Regnsommar med Miss Marple

Sommaren blev kort i år. I går var jag visserligen ute i trädgården och rensade det alldeles nyanlagda stenpartiet från allt ogräs som genast sticker upp. Men i dag har det regnat, och jag har tillbringat en stor del av dagen med Björn Kumm och Tito – mer om det inom kort. I morgon ska jag försöka klippa gräset innan det kommer nya regn.

Jag är ensam hemma hela veckan – Birgitta är på UNICEF-möte i New York. I söndags kväll ringde hon tre gånger för att kolla hur det gick i EU-valet, och vi har talats vid även där utöver, om hennes besök på konserter (på Metropolitan bland annat), om New York-miljöer som vi har gemensamma minnen från och annat trevligt.

En tröst i regnet och ensamheten var att årets Miss Marple-serie började i TV 4 i kväll. Avsnittet, ”En ficka full av råg”, var väl så där men i alla fall begripligt. Ibland har jag, trots att jag har läst boken som filmen bygger på, haft svårt att hålla reda på alla figurer och bifigurer och betjänter och husor, som ju alla är misstänkta, men den här gången lyckades jag i alla fall fatta hela sammanhanget, och jag tror inte att det beror på att jag för åratal sen läste ”En ficka full av råg”, som jag för övrigt har i deckarbokhyllan här i Öregrund. Den här filmen är hur som helst rätt skruvad i det avseendet att det faktum, att en före detta husa hos Miss Marple förekommer i ett mordfall, genast ger Miss Marple tillträde till brottsplatsen, som finns på annan ort, och dessutom polisens tillstånd att utöva sin sedvanliga roll som privatspanare.

Det här är en film, inspelad så sent som 2008, och som Miss Marple ser vi Joan Hickson, som jag inte tycker spelar rollen med den lite näbbiga auktoritet jag förknippar med Miss Marple. Men vi vi får väl se hur hon klarar andra Agatha Christie-filmatiseringar.

Deckarhyllan här i Öregrund rymmer drygt sextio titlar av Agatha Christie, vilket inte ska tolkas som att jag generellt är christiefan. Hon har skrivit några pärlor, men många av hennes deckare om Miss Marple, Hercule Poirot och andra är skrivna på rutin; några av dem innehåller dessutom ytliga människo- och miljöskildringar, till och med fördomar.

Några filmatiseringar av hennes böcker har också blivit riktigt bra; ett exempel är ”4.50 från Paddington”, där Miss Marple spelas mästerligt av Margaret Rutherford.

Att många andra filmatiseringar av Christies böcker inte riktigt vill sig tror jag också, utöver valet av skådespelare, har att göra med att redan bokintrigerna är snåriga, bland annat med ett otal personer att hålla reda på – när man ser en sådan historia på film kan man ju inte, som när man läser den i bokform, gå tillbaka och kolla vem i helvete nu Adele Fortescue eller Miss Romsbottom var.

Det slår mig, när jag skådar ut över mina deckarhyllor, som finns i två olika rum, att förbluffande få av deckarklassikerna finns tillgängliga i bokhandeln. Det går långa perioder utan att man hittar pocketutgåvor av Christies bästa eller Dorothy Sayers’ genomgående mycket bättre deckare där.

Detsamma gäller böcker av Raymond Chandler, G K Chesterton, F Wills Crofts, Colin Dexter (redan!), John Dickson Carr/Carter Dickson, mycket av Arthur Conan Doyle, Dashiel Hammett, Ross Macdonald, Pierre Magnan, Helen McCloy, Patricia Moyes, Ellery Queen, H K Rönblom, Georges Simenon, Rex Stout, Julian Symons, Stieg Trenter och många andra.

Kunde inte något tillräckligt stort förlag, till exempel Norstedts, satsa på en månadsdeckarklubb? Eller kunde inte Ordfront ragga deckare hos olika förlag, även de större, till en särskild kvalitetsdeckarserie?

Melodikrysset nr 23 2009

När Melodikrysset, som i dag, är svårt, brukar antalet besökare på min blogg fördubblas, ibland flerdubblas. För egen del tror jag ändå att jag har löst det rätt, även om det satt hårt åt.

Som tidigare hade jag problem med en låt som bör ha skrivits av Lars Berghagen, den som Roland Cedermark spelade; jag hade rs i förnamnet, så det måste ha varit han. Men fråga mig inte vad låten hette.

The Pretenders, som vi här hörde i ”I Stand By You” från 1978, är heller inte någon grupp jag brukar höra på.

Björn Skifs är jag mer hemma på, men jag fick ändå googla för att komma fram till att den låt av honom vi hörde bör vara ”Vi bygger oss en båt”.

Marit Bergman har jag också lyssnat på en del – dock kunde jag inte bums identifiera ”No Party”.

Melodifestivallåten från 2002 kände jag vagt igen, men jag fick googla för att minnas att det vi hörde var ”Världen utanför” med Barbados.

Däremot kom jag, inte bara för att Melodifestivalen 2009 ligger närmare i tiden, ihåg ”Baby Goodbye” med EMD.

Jag kan tänka mig att många krysslösare hade mycket större problem med annat i dagens kryss, sådant som jag tyckte var lätt.

