Sommar i P1 med Ove Skog

Under mina tidiga år i Sverige under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal var tatueringar ännu inte så vanliga. Dock praktiserade en del unga grabbar en tidig form av primitiv egentatuering i form av så kallade luffarprickar, en liten triangel placerad i vecket mellan tummen och pekfingret.

Själv kände jag inte någon dragning till det här, aldrig heller till att bli tatuerad, när det blev mer vanligt än bland män som hade jobbat som sjömän på trader på de stora haven.

Dagens Sommar-pratare, Ove Skog, också känd under namnet Doc Forest, gjorde sin första tatuering 1959. Han är, omisskännligt även när det gäller idiomet, en son av Midsommarkransen, men han tillbringade stor delar av sina unga år på sjön och kom då också i kontakt med tatueringskonsten, som han började praktisera även för egen del. Dess förinnan hade han som tidens unga växt upp med raggarbilar och rock ’n roll. Jobb fanns det på den tiden gott om även för lågutbildade killar ur arbetarklassen, men ville man då också se sig om i världen, fick man ta jobb på båtar som gick till hamnar i fjärran länder. Så våren 1961 gick Ove Skog till sjöss.

I sitt sommarprogram berättade han om hur han på det här sättet såg världen: rasförtrycket i Sydafrika, begäret efter allt västerländskt i Odessa (där han också tog en stor risk genom att tjuvlifta bakpå en militärbil, detta för att komma i tid till båten), den äventyrliga och farliga färden från San Diego över Stilla Havet och så besöket i tatueringens förlovade land, Japan, där hans egna bröstpiercingar väckte stor medial uppmärksamhet.

Men huvuddelen av sitt program ägnade han förstås åt det som blev både hans stora intresse och hans främsta verksamhet i livet, tatuering. Som vi alla vet, rymmer den här verksamheten så väl okunskap som slarv och ignorans, men Ove Skog har tillsammans med andra ansvarsfulla tatuerare bildat en organisation som de som anlitar deras tjänster ska kunna lita på – de har till och med arbetat för en skärpt reglering av branschen; Skog har till exempel på Sten Anderssons tid som socialminister uppvaktat hans biträdande minister, Gertrud Sigurdsen, i frågan.

För egen del har jag aldrig ens varit inne på tanken att låta tatuera mig, men jag gillar den här mannens mix av arbetarklassbakgrund, erfarenhet, livshållning och idiom.

Och så blev jag positivt överraskad av hans musikval, inte bara för att han spelade en del rock som jag minns från mina egna unga år – han inledde med Little Richard och ”Good Golly Miss Molly”. Men vi fick höra ett spektrum av artister, sådana som Wanda Jackson. Etta James (två låtar), Rodriguez, Ola Magnell och två av mina gamla favoriter, Brownie McGhee och Sonny Terry.

Sommar i P1 med Bertil Hult

Bertil Hult hade under sin egen skoltid svår dyslexi, ett handikapp som sedan ärvdes också av hans söner. Hans oförmåga att lära sig läsa och skriva hånades av hans lärarinna, och han placerades i hjälpklass. Sådana här erfarenheter kan knäcka de bästa – märk att dyslexi inte har något att göra med bristande begåvning – och Bertil Hults väg ut i livet blev ganska krokig. Han slutade skolan vid 16 års ålder.

Men han lyckades till slut ändå få jobb som postutdelare på Skandinaviska Enskilda Banken, och det var där han fick knuffar i rätt riktning. Först av en chef som sydde igen fickorna på hans ständigt säckiga byxor, sen genom att han uppmanades åka till England, vilket han så småningom gjorde men först efter att ha fått sparken. Han åkte till London och jobbade på ett skeppsmäkleri och lärde sig samtidigt engelska.

På den vägen är det. Den här unge mannen hade läs- och skrivsvårigheter, men med rätt knuffar och vägledning lyckades han inte bara försörja sig utan gradvis bli nästan ofattbart rik, ironiskt nog genom att bygga upp företag som främst är inriktade på utbildningsverksamhet. Han har, så småningom med flertalet av sönerna som nyckelpersoner i företaget, byggt upp verksamheter i vid det här laget 53 länder och med sammanlagt 43.000 anställda. I sitt Sommar-program i dag pratade han ganska mycket – alltför mycket – dels om alla dessa företag, dels om alla ställen/länder han och hans familj har bott på/i under årtiondenas lopp.

