Bloggpaus i några dagar

Från vännen Jan Hammarlund har jag fått följande meddelande:

Som vanligt kommer årets kull av visskoleelever från Kungälv till Stockholm för att sjunga för oss, och som vanligt sker det på legendariska källarklubben före detta Kurbits, numera Sten Sture, vid Stortorget i Gamla stan, nära Storkyrkan och bredvid Cornelismuseet.

Tosrdagen den 3 maj klockan 19.00 börjar det. Entrén är gratis, så man kan i stället lägga pengarna på CDskivor, öl, mat med mera.

Välkomna!

Jan

***

Jag skulle gärna ha gått, men jag ligger på Akademiska då. Nyopererad.

Som jag tidigare har berättat, har mina läkare, både min ordinarie och en hjärtspecialist på Akademiska, konstaterat, att mitt hjärta sackar. För någon vecka sen kom så den kallelse jag har väntat på: I morgon, onsdag, klockan 13.00 läggs jag in på Akademiska, på torsdag får jag en pacemaker inopererad och på fredag skrivs jag, förhoppningsvis, ut.

Birgitta var, när jag delgav henne beskedet, till att börja med fast besluten att inställa sin resa till Vietnam och Hong Kong, men lika beslutsamt övertalade jag henne sen att fullfölja den planerade resan. Det här är i normalfallet ingen farlig operation, och jag hanterar gärna mina kroppsliga tillkortakommadnen på egen hand. Jag gillar, av princip, inte att förses med en reservdel, men jag är inte rädd för den förestående operationen; jag tycker inte att själva ingreppet är obehagligt, och jag är dessutom inte smärtkänslig.

Jag har min dotter Kerstin på nära håll, om jag – trots vad jag tror – ändå skulle behöva assistens av något slag. Efter operationen tänker jag närmast återvända till lägenheten i stan och sen, när beroende på hur jag känner mig, hit till Öregrund.

Ni får ge er till tåls några dagar. Som ni förstår, kan jag inte blogga under sjukhusvistelsen.

Men sen tänker jag berätta, hur det känns att vara reservdelsmänniska.

Första maj i Gimo

I förmiddags tog jag bussen till Gimo för att vara med i Första maj-demonstrationen. Det höll på att gå åt fanders: Jag klev av där jag brukade och gick till den uppställningsplats mitt i den gamla fina bruksmiljön tåget tidigare har startat från. Inte en käft där!

Nu var goda råd dyra – det var inte så lång tid kvar till demonstrationstågets avgångstid. Då mindes jag dunkelt, att det i annonsen för arrangemanget nog hade stått, att samling skulle ske vid brandstationen. Men var låg nu den? Lite på gehör började jag snabbt gå åt det håll där jag trodde att det var, och efter ännu mer travande skymtade jag till slut på avstånd demonstranter, fanor och plakat vid något som såg ut som en brandstation. Djärvt klättrade jag över ett järnvägsspår och tog kurs mot uppställningsplatsen.

Och jag hann! Precis när tåget satte sig i rörelse, klev jag in i ledet. Flera av demonstranterna kände förstås igen mig och hälsade mig välkommen. Frågade också var Birgitta var; jag fick berätta, att hon är i Vietnam och därpå i Hong Kong, i båda fallen på Unicef-uppdrag.

För mannen bredvid mig berättade jag om mina äventyr och fick veta, att uppställningsplatsen hade ändrats redan för tre år sen. (Jag har inte varit i just Gimo på Första maj under de allra senaste åren.) Skälet var att man ville korta den tidigare mycket långa marschvägen.

Kanske var det det mycket kalla vädret som gjorde, att det inte var våldsamt mycket folk i tåget, inte heller på det efterföljande mötet på torget. Men mitt minnesintryck också av tidigare Första maj-firanden i Gimo är, att arbetarrörelsens samlingdag inte längre drar så mycket folk här, detta trots att Gimo är ett av de gamla uppländska bruken med en stolt röd tradition. Det är något som inte längre stämmer på de här gamla bruksorterna. I Gimo är till exempel Konsum nedlagt; ICA ståtar ensamt i centrum. Min kompis i ledet berättade under marschen om hur fackliga ledare på sin fritid kämpade med att organisera varenda käft och, i de fall de var skogsarbetare, belönades för detta med att tilldelas de besvärligaste och minst lönsamma hyggena. Trots sådant var den fackliga och den politiska arbetarrörelsen urstark på de uppländska bruksorterna. Arbetarna vek sig inte och vann stora segrar.

