Melodikrysset nr 1 2008

Eldeman sa, att dagens melodikryss var knepigare än det förra, och det håller jag med om. För min del blev det en hel del googlande, men jag tror att jag till slut har löst det rätt.

Jag höll på att få hjärnstillestånd redan på första frågan, den med fanfaren, men svaret på frågan vad man får uppleva efter den, måste rimligen vara film. Den där fanfaren körs väl på biograferna?

Även frågan om instrument och deras antal visade sig vara knepigare än jag först trodde. Instrumentet var trombon, det var enkelt; jag har ju hört den här låten i radio. Men hur många var de? Till slut kom jag på svaret, sjuttiosex. ”Sjuttiosex tromboner”, ”Seventy-six trombones”, fanns med i en musikal från 1957, ”The Music Man” av Meredith Willson, har jag googlat mig fram till.

Krysset innehöll också ett antal låtar och artister, som jag för egen del inte har något förhållande till.

Ett exempel är Agnes, här med ”Champion”. Hennes namn känner jag ändå till; visst har hon väl redan tidigare förekommit i Melodikrysset?

Inte heller hade jag tidigare hört ”It’s In the Rain” – men också Enya känner jag åtminstone till.

Det senare gäller även Ozzy Osbourne (man har väl haft barn i yngre tonåren i huset). Men tro för den skull inte, att jag tidigare hade hört hans duett ”Changes” med dottern Kelly – henne hade jag inte ens hört talas om.

Jag hade för all del inte heller hört Jonas Otter, men i det här fallet förstod jag, att den han sjöng duett med i ”When Love Says Goodbye” var Tone Norum – som jag däremot har hört förut.

Som en övergång till det för mig lätta kan vi ta svaret på frågan vem som sjöng ”Who Will the Next Fool Be”. Jo, Tom Jones, mycket riktigt en slitstark artist, för att citera Eldeman.

Ännu mer slitstark är väl Owe Thörnqvist, som jag till och med personligen känner. Och visst har jag hört hans ”Albin och Pia”, många gånger till och med.

Slitstark, just i Melodikrysset, är också Benny Anderssons ”Cirkus Finemang” med BAO. Den här textlösa låten hör rimligen hemma i ett tält, närmare bestämt ett cirkustält.

Slitstark var väl just det som Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” var. Den spelades i dag i en finsk version, men visst kommer vi ändå i håg den svenska texten, där han hade en nos av garn.

Allra sist tar jag i dag de frågor, som många yngre lyssnare kan ha haft svårigheter med.

Max Hansen var det som sjöng ”Åh, Louise”. Den är hämtad ur ”En förtjusande fröken”, och musiken är skriven av Ralph Benatzky.

Dagens operafråga skulle besvaras med Guiseppe Verdis ”La Traviata”.

Populärmusikklassikern, slutligen, var ”Säg det i toner”. Den förekom i en av de tidiga svenska ljudfilmerna, med samma namn och från 1929.

Birgittas Kokk

Jag brukar ibland på sitemetern kolla, vad besökare har sökt på för att hamna på min blogg. Bland det roligaste jag har sett på sista tiden är en person som har googlat på ”Birgittas Kokk” och mycket riktigt hamnat här.

Det påminner mig om en sak som stod i den för en tid återuppståndna Stockholms-Tidningen (s), som fanns samtidigt som jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Den enligt en läsarundersökning mest lästa avdelningen i min tidning var min personligt skrivna och kåserande ledarsidesspalten Det händer, den som min dotter Kerstin har utnämnt till blogg före bloggarnas tid. Eftersom den här spalten var just bloggartad, skrev jag ofta om familjen, däribland hustrun, som jag – eftersom vår relation var väl känd hos läsekretsen (140.000 prenumeranter på den tiden) – då helt enkelt kallade vid förnamn, Birgitta.

Stockholms-Tidningen hade på baksidan en liten ruta om dagens namnsdagsbarn; man brukade då också nämna ett par stycken kända personer, som bar dagens namn.

På Birgitta-dagen fanns sålunda följande text (fritt citerad ur minnet):

”Av kända Birgittor kan nämnas den heliga Birgitta och så Enns.”

