Arbetarrörelsen som bildnings- och kulturrörelse

Ofta saknar jag den gamla tidens arbetarrörelse, den som inte bara var en politisk rörelse i enkel mening utan också en bildnings- och kulturrörelse. Inte så att den delen skulle vara totalt utplånad; inom ABF finns fortfarande verksamheter, till och med vitala sådana, som utgör en fortsättning på det jag syftar på. Men fordom fanns det en bredd i bildnings- och kuturverksamheten, en folkrörelsekultur som genomsyrade hela rörelsen, från organisationslivet till tidningsutgivningen.

Gamla Folket i Bild fanns, och senare förde Aktuellt i politiken (s) FiB-traditionen vidare: publicerade noveller, lyrik, recensioner, författarporträtt och annat sådant. Mycket stoff av liknande slag fanns också i fackförbundspressen. Arbetarrörelsen drev två egna bokförlag, Tiden och Prisma, och KF ytterligare ett, Rabén & Sjögren. ABF drev stora Forum med ett både imponerande och brett kulturinnehåll. Brevskolan startade ett rörelseägt skivbolag.

Man kan jämföra med dagens i det här avseendet innehållsligt påvra Aktuellt i politiken. Man kan också erinra sig att LO har skrotat sina kulturpolitiska ambitioner och att den sista anrika rörelseskolan, Brunnsvik, hotas av nedläggning.

Jag fick ett brev i dag, ja en hel paketförsändelse som innehöll ett brev. Brevskrivaren, Arne Lönnquist, läser min blogg och ville påminna mig om att han 1979, när den legendariske brunnsviksrektorn Alf Ahlberg hade dött, fick in en liten minnestext i Aktuellt i politiken (s).

Arne Lönnquist från Kungälv, själv född 1930, hade mött Alf Ahlberg (född 1892) under sin tid på Brunnsvik:

”Under tiden som rektor vid Brunnsvik och folkbildare i många år har Alf betytt oerhört mycket för många människor. Inte minst för många av oss fattiga arbetarungdomar som kom till Brunnsvik. Där öppnades ’nya himlar och en ny jord’. Alf med sin personliga utstrålning och vishet var en av många lärare som skapade entusiasm som satte goda spår för livet. Vi minns honom med mycket stor tacksamhet.”

Arne bifogade till detta en dikt, ”En värld eller ingen”, som också publicerades.

Jag har vid upprepade tillfällen berättat om hur Aktuellt i politiken (s) under mina år som chefredaktör publicerade noveller och lyrik av framstående författare. Men tidningen redigerades som en folkrörelsetidning med brett innehåll, och det var en både intressant och tidssymptomatisk upplevelse att ständigt få ta emot en ström av manus – berättelser, minnen, dikter – skrivna av människor som kanske inte skulle ha kunnat forcera de spärrar som lektörerna på de stora förlagen utgjorde, men som ändå var värda en publicering i lite mer anspråkslös form: prosa under vinjetten ”X X berättar”, lyriska försök på plockavdelningen Apropå.

Arne Lönnquist har skickat mig den på eget förlag 2006 utgivna ”Skärvor ur tiden” med underrubriken ”Dikter Prosadikter 1980-2005”. Den innehåller aforistiska dikter, naturlyriska skisser, minnesbilder och en hel del annat, sådant som de stora förlagen ännu mindre skulle ge ut nu när deras lyrikutgivning kraftigt har bantats ner. Men en Aktuellt i politiken (s), som den redigerades på min tid, hade säkert publicerat ett och annat av det här på Apropå-sidan.

Bland det Arne skickade till mig i dag fanns också synopsis till en radiopjäs om Ulrich Herz (1913-2001). Jag misstänker att få i dag vet vem han var, men jag minns honom som en flitig debattör i gamla Stockholms-Tidningen, och jag har ett par böcker av honom i bokhyllan: ”Välfärdens förhistoria. Från Aristoteles till Marx” (Rabén & Sjögren, 1961) och så antologin ”Kooperativa klassiker. Dokument ur den svenska konsumentkooperationens idéhistoria” (Rabén & Sjögren, 1974).

Ulrich, kallad Uli, var av svensk härkomst men var född i Chemnitz i Tyskland, senare student i Wien. Han var en svuren motståndare till den nazifiering bland annat utbildningsväsendet i Tyskland och Österrike genomgick i början av 1930-talet, dessutom pacifist. 1934 lyckades han därför ta sig över till Sverige (Uppsala, ganska snart Stockholm) för studier. Han verkade också vid Birkagårdens folkhögskola. Vårvintern 1940 hämtades han, utan att det fanns någon rimlig anledning, av polis och internerades på Smedsbo i Kopparbergs län; Smedsbo blev ett läger för politiskt tvivelaktiga utlänningar. Där fick han sitta fram till halvårsskiftet 1942, då han släpptes fri efter det att ABFs studierektor Gunnar Hirdman hade intervenerat till hans förmån. Sextio år efter frihetsberövandet fick han ett senkommet men ändå välkommet erkännande, när han ur Anna Lindhs hand fick ta emot Illis Quorum.

Jag kan inte bedöma om Arne Lönnquists både inressanta och stringenta synopsis kunde utvecklas till en bra radiopjäs, men jag frågar mig var de media finns, där han alternativt kunde berätta den här historien.

