Skottspoleliv

Den här veckan åker jag som en skottspole mellan Öregrund och Uppsala. Pensionärslivet består just nu mest av en rad sammanträden.

I måndags kväll var jag på Folkrörelsearkivets årsmöte. I dess styrelse representerar jag Uppsala kommun – fick sitta kvar en period till, fastän majoriteten i kulturnämnden, som har utsett mig, nu är borgerlig. Vid den nya styrelsens konstituerande sammanträde efter årsmötet kvitterade jag detta med att föreslå en borgerlig ledamot till posten som vice ordförande. Det är viktigt att vi ser Folkrörelsearkivet som en ekumenisk församling, där både socialistiska och borgerliga partier förvarar sina arkiv och där man förvarar arkivalierna från så vitt skilda verksamheter som idrottsrörelsen, frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, koloniträdgårdsrörelsen och de politiska partiernas ungdsomsförbund.

Jag önskar förstås också att denna ekumeniska hållning ska bidra till att upprätthålla landstingets och kommunernas i Uppland ekonomiska bidrag till arkivet på en anständig nivå. Det är kärvt nu – budgeten för nästa år har gått att klara bara med hjälp av en uppsägning.

Det som förvaras på Folkrörelsearkivet är de kanske viktigaste delarna av det demokratiska kulturarvet.

Årsmötet inleddes med ett intressant föredrag av Uppsala industriminnesförenings ordförande, det förra kommunalrådet (C) Roland Agius, om Uppsala som industristad. Dess värre är ju för övrigt industristaden Uppsala i viktiga avseende i dag just ett industriminne.

På tisdag kväll var det åter dags att ta buss 811 in till Uppsala: den röd-gröna gruppen (S + V + MP) i kulturnämnden hade gruppsammanträde. Vi gick dels igenom handlingarna till nästa ordinarie sammanträde, diskuterade dels – inför extrainsatt sammanträde om just detta – kulturutredningens förslag och Uppsala kommuns remissvar.

Det intressanta här är att det borgerliga majoriteten i kulturnämnden under ledning av den förre kulturministern Jan-Erik Wikström (FP) i flertalet viktiga och bärande frågor är lika kritisk som vi i den röd-gröna gruppen mot utredningens förslag. Vi hade inför vårt sammanträde fått ett utkast till remissvar, utarbetat av Jan-Erik plus en av de ledande moderatpolitikerna i nämnden, Bertil Norbelie, och vi på vår kant hade inga allvarligare invändningar mot deras förslag, däremot några förslag till ytterligare tillägg. Säkert går det att vinna samförstånd också om flera av våra förslag, och det vore nog en poäng om kulturpolitikerna i landets fjärde stad gemensamt kunde ställa sig bakom ett mycket kritiskt remissyttrande.

På träff för åldringar som åren inte har tärt särskilt mycket på

Jag fyller 72 i juni, hustrun kommer i kapp mig i september. Björn Kumm fyllde 70 förra året, och efter midsommar är det Anna-Greta Leijons tur.

I går hade vi, det gamla gänget från Arken och Laboremus, samlats på Solbacken, Rysstorp, en bit från Märsta, för att hylla ytterligare en i vår krets, Hans O Sjöström, på sjuttioårsdagen.

På morgonen hade Birgitta hämtat in en vacker födelsedagsbukett från vår trädgård i Öregrund, kvistar av blommande bigarrå och häggmispel och så narcisser; själv hade jag tidigare köpt in vår födelsedagspresent, Miles Davis-boxen ”Kind of Blue”.

Som färgsymbolik var det malplacerat. Vårt ungdomsgäng var alla kind of red, radikala sossar, när vi umgicks och var politiskt aktiva i Uppsala.

I det avseendet har åren verkligen inte tärt på oss; vi finns alla fortfarande på politikens vänsterkant. Håret har blivit gråare på några av oss och de fysiska krämporna har ökat med åren, men vår intellektuella nyfikenhet och debattlusta har inte avtagit med stigande ålder.

Och det mest fantastiska – alla hittills nämnda kom – var att det kändes som att återuppta ett samtal ungefär som från i går, detta trots att flertalet av oss numera inte ses särskilt ofta.