Det här senare blev ganska ytligt utom på en punkt, varför han och huvudkontoret till hans företag lämnade Sverige. Det här skedde på 1970-talet, och skälet till landsflykten var de av LO initierade löntagarfonderna. Det och det faktum att han också har engagerat sig i en svensk friskolekoncern vittnar om att han värderingsmässigt inte stod åtminstone dåtidens arbetarrörelse nära.

Fast för egen del tyckte jag, att det Bertil Hult hade att säga om dyslexi var betydligt mer intressant.

Eftersom Bertil Hult är 75 år gammal, tyckte jag till att börja med att hans musikval var förvånansvärt modernt. Han började till exempel med Carla Bruni och ”Raphael” och fortsatte sen med Ace Frehley och ”New York Groove”. Och sen spelade han i tur och ordning Bo Kaspers Orkester, Neil Young, Linda Ronstadt med flera, Lisa Ekdahl, Louis Armstrong, Pete Townsend, Alison Kraus med flera, Björk, Johnny Cash, Randy Newman och Tom Waits.

Men sen visade det sig, att Hult själv inte hade något förhållande till musiken han spelade. Han berättade att han hade fått hjälp av yngste sonen med att välja den.

Sommar i P1 med Bianca och Tiffany Kronlöf

Jag kände, innan jag i dag hörde deras Sommar-program, inte till systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, och får kännedom om deras ”Slå pattarna i taket”, ”Full patte” och ”Så jävla pk!” först när jag läser presentationen av dem och deras program i presentationen av årets sommarvärdar. Det kan ju bero på min relativt höga ålder, men som jag är skapt, ser jag det som en berikande utmaning att lyssna på de här i mitt perspektiv unga damerna.

Det ska dock inte blandas samman med det en av dem berättade i programmet, att hon under en mottagning kontaktades av inte mindre än fyra män med fler år på nacken än hennes då 30: ”Du är så vacker. Men du är så ung.”

Så småningom lär sig de här båda systrarna att hantera sånt här, men Bianca bekänner också ett ungdomligt misstag. Hon blir kontaktad av en fotograf i Helsingfors – hon och systern kommer ursprungligen därifrån – och får ett smickrande erbjudande om vad hon uppfattar som modellfotografering. Så hon tar färjan över och går upp i fotoateljén, där hon ser bilder på väggen av mer eller mindre avklädda damer. Det visar sig också, att det är såna bilder, avsedda för en kvällstidning, hon väntas ställa upp på, och fastän hon stretar emot, blir det i slutändan foton där hennes bröst syns genom en våt, minimal T-shirt.

Hennes farmor köpte sen hela upplagan i det område där hon bodde, detta för att förhindra spridning till andra som bodde runt omkring.

Jag skulle gärna ha återgett fler såna här historier, om det hade vimlat av dem i det här programmet, men tyvärr var det ganska ofta mest ganska pladdrigt.

Och så en sak till: Som mina regelbundna läsare vet, är jag långt ifrån någon pryd typ, men i det här fallet fick lyssnarna så många könsord och underlivsanknutna historier till livs, att det faktiskt kändes som spekulation.

Även musikvalet i programmet gör mig tveksam. Eftersom jag själv är bekant med Ike och Tina Turner, Spice Girls, Beyoncé och rapmusik, klagar jag inte på grund av egna kval – tvärt om fanns här ett och annat jag gillade. Men ganska stora grupper av främst äldre, men inte uteslutande äldre lyssnare kan faktiskt ha stängt av det här programmet, både på grund av dess röriga innehåll och på grund av musikvalet.

Och det här borde ställa Sommar-redaktionen inför ett principiellt problem: Vad vinner man med att, fast bara tillfälligt, locka ett antal främst yngre lyssnare, om man samtidigt stöter bort många av de äldre, samtidigt mer trogna?

Ett program av Sommars karaktär kan säkert förändras både innehållsligt och musikaliskt, men det här måste göras med mycket varsam hand.

Sommar i P1 med Tom Malmquist

Eftersom jag inte läser om sport, kan det ha bidragit till att jag inte kände till Tom Malmquist, förr tydligen en lovande ishockeyspelare, senare dessutom bokdebutant med ”Sudden Death”, en mycket ovanlig diktsamling därför att den har sport som ämne. Det här intresset för sport har uppenbarligen också en familjebakgrund: Den nu döde fadern var sportchef på Expressen.

