Till Sorrento! Inget melodikryss på två veckor

Trots att min ischias vägrar ge med sig, fullföljer jag och Birgitta våra planer på att göra en 70-årsresa till Sorrento. I morgon bitti åker vi; vi återvänder fredagen den 12 oktober.

Alltså kommer jag att missa melodikryss nummer 39 den 29 september och nummer 40 den 6 oktober. Men jag kommer nog att överleva det också.

Om min webmaster, Bo Strömberg, vill, står det å andra sidan det stora gäng av melodikrysslösare, som brukar besöka min blogg på lördagarna, fritt att i min frånvaro utbyta frågor, svar och erfarenheter här på bloggen.

Efter hemkomsten återkommer jag med rapporter från Sorrento, Neapel, Capri och andra ställen som ingår i resplanerna.

Måtte nu benen bara fungera!

Last chorus: Eva Bihl

Det verkar som att jag är omgiven av sorg och elände.

Jag har ägnat den senaste veckan åt att förbereda min bror Mattis begravning; jag var inne på Fonus senast i dag och godkände dödsannonsen och kostnaderna, och på eftermiddagen ringde jag den isländska cellisten Gunhildur Halla Gudmundsdottir och diskuerade Bach-stycken att spela vid begravningen.

Hela gårdagen gick åt till att, tillsammans med Birgitta och Anna, åka till Järvsö, till en annan begravning. Den som begravdes var Eva Bihl, märkligt nog liksom min bror en av gästerna på vår 70-årsmottagning.

Eva Bihl (född den 26 september 1941, död den 5 september 2007) kom in i vår vänkrets via Lars Eric Ericsson, ordförande i Laboremus några år efter mig. Eva pluggade, om jag minns rätt, i Stockholm och var med i Socialdemokratiska studentklubben där. Den som sammanförde Eva med Lars Eric var en annan av våra laboremusvänner, Gun-Britt Andersson, som på den tiden då hon fortfarande hette Danielsson hade varit klasskamrat med Eva. Eva kom, genom att hon och Lars Eric snabbt föll för varandra, snart att ingå det gäng av laboremiter, som också umgicks vid sidan av föreningslivet.

Birgitta och jag har sen, inte minst under åren då Lars Eric och Eva hade sommarhus på Gräsö (och vi i Öregrund), fortsatt att ses hemma hos varann.

Eva var född 1941 och alltså jämnårig med min bror Matti; båda var med andra ord fyra år yngre än jag och Birgitta. Liksom Matti dog hon plötsligt. Hon trillade ihop på väg till ett möte på Folkets hus, hann bli intagen på sjukhus men avled ganska snart.

Ett av Lars Erics uppdrag var det som landshövding i Gävleborg; självfallet hörde vi till dem som fick inbjudan till landshövdingemiddag i Gävle. De många nya anknytningarna till Gävleborgs län gjorde, att Lars Eric och Eva i stället sökte sig ett sommarhus där, närmare bestämt i Järvsö. Efter pensioneringen flyttade de permanent upp dit.

När vi, chockade och tagna, såg dödsannonsen över Eva i Upsala Nya Tidning, ringde vi omedelbart Lars Eric och bestämde oss för att åka upp till begravningen den 26 september. Anna, som också känner Lars Eric, beslöt sig för att åka även hon och erbjöd sig att skjutsa oss billösa.

Begravningsdagen bjöd på soligt höstväder. En del av vägen upp är trist: skog, skog, skog. Men uppe i Hälsingland ljusnar landskapet, blir så där böljande vackert med blanka älv- och insjövatten, blånande berg, slänter med ängar där kor fortfarande betar ute och så präktiga röda hus.

Begravningsakten, med många deltagare, hölls i Hälsinglands träteater och var en av de mest särpräglade, i ordets mest positiva bemärkelse, som jag har varit med om. Ingen officiant förekom. I förgrunden fanns Evas trävita kista med några få kransar samt hennes foto på det bord, där handbuketterna las under avskedstagandet. Musik, sång och dikt bidrog till att låta våra egna minnen av henne bilda den livsväv, som det annars är officiantens uppgift att frammana.

För musiken, till större delen landskapets folkmusik, stod omväxlande Draupner (det vill säga Görgen Antonsson, Henning Andersson och Tomas Lindberg) och Björn Ståbi. Dessutom sjöng Annabella Lyons ”I Will Give My Love An Apple”.

Peter Oscarsson läste ett collage av texter av William Shakespeare, bland annat den dikt jag använde i Kjell Nordins dödsannons tidigare i år.

Och en släkting, Anna Ulrika Ericsson, läste Per Daniel Amadeus Atterbom:

En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne!
Ty fåfängt är vänta på minneströst,
men nog är kärleken minne.

Jo, nog är kärleken minne!

Den efterföljande minnesstunden på Hotell Järvsöbaden gled så småningom, efter en tydlig markering, över i födelsedagsfest för Eva; hon begravdes ju på sin födelsedag.

Och då kändes det plötsligt naturligt, att Jens Kristensen, vän till familjen, framförde låtar som Björn Skifs’ ”Håll mitt hjärta”, Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” och Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”.

Stråkkvartetten ur Gävle symfonikorkester missade vi tyvärr. Vid det laget var vi på väg i bil mot Uppsala, tillbaka till våra egna sorger och bedrövelser.

