Dagarna mörknar, minut för minut

Dagarna är korta nu. Knappt hinner man ut i dagsljuset förrän det börjar mörkna igen.

I går var det mörkt också när jag steg upp – jag skulle på tidigarelagt morgonsammanträde med kulturnämnden.

Oftast präglas kulturnämndens sammanträden inte av strider mellan blocken. Vi är på ömse sidor besjälade av att föra kulturens talan, och eftersom vi är på talefot med varann, klarar vi för det mesta att hitta lösningar om vilka vi är eniga. Till det här bidrar att ordföranden, Jan-Erik Wikström (FP), inte är någon vän av privatiseringar på kulturområdet. Vi på vår kant opponerar inte för opponerandets egen skull.

Men i går skar det sig på en punkt, och ärendet slutade i votering. I förslaget till avtal om biblioteksverksamheten fanns – det är ju kommunala besparingstider – ett förslag om att ersätta utlåningsstationerna i Gunsta, Järlåsa och Länna med biblioteksbuss. De nämnda små biblioteken drivs enskilt av entusiaster och får ett mycket blygsamt kommunalt stöd, tillsammans 70.000 kronor per år.

Det skulle alltså inte bli mycket till besparing, särskilt som det ju heller inte är gratis att ersätta de här enheterna med biblioteksbuss, men mitt intryck är att det professionella biblioteksfolket inte ger mycket för så här små enheter med kort öppethållande, enheter som dessutom drivs av amatörer.

Vår ståndpunkt var att man inte kan göra så här, i vart fall inte utan föregående samråd med de människor som bor i närheten av respektive biblioteksenhet. Tycker de att biblioteksbuss skulle ge bättre service, så OK. Men man ska inte bara, utan att ens fråga, tacka engagerade människor genom att dra undan de ekonomiska föriutsättningarna för deras ideella insats.

De borgerliga kunde sträcka sig så långt som till att ge en av de nedläggningshotade enheterna en viss respit genom att säga sig vara beredda att tillskjuta lite extra medel utanför biblioteksbudgeten. Men vi stod på oss och drev saken till votering. Och förlorade förstås – när läget blir skarpt är det ju alltid majoriteten som bestämmer.

Det här hindrade inte att vi senare, i kommunalekumenisk anda, åt jullunch tillsammans på Walmstedtska gården. Det slutade med att vi tillönskade varann en god jul, men syftet med måltiden var egentligen något annat: att dela ut Uppsala kommuns hedersstipendium för 2009.

Stipendiet, på 20.000 kronor, delades i år av ett kärt gammalt par, känt från kultursidorna i Upsala Nya Tidning, kulturchefen, tillika teater- och litteraturkritikern Bo-Ingavar Kollberg och konstkritikern Christina Karlstam. Båda fick dessutom var sin unik statyett gjord av konstnären Natascha Dahnberg.

För oss som bor i Uppsala och läser UNT är de här båda kända genom årtionden; själv har jag också ofta stött på dem ute på något av deras värv eller helt sonika som flitiga deltagare i Uppsalas kulturliv. Bo-Ingvar har, med långt mindre resurser än stockholmstidningarnas, gjort UNTs kultursidor läsvärda långt bortom deras lokala och regionala perspektiv på kulturen.

Vid kaffet hamnar jag bredvid Bo-Ingvar och säger detta till honom, beklagar också att UNT har dragit ner på utrymmet för den klassiska kulturbevakningen (vilket alltså skedde när han och Christina gick i pension – Bo-Ingvar medverkar dock fortfarande i viss utsträckning som recensent).

Vi pratar en stund, mer principiellt, om den funktion kultursidorna i en stor lokaltidning har för både kulturliv och publik i sitt spridningsområde. Själv kom jag tidigt, under min studenttid, att knytas inte till UNT utan till Arbetarbladet och Aftonbladet – vi pratar också om det liksom om att jag sen gjorde om Aktuellt i politiken (s) till ett familjemagasin för både politik och kultur – men många andra, som sen har blivit kända som kulturskribenter i riksmedia har tagit vägen över UNT. Frågan blir ju om tidningen nu håller på att reducera sin roll i det avseendet.

Själv utövar jag numera min gamla roll som kulturpublicist här på bloggen, och Bo-Ingvar visar sig väl förtrogen med att jag, liksom han själv, regelbundet skriver om vad som ges på Uppsala stadsteater.

Jag hinner knappt hem för att vila en stund, handla och laga middag – jag steker isterband som nobelmiddag – förrän det är dags att ila ut igen. Bussen ner till stan är försenad en hel tur, och den unga kvinnliga chauffören gör sig ingen brådska utan pratar hela tiden med en man som står bredvid henne. Det gör att det blir lite bråttom till Domkyrkan, dit vi ska. Det snabba tempot tar andan ur bröstet och gör mig en smula illamående. Inte bra för en som nyligen har haft hjärtinfarkt!

Vi ska till årets luciakonsert med Uppsala musikklasser, men eftersom Birgitta har fått biljetter reserverade längst fram – hon har en gång gjort musikklasserna en stor tjänst i en krissituation – gör det ingenting att vi kommer sent.

Ljuset släcks ner, och genom Domkyrkan – först ner, sen upp – skrider ett luciatåg som väl bör höra till världens längsta. Sen grupperar sig de här ungdomarna längst fram i kyrkan, alldeles framför oss. ”Sankta Lucia” har de sjungit medan de har tågat (och den återkommer sen i avslutningen). Men vi får höra många andra lucia- eller lussevisor, staffansvisor likaså. Dessutom mängder av både kända och mindre kända sånger och psalmer, till exempel ”Bereden väg för Herran”, ”Det är en ros utsprungen” och ”Stilla natt”.

Jag är ateist och sjunger således inte med i kvällens församlingssång, ”Nu tändas tusen juleljus” – jag kan inte förmå mig att bejaka ”julens glada bud / att född är Herren Jesus Krist / vår Frälsare och Gud”.