Hur som helst har jag från honom fått ett kapitel ur hans bok från 1992, ”Ur min levnad”, där äldre människor berättar sitt livs historia. Det här kaptilet övertygar mig om att det bor en god lyssnare och berättare i Arne Lönnquist.

Det kapitlel han har skickat över i kopia handlar om en landsmaninna till mig, Vaike Toomla, gift Nordenhäll, född 1926 på Ösel (på estniska Saaremaa). Hon kom i oktober 1944, arton år gammal, som båtflykting till Slite på Gotland. Om den här damen får man veta att hon gifte sig med en svensk SSUare och deltog i det legendariska skarpnäckslägret, att hon under hela sitt liv här i Sverige har varit aktiv i ett mycket brett spektrum av folkrörelser, att hon både har demonstrerat för fred och deltagit i måndagsmötena för Baltikums frigörelse. Men allra mest blev jag gripen av den delen av hennes berättelse, som handlar om uppväxtåren på Ösel/Saaremaa fram till flykten till Sverige: Det är helt uppenbart att hon, liksom många andra ester, också lyckades se ockupationssoldaterna – ryssar så väl som tyskar – som medmänniskor. Hennes berättelse om hur hon och hennes syster på väg hem från kvällsmjölkningen tillsammans med en kaukasier från den ryska sidan och en österrikare från den tyska bakom en stor sten söker skydd undan de pågående striderna och delar mjölken med de båda soldaterna är hjärtevärmande.

Och så avslutningsvis tillbaka till utgångspunkten: Varför har arbetarrörelsen i dag inga tidningar som kan publicera den här sortens berättelser och inte bara ha rapporter från skyttegravskriget mellan regeringen och oppositionen? Har rörelsen reducerat sig själv till en krympande skara av endimensionella plakatbärare?

Melodikrysset nr 7 2009

Det gick bra att lösa Melodikrysset i dag också, så när som på att jag inte uppfattade titeln på den låt som Sahara Hotnights sjöng. Men det var ju andra halvan av gruppnamnet som efterfrågades.

För min del gillar jag alltid barnvisefrågorna i Melodikrysset – jag har ju ofta sjungit det som spelas för och tillsammans med mina egna barn. Fast i dag var visorna så gamla att de fanns redan under min egen barndom.

Och visst sjöng vi ”Imse, Vimse spindel”, när jag gick i småskolan.

Gammal, en del av barnkulturarvet, är också ”Rida, rida ranka”, den där hästen heter Blanka. Den text som sjungs har skrivits av Hans Henric Hallbäck, men den bygger i sin tur på en ramsa av Zacharias Topelius som i sin tur bygger på ännu mycket äldre förlagor.

När jag gick i folkskolan, brukade vi ungar ofta sjunga tillsammans även på fritiden. En populär visa var då ”Igelkottaskinnet”, den som här skulle ge djuret igelkott:

Igelkottaskinnet

Och gubben han sade till gumman sin
”Kom och sätt en lapp uti byxan min,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
Och där ska ni se hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben,
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
Uti ändanom..

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom…

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?
Uti ändanom…”

”Jo, därför att du är så lat, ditt skräll
så du sitter å drar dej från morgon till kväll
uppå ändanom…”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och sen ska ni veta vad kärringen fick
uppå ändanom…

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren vände hon in,
uti ändanom…

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Ja, det var ju också en lämplig låt att spela på Alla hjärtans dag!

En annan kär gammal bekant i dag var ”Med en enkel tulipan”, som här skulle ge dels det man överräckte, en tulpan, dels det man då sa, ”Grattis!”. Texten skrevs av Åke Söderblom och musiken av Jules Sylvain.

Musik av Sylvain förekom i ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Sång om syrsor”, som dock har Gösta Rybrant som textförfattare. Både texten och musiken är fina, och vi minns gärna den här sången i Zarah Leanders tolkning. Sången är bland annat en påminnelse om det som drabbar många i min ålder, nämligen att man inte längre kan höra så bra, till exempel syrsornas sång en sommarkväll.

I dag spelades vidare en sång som jag har ett personligt förhållande till:

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman
Musik: Lille Bror Söderlundh

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag med musiken av Lille Bror Söderlundh i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Den som vill läsa mer om den här visan rekommenderar jag Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Olle Adolpson är en annan svensk visdiktare som står mitt hjärta nära; jag har mycket riktigt praktiskt taget allt av och med honom på antingen EP och LP eller CD. I dag hörde vi hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”, en skapelse vida överlägsen mycket av den populärmusik som ju så ofta handlar om kärlek.

Därmed inte sagt att jag tycker att allt det som spelas på Svensktoppen är dåligt. Nisse Hellberg, som vi i dag hörde i ”Håller min dörr på glänt”, hör till dem jag gärna lyssnar på. Jag har för övrigt en hel avdelning Wilmer X-CD i skivhyllorna.

Så har vi då kvar att redovisa svaren på de melodifestivalanknutna låtarna, hela tre till antalet med anledning av kvällens begivenhet i genren, antar jag.