Kolla Kulturspegeln!

Jag brukar publicera, ibland i redigerad och förlängd form, bloggtexter under Kulturspegeln.

De senaste dagarna har jag åstadkommit en sådan, längre och bearbetad text om Jaan Kross. Klicka på Kulturspegeln, Prosa & lyrik, och sök alfabetiskt på Kross, Jaan.

Här ute i Öregrund har jag under Kulturspegeln, Sångtexter, publicerat en längre text, som även innehåller till exempel skivtips, om och med Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Joe Hill” samt om Rune Lindströms översättning till svenska, ”Balladen om Joe Hill”.

Kulturspegeln härbärgerar främst recensionsmaterial om barnkultur, deckare, film, musik, politik, prosa & lyrik, serier, teater – och så alltså sångtexter med bakgrunder och tips om skivinspelningar och böcker med text och noter.

Botanisera gärna! Klicka gärna ovan.

Nyårsafton – och åter i Öregrund

Det är nyårsafton, och vi är åter i Öregrund.

I går tog vi buss 811 från Uppsala till Öregrund. Medan bussen åkte genom det uppländska landskapet, kunde man, trots att vi befinner oss i slutet av december, se fullt av gröna fält.

I morse när jag vaknade hade dock bergknallen utanför köksfönstret och grässlänten ner mot gatan ett vitt pudertäcke av snö. Av och till yr det snöflingor mellan de kala träden.

Om en stund ska jag gå ut och fylla fågelhusen – ett utanför sovrummet, ett utanför glasverandan – med vildfågelfrö. Och så ska jag hänga upp talgbollar i syrenerna och i flädern.

Inne är det varmt och gott. Också när vi själva inte är här har vi på låg basvärme, och därför tar det aldrig lång tid att få upp värmen till rumstemperatur.

Jag har ätit den frukost jag alltid äter under jul och nyår: två mycket hårda hårdbrödssmörgåsar från Roslagsbröd – fiberrik fullkornsråg – och på dem margarin med Omega 3 och 6, Runda bords från Keiju, och så skivor av julskinkan med Apotekets julsenap. Jag börjar frukosten med ett glas Bob osockrad svartvinbärsdryck, men till hårdmackorna med skinka dricker jag normalt ett glas Hälsofil – Konsum i Öregrund hade dock slut på den i går, så jag fick köpa ekologisk a-fil i stället. Den är OK men inte lika god som hälsofilen.

Jag avslutar alltid frukosten med kaffe – svart, utan socker och utan grädde eller mjölk. Inne i stan kompromissar jag och delar bryggkaffe med hustrun. Men nu, i huset i Öregrund, återgår jag till mina lantliga vanor: kokar en panna kaffe av märket Coop. Det finns inte mycket som kan konkurrera med en kopp rykande hett kokkaffe.

Värre kan man ha det i livet – och jag måste, när jag blickar tillbaka på det gångna året, tillstå, att jag har sett bättre dagar.

I våras hade jag hjärtbesvär, och i försomras fick jag en pacemaker inopererad.

Strax därpå råkade jag ut för en häftig lunginflammation, låg på Akademiska i en vecka och hade sen en lång konvalescens.

Strax efter 70-årsfirandet – en ljusglimt i allt det dystra – drabbades jag av svår ischias. Ett tag under julhelgerna trodde jag, att jag höll på att bli kvitt den, men nu är det åter besvärligt att gå.

Gamle Kjell i Juniskär, sista länken till det jag betraktar som mitt barndomshem, dog.

Och så dog min bror Matti helt oväntat, yngre än jag som han var.

Visst finns det ljusare minnen från det här året – det redan nämnda 70-årskalaset, italienresan tillsammans med Birgitta, stunderna med Viggo och Klara – men i många avseenden har det varit ett djefla år, som väl Strindberg skulle ha skrivit.

En tröst, hur det nu än kommer att bli under det kommande året, är att jag delar min tid, helg som vardag, med Birgitta. Det känns gott att få ha levt ett så långt och rikt liv tillsammans, och det känns fint att nu, när kroppen med åren tycks bli allt skröpligare, ha henne kvar vid sin sida.