”My Garden of Memories and Dreams” med en mycket ung Povel Ramel som sjöng på engelska, var förstås svår för dem som i motsats till mig inte är gamla Povel-fans. Dock har Eldeman spelat den här låten tidigare i Melodikrysset.

Jag, snart 72, är tillräckligt gammal för att ha lyssnat på radio på den tiden då man där ofta spelade Mills Brothers. Här hörde vi dem i ”Cab Driver”, på svenska känd som ”Kör långsamt”.

Emil Norlander, han som satte upp revyn ”Den förgyllda lergöken”, ligger långt före också min tid. Men hans ”Amanda Lundblom” har jag ändå hört i många versioner, och Lill Lindfors’ insjungning av den är verkligen bra.

”Åh, Gamla stan”, här med Putte Wickman och Ivan Renliden, är också en gammal bekant men inte så gammal. Skrevs den inte av Gideon Wahlberg, och ingick den inte i en film? Jag orkar inte googla.

Av betydligt yngre datum är Monica Zetterlunds fina insjungning av ”Sakta vi gå genom stan”, vars svenska text skrevs av Beppe Wolgers. I original heter den ”Walking My Baby Back Home”.

Monica valturnerade ju med både Tage Erlander och Olof Palme. En partivän till dem, fast norrman, var Alf Prøysen, bland mycket annat medarbetare i Arbeiderbladet i Oslo. Alldeles oavsett detta har jag alltid gillat Prøysen, och på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och besökte Oslo för partikongresser och valvakor, vittjade jag alltid skivaffärerna på Prøysen-skivor. På Arbeiderpartiets kongresser sjöng man alltid Prøysen, bland annat hans ”Du ska få en dag i mårå”, som vi här hörde på spanska. På svenska heter den ”Du ska få en dag i morgon”.

Prøysen skrev ju mycket för barn också, både sånger och barnböcker, så det får bilda övergång till det sista, oredovisade frågesvaret, en ringleksvisa med titeln ”Räven raskar över isen”, som här skulle ge kryssvaren räv respektive is.

Sist: har ni inte röstat än i EU-valet, så raska er i väg och gör det!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pingstafton och så Mors dag

Vädret här i Öregrund är som i övriga landet helt underbart. Solen skiner över en grönska som ännu är försommarfrisk.

Dess värre växer även gräset. I går var det min tur att klippa det, vilket tog en rejäl del av pingstaftonen: Det finns många träd och buskar att ta sig runt, och dessutom är tomten kuperad.

Före middagen satt vi en stund i kvällssolen med var sin drink – gin och tonic – och beskådade härligheten.

Efter middagen tog tröttheten över, och jag somnade djupt, och tidigt, framför TVn. Så kan det vara i hänryckningens tid.

Det bidrog å andra sidan till att jag, pigg och utsövd, vaknade halv sju i morse, och eftersom det var Mors dag, gick jag upp, rakade mig och duschade samt klädde på mig, därmed färdig att ta itu med dagens kära plikter.

I enlighet med vår familjetradition fixade jag till en smörgåstårta, stor som ett berg – den brukar efter morgonuppvaktningen av mor i huset också räcka till en rejäl lunch.

Sen gick jag ut i sommarmorgonen och plockade en morsdagsbukett i trädgården. Det blev en skapelse i blått och vitt: liljekonvaljer, förgätmigej, pärlhyacinter och några få trädgårdsklint.

Slutligen slog jag in presenterna, lite läsning för sommarens lata dagar: några deckare, Ola Larsmo, Jaan Kaplinski och Käbi Laretei.

Och sen in i sovrummet för sänguppvaktning. Där låg mor i huset fortfarande djupt försänkt i sömn.

Under förmiddagens lopp ringde också alla tre barnen.

Det var inte mig de vill prata med i dag.

Melodikrysset nr 22 2009

Dagens Melodikrysset sändes från Frövi, och som det brukar vara med direktsända kryss: det var lätt.

Eldeman öppnade med Bamse och ”Dunderhonung, hej, hej”, men det undgick väl knappast någon att förlagan var ”Sommartider” av och med Per Gessle.

Också andra inslag i dag handlade om sommaren.

”Vi gå över daggstänkta berg, fallera” sjöng vi i småskolan, i mitt fall Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Vi stod stilla bredvid bänkarna, trots att det här är en vandringsvisa. Texten skrevs av Olof Thunman, som hade anknytning till mitt Uppsala – fast det visste jag förstås inte då. Musiken skrevs av Edwin Ericson.

På tröskeln till sommaren stod jag senare på trappan till Högre allmänna läroverket i Sundsvall (numera Hedbergska skolan) och sjöng ”Studentsången”, där vi studenter utlovades en ljusnande framtid, vilket ju var sant på den tiden. Eldeman försökte visserligen villa bort oss med en ljus elefant ur Povel Ramels parodi på ”Studentsången”, men visst kommer man i håg originalet, även om man hör följande:

”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
låt honom plöja i ungdomens fåror.
Fem gamla hjärtan i sprit jag har
å’ en ljus elefant i ett snår.
Inga stoppar den,
i vårat linneskåp.
Loppor tär vår vän,
som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund
där den där lilla bagaren bor,
där den där lilla bagaren bor.
Hursa?”

