pira, Marie Bergman (”Ingen kommer undan politiken”), Dixie Chicks, Alice Babs (i Evert Taubes ”Fritiof och Carmencita”), Laleh, Birgit Nilsson (i Wagners ”Valkyrian”), Pink, Patti Smith och Robyn. Idel kvinnor.

Sommar i P1 med Sanna Lundell

Jag läser regelbundet Ulf Lundells blogg. Den har sommaruppehåll just nu, men jag har där läst de ilskna och såriga inlägg han skrev om eller om man så vill mot dottern Sanna Lundell, också det han senare raderade. Förhållandet mellan honom och Sanna, dotter i det tidiga äktenskapet med Barbro Zachrisson, verkar inflammerat.

Jag har nästan allt Ulf Lundell har gjort på skiva, har också läst en del tidiga romaner av honom, men Sanna Lundell har jag bara tillfälligtvis läst i Aftonbladet. I sitt Sommar-program i dag tog hon upp alkoholbruket i hemmet men svartmålade för den skull inte någon av föräldrarna, såg sig själv mer som en produkt av ett svart arv, svårt att leva med och hantera.

Och utan att närmare känna varken henne eller hennes föräldrar (alltså personligen) är det lätt att se, att hon tycks bära vidare ett ok: Hon är särbo med den i det här avseendet inte heller problemfrie Mikael Persbrandt och har, utöver de två barn hon har med honom, dessutom sen tidigare ett barn med Wille Crafoord.

Men allt det här verkar mer vara fall för min son som är psykolog än för mig som primärt är intresserad av Ulf Lundells musik och, i någon mån, prosa.

I sitt sommarprogram spelade Sanna Lundell dottern Olga Crafoord Lundells ”Valborg” men inget av Ulf Lundell. Bland de artister hon spelade fanns Eva Dahlgren, Joan Armatrading, Patti Smith, Nina Simone, Joni Mitchell och Sofia Karlsson. En av bekännelserna i Sanna Lundells program var att hon ser sig som feminist.

Sommar i P1 med Sverker Olofsson

Självklart känner jag till Sverker Olofsson – från Västerbottens Folkblad gick han vidare till Sveriges Television, där han i många år gjorde konsumentprogrammet Plus; numera hörs han då och då i radions Ring P1. Men det betyder inte att jag känner honom personligen.

Som journalist är han känd som hård granskare: rak och saklig, artig men omutlig. Ett av hans signa blev den soptunna han hade i studion och dit det som granskades men inte höll måttet åkte.

Han har alltid hållit sig på armlängds avstånd från kotterier, och mycket riktigt har han bosatt sig på en ganska liten ort utanför Umeå. Helt följdriktigt kritiserade han i sitt Sommar-program medias tilltagande kollektiva storstadsperspektiv. Och fastän jag inte delar hans vurm för ridning och hästar, gillar jag självfallet hans kritiska måttstock, i programmet illustrerat av å ena sidan nedläggningen av industrin i Hörnefors, där man låter pengarna styra, å andra sidan medias nästan fanatiska intresse för vad som ska hända med Slussen i hjärtat av Stockholm.

I några andra fall – kortlån mot ockerränta är ett bra exempel – gnistrade det till om den gamle konsumentjournalisten.

I annat – för så ska det väl vara i ett fritt kåserande sommarprogram – tog han upp kuriosa som en kvinnlig polis som kände igen honom hemifrån Umeå och därför tvärstannade polisbilen på ett olämpligt ställe i Stockholm, ett oväntat möte med Anders Borg och sin vänskap med den nu döde Crew-indianen Jerry McLeod.

Sverker Olofsson har ju mångårig mediaträning, så han försökte också bjuda på en blandad kompott när det gällde de skivor han spelade. Allt han spelade, till exempel med Jill Johnson, Anni-Frid Lyngstad, Electric Light Orcestra, Sven-Bertil Taube, Bruce Springsteen, Lina Nyberg, var kanske inte det allra bästa man hade kunnat hitta med dem, men ett och annat var mycket bra valt: Stevie Wonder i Beatles’ ”We Can Work It Out”, Johnny Cash i ”I Walk the Line”, Jessica Andersson i Ted Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå” och Claes Jansson i ”Har du kvar din röda cykel”.

