Olof Palme-priset 2009 till Carsten Jensen

Carsten Jensen är en skribent jag alltid läser, när jag hittar artiklar av honom; här i Sverige publiceras han då och då i Dagens Nyheter. Jag har gett hans två senaste romaner, ”Vi, de drunknade” och ”Sista resan”, åt Birgitta, och när vi i fredags deltog i utdelandet av Olof Palme-priset – det var Carsten Jensen som fick det – sa Birgitta till honom hur mycket hon uppskattade de här böckerna, också det han står för i sin egenskap av samhällsdebattör. Det här priset utdelas sedan 1987 årligen till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Bland pristagarna finns Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hanan Ashrawi, Anna Politskaja, Aung San Sun Kyi, Kofi Annan och Parvin Ardalan – Ardalan, som 2007 av regimen i Iran hindrades att lämna landet för att hämta priset, var för övrigt närvarande vid fredagens ceremoni; hon satt bredvid Lisbet Palme, som var den som lämnade över årets pris till Carsten Jensen.

Olof Palme-priset, för närvarande 75.000 dollar (cirka 546.000 kronor) delas alltså ut för insatser i Olof Palmes anda. Motiveringen till att ge årets pris till Carsten Jensen är följande:

”I en tid då solidaritet och medmänsklighet sätts under tryck är behovet av modiga, aktiva och envetna försvarare av människovärdet som störst.

Carsten Jensen har vid sidan om sitt framgångrika författarskap varit en både kompromisslös och kunnig försvarare av alla människors lika värde. I ord och handling har han tagit ställning för de utsattas position i det egna samhället och i världen.

Carsten Jensens engagemang för förföljda och förtryckta har fört honom till krigets Balkan, Burma och Afghanistan, liksom till kyrkor och torg i sitt eget hemland där han försvarat asylsökande flyktingars mänskliga rättigheter.

Carsten Jensen riktar ljuset mot vår självtillräcklighet och trångsynthet. Han bjuder oss att stå upp för humanism, förnuft och framtidstro.”

Carsten Jensens kritiserade i sitt tacktal uttryckligen den inriktning flykting- och invandringspolitiken i Danmark har fått under intryck av Pia Kjaersgaards valframgångar, och i det efterföljande estradsamtalet, som leddes av Luciano Astudillo, kritiserade han både de regerande borgerliga partierna och Socialdemokratiet för deras anpasslighet; det framgick att han inte hade särskilt höga tankar om dansk socialdemokrati efter Svend Auken.

Det här betyder ingalunda att prisceremonin kom att få en ensidig udd mot Danmark. De båda svenska deltagarna i estradsamtalet, Anna-Lena Lodenius och Mustafa Can, synade självkritiskt också svenska attityder i de här frågorna.

Programmet, som leddes av Palmefondens ordförande Pierre Schori och som också innehöll ett par sånger av och med Ane Bruun, fortsatte sedan med mingel i sammanbindningsbanan – prisutdelningen skedde i Riksdagens andrakammarsal.

Vi hade redan tidigare hälsat på Lisbet Palme och hennes och Olofs söner, och nu fick vi tillfälle att träffa många gamla bekanta från vår aktiva tid i partiet.

Den här prisutdelningen, i fredags kringgärdad av pinande vinterväder och trasslande kommunikationer, samlar väldigt många människor som man faktiskt väldigt gärna vill träffa igen. Hela ceremonin är ett starkt vittnesbörd om att det politiska arvet efter Olof Palme, trots att man ibland kan ha sina tvivel, fortfarande lever.

Priset till just Carsten Jensen var i sig ett vittnesbörd om att arvet efter Palme fortfarande lever i socialdemokratin.

Melodikrysset nummer 4 2010

När jag öppnade bloggen i morse, hittade jag detta, som jag gärna vill vidarebefordra till mina läsare:

Hej.
Jag brukar läsa i din blogg när jag inte lyckas med krysset. Och även när jag klarat det. Tycker om att läsa hur du tänkt.
Imorgon kanske jag inte gör krysset för jag ligger på sjukhus med min son som har cancer. Under snart ett år har Gustav varit sjuk och under hösten gjordes en benmärgstransplantation. Allt såg bra ut och så sent som för en vecka sedan var vi alla rätt trygga i att han snart skulle börja skolan och orka leva lite mer som vanligt. Men så kom tumören tillbaka och den växer snabbt och Gustav har inte många dagar kvar att leva. Gustav startade en insamling till Barncancerfonden och jag vill att han ska få se att målet uppnås före han dör. Jag vet att många läser din blogg och ber dig att länka till Barncancerfonden och Gustavs insamling. http://www.barncancerfonden.se/4711
Tack.