Somrig är också Sven Paddocks och Eric Frykmans ”I en röd liten stuga” från 1936, en fortfarande mycket spelad låt under the Radio Days på 1950-talet, mina ungdomsår.

Eftersom den har förekommit som filmmusik, kan vi därmed övergå till avdelningen film och TV.

Jag ska genast bekänna att jag hör till den lilla minoritet som aldrig har följt Bengt Bratts ”Hem till byn”. Däremot kände jag omedelbart igen signaturmelodin till den här TV-serien, ”Berg-Kirstis polska”, därför att jag har lyssnat mycket på Jan Johansson.

Jag har heller aldrig följt ”Gudfadern” i TV, men jag tror att det är där den melodi av Nino Rota vi hörde förekom. Rota var hur som helst kompositör. Jag hade skrivit in hans förnamn redan när Eldeman uppmanade en person i publiken att ”rota lite”.

Ytterligare en lucka i listan över kända filmer är för min del ”Pretty Woman” från 1990. Däremot har jag förstås hört Roy Orbison sjunga ”Oh, Pretty Woman”. Den ingår i filmen, men Orbison sjöng faktiskt in den redan 1964. Jag minns den till och med på finska – ”Kaunis nainen” tror jag att den hette. Vår dagmamma Leila brukade spela den ibland, när jag hämtade ungarna, Kerstin och Matti, hos henne.

Däremot har jag sett ”Bron över floden Kwai” (”The Bridge On the River Kwai”, 1957). Mycket spelad i radio var också Kenneth Alfords ”Colonel Bogey March”, som ingick i filmen.

En urlätt fråga avslutade dagens kryss. Frågan var varifrån artisten kom. Det kunde man ha listat ut utan att känna igen artisten och låten: USA. Men hon som sjöng var Dolly Parton, som finns också i min skivsamling. Och den låt hon sjöng hette ”AppleJack”, ett namn som återkom i frasen ”Play a song for me, AppleJack, AppleJack”.

Dylan-fan är jag också, har alla hans officiellt utgivna skivor plus dessutom en hel del bootlegs; jag köpte ett stort, färskt bootlegalbum plus piratupptagningar av konserter på film så sent som här om dan. Här skulle ”Mr. Tambourine Man”, en höjdare, ge ett instrument i pluralis, nämligen tamburiner.

Darin (Zanyar) har jag också lyssnat lite på, dock utan att riktigt fastna för honom. I dag hörde vi ”Runaway”, som jag identifierade med hjälp av frasen ”I wanna love ya”.

Däremot är jag en helhjärtad beundrare av Olle Adolphsons viskonst, har också allt av honom på skiva. Till hans finaste kompositioner hör ”Det gåtfulla folket”. Den likaledes fina texten skrevs av Beppe Wolgers.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om det politiska livet i syrenblomningens tid

Just nu är försommaren som ljuvligast här ute i havsbandet. Syrenerna har lila blomklasar i håret. Förgätmigejerna är himmelskt ljusblå. Det doftar jord och liljekonvalj. Jag är Kung Liljekonvalj av Dungen, men jag förgiftar ingen, härskar bara över mina rabatter vars forna skönhet jag nu långsamt återerövrar. Senast har jag rensat hälften av övre delen av mitt stenparti, den övre del som inte innehåller knölklocka.

I går var jag tvungen att lämna det här paradiset, tog bussen in till Uppsala för att delta i ett sammanträde med kulturnämndens arkivutskott. Mot slutet av sammanträdet diskuterade vi, jag och två moderater, i ganska stor samstämmighet problemet med att offentligt finansierad verksamhet växelvis åker ut ur och in i den gemensamma sektorn. Ingen tycks riktigt ha förutsett konsekvenserna av det här, till exempel att avgångsbetyg inte obligatoriskt lagras i ett och samma arkiv – om de nu lagras alls. Jan Björklund, som annars vill framstå som så handlingskraftig, har hittills inte fått ändan ur vagnen i den här frågan.

Efter detta sammanträde skulle jag vidare till Stockholm men hann slinka in på Musikörat och hämta ut en beställd CD samt köpa en annan som jag gärna ville ha.

Den senare var Tore Bergers ”I huset långt på landet”. Den förra var en samlingsskiva, ”Classical Protest Songs from Smithsonian Folkways”, med artister som Big Bill Broonzy, Guy Carawan, Sis Cunningham. Barbara Dane, Champion Jack Dupree, Woody Guthrie, Janis Ian, Peter La Farge, Leadbelly, Phil Ochs, Peggy Seeger och Pete Seeger. Jag kommer att lyssna och sen skriva mer.

På Uppsala C träffade jag Birgitta – vi var båda bjudna till avskedsmottagning i musikens tecken på Norges ambassad: ambassadören, Odd Fosseidbråten, har gjort sitt i Stockholm och återvänder nu, på självaste svenska nationaldagen, till nytt värv hemmavid.