Men också för oss som inte äger tron är juletiden signad, för att citera psalmen. Och kvar i mitt sinne finns, allt sedan folkskoletiden, ett stråk av tända ljus och doften av våta yllevantar, och så den där sången som stiger mot taket i klassrummet:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

På vägen hem känner jag vemodet växa. Allt det där i Nylands skola, där jag gick när jag bodde i Juniskär, känns så avlägset nu, och jag är medveten om att mitt livs minuter tickar på, den ena efter den andra. Jag tänker på Tove Janssons ”Höstvisa”:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Fast väl hemma sätter vi oss framför TVn och tittar på nobelfesten, minns gamla tider och gläds åt de briljanta tal tre kvinnliga pristagare håller: humor, intelligens, erfarenhet av diktaturens stupida förtryck.

Det gäller att leva på. Om inte annat så för att hinna läsa också Herta Müller.

Allt var mycket nyss och ganska länge sedan

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnena bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Så skrev Birger Norman i ”Dikter i Lunde”, som ingick i den reviderade upplagan av hans bok ”Ådalen 31” (Rabén & Sjögren, 1981).

Jag frågar de ungdomar jag möter i ABFs lokaler i Folkets hus i Gävle, arbetslösa medlemmar i Metall, vad de vet om ådalstragedin 1931 och får mycket skiftande svar. Några har läst lite om den i skolan. Någon har sett Bo Widerbergs film, någon annan en kortare filmframställning. Men jag förstår att flertalet inte har några djupare kunskaper om vad som hände då och varför.

När jag sen slutar min föreläsning, ser alla allvarliga och tagna ut. Frågan uppstår förstås om det skulle kunna hända igen, och jag tvingas – liksom Birger Norman i slutet av sin bok – att konstatera, att även om det förefaller osannolikt, kan man aldrig vara säker. En av killarna jag har talat för påminner om vad som hände i samband med göteborgskravallerna här om året.

Ådalshändelserna blir begripliga mot bakgrund av ekonomiska och sociala och politiska skeenden, som jag ska återkomma till. Men ändå fanns där också en slumpfaktor som starkt bidrog till katastrofen.

Ådalen blev inte politiskt rött med det samma; August Palm hade inga stora framgångar där, när han var uppe och agiterade för socialdemokrati och fackföreningsrörelse. Men när först sågverken och sen massaindustrin växte och det därmed bildades ett allt större industriproletariat, fick de radikala idéerna fäste där uppe. Efter den stora kraftmätningen under storstrejken 1909 växte syndikalistiska SAC i styrka, och när Socialdemokratiska vänsterpartiet bildades revolutionsåret 1917, var ångermanlandsdistriktet ett av de två partidistrikt som lämnade socialdemokratin för det nya partiet. I Gudmundrå kommunalfullmäktige fick man därmed 25 vänstersocialister, medan de fortsatt brantingtrogna var tre. Den utflykten blev i och för sig inte så långvarig: Ivar Vennerström återvände relativt snart till sitt gamla parti och med honom också större delen av partidistriktet. Vi kan ta Gudmundrå som exempel igen. Inom Gudmundrå – på den tiden allt från Kramfors municipalsamhäller längs ådalen över Frånö ner mot Lunde, alla orter som figurerar i ådalshändelserna 1931 – fanns i fullmäktige 1930 25 socialdemokrater, fem sillénkommunister (moskvatrogna, kominternanslutna), tre kilbomskommunister (många av dessa kom senare tillbaka till socialdemokratin; partiledaren Nils Flyg och några med honom samarbetade med nazisterna), tre frisinnade, två bondeförbundare och två högermän. Kommunisterna var i och för sig relativt sett starkare inom fackföreningsrörelsen, men redan de här siffrorna indikerar, att man inte kan avfärda de händelser som ägde rum i maj 1931 som blott och bart kommunistisk konspiration.

Den nöd och förtvivlan som drabbade Ådalens arbetarbefolning slog blint över partigränserna. Många familjer, ofta med flera barn, levde i ett rum och kök i dragiga och lyhörda baracklängor. Maten var knapp; kände man någon som för en billig penning kunde tillhandahålla potatis, kunde man skatta sig lycklig. Lönen var låg, och inte minst under det begynnande 1930-talets ekonomiska kris, den som svepte över hela världen och även drabbade Ådalens exportberoende näringar, försökte arbetsgivarna sänka lönerna. AK-arbeten – makadamknackning och annat sådant – inrättades för de arbetslösa och ersättningen sattes lägre än lägsta grovarbetarlön.

Det var den sena, kalla våren.
Det var den grå och bittra tiden.

Stenknackardagar, kastvedshyggen.
Dikesgrävning, AK-köer, fattigvårdens matlapp.

Kala träd, grå dikesrenar
när 1 Maj var inne.

Det var en maj med tomma redder
under snålblåst från den stora världen.

Vid horisonten en skyggande häst.
Skuggan över Europa.

Det var den bittert gråa våren.

(Norman)

1920-talet var både politiskt och när det gällde styrkemätningarna på arbetsmarknaden en labil tid. Arbetarrörelsen hade visserligen vunnit kampen om den allmänna rösträtten men var ännu inte tillräckligt stark – minoritetsregeringarna avlöste varann. På arbetsmarknaden rådde fullt krig: De ofta små fackliga organisationerna startade mängder av strejker och möttes med lockouter – de senare kunde sedan mötas med sympatistrejker på helt andra håll.

Ett sådant händelseförlopp fanns i upptakten till det som skulle bli ådalstragedin. Gerhard Versteegh var direktör för Marmaverken, som alls inte låg i Ådalen utan lite längre söderut. Men han ägde samtidigt Graningeverken i Ångermanland – pappersmassefabrikerna i Utansjö och Sandviken (det senare alltså inte Sandviken i Gästrikland), och arbetarna där började den 29 januari 1931 sympatistrejka med kamraterna i Marmaverken.