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt

I dag har jag ägnat hela dagen åt min döde bror Matti. Jag har, tillsammans med Birgitta och lillebror Mikko, varit på Fonus för att planera begravningen: valt krans och kistdekoration i de estniska färgerna, och så har vi valt en ljus, trävit kista. Begravningen blir borgerlig, med vår vän Hans Alsén, som också kände Matti, som officiant. Vi ska försöka få dit en cellist, och självfallet ska det läsas dikter. Begravningen äger rum torsdagen den 18 oktober klockan 12.00 i Stillhetens kapell, och sen blir det samling i en lokal i närheten. Annons kommer i UNT, DN och Dagbladet i Sundsvall. Gravsättningen kommer att ske senare, på Mjösunds kyrkogård vid Ljungan, i samma grav där våra föräldrar sen länge ligger.

Efter besöket på begravningsbyrån går vi till Mattis lägenhet på Timmermansgatan, för första gången efter dödsbudet: städar undan tidningar och post, letar papper för bouppteckningen, hittar också ett testamente. Men innan vi kommer in i lägenheten, får vi lov att skjuta undan de ljus, blommor och teckningar Mattis grannar och vänner och inte minst deras barn har ställt utanför hans dörr.

Matti var en människa med många vänner i grannskapet – många av dem förresten invandrare (som han ju själv också var). Flera av dem ger sig till känna under dagen: beklagar sorgen, gråter själva.

Som ni redan har sett här på bloggen, har jag hela tiden sen dödsbudet kom kryssat mellan det lätta och det svåra, mellan skratt och gråt.

Till det roliga har hört dels familjemiddagen i lördags för den nu 70-åriga Birgitta. Alla barnen och barnbarnen var här, också Bos föräldrar, Kerstins svärföräldrar Olle och Kristina, som annars bor i Sollefteå. Tursamt nog för mig – med tanke på mina ischiassmärtor – har det blivit lite av en familjetradition, att jag gör Birgittas födelsedagar till en krabbfest. En sådan fordrar ju inte alltför mycket matlagning, vilket jag i mitt nuvarande tillstånd har svårt att klara.

På söndagen ordnade Kerstin fest för Viggo, fem. Och eftersom hon själv nyss (13 september) har fyllt år, passade vi på att fira också henne.

Men av och till, också under de här glada festerna, gick mina egna tankar till bror Matti, som också han skulle ha varit med vid båda de här tillfällena.

Men så här är ju livet: en blandning av skratt och gråt. Sorgen rår inte förnuftet på, och ska heller inte rå på.

Så när jag i dag till Fonus lämnade in manus till dödsannons för Matti, använde jag där några tänkvärda ord av Werner Aspenström:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.

Som jag redan har berättat, fick vi dödsbudet kvällen före Birgittas riktiga 70-årsdag. Jag genomförde trots detta min planerade morgonuppvaktning: gjorde smörgåstårta, bryggde kaffe, dukade bordet med blombuketter från Fyris torg, överlämnade presenter.

På kvällen hade jag lovat att, i anslutning till den första i raden av våra abbonnerade konserter på Musikens hus, bjuda ut henne på restaurang. Det senare skippade vi; ingen av oss hade lust att gå på krog den här kvällen. Vi tar det i Italien i stället – vi åker till Sorrento i slutet av veckan.

Men konserten ville vi båda gå på. God musik är aldrig fel, dessutom i en situation som min en lisa för själen.

Och vi ångrade oss verkligen inte. Från våra nu fasta platser, ganska långt fram i Stora salen, såg och hörde vi Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Nils-Erik Sparf som konsertmästare framföra Edvard Griegs ”Peer Gynt, orkestersvit nummer 1, opus 46”, Edward Elgars ”Konsert för violoncell och orkester, e moll, opus 85” (med Jakob Keranyi på cello) och så Jean Sibelius’ ”Symfoni nummer 5, ess-dur, opus 82”.

Kanske handlade det om vårt eget stämningsläge, men Elgars musik träffade oss mest den här aftonen.

Också ett par andra kvällar har vi ägnat åt att lyssna på musik.

Mer cello blev det en av dessa kvällar: Gregor Platigorsky som cellosolist och Boston Symphony Orchestra under ledning av Charles Munch i dels ”Concerto in B Minor, Opus 104” av Antonín Dvořák, i dels William Waltons ”Cello Concerto” (BMG 82876 66375 2).

Ännu mer intressant var faktiskt en BIS-CD (285) med svensk musik, ”A Swedish Serenade”, där Stockholm Sinfonietta under ledning av Esa-Pekka Salonen framför verk av Dag Wirén (”Serenad för stråkorkester, opus 11”) , Lars-Erik Larsson (”Liten serenad för stråkorkester, opus 12”), Lille Bror Söderlundh (”Concertino för oboe med stråkorkester”) och Ingvar Lidholm (”Musik för stråkar”). Den stora musikaliska överraskningen var här Lille Bror Söderlundhs musik, alltså själva musiken, inte bara Alf Nilssons i och för sig berömvärda oboespel.

Båda de här skivorna fick vi i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun. Vi misstänker starkt, att det är den gamle trotjänaren på arbetarekommunen, vår vän från laboremustiden Kjell Johansson, som har gjort de intressanta CD-inköpen.

Kristdemokrater applåderade otrohet

Tisdagen för en vecka sen, på morgonen, hade jag bokat tid hos min läkare i Stockholm.

Från Centralen i Stockholm var jag, på grund av min ischias, tvungen att åka taxi till Surbrunnsgatan, där min doktor har sin mottagning, vilket började med att chauffören satte kurs söderut i stället för norrut. Med den taxi jag tog från Odenplan till riksdagen, dit jag skulle, hände något snarlikt: chauffören hade ingen aning om var riksdagen ligger; han föreslog Rosenbad.