En av de artister, som har förekommit i den tävlingen, är Sarah Dawn Finer, enligt min mening en fin sångerska – även om jag kanske inte tycker att ”I Remember Love” som hon gjorde i 2007 års upplaga hör till det bästa hon har gjort.

En melodifestivalartist som Anders Eldeman spelar då och då är Tommy Nilsson. I dag hörde vi hans bidrag från 1989, ”En dag”.

Ännu oftare spelar Eldeman Anna Book. Hennes ”ABC”, som vi hörde i dagens melodikryss är en äkta schlager, en sån där låt som fäster sig i musikminnet – alltså minns man den fast den förekom så tidigt som i Melodifestivalen 1986.

Det ska bli intressant att se (och höra) om någon av de låtar som spelas i kvällens uttagningsomgång har liknande överlevnadsförmåga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Johannes Brahms, Carl Nielsen, Thore Skogman, Happy Go Luckies, Pete Seeger & Mona Sahlin

I går, när jag hade ägnat hela dagen åt att förbereda Janne Sundlings intervju med mig om röstvinnande politisk musik, gick Birgitta och jag ut för att på Musikens hus höra en konsert med verk av Johannes Brahm och Carl Nielsen. Ibland blir det tvära kast i min musikvärld.

Men först skulle vi äta middag ute. Den här gången valde vi att gå på persisk restaurang, Saffran Polo på Vaksalagatan 35. Vi har varit där förr och kunde än en gång konstatera att maten var god och miljön trevlig.

Konserten med verk av Brahms och Nielsen var en i raden av våra abonnemangskonserter. Uppsala kammarorkester spelade under ledning av Paul Mägi.

Johannes Brahms (1833-1897) hör, som jag tidigare har skrivit, inte till mina personliga favoriter, men hans ”Konsert nummer 2 i B-dur för piano och orkester”, opus 83, spelades väl; för min del gillade jag särskilt andante-partiet, det näst sista i det här fyrsatsiga verket. Speciellt intressant med det här verket var, tyckte jag, greppet att integrera pianospelet i orkesterns spel, inte göra pianot till något som spelar en framträdande roll bara i solopartier. Pianosolisten, Terés Löf, var helt klart värd alla de applåder hon fick.

De flesta förknippar väl dansken Carl Nielsen (1865-1931) främst med ”Tågen letter”, på svenska ”Dimman lättar”. När Nielsens ”Symfoni i g-moll”, opus 7, uruppfördes 1894, kritiserades kompositören för drag som verkligen inte är de som utmärker ”Dimman lättar”: verkets tonartsbyten ansågs vara oroliga och våldsamma. Mina mer nutida öron är tillvanda både vid tvära kast och kraftfulla klanger, men trots att jag tyckte att det var intressant att höra den här symfonin, tyckte jag ibland att det kunde ha varit lite mer måtta på kraftfullheten. Nå, det här berodde nog trots allt mest på Nielsen, inte på Mägi och kammarorkestern.

I dag har jag alltså haft Janne Sundling här för intervjun för hans kommande bok ”Rösta!”, den där ett av kapitlen, ”Rösten för rösten”, ska handla om politisk kampanjmusik. Vi kom på god talefot med varann, vilket säkert berodde på att även min intervjuare visade sig vara förtrogen med den sorts musik det här handlar om. Han lånade också hem mina exemplar av Thore Skogmans ”Härliga värld” från Socialdemokraternas valrörelse 1968 och ”Är det sant att vårt jordbruk skall snart läggas ner?” med gruppen Happy Go Luckies från valrörelsen inför kommunalvalet 1966, då LRF och Centern drev en häftig kampanj mot (S)-regeringens planer på minskade jordbrukssubventioner. Är ni roade, finns texterna och historien bakom dem ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som tack för min medverkan fick jag av Janne Sundling hans bok ”Kult” (Stenberg-Schentz förlag, 2007). Den innehåller, i text men inte minst bild, en ”nostalgisk tillbakablick på en annan tid” – 1965-1975 – ”om II B-generationen som var både före och efter”. II B var, ska ni sentida veta, mellanöl. Den här boken innehåller nästan allt man kan förvänta sig: vad folk på den tiden lyssnade på, såg i TV, åt, drack, läste – bara en sån sak som att få en återblick på epokens serietidningar och läskmärken!

I går blev jag uppringd av kulturredaktören på Flamman (V). Han ville, på rekommendation från min vän, trubaduren Jan Hammarlund, att jag skulle skriva en längre artikel om den snart 90-årige Pete Seeger. Eftersom jag väl måste medge att jag är något av svensk expert på Pete Seeger har jag svårt att se, varför jag skulle avböja. Det blir nog en artikel.

Och i dag ringde en journalist som håller på att skriva en längre artikel om Mona Sahlin åt Expressen: han ville intervjua mig. Eftersom jag kan ana mig till vad den kommer att gå ut på, avböjde jag medverkan. Alla vet ju vad jag tyckte när hon kom på fråga som partiledare, men jag bedriver ingen vendetta mot henne och tycker dessutom i dagsläget att det är betydligt viktigare att vinna nästa val än att älta hennes tillkortakommanden.