Melodikrysset nummer 29 2015

I går var jag i Rinkeby på födelsedagskalas, så jag har kvar att lyssna också på fredagens Sommar. För när vi sen kom tillbaka till Öregrund, ville jag gärna se om Alfred Hitchcocks ”Fönstret åt gården”, som gick på TV. Jag har sett den många gånger, också skrivit utförligt om den – se ovan under Kulturspegeln, Film, Hitchcock, Alfred + filmtitel.

I morse var jag inne i de vanliga lördagsmorgonrutinerna igen: först frukost och morgontidningar plus Ring så spelar vi, sen Melodikrysset.

I dag innehöll krysset ett antal knepigheter, för mig i alla fall.

Neil Sedakas ”Sweet Sixteen” känner jag till, men vad farao kallades den på svenska? Jo, tydligen ”Hon är sexton år i dag”. Förklaringen till min okunskap på den här punkten är att jag ogärna lyssnar på dansband, inte heller på Flamingokvintetten.

Christer Sjögren och Vikingarna hör således inte heller till mina favoriter, och jag skulle aldrig komma på idén att skaffa dem på tyska heller. Efter mycket möda och långt nätletande har jag kommit fram till att den låt vi i dag hörde på tyska i svenskt original heter ”Du försvann som en vind”. Vad den kallades på tyska med Wikinger har jag ingen aning om.

Sånt som hörs på Svensktoppen brukar jag ha kläm på, men Jennifer Brown och ”Kom hem till mig” har jag helt missat.

Och för att fortsätta med mitt syndaregister: Också Taylor Swift och ”Bad Blood” ligger utanför min kunskapssfär.

Anni Frid Lyngstad, Frida kallad, känner jag förstås till hyggligt väl, men hennes låt i dag, ”Även en blomma”, minns jag inte.

Allmänt har jag musikaliskt ett närmare förhållande till Benny Andersson, som under en period också ingick i Hep Stars. I dag fick vi höra dem i ”Sunny Girl”.

Jag ha sett ”Sound of Music” flera gånger som film, aldrig på scen. Således inte heller den svenska uppsättningen med Tommy Körberg och Carola, ur vilken ”Något gott”, den svenska versionen av ”Something Good”, var hämtad.

Därmed är vi osökt inne på den eldemanska upprepningstekniken. Nästa låt, sjungen av Frank och Nancy Sinatra, hette nämligen ”Something Stupid”.

De kända barnen i sagan hette förstås Emil och Ida, även om Astrid Lindgrens sång i dag förekom i ett lite lite ovanligt musikaliskt sammanhang.

Därmed är vi inne på dagens avslutande tema, filmer.

Kai Gullmars ”Solen lyser även på liten stuga” med Harry Brandelius förekom i filmen ”Melodin från Gamla Stan” från 1939. Sången handlar således om sol.

Men ett strå vassare, och musikaliskt mer betydelsefull, blev ”Vänd dem inte ryggen” från 1955, som slog knock på en hel ungdomsgeneration – även mig – inte minst musikaliskt genom att den brett introducerade rockmusiken genom ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and his Comets. Senare upptäckte jag också att bland manusförfattarna fanns Evan Hunter, mer känd under namnet Ed McBain.

Sommar i P1 med Leila Lindholm

Många av dem som plockas ut för att göra radions Sommar är kändisar från något område, i Leila Lindholms fall TV-kock. Föga förvånande berättade hon lite om sina erfarenheter av att jobba på krogar – i hennes fall Operakällaren, Melker Anderssons, Fredsgatan 12 och Ulla Winblad, också Aquavit i New York. Men sällan fick det här atmosfär och konkretion; dock fanns det ett par undantag: lite mer berättade hon om sina erfarenheter från Aquavit, och så berättade hon om den könsförnedring hon mötte när hon som 20-åring sökte jobb. En del annat som hon berättade om sitt yrkesliv hade lite för mycket karaktär av marknadsföring.