Jag skulle alltså till riksdagen för att tillsammans med Birgitta, den före detta talmannen, vara med på riksmötets högtidliga öppnande. Som vanligt började detta för vår del med en lätt lunch i talmansmatsalen för de tidigare talmännen plus de nuvarande talmännen. I det här sammanhanget inbjuds också makar/makor.

Sen lotsades vi upp till våra platser längst fram uppe på läktaren.

I änden på vår bänkrad satt då redan Ingvar Carlsson, som vi förstås morsade på. Ingvar som känner min böjelse för bisarra ting och som själv har en god portion busgrabbshumor, hejdade mig då och gjorde mig uppmärksam på två märkligheter i det tryckta programmet, där sång, musik och anföranden växelvis ingår:

”Kungssången” (nej, jag och Birgitta sjöng inte med i år heller) följdes av instrumentalstycket ”Strange Visitor” med jazzstipendiatgruppen Alice Babs.

Och efter statsministerns regeringsförklaring följde Duke Ellingstons ”It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”, sannerligen en adekvat kommentar till Fredrik Reinfeldts föredragning.

Där jag satt hade jag hovet till höger om mig, och jag såg att de pekade i programmet och fnissade. Åt vilket av ovanstående vet jag dock inte.

Efter ceremonin i kammaren följde som vanligt mottagning i sammanbindningsbanan. För vår del startade den, även det som vanligt, med att vi i en särskild, avskärmad lokal fick skaka tass med kungen, drottningen och en stor del av regeringen. Men naturligtvis fanns det representanter för oppositionspartierna där också. Fler av den senare sorten träffade vi sen i det stora vimlet i sammanbindningsbanan.

Birgitta, med sina gamla kontakter i riksdagen, hade fixat ett vilrum åt oss – läs hennes ischiasvrak till man – mellan mottagningen och den kvällsföreställning på Operan, som gavs för riksdagen med gäster.

Jag somnade faktiskt en stund på slafen i vilrummet, beläget i pressutrymmena på våning sju.

Operan gav den här kvällen ”Così van tutte” av Wolfgang Amadeus Mozart. Musikaliskt innehåller den här operan mycket fina partier, och sångprestationerna – av Maria Fontosh (Fiordiligi), Janja Vuletic (hennes syster Dorabella), Jesper Taube (Guglielmo, officer, Fiordiglis fästman), Klas Hedlund (Ferrando, officer, Dorabellas föstman), Marianne Hellgren Staykov (Despina, systrarnas hushållerska) och Johan Edholm (Don Alfonso, gammal vän till officerarna) – var berömvärda. För ljuvliga klanger stod också operakören och hovkapellet.

Don Alfonso framför med övertygelse åsikten, att de båda officerarnas fästmör, när de själva kallas till fronten, säkert kommer att roa sig med andra män: Così van tutte – så gör alla kvinnor. När officerarna inte vill tro på honom, slår han vad med dem. Som ett led i testet får officerarna låtsas ge sig i väg till fronten men återvänder förklädda och tar sig an uppgiften att förföra den andres fästmö. Och si – Don Alfonso får rätt: Dorabella ”faller” först, som det brukar heta. Men också Fiordigli ger till slut efter för sin lust. Moralisk panik utbryter. De båda männen förebrår sina fästmör och ömkar sig själva; utan tvekan är perspektivet i librettot främst manligt. Men i rättvisans namn bör man också nämna, att verket, för att vara från en så tidig tidpunkt som 1790, inte bara beskriver kvinnligt svek utan också kvinnlig lust. Och operan slutar med försoning.

På mig verkar frågeställningarna i operalibrettot (av Lorentzo da Ponte) ändå sjuttonhundratalsaktiga. Därför förstår jag inte riktigt, varför man i den aktuella uppsättningen använde sig av moderna kläder och attiraljer. De båda officerarna återkom sålunda till sina fästmör, utklädda till hippies. ”Var det dagens publik till ära som Guglielmo och Ferrando hade klätt ut sig till miljöpartister?”, frågade jag därför Lars Ohly och Åsa Hagelstedt, på väg ut till kungens champagnemottagning i pausen.

Men sjuttonhundratal eller nutid – det är svårt att bortse från att den här historien innehåller orimligheter. Kan man till exempel verkligen tänka sig, att de två systrarna inte skulle känna igen sina fästmän, vare sig dessa nu hade klätt ut sig till hippies eller till miljöpartister?

Uppenbarligen hade operaledningen haft sina funderingar över hur riksdagen, eller i vart fall delar av den, skulle kunna uppfatta en historia av det här slaget. Därför lät man chefdramaturgen Stefan Johansson inleda med en muntlig introduktion från scenen. Johansson påminde bland annat om att, när riksdagen tidigare en gång i samband med riksdagsöppnandet fick se ”Carmen”, detta hade föranlett rubriken

Riksdagen applåderade kvinnomord

När vi efter avslutad föreställning hämtade våra kläder i garderoben, träffade vi åter på paret Ohly-Hagelstedt. Jag levererade då följande rubrik åt dem, till deras hörbara garv:

Kristdemokrater applåderade otrohet.

Melodikrysset nr 38 2007

Jag är ledsen; se texten som ligger under den här. Dessutom har jag elakartad ischias – det skär som knivar i vaderna när jag går. Jag var på Ortopeden på Akademiska i går och fick beskedet, att det bara är att vänta på att det går över.