Ni har just nu fått en sammanfattning av ett par dagar i en pensionärs liv. Och den här dagen är ju inte slut än…

Sverige för folket

I morgon kommer journalisten Janne Sundling hit för att intervjua mig. Eftersom intervjun ska handla om musik i valkampanjer, är det bäst att låta den äga rum här hemma, mitt bland alla skivor och sångböcker.

Boken den ska ingå i har arbetsnamnet ”Rösta!” och temat för just det här kapitlet är ”Rösten för rösten”.

En av de sånger som då måste nämnas är från mitten av 1930-talet. Den kommer alltså från den era då socialdemokratin växte sig stark och erövrade regeringsmakten.

Sångläraren Bertil Blomberg på Brunnsvik lär vara upphov till påståendet, att den här sången, som anvävndes i valrörelsen 1936, bidrog med 100.000 extra röster till Per Albin Hanssons stora valseger det året. Partimyt eller inte – politiska sånger kan ibland ligga exakt i tiden: gripa tag i sinnena, mana, elda. Kanske bidrog också grundstämningen i sången till dess popularitet just i den tid som rådde: ”Här skildras inte Sverige som främmande land, behärskat av fiender; Sverige tillhör folket”, skrev Hans Haste.

”Sverige för folket” är en sång om folkhemmet:

Sverige för folket

Svensk text: John O Ericsson, senast 1936
Dansk originaltext: Oskar Hansen, 1934 (”Danmark for folket”)
Musik: Oskar Gyldmark, 1934

Sverige för folket! Väck upp i vår Nord –
samlade krafter och segrande ord –
alla som kämpar mot tryckande band
och alla dem, som skapar med sin valkiga hand,
alla, som ärligt i möda och strid
vill bygga upp i enighet en ny och bättre tid.
Plats för oss alla – plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sverige för folket! Från stugor och hus
starkt skall det stiga som vårstormens brus
jubla sin sång, där pistongerna går,
gnola vid disken och skrivarens bord
och storma ut till havets folk, som gör sin bragd ombord.
Plats för oss alla- plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sverige för folket! I gärning och ord
plats för oss alla vid samhällets bord.
Kamp emot alla, som vill riva ned
det värn vi byggt gemensamt för vår frihet och fred.
Den sång får aldrig tystna, som vi sjöng för Sveriges skull.
Plats för oss alla – plats för alla som vill
Sverige för folket!

Sången är alltså inte svensk till sitt ursprung; den kommer från det socialdemokratiska partiet i Danmark. 1934 lade Socialdemokratiet fram programmet ”Danmark for folket”, och Oskar Hansen skrev en sång på samma tema:

Danmark for folket
Dansk originaltext: Oskar Hansen, 1934
Musik: Oskar Gyldmark, 1934

Danmark for folket,
det klinger og gror,
det er de stærke, de sejrende ord.
Hver den, der virker med evne og ånd,
og hver og en, der skaber med den barkede hånd,
hver den, der ærligt i arbejdets flid
vil bygge op den nye dag, den nye folkets tid.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Danmark for folket –
fra hytte og hus,
stærkt skal det stige som vårvindens sus,
nynne sin sang, hvor maskinerne står,
og nynne ud, hvor muldens mænd langs agrene går,
synge ved disk og ved pult på kontor
og storme ud til havets mænd langs skibes kølvandsspor.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Danmark for folket –
det klinger fra nord,
plads for os alle ved samfundets bord.
Kamp imod dem, der vil storme og slå
de friheds lyse skanser, som vort folk bygger på.
Plads for hver tanke, der levende gror,
det er vor stærke tone i det store verdenskor.
Plads for dem alle, plads for alle, der vil
Danmark for folket.

Det finns också en norsk version, ”Norge for folket”.

Här i Sverige torde den här sången, en gång så stor och populär, i det närmaste vara bortglömd i dag. Men den förekom fortfarande i 1963 års upplaga av ”Tidens sångbok” (Tidens förlag), och Hans Haste tog med den på sin, i samarbete med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF), 1976 utgivna dubbel-CD ”Arbetarrörelsens sånger” (POGO-plattan 102-103). Den framförs där av kör plus Sigurd Ågrens orkester.

Den här skivan, där i övrigt Per Myrberg och Ulla Sjöblom medverkar som solister, innehåller centrala delar av den svenska arbetarrörelsens sångskatt. Innehållet borde återutges på CD.

Och så har man varit morfar igen

Bo ringde. Någonting viktigt hade kommit emellan på jobbet, så han skulle inte kunna hämta Viggo och Klara i skolan respektive på dagis vid den tid de ska hämtas. Kunde morfar ställa upp?

Jo, det är klart man ställer upp när det behövs.

I dag klaffade kommunikationerna så starten på hämtningen blev tidigare än planerat: Bussen som går hem till familjen Kokk-Strömberg kom precis när jag hade kommit till hållplatsen, och när jag hade lämnat middagsmaten i huset på Kadettgatan, kom det också en buss i motsatt riktning nästan med detsamma.

Sista biten till Klaras dagis promenerade jag alltså i sakta mak i eftermiddagssolen, väntade till och med utanför en stund innan jag gick in på dagis för att hämta Klara. Också hon sken som en sol och visade upp hela sin treåringsenergi när hon tog på sig alla vinterkläderna. Sen gick vi långsamt genom allén som går bort mot Viggos skola, en stor och en liten, och småpratade. Klara bar sin lilla ryggsäck med gosedjuret i famnen, tyckte inte hon behövde morfars hjälp.