Anna i Umeå

Just genom Melodikrysset vet jag att jag når väldigt många människor runt om i landet. Och jag tror inte att ni misstycker att jag på det här sättet vädjar till er att, liksom jag har gjort medan jag löste dagens kryss, tänka på lille Gustav, kanske också sätta in en slant på hans fond.

Från det kan steget tyckas vara långt till Melodikrysset. Men krysset slutade faktiskt i dag med ett stycke tragedi från förr i världen, Povel Ramels fantastiska text ”Varför är det ingen is till punschen?”, som här skulle ge is. Gå gärna in på Kulturspegeln, Sångtexter, om ni vill ta del av hela den svarta texten till den sången.

Ett fornt Stockholm utgjorde också fonden till en annan, men muntrare, tidsskildring, ”Kväsarvalsen”, i vilken en kvanting träder i salen in. Svaret skulle skrivas i pluralis, kvantingar.

Och för att fortsätta på linjen från förr i tiden, fast med miljön i stället förlagd till landet: Ulf Peder Olrog var det som skrev ”Resultat av plöjningstävlan”.

Till avdelningen jordbruk och trädgårdsskötsel, fast på sydligare nejder, får man väl också hänföra ”Yes We Have No Bananas”. Här efterlystes den restprodukt som blir kvar efter konsumtionen, nämligen skal.

På den antimodernistiska linjen var det också att spela ett stycke rag.

Å andra sidan förekom det även pinfärskt material i Melodikrysset – det är ju blandningen av gammalt och nytt som är utmärkande för krysset. Jag tänker nu främst på den lite mer än vanligt uppopade Magnus Carlsson, som vi i dag hörde i ”This Is Disco”.

På den ändan av låturvalsskalan hittade man i dag också Nina Persson och The Cardigans i ”Don’t Blame Your Daughter”.

Ett par melodifestivallåtar hade Anders Eldeman som vanligt tagit med i krysset.

”My Love” med Sofia Källgren från Melodifetivalen 2003 satte inga djupa spår i mitt melodiminne; jag mindes den knappast när jag nu hörde den.

Det lustiga är att jag faktiskt minns Frida med ”Upp o hoppa” i 2008 års festival. Inte för att den skulle vara musikaliskt bättre men kanske för att Frida framförde den med ett slags kroppslig utlevelse, som är svår att glömma.

Det var många svenska artister i dag, flera av dem redan nämnda.

Krysset började med att Robert Broberg sjöng sin ”Maria-Therese”, enligt min mening kanske inte någon av hans allra bästa låtar. Nå, det som efterfrågades var vad Robert sysslar med utöver att komponera, spela och sjunga: han målar också.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” hör väl heller inte till det allra bästa gruppen har gjort. Men här illustrerade låten åtminstone den fråga Eldeman ställde, vad som är den kvinnliga varianten av yrket i fråga: lärarinna.

En betydligt bättre låt är då Lisa Ekdals ”Vem vet?”. Inte du, inte jag stämde nog inte i det här fallet – jag tror det här var en låt som fastnade i musikminnet på de flesta av oss.

Och så slutar vi väl med en låt som kan sägas spegla min syn på den rådande årstiden: ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Jag instämmer med Stig Olin.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 3 2010

I dag har jag råkat ut för en ordentlig blackout – jag talar nu om V6 + V7. Jag kom inte i håg titeln på låten som spelades, men jag tror det var en ABBA-låt. I så fall heter en av upphovsmännen Benny Andersson. Den andra delen av fråga förstod jag inte riktigt, men vad jag kunde begripa efterlystes en engelsk grupp, vars namn i direkt översättning blir ett ”fenomen”. The Shadows går in, och i så fall skulle svaret bli skuggor. Dess värre vet jag inte om de har spelat in något av ABBA. /Låten var hämtad ur Chess och har spelats in av The Shadows, så de svar jag angav blev ändå korrekta./

Veckans Evert Taube identifierade jag också, först utan att komma på vistiteln. Men det måste ha varit ”Himlajord”, eftersom landet som efterlystes måste bli Australien.

Dansband ligger utanför det jag brukar lyssna på, men det började i dag med ett sådant, Arvingarna, som spelade ”Kärlek överallt”. Det bästa med Arvingarna var att gruppnamnet gav en massa ledbokstäver.

Det hjälpte mig till exempel att komma på att den som sjöng ”Have You Ever Really Loved a Woman” var Bryan Adams. Fast det hade jag nog klarat ändå.

Ännu lättare för mig var det att klara frågan intill, lite av en lustifikation från Anders Eldemans sida: TV-signaturen vi fick lyssna på hörde nämligen till ”Familjen Adams”.

Då tyckte jag den andra TV-frågan var svårare. Den svenska serien, med bland andra Nalle Knutsson, har jag nämligen aldrig sett. Men Google hjälper: den hette ”Club Goa”.

