En ljuvlig julikväll i Öregrund – men nu till Rinkeby

Jo, jag hann rensa hela stenpartiet. Mot slutet kom det visserligen några droppar regn, men regnet drog förbi.

Sen blev det en fullkomligt ljuvlig julikväll. Efter väl förrättat värv tog jag en tur runt trädgården, stannade bland annat till vid rabatten längs bastuväggen alldeles intill stenpartiet. Där blommar min bulgariska oljeros.

Bulgarisk oljeros (Rosa damascena trigentipetala ”Kazanlik”) är en sommarblommande damascenerros. Den blir 180 cm hög och är djuprosa.

Den är den viktigaste rosen för den bulgariska framställningen av rosenolja, av vilket man kan dra den helt korrekta slutsatsen, att blommorna är starkt doftande. Namnet Kazanlik kommer sig av att rosodlingen för rosenoljeframställningen är koncentrerad till dalen Kazanlik. Trigentipetala betyder trettio kronblad.

Jag sitter ned en stund i den begynnande kvällssvalkan, vid trädgårdsbordet på andra sidan tomten. Nära trädgårdsbordet finns några av Birgittas odlingar, både trädgårdsland med bland annat sockerärter och ett jättehögt stånd med riddarsporre som blommar i olika nyanser av blått, både intensivt mörkblått och ljust mattblått. Eftersom det alldeles bredvid blommar ringblommor i gult och orange, skojar jag lite med Birgitta och säger, att hon har svenska flaggan där, men hon invänder och säger, helt riktigt, att färgskalan inte stämmer.

Och alldeles bakom ståndet med riddarsporrar växer en vacker malva av annan nationalitet, estnisk. Min nu döda mamma fick frön från Estland när landet fortfarande var under sovjetiskt välde, och hon sände en del av dem vidare till oss. Så varje höst tar Birgitta vara på frön från den, och nästa år drar hon upp ny estnisk malva, som blommar med små, lilarosa klockor.

Tyvärr kan man inte sitta ute länge. Även här ute vid kusten anfalls vi av mygg när vi vistas utomhus.

Nu får vi se om det är mygg också i Rinkeby. I dag åker vi dit för att fira att två av Annas flickor med en dags mellanrum fyller år, Amanda 15 och Sara 17.

Solen skiner, och det lutar åt vackert födelsedagsfestväder.

Dagar i juli

Vädret växlar. I går eftermiddag gick jag ut i trädgården för att rensa det nyrenoverade stenpartiet men hann inte så långt innan det började regna.

I dag har vädret varit fint, och jag har rensat större delen av stenpartiet, har bara en liten sträckning kvar åt bastun till. Jag rensar färdigt i morgon – om det inte regnar då.

En intressant iakttagelse: det har inte bara kommit in ogräs i stenpartiet där jag har bytt jord. Jag har hittat ett par vallmoplantor, som jag inte har satt eller sått frö till, en i blom och en i knopp. Och så har jag hittat två pyttesmå aklejor.

Aklejor sprider sig ju ständigt till nya ställen i trädgården, korsar sig också med varann, så att man får ännu fler färger och färgnyanser. Hur vallmofröna har förts dit vet jag inte. Fåglar? Vind?

På kvällarna fortsätter vi att se sommardeckarserierna i TV. I måndags var det ”Kommissarie Montalbanao” igen. I går kväll snöt hyllningsprogrammet till Victoria oss på ”Morden i Midsomer”, men sent på kvällen fick vi ändå se Hitchcocks ”Trollbunden” (”Spellbound”) – den hör väl inte till Hitchcocks bästa filmer, men jag ska försöka skriva om den; jag återkommer. Och i kväll var det dags för en förhållandevis ny version av Agatha Christies ”4.50 från Paddington” (”4.50 From Paddington”). Den var för all del inte i klass med den gamla svart-vita filmatiseringen från 1961 med Margaret Rutherford, den som kallades ”Murder She Said”, men ändå klart sevärd.

Boken, som först kom ut 1957, hör till Christies bättre.