Men en stunds melodikryssande skingrar tankarna på både det ena och det andra.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de svårare. Egentligen var det bara den avslutande frågan jag inte hade klarat utan att ta hjälp av Google: Den som sjöng ”Black Rain” (på CDn ”Both Sides of the Gun”) heter Ben Harper. Honom kände jag inte till.

Tro nu för den skull inte, att jag är en sån där insnöad typ som aldrig hör på ny musik. Jag har till exempel massor av CD med Lars Winnerbäck i min skivsamling, och följaktligen klarade jag omedelbart, att det var han som, tillsammans med Miss Li, sjöng ”Om du lämnar mig nu”.

Och, för att ta en utländsk artist som jämförelse: Norah Jones finns också i våra skivhyllor. Här sjöng hon ”Come Away With Me”.

Melodifestivallåtar brukar jag ofta ha svårt att minnas, kanske därför att de sällan är något att minnas. Men Måns Zelmerlöws ”Cara Mia” från 2007 kom jag faktiskt fortfarande i håg.

”Öppna din dörr” av och med Tommy Nilsson är lite äldre (från 1994) men också en sån där melodi som fastnar i musikminnet.

Men naturligtvis är jag på ännu fastare mark, när Eldeman hämtar frågeillustrationerna från lite äldre musikepoker. Det är väl helt enkelt så att tiden har vaskat bort det mesta av det mest likgiltiga – kvar att minnas finns då pärlorna.

I dag var till exempel den fantastiska melodimakaren Kai Gullmar dubbelt representerad. Kai Gullmar (1905-1982, egentligen Gurli Maria Bergström) var en av de stora i svensk schlagerhistoria, dessutom (en personlig anknytning till mig) bördig från Sundsvall.

På Eldemans fråga var vi, med hjälp av Hasse Tellemar, hamnade, svarar jag således ”Uti Rio de Janeiro”.

Och den som tillsammans med Birgit Rosengren-Ahrle sjöng hennes ”Det finns ingen gräns” var Hasse Ekman.

Från min ungdoms 1950-tal minns jag givetvis ”Papa Loves Mambo” med Perry Como.

Karl Gerhard har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik. För en man i min ålder är det hur som helst inte svårt att komma i håg hans mycket populära ”Nu ska vi vara snälla”, som här skulle ge snäll.

Även flera andra frågor var urlätta.

”Opp Amaryllis” har skrivits av Carl Michael Bellman, och Evert Taubes glade bagare återfanns i San Remo. (Minns ni konsumbageriet i Stockholm med samma namn?)

Självfallet sjöng vi, när jag gick i folkskolan, ofta den åländska sjömansvisan ”En sjöman älskar havets våg”.

Inte heller veckans musikalmelodier var svåra.

”Love Changes Everything” (ur ”Aspects of Love”) är skriven av Andrew Lloyd Webber.

Och ”Hair” (från 1967, med musik av Gail MacDement samt text av James Rado och Gerome Ragni) innehöll ”I Got Life”, som Eldeman spelade här. ”Hair” såg jag på bio med vår Anna, när den gick här i Uppsala.

Anna kommer förresten hit i dag för vår familjemiddag för hennes mamma Birgitta, som fyllde 70 i förrgår. Nu måste jag ut och handla det sista inför middagen.

Bleka dödens minut

Jag har varit osynlig på bloggen några dagar, och det har sina förklaringar.

I månags flyttade vi in till Uppsala för vinterhalvåret. En stor skåpbil från Öregrunds taxi fylldes till taket med väskor, boklådor, kassar med äpplen, päron och plommon, pappkartonger med alla våra krukväxter och så vidare. Dess värre fick Birgitta ensam kånka ner bagaget till grinden, där chauffören, Torbjörn, tog vid. Jag har drabbats av en elakartad ischias i vader och lår; bara att gå och stå skär som knivar i benen.

Men naturligtvis har jag hjälpt till att packa och sen packa upp – vilket inte har gjort saken bättre.

Däremot har det varken funnits tid eller ork att skriva.

Den tid och ork jag ändå har kunnat uppbåda har jag använt för att förbereda morgonuppvaktningen av Birgitta på 70-årsdagen (i dag) samt familjemiddagen för Birgitta (på lördag) respektive uppvaktningen av Viggo och hans mor, vår dotter Kerstin, på söndag. Haltande och grimaserande över smärtan i benen har jag handlat födelsedagspresenter, blommor och ingredienser till exempel till den smörgåstårta jag serverade Birgitta i morse.

Dessutom har jag hela tiden haft en hejdundrande förkylning: snuva och hosta.

Under gårdagen blev jag uppringd av min lillebror Mikko, bosatt i Skutskär. Några grannar och vänner till vår gemensamme bror Matti hade då ringt honom, oroliga över att Mattis lägenhet hade stått tom och mörk i ett par veckors tid. Mikko visste heller inte vart bror Matti hade tagit vägen: kanske hade han åkt upp till deras gemensamma stuga i fjällen, kanske hade han tagit en tripp till Estland; till Mattis egenheter har hört att han, liksom jag, är mobilvägrare, så det gick inte heller att söka honom per telefon.

Jag åtog mig att på mina ischiasben stappla över till Mattis lägenhet och försöka kolla. Jag har ingen nyckel dit – har fått låna en tillfälligt när han har behövt hjälp med blomvattningen – men kikade in genom fönstren, dock utan att se något. Dock såg jag från ett fönster mot utrymmet innanför ytterdörren, att det bara låg ett enda kuvert på hallgolvet. Resten av posten var prydligt uppsorterad på ett par stolar, och det låg heller inga buntar av tidningar innanför dörren. Av detta blev jag lugnad: Matti var väl ute på någon av sina många, sällan i förväg planerade utflykter, och det jag såg tydde på att någon av hans kompisar hade fått låna nyckel för att vattna blommor och hålla rent framför brevinkastet.