Men vad i helvete har hänt med deras barnbarn, eller vilken generation det är som nu är i produktiv ålder?

Den representant för SSU i Östhammar som talade gjorde dock mycket bra ifrån sig; hennes anförande var en koncentrerad och välformulerad miljöappell. Genom lite detektivarbete på Google har jag kommit fram till, att hon sannolikt heter Sanne Eriksson. Har jag fel, ber jag så mycket om ursäkt – jag känner henne inte sen tidigare.

Huvudtalaren kom också från SSU men från SSU-förbundet. Jag talar om Mattias Vepsä, och i hans fall har jag inga problem med namnet, eftersom vi har träffats tidigare, bland annat på kurs i hans hemstad Eskilstuna. Vi hälsade så fort tåget hade nått fram till torget, och jag hälsade också, i enlighet med en anmaning därom på bloggen, från Peter Sköldin.

Mattias är den som har hållit ihop SSU under den kris förbundet har gått igenom: jag tänker då förstås på medlemsraset i samband med medlemsfusket, Anna Sjödins avgång och annat sådant. Dessutom är det en trevlig ung man. Genomtänkt. Radikal utan att vara frasradikal.

Också hans tal handlade, och då mer utförligt, om miljöhoten. Det var en utmärkt plädering, och med tanke på den kyla som denna dag rådde över torget i Gimo, får man väl hoppas, att hans varningar för en bestående klimatförändring ändå föll i god jord. (Hade det fallit lite snö också, skulle jag ha gått fram till affischen på talarstolen och lätt ändrat den till ”Alla ska ha med”.)

Mattias talade om klassklyftor också, med udden riktad mot den sittande högerregeringens politik. Och om feminismen.

Med sådana unga i ledningen för SSU finns det hopp om arbetarrörelsens själ även för framtiden.

Under hela demonstrationen anfördes vi av en musikkår som inte en enda gång spelade någon arbetarrörelsemusik, bara vanliga marscher. På torget inledde de originellt nog med ”Internationalen” och avslutade i mötets halvtid sin medverkan med ”Arbetets söner”, varefter de gick hem.

Men det blev ändå en både kul och annorlunda musikalisk avslutning på det här mötet. En ung man med gitarr, Viktor Odeheim, rockade loss, fick till och med den betydligt äldre publiken att sjunga med i till exempel

Go, go, go Johnny go, go, go Johnny, go go
Go Johnny go, go, go Johnny go go
Johnny B. Good

En ung man som sjunger låtar som Elvis Presley och Chuck Berry har sjungit – hur har han sökt sig tillbaka till det femtitalsmaterial, som tycks utgöra hans repertoar?

Jag tänker inte utnämna Viktor Odeheim till någon ny mästersångare, men mig gjorde han upprymd, nästan varm denna isiga dag, när han klämde i med till exempel ”Midnight Special”, en låt som finns i mina skivhyllor bland annat med Leadbelly. Men Pete Seegers version är inte dum den heller.

Tvätt på linan

Solen skiner, och även om nordanvinden är isande kall, är det utmärkt torkväder. När jag vid lunchtid hänger upp en maskin tvätt på linan – det är mest mina strumpor och kalsonger men också några av Birgittas tröjor – har Marimekko-skjortorna jag hängde upp i morse redan hunnit torka.

Tvätt, torkad på lina utomhus, luktar så gott.

Jag är uppvuxen med det.

Men min mamma hade, när jag var liten, ingen tvättmaskin. Hon tvättade först i en lånad tvättstuga med bykgryta, senare i en egen som också inrymde bastu och badkar. Sköljde gjorde hon nere på bryggan, i till exempel så här års iskallt havsvatten.

Och sen hängdes kläderna på tork på strecket.

I ett grannhus bodde ofta en flicka, Åsa, hos sin mormor och morfar. Hon var ungefär jämnårig med min lillebror Mikko. En gång kletade hon, i barnsligt oförstånd, min mammas nytvättade lakan, som hängde på strecket, fulla av jord och lera. Mamma blev förstås arg på henne – att tvätta lakan på det sätt som skedde var ett stort och tungt jobb – och körde hem henne, berättade väl också för Åsas morfar och mormor vad som hade hänt.