Men Malmquist slog 2015 litterärt igenom med den självbiografiska romanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. I dess fokus och i fokus för dagens Sommar fanns det som hände 2012: Hans höggravida sambo Karin Lagerlöf visade sig ha akut leukemi. Hon förlöstes med kejsarsnitt men avled själv snart.

Fast innan hon dog, hann hon i alla fall föreslå det namn barnet sedan fick, Livia. Tom Malmquist tolkar det här som en besvärjelse: Liv, ja!

En mycket stor del av det här sommarprogrammet kretsade sedan kring det känslomässiga kaos och de utmaningar hustruns hastiga död medförde för hans egen del: Samtidigt som han måste hantera sina egna känslor av sorg och förtvivlan, tvingade han sig att ta hand om den nyfödda dottern. Stunderna då hon sov använde han till att lyssna på musik och till att skriva.

Den här livsomstörtande erfarenheten fick honom också att mer än tidigare ifrågasätta allt för tvärsäkra svar på det vi ställs inför i livet, också att välja bort tidigare vänner med i förväg givna reaktionsmönster.

Tom Malmquist utformade sitt sommarprogram som ett budskap till dottern, Livia. Men hon är alltså bara fyra år – programmet börjar med att hon ber pappan om ursäkt för att hon har nattkissat i hans säng, men han får henne att skratta, när han svarar ”Det kanske var jag” – och hennes insikter om vad det är att vara död illustrerar Tom Malmquist med att berätta om hur hon, iförd blå klänning, dansar på golvet och sjunger ”Mamma Karin är död, mamma Karin är död”.

Så i slutet av programmet förklarar Tom Malmquist att det naturligtvis kommer att dröja länge, mycket länge, innan Livia tar del av det här programmet, kanske först när hon hittar det på band efter hans egen död.

Tom Malmquists musik i programmet vittnade om en fallenhet för ofta ganska rytmisk musik. Bland det som var bekant för mig fanns, utöver till exempel Stevie Wonder och Billy Joel, också en del låtar och artister som jag för egen del gärna lyssnar på: Odetta, Melanie och ”Mardi Gras In New Orleans” med Professor Longhair.

Sommar i P1 med Ingvar Carlsson

Eftersom jag uppriktigt gillade Ingvar Carlssons Sommar-program i dag – och jag menar då både talat innehåll och musikval – ser jag inga problem med att skriva om det, detta fastän jag under många år i egenskap av anställd på den socialdemokratiska partiexpeditionen var underställd honom och fastän det var han som rekryterade min hustru till partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister. Jag kan väl också passa på att nämna, att jag under en period hade hans dotter Ingela som arbetskamrat på partiexpeditionen. Ingvars fru och Ingelas mamma Ingrid lärde jag också känna, inte bara som medföljande på olika partiarrangemang. Det blir så här när man som Ingvar Carlsson befinner sig i det politiska livets centrum och man själv verkar där under i stort sett hela sitt yrkesliv.

Mitt intresse för idrott och friluftsliv – två saker som Ingvar Carlsson gillar – är närmast obefintligt, men jag har förstås noterat det han också talade om, sitt stora intresse för musik, ett intresse han gav uttryck för genom att göra den här säsongens hittills musikaliskt överlägset bästa sommarprogram – jag ska avslutningsvis återkomma till det.

Mot den här bakgrunden var det intressant att han inledningsvis – den här mannen har både självdistans och humor – berättade dels om hur han av en musiklärare under skoltiden befriades från musik, dels om hur han som stipendiat i USA, i Chicago, lyssnade på mycket bra jazzmusik.

Annars var hans röda tråd den att slumpen många gånger, ibland i viktiga avseenden, har styrt hans liv.

Så också det privata. Uppenbarligen var det en ren slump att han under en kräftskiva hemma i Borås år 1955 träffade den för honom tidigare helt okända Ingrid Melander. Den här samvaron fortsatte till halv sju på morgonen, men så småningom följde han efter henne till Lund. Hur de där var beredda att förlova sig, inte minst för att kunna få en gemensam bostad av Västgöta nation, var också en festlig historia, som till slut ändå ändade i lysning och giftermål.