Vi lever i dag i andra konstellationer än när vi först lärde känna varandra: Hans O är gift med Lill, jag med Birgitta och så vidare. Men eftersom inget av det där i det förflutna river i några sår numera, kan jag väl – utan att gå in på allt för privata detaljer – berätta, att vi en gång i en avlägsen tid har haft andra parrelationer än de vi nu har. Björn var, innan han åkte till USA, förlovad med Anna-Greta. Sen hade jag en kort romans med Anna-Greta, varefter hon och Hans O blev ett par. Hans O hade dess förinnan varit ihop med Birgittas syster Karin, som också var på kalaset tillsammans med sin nuvarande man, Hasse; senare levde Hans O under en tid samman med Ulla, gammal kompis till mig från Sundsvall och sen även hon aktiv i Laboremus – och Ulla var förstås också med på födelsedagskalaset. Ulla har jag inte träffat på mycket länge, eftersom hon sedan länge bor på Gotland.

Lunchen, lagad av värparet, var mycket god, och för den samt, inte minst, återföreningen med den innersta kretsen i det gamla gänget, vill jag tacka Hans O och Lill.

Och allra sist, allihop: Vi borde verkligen träffas oftare!

Melodikrysset nr 19 2009

Anders Eldeman hade rätt i att dagens melodikryss var svårt – men jag tror att jag har lyckats lösa det, även om det i några fall gick på skruvar.

Det svåraste för mig i dag var den dubbla musikalfrågan. Musikalen ”Nine” kände jag inte till, och för att hitta musikaltiteln fick jag lov att googla på ”Unusual Way”. Krånglet med detta gjorde att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på den andra delfrågan, en musikalmelodi – den kände jag igen men klarade inte att lokalisera. Men med tanke på att det även här skulle vara ett räkneord, måste det sökta ordet helt enkelt bli one.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag för egen del sett på Broadway och inte här i Sverige, men Google ledde mig till att den efterlysta sångerskan i titellåten måste vara Gunilla Backman.

Dagens operett var då lättare att ringa in: Vi hörde Carl Zellers ”Fågelhandlaren” från 1891. I den ingår ”Farfarssången”.

Årets melodifestival vanns ju av en sångerska med skolad röst. Riktigt lika bra gick det, trots likheten i det avseendet, inte för Loa Falkman i Melodifestivalen 1990, där han sjöng ”Symfonin”.

Lite bättre lyckades faktiskt Jessica Andersson i 2006 års upplaga. Hennes bidrag hette ”Kalla nätter”.

Fast i raden av svenska schlager kan den ändå inte hävda sig.

Nog var Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma”, för dagen med Siw i en tysk version, en slagkraftigare låt.

Och den är verkligen inte i samma klass som Björns och Bennys ”Du är min man”.

Ibland gör Eldeman sitt bästa för att villa bort oss: genom att spela en känd låt i en ovanlig version försöker han bringa vårt musikminne ur balans. Men nog var det Sven-Ingvars gamla hit ”Jag ringer på fredag” som här skulle ge oss det eftersökta verbet ringa.

Riktigt lätt var veckans Taube, ”Oxdragarsång”, den vars refräng börjar ”Dra, dra min gamla oxe”.

Lennart Hellsings ”Det var så roligt, jag måste skratta” sjöng vi när jag gick i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Den ibland sjungande skådespelare som här framförde den var Rolf Bengtsson Lassgård.

Anders Eldemans formulering om en otrolig gumma fick mig först att tro, att det var en bokbaserad barn-TV-serie han efterlyste. Detta blockerade mig för en lång stund; eftersom jag sällan känner igen TV-signaturer, hade jag ingen hjälp av musiken heller. Men så gick det, som det brukar göra när man läser deckare, upp en talgdank: Det efterlysta svaret var Agatha Christies ”Miss Marple”! Märk alltså att jag, trots att jag har sett otaliga avsnitt i TV, aldrig har lyckats lägga märke till signaturmelodin.

Svaren på de två återstående svaren finns båda i min skivsamling.

Jag är fan av Bette Midler och har förstås skivan där hon sjunger ”Beast of Burden”. Originalet gjordes av Rolling Stones 1978.

Den som väl först, 1946, spelade in ”Sixteen Tons” var Merle Travis. Men det finns flera bra versioner, till exempel med Pete Seegers fantastiska grupp The Weavers – mer om honom och om gruppen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. Här efterlystes dock viktangivelsen, ton, på svenska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Vårens sista konsert, med temat Unga talanger

I går, torsdag, var Birgitta och jag på säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Temat för kvällens konsert var ”Unga talanger”, vilket nog inte i första hand syftade på att orkestern leddes av blott 27-åriga Eva Ollikainen. Hon ledde förresten orkestern på ett kraftfullt och tydligt sätt.