Viggo var utomhus när vi kom till skolan, gömde sig bakom ett stort träd för Klara och morfar – men Klara såg nog Viggo och letade upp honom à la kurragömma. Och så kramades bror och syster så att de trillade omkull i snön.

Viggo hade haft en stor dubbelpulka med till skolan, så han och Klara satte sig förväntansfullt på den: morfar skulle dra. Morfars fysiska ork är ju som den är, men åtminstone där det var isig snö gick det bra att dra barnen på pulkan. Dock fanns det sandade eller snarare grusade partier, och i de järnvägsviadukter vägen hem går igenom fanns det bara asfalt. Så då och då, även när det blev bara fläckar där hemvägen går genom en stor park, fick barnen gå.

När det i själva verket inte var så vansinnigt långt kvar till Kadettgatan, kom Klara plötsligt på att hon var väldigt kissnödig. (Morfar hade frågat på dagis om hon var kissnödig, men det tyckte inte Klara att hon var då.) Det är ju inte så lätt att skala av en treåring overallen plus flera andra lager kläder, så morfar erbjöd i stället Klara att snabbt bli dragen hem på pulkan. Klara trodde inte att det skulle gå så bra men accepterade – med påföljden att Viggo, som inte gärna upprätthåller högt tempo, blev ett par kvarter efter.

Hem till Kadettgatan kom vi dock, och så snart vi hade kommit in i hallen kasade morfar ner större delen av Klaras vinterkläder ner till vaderna och lyfte upp henne på toalettstolen. I stort sett gick det bra, men trosorna blev lite kissiga och måste bytas.

Sen blev det mellanmål och därefter lek nere i källarvåningen, där det bland annat finns TV-spel.

Medan barnen lekte, lagade morfar middag: prinskorv och pommes frites, mat som ungarna borde gilla. Viggo klagade dock genast på att maten smakade konstigt. När Bo så småningom kom hem, uppdagades det varför: morfar hade gjort pommes friten i ugn, men barnens föräldrar har skaffat utrustning för att kunna fritera pommes friten hemma – och därför smakade den förstås inte som den skulle. Nå, det blev pommes frites och prinskorv kvar också åt Bo och åt Kerstin, som kom hem ännu senare.

Bo tröstade den hungrige Viggo med ostmackor och chokladmjölk, så slutet gott, allting gott.

Klara hade redan somnat på vardagsrumssoffen, när hon med morfar bredvid sig och mammas täcke över sig tittade på Bolibompa.

Innan morfar gick hem fick han av Bo CDn ”Infinity” med Warsaw Village Band, på polska Kapela ze wsi Warszawa, ett band som spelar polsk folkmusik med etnostuk. Jag har botaniserat lite på nätet och hittat lysande recensioner både i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och i brittiska The Guardian och i amerikanska The New York Times. Bo har hittat en kunskapslucka i mitt musikkunnande, som jag nu snarast ska fylla igen.

Melodikrysset nr 6 2009

I dag spelade Anders Eldeman Felix Körlings ”Nej se det snöar”, och snöat är vad det har gjort här i Uppsala de senaste dagarna. Här skulle låttiteln ge substantivet snö.

Jag tyckte dagens kryss var lätt ända fram till slutet. Sen körde jag fast på den kvinnliga artist som av Eldeman beskrevs som färgstark. Några ord jag uppfattade i texten ledde mig sen genom googlande fram till att det kan ha varit Pink, i så fall med ”Please Don’t Believe Me”, men alldeles säker är jag inte. /Låten heter ”So What” upplyser mig en av mina läsare./

Tragglandet med den här frågan gjorde att jag också tappade koncentrationen när jag skulle lösa dagens allra sista fråga, den om något gott. Melodin kände jag så väl igen men kunde inte, hur jag än försökte, komma på titeln. Eldemans ledtråd ”det är i alla fall lördag” fick mig dock att, med hjälp av första och sista bokstaven som jag hade, satsa på att det handlade om en drink. ”Pink” och ”drink” går in i varann, så kanske har jag hamnat rätt – men ta det för vad det är: gissningar. PS: Just när jag har lagt ut den här texten, går det upp en talgdank: Det vi hörde var ju gamla kära ”Cocktail For Two”, och då bör ju svaret bli just det jag gissade: drink.

Det här trasslet på slutet fick mig också att glömma vad exakt det var som spelades som illustration till näst näst sista frågan. Att det var musik av Lars-Erik Larsson är solklart. Jag tror också att det som spelades var hämtat ur hans ”Pastoralsvit”, men själva ljudillustrationen har vid det här laget suddats ut ur minnet.

Resten av dagens kryss hade jag inga större svårigheter med. Det började till exempel med ”Guldet blev till sand” ur Björn Ulvaeus’ och Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”, och det tror jag alla klarade utan att man hörde Peter Jöback sjunga texten.

Leo Ferrés visor har översatts till svenska av Lars Forssell – i dag hörde vi ett exempel, ”Snurra min jord”. Jag har skrivit utförligt om Lars Forssell – se ovan under Kulturspegeln – och även fått några vänliga kommentarer här på bloggen från hans son Jonas.