Studierna gick bra och han erbjöds av Nils Stjernqvist att gå på doktorandseminarierna, men så ringde Olof Palme på uppdrag av Tage Erlander: Ingvar Carlsson erbjöds en anställning på Statsrådsberedningen och svarade ja. Och på den vägen fortsatte det. Han blev så småningom statsråd.

När Olof Palme blev partiordförande och statsminister, hade Ingvar Carlsson för egen del aldrig haft några sådana planer – han hade tänkt, att när Olof så småningom avgick, skulle också han själv lämna regeringen. Men ödet ville något annat. När Olof Palme 1986 mördades och partiets VU enhälligt frågade om han ville ta över, fanns det för den här pliktmänniskan egentligen inget alternativ. Det var bara att axla oket, bland annat i skepnad av två beväpnade, ständigt närvarande livvakter. När han sen ska berätta om sina politiska framgångar får det bli historien om Öresundsbron. Och så lyfter han i slutet av programmet fram, att Lisbet Palme inspirerade honom att göra särskilda insatser för barnen i vårt samhälle.

Ingvar Carlssons berättelse om sig själv och andra som fanns i och runt maktens korridorer handlar dock ganska lite om makt, mycket mer om de berördas mänskliga sidor, sådant som hur hopplöst opraktiska tre socialdemokratiska statsminsrar i rad var. Ta som exempel historien om när Tage Erlander ombads provkasta ett nytt kastspö.

Många andra skulle kanske ha blivit förbittrade över den kritik två av landets största kulturpersonligheter, Hans Alfredson och Tage Danielsson, riktade mot det parti de aktivt hade stött i 1968 års valrörelse – det var som bekant främst kärnkraftsutbyggnaden som fick dem att bli kritiska – men Ingvar Carlsson behandlar även det här med försonande distans och humor: Tage Danielssons liknelse att Ingvar Carlsson såg ut som en fot i ansiktet tacklade han i ett barnprogram i TV genom att teckna sig själv just som en fot. Och sen var SSUarna inte sena med att lansera en Ingvar Carlsson-liknade fot som rockmärke och börja kalla sig för Fotfolket. Carlsson berättade hur folk han mötte på gatan sedan, faktiskt oftast i ren välmening, hälsade honom med ”Tjenare, Dojan!”.

Och Carl Bildt fick beröm för att han under den ekonomiska kris som ledde till tidernas räntechock ringde Ingvar Carlsson för att få till stånd en uppgörelse mellan de stora partierna. (Märk att Bildt från 1991 var statsminister. Men Socialdemokraterna återtog regeringsmakten i valet 1994.)

Det här gjorde att Ingvar Carlsson skyndsamt måste åka hem från ett möte med Socialistinternationalen i Berlin. Därför var han också tvungen att inställa ett planerat möte och en gemensam middag med fyra kurdiska ledare. De senare sköts kallblodigt ner på den restaurang där de hade stämt möte. Carlsson sa sig än i dag fundera över om det var Bildts kallelse som räddade honom själv från samma öde.

Ingvar Carlssons musikval i det här programmet var som sagt det bästa och mest avvikande hittills i årets ”Sommar”. Han spelade jazz: ”Chicago” med Benny Goodman och ”Visa från Utanmyra” med Jan Johansson. Han var först i år med att spela en rad klassiska stycken, med Okko Kamu, Roland Pöntinen och Filharmonikerna under ledning av Vladimir Askenazy. Han spelade Olof Palme-talet ”Fördomar” till musik av Latin Kings. Bland sångerna och visorna fanns Benny Anderssons ”Kärlekens tid” med Gustaf Sjökvists kammarkör, Monica Borrfors med Hasse- och Tage-klassikern ”Att angöra en brygga”, Elisabet Hermodssons underbara hyllning till Gotland, Ingvars och hans familjs sommarland, ”Sommargästens visa”, Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och så Ingvar Wixells insjungning av Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”.

Och så avslutade han med Mikael Wiehes ”…ska nya röster sjunga”, här dock insjungen (på ”Ett lingonris som satts i ett cocktailglas”) av den stora stjärnan i många socialdemokratiska valrörelser, Monica Zetterlund:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Melodikrysset nummer 26 2016

Många z blev det i dag. Nej, jag försov mig inte utan talar om Melodikrysset.

Först fick vi lyssna på ”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz, det vill säga Stefan Ljungqvist och Laila Westersund. ”Evert” skrevs av Eddie Meduza, egentligen Errol Leonard Norstedt.

