Och så har man varit morfar igen

Bo ringde. Någonting viktigt hade kommit emellan på jobbet, så han skulle inte kunna hämta Viggo och Klara i skolan respektive på dagis vid den tid de ska hämtas. Kunde morfar ställa upp?

Jo, det är klart man ställer upp när det behövs.

I dag klaffade kommunikationerna så starten på hämtningen blev tidigare än planerat: Bussen som går hem till familjen Kokk-Strömberg kom precis när jag hade kommit till hållplatsen, och när jag hade lämnat middagsmaten i huset på Kadettgatan, kom det också en buss i motsatt riktning nästan med detsamma.

Sista biten till Klaras dagis promenerade jag alltså i sakta mak i eftermiddagssolen, väntade till och med utanför en stund innan jag gick in på dagis för att hämta Klara. Också hon sken som en sol och visade upp hela sin treåringsenergi när hon tog på sig alla vinterkläderna. Sen gick vi långsamt genom allén som går bort mot Viggos skola, en stor och en liten, och småpratade. Klara bar sin lilla ryggsäck med gosedjuret i famnen, tyckte inte hon behövde morfars hjälp.

Viggo var utomhus när vi kom till skolan, gömde sig bakom ett stort träd för Klara och morfar – men Klara såg nog Viggo och letade upp honom à la kurragömma. Och så kramades bror och syster så att de trillade omkull i snön.

Viggo hade haft en stor dubbelpulka med till skolan, så han och Klara satte sig förväntansfullt på den: morfar skulle dra. Morfars fysiska ork är ju som den är, men åtminstone där det var isig snö gick det bra att dra barnen på pulkan. Dock fanns det sandade eller snarare grusade partier, och i de järnvägsviadukter vägen hem går igenom fanns det bara asfalt. Så då och då, även när det blev bara fläckar där hemvägen går genom en stor park, fick barnen gå.

När det i själva verket inte var så vansinnigt långt kvar till Kadettgatan, kom Klara plötsligt på att hon var väldigt kissnödig. (Morfar hade frågat på dagis om hon var kissnödig, men det tyckte inte Klara att hon var då.) Det är ju inte så lätt att skala av en treåring overallen plus flera andra lager kläder, så morfar erbjöd i stället Klara att snabbt bli dragen hem på pulkan. Klara trodde inte att det skulle gå så bra men accepterade – med påföljden att Viggo, som inte gärna upprätthåller högt tempo, blev ett par kvarter efter.

Hem till Kadettgatan kom vi dock, och så snart vi hade kommit in i hallen kasade morfar ner större delen av Klaras vinterkläder ner till vaderna och lyfte upp henne på toalettstolen. I stort sett gick det bra, men trosorna blev lite kissiga och måste bytas.

Sen blev det mellanmål och därefter lek nere i källarvåningen, där det bland annat finns TV-spel.

Medan barnen lekte, lagade morfar middag: prinskorv och pommes frites, mat som ungarna borde gilla. Viggo klagade dock genast på att maten smakade konstigt. När Bo så småningom kom hem, uppdagades det varför: morfar hade gjort pommes friten i ugn, men barnens föräldrar har skaffat utrustning för att kunna fritera pommes friten hemma – och därför smakade den förstås inte som den skulle. Nå, det blev pommes frites och prinskorv kvar också åt Bo och åt Kerstin, som kom hem ännu senare.

Bo tröstade den hungrige Viggo med ostmackor och chokladmjölk, så slutet gott, allting gott.

Klara hade redan somnat på vardagsrumssoffen, när hon med morfar bredvid sig och mammas täcke över sig tittade på Bolibompa.

Innan morfar gick hem fick han av Bo CDn ”Infinity” med Warsaw Village Band, på polska Kapela ze wsi Warszawa, ett band som spelar polsk folkmusik med etnostuk. Jag har botaniserat lite på nätet och hittat lysande recensioner både i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och i brittiska The Guardian och i amerikanska The New York Times. Bo har hittat en kunskapslucka i mitt musikkunnande, som jag nu snarast ska fylla igen.