Även om Cornelis Vreeswijk har jag skrivit mycket – du hittar också det ovan under Kulturspegeln. Cornelis har jag (liksom för övrigt Lars Forssell) haft personlig kontakt med. Jag har alla hans plattor i skivhyllorna och känner förstås genast igen ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Fröken Cecilia Lind”.

Jag är över huvud taget väl förtrogen med den svenska vistraditionen, till exempel Birger Sjöbergs visor. Fast i dag var det ju den lite ovanliga artisten som efterfrågades: skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.

Lill Lindfors känner vi ju främst som sångerska. Men hon har också komponerat, väl till och med. I dag hörde vi ett exempel, ”Musik ska byggas utav glädje”.

Jag brukar bekänna att jag ofta är urkass på signaturer till TV-serier, men Leif Kranz’ ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvurollen och med musik av Berndt Egerbladh såg jag faktiskt när den gick 1976. Det kan ju förstås ha att göra med att handlingen har anknytning till mitt Uppsala.

Till det roliga med Melodikrysset hör att där spelas både yngre och äldre musik.

De yngre lyssnarna hade säkert inga svårigheter att identifiera Darin, här i ”Dance” från senaste CDn ”Flashback”.

Däremot kanske de inte kände igen ”Ålefiskarns vals”. Här bjöd dessutom Eldeman på en halv slamkrypare: Jag försökte först, som efterfrågat yrke på huvudpersonen, skriva in ”ålefiskare”, men det visade sig att det som gick in var ålfiskare.

Tidshopp igen: Lisbet Jagedal sjöng ”Allt vad du begär”, som i Roy Orbisons original heter ”You Got It”.

Och så får vi väl, med tanke på kvällens begivenhet, avsluta med en melodifestivalare, närmare bestämt från 2007. Tyvärr gick det ju sen inte så bra för Ola Salo och The Ark: I Eurovision Song Contest hamnade deras ”The Worrying Kind” på artonde plats.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ur en diabetikers liv

Jag har åldersdiabetes. Lyckas ändå hålla sockernivåerna på hygglig nivå, även om det av två skäl har blivit svårare.

Dels har jag, på grund av, tidigare, långvarig ischias och, nu, långvarigt ryggont försummat de promenader jag borde ta. Men jag ska villigt erkänna att vädret så här års också bidrar till att jag egentligen över huvud taget inte vill gå ut.

Dels har en mängd varor, i vilka socker har ersatts av sockerersättningsmedel, försvunnit ur min konsumbutik.

Som observant diabetiker lär man sig snart, att nästan alla färdigrätter i butikerna är sötade med socker. Jag tänker nu inte på sådant som saft och läsk utan på allt annat, där socker används som ”smakförstärkare”: bröd, köttpålägg och nästan alla färdigrätter. Kolla innehållsdeklarationen på fläskkorv, ska ni få se!

Det är sant att det i många fall rör sig om små mängder socker, och ibland köper och äter jag därför sådant som jag längtar efter och försöker balansera detta med de insulinproduktionsstimulerande tabletter jag tar till måltiderna. Problemet är att alla dessa små mängder socker tenderar att ge ett intag av, till slut, alldeles för mycket socker.

Butikerna, så mina två Konsum-butiker, har fram till helt nyligen sålt Felix sockerersättningssötade ketchup, som dessutom smakade utmärkt – jag skulle inte tro att någon vid ett blindtest hade kunnat peka ut den här ketchupen som annorlunda än de sockersötade. Nu har plötsligt den här ketchupen försvunnit ur handeln. Min konsumföreståndare begriper inte varför – han sålde ganska mycket av den – men så är det lika fullt: Jag har kollat på Felix’ hemsida, och den finns inte kvar som produkt där. I stället har det dykt upp en ny Felix-ketchup med ”30 procent mindre socker”. Det låter ju bra – tills man inser att 70 procent av sockret finns kvar i produkten.

Jag äter en ganska nyttig frukost: ett glas hälsofil med mycket låg fetthalt plus en hård och en mjuk, sockerfri macka med sockerfritt pålägg. Sockerfria köttpålägg finns fortfarande men är färre till antalet – jag har nu till exempel inte sett till sockerfritt hamburgerkött på länge. Min lilla frukostlyx har varit ett litet glas fruktdryck, sötad med sockerersättningsmedel. För några år sen förde mina konsumbutiker flera goda varianter av märket Önos. Sedan byttes dessa ut mot måltidsdrycker av märket Bob, men de sockerfria varianterna reducerades till två: svart vinbär och fläder. Nu har Konsum bytt Bob mot Kivik, och det finns inte en enda konstsötad variant kvar. Min hygglige konsumföreståndare har kollat med Coop, och där finns helt sonika inga konstsötade varianter längre att beställa!

Jo, Konsum för förstås FUN, men det är en en helt konstgjord kemisk produkt utan inslag av bär eller frukt, och den smakar apa. Jag har provat, men jag klarar inte att dricka den här smörjan. Just nu börjar jag mina frukostar med ett glas vatten.