Det var lovvärt att hon också berättade om sin familjebakgrund. Ett lovande men inte riktigt fullföljt led i detta var berättelsen om hennes marockanske far, som hade försvunnit ur hennes och moderns liv och som hon därför aldrig hade lärt känna. När hon till slut tog mod till sig och försökte ringa honom, svarade någon som visade sig vara hennes halvsyster, en person hon inte ens kände till fanns. Pappan fanns i Marocko.

En del av programmet ägnade hon åt mamma, mormor och den ”farmor” hon vad jag förstår fick genom moderns omgifte. De hyllades som människor, och Leila Lindholm spelade skivor som tillägandes dem: ”Kärleksvisan” med Sarah Dawn Finer, en orkestersvit av Johann Sebastian Bach och ”Dancing In the Dark” med John Legend. Marvin Gaye, Agnes och Ray Charles kan nämnas som exempel på att det fanns ytterligare spridning i den musik hon spelade.

Sommar i P1 med Herman Geijer

Herman Geijer har blivit sommarvärd genom en lyssnaromröstning. Hur många som behövdes för det vet jag inte, men att det finns de där ute som är intresserade av hans ämne, zombies, berättade han själv i dagens Sommar: När han annonserade ut en ABF-cirkel om zombies, kom det ett par hundra intresserade, så man fick dela gruppen i fyra olika cirklar.

Som bokläsande människa är jag inte främmande för att läsa om spöken, zombies, änglar och andra fiktiva fenomen, men eftersom jag är en rationalistisk människa, skulle jag inte komma på tanken att se det här som något hämtat ur verkligheten.

Vad jag förstår tror inte heller Herman Geijer på zombies, men han är i alla fall alldeles otroligt fascinerad av det här ämnet, så insnöad på det att det ibland under sommarprogrammets gång blir svårt att tro att hans (och andras) dragning till människoätande odöda bara har den bakgrund han själv anger: zombierna ska ses som en symbol för en rad storskaliga katastrofer som kan drabba mänskligheten. Vilken nu grunden än var, talade han en del om vikten av att upprätthålla en ständig katastrofberedskap i form av lager av mat och vatten. Med den tolkningen är alltså zombierna symboler för pandemier och naturkatastrofer – fast i de senare fallen tror jag ju för egen del att sunt förnuft och rationalism är till större nytta än föreställningar om zombier.

Av de skivor Herman Geijer spelade, kände jag bara till KSMBs FP, en spark mot Folkpartiet.

De skivor Geijer spelade, med Slayer’s ”Raining Blood” som avslutning, bildade den kanske mest larmande låtlistan hittills i årets sommarprogram. Åter igen aktualiserades frågan, om Sommar, oavsett arten av likriktning, ska få lov att göras så musikaliskt ensidigt. Om Sommar den ena dagen görs på det här sättet, en annan dag med musik som gillas av till exempel många pensionärer – hur ska programmet då någonsin få en stor och någorlunda konstant publik?

Sommar i P1 med Magnus Falkehed

Magnus Falkeheds ”Sommar” är ett av de bästa i den här serien hittills i år. I alla fall om man accepterar att sommarprogrammen inte måste vara lättsamma kåserier.

För det han berättar om sin och fotografen Niclas Hammarströms reportageresa till Syrien, som ändade i 46 dagars fångenskap i en smutsig och källarkall fängelsehåla, är inte något man slölyssnar till i hängmattan. Den här fångenskapen innehöll element av svält och dödshot, även skenavrättningar som väl bidrog till att Falkehed pissade i byxorna och sen var tvungen att tvätta dem i iskallt vatten där nere i sin fängelsekällare.

Till det som gör Magnus Falkeheds berättelse så berörande hör att han berättar sin och kollegans historia i mindre portioner och också mixar det riktigt hemska och hotfulla med historier om hur de, trots språkförbistringen, lyckades etablera ett slags umgänge med sina fångvaktare. Hoppet lever också genom tankarna på hustrun och barnen.

Magnus Falkeheds hustru är fransyska – han har under ganska lång tid varit bosatt i Paris – och det här hade ytterligare en pluseffekt på det när det gäller det talade innehållet mycket fina sommarprogrammet: En mycket stor andel av den musik han spelade hade franskt ursprung. Sist man hörde hyggligt mycket fransk musik i radio var på femtiotalet. Jag skulle gärna vilja höra mer med de artister Falkehed spelade, men hur får man tag på den här musiken, ens reda på att den finns?