I TV gick också den barn-TV-serie vars signatur vi hörde, ”Fablernas värld”, där en av de centrala figurerna var en uggla. Den minns jag; jag hade barn i tittaråldern på den tiden.

Och nog har jag också sjungit ”Sov du lilla videung” för mina barn, minns den också från Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?” som vi använde i småskolan.

Jag hör till den kategori som gärna ser ”Allsång på Skansen” i TV. Men vad hette den grupp som backade upp Lasse Berghagen? Lili Öst hjälpte mig på traven: Avec var det!

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men redan innan Anders Eldeman hade meddelat filmtiteln, hade jag kommit på att kompositören till filmmusiken var Francis Lai.

Gamla psalmer kan jag sen folkskoletiden, men jag har luckor i min kunskap om den frireligiösa repertoaren. Den sång av Pelle Karlsson vi hörde måste dock ha varit ”När du går över floden”.

Slutligen ett par frågor där jag var på helt säker mark.

Ulf Lundell har jag allt av, däribland CDn ”Omaha”, där man hittar ”Lilla kärleken”.

Han liksom Nina Simone har en omisskännlig röst. Henne hörde vi sist i dag, med ”My Baby Just Cares For Me”.

Det senare gäller också i mitt fall.

* * *

På jakt efter något svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller meed att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Middagsouvertyr och sen saga, svit och symfoni

Min förkylning släppte lagom till den hjärtkontroll jag hade kallats till på Akademiska. Resultaten av alla prover – även av dem jag tog på Vårdcentralen under midvinterbesöket i Öregrund – var fina, men jag passade förstås på att fråga läkaren om mina nattliga andningsbesvär. Han ville ogärna tro att de förorsakades av den kolesterolsänkande medicin jag skulle ta till natten, men jag fick lov att prova med att i stället ta den här tabletten på morgonen. Och se: de senaste nätterna har jag kunnat sova utan problem.

Med allt detta som bakgrund föreföll det inte helt fel att gå ut och äta en bätte middag som upptakt till torsdagskvällens konsert i Musikens hus. Vi hade läst om en ny och prisad restaurnag, Villa Anna, och beslöt oss för att pröva den,

Villa Anna, med adress Odinslund 3, ligger lite avsides, men vi letade oss dit, lite på känn. Det handlar om ett pyttelitet hotell med en ganska liten restaurangdel, vilket senare kompenseras med hög kvalitet och tillhörande höga priser. Miljön och bemötandet är trevliga och maten väl värd att pröva, så jag hoppas verkligen att fler hittar dit än vad som var fallet denna tidiga torsdagskväll.

Vi valde att bara äta huvudrätt men fick dess förinnan också torkade, salta rödbetsflarn och sen en liten hummersoppa. Vi hade valt fågel från Jenny på Hagby gård, vilket var lika med ungtupp och knaperstekt anklår med sås av röda och gula betor, bruna och vita bönor i hårdost från Eskesta och mörk anksky. Det här var mycket gott; jag ber att få tacka både Villa Anna och Birgitta som bjöd.

Från Odinslund vandrade vi sen, längs måttligt snöröjda trottoarer, till Musikens hus.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester hade som tema ”Saga, svit och symfoni” och leddes, kompetent och lyhört, av en gästdirigent, tysken Roland Kluttig.

Programmet började med en konsertouvertyr, nummer 4, opus 32, till ”Sagan om den sköna Melusina” av Felix Mendelsohn (1809-1847). Den saga som berättas handlar om en kvinna vars underkropp varje lördag förvandlas till en sjöjungfrus stjärtparti, och musiken sägs därför innehålla böljande vågrörelser. Själv har jag svårt för det här slaget av tolkningar av musik – men vacker var musiken hur som helst.

Nästa kompositör var Béla Bartók (1881-1945), med Svit nummer 2 för liten orkester, opus 4. Det här är ett ungdomsverk, skrivet 1905-1907 i det övergångsskede då Bartók började ta upp element ur ungersk folkmusik i sina kompositioner. Femtonsskalan i den avslutande fjärde satsen har hämtat inspiration från transsylvanisk folkmusik; Transsylvanien med en stor ungersk befolkning var ju på den tiden en del av Ungern. Den här musiken innehåller både ovanliga och ljuvligt vackra klanger.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en ouvertyr, nu till Gioacchino Rossinis (1792-1868) opera ”Italienskan i Alger”, skriven när Rossini var blott 21 år gammal. Jag har aldrig tidigare hört den här operan, men jag fångades genast av musikens variation och dramatik.

Konserten avslutades med Franz Schuberts (1797-1828) Symfoni nummer 3 i D-dur. Efter en långsam inledning följer tre satser som andas en lätt sinnesstämning. Schuberts musik har i den här symfonin en mycket ljus ton.