Jag kunde ge fler exempel, men jag tror att ni redan nu förstår mitt och andra diabetikers problem. Ett tag såg det hoppfullt ut för oss, men nu har antalet varor som vi kan använda minskat.

Jag vet inte vad det här beror på; jag kan bara spekulera.

Butikerna plockar bort varor, som inte har mycket höga försäljningssiffror, ur hyllorna. Livsmedelsföretagen slutar då att tillverka dem.

Livsmedelskedjornas egna märken (egentligen bara etiketter) tränger undan märkesvarutillverkarnas märken, med samma effekt.

Och så underminerar den ständiga propagandan som riktas mot konstsötningsmedel marknaden för de produkter vi diabetiker behöver. Åtminstone det senare kan väl ni, som ägnar er åt detta, ge fan i – ingen tvingar ju er att köpa de här produkterna. Ni kan väl låta mig och andra diabetiker använda dem på egen risk.

Strindbergs ”Påsk” på Stockholms stadsteater

I lördags var vi på Stockholms stadsteater och såg premiären (på Klarascenen) på Eirik Stubøs uppsättning av August Strindbergs ”Påsk” (1901). Den här scenversionen, med de fem huvudpersonerna nästan konstant sittande på stolar som hade ställts på rad längst fram på scenen, kändes nästan som radioteater – mycket riktigt har till exempel Ingmar Bergman satt upp den som radioteater 1952.

Karaktären av talad teater underströks ytterligare av Kari Gravklevs avskalade scenografi, vars gråhet bara nyanserades av de ibland insatta ljusförändringarna. De tre akterna spelades utan mellanliggande pauser – deras början markerades genom projektioner på fondväggen av namnen på de olika påskdagarna.

Jag hade ett problem med den här iscensättningen, ett tekniskt sådant: där vi satt längst fram på balkongen hade vi, trots att skådespelarna var försedda med mikrofoner, ibland svårt att uppfatta replikerna. När jag kom hem, letade jag bland de in emot 50 volymerna Strindberg vi har i bokhyllan, men fann, att just ”Påsk” inte ingick i någon av dem. Jag tänkte kompensera hörselproblemen genom att läsa dramat innan jag skrev om det, men det gick alltså inte.

Pjäsens karaktär av allmängiltigt passionsdrama med moraliska frågeställningar och religiös underton markerades också genom de någorlunda nutida dräkter Kari Gravklev hade försett skådespelarna med.

Fadern i familjen Heyst, som Strindbergs ”Påsk” handlar om, är fysiskt frånvarande – han sitter inne för förkingring. Resten av familjen brottas, på olika sätt, med påskens frågor om skuld, botgöring och försoning. Som en hotfull skugga, under en lång del av dramahandlingen placerad utanför scenen, finns hela tiden fordringsägaren Lindkvist, i den här uppsättningen spelad av Sten Ljunggren.

Den främsta rollen bland dem vi hela tiden följer på scenen är den mentalsjuka dottern i familjen, Eleonora, här utmärkt spelad av Maria Salomaa. Hon kommer hem med några påskliljor, för övrigt den enda färgklicken i denna grå-svarta föreställning. Dem har hon tagit i blomsterhandeln, vilket får de övriga att frukta att ännu en skandal ska drabba den redan skandaliserade familjen. Det visar sig dock att Eleonora faktiskt också har lagt pengar för blommorna hon tog i affären, och så inträder på scenen slutligen också Lindkvist, till en början hotfull men sedan med ett budskap om försoning: Eftersom fadern i familjen i yngre år har hjälpt honom, avskriver han alla fordringar. Vi får symboliskt uppleva påskens religiösa symbolik, från Kristi lidande över tvivlet till jublet över uppståndelsen.

Det här är kanske inte det slags problematik som jag, en icke-troende, brottas med. Men pjäsen innehåller också sanningskrav – både modern (spelad av Katarina Ewerlöf) och sonen Elis (spelad av Sven Ahlström) tvingas under spelets gång bort från hållningar som på olika sätt präglas av förträngning.

Baiba Skride, en ny virtuos, spelar Mendelssohn och Brahms

Baiba Skride heter en ung violinist, född 1981 i Rīga i Lettland. I lördags hörde vi henne i Konserthuset i Stockholm, och det är bara att konstatera att en ny violinvirtuos är född, fullt jämförlig med de bästa violinister vi har hört live respektive på skiva.

Snart kommer det vi hörde henne göra tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under ledning av Sakari Oramo för övrigt att finnas tillgängligt på CD. Köp – ni kommer inte att ångra er.

Men att se och höra henne live, både i solopartierna på Stadivarius-fiolen och i perfekt samspel med filharmonikerna, var en upplevelse av mycket speciellt slag.

Först på programmet stod ett mycket känt och spelat stycke, ”Violinkonsert i e-moll”, opus 64 (1844) av Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-1847). Så här bra, perfekt i fråga om både känsla och teknik, har jag knappast någonsin hört den förut.

Jag har tidigare uttryckt en viss svalhet inför Johannes Brahms’ (1833-1897) musik, men sällan har jag hört den bättre framförd än här. Konsertens avslutades nämligen med hans ”Violinkonsert i D-dur ”, opus 77 (1878). Fast nu som tidigare föll jag främst för de ungerska men egentligen zigenska dragen i verket.