Vår nyårsafton här i Öregrund kommer att bli som den har brukat vara och som vi vill ha den: lugn, stillsam, med god mat (Birgitta köpte hummer på Konsum i går), samtal, musik och så som avslutning (för två icke troende) genom radion kyrkklockorna från Sveriges alla domkyrkor.

Sen går vi ut i nyårsnatten med var sitt glas bubbel och beskådar, en liten stund, andras fyrverkerier, som lyser upp den svarta himlen.

Ett bättre nytt år till er alla där ute!

Melodikrysset nr 52 2007

Årets sista melodikryss hörde inte till de svårare under 2007 – men det som gäller för mig behöver ju inte gälla för andra.

Hur som helst: Det är klart att jag har kontrollgooglat, men jag klarade faktiskt samtliga frågor för egen maskin.

Komedin om övernaturligheter (Eldemans ledtråd) har jag visserligen inte själv sett, men med hjälp av några få ledbokstäver kom jag snabbt fram till att det måste röra sig om ”Ghostbusters”. Den gjordes mycket riktigt på 1980-talet, närmare bestämt 1984.

Inledningsfrågan var desto lättare. Det som spelades var Evert Taubes ”Brevet från Lillan”, och som framgår av texten nedan, är brevet undertecknat av Ellinor:

Brevet från Lillan

Text och musik: Evert Taube

Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.
Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa.
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt,
Stjärnorna syns nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är ett halsband av korall.
Ingenting annat, det kostar för mycket.
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här.

Sjön är så varm och vi badar varje dag
Och jag hoppar i utan att bli rädd
För nu simmar jag så bra.

Vi har så fint, nu i vårat lilla skjul
Och en liten gran har vi också sett
En som vi kan ha till jul.

Detta har jag
Skrivit nästan bara själv,
Och jag skall börja i skolan till hösten.
Pappa, kom hem, jag vet något som du får.
Nu slutar brevet från din Ellinor.

Till de klassiska svenska skivartisterna hör inte bara Evert Taube utan också Zarah Leander, här med ”Det skönaste som livet gav”.

Agnetha Fältskog hörde vi på engelska, i en låt som då kallas ”The Queen of Hearts”. Jag mindes bums den svenska titeln: ”När du tar mig i din famn”.

Inte heller de ännu mer nutida svenska artisterna i dagens kryss var svåra att känna igen.

Vi hörde Gyllene Tider i ”Speciell” – Per Gessles röst är lätt att identifiera.

Kent har jag själv i mina skivhyllor. Här hörde vi deras ”Dom som försvann”.

Inte heller Ola Salo och The Ark hör till de svårare att känna igen. Dessutom är ju deras bidrag till Eurovision Song Contest 2007, ”The Worrying Kind”, i motsats till mycket annat i den tävlingen lätt att bevara i melodiminnet.

Det gick ju inte så bra för Ola, men vore det inte för en enda sak, skulle jag ha haft mycket svårare att få några som helst associationer till Sertab Ereners vinnarlåt 2003, ”Everyway That I Can”; för att få namnet och titeln måste jag mycket riktigt googla. Men den här låten hade något som eurovisionsschlagerlåtarna dess värre oftast brukar sakna, nationell identitet. Så jag kom bums på att svaret på Eldemans fråga, vad kallas en man från vinnarlandet?, var turk.

Nå, vem har då hyllat Fats Domino genom att till egen pianoackompanjemang sjunga in ”My Blue Heaven”? Jo, Norah Jones, en utmärkt artist – jag har henne på skiva.

Ytterligare en evergreen förekom i dagens melodikryss, Cole Porters och Frank Sinatras ”I’ve Got You Under My Skin”.

Evergreen är väl numera också ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s musikal ”Evita”. Här hörde vi den med Gheorghe Zamfir.

Dagens andra filmfråga handlade om en berömd kompositör av filmmusik. Han heter Elmer Bernstein och har gjort musiken till bland annat en rad västernfilmer, också till den äventyrskomedi som förekom i krysset här om veckan, ”Tre amigos”.