Melodikrysset nummer 2 2010

Lagom till dess att Birgitta kom hem från sitt UNICEF-möte i New York blev jag dunderförkyld: jag har snuva, och huvudet känns tungt.

Det här bidrog säkert till att jag hade avsevärda problem med en del av frågorna i dagens melodikryss. Men jag är en envis jävel, och till slut lyckades jag ändå lösa det.

Moneybrother, det vill säga Anders Wendin, ligger till exempel utanför det jag brukar lyssna på, men med hjälp av ett växande antal ledbokstäver kom jag till slut på att det var han som sjöng ”They Are Building Walls Around Us”. (Jag har googlat fram den långa låttiteln.)

Amanda Jenssen hör heller inte till de artister jag brukar lyssna på, men visst var det hon som sjöng ”Happyland”.

Fast mer förargligt är det när en gammal, välkänd melodi vållar en besvär, i det här fallet kanske också beroende på frågeformuleringen, ungefär: om det ska kunna göras, krävs det att en sådan är angiven. Den här Elvis-låten, som jag så väl kände igen men inte kom ihåg titeln på, malde länge i mitt huvud, tills jag plötsligt kom på vad den hette: ”Return to Sender”. Ja! Då fordras det att man anger avsändare.

Initialt hade jag också problem med flerledsfrågan till Elton John-låten. Det här var ju hans hyllning till prinsessan Diana, ”Candle In the Wind”, och då måste svaret på frågan vad personens barn är bli prinsar.

Det tog till och med en stund innan jag kom på att det jag hörde spelas var ”Kiss Me, Honey, Honey, Kiss Me”, som vi minns med Shirley Bassey. Det man i titeln och refrängen vädjar om är alltså en kyss.

Många av de andra frågorna var desto enklare, kanske för att de i någon variant har förekommit i tidigare kryss.

Det gäller till exempel Petra Nielsen i Melodifestivalen 2004 med ”Tango, tango” (eller ”Tängo, tängo” som hon sjunger).

Att engelska flottan har siktats vid Vinga har vi väl också hört förut.

Och nog har vi även tidigare varit i Per-Martin Hambergs Östersund, som han 1969 skrev så lyriskt om i sin ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med.

Och till och med i den där pottan där Hans Alfredsons Styrman Karlsson fastnade med foten har vi varit i något tidigare kryss.

Anders Eldeman har också en påfallande lust att återvända till samma artister, även om han kan variera låturvalet.

Cher gillar han uppenbarligen. I dag fick vi höra henne i ”Believe”.

Och Alf Robertson har vi väl också hört förut, om än inte i den svårt sentimentala ”Jag är inte den jag var förut”.

Jag tror nog att också Lars Molins TV-serie från 1989-1991 ”Tre kärlekar” har varit med förr. Jag gillade den här serien, träffade också några gånger Lars Molin inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening; Lars satt förresten i kulturnämnden för (S) i Östhammar. Musiken vi hörde skrevs av den förträfflige Ted Ström.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med ytterligare en film, ”4:50 från Paddington”, som bygger på en av Agatha Christies bättre deckare. I den filmversion den musik av Ron Goodwin vi hörde hörde hemma i spelades Miss Marple av den fantastiska Margaret Rutherford. Jag har skrivit om den här lyckade filmatiseringen – se ovan under Kulturspegeln, Film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Några dagar i januari

Efter hjärtinfarkten i höstas ansträngde jag mig verkligen för att öva upp konditionen genom att ta en promenad varje dag. Värre har det blivit när snön och kylan kom på allvar: det är tungt att gå i snö, och när det är riktigt kallt ute, känns det motigt att gå utomhus. De många helgerna har väl också gjort sitt till för att förslappa mitt annars ganska viljestarka jag.

När jag skrevs ut från Akademiska, fick jag en rad för mig nya mediciner, däribland en kolesterolsänkande. När jag före jul var på återbesök – talade med en sköterska – fick jag veta att den här medicinen, i motsats till alla mina andra, skulle tas inför natten. Därefter uppträdde ett fenomen som jag aldrig har varit med om förut. Flera gånger har det hänt att jag har vaknat vid fyratiden på morgonsidan och känt ett obehag över att inte få tillräckligt med syre – jag har då vankat runt i den mörka bostaden, snutit mig upprepade gånger, druckit lite vatten, ett par gånger använt nässprej, satt mig i en fåtölj och vilat; det har känts bättre att sitta än att gå. Så småningom har jag kunnat gå och lägga mig igen, också somna om.