Sent på kvällen, när jag satt framför datorn i mitt arbetsrum och höll på att skriva en helt annan text (som inte lämpar sig för publicering just nu), kastade någon sten på mitt fönster. (Vår lägenhet ligger på nedre våningen.) Utanför stod två poliser, en man och en kvinna. De pekade mot ytterdörren – de kom inte in genom porten – och jag gick och öppnade.

De kom för att lämna över (och muntligt förmedla) en skriftlig rapport från polisen i Funäsdalen: Matti hade hittats död i den stuga han och Mikko tillsammans hyrde på årsbasis i Rogens naturreservat. En man, som han hade löst fiskekort av den 10 september, hade tyckt att det var egendomligt att Mattis bil fortfarande stod kvar den 19 september och tog sig därför en tur fram till stugan. Genom fönstret kunde han se någon ligga där inne, och när ingen reaktion kom på knackningar och rop, bröt han sig helt sonika in genom den inifrån låsta dörren. Och där låg alltså min bror på rygg i sin sovsäck. Död.

Ja, du kommer till slut,
Bleka Dödens minut,

skrev Birger Sjöberg i Fridas bok.

Förbannade död! Bror Matti hann du alltså i kapp före mig, fastän jag är fyra år äldre.

Kanske var det hjärtat; jag vet inte, men både jag och Mikko har haft problem med just våra hjärtan. Obduktionen, som sker i Umeå i nästa vecka, ger väl besked.

Men egentligen: vad spelar det för roll vad han dog av. Enda trösten i det fallet är att han tycks ha dött plötsligt i sömnen.

Enda trösten för mig är att jag för kort tid sen fick några fina dagar med honom. Han skjutsade mig i sin bil till Öregrund ett par dar före vår sjuttioårsmottagning, och vi plockade frukt – bland annat till mottagningen – tillsammans. Det var vackert väder med sensommarsol över trädgården. Vi pratade ganska mycket.

Sen hjälpte han oss med frakter till Stabby prästgård inför 70-årsmottagningen, deltog givetvis också själv i den.

Om Matti ska jag skriva mer senare när jag känner mig mer samlad. Just nu har jag ont inte bara i benen utan också i det som de troende kallar själen.

I Jan Fridegårds sommartorp i Gungräna

Jag har tidigare flera gånger berättat att jag sitter i kulturnämnden i Uppsala, sen valet 2006 i opposition. I opposition har den röd-gröna gruppen (s + v + mp) forstsatt sitt samarbete från förra mandatperioden, då vi framgångsrikt tillsammans förde en mycket framsynt kulturpolitik. Alltså fortsätter vi med gemensamma gruppsammanträden. Inte heller nu är det svårt att komma fram till gemensamma ståndpunkter och, när det krävs, motförslag till den borgerliga alliansens politik.

Det finns ännu inga skarpa förslag från majoriteten i fråga om Jan Fridegårds gamla sommartorp i Gungräna, som efter författarens död överläts till Uppsala kommun, vars kulturnämnd har administrerat kulturarbetares stipendievistelser där, men vi har hört mummel om att det kanske vore klokt att sälja torpet.

Naturligtvis finns det en reell bakgrund till det där snacket: det har på sistone varit tunnsått med ansökningar om att få bo i Gungräna. Om det sen beror på hur stipendierna har utlysts, på att torpet med dagens standardmått är primitivt (det finns till exempel inte vatten indraget) eller på något annat är svårt att veta.

Jag har träffat Jan Fridegård (1897-1968) innan han dog, men jag har aldrig besökt torpet i Gungräna; det senare gäller också flertalet av mina kamrater i kulturnämnden. Därför beslöt vi oss för att med egna ögon se det, och till den ändan förlade vi gårdagens gruppmöte dit. Med oss hade vi en mycket sakkunnig ciceron, Åse Fridegård, dotter till Jan. Hon renskrev på maskin många av hans senare böcker och har personliga minnen av många av de arbetarförfattare och klarabohemer som Jan Fridegård umgicks med. Åse har i olika sammanhang – bland annat vid ett årsmöte med Folkrörelsearkivet i Uppsala, vars styrelse jag tillhör – berättat om faderns författarskap och umgänge med andra författare, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Tora Dahl, Rudolf Värnlund, Nils Ferlin och andra; inte heller hans beundran för Dan Andersson bör man glömma. Eftersom Åse kompletterar sin muntliga framställning med pianospel – hon är en duktig pianist – blir det här ett intressant litterärt och musikaliskt program.

Åse visar oss Jans arbetsplats, med utsikt över åkrar och ängar; han är ju i sina romaner en fantastisk skildrare av det uppländska kulturlandskapet – läs till exempel lantarbetarromanen ”En natt i juli”, 1933! Vi får också se den glasverandeliknande alkov där han på kvällarna satt och läste. Huset rymmer vidare, bland mycket annat, ett litet fridegårdbibliotek och minnen av besökande konstnärsvänner.

Det som slår oss, särskilt när vi går upp på övervåningen, är att huset faktiskt är så pass stort. Men en lättare modernisering – framför allt indragning av vatten, avlopp och WC – borde det lätt åter kunna bli en attraktiv tillflyktsort till exempel för författare som vill ha arbetsro. Jag känner flera av dem som har vistats där delar av sommaren, till exempel Carina Burman och Kjell Eriksson, kände också den nu döde poeten Staffan Larsson.