Inte bara Birgitta, när hon var minister och sen Riksdagens talman, har haft ett nära samarbete med norska politiker, både partivänner och andra. Jag var under många år de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och lärde under alla mina besök i Norge, vid nordiska socialdemokratiska partiledar- och partisekreterarmöten samt under Nordiska rådets sessioner känna främst naturligtvis Arbeiderpartiets toppskikt men också många andra norska politiker av olika kulörer.

Det här har gjort att Birgitta och jag med jämna mellanrum har fått personliga inbjudningar till middagar och andra arrangemang på norska ambassaden samt till konserter arrangerade av ambassaden.

Det här har i sin tur lett till att vi båda har lärt känna Odd Fosseidbråten, dessutom blivit övertygade om att vårt grannland knappast kunde ha fått en bättre ambassadör i Stockholm. I avskedspresent gav vi honom en bok, i vilken vi båda har lagt ner en del av vår politiska själ, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Vi tog buss från Sergels torg till norska ambassaden, och vid hållplatsen därefter fick vi sällskap av Anna-Greta Leijon samt Mats och Elisabeth Hellström, ungdomsvänner till oss från vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. De skulle förstås till samma ställe.

Bland dem som samlades på norska ambassaden fanns många kända människor ur svensk politiskt liv och kulturliv, och då tänker jag inte bara på sådana som i likhet med Grynet Molvig hade alldeles speciella skäl att närvara. Jag väljer här att bara nämna några som vi personligen känner: Lisbet Palme, Owe Thörnqvist och Berit Gullberg – det senare paret brukar vi möta på hedersupplänningsmiddagarna på Uppsala slott, detta för att både Owe och Birgitta är så kallade hedersupplänningar – och så Nordiska museets styresman Christina Mattsson med make, konstnären Michael Söderlundh; Birgitta har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse).

Den musikaliska delen av kvällen hade Camilla Lundberg som konferencier, men det var inte hennes make, Janos Solyom, som spelade; han satt bland oss i publiken.

Konserten fick, eftersom en medverkande hade blivit sjuk, inte den start som var planerad men blev ändå en njutning för örat. En som gjorde stort intryck på oss var blott 16-åriga pianisten Maria Verbaite, som med teknisk bravur och stor inlevelse spelade första satsen i Frantz Liszts ”Ungersk rapsodi, opus 65 i g-moll”.

Sen övertogs pianot av Staffan Scheja, och tillsammans med honom men också solo spelade den norske violinvirtuosen Arve Tellefsen. Vi fick höra Wilhelm Stenhammar men framför allt verk av norska kompositörer: Johan Svendsen, Arne Nordheim, Ole Bull och, förstås, Edvard Grieg.

Efter konserten, när det var dags för lite bubbel, frågade jag Camilla Lundberg om det kunde vara så som jag anade av namnet, att unga Maria Verbaite var litauiska, vilket hon bekräftade. Camilla tog oss då med till Maria och presenterade oss, och vi berömde henne för hennes fina spel, berättade också att vi hade förstått att hon var litauiska. När hennes mor sen kom och anslöt berättade vi vidare att vi båda hade varit i Litauen under frigörelsekampen och att vi kände en mängd litauiska politiker.

Det ena gav det andra och när vi hade sagt att vi snart måste bryta upp för att hinna med uppsalatåget, fick vi genast ett erbjudande om att få bilskjuts till Uppsala, där det visade sig att också våra nyfunna vänner bodde. Så vi hann både äta av det delikata smörgåsbordet och prata med många innan vi måste ge oss av.

Pappan i familjen var till och med beredd att skjutsa oss ända till Öregrund, om vi skulle missa sista bussen. Men det gick bra; vi hann. Så strax före 01.00 på natten var vi i säng i sommarhuset i Öregrund.

Det gjorde att vi sov lite längre än vanligt i morse, och jag gav upp planerna på att också i dag ta mig till Stockholm, den här gången för ett möte i Onsdagsklubben, förlagt till Stockholms stadsteater och med Benny Fredriksson som gästtalare. Jag hade, som både flitig teaterbesökare och kulturpolitiker, gärna velat vara med där. Men man kan ju inte alltid få allt, när man väljer att bo i Öregrund. Fast tidigt i morgon bitti bär det av igen, nu till ett sammanträde med kulturnämnden i Uppsala.

Efter lunch i dag gick vi tillsammans till Biblioteket här i Öregrund, där man kan förhandsrösta i EU-valet. Jag tillstår att mina känslor för EU, som det har utvecklats, har förblivit svala, men jag skulle inte drömma om att avstå från att rösta. Också den ideologiska hemvisten sitter i, så det gällde att noga välja vem man skulle ge sin röst, givetvis då inte till någon som inte inser faran med att EU utvecklas ytterligare i federalistisk riktning.

Den här gången fanns det två, till och med hyggligt placerade EU-kristiska kandidater att välja emellan på den socialdemokratiska valsedeln. Dels Marita Ulvskog, som står på första plats, dels Anna Hedh, som jag och mina likasinnade från en placering längst ner på valsedeln i förra valet röstade rakt in i EU-parlamentet.

Då Marita, som jag också gillar, eftersom hon står på första plats med stor sannolikhet ändå kommer in i EU-parlamentet, gav jag också den här gången min röst åt Anna Hedh. Två EU-skeptiker i den svenska socialdemokratiska gruppen är bättre än en.