I stället syftade programrubriken på att samtliga framförda verk hade tillkommit i kompositörernas unga år.

Konserten började med ”Konsertuvertyr nummer 2, Hebriderna”, opus 26 (efter flera omarbetningar publicerad 1835), av Felix Mendelssohn (1809-1847). Mendelssohn, från en tysk-judisk familj, verkade också i England, och under en av sina resor där besökte han Hebriderna, vilket ledde till komponerandet av denna delvis stormande programmusik. Presentatören, Christer Åsberg, råkade säga att Mendelssohn tillsammans med en kamrat fotvandrade från Edingburgh till Hebriderna, vilket jag skulle ha velat se. Nå, med eller utan vattengående är det här ett hörvärt orkesterstycke.

Ett betydligt mer intrikat verk följde sedan, Aulis Sallinens (född 1935) ”Konsert för kammarorkester”, opus 3. Sallinen startade sin bana med att skriva musik inspirerad av Antonin Webern men integrerade sedan mer melodiska element i sitt tonspråk. Jag kände tidigare inte till honom, men både det framförda verket och uppgiften i programbladet att han ofta har valt politiska temata för sina verk (Berlinmuren, statskuppen i Etiopien och Finlands historiska position mellan Sverige och Ryssland) väckte mitt intresse för att få höra mera.

Bohuslav Martinu (1890-1959) har jag däremot tidigare hört musik av på skiva. Hans tonspråk, påverkat både av Igor Stravinskij och av jazzmusik, är spännande. I går fick vi höra hans ”Konsert för kammarorkester”, vars andra del, andantino moderato, är särskilt hörvärd.

Konserten avslutades sedan, efter paus, med Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni nummer 4 i c-moll”, D 417. Också här uppskattade jag särskilt andra satsen, andante-satsen.

* * *

Jag hade under eftermiddagen åkt in från Öregrund till Uppsala för att gå på konserten tillsammans med Birgitta, som jag då inte hade träffat på flera dagar – hon har varit på UNICEF-möte i Luxemburg. Vi startade kvällen tillsammans med att äta middag i restaurangen i Musikens hus, Uppsalas eget konserthus. Lammribs plus lammkorv med bland annat sparris var gott men kunde ha serverats lite raskare. Som kompensation fick vi dock gratis kaffe plus en chokladbit, i mitt fall en konstsötad.

Sen tog vi bussen till Öregrund, och Birgitta fick, mitt i natten, se de nya skifferplattor som nu förlänger gången på inre gårdsplan. Om omgestaltningen av trädgården mera senare.

Kulturell odling & trädgården uppochnervänd

Som ledamot i kulturnämnden i Uppsala får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen anordnar. Vitsen med kulturfrukostarna är att för deltagarna presentera kommande kulturevenemang och en del permanenta inslag i stans kulturliv i vid mening. Kulturfrukostarna äger rum 08.00-09.00, och eftersom det är fråga om just frukostarrangemang, serveras en halv fralla plus kaffe eller te för 35 kronor, vilket vi deltagare själva betalar. Eftersom jag för att hinna vara med var tvungen att ta 05.55-bussen från Öregrund till Uppsala och således var tvungen att stiga upp 04.30, var det välkommet med en extra kopp kaffe. Till det fick vi jazz, exekverad av Trio Sandberg från Musikskolan.

Dagens kulturfrukost arrangerades på Grand på Trädgårdsgatan, förr biograf, nu aktivitetshus för ungdomar. Programmet hade som huvudtema kultur producerad av människor, framför allt ungdomar, med olika typer av handikapp.

Teater Blanca presenterades av sin konstnärlige ledare, Magnus Dahlerus, och vi fick med ett sång- och musiknummer prov på föreställningen ”Herr A:s penningar”: Filip Backström sjöng och spelade luftgitarr, assisterad av Chatarina Oldermark på klaviatur och Magnus Dahlerus, munspel. Bra, i rent professionell mening.

Därefter presenterade Annika Isaksson Labanskolan, en frisärskola med inriktning på drama, teater, musik och bild, och ett par elever gav smakprov på en moderniserad variant av ”Ronja Rövardotter”: ett sång- och dansnummer till arabisk musik.

Med ungdomar med funktionsnedsättning arbetar också Fyrisgården, vars verksamhet presenterades av Ulla Bergqvist, föreståndare, plus Ulrika Backlund, som visade en bit av en musikfilm, som lär komma i TV.