När stora daldammen brister…

I dagarna, när jag i TV ser bilder från den hotande översvämningskatastrofen i Dalarna, kommer jag att tänka på en sång från proggeran:

Harmageddon Boogie

Text och musik: Ove Karlsson, 1980

När storkommunens pampar blir för stora i truten
då samlas kommunalstrala djävlar runt knuten
Dom hjälper till att så och dom hjälper till att skörda
och dom är både blåa gröna bruna grå och röda

Refräng:
När allting går på sne och stora daldammen brister
då kan man inte laga den med Karlssons klister
då är det bara å kuta
dä ä inte värt å sluta
på Pilkalampinoppis topp

När oljan sprutar ut i sjön och vattnet förstör
då blir det inga fiskar åt vår broilerfabrikör
och ingen fisk går heller till hans hundmatsfabrik,
stackars gullisnuttan våran kockerspanieltik

När allting…

När drivhuseffekten gör atmosfären kvav
och polerna smälter och jorden blir till hav
då kunde väl delfinerna ta över kommersen
men dom dog ju redan i första versen

När allting…

När skogsbolaget huggit ner den sista lilla granen
då finns det ingen luft mer i ballongerna åt barnen
då blir det till att hålla andan hela dagen lång
och medan vi gör det sjunger jag på min sång

När allting…

När bomberna faller från himmelen ned
så är det skit detsamma om den fattige har nån sked
då blir allting ingenting på ett enda litet kick
och jämlikheten inför sig i samma ögonblick

När allting…

Som ni ser så är sätten att dö på flera
och innan vi slår till hittar vi säkert på mera
Man tycker att det räckte med ett sätt åt gången
men vi ska vara värst och dö av hela kånkarången

Mänskan är en skit som guppar kring i tidens älv
och visste hon det så skulle hon släppa sig själv
men hon verkar vara nöjd med att va fängslad i en ända
för om man släpper ut sig kan ju vad som helst hända
Hon kunde kanske flyta in till tidens strand
Hon kunde kanske rent av bli spolad i land
Hon kunde kanske hitta en sol att sova hos
Hon kunde bli förvandlad från dynga till ros

Mer att läsa om gruppen som sjöng den här låten, Arbete & Fritid, och om skivan de sjöng in den på finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Viggos och Klaras riddarborg har kommit hem

Jag ligger på sängen och lyssnar på ”Sommar” i P1. Plötsligt kommer Birgitta in och säger:

– Kom ut, ska du få se något nere vid grinden!

Jag tar på mig tofflorna och följer efter henne.

Innanför grinden står den där, riddarborgen som blåste bort och som jag spårade till ett par hus snett över den allmänning som kallas Floraparken. Där fanns den dock inte kvar längre. Den verkade ha blåst vidare.

Det här var nu så pass länge sen att jag hade gett upp hoppet, tänkte köpa ett nytt lektält åt barnbarnen nästa gång jag var inne i Uppsala.

Nu vet jag inte ens vem jag ska tacka. Någon har ställt riddarborgen/tältet innanför grinden utan att gå upp till huset och berätta om dess vidare öden.

Tack hur som helst, okände/okända vän! Jag blev glad.

Ännu gladare kommer Viggo och Klara att bli nästa gång de kommer och hälsar på morfar och mormor.

Melodikrysset nr 28 2009

Dagens melodikryss sändes från studio men var inte svårt det heller. Vi hörde många bekanta från tidigare kryss.

Lena Philipsson har till exempel ofta spelats i krysset. I dag inleddes det med ”Unga pojkar & äldre män”. Av det senare drar jag slutsatsen att jag fortfarande, vid fyllda 72, är att räkna med.

Också Kent förekommer då och då i melodikrysset. Originellt nog hade Eldeman i dag valt en Kent-låt om en helt annan årstid än den som nu råder:

Columbus

(Från albumet ”Tillbaka till samtiden”, 2007)

Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?
Svara rakt från hjärtat nu
Ditt medlidande kan jag va utan
Om det här ska vara allt vi hann
Så håll mig hårt,
håll mig älskling nu

Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu
Jag kan stå, gå eller krypa härifrån
Om det här är allt vi hinner med,
så håll mig hårt min älskling

Nu vaknar staden långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld för skiten bara känns
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en oändlig kontinent

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmen
Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land
Vi kan följa mina spår hem
Columbus var mitt namn

Dagens äldre svenska schlager var ”Två små fåglar på en gren” av trion Dick Fryman, Sven Paddock och Åke Söderblom.