Allra sist en fråga, som jag av naturliga skäl hade ganska lätt för att besvara: Tor Isedal var det som sjöng ”Balladen om Joe Hill”.

Jag har genom min mycket spridda sångbok ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969) i stor skala spritt Joe Hills (det vill säga den till USA utvandrade gävlebon Joel Hägglunds) egna sånger i svenska versioner. 1970 tog jag också med ”Balladen om Joe Hill” i min andra sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma):

Balladen om Joe Hill

Svensk text: Rune Lindström, 1963
Amerikansk originaltext (dikt): Alfred Hayes (”Joe Hill”), 1925
Musik: Earl Robinson

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

”Dom sa du hade mördat nån
vid Salt Lake Citys sjö.
Dom sköt dej mitt i hjärtat, Joe.”
Han sa: ”Jag kan ej dö.”
Han sa: ”Jag kan ej dö”.

”Men plutokrater sköt dej, Joe.
Dom tog ditt liv till slut.”
”Att mörda sången min”, sa Joe,
”vill mera till än krut.
Vill mera till än krut.”

Han stod där vid min säng och log
och sa i självklar ton:
”Jag sått ett frö, som ej kan dö –
vår organisation.
Vår organisation.”

”Joe Hill kan aldrig nånsin dö”,
sa Joe, ”jag lever än!
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen.”

”Från San Diego och till Maine,
varhelst vår kamp slår till
för mänskovärde, lag och rätt,
där hittar ni Joe Hill.
Där hittar ni Joe Hill.”

Jag drömde om Joe Hill i natt.
Vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: ”Du är ju dö.”
”Jag kan ej dö”, sa han.
”Jag kan ej dö”, sa han.

Allra sist: gott nytt kryssår på er, alla mina medlösare och läsare!

* * *

På jakt efter svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om julmusik och om alla dessa McGarrigles och Wainwrights

Jag har ett kluvet förhållande till religiös musik och, mer specifikt, julsånger.

Jag är främmande för det religiösa innehållet i psalmer och julsånger men fångas ofta av både poesin i dem och de musikaliska uttrycken hos dem; de är givetvis också en del av den kultur vi är en del av, vare sig vi vill det eller inte.

Bland det värsta jag vet är olika popartisters och dansbandssångares smöriga, insmickrande och, ofta viktigast, kommersiellt säsongsanpassade julskivor.

Betydligt mer njutbar är då ofta körmusik från det här fältet, särskilt då om arrangemangen har den rätta känslan och körledaren lyckas locka fram det allra bästa ur sin kör.

Hos oss brukar man redan på julaftons morgon hitta ett par små paket under granen, och i år innehöll ett av dessa en present till mig från den före detta ordföranden i Riksförbundet Svensk körsång, CDn ”Julens stjärna” (Naxos 8.557790, 2005) med Solvieg Ågrens kammarkör Stella. Solvieg Ågren har bland annat varit riksförbundsdirigent i Svensk körsång.

Den här CDn innehåller en fin blandning av sådant som hör julen till: luciasånger och staffansvisor, christmas carols och i vårt land kända (inte alltid svenska) julsånger som ”Det är en ros utsprungen”, ”Jul, jul, strålande jul” och ”Stilla natt”.

Det finns naturligtvis uppriktigt troende människor även i det sekulariserade Sverige, men för väldigt många av oss som bor här har julsångerna och julpsalmerna mer en musikalisk och kulturell (och ibland sentimental) innebörd än en religiös.

Jag har av olika skäl umgåtts mycket med amerikansk musik och har då slagits av hur genomsyrad den amerikanska folkmusiken är av religiösa referenser – och då tänker jag inte bara på gospelmusik, spirituals och annan uttalat religiös musik. Min ingång till den här musikvärlden var delvis 1960-talets medborgarrättsrörelse, och jag upptäckte snabbt, att många av kampsångerna härstammade från de afroamerikanska kyrkorna: ibland hade man satt ny text till de gamla psalmerna, men ofta lyste originalens ursprungliga, religiösa budskap igenom även i de nya versionerna.