Besläktad med dessa inslag var också Karin Hedvalls presentation av kultur i vården, en verksamhet som vi i kulturnämnden på olika sätt stöder.

Där utöver fick vi veta lite om innehållet i årets version av Kulturnatten – kom gärna till Uppsala kvällen och natten den 12 september – och om sommarprogrammet i Parksnäckan. Också Hågaspelet, som tar sin avstamp i nordisk mytologi, presenterades, liksom en ny barnbok som utmanar de sexuella stereotyperna.

Sen blev det buss 811 tillbaka till Öregrund; jag var där lagom till lunch.

Min morgonutflykt till Uppsala råkade sammanfalla med att de beställda markarbetena på vår tomt påbörjades.

Det handlar om två tunga insatser. Det mindre av dem innebär att jag behöver hjälp med att restaurera ett stenparti, som jag anlade alldeles i början av vår närvaro här i Öregrund. Med ett beställt lass jord fick jag sedan in en hart när outrotlig klocka där, och min fysiska inaktivitet dels på grund av hjärtproblem, dels på grund av långvarig ischias har sen lett till att stenpartiet har vuxit igen.

Eva-Lotta Hasselqvist från Eds trädgård, som bland annat har räddat rosorna, hade redan gett sig av, när jag kom tillbaka, men Bosse Andersson, som med hjälp av några andra mannar hade skalat jorden av stenpartiet, var kvar och höll nu på med grävarbeten bort mot det relativt nya grannhuset: Han har tidigare spolat ur det jättelånga dräneringsrör jag en gång i världen grävde ner och bäddade in i singel, och nu höll han och de andra på med att gräva en ny vattengrav, som ska fyllas med sten, i ändan på röret.

Sen ska lågt liggande delar av gräsmattan, där det under senare år har bildats jättelika vattenpölar, också få ett nytt lager jord, som höjer nivån. Gräsmattan var redan tidigare fördärvad på vägen till trädgårdsboden, som vi har fått låta nyuppföra efter mordbranden i höstas, och nu har grävmaskinen gjort nya sår i gräsmattan.

Skifferplattegången från grinden upp till huset har Bosse dock täckt över med skivor; han har själv tidigare anlagt den, och vi har nu bett honom byta en del trasiga plattor plus dessutom förlänga gången en smula.

Just nu ser delar av tomten ut som en byggarbetsplats.

Men det blir nog fint, när alla arbetena så småningom är klara.

Nostalgitripp med Portello och Trocadero

Under mina pojkår och tidiga tonår såg läskutbudet helt annorlunda ut än i dag. Coladryckerna introducerades i Sverige först 1953, och fram till dess dominerades marknaden helt av inhemska fruktläsker och av, förstås, sockerdricka. Tidens veckotidningar innehöll helsidesannonser med budskapen ”…å så en Champis!” respektive ”Men först en Pommac”. Varma sommarhelger cyklade man till Nilssons kiosk och köpte en Loranga. Under de många somrar jag jobbade i Berglunds handelsbod i Juniskär där jag bodde, klämde jag i mig åtskilliga flaskor Portello ute i packboden, där jag oftast hölls.

Så småningom skedde det en revolution i läskvärlden. I dag domineras läskedrycksmarknaden av två colajättar, Coca Cola som också har Fanta, och så Pepsi med bland annat 7 Up; här i Sverige säljs de senare genom danska Carlsberg.

Läsk är ju inte nyttigt, särskilt inte för en diabetiker som jag – men jag brukar köpa hem de konstsötade varianterna Pepsi Max och 7 Up light.

Fast här om dagen fick jag en glädjechock, när jag på Konsum här i Öregrund upptäckte en pall med läskedrycker, vars etiketter nästan fick mina ögon att tåras av nostalgi.

Där fanns Loranga och Syd, vanlig apelsin, och Rio, blodapelsin. Där fanns Cuba cola, som lanserades 1953, tre månader före Coca cola, och den ljusa coladrycken Trocadero. Där fanns äppelläsken Guldus, som också våra barn lärde sig älska: de togs fram ur jordkällaren av farfar och farmor, när barnbarnen kom på besök.

Där fanns Siddni, passionsfrukt, och Haiwa, ananas, två läskedrycker som jag själv aldrig har haft något förhållande till. Men där fanns framför allt Portello, drycken framför alla andra på den tiden då jag jobbade som springsjas i Berglunds handelsbod.

Trocadero var den enda som fanns i lightvariant, så jag köpte förstås en sådan.