Den, liksom ”Fryksdalsdans nr 2″, här i Bengt Hallbergs tappning, har ett mer somrigt innehåll. Den senare börjar ”Dansen den går på ängarna”.

Somrig är också Astrid Lindgrens ”Sommarsången”, som Georg Riedel skrev musik till, om jag inte minns fel för ”På rymmen med Pippi Långstrump”. Läs gärna mer om Riedel under Kulturspegeln, Musik.

Ett långt sommaräventyr är också Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, som blev en sevärd film med Allan Edwall som luffaren och Erik Lindgren som Rasmus. Musiken vi hörde, av Lillebror Söderlundh, fanns också med i en tidigare filmatisering, ”Luffaren och Rasmus” (1956) med Åke Grönberg och Eskil Dahlenius i motsvarande roller. Om både Edwall och Söderlundh kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Till barnkulturkategorin hör även Walt Disneys ”Lejonkungen”, som här illustrerades med ”Can You Feel the Love Tonight” av och med Elton John och Tim Rice. För egen del har jag inte bara sett filmen utan också scenuppsättningen på Broadway.

Ännu mer barnkultur förekom det i dagens kryss: Vi hörde en arg visa ur norrmannen Thorbjørn Egners ”Folk og røvere i Kardemomme by” (1955), som blev en lika stor succé på svenska men då med titeln ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Från Norge över till Danmark och Kim Larsen. Han och gruppen Gasolin fick på 1970-talet en jättehit – mycket välförtjänt – med ”Hva’ gør vi nu, lille du?”, som på svenska blev ”Vad gör vi nu, lilla du?”.

Centraleuropa representerades i dag av Ungern: Vi hörde ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

Pjotr Tjajkovskij var ryss. Vi hörde ett stycke ur hans ”Svansjön” från 1871, som jag har sett på Operans balettscen.

Den amerikanske bluessångaren och gitarristen B B King fick Polarpriset 2004. Här hörde vi honom i ”Too Good To You Baby”.

Med den här spridningen på kompositörernas och artisternas hemländer passar det väl då bra att avsluta med ”De komma från väst och öst”, en religiös sång som skrevs av Amanda Sandbergh efter det att hon hade deltagit i Frälsningsarméns kongress i London 1914.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingengå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sitter åter här i min en(n)samhet

Birgittas besök här hos mig i Öregrund blev kort.

I förmiddags gav hon sig i väg igen; jag hjälpte henne med den tyngsta väskan till bussen mot Uppsala. Den här gången skulle hon vidare med tåg mot Dalarna, närmare bestämt för en vecka på hemslöjdens gård Sätergläntan.

Hon sitter i dess styrelse, är ordförande, men den här gången var målet inte ett styrelsesammanträde. På tåget, som kom från Stockholm, satt redan dotterdottern Ella, tolv år och den yngsta av Annas tre flickor. Ella har önskat sig en kurs i träslöjd på Sätergläntan, och då passar också mormor på att gå en kurs i yllebroderi – egentligen onödigt i hennes fall; hon har med sig några av sina broderier, bland annat sin estniska folkdräktskjol från Lihula, att visas upp – men den kurs hon aktivt ville gå ställdes in.

Som det väl går att räkna ut, har Birgitta levt ett arbetsspäckat liv under åren som riksdagsledamot, minister och talman, men hon har också kämpat sig till tid med barnen och barnbarnen. En väldigt fin och väl fungerande sak som hon har gjort först med de egna barnen, sen med Annas barn är att tillbringa en hel sommarvecka ensam med bara ett av dem, ett barn i taget. Det här har varit äventyrliga och åtminstone till att börja med strapatsrika färder: på cykel Gotland respektive Åland runt, i kanot i sjösystemen i Dalsland och på gränsen mellan Blekinge och Skåne, också i skärgården här utanför Öregrund samt på Dalälven, fotvandringar i västerbottensfjällen och annat sådant.

Under senare år, när mormors fysiska krafter har avtagit, har det blivit lite lugnare sommaräventyr. Förra året lånade hon och Ella Gunnels och Ragnars sommarstuga i Sjöändan utanför Kristinehamn och gjorde därifrån kortare kanotutfärder. Och i år blev det alltså kursvistelse på Sätergläntan.