När strejken drog ut på tiden, tog Versteegh det ödesdigra steget att inkalla strejkbrytare, som skulle kunna lasta den producerade pappersmassan. Fartyget Milos kom med en last av strejkbrytare. Nyheten fanns att läsa i socialdemokratiska Nya Norrland, som också skrev en skarp ledarkommentar och annonserade ett protestmöte i regi av Lunde transportarbetarförening.

Ett anonymt flygblad med kalleles till massdemonstration mot strejkbrytarna spreds också, av sillénkommunisterna skulle det visa sig.

Någonstans vred maktens nävar åt sin press
mot livets låga villkor.

Det kom en båt,
men den gav ingen glädje.

Det kom ett tåg till Härnösand.
Dess frakt var bryteri.

Det kom ett tåg från andra hållet.
Det kom män och vapen.

(Norman)

Demonstrationståget gick denna första dag till Sandviken. Demonstranterna lyckades ta sig in genom en sidogrind in på området, där lastning pågick. De flesta strejkbrytarna lyckades komma undan med en annan båt, men Milos blev kvar med sex av dem kvar i lastutrymmet. Där blev de misshandlade och sen vinschade upp på däck; därefter fördes fyra av dem – två lyckades smita – av demonstranterna till torget i Kramfors.

Övriga strejkbrytare fortsatte med sin båt till Lunde, där det också skulle ske lastning.

Det var där allting dagen därpå skulle gå riktigt över styr.

Landsfogden, som fanns på plats, beslöt i samråd med landshövdingen att inkalla militär från Sollefteå, 40 infanterister från I 21 och 20 beridna från T 3. Det rörde sig inte om inkallade utan om officerare och andra stamanställda under ledning av kapten Nils Mesterton. Redan den här första kvällen skedde sammanstötningar med bland annat stenkastning över det plank, som avskärmade hamnområdet.

Så blev det 14 maj, Kristi Himmelfärdsdag.

Arbetarna samlades först i Frånö Folkets hus, sen i folkparken där, eftersom de blev så många. Mötet var nog ingen höjdare formellt sett. Det leddes av folk från Transport men man beslöt om strejk i hela området på grund av strejkbrytarna. Pappers och Sågverks var ju egentligen mycket mer berörda än Transport, och de fackliga förhandlingarna måste alltså fullföljas; man måste ta mer preciserade beslut, vilket gjorde att många av de fackliga ledarna – bland dem även kommunister – aldrig kom med, när den otåliga folkmassan startade sin demonstration med riktning Lunde. Typiskt nog för det improvisatoriska draget i den här demonstrationen var att man just inte hade med några fanor eller banderoller – bland de få fanns en för den socialdemokratiska ungdomsklubben, SDUK.

Men det var härligt väder; deltagarna demonstrerade med liv och lust:

Den sena våren brast en dag för sol och värme.
Det gick ett mänskotåg från Folkets park i Frånö.

(Norman)

Planen var enkel. När man kom in i Lunde, skulle man gå östra vägen förbi Folkets hus och sen, efter att ha passerat Westmans gård och Johanssons handelsbod, gå längs planket, bakom vilket de förhatliga strejkbrytarna fanns. Sen skulle man åter svänga upp på västra vägen; man skulle alltså gå som i en ögla och komma tillbaka upp på vägen mot Frånö.

Det var bara det att kapten Mesterton hade beslutat spärra av vägen med en ryttarpatrull redan innan demonstrationståget hade hunnit ned till Westmans gård. Skjutklara kulsprutor fanns också uppställda.

Ryttarna hade laddat med lösa skott innan de skarpa skotten skulle ta vid, så förhoppningen var nog att kunna skrämma tåget till stopp. Men på en kort stund – kanske inte mer än någon minut – gick allting åt helvete.

Landsfogden hade gått för att tala i telefon med landshövdingen och hade, fast för sent, fått lov att lova tåget att avhysa strejkbrytarna. En fana skrämde omkull en av hästarna, och när massan trängde på, påknuffad av alla som kom bakom, övergick snart de lösa skotten till skarpa. Rikoschetter och riktade skott träffade planlöst människor i demonstrationståget, och dessutom träffades en ung flicka, som inte hade deltagit i demonstrationen utan var där med två tjekompisar, av något som kan ha varit kulor från en tappad (!) kulspruta. Facit: fyra döda demonstranter plus en dödad åskådare (Eira Söderberg) samt fem skadade demonstranter.

Det påstås att striden avblåstes av en jazztrumpetare, som gick med i demonstrationståget. Scenen stelnade i fasa; men nu var allting för sent:

Tiotusen mänskor gick mot Lunde.
Några kom aldrig tillbaka.

I Lunde fanns gevären och kulsprutan.
Makten var långt borta.

Makten bor i slutna rum.
Människor är nära i det som sker.

Ett tåg av människor gick till Lunde.
Några kom aldrig hem igen.

(Norman)

I den efterföljande tidningsrapporteringen i lokal borgerlig press hävades det att också demonstranterna skulle ha varit beväpnade och skjutit. Det var inte sant; noggranna undersökningar efteråt har inte kunnat visa att demonstranterna använde skjutvapen.

För det som hände i Ådalen 13-14 maj 1931 undersöktes noga, bland annat av en statlig kommission. Det blev också rättssak av det som hände. Några av de inblandade militärerna fick korta, knappast kännbara straff, och landshövdingen och landsfogden förpassades åt sidan. Några av aktivisterna på arbetarsidan dömdes för upplopp och misshandel, en av dem till två och ett halvt års straffarbete.

Men viktigare var att ådalshändelserna på sätt och vis kom att bilda upptakten till en ny era.