Möjligen är det så att det här fenomenet mest inträffar de gånger jag före läggdags har druckit alkohol, alltså på helgkvällar; jag dricker aldrig alkohol till vardags. Jag har tid hos en hjärtdoktor på Akademiska nästa vecka, och då ska jag fråga honom om den här kvällsmedicinen eller möjligen någon annan av mina nya kan få den här effekten.

Allt det här har sammantaget gjort att min kondition inte är något vidare. Jag märkte det i går, när jag var på Tjugondag Knut-mottagning på Uppsala slott. För att ta sig till det här slottet, beläget högst uppe på en höjd, måste en billös person som jag gå uppför en ganska brant backe. Det tog emot, så in i helvete. Jag fick lov att stanna och vila flera gånger innan jag tog mig ända upp.

Men naturligtvis fick jag på det viset den där motionen som jag behöver. Under rådande väderleks- och temperaturförhålladnen försöker jag för övrigt, så snart det går, förena motionspromenaden med något jag måste göra: gå på Konsum och handla, köpa medicin och hygienvaror på Apoteket på Svartbäcksgatan, släpa hem det Ulf Lundkvist i serien ”Assar” har döpt till ”ond saft” från Systemet, göra regelbundna besök på Musikörat och Lundequistska för att köpa skivor respektive böcker och annat sådant som har något annat syfte än att bara motionspromenera.

Nå, när jag väl hade tagit mig uppför den där branta och långa backen till Slottet, möttes jag av inte mindre än tre landshövdingar. Först välkomnades jag och de övriga gästerna av Leif Byman, som är tillförordnad landshövding. Lite längre in fick jag tillfälle att hälsa på den tillträdande landshövdingen, Peter Egardt – vi har träffats, men känner inte varann närmare, fast nu kommer vi förstås att ses då och då. Och sist i raden stod den nyss avgångne, Anders Björck. Han avtackades för övrigt lite senare med en medalj. Byman och även Egardt talade, och Egardt fäste Uppsala läns förtjänstmedalj på Anders Björcks kavajslag. Det framgick att Björck och Egardt en gång (med visst bistånd av Thage G Peterson) har försökt återinföra ordensväsendet i Sverige men att detta efter ett regeringsskifte stoppades av Ingvar Carlsson.

Under mottagningen träffade jag åtminstone tre före detta landshövdingar till, Hans Alsén, Jan-Erik Wikström och Ann-Cathrine Haglund.

Men jag talade mest med två journalister och en framstående (S)-politiker från Uppsala. Journalisterna var Janne Norling på TV 4 och Kersti Kollberg, pensionerad från men fortfarande lite aktiv på UNTs ledarsida, (S)-politikern Lena Hartwig, hon som tog striden för att Uppsala äntligen skulle få sitt Musikens hus.

Det blev förstås lite vänliga frågor om min infarkt, men så småningom kom samtalet in på ämnet bloggar – jag berättade nämligen hur många av mina läsare som hörde av sig med uppmuntrande tillrop, när jag låg inlagd på Akademiska. Jag noterade för egen del också, att mitt bloggande om olika kulturyttringar helt uppenbart läses till exempel av en del av teaterpubliken här i Uppsala.

Eftersom tre av oss var yrkesskribenter och Janne liksom jag skriver blogg, kom samtalet förstås in på det faktum att även bloggskrivande, åtminstone kvalificerat sådant, tar tid och fordrar stil- och språkkänsla men att skrivandet för oss som har skrivit i årtionden ändå inte behöver ta ruinerande lång tid – hos oss gamla skrivare sitter skrivandet så att säga i fingertopparna.

Stackars Lena konfronterades då av Janne med att hon ju också har en blogg, dock att hon sedan starten 1 november 2007 bara har lyckats skriva sammanlagt åtta inlägg. Lena försökte försvara sig med att hon twittrar flitigare men medgav i nästa stund att hennes twittrande ofta skedde mycket sent på kvällskvisten och nästan liks ofta bestod av ”Nej, jag måste sova nu!”.

Men annars är hon en både vaken och klok politiker, Lena. Hade inte hon varit Socialdemokraternas leading lady under förra mandatperioden, hade det väl aldrig blivit något Musikens hus.

Både de här och flera andra undrade vad jag hade gjort av Birgitta; hon var nämligen för ovanlighetens skull inte med på Slottet.

Jag berättade då, att Birgitta den här veckan är i New York, på UNICEF-möte i FN – hon är ordförande i svenska UNICEF, en organisation som utmärker sig för mycket höga insamlingsresultat och försumbart små omkostnader.

Vi har talats vid i telefon ett par gånger, om att hon har varit framgångsrik med sina synpunkter på det dokument som skulle antas, om jordbävningskatastrofen på Haiti, men också om promenader på Manhattan och ett privat konsertbesök i Lincoln Center.