Tro nu inte att Birgitta har ledsnat på de här veckorna med barnbarnen, ett i taget. Viggo och Klara är ännu för små för den här typen av mormorsveckor, så vi får väl se om Birgitta, när de kommer upp i rätt ålder, fortfarande orkar…

När Birgitta var energiminister, döpte Björn Jensen henne till Käringen med strömmen, vilket jag publicerade som kort mening på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s). Med eller utan den ministerposten har hon alltid varit ett energiknippe; det kan alla som har känt henne från ungdomen eller senare lärt känna henne intyga. I lördags, när jag löste Melodikrysset, störtade hon genast ut i trädgården: smorde på nytt in de rådjursavskräckande stinkpinnarna i rabatterna med blodmjöl och ammoniak och vattnade trädgårdsland och rabatter med två slangar med vattenspridare.

Sen kom det ändå, till slut, några efterlängtade regn, både i lördags och i förmiddags.

Det gör att gräset i min nyklippta gräsmatta genast börjar växa igen. Detsamma gäller ogräset i mitt stenparti, det som för alls inte längesen försågs med helt ny jord.

Så jag lär vara fullt sysselsatt också under min andra en(n)samma vecka. Och när det inte är läge att gå ut, ska jag fullborda den här sommarens storstädning: torka ur köksskåpen och diska allt glas och porslin och annat sådant.

Nyss var jag en runda i trädgården, såg hur blomsterprakten är ännu större nu när det har regnat. Varje gång man går runt i trädgården på det här viset, upptäcker man saker: I dag slog det mig hur yvig och hög hasseln bakom huset har blivit, den som vi fick av vår vän Inga-Lill, som hade grävt upp den på Gäsö. På den tiden ägde hon trädgårdsmästeriet här i Öregrund. Det har hon överlåtit. Hon orkar inte arbeta längre, eftersom hon har KOL. När jag numera någon gång träffar henne på Konsum, sitter hon i rullstol och har ledsagare.

Nu skiner solen igen, men det är svalare i luften. Vinden har på nolltid torkat allt det som fanns på klädstrecken: kortärmade skjortor, kalsonger och strumpor och så ett par grytlappar och en badrumsmatta.

All denna skönhet som omger mig i den trädgård som Birgitta och jag tillsammans har skapat! Och mitt i alltihopa den vemodiga insikten att vår tid är utmätt. Dess bättre vet vi, lika lite som Folke Isakssons humla, när vår tid är till ända:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Melodikrysset nr 27 2009

Som så ofta när det gäller direktsändning – i dag från Mora – var dagens melodikryss lätt. Var kommer till exempel wienervalser från om inte från Österrike?

Hela tre svenska melodifestivallåtar var det i dag. Dels Jan Johansens ”Se på mig” från 1995, här dock i en engelsk version. Dels ”Hon kommer med solsken” med Östen med resten i 2002 års upplaga. Dels ”Tango, tango” med Petra Nielsen från 2004, eller ”Tängou, tängou” som hon av någon anledning sjunger.

Och så hörde vi Johnny Logans mer framgångsrika bidrag i Eurovision Song Contest, ”Hold Me Now”. Han tävlade för Irland och året var nittonhundraåttiosju.

Thore Skogmans ”Tiotusen röda rosor” – som här skulle ge singularen ros – blev en stor hit 1968 i Jan Höilands insjungning.

Året före, 1967, hade Anna-Lena Löfgren stor framgång med ”Lyckliga gatan”, som vi här hörde på franska.

Det är inget fel på någon av de här svensktoppslåtarna, men ibland klarar vissångare att göra ännu bättre låtar. Ett exempel är Mats Paulsons ”Det går en vind över vindens ängar”. Visste ni förresten att Mats också har gjort en Joe Hill-LP? Den finns förstås i diskografin i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

I främsta raden bland svenska vismakare finns även Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Så länge skutan kan gå”.

Dagens barnskiva var om möjligt ännu lättare. Vem känner inte igen ”Mors lilla Olle” och vet att den skrevs av Alice Tegnér?

Barn förekommer också i Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959, ”Sound of Music” – bland annat sjunger de ramsan ”Do-re-mi”.