Socialdemokratins koalitionsuppgörelse med Bondeförbundet öppnade för både sociala reformer och arbetslöshetsbekämpning. Redan 1932 års socialdemokratiska partikongress drog upp riktlinjerna för en ny social arbetslöshetsbekämpningspoilitik, och arbetslösheten sjönk. I januari 1934 var antalet arbetslösa fortfarande 171.540 men hade i september sjunkit till 78.918. På hösten 1935 var siffran nere i 41.190.

I andrakammarvalet 1932 hade socialdemokraterna fått 41,7 procent av rösterna. I 1936 års val fick man 45,7 procent.

Också de arbetsmarknadskonflikter, som hade slitit sönder Sverige – konflikten i Ådalen är bara ett exempel – fick en ände med det förkättrade Saltsjöbadsavtalet 1938.

* * *

Men i Ådalen rådde sorgen länge än.

Dagen då våren kom
blev given åt mörkret.

Markernas glädje
blev människans smärta.

I tystnaden efter de dödande
skotten blev solljuset fjärran.

Ofattbar gick solen sin gång.
Vad ville oss våren?

– – –

Den stegrande hästen.
Hästen i sken över världen!
Stöveln slängande herrelös i bygeln,
ty herren av våld
är en slav.

Solen! Och blodet.
Blodet i sanden
på vägen mot älven.

Blodet på vägen i Lunde.
Blodet i Spanien.
Mörkret över Europa.

Stöveln som slänger och slår
i världens vind.

– – –

Stöveltider, bittervårar.
Världens snåla vind är kvar.

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Några kom aldrig hem.
De bor i våra hjärtan.

Minnet som blöder vid beröring
är en levande puls.

Människovärme, majdag
led oss ut ur världens köld.

(Norman)

* * *

Birger Normans ”Dikter i Lunde”, som han egentligen skrev som en lyrisk-musikalisk svit tillsammans med Ralph Nordlander, är mycket fin; texten är här hämtad ur hans bok ”Ådalen 31″.

Men ådalshändelserna har också, mycket tidigare, satt ett numera klassiskt avtryck i svensk poesi, Erik Blombergs ”Gravskrift”. Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen ”Nattens ögon”, 1943:

Gravskrift

Av Erik Blomberg

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Det är ju roligt med detta envisa förtroende, men ska man avgå först med döden?

På väg ut på en av dessa evinnerliga promenader, nu närmast föranledda av hjärtinfarkten nyligen, träffar jag på gatan Kerstin Holmberg, som bor i ett grannhus och liksom jag är aktiv i Svartbäckens socialdemokratiska förening. Hon berättar att hon just har skickat mejl till mig: föreningen har åter igen nominerat mig till kulturnämnden.

Jag säger att jag är lite förvånad, eftersom jag till en annan styrelseledamot nu för rätt länge sen har meddelat, att jag inte önskar bli omnominerad. Jag är snart 73 år och ännu inte så senildement att jag inte kan räkna ut vad jag kommer att bli, innan nästa mandatperiod är över. När jag meddelade mitt beslut sa jag också att det väl nu var hög tid för yngre krafter att ta över.

Det här verkar alltså inte ha gått fram till styrelsen i föreningen, eller så agerar den enligt den gamla kutym enligt vilken nomineringsbesluten inte är något som de nominerade ska lägga sig i: har man fått sina kamraters förtroende, får man kämpa på, om nödvändigt tills man avgår med döden.

Nå, jag tror att jag ska kontakta arbetarekommunen och meddela den mitt eget beslut också.

Men annars tänker jag inte lägga av. I morgon åker jag till Gävle och berättar för ungdomar om Ådalen 31.

OD, Martin Fröst och Svante Henryson – vilken Caprice!

Jag har varit på ganska många av ODs Capricer, och den ena har aldrig varit den andra lik. Inget program annonseras ut i förväg, så det musikaliska innehållet blir varje gång en överraskning. Programsättningen utmärks dessutom av lekfullt insatta nycker: högt och lågt blandas, och de genrer som förekommer hålls inte alltid rena. Och eftersom en mycket stor del av publiken – sammanlagt flera fullsatta universitetsaulor – är brett musikkunnig, blir gensvaret från salongen överväldigande.

Det gällde i hög grad publiken vid den föreställning jag och Birgitta hade skaffat biljetter till, lördagens andra. När vi i slutet stod upp och applåderade vilt, var det verkligen djupt känt. Omkring oss satt många inbitna OD-fans ur Uppsalas offentlighet; framför oss satt till exempel förre OD-dirigenten Robert Sund. Men OD, och inte minst Capricerna, är så bra att de drar också långväga sakkunnig publik. Ett par rader framför oss satt Benny Andersson.

OD var, under ledning av sin nya chefdirigent Cecilia Rydinger Alin, bättre än på länge – de som till äventyrs trodde att den anrika manskören OD inte skulle kunna ledas av en kvinnlig dirigent måste alla vid det här laget ha tvingats tänka om. Hennes ledarskap är både elegant och exakt. Musikaliskt stöd hade kören som vanligt av Trio X. De nummer som framfördes spände mellan allt möjligt man kan tänka sig: klassiska OD-nummer, Anders Hillborgs vaggvisa och, mot slutet, Charlie Chaplins ”Smile”.

Men jag tror att ODisterna förlåter mig, om jag den här gången särskilt framhåller kvällens instrumentalsolister.

En av kvällens verkliga musikaliska överraskningar var att klarinettisten Martin Fröst fanns bland de medverkande. Den här unge mannen (född 1970) är redan en världsstjärna på sitt instrument. Birgitta och jag har tidigare hört honom både live – i Konserthuset i Stockholm – och på CD, och jag kan bara säga att han även den här gången var suverän. Ska jag välja ut något särskilt, vill jag nämna hans fantastiska samspel med OD i Mozarts klarinettkonsert – det var för övrigt Robert Sund som hade arrangerat det här stycket, så att allt utom en klarinettstämma görs av mänskliga röster.