Och jag lärde mig att se en viktig skillnad mellan europeisk och amerikansk vänster: Den europeiska vänstern var till största delen socialistisk och sekulär. Också i USA fanns det socialister eller i vart fall vänstermänniskor, men förbluffande många av dem var samtidigt religiösa. Det här speglades också i den europeiskia respektive amerikanska vänsterns musik.

Alltså finns det fullt med religiösa referenser till exempel hos den gamle vänsterradikalen Pete Seeger; mycket riktigt har han spelat in både psalmer och julsånger.

De kanadensiska systrarna Kate och Anna McGarrigle, som jag nyligen skrev om, är ju – trots att en av deras sånger på svenska blev ”Ingen kommer undan politiken” – inte kända främst för politiskt engagemang, och i deras fall är det kanske inte så förvånande, att de har gjort en julskiva, ”The McGarrigle Christmas Tour” (Nonesuch 79925-2, 2005, distribution Warner); jag fick den i julklapp av Anna, märkligt nog utan något som helst samband med att jag har skrivit om systrarna McGarrigle – Anna hade beställt den för nästan ett år sen.

Till det yttre skulle den kunna vara en svensk julskiva: med snöhöljda berg och skogar, med skidspår och slädfärd. Men där finns mer än engelskan (en låt görs också på franska) och countrystuket i den avslutande ”Blue Christmas” som får en svensk lyssnare att förstå, att här finns en kulturskillnad. Sångerna – nya så väl som gamla – ger uttryck för en religiös innerlighet som får mig att ana, att det åtminstone i delar av Kanada finns en befolkning med en lika fast förankrad tro som den som jag har hittat i USA. Egentligen är det bara en låt som sticker ut lite grann:

Rebel Jesus

Text och musik: Jackson Browne

All the streets are filled with laughter and light
And the music of the season
And the merchants windows are all bright
With the faces of the children
And the families hurrying to their homes
As the sky darkens and freezes
Theyll be gathering around the hearths and tales
Giving thanks for all gods graces
And the birth of the rebel Jesus

Well they call him by the prince of peace
And they call him by the savior
And they pray to him upon the seas
And in every bold endeavor
As they fill his churches with their pride and gold
And their faith in him increases
But theyve turned the nature that I worshipped in
From a temple to a robbers den
In the words of the rebel Jesus

We guard our world with locks and guns
And we guard our fine possessions
And once a year when christmas comes
We give to our relations
And perhaps we give a little to the poor
If the generosity should seize us
But if any one of us should interfere
In the business of why they are poor
They get the same as the rebel Jesus

But please forgive me if I seem
To take the tone of judgement
For Ive no wish to come between
This day and your enjoyment
In this life of hardship and of earthly toil
We have need for anything that frees us
So I bid you pleasure
And I bid you cheer
From a heathen and a pagan
On the side of the rebel Jesus.

Skivan innehåller solonummer; som gästartist uppträder i ett sådant fall – ”O Little Town of Betlehem” – Emmilou Harris. Men egentligen är CDn musikaliskt bäst i de fall, där det förekommer stämsång av det slag som vi förknippar med systrarna McGarrigle.

På den här CDn sjunger för övrigt inte bara de utan nästan hela klanen: Kates och Loudon Wainwrights son Rufus Wainwright respektive dotter Martha Wainwright, Annas man Dave Lanken och deras dotter Lily Lanken. Och så vidare. Jag ber att få citera mitt eget föregående inlägg om den här klanen: ”Ingen kommer undan genetiken”.

Inspirerad av detta satte jag mig i går kväll ned framför TVn för att se konsertinspelningen från London, ”Rufus Wainwright sjunger Judy Garland”. Rufus berättade själv också, varför han hade gjort den här covern på Judy Garlands berömda Carnegie Hall-konsert 1961: När Rufus var liten, bodde Loudon Wainwright granne i Hollywood med Judy Garland och Rufus själv var både kompis och skolkamrat med Liza Minelli.