Och så slutade det med ”När radion spela’ rock ’n roll” med dansbandet Larz Kristerz.

Om man så vill kan man i den här gruppen också räkna in ”Rialajazzen”, den som i krysset skulle leda oss till orten Riala. ”Rialajazzen” skrevs för övrigt av den gamle schlagermakaren Fritz Gustaf Sundelöf, som jag en gång i världen hjälpte med att välja ut lämpliga sånger till en arbetarrörelsesångbok som skulle ges ut av samma förlag som mina båda politiska sångböcker kom ut på – han hade en sån sida också.

Det här mönstret av upprepning finns ofta i Anders Eldemans kryss.

Ytterligare exempel på det gavs även i dag.

Vi fick höra ELO (Electric Light Orchestra) i ”Living Thing”.

Och så Electric Banana Band med ”Kameleont” ur Melodifestivalen 2006.

Melodifestivalen går ju i TV, och där har vi också sett ”Mash”. Det sökta ordet var operation och illustrerades med ”Suicide Is Painless”.

Från TV är inte steget långt till film: Vi fick höra Charlie Chaplins ”Smile” – på svenska le – ur ”Modern Times” (”Moderna tider”).

Ytterligare en filmklassiker, ”Den tredje mannen” (i sin tur byggd på Graham Greenes roman med samma namn), förekom i dagens kryss. Här hörde vi Anton Karas spela filmens berömda tema på cittra.

Disneykvalkaden på julafton fick bidra med ”Ser du stjärnan i det blå”. För min del ingen julafton utan Disney!

Kvar då att redovisa är ett par populärmusikbidrag.

Dels ”It Just Happens” med Roxette, det vill säga Marie Fredriksson och Per Gessle.

Dels ”Åh, vilken härlig dag” med musik av Ted Gärdestad.

Och i mål går vi i dag med Evert Taube och ”Den glade bagaren i San Remo”, han som enligt vistexten (som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) hette Florindo.

Nu ska ja hasta i väg till apoteket och hämta ut sprutor som jag måste ha för att överleva. Också sånt är livet.

Sommar i P1 med Danica Kragić Jensfelt

Dagens sommarpratare, Danica Kragić Jensfelt, har som man förstår av hennes flicknamn ett förflutet i forna Jugoslavien, närmare bestämt i Kroatien. Men om tiden där berättade hon förvånansvärt lite, bara en historia om hur hon som barn fick en docka som kunde bajsa men som hon, när systemet för det här började kärva, styckad dränkte.

Vi fick också veta att hon pluggade hårt och målmedvetet och var mycket duktig i skolan,

Sen bytte hon land, kom till Sverige inte som flykting utan som sällskap åt en pojkvän – en dåvarande pojkvän; som man förstår av hennes andra efternamn är hon numera gift med en forskarkollega från KTH (men det berättade hon inte heller).

Men innan hon kunde slå sig in på forskarbanan här i Sverige fick hon försörja sig som först barnflicka, sen städerska.

På KTH har hon arbetat med att utveckla robotar som kan utföra en del nödvändiga men enligt henne tråkiga sysslor i hemmet. Och det är klart att när man kommer upp i ålder och får min nuvarande (brist på) kondition, låter det, åtminstone i princip, som en välsignelse, om till exempel städning och gräsklippning skulle kunna skötas av en robot som man hade hemma. Nu är ju det här inte så enkelt att en robot kunde ta över jobbet helt. Bortsett från att vår tomt har ganska kraftiga höjdskillnader samt svåråtkomliga vinklar och vrår, måste man ju också hägna in alla rabatter och land för att inte få också dem klippta – och jag tvivlar på att en robot har den selekteringsförmåga man måste ha för att klara rensningsarbetet. Vidare, vårt hem, både det i Uppsala och det här i Öregrund, skulle, med alla sina bokhyllor och småpryttlar, i Öregrund också nivåskillnader, vara ganska svårstädat för en aldrig så intelligent robot.

Kanske skulle, som hon var inne på, hennes gravt handikappade son kunna få viss hjälp av en intelligent robot – avlastning är alltid bra – men det finns ju också en oersättlig mänsklig komponent i det, för nog behöver den här nioåringen som själv inte kan prata också den omvårdnad och mänskliga kontakt moderns föräldrar tydligen i dag ger honom.

Jag betvivlar inte Kragić Jensfelts vetenskapliga kompetens men är inte lika säker om hennes mänskliga.