Efter en stund hördes förfärliga flickskrik från det håll där Åsa bodde: hon fick stryk och det gjordes medvetet på sådant sätt, att min mamma skulle höra, att flickan blev straffad.

Själv minns jag egentligen Åsas morföräldrar (och även hennes föräldrar, som jag inte träffade lika ofta) som vänliga och trevliga människor. Men i den tidens Sverige var det självklart att straffa barn med aga; även i skolan kunde man för övrigt få en hurril av läraren.

Sen har vi lärt oss bättre. Birgitta var en av de pådrivande i riksdagen för att förbjuda aga. När vi själva fick barn var det otänkbart att använda kroppsstraff, när de hade gjort något galet.

Vår erfarenhet är att man kommer mycket längre med närhet, fostran, konsekventa och motiverade regler och inte minst kärlek. Och det har blivit ”folk”, som det hette, av våra barn också.

Åter till Öregrund

Jag stannade kvar i lägenheten i stan lördag kväll och söndag förmiddag, detta för att få vara tillsammans med Birgitta. Hon bjöd mig på sparris med hemgjort örtsmör, kalvstek och hallon från trädgården i Öregrund. Sen lyssnade vi på en ny Dan Andersson-CD, en skiva med verkligen annorlunda tolkningar, som jag ska återkomma till.

I dag åkte hon på långresa: först, i egenskap av ordförande i svenska Unicef, till Vietnam, sen till Hong Kong för ett internationellt Unicef-möte. Hon kommer inte tillbaka förrän 10 maj, och inte heller då kan hon, på grund av andra uppdrag, återvända till Öregrund.

Jag får inte bara sköta krukväxterna utan också vattna i hennes växthus.

Jag åt lunch – rökt lax – inne i stan och tog sen buss 811 till Öregrund.

Jag läste som vanligt större delen av vägen, men mot slutet av resan började jag reflektera över namnen på busshållplatserna, så välkända för mig efter årtionden av resande på den här sträckan. Gråboviken och Stenskärs vägskäl indikerar att vi befinner oss nära kusten. Skomakarmyren väcker fantasin. Och Brudgrind – så vackert!

I Öregrund, som ju ligger vid havet, är det ännu inte så grönt som inne i Uppsala. Men trädgården blir dag för dag allt mera ljuvlig. Nere vid grinden möter mig en matta av Rysk blåstjärna, Scilla sibirica, ett resultat av många höstars planteringsmöda. Under den väldiga asken frodas vitsipporna. I långa rabatten upp mot huset blommar nu inte bara narcisser utan också de första röda och gula tulpanerna – rådjuren har inte satt i sig alla! – och tuvor med gul trädgårdsprimula.

I Birgittas växthus har det kommit upp en rad med rädisor; jag får vattna där igen i morgon, eftersom jag kommer att vara borta en del också under den kommande veckan.

Som tur är är det regndropp i luften. Trädgårdslanden behöver kontinuerlig tillförsel av vatten så här års.

I morgon är det redan sista april.

Och sen är det Första maj. Jag åker in till Gimo och demonstrerar och lyssnar på SSUs mycket kompetente och radikale – jag har träffat honom i olika sammanhang, så jag vet en del om honom – Mattias Vepsä.

Var ska ni demonstrera?

Melodikrysset nr 17 2007

I dag hindrades jag åter att lösa Melodikrysset under ordinarie sändningstid – alldeles i onödan visade det sig. Jag hade avtalat om ett möte på Stockholm C och åkte följaktligen först buss från Öregrund till Uppsala, sen tåg från Uppsala till Stockholm. När personen jag hade stämt träff med inte dök upp, åkte jag hem till Uppsala med oförrättat ärende. Det visade sig, att vederbörande kom men var mer försenad än de tjugo minuter som jag väntade. Hon kunde heller inte nå mig. Jag har, av princip, inte mobiltelefon.

Efter hemkomsten till lägenheten löste jag Melodikrysset, utan våldsamma besvär.

Det som vållade mig visst besvär var ett par låtar från Eurovision Song Contest, även om jag klarade själva svaren med hjälp av ledbokstäverna. Johnny Logan sjöng ”Hold Me Now” för Irland, där det finns det andra efterfrågade, nämligen irländskor. Den andra frågan handlade om vilket land sångerskan representerade. Jag kom strax fram till att det måste vara Belgien. Efter diverse kontrollgooglande kom jag sen fram till att det jag hade hört måste vara ”J’aime la vie” med femtonåriga Sandra Kim.