På hemvägen från röstningen var jag inne i blomsterhandeln och köpte en stor, fin Fjärilslavendel att sätta i mitt restaurerade stenparti. Den blommar i blålila, i ton med syrenerna.

I detta finns ingen politisk färgsymbolik. Den är vacker helt enkelt, som Werner Aspenström skulle ha sagt.

Melodikrysset nr 21 2009

En trevlig lördagsmorgon med Melodikrysset – utanför fönstret kommer det regn, så välbehövligt för den törstande trädgården.

Krysset hade jag inga större besvär med, bortsett från att jag inte riktigt förstod Anders Eldemans frågor kring för mig annars välkända ”Brev från kolonien” – svaren skulle hur som helst bli brevet (i bestämd form) och kolonin (märk stavningsskillnaden). Melodin till den här roliga texten snodde Cornelis Vreeswijk från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Poncellis opera från 1876 ”La Giaconda”.

Ytterligare en opera förekom i dagens kryss, ”Barberaren i Sevilla” från 1816, med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini. Den har jag förstås, med stor uppskattning, sett på Operan i Stockholm.

För ovanlighetens skull hade Eldeman i dag tagit med ytterligare ett klassiskt stycke – ja, inte hela Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nr 5 i C-moll” (1804-1807) utan några av de mest ödesmättade delarna av denna symfoni, som populärt kallas just ”Ödessymfonin”. Det som har gett populärtiteln dess namn är alltså ödet.

Även inom populärmusiken finns det mycket som förtjänar beteckningen klassiker. Många av dessa klassiker är skrivna av Evert Taube. I dag fick vi ett exempel, ”Som stjärnor små”.

Allt som Ainbusk Singers har gjort kommer väl inte att leva vidare lika länge som Taubes visor, men jag vågar slå vad om att deras ”Jag mötte Lassie” kommer att spelas långt efter min död.

Också Elvis kommer, så död han är, att leva kvar långt in i framtiden. Inte så att allt han gjorde blev guld, långt ifrån, men det finns rätt många låtar som vi fortfarande förknippar med honom. En av dem är ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss ordet kyss.

I grammofonarkiven hittar man grupper och artister, vars namn lever vidare tack vare en enda riktigt stor hit. Ett exempel är ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”, en hit 2004 med Raymond och Maria.

Ett par melodifestivalare hade Eldeman förstås med också i dag. Vi hörde Sanna Nielsen med ”Empty Room” från 2008 och så Nina och Kim, då i Friends, med ”Lyssna till ditt hjärta” från 2001. Båda låtarna har schlagerkvaliteter – jag kommer i håg dem.

Ibland kan mina läsare av mina kommentarer förledas tro att jag mest värderar äldre musik. Så enkelt är det inte. Ofta spelar ju Eldeman nämligen just äldre schlager som har motstått tidens tand. I dag hörde vi dock en låt, ”Eko vill du svara mig”, som nog mer speglar Eldemans samlarmani än att den skulle kunna tilltala dagens radiolyssnare. Den sjöngs av Tutta Rolf och förekom i filmen ”Vi som går köksvägen” (1932).

Bo Kaspers Orkester hör till dem som i dag gör hörvärd musik. Här hörde vi dem i ”Innan allt försvann”.

Jag är mer förtjust i dem än i E-type (Martin Erikson), som vi hörde i ”Paradise”.

Ett band som Eldeman spelar då och då är brittiska ELO, Electric Light Orchestra; i dag fick vi höra ”Livin’ Thing”. De är väl OK, men inte så bra att det motiverar den täta frekvensen.

Nej. för egen del gladdes jag mer åt få höra gamla kära ”Du ska få min gamla … när jag dör”, den där låten där man testamenterar en massa saker som inte direkt är nya.

Själv hörde jag nyligen en Poetry Slam-föreställning med Kung Henry i Kerstin Ekman-salen i Uppsala stadsbibliotek. Han gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av den här sången; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

“Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Farväl, för andra gången

Samvaron med barnbarnen fortsatte ungefär som tidigare även under lördagen. Barnens lust att vara utomhus råkade i tid sammanfalla med Melodikrysset, så med några smärre avbrott kunde jag tämligen ostört ägna mig åt mitt kryssande. Men vi hann också med både Disney-film och samvaro.

Klara, som är i rit- och pysselåldern och för ändamålet hade fått låna en sax, råkade dock vid ett tillfälle klippa sig lite i fingret – inget blod, bara en rispa som följd – och måste tröstas och plåstras om av morfar. När morfar som ett led i detta stoppade om henne med en filt på sin egen säng, somnade hon strax och tog en rejäl middagslur. Sen var allting frid och fröjd igen.

Barnens föräldrar passade på att besöka loppisar på vägen till Öregrund, och när de dröjde, blev både Viggo och Klara till slut lite otåliga. Men tydligen var detta inte riktat mot mig, för lilla Klara kom, som för att förklara, fram till mig och sa: ”Men jag har ju dig, morfar!”