Det är nästan så att jag längtar dit jag också, men i samband med nästa UNICEF-möte är det Annas tur att få följa med; hon har sen gammalt en innestående presentresa, fast då tänkt att gå till ett helt annat mål – OBS att det inte är UNICEF som betalar detta.

Själv är jag ändå glad, jag också. I morgon kommer Birgitta hem till mig.

Melodikrysset nummer 1 2010

Det fanna i dagens melodikryss bara en fråga som jag inte kunde själv. Men det finns ju Google! Så jag lyckades i alla fall ta reda på att han som sjöng ”Hela dagen var ett disco” hette Markus Krunegård.

Fast dess förinnan hade jag haft ett annat slags problem med krysset: Det kryss som var infört i Aftonbladets TV-bilaga (som jag brukar använda när jag löser krysset på lördagsmorgnarna) var fel kryss, och innan jag förstod det och hann byta till fredagens vanliga Aftonblad, hade jag hunnit bli ganska förvirrad – ingenting stämde.

Det var ju till exempel helt uppenbart att den som sjöng ”Till den person som tillgrep i går…” var Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson.

Och visst kände jag igen ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady” – jag såg uppsättningen med Jarl Kulle och Ulla Sallert 1959 – men var skulle de här orden in?

När det till slut gällde ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas ur årets melodifestival, passade Ugglas och inte af in i det kryss jag tragglade med.

Men när jag hade hunnit fram till Fridolf Rhudin och ”Waxholm ettan”, hade det gått upp ett ljus för mig, och jag hade bytt till rätt kryss.

”Waxholm ettan”, komponerad av Fred Winter, ingick i filmen ”Pojkarna på Storholmen” från 1932.

Dagens kryss rymde också en annan gammal filmmelodi, ”Swing it, magistern” ur filmen med samma namn från 1940, där den sjöngs av Alice Babs.

Filmad blev så småningom också ”Stinsen brinner”, ursprungligen en revy med Galenskaparna/After Shave 1987. Här hörde vi Anders Eriksson sjunga.

Den av Jules Sylvain komponerade ”När en stjärna från himlen faller” har varit med i inte mindre än två filmer, båda från relativt sen tid: ”Älskling på vift” från 1964 och ”Långt borta och nära” från 1976.

Den här melodin har, liksom flera andra, varit med förr i Melodikrysset. Ett annat exempel är barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring…”.

Dagens andra melodifestivalare var ”Diggi-loo diggi-ley”. Med den vann Herreys inte bara Melodifestivalen 1984 utan också det årets Eurovision Song Contest.

”Jag vill vara din, Margareta” minns vi från Svensktoppen 1976. De som sjöng då och nu var Sten & Stanley.

Fast apropå Svensktoppen: själv gillar jag ännu mer ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (det vill säga Linda Carlsson).

Jag lyssnar gärna på båda de här. Winnerbäcks samtliga skivor finns i våra skivhyllor – somligt har jag också skrivit om (se Kulturspegeln, Musik). Och Miss Li har jag hört live, på kongressfesten under den senaste socialdemokratiska partikongressen, den på Älvsjömässan.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett ode till glädjen och broderskapet

Nyårsvistelsen i ett kallt och igensnöat Öregrund bröts av att vi skulle bevista en trettondagskonsert i Musikens hus i Uppsala. Vi åkte först hem med vår packning, och sen tog vi oss till Musikens hus för att, före eftermiddagskonserten, äta en sen lunch i husets restaurang.

På programmet stod Ludwig van Beethovens (1770-1827) Symfoni nummer 9 i d-moll, opus 125. Beethoven skrev den här symfonin 1823-1824, och trots att han var döv allt sedan 1818, blev den här symfonin, nian, ett under av skaparkraft och musikalisk skönhet.

Konserthusets stora sal var fylld av förväntansfull publik, och på scenen rådde inte mindre trängsel: utöver Uppsala kammarorkester fanns där Gustaf Sjökvists kammarkör och Storkyrkans kör. Solister var Marianne Hellgren Staykov, sopran, Maria Forsström, alt, Mats Carlsson, tenor, och Karl-Magnus Fredriksson, bas, men det var framför allt de avslutande körpartierna som utgjorde konsertens höjdpunkt, detta sagt utan att vara menat som något förringande av det övriga – också orkestern, även den under ledning av Gustaf Sjökvist, spelade mycket njutbart, till exempel i det scherzo som finns i symfonins andra sats.

Beethovens nia är ett märkligt stycke bland annat för att den till att börja med, som brukligt, är orkestermusik fastän en mycket varierad sådan men sedan, i slutet, blir ett verk för kör och orkester. Vad Beethoven där har gjort är att ha tonsatt Friedrich Schillers (1758-1805) ”Ode an die Freude” (”Ode till glädjen”) från 1785.