En svensk melodifestivalbekant, en lättidentifierad sådan, är Östen med resten. Här hörde vi ”Hon kommer med solsken” från tävlingen 2002.

Och även om Lars Berghagen inte förekommer i mina skivhyllor, känner jag förstås igen hans röst bland annat från ”Allsång på Skansen”. Här sjöng han ”Inte bara drömmar”.

Äldre svenska schlager är jag ännu bättre på.

Dit hör Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”, som skulle ge nöt.

Och dit hör också ”Kör långsamt” med Family Four; originalet, som vi fick höra, gjordes av Mills Brothers.

Ännu närmare mitt hjärta ligger ”Får jag lämna några blommor” med text av Nils Ferlin – N F – och musik av Lille Bror Söderlundh.

Likaså Jussi Björling i ”La donna è mobile”, på svenska ”Ack som ett fjun så lätt” ur Guiseppe Verdis Rigoletto.

De utländska låtar och artister, som inte hör till melodifestivalvärlden, har jag oftast lättare att klara.

”People Are Strange” framfördes av Doors, en grupp som fanns mellan 1965 och 1972.

Jerry Lee Lewis sjöng ”I’m on Fire”.

Och Lou Reed sjöng härliga ”Take a Walk on the Wild Side”.

Till och med filmmusiken klarade jag av utan större besvär. Nino Rota gjorde musiken till ”Gudfadern”, som skulle ge ordet gangster.

Det skulle faktiskt ha varit kul att ha varit med där uppe i Sundsvall, min gamla hemstad.

Men det jag gjorde här hemma i Uppsala var inte så dumt det heller. När jag hade löst Melodikrysset och innan jag skrev in svaren på bloggen tog jag tillsammans med Birgitta en promenad hem till dottern Kerstin och morfars och mormors små älsklingar Viggo och Klara. Mormor sköt bollar på Viggo som stod i mål. Morfar gungade Klara. Och så fick morfar se Viggos egen rabatt, den där han har satt alla blomsterlökarna han fick av morfar på födelsedagen. Påskliljorna blommar. Och tulpanerna är på gång.

***

Söker du efter ett svar på veckans melodikryss men har hamnat här genom Google, gör då ett nytt försök genom att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller genom att trycka på Blog ovan – sen får du i båda fallen bläddra dig ner till aktuell lördag (någon enstaka gång söndag).

Röda små smultron

Morgonen kom med blid och livlig värma.

Jag gick en runda i trädgården, som doftade jord och spirande växtlighet. I luften ljumma droppar av ett milt regn.

Jag hade lovat Birgitta, som redan var inne i stan, att plocka en födelsedagsbukett åt Gunnel på hennes 60-årsdag. Och en fin bukett blev det: narcisser i olika gula och vita nyanser och så körsbärskvistar med stora, brun-gröna knoppar, strax färdiga att sprängas.

Efter mellanlandning med lunch i lägenheten i Uppsala tog vi bussen till centrum och gick till Uppsala C. Där väntade Birgittas faster Karin, Karin Dahl, denna stridbara gamla dam, som, som vanligt, började prata politik så fort hon fick syn på oss. Tillsammans tog vi Upptåget till Upplands Väsby.

Där hämtades vi i bil av Hans Strandin, gift med Birgittas syster Karin – vi hann också göra en sväng hem till dem för att hämta upp Karin. Hasse och senare även Karin berättade livfullt om sin resa med transsibiriska järnvägen, genom Ryssland med uppehåll både i Mongoliet och i Kina.

I Kina har också vi varit, men vi är förstås särskilt nyfikna på Mongoliet. Jo, de har, trots att de aldrig har ridit förut, ridit på mongoliska hästar, Karin även på kamel. Jag, med min speciella böjelse för verbal humor, frågar Hasse:
– Vad dricker dom, när dom vill bli på kamelen?
Jo, vodka. Och den heter förstås ”Djingis Khan”.

Utanför födelsedagsbarnets port inväntar vi ytterligare ett syskon till Birgitta och Karin, brodern Gunnar Heijbel med hustru Annica. Och så går vi i samlad tropp uppför trapporna, ringer på, öppnar och klämmer samfällt i med den sång, som är ett måste vid födelsedagsfirande i släkten Dahl:

“Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt,
läggas kring brickan sirligt och skönt
för i dag är det Gunnels födelsedag!”