Som tack för att hon ställde upp får Åse Fridegård av vår ordförande Peter Gustavsson Kjell Erikssons senaste deckare. Jan Fridegård och den här trakten figurerar i en av Kjells tidigare deckare, ”Jorden må rämna” från 2000.

Åse Fridegård har jag själv känt ända sen laboremusåren i början av 1960-talet. Sen var hon liksom pappan medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, i Uppsala, som jag startade. Jan var under hela sitt liv socialdemokrat, också (liksom jag själv) mycket aktiv inom Folket i Bild: en stor del av hans böcker gavs ut i mycket stora upplagor i serien FiBs folkböcker, några gick som följetong i tidningen och han hörde till de författare som deltog i FiBs landsomfattande författar- och artistturnéer.

Jag var i unga år både bokslukare och FiB-ombud, och bland de vuxenböcker jag läste redan i pojkboksåren fanns Jan Fridegårds spännande serie från vikingatiden: ”Trägudars land” (1940), ”Gryningsfolket” (1944) och ”Offerrök” (1949). Lantarbetarsonen Jan Fridegård (egentligen Johan Fridolf Johansson – Fridegård enligt Åse av mellannamnet Fridolf) blev med tiden inte bara intresserad av utan också mycket kunnig i äldre svensk historia; bland annat har han upptäckt två runstenar. Hans upptäcktsresor per cykel i det runrika Vallentuna, tillsammans med bibliotekarien och socialdemokraten Bernhard Bengtsson och professor Sven B F Jansson, ”Run-Janne” kallad, är legendariska.

Som en personlig anknytning kan här nämnas att Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, köpte Fridegårds hus, när denne flyttade från Vallentuna; min hustru har således haft ett av sina hem där.

Trälen Holme, huvudpersonen i vikingatrilogin, var upprorisk, och upprorisk är Jan Fridegård också i den självbiografiska trilogin ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936). (Senare kom också uppföljarna ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare”, 1951.) Självbiografiska är även romanerna ”Lyktgubbarna” (1955), som jag har med dedikation från Fridegård men inte minns från när och varför jag fick den, ”Flyttfåglarna” (1956) och ”Arvtagarna” (1957).

Lars Hård-trilogin är skriven i den mycket speciella svenska (och norska) proletärförfattartraditionen, men det var ändå inte främst dess sociala och politiska budskap som upprörde samtiden, när böckerna kom ut. Åse Fridegård påminde oss vid sammankomsten i Gungräna om att Lars Hård genom den för tiden ovanligt öppna sexskildringen drog i gång en debatt, som hade klara likheter med krusenstiernafejden.

Boktitlar som ”Johan From, Lars Hård och andra” (1948) och ”From och Hård” (1956) påminner om en annan sida i Jan Fridegårds liv och arv: From och Hård är soldatnamn. Fridegård själv tog, blott arton år gammal, värvning och var under tre år i ungdomen livdragon. Den här tiden har han skildrat i en annan självbiografisk roman, ”Äran och hjältarna” (1938). I slutet av 1950-talet och under början av 1960-talet skrev han sen en rad historiska romaner, som efter den första, ”Svensk soldat” (1959), brukar benämnas soldatserien. Litterärt tycker jag själv att soldatböckerna inte riktigt når upp Fridegårds bästa nivå.

Jan Fridegård hade en sida, som jag personligen känner mig främmande för: han var något slags spiritist, trodde att döda människors andar levde vidare och var kontaktbara. Det hindrar inte att en roman som speglar detta, ”Torntuppen” (1941) – den lär vara inspirerad av faderns död – är en läsvärd bok.

Bo Östen Svensson (s), en av mina kolleger i kulturnämnden, berättade en mycket rolig historia med anknytning till det här temat: En av stipendiaterna ute i Gungräna hade vid ett tillfälle tillsammans med två vänner från kultursfären tänkt sig att praktisera spiritism i Fridegårds gamla torp. Just när klockan blev tolv och andarna förväntades uppenbara sig, kom en våldsam skräll, vars upphov inte gick att utröna i mörkret, vilket ledde till att de tre herrarna valde att tillbringa natten hemma i Uppsala. När de nästa dag återvände, visade det sig dock att det var klockkläppen som hade lossnat och fallit i golvet.

Klarabohemeriet då? Även Åse Fridegård nämnde klaraåren och umgånget på café Cosmopolite.

Jag har tidigare nämnt serien Klarabohemer i Aktuellt i politiken (s) med text av Sven O Bergkvist, teckningar av Gunnar Hörberg, och mycket riktigt fanns där (i nummer 15 1976, 2 september) en artikel med rubriken ”Jan Fridegård – den vänlige Lars Hård”. Sven O Bergkvist beskriver i inledningen till artikeln den klassiska miljön på café Cosmopolite, som till en början var klarabohemernas mötesplats. Bergkvist mötte själv i mitten av 1940-talet Jan Fridegård, sände också egna manus till Fridegård för bedömning, och berättar att de hade en sak gemensamt: de hade båda drabbats av TBC. Av vad Åse Fridegård i ett annat sammanhang har berättat, vet jag, att fadern fick sin lungsot (som man sa då), när han jobbade i ett antikvariat som låg i en fuktig källare.

Men någon stockholmare blev det, trots klaraåren, aldrig av Jan Fridegård. Som son av Enköpings-Näs förblev han den uppländska landsbygden trogen, också (bland annat genom torpet i Gungräna) under de många år då han bodde i Uppsala.