Så återstår bara att redovisa svaret på en fråga med politisk anknytning. ”Det är proffsen som gör / att rosorna dör, / ge mig hellre en glad amatör” sjöng Tage Danielsson. Det här med rosorna syftar utan tvivel på Tages egen besvikelse över socialdemokratin, som han själv hade arbetat aktivt för i till exempel 1968 års valrörelse. 1968 var jag nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68. Jag hade då personlig kontakt med Tage om den lilla bok han skrev som bidrag till Socialdemokraternas valrörelse, ”En soffliggares dagbok”.

Bättre med människor som både reflekterar och reagerar med hjärtat än med valarbetare som bara fraktar andras argument! Jag har själv hyllat Tage genom att döpa en hel bok, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) efter en tänkvärd och hjärtskärande text av honom; vi minns den inte minst i en annan partiarbetares (S), Monica Zetterlunds, fina insjungning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En ensam vecka

I söndags morse åkte alltså Birgitta till Schweiz för två miljöseminarier tillsammans med många av dem hon hade som kolleger eller av dem som på hennes tid som miljöminister arbetade med de här frågorna inom FN-systemet.

Jag hade föresatt mig att uträtta storverk både med min del av årets storstädning och med trädgårdsarbetet, men det gick trögt åtminstone till att börja med. Skälet till det senare var att jag var dunderförkyld: en långvarig hosta övergick i snuva och feber – nej, inte övergick förresten, kompletterades med. Saken blev inte bättre av värmeböljan. Det var ibland oklart om det var den häftiga utomhusvärmen eller febern som fick mig att somna, så fort jag la mig ner på sängen för att till exempel läsa tidningen.

Nu är jag tillbaka på ruta ett: snuvan och febern är borta, men jag hostar, framför allt när jag byter sysselsättning och tempo: när jag lägger mig ner på eller i sängen, när jag sätter mig framför TVn, när jag pustar ut vid trädgårdsbordet efter att ha klippt gräset.

Klippt gräset har jag gjort i två omgångar, i går och i dag. Nu ser gräsmattan, också de restaurerade och nysådda delarna, riktigt fina ut.

Dessutom har jag putsat fönster, blankat den gamla vedspisen samt diskat alla pryttlar som som står på den och på spiselkransen, dragit fram elspisen samt gjort rent under och bakom den och i ugnen, storstädat sovrummet och datorrummet samt, sent i går kväll, gjort en vanlig veckostädning av resten av huset.

I förmiddags hann jag också, innan Birgitta kom ut hit med bussen från Uppsala, plocka in tre buketter, två av dem med pioner och rosor som bas, den tredje med en kärna av blå blommor och så kvistar av blommande fläder, obeständiga men ack så vackra så länge det varar.

Det är skönt att ha sällskap igen. Jag klarar mig utmärkt också på egen hand, men efter så många årtionden tillsammans är det ännu roligare att ha Birgitta här att prata med och göra saker tillsammans med.

I kväll ska vi basta.

Efter bastun svalkar vi av oss i stolarna under plommonträden, medan vi läppjar på var sin Dry Martini.

Senare i kväll vill jag också smaka på den calvados hon hade med sig från Genève.

Men dess förinnan ska jag bjuda henne på middag.

På utflykt till en ungdomsvän, Anna-Greta Leijon, nu 70

Trots mitt halvdassiga tillstånd – jag har hosta, snuva och en smula feber – fullföljde jag mina lördagsplaner. Jag gick ut i trädgården och plockade en prunkande födelsedagsbukett: pioner, hurdalsrosor, blåklint, prästkrage, akleja. Sen preparerade jag mig med ett par febernedsättande tabletter och en slurk Noskapin och tog bussen in till Uppsala. På stationen väntade Birgitta, och tillsammans fortsatte vi med tåg mot Stockholm och från Stockholm C vidare med pendeltåg mot Stuvsta.

Anna-Gretas vägbeskrivning från stationen till sonens, Svantes, hus visade sig stämma, och bland gästerna på gräsmattan utanför huset skymtade vi snart Anna-Greta.

Presenter – en slant till JOHA-TRUST plus en flaska Baron de Ley – samt blommor överlämnades, och när vi kramade och gratulerade vår ungdomsvän, fotograferades vi av Anna-Gretas dotter Britta, som vi förstås också känner, både genom politiken och hennes mamma.