Gunnel står mitt och även Birgittas hjärta nära allt sedan hon som ung, under sin studietid, under en period var inhyst i det rum i vår lägenhet, som i dag är mitt arbetsrum. Vi hade mycket roligt tillsammans under den här tiden – bland annat lärde hon sig av mig att gilla Pete Seeger och av Birgitta den afrikanska musik – bland annat Miriam Makeba och highlife – hon hade släpat hem från sina resor. Jag tror nog, att den här bonddottern också radikaliserades politiskt under de här åren, blev medveten. Jag har aldrig frågat henne, men jag skulle inte bli förvånad om hon i något av sina första val röstade på socialdemokraterna. Men det är preskriberat nu; hon är sedan länge ledande folkpartipolitiker i Vallentuna. Dock socialliberal.

Hon och Birgittas yngste bror Ragnar Dahl, som hon är gift med, är folkpartister. Bror Gunnar och hans Annica är moderater. Och så är jag och Birgitta plus Hasse och Karin sossar.

Som man kan förstå av detta är födelsedagsgästerna av mycket blandad politisk kulör. Jag träffar till exempel en ung centerpartipolitiker från Vallentuna, som jag inte känner sen tidigare: lik förbannat har han hört en historia om mig från min tid som journalist på centerstämmorna, den om när Birgitta ringde till Ronneby brunn (där det årets centerstämma hölls) och bad att få tala med Enn Kokk och av växeltelefonisten, tre försök i rad, möttes av:
– Ett ögonblick så ska ni få tala med köket!

Jag träffade också Gunnar Andrén, under centerstämmornas tid journalistkollega och också god vän, numera riksdagsledamot för folkpartiet. Vi hann utbyta tankar om den pågående krisen i folkpartiet, och han ledde in mig på ett intressant spår, som varken han eller jag lär kunna bevisa. Men jag vill inte vara indiskret – gamla vänförbindelser ska man vårda.

Också många, många andra var där, bland dem Gunnels och Ragges barn Lena och Anders med respektive, Karins dotter Anna-Karin Lundström (vars blogg det finns länk till här intill) och så mina och Birgittas Kerstin och Matti.

Så visst var det i grunden ett släktkalas, ett mycket trevligt sådant – även om jag som vanligt har skrivit en massa om politik.

Socialdemokratisk distriktskongress

I söndags var jag och Birgitta med som gäster på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress, förlagd till Folkets Hus i Heby – Heby är sen årsskiftet övefört från Västmanlands till Uppsala län. Som vanligt var det kul att träffa vänner och bekanta från hela länet. Bland ombuden fanns till exempel mina bloggarkolleger Peter Gustavsson från Uppsala och Erik Laakso från Tierp. Båda har skrivit rapporter från kongressen på sina bloggar – länkar hittar ni här bredvid.

Erik föreslogs för övrigt, vid sidan om valberedningens förslag, av SSU-distriktets ordförande Manuel Firpo att ingå som ordinarie ledamot i distriktsstyrelsen. Även två andra föreslogs av Firpo: Anna Rejment från Heby och så förra miljöministern Lena Sommestad från Uppsala.

Det blev sluten votering, och, som jag hade väntat mig, blev Lena Sommestad invald mot valberedningens förslag, däremot inte de andra.

Att någon annan från Uppsala då skulle åka ut, var det också lätt att räkna ut. Till min överraskning och ledsnad (observera att jag helhjärtat var för invalet av Lena Sommestad) blev det kommunalrådet Lena Hartwig som åkte ut. Jag hade väntat mig, att man snararare skulle ha petat någon annan uppsalabo, som vid det här laget har lämnat sina viktigaste politiska uppdrag bakom sig. Men kongressen bestämde så här. Och Lena tog resultatet väldigt fint. Det är bra, eftersom hon är vår klokaste kommunpolitiker – hon kommer att behövas i nästa valrörelse.

Men valet av Lena Sommestad är icke desto mindre välkommet. Före distriktsstyrelsevalet fick hon också visa klorna för kongressen: Hon redovisade den valanalys, för vilken hon har varit huvudansvarig. Det handlade om en självkritisk och insiktsfull valanalys, också med rekommendationer i fråga om sättet att arbeta.