Alltså fylls jag gradvis av olust, när jag hör det här Sommar-programmet, och då hjälper det inte, att hon spelar låtar med till exempel Tracy Chapman, Depeche Mode, Edith Piaf, Sting och Nina Simone.

Fast jag vill ge henne en eloge för att hon också spelade ett par låtar med, antar jag, kroatiskt ursprung.

Melodikrysset nummer 25 2016

Dagens kryssande började med att jag snabbt insåg, att det melodikryss som fanns i veckans nummer av Aftonbladet TV var det kryss, som ska komma först nästa vecka. Så snabbt fram med gårdagens DN, där det rätta krysset fanns.

Jag blir alltid störd av såna här saker men kom ändå i gång med kryssandet. Nog var det Olivia Newton John och John Travolta vi hörde i ”Summer Nights”. Men vad farao hade de för rollnamn i den här filmen, som jag faktiskt aldrig har sett? Jag fick googla. Jo, Sandy och Danny.

Mer film: Elsa hette lejonet i ”Född fri”.

Jo, jag har Waldemar Hammenhögs ”Pettersson och Bendel” och har också sett 70-talsfilmatiseringen av den. Däremot har jag inte sett den senare filmversionen, ”P & B”, signerad Hasse Alfredson och med Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna.

Från film är steget inte så långt till TV. Jag har inte sett hela ”Albert och Herbert”, men göteborgskan i ljudillustrationen ledde mig genast rätt.

Från TV minns jag också Åsa Bodén, som gav oss väderprognoser, och jag minns också den låt om henne som Björn Skifs & co gjorde, vet dessutom att den låt de använde som musik i original heter YMCA.

Åsa spådde ju vädret, men vad Jazzin’ Jacks spådde har jag trots tidskrävande googlande inte lyckats komma på. Någon som vet?

Nå, också Anders Eldeman gjorde ett misstag i dag. Fastän svaret skulle bli Australien, råkade han spela Íslands bidrag till årets Eurovision Song Contest. Den andra delen av den frågan var desto enklare: Vi hörde Frans i ”If I Were Sorry”.

BAO, orkestern som leds av Benny Andersson, förekommer relativt ofta i krysset. I dag hörde vi den i ”Nu mår jag mycket bättre” av Kristina Lugn.

Men det kan nog gå över. Som Ray Charles och Diana Ross sjöng, kan man till exempel drabbas av ”Big Bad Love”.

Fast vill det sig väl, kan det sluta med ja, vilket Eldeman illustrerade med att spela August Södermans ”Bröllopsmarsch” ur ”Bröllopet på Ulfåsa”.

Jag rundar av med en fråga, som jag inte genast kunde, och en annan, som inte alls var svår.

Det var tack vare min förmåga att uppfatta det i en låt, som kan tänkas vara låttiteln, jag lyckades hitta reggaelåten ”Gimme Hope, Jo’anna”. Och sen var det ju relativt lätt att få fram, att den som sjöng var Eddy Grant.

Lasse Holmqvists TV-serie ”Här är ditt liv” har jag många trevliga minnen av, så för mig var dess signaturmelodi en av dagens lättast ledtrådar.

Mina läsare önskar jag en glad och trevlig midsommar.

Glada hälsningar också till britter i Sverige och svenskar i Storbritannien.

En faktiskt alldeles underbar födelsedag

Gubben börjar bli rätt så gammal – i dag fyller jag 79 år.

I vår familj firar vi varandras födelsedagar, inte bara de jämna, och det ganska ordentligt – det gäller att ta vara på livets glädjeämnen,

Med stigande ålder får man också allt fler krämpor. Min nattsömn avbryts ett antal gånger av att jag måste gå upp och kissa, fast som tur är har jag ganska lätt för att sedan somna om igen. Fast när jag mycket tidigt i morse var uppe för en av de där toalettvändorna, såg jag, att de senaste dygnens ymniga regn hade ersatts av sol och blå himmel. Inte så illa med tanke på att det i dag är min födelsedag.

Sen gick jag och la mig igen. Jag vet ju vad som gäller på födelsedagar. Och så somnade jag om.