Det vimlade av gäster både ute och inne. Ute fanns bord under soltak, men där var det förstås redan fullt, så när vi hade hämtat mat och vin, slog vi oss ned vid det bord inomhus som var närmast den öppna dörren ut. Snart hade vi sällskap där av Lena och Ingvar Hjelm-Wallén plus Gun-Britt Andersson; Gun-Britts Göran hittade plats ute, eftersom han hade hand om deras hund.

Lena, Gun-Britt och Göran är ungdomsvänner till oss från Laboremus i Uppsala, där ju också Anna-Greta fanns under det tidiga 1960-talet. Som man kan vänta sig, fanns det också andra från vår studentförbundstid med på kalaset, till exempel Anders Ferm och Anders Leion.

Lite senare, när jag satt i en stol ute på gräsmattan, kom Anders och satte sig hos mig och pratade – det var faktiskt länge sen vi träffades. Anders var samtida med oss i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, och eftersom det är ganska kort mellan Uppsala och Stockholm, förekom det mycket kontakter mellan studentklubbisterna i Uppsala och Stockholm. Jag har tidigare berättat om de privata förbindelser som uppstod mellan några av klubbisterna i Uppsala, men den som Anna-Greta gifte sig med och fick två barn med, Britta och Svante, var Anders. Notera att båda alltså redan innan de träffades hade samma efternamn, fastän det stavades olika: Leijon respektive Leion, vilket deras gemensamma barn har rationaliserat till Lejon. Fast faktum är att det här förhållandet höll på att spricka på ett tidigt stadium – det var faktiskt Birgitta som genom ihärdigt diplomatiskt arbete lyckades lappa ihop det igen.

Senare skilde sig Anna-Greta och Anders ändå. Hon gifte om sig med Leif Backéus, med vilken hon fick sonen Calle – jo, även de var där.

I övrigt fanns det bland den stora skaran av gratulanter mängder av människor från olika skeden av Anna-Gretas yrkesliv och politiska liv. Den första vi mötte var styresmannen för Nordiska museet, vår vän Christina Mattsson, och där fanns förstås också många gamla vänner och arbetskamrater från Anna-Gretas tid på Skansen, bland dem Jonas Wahlström, som många känner till genom hans framträdanden med egendomliga djur i ”Allsång på Skansen”.

För egen del känner jag försås igen långt fler av hennes vänner från det politiska livet, många av dem vänner även till mig och Birgitta. Anita Gradin skymtade jag bara på avstånd – gästerna var många. Anna Hedborg bara hälsade jag på. Men Bengt Säve Söderberg kom fram och berättade att han är en av de många som brukar läsa min blogg. Med Berit Rollén pratade jag och Birgitta om den kommande pjäsen på Uppsala stadsteater om Olof Palme; hon liksom vi hade intervjuats av gänget som gör pjäsen. Med Mats Hellström talade jag, som ju har skrivit en hel bok om IB, om paranoid säkerhetsövervakning.

För övrigt anlände Mona Sahlin till festen, åtföljd av två säkerhetsvakter – vi som har varit med i den där svängen känner ju genast igen dem. Ett tag såg det ut som att de hade tappat bort henne, men hon var på toaletten.

När Mona kom fram till vårt bord och hälsade, hojtade jag tvärs över bordet:
– Har du inte med dig kompisarna?
– ? ? ?
– Ja, Ohly och dom andra.
Men visiten hos Anna-Greta ingick tydligen inte i den röd-gröna alliansens turné.

Sen bar det av åt motsatt håll.

Men i Uppsala skildes åter mina och Birgittas vägar. Birgitta skulle till lägenheten för att sova några fattiga timmar, innan hon måste gå upp för att åka till Arlanda och ta flyget till Genève.

Efter ankomsten dit bytte hon till tåg för vidare transport till Montreux – Birgitta har ringt och berättat att hon har rum med utsikt över Genèvesjön och just då satt i en solig trädgård. I kväll följer middag med kända miljöpolitiker från FN och viktiga länder, kolleger till henne när det begav sig, nu återsamlade för flera dagars miljöseminarier.