Sen kom då bilen med Kerstin och Bo i alla fall, och eftersom det inte var panikbråttom hem till Uppsala, ordnade vi lite eftermiddagsfika runt trädgårdsbordet: bokstavskex till de små och mandelbiskvier till de stora och så morfars kokkaffe och, framför allt, Portello och Guldus från Vasa-bryggeriet. Runt omkring blommade fruktträden, och i talldungen bredvid trädgårdsboden hoppade, till barnens stora förtjusning, en ekorre omkring. Bilder från trädgårdsfikat finns på Kerstins blogg, här.

Kerstin blev så till sig av att åter få barndomens läsksorter, så hon gick till Konsum och köpte ett helt litet lager av flaskor med Portello och Guldus och dessutom en flaska Siddni, en dryck med smak av apelsin och passionsfrukt, äppelsyra och citronsyra. Och så skulle hon tjata på Konsum hemma i Uppsala och på Coop Forum därstädes om att också snarast ta hem de här läskerna.

Sen plockades barnens saker ihop och packades i bilen, och familjen Kokk-Strömberg begav sig hemåt. Vid grinden stod morfar och vinkade av barnbarnen och deras föräldrar.

Därefter gjorde morfar ett städryck: när man har haft barn i den åldern i huset, är det mycket som behöver plockas undan.

Knappt var detta gjort förrän det ringde.

Den som ringde var Kerstin: Bilen hade plötsligt upphört att fungera en liten bit utanför Östhammar, och en bärgningsbil var på väg för att ta in den till verkstad. Eftersom verkstan inte jobbar under helgerna, måste den lämnas kvar där, och det föreföll mest rationellt att försöka ta sig tillbaka till Öregrund för att tillbringa natten hos morfar. Var det OK? (Bilder från bärgningen finns på Kerstins blogg, här och även på Bos blogg, här.)

Jo, det var klart att det var OK. Vi kunde ha myskväll med plockmat framför TVn, som ju skulle visa Eurovision Song Contest, och så blev det. Morfar inventerade frysen och kylen, och Bo tog sig, eftersom det var efter affärstid, till en närbelägen mack för att göra kompletteringsköp.

Alla blev mätta och belåtna, och barnen somnade – liksom också morfar en stund – mitt under schlagertävlingen.

Grannlandet Norge och Alexander Rybak är verkligen att gratulera till segern i tävlingen, som för övrigt slutade en bit in på Syttende mai. Vilken formidabel seger!

Jag unnar verkligen Norge den här braksegern men tycker samtidigt att Malena Ernmans placering först på 21a plats var mycket för låg. Det är lite trist att ett nummer, som rymmer så mycket sånglig bravur, inte belönas bättre. Kanske måste man också höra en låt som ”La voix” i Malenas utförande fler gånger, än flertalet av de röstande rimligen hade gjort, för att uppskatta den.

Det här handlar verkligen inte om chauvinism. Jag sätter en ära i att bedöma musik utifrån musikens kvalitéer, och jag tycker nog att ”La voix” åtminstone hade varit värd en placering i höjd med den mitt andra hemland, Estland, fick (sjätte plats).

Medan eurovisionsschlagertävlingen pågick, bäddade Kerstin med sin barndoms mest älskade lakan – bild finns här.

I morse kom, som vanligt, barnen först ut till morfar i köket för att få sin frukost. Men också deras föräldrar kom snart efter: Bo måste ju ta bussen in till Uppsala för att där hämta upp en hyrbil, som kunde ta familjen hem.

Allt det här tog sin tid, och morfar hann servera lunch och mormor Birgitta anlända till Öregrund, innan han var tillbaka.

Så när bakluckan även på den här bilen var fullpackad och familjen Kokk-Strömberg för andra gången körde i väg mot Uppsala, stod både morfar och mormor vid grinden och vinkade.

Melodikrysset nr 20 2009

Jag har barnbarnen, Viggo, snart sju, och Klara, fyra, hos mig här i Öregrund, men trots att jag då och då har blivit avbruten av dem under mitt melodikrysslösande, har det gått ganska bra att lösa också Melodikrysset.

Med ett undantag. Lasse Berghagen är en artist vars repertoar jag kan dåligt. Första ordet, på två bokstäver, i en av hans låtar börjar på D, och eftersom ordet har två bokstäver, är svaret gissningsvis då eller du, men så börjar flera av hans låtar, och jag kan dem inte. /”Då är du aldrig ensam,” föreslår en läsare som svar./

Inte heller Amy Diamond hör till de artister jag brukar lyssna på, men Melodifestivalen 2008, där hon sjöng ”Thenk You” (som väl egentligen heter ”Thank You”), ligger ju relativt nära.

Också Melodifestivalen 2007 ligger hyggligt nära i tiden. Där hörde vi Andreas Johnsson sjunga ”A Little Bit of Love”.

Men det fanns flera bättre svenska artister i dagens kryss.

En av dem var Håkan Hellström med ”Kär i en ängel”.

En annan var Idde Schultz med ”Fiskarna i havet”.

Ytterligare en är Carl Anton, som vi dock inte hörde personligen – vi skulle i stället identifiera hans ”Överbyvals”.

Betydligt äldre är ”Nu ska vi opp, opp, opp” med musik av Jules Sylvain och text av Gösta Stevens. Den minns vi med bland andra Ulla Billqvist och Lasse Dahlquist, senare även med Agnetha Fältskog.