Jag vaknade igen av att hustrun kom in i mitt rum, sjungande ”Röda små smultron” och bärande blommor – en bukett med akleja, klint, lupin, daggkåpa och paradisbuske – och paket; vad det var i paketen ska jag berätta lite längre ner, men jag kan ju redan nu berätta, att jag fick årets nya marimekkoskjorta samt, lite som en ploj, en ny duschgardin till badrumsfönstret. Det är meningen att jag ska sätta upp den – just klättring klarar jag fortfarande bättre än hustrun.

I köket hade Birgitta bullat upp födelsedagsfrukost, utöver kaffe, juice och Verum hälsofil som alltid ingår i min frukost en fantastisk, egenkomponerad smörgåstårta, gjord av bland annat osötat fullkornsbröd, rökt lax, kräftstjärtar, rom, dill och sallad från egna växthuset.

På köksbordet stod ytterligare tre nyplockade buketter: en yppigt vacker med pioner, fler grenar av paradisbuske och så en jättelik allium, i ett litet glas årets först utslagna kvist från den hurdalsros jag vid en forn jämn födelsedag fick av ett antal av mina dåtida kvinnliga arbetskamrater och så en blomöversållad gren av den vita midsommarrosen Rosa alba maxima.

En stund efter frukost såg jag några mycket kära födelsedagsgäster komma in på inre gårdsplan: dottern Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Det var en överraskning att de kom; Birgitta hade inte berättat något för mig. Efter gratulationer och välkomstkramar fick jag även av dem en kasse mycket fina stenpartiväxter. Som jag tidigare har berättat, har Birgitta restaurerat mitt gamla stenparti, och där finns redan många nya växter från dels Birgitta, dels Matti och hans familj.

Matti och hans dotter Ella ringde, sjöng och gratulerade strax därefter, de också. Och från Köln i Tyskland ringde Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica och gratulerade.

Anna träffade jag här om dan, när vi var i hennes hus i Ekolsund och hälsade på, och då fick jag ett insektshotell, konstfärdigt tillverkat av trä och bamburör – jag ska sätta upp det på en uthusvägg nära Birgittas stora kryddträdgård.

De ganska många paketen från Birgitta innehöll som vanligt filmer och böcker. Jag kan förstå, om någon läsare tycker, att det här är i överdådigaste laget, men Birgitta har köpt det här utspritt över hela året, från Böckernas klubb där hon är medlem.

Hur som helst, av skönlitteratur fick jag Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” och Klas Östergrens ”Samlade noveller”.

William Shakespeares verk har vi tidigare både på svenska och på engelska, men det är intressant att nu också få tillgång till Ulf Peter Hallbergs nyöversättningar av dels fyra komedier (”Komiska förväxlingar”), dels fyra tragedier (”Det blodiga parlamentet”).

Som gammal nordist, också hamsunläsare, ser jag fram mot att läsa Tore Rems ”Knut Hamsun och resan till Hitler”.

Jag läser gärna Ebba Witt-Brattström – har faktiskt också träffat henne och fått god kontakt med henne på den tiden då min hustru var Riksdagens talman och vi därför inbjöds till olika evenemang anordnade av Svenska Akademien, där ju Ebbas tidigare man, Horace Engdal, var ständig sekreterare. Nu har jag fått dels hennes ”Århundradets kärlekssaga”, som ju handlar om deras förhållande, dels hennes ”Kulturmannen och andra texter”.

En deckare, ”En yxa åt Alice”, fanns också bland presentböckerna. Den är skriven av Inger Frimansson, som jag faktiskt publicerade en novell av i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då hon fortfarande inte var den etablerade författare hon sedan blev.

Som mina läsare vet, är jag både hängiven läsare av och skriver gärna om barnböcker och serier. Alltså har min hustru nu gett mig Michael Farrs ”Tintin & co”. Av henne har jag också fått ”Nyfiken i en strut” till min stora Lennart Hellsing-samling och så Pierre Corans och Charlotte Gastauts version av Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”.

Som bekant skriver jag också gärna om film. Filmerna ser jag ofta tillsammans med hustrun, och tack vare henne har vi nu ytterligare fyra DVD att avverka: Stig Björkmans ”Jag är Ingrid” (om Ingrid Bergman), Woody Allens ”Irrational Man”, Andrey Zvyagintsevs ”Leviatan” och så James Bond-filmen ”Spectre”.

* * *

På Kerstin Kokks instagram finns ett foto av hennes och barnens ankomst till vårt hus i Öregrund, taget just när barnen passerar mitt stenparti, det jag skriver om. Och sen finns där fler bilder från Öregrund.