Själv tog jag närmsta buss till Öregrund. Det blev en relativt sen buss, och både i Uppsala och längs vägen gick det på mängder av ungdomar, som när vi kom ut mot våra gemensamma trakter ut mot kusten hade vansinnigt roligt åt den inspelade mansröst som i bussens högtalarsystem utannonserade okända busshållplatser som Norrskedíka.

Att det här blev så roligt hade möjligen också att göra med att de under bussfärden drack öl ur medhavda burkar.

När vi äntligen kom fram, rusade de ur bussen; några killar störtade rakt in bland snåren bakom Filadelfiakyrkan och lättade där på trycket.

Några meter framför mig på min hemväg hade jag fyra unga tjejer, som, trots att det är ganska ljust på nätterna så här års, för sin del störtade upp på berghällarna mitt emot Konsum.

Tala om ändhållplats!

Melodikrysset nr 26 2009

Sommaren är som finast. Det är varmt, och i trädgården blommar Hurdalsrosen, lupinerna och pionerna. Och naturligtvis har jag drabbats av förkylning: en långvarig hosta har nu kompletterats med snuva och lite feber.

Som tur är var dagens melodikryss lätt – så brukar det ju vara, när krysset direktsänds, i dag från Kiruna.

Per Gessle var svaret på en fråga förra veckan, och i dag var det dags för Gyllene Tider. Det vi hörde var årstidsaktuella ”Juni, juli, augusti”.

Dagens två Eurovision Song Contest-frågor var urlätta, båda med svensk anknytning.

Malena Ernman tävlade för Sverige i år, med ”La Voix” som det ju inte gick så bra för.

För Helena Paparitzou, som tävlade för Grekland 2005, gick det desto bättre. Hennes ”My Number One” vann tävlingen.

Samma år deltog Martin Stenmarck i den svenska Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som jag totalt hade lyckats förtränga vid det här laget. Så jag fick klura lite innan jag kom på vad som dolde sig bakom Bamses sång om Lurvas.

Det finns ju betydligt bättre svenska schlager. Ett exempel är ”Jag vill ha en egen måne” av och med Ted Gärdestad. Men visst har väl Anders Eldeman använt den tidigare i Melodikrysset?

Och detsamma gäller Helen Sjöholms långkörare på Svensktoppen, Benny Anderssons ”Du är min man”.

Att Arne Qvick fick en jättehit 1969 med ”Rosen” berodde nog inte på att den hade det slags kvaliteter som utmärker Benny Anderssons låtar. Jag minns parties från min studenttid i Uppsala, där ”Rosen” nästan spelades sönder – folk skrattade så de grät över dess betagande töntighet.

Jättepopulär på sin tid (1983) var också ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats Rådbergs pappa Sven Rådberg arbetade förresten som försäljningschef på Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör. Men det var ju inte det som efterfrågades utan vem som hade skrivit texten. Jo, Ewert Ljusberg – som jag också känner lite. Han har bland annat skrivit någon kommentar här på bloggen.

Mer finstämda relationer speglas i ”Tea For Two”, som skrevs redan 1929 av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Finstämd är också Ulrik Neumanns ”Kärleksvals”, som börjar ”Som en sträng på gitarren”. Den förekom i Arne Mattssons faktiskt sevärda film ”Vaxdockan” (1962) med Per Oscarsson i huvudrollen.

En brist i min filmbildning är att jag aldrig har sett ”Hatari!”, också från 1962. I den förekom dock en låt som man inte kunde undgå att höra om man lyssnade på radio på den tiden, ”Baby Elephant Walk”. Här skulle den ge pluralen elefanter.

Leif Krantz gjorde deckarserien ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvudrollen för TV, och jag såg den med uppskattning, inte bara för dess uppsalaanknytningar. Signaturen, som vi här hörde, skrevs av Berndt Egerbladh.

Midsommaren är ju förbi, men vi kan väl ändå avsluta med den sånglek, ”Nu ska vi skörda linet idag”, som gav oss det svar som nu återstår att redovisa, lin.

Och strax ska jag gå ut i trädgården, inte för att skörda lin utan för att plocka en fin födelsedagsbukett till en gammal kompis, Anna-Greta Leijon. I eftermiddag ska Birgitta och jag uppvakta henne på 70-årsdagen. Men först ska jag ta bussen in till Uppsala och sen fortsätta med tåg till Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.