Visst var det kul att åter få höra alla de berömda låtarna, ”When You’re Smiling”, ”Puttin’ On the Ritz”, ”The Bells Are Ringing For Me And My Gal”, ”Hellelujah, Come On Get Happy” och så ”Over the Rainbow” – med också mamma Kate McGarrigle på scenen.

Men den musik bandet åstadkom var för mjäkig. Och Rufus Wainwrights ljusa, ibland nästa kvinnliga röst fick mig att – gud hjälpe mig – längta efter Frank Sinatra.

Från min son Matti fick jag också en skiva i julklapp, ”Civilians” (Anti 6890-2, 2007) med den för mig hittills okände Joe Henry.

Varför jag inte kände till honom vet jag inte riktigt. Han är 47 år gammal, är singer-songwriter och har gjort elva egna album samt procucerat plattor åt bland andra Elvis Costello och Ani DiFranco.

Jag är van vid att nutida singers-songwriters är påverkade av pop- och rockmusik, men Joe Henry är en intressant avvikare: hans musik är starkt influerad av jazz. Det blir tydligt redan i den inledande ”Civilians” med sina snygga disharmonier, det är helt uppebart i ”Time Is a Lion”, som vibrerar av jazz, och det är fortfarande lika uppenbart i en av de avslutande låtarna, ”I Will Write My Book”.

Någon julskiva är det här inte, men i en låt, ”Civil War”, hittar jag åtminstone en referens åt det hållet: ”Christmas mornings and New Years Days / They flood with dreams and drift away.” Men det finns en – åter igen mycket märklig och från givarens sida helt oavsiktlig – anknytning till vad jag har skrivit ovan: Loudon Wainwright III gör backing vocals på den här skivan, och han och Joe Henry är gamla kompisar.

I USA tycks Joe Henry – jag har googlat lite – ses som en samhällstillvänd sångare. Men det går för den skull inte att karaktärisera hans sånger som kampsånger. Joe Henry beskriver gärna i stället samhället som det är – om det är ödet eller Gud eller några mörkare krafter som styr och ställer är inte alltid lätt att veta. Men Gud finns och åberopas, och därmed är vi tillbaka vid dagens huvudtema.

”Life is short but, by the grace or cruel Heart of God / The night i long”, heter det i ”Civilians”. Och i ”Time Is a Lion” sjunger Henry: ”God may be kind and see you like a son, / but time is a lion when you are a lamb.” Och så här går sista strofen i ”Our Song”:

This was my country,
This was my song,
Somewhere in the middle there
Though it started badly and it’t ending wrong.
This was God’s country.
This frightful and this angry land,
But if it’s His will the worst of it might still
Somehow make me a better man.

Joe Henry sjunger illusionslöst om krig: ”Most died among us without God or honor / As blood became our faith and currency.” – – – ”Life is brutal to the weak and sober.”

Den här illusionslösheten, med kärleken understundom som tillflykt, finns som CDns avslutande budskap. Det här är sista strofen i ”God Only Knows” och därmed det allra sista som Joe Henry sjunger på skivan:

God only knows that we can do
No more or less than He’ll allow,
God only knows that we mean well
God knows that we just don’t know how.
But I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now,
I’ll try to be your light in love
And pray that is enough for now.

Julkalas hos mormor och morfar

På annandagen hade vi julkalas för barn och barnbarn, tolv personer plus en hund. Sonens, Mattis, sambo Karin skulle förstås också ha varit med, men hon var på annandagskalas med sin familj; hon och Matti kom dock redan på juldagen och stannade över natten, så vi har hunnit träffa också henne.

Kerstin har lagt ut bilder från julkalaset på sin blogg – du kan se dem här. En rolig replikväxling under kalaset mellan henne och sonen Viggo hittar du här.

Det här har inneburit julklappsutdelning vid tre skilda tillfällen. På julafton bytte jag och Birgitta klappar med varann. På juldagen delade vi ut julklappar till Matti och Karin och de till oss. Och på annandagen var det de övrigas, framför allt barnbarnens tur.