En för många kär gammal bekant är August Södermans ”Ett bondbröllop”. Där den spelas brukar man ju svara ja.

I raden av dagens många svenska verk fanns också en talskiva. Vi hörde Lindeman berätta om sitt liv på Kiviks marknad, och Lindeman var förstås som vanligt Hans Alfredson.

Av dagens utländska sångnummer klarade jag lätt ”Have You Really Loved a Woman” med Bryan Adams, som kommer från Kanada.

Ännu lättare att identifiera var förstås ”My Way”, som vi brukar höra med Frank Sinatra. Fast egentligen är låten fransk och heter ”Comme d’habitude”.

Noel Gallagher i Oasis är jag inte lika bekant med, men det var han som sjöng ”Stand By Me”.

Dagens filmfråga var lätt. Vi hörde bland annat ”Med lite socker i botten (så går medicinen ner” ur ”Mary Poppins”. Den gjorde Walt Disney film av 1964, men ursprungligen är ”Mary Poppins” en bok av P L Travers.

TV-signaturen tyckte jag däremot, som vanligt, var svår. Till slut kom jag fram till att den var hämtad från en serie om amerikanska inbördeskriget, som på svenska heter ”Nord och Syd”. Den har jag aldrig sett.

Nu ska jag ägna mig åt barnbarnen, om ni ursäktar. Samt laga lunch åt dem och deras föräldrar, som kommer hit för att hämta dem.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På morfars land

I går kom Bo med barnbarnen, Viggo, sex, snart sju, och Klara, fyra. Morfar bjöd på potatisplättar med bacon, och Klara åt med god aptit – Viggo var lite försiktigare.

Till maten hade morfar köpt läsk från Vasa-bryggeriet, sorter som barnen inte var bekanta med. Deras far ville genast ha Portello, som barnen nog tyckte var OK men heller inte ville ha mera av. Däremot hittade de med morfars hjälp en annan ny favoritläsk, Guldus. Vid det här laget har den första flaskan på 1,5 liter redan gått åt, men en i dag nyinköpt finns på lager.

Före maten hann de titta lite på den välbekanta men ändå lite förändrade tomten, och så fick de ny riddarutrustning i stället för den som brann upp i mordbranden, var sin sköld och var sitt svärd i ganska mjukt material. Plus löfte om att den nyinköpta riddarborgen, ett tält, skulle sättas upp utomhus dan därpå.

Klara suckade lite efter pappa när han hade åkt men fann snart tröst hos både morfar och storebror Viggo. Hon ville först gå och lägga sig tidigt, och morfar bäddade och läste saga för henne, Siv Widerbergs antologi ”De små barnens bok” och Kicki Stridhs och Eva Erikssons ”Spökhuset”.

Som väntat gillade Klara den. Det gjorde också Viggo, som anslöt när vi läste den. Sen följde Klara med in till Viggo, när morfar på Viggos förslag läste Rindert Kromhouts och Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och Holly Kellers ”Jakobs träd”.

Därefter visade det sig att ingen av ungarna ännu var riktigt sömning, så morfar lät dem båda hänga med honom in i TV-rummet, där det också finns säng. Det blev mer bus än TV, och när andra omgången av Eurovision Song Contest äntligen kom i gång, var Viggo både trött och ointresserad, så han gick in till sig och la sig.

Klara hängde med ett slag och frågade intresserat om länderna låtarna kom ifrån. Mest intressant som namn var uppenbarligen Lettland, som Klara associerade till ”lätt”. Några låtar hävdade hon också var bra, men när det blev Slovakiens tur, vände hon på sig och somnade.

Dess förinnan hade hon tagit löfte av morfar att hon skulle få sova hos honom, så när morfar också hade hunnit klara av kvällsdisken, bar han in lilla Klara till sin säng. Hon vaknade inte under transporten och sov sen lugnt vidare hela natten.

Hela och hela förresten. Hon är ju van att gå upp tidigt på morgnarna, eftersom hon normalt ska till dagis, så halv sju slog hon upp ögonen, log mot morfar och sa att nu skulle hon gå och väcka även Viggo.

Sen blev det macka, Rice Crispies och mjölk, och morfar fick börja bädda alla sängarna. Och långt innan någon vettig ledig människa frivilligt skulle gå upp var ungarna påklädda och ute i trädgården.

För morfar blev det sålunda en mycket aktiv förmiddag: uppsättning av riddarborgstält, promenad till Konsum med ungarna medföljande på sparkcykel, utflykt till lekplatsen vid Klockstapeln – bilder finns här - och sen lunch.

Efter lunch hann morfar knappt diska, förrän ungarna på nytt började tjata om att tillsammans med morfar gå ut i skogen, med vilket menas att gå en promenad ut genom vår tallgrind och sen bort över allmänningen, den så kallade Floraparken. På vägen tillbaka hem hann vi också med en runda till den mindre lekpark, som finns på vägen bort mot Konsum.

En stund efter lunch ville Viggo se en av de många DVD med klassiska tecknade disneyfilmer jag har köpt med Aftonbladet.

Klara gjorde förstås som Viggo. Men när jag för en stund sen stack in huvudet i TV-rummet, sov hon djupt.