När jag går in på hemsidan för Vasa bryggeri, ser jag dock att även Portello finns i lightvariant. Jag ska be Konsum ta hem även sådan vid nästa leverans.

Jag hade redan tidigare – jag minns inte riktigt varför – förknippat Vasa bryggeri med min gamla skolstad Sundsvall, men när jag kollar närmare på hemsidan, får det jag läser mitt pacemakerhjärta att ta ett extra skutt: Bryggeriet, grundat så sent som 1997, finns i Nolby, Kvissleby, i det som på min tid där var Njurunda kommun. Det ligger bara några futtiga kilometer från min barndoms Juniskär!

Jag läser vidare att en av ambitionerna med etablerandet av det här bryggeriet var just att återintroducera de gamla svenska läsksorterna för nya generationer. Parollen är mer fruktsafter och äkta smak.

Vasa bryggeri tycks vid det här laget vara väl etablerat i hela Norrland och, mer fläckvis, i Mälardalen. Jag ska göra vad jag kan för att dess klassiska läskedrycker ska finnas kvar permanent i mitt Konsum här i Öregrund, och jag ska förstås också puffa för dem i mitt Konsum hemma i Uppsala, när jag återvänder dit.

Och så hoppas jag på ert bistånd att utöka Vasa bryggeris distributionsområde, först i Mälardalen, där bryggeriet redan har ett distributionsnät, och sen över hela Sverige.

Första maj, Första maj…

Engagemang kan ta sig många uttryck.

Sista april, när vi var nere vid havet för att se på majbrasan, fick Birgitta på Societetshusets trappa ta emot en check på 4.000 kronor till Akademiska sjukhusets barnfond, vars ordförande hon är. Fonden samlar in pengar för att göra livet roligare och mer uthärdligt för barn som är inlagda, ofta för ganska lång tid.

Givare var Lions – pengarna hade kommit in genom en vadslagningstävling om när en sten, placerad på isen, skulle sjunka ner i havet. Också de tävlande/satsande belönades med priser, men större delen av de pengar som hade kommit in gick alltså till ett angeläget ändamål.

Välgörenhet? Jo, men inte heller en högskatteanhängare som jag har något emot att man gör lite extra för de här utsatta ungarna.

Det där andra, att höga skatter behövs för att klara jobb, vård och omsorg, var jag med och puffade på för nästa dag, Första maj.

Birgitta och jag tog bussen in till Uppsala och gick upp till Odinslund för att ansluta oss till Socialdemokraternas och LOs Första maj-tåg. Vi anlände strax före avgångstid men hann ändå skaka hand och växla några ord med demonstrationens ganska ovanlige huvudtalare, Rikard Wolff.

Dess förinnan hade vi hunnit få en skymt av Kristdemokraternas Första maj-tåg, stort med hjälp av alla livetsordare vi har i Uppsala, kanske också för att partiledaren själv, Göran Hägglund, var huvudtalare.

Vi såg också Vänsterpartiets tåg framför oss, precis när vi klev av bussen från Öregrund. Mitt ögonmått sa mig att det var lite mindre än vanligt, och jag förundras verkligen över uppgiften i lokalradion, att det skulle ha haft 150 fler deltagare än vårt. Hur som helst är jag säker på att vårt tåg i år – mot alla dystra spådomar – hade fler demonstranter än under de senaste åren, och ännu fler anslöt vid mötet på Vaksala torg.

Hördes gjorde vi också. Vi skanderade hela vägen de slagord bland andra Peter Gustavsson bad oss ropa.

Mötet blev ett av de bästa jag har varit med om under senare år. Det hölls samman av Ardalan Shekarabi, som både introducerade de andra medverkande och höll ett eget agitationstal inför EU-valet, där han kandiderar. Han är inte min personliga kandidat – jag vacklar fortfarande mellan de båda EU-kritikerna Marita Ulvskog och Anna Hedh – men hans argumentation för varför det är viktigt att delta i det här valet var bra.

Både han och de övriga talarna, till exempel det kommande finanskommunalrådet Marlene Burwick och LO-distriktets Lisa Björk, som alla bidrog till det positiva helhetsintrycket, får dock ursäkta att jag väljer att särskilt framhäva Rikard Wolffs anförande. Det märktes att han är scenvan – han fångade publiken och fick upprepade applåder. Och han visade att han i hjärtat är en genomtänkt socialdemokrat, talade till exempel om vårt gemensamma ansvar för de gamla.