Vi var och hälsade på Martin Fröst efteråt, i samband med middagen på slottet, berömde honom och berättade också att vi som svärson har en gammal skolkamrat till honom från Sollefteå.

Jag kan ganska mycket om många slags musik, men jag ska ärligt tillstå att jag dittills hade sumpat kvällens andra instrumentalsolist, Svante Henryson. Han är cellist, kontrabasist och elbasist, komponerar också – men jag vill genast säga att det stycke han hade komponerat för sig plus OD inte imponerade på mig. Det gjorde däremot hans spel – vilken musikant! Han rör sig till synes helt obehindrat mellan genrerna, i hans fall jazz, klassiskt och hårdrock. Han har spelat både med Oslo Filharmoniske Orkester och med storheter som Elvis Costello, Yngwie Malmsten och Anne Sofie von Otter. Jag älskar gränsöverskridare, särskilt när de är så bra som Svante Henryson.

För muntligt (och i någon mån sångligt) spex hade OD lånat in lundensaren Johan Wester. Ett och annat av det han gjorde var bra, men jag tror att uppsalapubliken nog hade problem både med hans skånska och hans väl långa inslag. Det här framstod som desto tydligare, när man hade tagit del av ODs egna och dessutom skickligt koreograferade och mycket roliga spexinslag. Ni kan inte ana vad man kan göra i gränslandet mellan nutida dans och kameler.

Under lördagskvällen var det sedan, för dem som kunde få biljett och dessutom var beredda att betala ytterligare för det, Stor-OD i rikssalen på Uppsala slott. Redan det faktum att OD-sångare ur alla generationer med sina respektive plus kvällens gästartister deltar gör det här till en mycket speciell middag. Den här middagens musikaliska inramning är redan den värd varje krona det kostar att delta. Och hedersordföranden Hans Dalborgs middagstal är en show som kan tävla med själva Capricen, i vart fall om vi håller oss till spiritualitet. Konkurrensen om biljetterna är hård, men eftersom min hustru är så kallad moster i OD, får vi speciell förhandsinbjudan – märk dock att det alltså inte handlar om några gratisbiljetter.

För middagsaviften får man sådant som tartar på tonfisk och rökt lax med löjrom och olivtoast samt rosastekt älgfilé med murkelsås, örtstekt mandelpotatis och lingongelé. Jag som är diabetiker hoppade däremot över efterrätten, chokladkaka med mangosås och kaffedroppar – damen som satt mitt emot mig förbarmade sig dock över mig och gav mig sin kiwiskiva, så att jag fick två sådana i efterrätt.

OD-middagarna är trevliga också på det sättet att man sitter med sin egen fru eller man. Men naturligtvis pratade jag under kvällens lopp också med damen till vänster om mig, Ulrika von Ehrenheim, och tvärs över bordet, Fanny Sachs. Men jag fick så småningom också god kontakt snett över bordet med Robert von Bahr, musikproducent och direktör för skivbolaget BIS, ett förnämligt bolag i den så hårt drabbade skivbranschen – Robert sa stolt att han faktiskt hade klarat krisen utan att avskeda någon. Som så ofta uppstår det mer än ytlig kontakt om man har något reellt att prata om, och jag tror att Robert plötsligt förstod att jag kunde en del om komponister, musiker och dirigenter, också själv hade träffat sådana som Eri Klas och Vlastslav Rostropovich. Sen tror jag att han tyckte det var kul att jag hade varit inblandad i skivutgivning, bland annat på salig a disc, som gav ut allt möjligt intressant alltifrån Cornelis Vreeswijk, Allan Edwall och Monica Törnell till Bohuslav Martinů.

Vid kaffet och cognacen satt jag bredvid Cecilia Wikström och pratade bland annat om hennes nya liv i Bryssel och om min hjärtinfarkt nyligen. Hon verkade bli imponerad av antalet läsare på min blogg – just nu ligger genomsnittet på över 1.200 per dygn – och bad genast att få webbadressen. Mina läsare finns ju lite var stans i landet, men att jag läses också i Uppsala fick jag bevis på också under Stor-OD. Inte mindre än tre ODister kom fram och frågade vad jag tyckte om årets Caprice och vad jag skulle komma att skriva om den.

Ja, som väl har framgått tycker jag att 2009 års upplaga, trots några små invändningar, var en av de bästa Capricer jag har varit på.

Kvällen avslutades sen med dans till storband. Efter några varv på dansgolvet med Birgitta och ett samtal med min gamle estniske vän Jüri-Karl Seim och hans hustru Anu Krabo – Jüri-Karl och jag jobbade tillsammans för att återupprätta det socialdemokratiska partiet i Estland; Jüri-Karl har till och med bott och arbetat i Tallinn – blev det dags för ODs traditionella nattliga serenad.

Men efter den tog vi gamla taxi hem.

Melodikrysset nummer 49 2009

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, även om där förekom ett och annat som inte riktigt är min bag. Molly Sandén var till exempel med i årets melodifestival utan att sätta några djupare spår hos mig, och det vi hörde i dag, ”Kärlek”, får mig väl heller inte att rusa till skivaffären.

Frida kommer jag vagt i håg från 2008 års melodifestival. Var det inte hon som hade ett så energiskt framförande i ”Upp och hoppa”?

Friends deltog i 2001 års upplaga, men deras ”Lyssna till ditt hjärta” kommer jag åtminstone hyggligt väl i håg, också att Nina Irhammar Inhammar och Kim Kärnfalk var de båda sångerskorna i gruppen.

Fast inte kommer några av de här artisterna och låtarna i närheten av ABBA och ”Waterloo”, som ju vann Eurovision Song Contest 1974. Den här vinnarlåten kan man omedelbart identifiera även om den som här sjöngs på portugisiska.

I förra Melodikrysset hade Anders Eldeman med en fråga om en melodi av Lasse Dahlqvist och en annan om en Ada som inte var hans. Även i dag fanns det en Ada med i krysset, men i dag förekom hon däremot i en Lasse Dahlqvist-melodi, ”Kom lella vän ska vi segla”.