* * *

Vill du läsa mer om Jan Fridegård? Erik Gamby, en gång bosatt i samma hus som vi, på Idrottsgatan 12 i Uppsala, har gett ut ”Jan Fridegård” (1956). Gamby satt i mitten av 1960-talet i kulturnämnden i Uppsala, liksom jag som (s)-ledamot. Han var liksom Jan Fridegård och jag medlem av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala.

Ebbe Schön har gett ut doktorsavhandlingen ”Jan Fridegård och forntiden” (1973) samt ”Jan Fridegård: Proletärdiktaren och folkkulturen” (1978).

En senare doktorsavhandling (från 1998) är Erik Peurells ”En författares väg. Jan Fridegård i det litterära fältet”.

En kunnig guide är Lars Furuland – se till exempel hans och Johan Svedjedals ”Svensk arbetarlitteratur” (Atlas, 2006). Furulands doktorsavhandling (1962) hade för övrigt titeln ”Statarna i litteraturen. En studie i svensk samhällsdebatt”.

Men läs framför allt Jan Fridegårds romaner och novellsamlingar!

Skördetid

Det är den tid då äpplen faller med sorgsna dunsar, inte i dunklet under ett träd utan i en hel trädgård full av träd. I dag har jag åter krupit kring i gräset under träden och sorterat: tagit till vara eller, när äpplena är fågelhackade eller har någon annan form av angrepp, burit ut dem på allmänningen utanför tallgrinden. Där får fåglarna gärna kalasa på dem.

Finaste skörden i dag var dock av Esperens herre-päron. Jag fyllde större delen av en stor papperskasse från Konsum.

Allmänningen utanför tallgrinden – benämningen kommer sig av att det till vänster om den, inne på vår tomt, finns en talldunge, där bland annat gungan, i dag Viggos och Klaras gunga, hänger – kallas på stadskartor över Öregrund för Floraparken. Cirka 2000 kvadratmeter av den var fordom en del av vår tomt, men kommunen löste in den här delen av tomten. (Löste in är förresten fel ord; vi fick betala emellan för att bli av med den, eftersom vi samtidigt fick några få kvadratmeter mark mot gatan.) Sen den tiden då vi ägde marken finns det fortfarande spår där av att det har varit en delvis uppodlad tomt, och eftersom kommunen inte har ägnat den inlösta marken någon tanke, långt mindre någon möda, har vi fortsatt att i ringa mån hålla området närmast vår tomt i skick. Jag klipper regelbundet med gräsklippare den gångstig som går dels fram till vår tallgrind, dels runt vårt stakethörn och fram till en vändplats. I ett jättelikt blöthål nära vår grind satte jag för länge sen vattenslukande björkar, som nu är stora – men som tyvärr de senaste åren har drabbats av något slags sjuka. Längs stigarna växer bergenia och rosor, syren och spirea. Utanför stakethörnet har en kaprifol – egentligen bara bortslängd i samband med målning av en husgavel – slagit rot och tycks trivas våldsamt; den blommar som en galning. Och så har vi använt kompost för att jämna ut en slänt utanför staketet, och där har förstås blommor och blomsterlökar som fanns med i renset slagit rot: färgkulla, praktlysning, gurkört, kungsljus, pärlhyacint, scilla och en och annan tulpan. På ett helt annat ställe blommar, som en rest av vår tid som ägare till marken, akleja.

Birgitta har en längre tid varit bekymrad – mer än jag – över att det i delar av vår gräsmatta växer mossa. Alltså har hon köpt gräsfrö och av Anna i blomsterhandeln beställt hem ett stort antal säckar med toppdressing. I dag har vi tillsammans bearbetat delar av de mossangripna partierna. Gräsmattan mot syrenhäcken på inre gårdsplan och på båda sidor om grinden mot gatan är svart av sin nya beläggning, och vi har också sått gräsfrö. Hoppas bara att all den scilla jag har satt där lyckas ta sig genom det nya jordlagret – de här partierna av gräsmattan brukar bli alldeles himmelsblå på vårarna.

Jag är svart om fingarna (och under naglarna!) av jord, när Birgitta ropar in mig: jag har telefon. Den som ringer är Berit Skogsberg från Helga Henschens Vänner. Hon vill tala om den bok med många teckningar och affischer av Helga hon i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, ARAB, håller på att redigera för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, AKS, att användas som årsbok. Jag ska medverka med en text om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, och jag lovar att leverera texten snarast efter det att vi har flyttat in till stan, Uppsala, nästkommande måndag. Men det planerade sammanträdet på ARAB kan jag inte vara med på. Det äger nämligen rum just nästkommande måndag, som är vår flyttdag in till stan.

Det känns vemodigt att den där flytten är så nära. Jag trivs med att bo här ute på landet.

Men vi kommer ju tillbaka ett antal gånger under hösten. Bommar igen för vintern gör vi först under allhelgonahelgen.

Bortregnad aktivitet, tackkort och en del annat

I lördags skulle jag ha åkt in till Uppsala för att delta i Kulturnatten; närmare bestämt skulle jag ha arbetat vid Ordfronts, Uppsala, bokbord vid Stadsbiblioteket.

Som den folkrörelsemänniska jag är hade jag anmält mig i förväg till vår ordförande, Kjell Eriksson. Men eftersom få hade anmält sig och dessutom på deltid och sent och eftersom det såg ut att bli regn, inställde Kjell den aktiviteten.