I den fråga som säkert hade lockat extra publik till Vaksala torg – det faktum att han lever i ett homosexuellt förhållande – noterade han förstås den seger det innebär, att homosexuella par nu får lov att gifta sig. Men framför allt var han charmigt avväpnande: berättade om sitt och partnerns vardagsliv i vilket det ingår också ett litet barn, som liksom så många andra ungar dagligen till exempel ska tas till och från dagis. De åhörare som efter det här fortfarande tog avstånd från Wolff måste vara hjärtlösa och förhärdade typer.

Mot slutet av mötet blev det kurdisk sång, musik och dans.

Och sen förenades vi alla i ”Internationalen”.

Därefter gick vi till öregrundsbussen. Min kavaj var inte sliten, som var fallet för många som förr gick med i Första maj-tågen, men i solen förvandlades min tunna, ljusa ytterrock till sångens ”en mantel av strålande ljus”.

Mitt intryck av Första maj både i Uppsala och på många andra håll är att medias och borgarnas spådomar om att deltagandet skulle bli katastrofalt lågt kom på skam. Många sossar gick nog i stället till mötena runt om i landet under den gemensamma parollen ”Nej, nu djävlar!”.

Melodikrysset nr 18 2009

Vi befinner oss mitt i en långhelg under en ljuvlig del av året. Scillan lyser blå i trädgården och solen skiner. Men jag har förstås ändå gjort allt det som hör den här helgen till: sett på majbrasan nere vid Societetshuset här i Öregrund, åkt in till Uppsala och demonstrerat och lyssnat på Rikard Wolff, som mötestalade, och, som alla andra lördagar, löst melodikrysset.

Veckans kryss började lätt, med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna”. Vi har den på EP med Prøysen; i vår familj förknippas den med äldsta barnet, som förstås heter Anna.

En annan låt som spelades i dag, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, har jag också ett mycket personligt minne av. När min kusin Kreete begravdes, sjöngs den, eftersom den var hennes älsklingssång, i kyrkan av en sonson. Kreetes aska spreds sedan i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, i Estland.

Miriam Makeba har min hustru och jag lyssnat på allt sedan 1960-talet, både live och på skiva – vi har en ansenlig Makeba-kollektion. ”Pata Pata”, som vi hörde i dag, har använts flitigt som dansmusik vid parties, också med afrikanska vänner, hemma hos oss. Vi hade lyckan att höra Makeba vid en av hennes sista konserter, på Musikens hus, vårt lokala konserthus, i Uppsala.

Amanda Jenssen är en artist som jag knappast alls har lyssnat på. Dock ska jag erkänna att ”Amarula Tree” från CDn ”Killing My Darlings” inte lät så tokigt.

Tomas DiLeva finns inte i min skivsamling, men han är förvisso en uppenbarelse man lägger märke till. Och den här aktuella låttiteln, ”Everyone Is Jesus”, är ju så typisk för honom!

Brolle, tidigare med tillägget Jr, har jag heller inte på skiva, men i hans fall har jag redan tidigare upptäckt, att han har kvaliteter. I dag hörde vi honom i ”Solo i Stockholm”.

Kent har jag däremot en del plattor med. I dag hörde vi dem i ”Vy från ett luftslott”.

En ny personlig favorit i den svenska populärmusikbranschen är definitivt Miss Li (Linda Carlsson). Och hennes duett med Lars Winnerbäck, ”Om du lämnar mig nu”, är mycket hörvärd.

På den svenska låtlistan fanns också en oldie, ”Löjtnanter borde aldrig finnas till”, som här sjöngs av Claes Månsson Malmberg. Det tog en stund innan jag kom på att det var han.

I dag bjöd Anders Eldeman vidare på melodier ur två kända musikaler.

Dels fick vi ett smakprov på Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts ”Fantomen på operan”.

Dels hörde vi en melodi ur Frederick Loewes och Alan Jay Lerners ”My Fair Lady”, som är baserad på Bernhard Shaws ”Pygmalion”. ”My Fair Lady” såg jag på Oscars premiäråret 1959, i samband med att jag var delegat i Sveriges första elevriksdag.

Dagens film har jag dock aldrig sett, så där fick jag googla lite. Filmen heter ”En officer och en gentleman”, och i den ingick ”Up Where We Can Go Belong”. De som sjöng var Jennifer Warnes och Joe Cocker.

Och eftersom det var Första maj i går, avslutar jag dagens redovisning med en riktigt hårdslående politisk text av Povel Ramel, ”Varför är det ingen is till punschen?”.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du sig sen ner till aktuell lördag.