Ur den äldre svenska schlagerrepertoaren kom också ”Regntunga skyar”, som Alice Babs 1941 sjöng i filmen med samma namn ”Swing It Magistern”, regisserad av Hasse Ekman. Melodimakarna hette Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin.

Stor, på Svensktoppen 1973, blev också ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” som framfördes av Schytts och skrevs av Rune Wallebom.

Sen är det väl bara en svensk artist kvar att skriva om, Zarah Leander, alt när det gäller röstläget. I dag hörde vi henne i ”Viljasången” ur operetten ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár plus Victor Léon och Leo Stein.

Därifrån är inte steget långt till musikalernas värld. I dag fick vi höra musik ur två sådana.

Dels fick vi höra ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” från 1935. Musiken skrevs av George Gershwin och texten av DuBose Hayward.

Dels fick vi höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” från 1978. Upphovsmännen var Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Jag uppfattade först inte riktigt frågan, där ”I Will Always Love You” av Dolly Parton utgjorde illustrationen. Jag blev därför lite förvirrad av att det inte var Dolly som sjöng – i stället hörde vi den här låten med Whitney Houston.

Och så kan vi väl avsluta dagens redovisning med något som jag gillar, musikaliska överraskningar. Vi hörde Verdis ”Fångarnas kör” men ändå inte. Här löd titeln ”Song For Liberty”, och hon som sjöng var Nana Mouskouri.

Sent i eftermiddag blir det för min del säkert mer av musikaliska överraskningar, genreöverskridningar med mera. Jag och Birgitta ska på ODs Caprice i universitetsaulan här i Uppsala. Och det kommer mera! Efter Capricen ska vi gå på Stor-OD på Uppsala slott, en middag med musikalisk inramning och många spirituella tal. Det hela slutar med dans till storband fram på nattkröken.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Höst, höst, höst. Var ska man få tröst?

Dyster i hågen och trött i kroppen går jag ut på min dagliga motionspromenad. Har man nyligen haft en hjärtinfarkt, måste man hålla kroppen i gång, även om det tar emot alldeles förbannat.

Som så ofta ställer jag kosan mot det småhusområde som finns på andra sidan Svartbäcksgatan. Jag kan inte se långt i mörkret och det våta dis som ligger som ett täcke över gator och trädgårdar. Men i fönster efter fönster lyser adventsstjärnor och adventsstakar, och i trädgårdarna ser man ljusslingor på äppelträd och buskar.

Det är advent. För min del tror jag – lika lite som de flesta av dem som har illuminerat sina fönster och trädgårdar – på Herrens återkomst, men allt det här lyser ju ändå upp lite i senhöstmörkret. Även i ett par av våra fönster lyser det stjärnor och i vardagsrummets stora fönster en uppsalalykta.

Birgitta har jobbat hårt för att vi ska få helgfint: städat, satt upp de här sakerna i fönstren, tvättat och strukit gardiner. Nu har hon gått till Fyrishov för att basta och simma. Mig har hon medvetet hållit borta från allt som kräver kroppsansträngning. Ett så ojämställt liv har vi nog aldrig levt som nu efter min hjärtinfarkt.

Advent alltså. Vad kan en icke-troende hoppas på? En jul till med barn och barnbarn. Ytterligare en vår och sommar i Öregrund.

Jag kände mig riktigt pigg direkt efter sjukhusvistelsen, men nu känns det tungt. Jag somnar en stund nästan varje eftermiddag. De korta dagarna och det eviga mörkret gör väl sitt till också. På valkonferensen i lördags kom en man och pratade med Birgitta om att han för sin del hade haft tre hjärtinfarkter, och att det varje gång tar mycket lång tid att bli pigg igen.

Visa i molom

Text och musik: Alf Hambe

Nu hoppar haren kråka
på ängens vita gräs.
Nu glider gladan slint i snögan snår.
I långa lopp och längslar
min kropp i molom går,
ty slokar sol på nattosamma näs.

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Nu duggar dag från dejlom
i mörkomånan sjö
och stjärnor stinga hål i himmelen.
Min lyckas glada glejom,
när kommer du igen?
– Ty kommer du, skall vissomliga dö

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Så lutar somt sig stilla
på vitan väntomvall,
när smältan sol förrinner ur min dag.
Den röda sorg sig hällnar
vid klirrand bällromslag.
Från molom flyr min själ i svollna svall.

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Men skriva kan man ju alltid, inte bara för sig själv utan också för andra. Skrivandet gör att jag i alla fall fortfarande känner att jag lever – min dotter Kerstin, som förstår sig bra på sin far, har fångat mig på en typisk bild.

Skrivom!
Levom!

Melodikrysset nummer 48 2009

Jag gissar att många i dag hade problem med sångerskan som sjöng ”Meine Lippen, sie küssen so heiss”. Svaret är Anna Netrebko, rysk-österrikisk sopran, född 1971.

Andra kan ha haft problem med dagens rappare, Petter. Honom hörde vi i ”Det går bra nu”.

Själv hör jag till den kanske inte helt vanliga sort som både går på opera och har Petter i sina skivhyllor.

Fast om jag måste välja, lyssnar jag för egen del kanske ännu hellre på Eric Clapton – jag har förstås själv ”Nobody Knows You When You’re Down And Out” med honom på CD. Det finns mycket Clapton i mina skivhyllor, och i det fallet är det faktiskt min son, Matti, som har fått mig att bli fan.

Av Evert Taube har jag allt han har spelat in på skiva, en hel del faktiskt i dubbla uppsättningar. Och jag kan min Taube hyggligt, vet att hans ”Oxdragarsång” börjar ”Allt bakom oxar tio från stadens sus och dus”.