Partistyrelsens representant, Tomas Bodström, höll också ett bra tal med berättigad angrepp på regeringen, inte bara de dominerande moderaterna utan också Trötter, Mutter och Luther som han med P C Jersild kallade mittenpartiledarna. (Trötter har förresten vid det här laget avgått som partiledare.) Min enda invändning mot hans anförande är att han radade upp allt från arbetarna till företagarna som våra uppdragsgivare. Ibland tror jag, att en del av socialdemokratins i dag ledande politiker inte ens förstår klassperspektivet på fenomenet socialdemokratin.

Trots distriktsstyrelsens framgångsrika taktik att ständigt säga ja till motionernas innehåll men inte deras att-satser (och ibland tvärt om) blev det också en del motionsdebatter. Särskilt gällde detta om uppsalaföreningen Katapults motion om att sänka riksdagsledamöternas arvoden till 70 procent av prisbasbeloppet. Här vann inte Katapult, men diskussionen ledde till att kongressen tog Peter Gustavssons tilläggsförslag att ge distriktsstyrelsen i uppdrag att genomföra seminarier om de växande inkomst- och välfärdsklyftorna i samhället. Läs mer om detta på Peters egen blogg!

Medan vi väntade på sammanräkningen av distriktsstyrelsevalet, gav presidiet ordet till Birgitta Dahl för ett gästanförande. Det var ett tal, trots valförlusten fullt av framtidstro och kampvilja, och det fick långa applåder.

När det var klart och Birgitta tillbaka bredvid mig nere i salen, kom nyvalde distriktsordföranden Thomas Östros fram till henne. (Vår förre ordförande, Gunnar Hofring, har avlidit; jag har skrivit om hans begravning.) Thomas ville säga, vilket bra tal det var, och undrade, om Birgitta hade skrivit det i förväg.

Jag intygade, att hon inte alls hade jobbat med det här anförandet i förväg, bara plitat ner några punkter medan förhandlingarna pågick.

Med risk för att få spe vill jag säga, att Birgitta under sina år i politiken gradvis utvecklades till en av socialdemokratins riktigt stora folkmötestalare.

Det här anförandet var bara ytterligare ett exempel.

Hallå, alla melodikrysslösare!

Jag ser på sitemetern att det som vanligt har varit ett antal melodikrysslösare, som har varit inne på min blogg för att se vad jag har kommit fram till.

Tyvärr har jag missat melodikrysset i dag; jag har varit gäst på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress i Heby, också det en trevlig upplevelse.

Melodikrysset ska jag försäka knäcka på söndag, på webben.

Hjärtat bultar, fast lite saktare

Nej, jag talar inte i symboliska termer. Mitt hjärta bultar lika rött som förut.

Men mitt vanliga hjärta, det som ju också sitter till vänster, har börjat slå långsammare.

Tidigt i morse gav jag mig i väg från Öregrund, först till Uppsala, sen till Stockholm. Allt sedan jag jobbade på 68an, har jag min läkare i trakten av Odenplan.

Jag genomförde ju för ett tag sen, i regi av hjärtkliniken på Akademiska sjukhuset, ytterligare ett långtids-EKG: man bär mätapparatur under ett helt dygn. Sen blev jag uppringd av min hjärtläkare på Akademiska. Han meddelade, att hjärtat hade behagat göra små, små uppehåll under natten, medan jag sov. Och slutsatsen var given: Jag kommer att få kallelse till en operation, där man sätter in en pacemaker.

I dag var jag alltså på rutinkontroll hos min ordinarie läkare. Jag lyckas hålla blodsockret på en hygglig nivå. Blodtrycket var perfekt. Men – sköterskan på hans mottagning genomförde också en EKG-mätning – hjärtat klappar långsammare. De två föregående gångerna hade jag 50, nu 40. Så min läkares slutsats var, att jag, om jag inte får kallelse till Akademiska snart, bör ringa och tjata. Operationen bör helst äga rum före sommaren.

Jag mår på intet sätt fysiskt dåligt. Humöret är det normalt heller inget fel på.

Ändå: den här bekräftelsen – vad hade jag väntat mig? – gör mig inte speciellt upprymd.

Men det gäller att leva vidare som vanligt!

Så efter läkarbesöket var jag på Akademibokhandeln och köpte dels Erik Fichtelius’ ”Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006” (Norstedts) och Olof Lagercrantz: ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” (redaktör Niklas Nåsander, Karneval).