Däremellan, före pausen, fick vi höra filharmonikerna (alltså utan Skride) i Johann Strauss den yngres (1825-1899) stora slagnummer ”An der schönen blauen Donau”, opus 314 (1867). Eftersom jag har gjort en längre båtresa på Donau, måste jag protestera mot att floden skulle vara blå, men en fin klassisk vals är det onekligen. Okestern spelade med både temperament och känsla. Särskilt roligt var det att få se dirigenten Sakari Oramo leda orkestern inte bara med taktpinnen utan med hela kroppsspråket. Ibland undrar jag hur det kommer sig att finnarna och deras nära stamfränder estländarna har producerat just så många fantastiska dirigenter. Vad är det i de här ländernas musikkultur som får det här till effekt?

* * *

Jag fick den här konserten (plus den efterföljande föreställningen på Stadsteatern, som jag ska återkomma till) i julklapp av min hustru. Det tackar jag för; det blev en enastående musikupplevelse. Dessutom tackar jag för den mycket goda minilunch – danska smørrebrød och kaffe – vi hann klämma i oss i Konserthusets servering som drivs av Annorlunda – vi kom från uppsalatåget och besökte på väg till Konserthuset dessutom Sidencarlsson, som ska klippa till den festblåsa Birgitta ska hjälpa dotterdottern Amanda att sy till skolavslutningen – Amanda går i år, med ett skolår överhoppat, ut nian, vad jag kan ana med toppbetyg; tjejen är bland annat mattesnille.

Sjäv avundas jag Birgitta för en annan sak: I morgon bitti flyger hon till New York för ett UNICEF-möte. Hon brukar göra bra ifrån sig på mötesfronten, och det är inte den jag avundas henne, men hon har också en av kvällarna bokat biljett till ytterligare en violinkonsert, som dock inrymmer samma stycke av Mendelssohn som jag har skrivit om ovan. Men nu med Ann-Sofie Mutter, som vi senast hörde tillsammans i vårt konserthus här i Uppsala.

Olof Palme-priset till Denis Mukwege

Efter Olof Palmes död bildades bland annat Olof Palmes minnesfond, som 1987 inrättade det sedan dess utdelade Olof Palme-priset, The Olof Palme Prize. Det är ett mycket prestigefyllt och aktat internationellt pris, som årligen delas ut för insatser för fred, internationell förståelse och antirasism; prissumman är för närvarande 75.000 US-dollar. Utöver detta stöder fonden internationellt ungdomsutbyte.

Palmefonden bildades gemensamt av Olof Palmes familj och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Ordförande är Pierre Schori. Du kan stödja minnesfondens verksamhet genom att sätta in pengar på plusgiro 37-2 eller på bankgiro 5828-7400. Mer att läsa om fonden finns här.

Olof Palme-priset delas ut på Olof Palmes födelsedag, 30 januari, och i år liksom tidigare hade min hustru och jag fått inbjudan till prisutdelningen, som den här gången ägde rum i Riksdagens andrakammarsal.

Årets pristagare var doktor Denis Mukwege och han fick priset för sina insatser för fred och mänskliga rättigheter i det av förfärliga konflikter sönderslitna Demokratiska Republiken Kongo.

Doktor Mukwege driver där Panzisjukhuset, där han har gjort och gör enastående insatser för att hjälpa de nästan ofattbart många kvinnor och flickor – kring en halv miljon i Kongo-Kinshasa – som har våldtagits och stympats, ofta på ett bestialiskt sätt av män som finns i de rivaliserande skaror av soldatesk, som bland annat slåss om de rika naturtillgångarna i de här delarna av Kongo.

Prismotiveringen lästes upp av Pierre Schori, och Denis Mukweges insatser presenterades sedan av Lena Ag. När han tog emot priset ur Lisbet Palmes hand och när doktor Mukwege hade hållit sitt svarstal hyllades han stående och länge av publiken i andrakammarsalen, och en ganska stor grupp kongoleser dansade och sjöng spontant för att hylla honom. Helt underbart!

Mycket annat vore värt att nämna från prisutdelningsceremonin, men jag nöjer mig här med att nämna den film från svenska UNICEF, i vilken vi fick möta några av de krigsoffer doktor Mukwege har lyckats lappa ihop till en ny start i livet. Sällan har Palme-priset gått till en mer meningsfull verksamhet.

Du kan läsa mer om prisutdelningen hos min bloggarkollega Anna-Lena Lodenius, som för övrigt satt i bänken bredvid min och Birgittas.

* * *

Anna-Lena Lodenius var verkligen inte den enda av mina gamla bekanta, som var med vid den här prisutdelningen, och nu tänker jag inte främst på att kända socialdemokrater från vår tid – utöver Pierre Schori och Lisbet Palme till exempel Ingvar Carlsson och Gertrud Sigurdsen – kom fram och hälsade hjärtligt på Birgitta och mig.

Nej. vad som åter igen slog mig var, att det bland dem som hade samlats fanns så påfallande många som jag känner sedan min tid på partiexpeditionen, människor som i hjärtat bär en djupt känd känsla av solidaritet och internationellt engagemang. Roligt att se er där även i år, ingen nämnd och ingen glömd!