Också Cornelis Vreeswijk har jag komplett, åtminstone de svenska skivutgåvorna. Alltså vet jag att ”Deirdres samba” tilldrar sig i Copacabana. Jag har också hans ”Samlade sånger” i tre band, och där kan man inhämta, att musiken skrevs av Chico Buarque de Hollanda och i original heter ”Quem te viu, quem te ve”.

Jag har LPn ”Arne Domnérus spelar Povel Ramel”. Den inleds med en låt Povel Ramel skrev tillsammans med Beppe Wolgers, den underbara ”Ta av dig skorna”. Alla de nämnda är musikaliska favoriter. Domnérus uppskattade jag dessutom för att han, av uttalat politiska skäl, med sitt band valturnerade med Olof Palme.

Jag hör till den generation som i radio ofta har hört sånger av och med Lasse Dahlquist, vilket förstås gör att jag genast känner igen ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Lasse skrev ju ofta om Ada, men den Ada som förekommer i ”Bohus bataljon” – ”Där stod Ada och Beda och Kristin…” – är faktiskt inte hans utan Axel Flodéns; musiken skrevs av Sten Frykberg. Den här låten förekom i filmen med samma namn från 1949.

Vi gamla radioter känner förstås igen ”Gamle Svarten”, även när den som här spelas utan text. Och eftersom Svarten var en häst, får man väl förmoda, att han nyttjades av en ryttare.

För att det inte skulle bli för lätt fick vi höra en instrumentalversion med Roland Cedermark, och samma knep – att inte låta oss höra texten – tillgrep Anders Eldeman när det gällde ”Evert”. Den låten låg hela 27 veckor på svensktoppen med Matz Ztefanz med Lailaz.

En stor hit fick Susanne Alfvengren 1984 med ”När vi rör varandra”, fast den hade en utländsk förlaga, Dan Hills ”Sometimes When We Touch” från 1977. Här hörde vi låten med Vikingarna.

Melodifestivallåtar brukar i flertalet fall inte fastna i mitt minne, men Tommy Nilssons ”En dag” från 1989 mindes jag faktiskt, när jag i dag åter fick höra den fast på engelska (”Some Day”).

Den låt som i dag berörde mig minst var ”Wheel of Fortune”. Men visst hörde jag att det var Ace of Base som framförde den.

Och har jag nu inte glömt något, var väl det här alltihop.

Lars Ardelius får årets LundeQ-pris

Jag törs väl räkna mig till den del av Uppsalas offentlighet, som deltar i debatten inte bara om politik utan också kultur i vår del av landet. Så sent som i dagens Upsala Nya Tidning (27 november 2009) citeras på kultursidorna min bloggrecension av ”Peter Pan” i en översikt över vad andra (än alltså UNT) har tyckt om uppsättningen på Uppsala stadsteater.

I går kväll var det utdelning av LundeQ-priset. Det delas årligen ut av Akadmibokhandeln/LundeQ, är på 25.000 kronor och har hittills gått till en lång rad författare, bosatta i Uppsala eller i övriga Uppland utanför Stockholm. Priset har kvalitetsstämpel, och juryn har genomgående gjort ett gott arbete.

Årets pris gick till Lars Ardelius, och om det finns det inget annat än gott att säga. Ardelius, som är bosatt i Sigtuna, fick det för novellsamlingen ”Privata liv” (Ordfront, 2009), som innehåller bilder ur kända (och döda, är det bäst att tillägga) författares liv, händelser som, så som Ardelius framställer dem, kan te sig sannolika men som för den skull inte behöver vara sanna. Jag har för egen del ännu inte läst den här boken, men jag köpte ett exemplar och fick en dedikation från Ardelius till Birgitta, som har fått den av mig. (Hon var själv ute och höll föredrag i går kväll och kunde inte vara med på LundeQ.)

LundeQ-priset är således fortsatt ett kvalitetspris och har även i år gått till en kvalificerad författare.

Men i övrigt var ingenting sig likt, och jag tänker då inte främst på att antalet exponerade böcker i Akademibokhandeln/LundeQ har blivit färre.

Förr om åren har en utvald men ganska stor skara per post fått inbjudan till utdelningen av LundeQ-priset. Jag känner inte till de exakta kriterierna för att ha blivit inbjuden, men det jag har sett av gästerna har fått mig att dra slutsatsen, att en stor del av Uppsalas offentlighet med tonvikt på kulturliv och akademi har fått inbjudan – sannolikt har väl de inbjudna också sen gammalt handlat sina böcker på Akademibokhandeln/LundeQ. Till de inbjudna har således jag och min hustru hört.

I år kom det ingen inbjudan. Dock, när jag för kort tid sen var inne på Akademibokhandeln/LundeQ och hade hunnit till kassan, blev jag igenkänd av den dam som stod där – jag är stam- och storkund – och fick en inbjudan, utformad på ett annat sätt. Det hela verkade ha fått en inramning av kommersiellt jippo, man skulle inte längre ta sig in genom en bakre ingång och det stod inte längre något om buffé och vin till de inbjudna gästerna.

Följaktligen åt jag middag hemma innan jag gick dit och infann mig vid stora ingången mot Forumtorget. Där hamnade jag i en växande kö av främst ungdomar och förstod ganska snart att många av dem inte köade för att komma in på just LundeQs prisutdelning utan på annat som ägde rum i Forumgallerian under kvällen – bland annat skulle Darin uppträda.

Men också inne på LundeQ blåste nya vindar. Den alls inte lika stora publiken – jag kände dock igen några från tidigare evenemang – fick till att börja med lyssna på en författarstafett av ganska blandat slag. Innan den delen av programmet var över hann man på andra sidan av bokhandeln påbörja ett poetry slam-program med Kung Henry & Co, och för att vara med på prisutdelningen måste man förflytta sig till den delen av bokhandeln, där det inte fanns några stolar. (Jag och flera med mig tog dock helt sonika våra med oss.)