Och så var jag in på Musikörat och köpte dels Eldkvarns ”Svart blogg” (Capitol/EMI), dels den väldiga boxen från Sony/BMG – 11 CD! – med Evert Taubes samtliga grammofoninspelningar 1921-1979, nu remastrade.

Innan jag åkte tillbaka till Öregrund, gjorde jag en snabbtur hem till lägenheten med samtliga årgångar, 1922-1985, av Tidens kalender. Jag köpte 16 kilo böcker – de såldes i klump – på Tradera för att få den enda kalender i serien jag saknade.

Väl i Öregrund möttes jag av ytterligare ett glädjeämne: tre julnummer (1944, 1950 och 1957) av gamla Folket i Bild hade kommit med dagens post, också de inropade på Tradera. Av dem blir man så glad i anden, att man för ett ögonblick glömmer den allt skröpligare kroppen.

Arbetare i vingården

Jag är en trägen arbetare i vingården.

Den här veckan har jag varit två dar inne i Uppsala; jag har redan berättat om kulturfrukosten i onsdags. Samma dag, fast på kvällen, hade de socialdemokratiska ledamöterna i kulturnämnden respektive styrelsen för Bror Hjorts hus gemensam cirkel på Folkets hus: Vi diskuterade bland annat en socialdemokratisk profilering på kulturområdet inför nästa val. Vi hade många och jag tror goda idéer, men jag avslöjar dem inte här. Bloggen läses ju också av politiska konkurrenter.

På torsdag eftermiddag sammanträdde styrelsen för Folkrörelsearkivet, där jag – trots att vi har ny politisk majoritet i kulturnämnden – får lov att fortsätta som kommunens representant. Under sammanträdet uppstod, utifrån verksamhetsberättelsen men lite vid sidan om dagordningen, en spontan diskussion om vad det kan bero på att Folkrörelsearkivet nu används i lite mindre utsträckning än tidigare för uppsatser och liknande.

Bode Jansson från Landsarkivet har teorier om varför: Studenternas undervisning och uppsatsskrivande har gymnasialiserats. De söker i allt större utsträckning fakta på nätet. Och de klarar inte att läsa handskrift.

På kvällen träffas vi hemma hos Kjell Eriksson för möte med den nyvalda styrelsen i Ordfront, Uppsala. En av de saker vi diskuterar är ett möte med deckarförfattare, Kjell Eriksson med flera, om hur deckargenren utvecklas. Förslag till ämne: Mordfront.

När helgen kommer, svänger vädret: Det blir varmt. Inte sommarvarmt; det blir det inte så här års ute vid kusten. Men vårvarmt. Man kan gå utomhus i jacka, när det är som varmast i skjorta.

Trädgården lockar nu även mig, som vill ha varmt för att arbeta och vistas ute. (Birgitta har varit ute redan under de kallare dagarna. Hon har bland annat rensat kryddträdgården.) Lördag och söndag har jag rensat min rabatt närmast syrenhäcken nere på stora gräsmattan, vår äldsta rabatt. Eftersom den gränsar mot gräsmattan, blir den lätt angripen av gräs – jag gräver med fingrarna upp långa rotrevor. Påskliljorna i den håller just på att slå ut – det är svalare här ute vid kusten.

Birgitta byter jord i växthuset. Glasmästaren har varit här och bytt de trasiga rutorna. Birgitta hinner till och med så. Hoppas alla vindruvorna i växthuset har klarat sig.

Vi är arbetare i vingården.

Funnes det någon gud, skulle jag så här års se mig som hjälpgud.

Före maten – en underbar ungsbakad sik med taggsvamp, smörsopp och purjolök – bjuder Birgitta på dry martini. Vi sätter oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden.

Livet är inte det värsta man har.

Men jag tycker jättesynd om dottern, Kerstin. och henens man, Bo. Deras elände tar aldrig slut. Klara blev ju sjuk, när de var hos oss här i Öregrund i påskas. Därefter blev Kerstin sjuk. Och nu är det Viggos tur att kräkas och ha feber. Kerstin är ledsen för att nog också nästa vecka går åt helvete. Jag känner mig ledsen å hennes och hennes familjs vägnar.

Ändå blir resten av kvällen fin. Först ”Parlamentet” i TV 4. Sen Wallander-filmen i samma kanal, ”Innan frosten”.

”Före frosten” borde den förresten heta, på korrekt svenska.