Proggposters, Jan Hammarlund och Tjia Torpe

Vi hade fått inbjudan till Nordiska museets vernissage för utställningen av proggposters. Birgitta har varit ordförande för Nordiska museets nämnd (styrelse), och museets styresman, Christina Mattsson, vet att jag under de röda sextio- och sjuttiotalen gav ut sångböcker och recenserade proggbolagens skivutgivning.

Jo, det är sant. I Aktuellt i politiken (s) skrev jag, ofta uppskattande, ibland kritiskt, om proggmusik, och jag har fortfarande en mycket stor samling plattor från proggbolagen.

På ett av de senare, MNW i Vaxholm, jobbade Tjia Torpe. Jag kände henne inte då men blev senare, när hon var kulturborgarråd (S) i Stockholm, bekant med henne, har också pratat med henne om MNW och proggeran. Nu hade hon fått äran att hålla invigningstalet vid öppnandet av proggaffischutställningen, och hon berättade, mot slutet med tårar i ögonen, om den där tiden när alla dessa unga – musiker, sångare, festivaldeltagare, skivköpare – trodde på musikens makt.

Utöver Tjia medverkade Jan Hammarlund med ett par sånger. Han är en av dem från den där tiden som har stått fast vid sina gamla radikala ideal. Han hör till de proggartister jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) – mina recensioner finns ovan under Kulturspegeln, Musik, Hammarlund, Jan. Jag kände honom inte personligen på den där tiden, men senare har vi blivit vänner; han sjöng, som kompis, inte betald artist, vid min och Birgittas gemensamma 70-årsfest.

När vi anlände till Nordiska museet, var Jan en av de första vi stötte på. Vi hälsade hjärtligt, och Birgitta fick en stor kram.

Också Tjia kom och pratade med oss, påminde mig bland annat om ett samtal vi under en gemensam väns födelsedagsfest hade om MNW-tiden.

Över huvud taget blev den här vernissagen ett kärt återseende med sextio- och sjuttiotalsvänstern. Vid ett tillfälle hörde jag någon bakom mig tala om Göran Therborn och tidskriften Zenit, och när jag vände mig om, såg jag, att det var Lars Anell. Lars var väl sosse redan då, men många andra hörde till konkurrerande vänsterrörelser. Flertalet har vid det här laget – som Göran Rosenberg, som kom fram och hälsade på mig och Birgitta – lämnat KFML/SKP och de andra kommunistiska bokstavspartierna. Är de i dag något annat än socialdemokrater, några dess värre även borgerliga, är de, som Jan Hammarlund, vänsterpartister.

När det gäller proggmusikerna, gårdagens huvudpersoner, hade jag ett problem som jag säkert inte var ensam om: både jag och de har blivit så gamla, att jag inte längre känner igen dem. ”Alla är här”, försäkrade Christina Mattsson, när jag frågade, och så bekräftade hon att det var Tore Berger från Blå tåget, som jag hade sett gå förbi mig.

Mot slutet kom en liten gråhårig farbror fram till mig och Birgitta, men honom kände jag faktiskt igen. Det var Finn Zetterholm, som jag en gång i världen hade ett omfattande samarbete med om hans LP med Joe Hill på svenska: han fick, innan boken var publicerad, tillgång till texterna i min ”Joe Hills sånger”, som utkom 1969, och jag skrev sen en text om Joe Hill plus sångintroduktioner till hans LP. Vi har också träffats i andra sammanhang, till exempel när han var i Öregrund och deltog i inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”. Vi hann både prata om Joe Hill-LPn och om var min och Birgittas jättesamling med politisk musik (skivor och sångböcker) borde hamna, när vi går ur tiden.

Affischutställningen då?

Gå och se den – den pågår till 4 oktober.

Den är en charmerande blandning av amatörism och professionalism, så karaktäristisk för den här röda eran. Både till form och till innehåll, även politiskt innehåll.

I det senare avseendet speglar den tidens käpphästar, allt från kineskommunisternas ”Låt hundra blommor blomma” och ”För en folkets kultur” till KFML(r)s mer brutala kampbudskap. Solidariteten med Vietnams folk finns givetvis med också på de här i huvudsak musikrörelseanknutna affischerna.