Knappt hade sen Lars Ardelius tacktalat och satt sig för att signera böcker, förrän ljudet av Darin med komp dånade upp till oss från undervåningen i Forum-gallerian. Jag är inte säker på att många av dem som hade kommit dit för litteraturpriset i motsats till mig ens visste vem Darin var, men han kan nog ha bidragit till att en del av de äldre bokhandelskunderna gick därifrån utan att ens ha hunnit få någon bok signerad av Lars Ardelius.

Ibland tror jag inte kommersialismen är så smart som den utges för att vara.

”En känd Kokk” är missnöjd

I veckans Kryss & Quiz, en bilaga till Aftonbladet jag regelbundet köper, finns ett kryss, signerat Bengt Löfstrand, med Litteratur som tema. Det handlar mest om Jan Guillou, men utöver att ett av svaren förstås ska bli Coq Rouge, efterfrågas också ”en känd Kokk”, Kokk rouge även han förresten. Svaret ska bli Enn.

Jag har ingenting emot att åter igen förekomma i kryssbilagan, men den har blivit sämre under senare tid, kanske för att den tydligen nu produceras av Bulls Presstjänst AB. Jag skickar i det här fallet, lika lite som i fallet Melodikrysset, inte in några svar, men det är klart att jag blir härsken, när kryssen jag löser innehåller konstruktionsfel.

Kryptot, kallat Kryptiskt, har nu fått ny konstuktör, Gudrun Pettersson, och jag konstaterar, att det de två senaste gångerna har varit felnumrerat (i rutorna alltså). Förra gången var det fråga om en ganska enkel felnumrering, så jag löste det ändå, men nu senast blev det in i helskotta fel. Jag skickade mejl till redaktionen och påtalade det här och fick som kompensation per post en värdekupong – som om det skulle hjälpa att gå till Konsum och köpa ett nytt exemplar med samma fel i.

Nej, sätt in den duktiga Anna Hagberg som kryptokonstruktör igen!

Förra numret var för övrigt felbemängt också när det gäller etiketteringen av kryssen. Ett exempel: Östen Nilssons Norrskenskrysset var ett av hans vanliga Sportkrysset med mängder av idrottsfrågor, ett fack jag inte är ett dyft intresserad av.

Skärpning anbefalles!

Melodikrysset nummer 47 2009

I dagens melodikryss spelades – för lodrätt 10 – en melodi, som jag inte kan identifiera. Jag har första och sista bokstaven av tre, N och T, så jag gissar att det sökta ordet är not, eftersom det var hämtat ur en engelsk melodititel. Men jag kan inte den här låten. /”I’m Not In Love” heter låten, upplyser mig genast ett par läsare. Vilket betyder att NOT var rätt svar./

I och med att jag fastnade där, på näst sista frågan, kom jag också ur slag, när jag skulle lösa allra sista frågan, lodrätt 4. Det sökta flicknamnet i titeln är utan tvivel Sue. Titeln har, minns jag, ytterligare ett ord före, men vilket det är minns jag förargligt nog inte. /”Peggy Sue” med Buddy Holly var det naturligtvis! Tack för påminnelsen!/

Resten hade jag inga större problem med.

Men jag hör ju till den där sortens musikälskare som i sin skivhylla har både ”Yesterday” av John Lennon och Paul McCartney och ”Pastoralsvit” av Lars-Erik Larsson.

Jag är en sån där som går på Operan och således har hört Siv Wennberg live, dock aldrig sjungandes duett med Siw Malmkvist – men jag har ingenting mot henne heller. Här hörde vi de båda damerna i ”Musik är ingenting för dig”.

Också Norah Jones finns i mina skivhyllor, dock inte med just ”Chasing Pirates”, som spelades i dag.

Nanne Grönwall har jag rent av hört på en socialdemokratisk partikongress. Fast ”Otacksamhet”, som spelades i dag, var en nyhet för mig.

Caroline af Ugglas såg jag i TV så sent som i går kväll, i Doobidoo. Hon vann inte där heller, men jag hör till dem som gillade hennes bidrag i årets melodifestival, ”Snälla, snälla”.

Som mina läsare vet vid det här laget, höll det nyligen för min del på att ta slut på ”De sista ljuva åren”, för att citera en av dagens skivtitlar. Svaret skulle bli år, och har jag tur, har jag ytterligare ”ett antal sådana” (för att citera Eldeman) framför mig.

Jag är inte religiös, så skulle hjärtat ändå sluta slå, räknar jag med att det då är finito. Jag är förtrogen med och gillar till och med delar av den religiösa repertoaren – ”Lägg din hand”/”Put Your Hand” är ett exempel, men jag undanber mig psalmer och liknande på min begravning.

Det leder osökt tanken till en annan fråga som Eldeman ställde: ”Vart tar man vägen?”. Svarsmelodin var ”Då går jag ner i min källare”, hit med Pierre Isacsson 1974. Den kan ni ju få spela på min begravning.

Jag är ändå glad och tacksam över att ha fått uppleva många glädjeämnen på vägen mot den där källaren, till exempel kärleken och dess frukter, barn. Så vad passar då bättre än att redovisa vilka som tillsammans sjöng ”Something Stupid”, Frank och Nancy Sinatra, far och dotter.

Då är det bara ett svar kvar att redovisa. Visserligen hörde vi här låten i fråga på finska, men visst minns jag ”Brittas restaurang”. Den som gjorde det fina originalet var Gösta Linderholm.

Han turnerade fordom i en valrörelse tillsammans med min kära hustru och framförde då bland annat ”Dina trosor blev kvar på linan”. Hustrun, då minister (när hon senare blev talman, fick hon sluta med politisk agitation), beslöt att tillsammans med den medföljande S-funktionären Eva Warnvik genomföra ett hyss och inhandlade för ändamålet ett par damunderbyxor modell större, som de slängde upp på scenen, medan Gösta sjöng. Enligt vad jag har hört rodnade han en smula.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.