Vid styrelsesammanträdet måndag om eb vecka finns det anledning att – för att använda ett uttryck ur Ordfronts äldre historia – göra självkritik. Vi måste ha bättre framförhållning, dra in fler i det aktiva arbetet.

Så pissigt som vädret var bestämde jag mig då för att över huvud taget inte åka in till Kulturnatten i Uppsala. Men när jag i dagens Upsala Nya Tidning ser bildreportaget om och filminslagen från alla roliga kulturaktiviteter, ångrar jag mig – jag borde nog ha åkt in till Uppsala i alla fall.

Nå, det blev en trevlig kväll på glasverandan i Öregrund i stället. Tillsammans lyssnade jag och Birgitta på en dubbel-CD som vi fick i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun, Johann Sebastian Bach: ”6 Suiten für Violoncello solo” (Archiv Produktion, Deutsche Grammophon 449711-2). Det rör sig om en återutgivning av en LP-utgåva (box) från 1961 med Pierre Fournier på violoncell. Som den mannen spelar!

Medan vi lyssnar (och smuttar på var sin konjak), skriver Birgitta tackkort till en rad av gästerna på vår 70-årsmottagning; jag undertecknar sen också.

I dag har det varit min tur att göra samma sak – vi har delat upp gästerna mellan oss.

Båda anstränger vi oss att skriva i personlig ton, gärna med referens till vad vi har fått av vederbörande.

Det tar tid, men vi gör det gärna. Man ska måna om sina vänner!

* * *

Och apropå 70-årsfirandet: Kerstin, dottern, har på sin blogg lagt ut ett par bilder på de bordets håvor hon själv och hennes syskon samt vi själva åstadkom. Du kan se bilderna här – men du måste gå ner en bit i texten.

Melodikrysset nr 36 2007

Eldeman hade tydligen fått in mängder av kommentarer om förra Melodikrysset: lösarna tyckte det var svårt. Den här gången utlovade han ett lättare kryss, och det var det.

Jag löste samtliga frågor utan att googla, och i bara ett fall behövde jag använda ledbokstäverna för att komma på svaret: Förnedringsprogrammet Idol ser jag inte på, och följaktligen har jag aldrig, vad jag kan påminna mig, hört Markus Fagervall i ”She Will Be Loved” – i det här fallet kommer mina kunskaper sig av att jag har kontrollgooglat efteråt.

Mina känslor för Idol och musiken där kunde illustreras med Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. Men det var svaret på en annan fråga.

Den frågan hörde till dagens många lätta. A-Teens hör kanske inte till det jag själv brukar lyssna på, men nog känner vi som är någorlunda hemma i populärmusiken till att de är unga entusiaster, som gör ABBA-låtar, i det här fallet dock en cover på Nick Kamens ”I Promised Myself”.

Den kända musikalartisten, som 2004 tävlade i Melodifestivalen med ”Tango! Tango!”, var Petra Nielsen. Här talade Eldeman om att hon har påbrå, med vilket väl menas att hennes mamma heter Monica Nielsen. Henne har jag träffat några gånger förr i världen. Hon sjöng in Joe Hills ”Det är kraft i vårt förbund” på en skiva från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och jag skrev mapptext. Jag skrev också mapptext för LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc, 1976).
Och så var Monica och jag på valturné med Olof Palme; jag minns till exempel en turnékväll då vi mellanlandade på Harpsund.

Också Annica Risberg – här i ”Bortom tid och rum” – har jag hört live. Om jag inte minns alldeles galet bland annat vid ett gravöl på jazzklubben Fascing med en avgående socialdemokratisk regering.

Och apropå familjen Nielsen: en annan känd musikalisk familj heter Wahlgren. Det senaste skottet på det trädet heter Benjamin, med det dubbla efternamnet Wahlgren-Ingrosso. Han sjöng ”Jag är en astronaut” – som väl också brorsan Linus har sjungit? (Systersonen ska det vara, påpekar Annika i en kommentar.)

Med Benjamin är vi snudd på nere i barnviseåldern. Veckans barnvisa var ”Prästens lilla kråka”, som ju hamnade i ett dike.

Illa gick det också för ”Den kaxiga myran”, som på slutet fastnade i en Toy. Stefan Demert skrev den roliga texten och även melodin.

En annan rolig och hörvärd trubadur av samma generation är Ewert Ljusberg, också känd som president i republiken Jämtland. Här hörde vi honom i ”Folksångarens dilemma”.

Birgitta och jag hade ju gemensam 70-årsmottagning för en vecka sen, och jag instämmer gärna med Jan Malmsjö i fianalsången ur ”La Cage Aux Folles”: ”Vår bästa tid är nu”.

Fast vår romans har varat åtskilligt längre än romansen i F-dur av Ludwig van Beethoven (som Eldeman dessutom hade kortat ner).

När vi återvände hit till Öregrund från mottagningen inne i Uppsala, fann vi, att det hade varit ”Stormy Weather” – Harold Arlen och Ted Koehler heter upphovsmännen – vilket med Eldemans sällsamma logik skulle ge vindstilla.

Här i Öregrund har vädret hur som helst kantrat mot höst, så det passade bra att Eldeman i dag spelade ”Hösten” ur Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Styrkt av ”Snabbköpskassörskan”, framförd på gotländska av Di sma under jordi, ska jag nu gå till Konsum och handla. Undrar om det i dag är Marina, Annika, Jessica eller Siv som sitter i kassan? Men det kan ju vara Mats också.

PS efter besöket på Konsum: Det var Mats som satt i kassan.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.