Under juldagarna har vi också ätit god mat, det mesta av den hemlagad. Min estniska julsylta blev lyckad i år, Birgittas julskinka sedvanligt god och hennes tomatsill superb. På juldagen lagade Birgitta dessutom rostbiff, som serverades också på annandagen, nu med hasselbackspotatis. På våra julbord brukar det finnas något till var och en efter hans eller hennes smak.

Till våra jultraditioner hör att som efterrätt servera Birgittas hembakta mandelmussor tillsammans med vispgrädde och olika sorters sylt. Men det får familjens diabetiker – ni vet vem – avstå från.

Det blev mycket glädje och gamman, särskilt när barn och barnbarn deltog i vårt julfirande. Men det fanns också ett stänk av vemod över den här julen: Min bror Matti, som i alla år har varit hos oss dels på julafton, dels på det stora familjekalaset, saknades. Birgitta och jag talade om honom flera gånger under julaftonens lopp. Även våra barn pratade om den här konstiga julen utan Stor-Matti.

Vi brukar numera ha julbord utan alkohol, när barnen och framför allt barnbarnen är med oss; inför den här julen hade dessutom Birgitta i egenskap av UNICEF-ordförande tillsammans med företrädare för andra barnanknutna organisationer och för nykterhetsrörelsen i en stor artikel i Aftonbladet rekommenderat en vit jul för barnens skull.

Men hade det inte varit så, hade jag nog följt Christina Schollins exempel och på julbordet framför en tom stol ställt fram ett fyllt snapsglas åt en mycket saknad absent bror, svåger respektive farbror.

Vi saknade dig allihop, brorsan!

En italiensk julgranskaramell

Till mina uppgifter inför julen hör att kvällen före julafton klä julgranen. När barnen var små måste det göras när de hade somnat. När de sedan på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, skulle granen stå där, grön och grann. Det här har jag gjort för Anna, Kerstin och Matti i alla år de bodde hemma.

Vår julgran har både sina traditionella och sina mer rabulistiska element.

Till det finaste av det traditionella hör de istappar Kerstin för något år sen gav mig i present. Hon hade hört sin pappa längtansfullt tala om de istappar som fanns i granen i hans barndomshem i Juniskär.

Uppe i toppen dinglar det som i familjen går under benämningen ”hängde prästen”, mycket riktigt en präst i full ornat. Runt omkring honom flyger en svärm änglar med gyllene vingar – men också två svarta katter. Och från grenarna runt omkring klämtar klockor modell kyrkklockor.

En kär men med åren allt mer tilltufsad vän är en italiensk julgranskaramell, flat och rund, cirka sex centimeter i diameter. Snodden den hänger i är fortfarande guldgul, men den lila dekoren på rosa botten har börjat flagna, trots att den – åtminstone delvis – är inplastad.

Anders Thunberg hade en gång i världen med den här karamellen hem från Italien, och den hängdes genast upp i vår julgran. Den blanka och vackra karamellen lockade mycket lilla Anna, som en dag inte kunde motstå frestelsen att smaka på den. Vi hittade karamellen med ett hål i plasten i ena kanten, och man kunde se, att någon hade försökt gnaga lite på karamellen.

Den hängdes förstås upp igen och har därefter hängts upp år efter år.

God jul, Anna, Kerstin och Matti! Och god jul, Anders!

Melodikrysset nr 51 2007

Som traditionen bjuder innehöll dagens melodikryss idel julmusik.

Julmusiken innehåller ju så många psalmer och visor och schlager med många årtionden – i några fall ännu fler år – på nacken, att en 70-årig radiolyssnare nog bör ha hört de flesta.

I mitt fall hade jag problem bara med en enda låt, Kikki Danielssons svenska version av Dolly Partons ”With Bells On” (”I’ll be home with bells on”). Jag fick googla på Eldemans fråga ”Vart önskar hon sig då?”, och fick då upp svaret ”Jag vill hem till julen”.

Betydligt lättare var då en annan hem-fråga, den med ”Jag drömmer om en jul hemma” som illustration. Originalet, ”White Christmas”, lanserades av Bing Crosby. Om sen Lasse Berghagen har gjort den bästa svenska versionen låter jag vara osagt.