Detta slags broar mellan musik och politik var så typiska för tiden. Jag hittade affischer för ”Rock Against Racism” (Lasse Tennander, Peps Blodsband med flera), för ”Mullvadsoperan” (det handlade om en husockupation), för ”Rock mot atomkraft”. för Fria Proteaterns ”Typerna och draken” (om Dagens Nyheter) samt förstås för tidens vänsterbetonade kvinnorörelse.

Mycket är givetvis främst reklam för musikarrangemang, till exempel Gärdesfesten 1971 och konserter med enskilda artister och band. Men man ska alltså ha klart för sig, att en mycket stor del av tidens aktivister ansåg, att musik och politik hörde ihop.

Formmässigt spänner de här affischerna över ett stort fält, från KFML(r)s som sagt ganska fyrkantiga affischer till sådana som, likt Hansson & Karlsson-affischen från 1967, är psykedeliska. Allt är verkligen inte stor konst, men bland formgivarna hittar man namn som Channa Bankier, Carl Johan de Geer, Helena Henschen, Kjartan Slettemark, Christer Temptander och Anna-Clara Tidholm.

Jag hittade till exempel Carl Johan de Geers berömda vapenvägraraffisch med texten
Vägra värnplikt
– mörda
– mördas.

Den som har samlat de flesta av de här afficherna är Håkan Agnsäter, på den tiden det begav sig i bandet Solen skiner. Han intervjuades vid öppnandet av Christina Mattsson. Er som inte har möjlighet att ta er till utställningen på Nordiska museet vill jag tipsa om att han har lagt ut sin samling på www.proggposters.se.

Marianne Selberg går i pension

Snart är det inte många kvar på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, av mina gamla arbetskamrater där. I fredags var jag på avskedsmottagning för Marianne Selberg, som visserligen under senare år har varit placerad på LO men som även där har arbetat med för partiet (S) och fackföreningsrörelsen gemensamma förhandlingsfrågor.

Marianne började på partistyrelsen samma år som jag, 1968, och vi var till och med under en period placerade på samma våning, på sjuan. Hon var då sekreterare åt Rolf Theorin, alltså kontorist, men avancerade så småningom till personalsekreterare, vilket senare är en funktionärstjänst.

Hon är en långvägare, jobbade före anställningen på partistyrelsen på Stockholms arbetarekommun, ett av många exempel på rörelsemänniskor som har kommit långt utan att någonsin ha fått någon högre utbildning. Jag har inga data, men jag tror att jag vågar hävda, att på dagens partiexpedition praktiskt taget alla har minst studentexamen, ofta också någon form av (ibland avbruten) akademisk utbildning.

Jag fick brev om Mariannes avskedsmottagning och reste gärna hela vägen från Öregrund för att vara med om den, hade också en presentbok med mig. Och det var roligt att se att jag verkligen inte var ensam: kön med uppvaktande från olika mellanstationer i Mariannes arbete i rörelsens tjänst var enorm. Jag hann både i kön och senare prata med mängder av arbetskamrater till både mig och Marianne plus andra som jag känner från andra grenar av rörelsen, ingen nämnd och ingen glömd.

Jo, jag ska nämna en, Åsa Larsson, som nu har en tjänst under partisekreteraren lik den jag en gång hade – men vi är fler som delar på uppgifterna nu, berättade Åsa. Och så sa hon att mina gamla språkregler för partiexpeditionen fortfarande aktivt används, om än på ett par punkter något förändrade.

Med Marianne själv hann jag inte prata så mycket, detta eftersom jag hade en lång kö bakom mig också. Men vi ventilerade i alla fall några minnen om just tiden tillsammans där uppe på sjuan.

Till Mariannes karaktärsdrag hör att hon är så ordentlig – det är väl den egenskapen som har fört henne så långt. Ni vet den där som noggrant räknar in alla deltagarna på bussen, när den ska avgå. (Marianne gjorde det vid en ombudsmannaresa till Aten.)

Någon gång har jag tyckt att det där har gått för långt. Jag minns ett tillfälle, jag tror det var inför ett stort och jämnt partijubileum, som personalen på 68an var samlad för genomgång ute på förbundsskolan Bommersvik. Marianne hade räknat ut allt som skulle göras, bevakas och förflyttas hit eller dit – till slut räknade hon också upp vilka av oss som skulle bära ut ett antal stolar.

Uppstod så frågan om ytterligare någon uppgift behövde preciseras. Varvid jag räckte upp handen och hojtade:

– Jag kan åta mig att bära ut Marianne Selberg!

Annars verkligen inget ont mellan oss. Ha det bra efter pensioneringen, Marianne!