Så det blir nog en sen kväll framför TV i dag också.

Morfar sköter hela ruljansen. Mormor är borta på uppdrag.

Fest och sammanträde

Mitt skottspoleliv forstätter. I går eftermiddag fick jag åter åka in till Uppsala, och eftersom jag dagen därpå skulle ha ett morgonsammanträde, stannade jag i stan över natten.

Det som förde mig till Uppsala i går var Svensk biblioteksförenings biblioteksdagar, som i år genomförs i Musikens hus i Uppsala. Så en stund efter 19.00 köade jag tillsammans med hel hord bibliotekarier framför Stadsbibliotekets port, där Uppsala kommun och Landstinget i Uppsala län bjöd på mingel.

Medan vi mumsade på en god buffé och drack ett glas vin, lyssnade vi på Carolinakören, Uppsala universitetsbiblioteks egen kör. Redan då träffade jag gamla bekanta, till exempel Svensk biblioteksförenings avgående ordförande Britta Lejon, dotter till Anna-Greta Leijon som jag senast träffade så sent som på Hans O Sjöströms sjuttioårskalas, och en gammal arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, Toni Eriksson – det visade sig att han var inhyrd ordförande på biblioteksdagarna.

Sen pågick det program lite var stans i biblioteket ända fram till 24.00. Bland minglande och vindrickande bibliotekarier och några politiker – ytterligare glas fick deltagarna betala själva – uppträdde fyra dansare från SU-EN Company, och på andra håll genomfördes musikprogram, filmvisning, tangodansuppvisning med mera.

Jag vill särskilt nämna två av dessa inslag, som av publikreaktionerna att döma vann stort bifall.

I Ekmansalen, döpt efter Kerstin Ekman, framträdde Kung Henry och Spakur med rolig och politiskt hårtslående poetry slam. Kung Henry gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av gamla välkända ”Du ska få min gamla …. när jag dör”; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

”Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

Mot slutet av kvällen intog Den flygande bokrullen den scen som fanns i anslutning till Fridegårdsplatsen på bottenvåningen.

Den flygande bokrullen är ett mycket hörvärt och fantastiskt samspelt band. Sättningen är följande:
Matti Pohjola, kornett, tenorbanjo, mandolin, barytonhorn
Gustav Johansson, dragspel, trombon, barytonhorn
Lars Ydgren, klarinett, altsax
Carl Johansson, batteri, barytonhorn
Arvid Pettersson, piano, barytonhorn
Thomas Dawidowski, bastuba, kontrabas

Det här gänget spelar medryckande klezmermusik, ibland med inlån från andra typer av musik – vi hörde till exempel en låt med melodislingor hämtade från ”Bandiera rossa”.

Det tog inte många minuter förrän de första hade börjat dansa till den här musiken, och snart var den lilla Fridegårdsplatsen, avgränsad som den är av bokhyllor, en kokande gryta av dansande. Många dansade fritt, ensamma eller i par; jag såg till och med en herre och en dam som försökte dansa pardans. Men då och då fick några till stånd en ring eller ett slingrande led av dansande, så där som jag minns det från en klezmerkonsert i Carnegie Hall i New York i anslutning till Chanukka: delar av den bortsett från mig och Birgitta nästan heljudiska publiken tog sig då ut i gångarna i konsertsalen och dansade till musiken från scenen.

Och eftersom man ska gå från fester när det är som allra roligast, lämnade jag vid 23.00-tiden Stadsbiblioteket och tog bussen hem till Birgitta, som också hon var i Uppsala fast av andra skäl.

Redan i början av festen på Stadsbiblioteket fick Peter Gustavsson, vice ordförande (S) i kulturnämnden, den borgerliga gruppens förslag till utlåtande över Kulturutredningens förslag. Mitt i festlarmet gick vi igenom förslaget och fann, att den borgerliga gruppen fortsatt var mycket kritisk. Följande formulering ur de avslutande övergripande omdömena kan anföras som exempel: ”De brister kulturnämnden pekat på leder oss till att avstyrka huvuddelen av förslagen i betänkandet. De strukturreformer som föreslås är kostsamma att genomföra och de uppnådda vinsterna är oklara.”

Peter och jag var överens om att förslaget på ett par punkter, portalparagrafen i de kulturpolitiska målen samt när det gäller kommersialismens negativa verkningar, kunde göras bättre men att vi, eftersom vi i så pass hög grad var överens med våra borgerliga kolleger, Jan-Erik Wikström (FP) med flera, om vi inte fick igenom riktigt allt, ändå skulle ställa oss bakom ett gemensamt yttrande samt, där vi inte blev fullt ut tillgodosedda, skulle komplettera det enhälliga beslutet med ett särskilt yttrande.

Torsdagsmorgonens sammanträde med kulturnämnden, som hade detta enda ärende på dagordningen, fortsatte i denna konstruktiva anda. Vi blev ense om det mesta och nöjde oss med ett särskilt yttrande.

Strid ska man söka, där det verkligen finns djupa meningsskiljaktigheter. Det är en enorm styrka att kulturpolitikerna i landets fjärde största stad i stor enighet sågar Kulturutredningens förslag. För en sågning är det här remissyttrandet.