Hemtema har också ”När ljusen tändas därhemma” (”When It’s Lamplighting Time In the Village” – ”…in the Valley” ska det vara, påpekar en påpasslig läsare). Den svenska texten tillkom 1935. Själv förknippar jag den främst med Sven-Olof Sandberg.

Några kan ha haft problem med den julvisa Edvard Persson sjöng, den som var med i filmen ”Livet på landet”. Svaret på vem som skrev visan (och mycket annat åt Edvard) är Alvar Kraft.

Luciasångerna får väl anses höra till julmaterialet, och mycket riktigt spelades ”Luciasången” (”Sankta Lucia”), här med Åsa Jinder. Sången börjar ”Natten går tunga fjät runt gård och stuva”.

På luciafirandet den trettonde december syftar också ”Lusse lelle”, som börjar ”Lusse lelle, Lusse lelle, elva nätter före jul”.

Och ännu fler kan väl ”Det lyser en stjärna”, den som vi här hörde med Magnus Johansson. (”Det strålar en stjärna” heter den egentligen, skriver Kalle i en kommentar.)

För att inte tala om ”Tomtarnas julnatt” från 1898, även kallad ”Tipp-tapp” och, efter sin inledning, ”Midnatt råder”.

Och ”Gläns över sjö och strand” har väl alla sjungit under sin skoltid?

En annan åldring bland julsångerna är ”Amazing Grace”, vars text John Newton skrev redan 1772. Den har väl inte fått lika starkt fäste i den svenska jultraditionen som flera av de andra amerikanska julsångerna i dagens melodikryss. Men lyssna gärna på till exempel Joan Baez’ version!

Ett mycket, mycket yngre amerikanskt juloriginal, som har fått fäste här hos oss, är ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”. På svenska heter den ”Jag såg mamma kyssa tomten, jag”. Jag vet att Agnetha Fältskog med flera har gjort mycket senare inspelningar, men själv förknippar jag den med Lisbeth Bodin.

Hur många vet, att den kanske mest kända av de amerikanska julsångerna, ”Jingle Bells” (”One Horse Open Sleigh”), skrevs så tidigt som 1857 – även om vi här hörde den med Jim Reeves? På svenska känner vi den som ”Bjällerklang”.

Jag gissar att betydligt fler kände igen Jerry Lee Lewis’ röst än den julsång han sjöng: ”I Can’t Have A Merry Christmas, Mary Without You”.

Och så då det som för många är julsångernas julsång: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin upphovsman Adolphe Adam. Den som sjöng den var förstås Jussi Björling.

Allra sist ber jag att få önska mina många medkryssare och läsare en hjärtans god jul!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Gå då antingen in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller tryck på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ingen kommer undan genetiken

Jag har nyligen skrivit om hur systrarna Kate & Anna McGarrigles ”Complainte pour Ste-Catherine” blev ”Ingen kommer undan politiken”; båda texterna finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Systrarna McGarrighles fina original hade jag hört men hade den inte själv på skiva.

När jag i höstas var på IOGT-NTOs julmarknad här i Uppsala, hittade jag bland skivorna till försäljning ”Kate & Anna McGarrighle” (Warner 9362-45677-2), där den ingår. Den här CDn låg bland andra som hade tillhört min i höstas avlidne bror Matti; bland hans arvtagare fanns min dotter Kerstin, aktiv i nykterhetsrörelsen. Jag köpte skivan för tio kronor.

Sen har jag haft stor glädje av den. Den innehåller åtskilligt som jag gillar.

Jag har också funderat lite över vad systrarna McGarrighle gjorde sen och vad det blev av dem.

En del av svaret hittar jag i dagens DN, i en artikel om Rufus Wainwright, nu aktuell med ett par Judy Garland-CD.

Jag visste redan tidigare, att Rufus är son till singern-songwritern Loudon Wainwright. Men jag hade faktiskt ingen aning om att hans mor heter – Kate McGarrigle.

I DN läser jag också, att Rufus efter föräldrarnas skilsmässa växte upp hos sin mamma i Montreal i Canada.

Ingen kommer undan genetiken!