Den här melodin är numera också känd som ”Europahymnen”, alltså EUs ”nationalsång”, och även jag som inte är någon anhängare av någon europeisk nation kan ju tycka, att man kunde ha valt betydligt sämre musik för ändamålet. Schillers tyska originaltext fanns, tillsammans med en översättning till svenska av Hugo Tigerschiöld, i programbladet, och den innehåller bland annat det idealistiska budskap, som jag antar har lockat EU och dess tillskyndare: ”Alle Menschen werden Brüder” (”Alla mänskor bliva bröder”). Fast i EU-sammanhang är det ju musiken vi hör, och den är både mäktig och underbar.

Den här musiken av Beethoven och nämnda ansatser i Schillers text har genom tiderna kommit att användas i ganska vitt skilda sammanhang. I mitt eget fall har jag kommit att intressera mig för deras användning på den politiska vänsterkanten. Mycket tidigt i mitt skivsamlande hörde jag till exempel flera insjungningar av den med den amerikanske folksångaren och vänsterikonen Pete Seeger.

Han sjöng då inte någon engelsk översättning av Schillers text utan, alltså till musiken ur Beethovens nia, följande text, där de två första stroferna är skrivna av Josephine Bacon och den tredje av Don West:

Hymn for Nations

Amerikansk text: Josephine Bacon, tredje strofen av Don West

Musik: ”Ode till glädjen” ur Ludwig van Beethoivens ”Symfoni nummer 9 i D-moll”, 1823-1824

Brother, sing your country’s anthem,
Shout your land’s undying fame,
Light the wondrous tale of nations
With your people’s golden name;
Tell your parent’s noble story,
Raise on high your county’s sign.
Join, then, in a final glory.
People lift you flag with mine!

Hail the sun of peace, now rising,
Hold the war clouds closer furled;
Blend our banners, o my brother,
In the rainbow of the world!
Red as blood and blue as heaven,
Wise with age and proud of youth,
Melt our colors, wonder woven,
In the great bright light of truth!

Build the road of peace before us,
Build it wide and deep and long;
Speed the slow, remind the eager,
Help the weak and curb the strong
None shall push aside another.
None shall let another fall,
March beside me, o my brother,
All for one and one for all!

I ett stencilerat sånghäfte från arbetarrörelsens barnorganisation Unga örnar hittade jag en anonym svensk version, som inte är någon ordagrann översättning men utan tvivel samma andas barn:

Och nu ljuder nya toner

Svensk text: Unga örnar

Musik: ”Ode till glädjen” ur Ludwig van Beethoivens ”Symfoni nummer 9 i D-moll”, 1823-1824

Och nu ljuder nya toner,
nya toner hör kamrat.
Samla världens millioner,
gör all världen till en stat.
Till en stat där nöd och faror
som en saga finnes blott.
Alla länder byter varor,
alla gör de var sin lott.

Över gamla gränser där som
broderblodet en gång flöt.
Ska den nya släkten samman
odla markens korn till bröd.
Hatet måste vi begrava,
fred för syster och för bror.
Fred på jorden, fred på haven,
fred för alla barn på jord.

Om någon känner till vem som skrev den här svenska texten och när det skedde, är jag tacksam för att få veta detta.

Både den amerikanska och den svenska texten publicerade jag i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Där finns också noter och ackordanalys.

Text och noter (amerikanskt original) i:

Silber, Irwin (redaktör): ”Reprints From Sing Out!, Vol 1” (Oak Publications, New York, 1962)

Inspelningar på skiva:

Seeger, Pete: ”Dangerous Songs!?” (CBS SBPG 62751, 1966, på CD Sony 65261, 1998)
Seeger, Pete: ”Darling Corey and Goofing Off Suite” (Smithsonian Folkways SFW 40018, 1993)
Seeger, Pete: ”Pete” (Living Music LMUS 0032, 1996)
Seeger, Pete: ”Songs of Struggle & Protest: 1930-1950” (Folkways FH 5233, 1959)
Seeger, Pete: ”Wimoweh” (Folkways FTS 31018, 1968)

Melodikrysset nummer 53 2009/2010

Veckans kryss, som jag löste med en kopp kokkaffe på bordet och snöfall utanför fönstret (jag är i sommarhuset i Öregrund), innehöll en del knepigheter, tyckte jag.

Lady Gaga, här med ”Paparazzi”, hör inte till de artister jag spontant kan, så här tog jag hjälp av Google.