Melodikrysset nummer 24 2016

I morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta upp våra tre morgontidningar, regnade det ganska ordentligt. Morgonrocken jag hade på mig var inte mycket till skydd, och jag fick vatten i tofflorna. Men jag kunde konstatera, att mitt av hustrun restaurerade stora stenparti med sina nya växter, födelsedagspresenter i förväg från Birgitta och sonen, Matti, och hans familj, mår jättebra av den här rotblötan.

Dagens kryss beredde mig inte några våldsamma problem. Det började med ett par frågor, knutna till den nyligen TV-sända polarprisgalan, som jag tittade på. Så det är klart att jag vet, att det ena av årets pris tilldelades Max Martin. (Det andra gick till Cecilia Bartoli som i den i TV 4 sända galan fick spela en sorgligt undanskymd roll.) Dessutom skulle vi kunna, att det var Britney Spears som sjöng Max Martins ”Oops, I Did It Again”.

Flera filmanknutna frågor var det i dag.

Jag har inte bara sett Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren”, den som skulle leda oss till det sökta kryssordet golf. Jag råkar ha träffat Lasse ett antal gånger också, detta eftersom han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning och dessa med sina respektive årligen inbjuds till en middag på Uppsala slott. Fast jag skulle tro att många, även om de har sett den här filmen, inte genast känner igen Stefan Nilssons musik, den som i dag spelades som ljudillustration.

Jag tycker också att ”Nine To Five” (1980), med Dolly Parton i en bärande roll, är en sevärd och rolig film. Här skulle vi skriva ett av klockslagen i filmtiteln med romerska siffror, och eftersom jag är gammal latinstudent, var det inte svårt att se, att det som då gick in var nio, IX.

Den gamla slagdängan ”I en grönmålad båt” har också förekommit i ett par svenska filmer, dock inga särskilt märkvärdiga sådana. Här skulle vi skriva, vad det rörde sig om för fortskaffningsmedel, fast i pluralis. Jo, ekor.

När jag en gång i världen gick på gymnasiets latinlinje, läste vi inte bara den svenska litteraturhistorien utan också ett rikhaltigt urval av till exempel Gustaf Frödings dikter. Och jag har faktiskt också Fröding-CDn med Mando Diao, den där ”Strövtåg i hembygden” ingår.

Evert Taube är en av de riktigt stora i svensk visdiktning, så jag har allt han har gjort på skiva, bland annat i ett par samlingsboxar. Hans ”Nudistpolka”, även kallad ”Den lycklige nudisten”, från 1959 har jag även publicerat texten till här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter! Den person Eldeman här sökte var alltså nudist. Och jag kan då passa på att göra reklam för vårt sommarparadis Öregrund, som också har nakenbadstrand.

I några rabatter på vår tomt här i Öregrund finns faktiskt, i bokstavlig mening, ”Tulpaner från Amsterdam” – jag köpte lökarna där under en ombudsmannaresa (s) till Holland.

På den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade jag Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” i tidningen, och hans ”Bamse” köpte jag i tur och ordning åt våra barn – ”Bamse” är en serie med mycket bra värderingar. För bara några dar sen, när sonen, Matti, och hans dotter Ella var och hälsade på farfar och farmor, hade jag åt Ella köpt en Bamse-pysselpåse. Riktigt lika tänd är jag inte på Bamses dunderhits, men eftersom jag hör till dem som lyssnar på Melodifestivalen, känner jag förstås bakom ”På farmors höga berg” igen Afro-Dites ”Never Let It Go” från 2002.

Det där med alternativa versioner och luriga inspelningar är ju annars en av Anders Eldemans specialiteter, så jag kan förstå att han i dag valde att spela en låt, där Uma Thurman sjunger med konstig svensk brytning.

Pink Floyd har jag i min skivsamling. Deras ”Money” spelades dock i dag i en alternativ, alls icke oäven inspelning. Vet någon vem som gjorde den?

”Innan vi faller” gjordes av två artister jag gillar, Lisa Nilsson med stöd av Jocke Berg.

Och så går vi då i mål med ett stycke cirkusmusik, med xylofon som huvudinstrument.

Hustrun har gått till Coop Konsum för att handla – mat måste man ju köpa även när det regnar. Och jag anar att hon också ska skaffa hem ingredienser till en smörgåstårta. I morgon är det nämligen min födelsedag; jag fyller 79.