Falkehed spelade också artister med anknytning till den del av världen han som journalist bevakar, sådana som syriern Omar Suleyman och den i Paris födda Yael Naim, som har tunisisk-judisk bakgrund – hennes ”New Soul” var en riktigt bra låt.

Och så vill jag gärna också nämna hans val av Bruce Springsteens ”We Take Care of Our Own”

Sommar i P1 med Nilla Fischer

Jag är inte ett skvatt intresserad av damfotboll. Men jag är inte det minsta intresserad av herrfotboll heller, så ta det mer som en förklaring till att jag före dagens Sommar-program egentligen inte ens kände till Nilla Fischer.

Plikttrogen som jag är lyssnade jag ändå på allt hon berättade från fotbollsvärlden, och det fick mig inte att bli mer intresserad av fotboll.

Det i hennes Sommar som fångade mitt intresse var hennes självbekännelse om homosexualitet. Inte så att jag själv har någon dragning åt det hållet, men den här sexuella läggningen är ju så pass vanlig (inte minst i damlandslaget i fotboll, om jag har förstått underrättelseväsendet på nätet rätt), att fenomenet är intressant på flera sätt, inte minst i fråga om omgivningens reaktioner. Nilla Fischer tycks själv ha drabbats på så sätt att närstående vände sig från henne, när hon kom ut med hon var homosexuell. För egen del har jag självfallet inga invändningar mot att hon numera har en annan kvinna som livskamrat.

Konventionens tryck spelade säkert en roll för att hon kom ut så pass sent i livet. Men om hon nu ville bilda opinion, borde hon kanske också ha berättat om hur hon såg på kön och sex i sitt tidigare liv – hon spelade framgångsrikt fotboll i ett pojklag i mycket unga år.

Hon spelade, och nu talar jag om musik, i sitt sommarprogram artister som Eminem, Timbuktu och Beyoncé Knowles och avslutar med Antony & The Johnsons som nog inte bara jag förknippar med den sexuella läggning en viktig del av hennes program handlade om.

Men sammantaget hade en mycket stor del av den musik hon spelade snabbt danstempo – inte fel i det enskilda fallet men ganska enahanda i den helhet ett sommarprogram utgör.

Borde inte producenterna för de här programmen kräva större musikalisk spridning?

Sommar i P1 med Johan Rockström

Dagens sommarvärd, Johan Rockström, är professor i miljövetenskap. Min hustru, Birgitta Dahl, tidigare bland annat miljöminister, satt 2004 i styrelsen för Stockholm Environment Institute och var med om att utse Rockström till institutets chef. Men själv har jag aldrig vad jag minns träffat honom.

Rockströms Sommar-program i dag hade helt och hållet miljön som tema, men det blev trots de många och drastiska varningarna för vad vi människor är i färd med att göra med vår planet ändå inte en dyster domedagspredikan; det finns fortfarande hopp, menade Rockström, och utveckingen kan ännu vändas, även om det håller på att bli knappt om tid. En och annan term var kanske inte bekant för sommarlyssnaren i gemen, men hans många exempel på vad vi människor håller på att ställa till med genom vårt sätt att leva var både skakande och begripliga.

Också mot hans program måste man resa invändningen, att det inte var något lättlyssnat för hängmattan eller badstranden. Men i motsats till de allt för många allt för egotrippade sommarprogrammen var Rockströms variant åtminstone angelägen.

Den här miljöprofessorn hade så mycket angeläget att säga, att han ibland måste tona de skivor han hade valt ut. Ändå gjorde han intressanta glidningar som den från Frank Sinatras till Sex Pistols’ ”My Way”. Bland det han i övrigt spelade fanns Stiff Little Fingers, Pink Floyd, Dire Straits, Bruce Springsteen (i Woody Guthrie-klassikern ”This Land Is Your Land”), Bob Marley, Tracy Chapman, Bob Dylan och John Lennon med flera i ”Imagine”.