Lite tankemöda beredde det mig också att komma på filmen med Carl-Gustaf Lindstedt – jag har nämligen aldrig sett den. Eftersom ett av orden såg ut att bli nolla, hittade jag till slut filmtiteln, ”En nolla för mycket” – filmen kom 1962. I den förekom en melodi, som användes som signaturmelodi i Hylands hörna, Carl-Henrik Norins ”Zero, Zero”. Lill-Babs sjöng in den på skiva men då med titeln ”Att vara förälskad”. Men det är kul att få något att bita i i krysset!

Carl-Gustaf Lindstedt, den gamle sossen, fanns förresten med på ytterligare ett hörn i dagens kryss, då som en av de drivande i Casino-revyn. Casinogänget sjöng ”Nu tar vi tagelskjortan på”, som här alltså skulle ge tagelskjorta i singularis.

När det gällde ”Teskedsgumman” som adventskalender i TV, spelades gumman av Birgitta Andersson, och hennes redskap var alltså en sked. Hennes gubbe spelades av Carl-Gustaf Lindstedt, och då kan det vara på sin plats att påminna om att inte bara han utan också Birgitta ställde upp för socialdemokraterna i flera valrörelser. Och om att han som skrev böckerna om Teskedsgumman, norrmannen Alf Prøysen, var trogen Arbeiderpartiet, skrev bland annat regelbundet kåserier i partiets tidning Arbeiderbladet. Hans sånger sjungs alltid på norska (S)-kongresser, vet jag av egen erfarenhet.

Jag har inte sett ”Buddy Holly – the Musical” på Göta Lejon i Stockholm, men ”Everyday”, som jag tror låten heter, sjöngs utan tvivel av Brolle, åtminstone förr med Jr påhängt på namnet.

Dagens melodifestivalmelodier var inte alltför svåra.

Från 2008 års tävling kom ”Lay Your Love On Me” med BWO där Alexander Bard är en central person. Den har en melodi som är ganska lätt att komma ihåg.

Detsamma gäller Py Bäckmans ”Stad i ljus”, som Tommy Körberg sjöng 1988.

Lätt att komma ihåg är likaså Orups ”Det gör ont” från 2004, som Lena Ph i Eurovision Song Contest framförde på engelska: ”It Hurts”.

Men Anders Eldeman hyser också kärlek till gamla gudar.

I dag spelade han till exempel Evert Taubes fina ”Som stjärnor små” och Karl Gerhards (KG) roliga ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, här dock i modern tappning med Magnus Uggla. Jag har faktiskt skrivit om Ugglas Karl Gerhard-CD – se Kulturspegeln, Musik.

Povel Ramel, en annan klassiker, hörde vi i dag i skepnad av Bunny Blom. Kul att höra potpurriet med alla damer: ”Min söta lilla Inga”, ”Anna, du kan väl stanna”, ”Är det nån som sett Maria?” och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?”.

Och bland klassikerna hör också Lasse Dahlquists ”Jolly Bob” hemma. Men är Bob verkligen ett efternamn?

Slutligen: även Tom Jones’ inspelning från 1966 av ”The Green Green Grass of Home” får väl vid det här laget räknas som en klassiker.

Fast utanför fönstret är det inget grönt gräs – där faller snön allt ymnigare.

Ett gott nytt år – gärna med en grön och solig sommar – önskar jag er, alla mina läsare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett gott nytt – ett socialdemokratiskt – år!

Jag har varit ute en sväng i dag också, varit och handlat ingredienserna till den nyårsaftonsmiddag jag ska laga. På Konsum träffade jag anställda – vänner – som frågade hur jag mådde och tillönskade mig gott nytt år. Birgitta inte bara följde med mig till Konsum utan har också varit ute på tomten ett par svängar: Dels tog hon in enris och prydde det med julprydnader – granen står ju kvar i lägenheten i Uppsala. Dels skottade hon runt grinden och så gången upp till huset – vi har haft ett tidvis ymnigt snöfall i dag.

Hon tillämpar en fin gammal socialdemokratisk värdering: är solidarisk med en som just nu är mer skröplig än hon är.

Upprördheten över hur cancersjuka och en människa som just har förlorat ett barn behandlas påminner om att de klassiska vänstervärderingarna fortfarande lever.

Inför 2010 kan vi bara hoppas att denna folkliga vrede ska bära ända fram, leda till en röd-grön valseger.

Men ska socialdemokratin dessutom kunna bibehålla sin ledande ställning inom den röd-gröna valalliansen och, ännu hellre, stärka denna, måste partiet hitta sin själ, återvända till allt det som en gång förde det till de stora segrarna. För när väljarna med egna ögon ser att socialdemokratin står för de solidariska lösningarna och att en socialdemokratisk politik ökar jämlikheten i samhället, kommer den gamla tilltron till partiets förmåga tillbaka!

Snart ska jag ut i vintermörkret och tända marschallerna, som ska lysa oss in i det nya året.

Må 2010 bli ett socialdemokratiskt år!