Melodikrysset nummer 41 2010

I dag har jag lyssnat på och löst Melodikrysset med utsikt över en höstlig trädgård – jag tillbringar alltså helgen i Öregrund. För egen del kom jag ut hit, till ett utkylt hus, redan i torsdags, men jag hann få upp värmen och laga en värmande middag – en estnisk köttsoppa – till dess att jag fick sällskap av först Birgitta, sen sonen, Matti, och hans sambo Karin.

Karin gav mig förresten indirekt hjälp med att lösa den ena av de två frågor i dagens kryss som jag inte spontant kunde själv, den med operadivagruppen. Det vill säga, hon kunde inte dess namn men däremot namnet på låten den sjöng, ”Unbreak My Heart”. Sen var det ju bara att googla. I det här fallet var det alltså inte Tony Braxton som sjöng, utan Il Divo.

Som mina läsare vid det här laget vet, har jag också regelmässigt problem med låtar och artister som emanerar från Idol, som jag aldrig någonsin har sett. Så i det fall som förekom i dag googlade jag på en bit text jag snappade och fick upp Marie Picasso. Hennes låt hette ”Winning Streak”.

Resten var lätt för mig, inte bara för att jag i ett par fall har en gammal politisk relation till låtarna eller låtmakarna.

Jag har till exempel gett ut sångboken ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), och i min andra sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) finns den sång som spelades i dag, ”Balladen om Joe Hill”. Den hörde vi i dag sjungas av skådespelaren Tor Isedal.

Om Cornelis Vreeswijk och min relation till honom har jag berättat tidigare – bland annat ställde han upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag då var. I dag hörde vi hans ”Somliga går i trasiga skor”, faktiskt ett slags politisk text den också.

Den låten har latinamerikansk bakgrund, och därför passar det väl bra att redovisa titeln på den melodi av Kai Gullmar vi i dag hörde Hasse Tellemar spela, ”Uti Rio, Rio de Janeiro”.

Kai Gullmar är en kär gammal bekant från radion i mina unga år – dock har jag aldrig hört henne live. Däremot har jag flera gånger hört Povel Ramel live. Fast just ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” spelade vi på vevgrammofon på verandan i Juniskär när jag var i pojkåren.

När jag var i pojkåren, tragglade vi inte bara psalmverser utan gick också på mötena på bönhuset i Juniskär, det senare nog inte av religiösa skäl utan mer för att bönemötena var ett av de få nöjena som som fanns där på landsbygden utanför Sundsvall. Det här har bidragit till att jag, trots att jag blev ateist i samband med konfirmationen, kan också stora delar av den religiösa sångskatten. Så visst kan jag sjunga med, när melodin i radion lockar fram orden ”Han har öppnat pärleporten”.

Viss religiös anknytning hade också originallåten till parodin ”Åsa Bodén”. Den hette nämligen YMCA (ungefär KFUM), när den blev hit med The Village People.

Men naturligtvis sjöng vi inte bara psalmer, när jag gick i småskolan, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Också ”Blinka lilla stjärna där” fanns på vår repertoar. Och den hänger ju fortfarande med, har jag förstått av barnbarnen.

”Vem ser ett barn?” – en melodi hämtad ur ”Chess” – sjöng Anders Ekborg. Att se barnen, och för den delen barnbarnen, tror jag för egen del är något vida viktigare än att överösa dem med presenter.

Ångrar åtminstone något i livet gör vi väl lite till mans, det må gälla barnen, barnbarnen eller andra. Men på det hela taget ångrar jag inte mitt liv – det har varit innehållsrikt och gett mig mycket. Så med Edith Piaf sjunger jag ”Non, je ne regrette rien”.

Och då återstår, vad jag kan se, bara ett frågesvar att redovisa. ”Riverdance” har jag inget djupare förhållande till – men jag har sett snuttar av den här scenshowen i TV.

Fast plötsligt upptäcker jag att jag ändå har glömt att redovisa svaret på en fråga: ”Moviestar” sjöngs in av Harpo 1975 och blev en jättehit inte bara här – den blev listetta i ett tiotal länder. Undras om det hade gått lika bra om artisten i stället hade kallat sig Jan Svensson.

Åter i ett höstligt Öregrund

Vi har flyttat in till stan, Uppsala, men återkommer under några veckohelger till sommarhuset i Öregrund, innan vi stänger för vintern.

Birgitta kommer först i morgon, fredag, tillbaka från sin veckolånga kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan – jag har fått telefonrapporter om hur arbetet framskrider med den skinnväst hon håller på att förfärdiga. Också hon kommer då till Öregrund, men jag för min del åkte ut redan i dag.

Vädret var kyligt men i huvudsak soligt när jag gav mig i väg från Uppsala i eftermiddags, men längre ut mot kusten möttes bussen av blåst och regnskurar. Promenaden från busshållplatsen till huset på Håkanssonsgatan där vi bor tog på min usla kondition: Den häftiga blåsten grep tag i både rocken och väskorna. Men jag tog mig hem och in, bara för att finna att varmluftsaggregatet, som är ställt på betydligt mera, bara hade lyckats åstadkomma en inomhusvärme på plus tolv grader.

På väg upp till huset från grinden vadade jag i asklöv: Alla löven på den väldiga, flerstammade asken hade ramlat av. Hösten har fört ett strängt regemente i trädgården, konstaterade jag, när jag tog en inspektionstur i den. Men de röda vinteräpplena på träden med sentmognande frukt satt i alla fall i huvudsak kvar på träden – de här äpplena kommer jag nog att plocka av under den kommenade veckohelgen.

Sen gick jag till Konsum och bunkrade lite för en ensam middag i kväll och så frukost i morgon. Fast i morgon måste jag handla mera. I morgon kväll kommer inte bara Birgitta utan också Matti och Karin för att hälsa på över helgen. Den höstliga kylan och blåsten får vi försöka kompensera med god mat och mänsklig värme.

Strax är min egen middag klar. Jag satsar på att kålpudding och potatis ska ge mig energi och värme.

Att kalla en katastrof för en katastrof vittnar i alla fall om insikt

Jag var på månadsmöte med Uppsala arbetarekommuns representantskap i går, för en gångs skull utan sällskap – Birgitta är på veckolång kurs på hemslöjdens gård Sätergläntan uppe i Dalarna.

I centrum för det här mötet stod förstås det katastrofala valresultatet, och det enda som gladde mig under den diskussionen var just att ingen försökte göra gällande att valresultatet var något annat än just en katastrof. Ardalan Shekarabi från partiets kriskommission inledde i öppen och självprövande anda, och i den gruppdiskussion som följde – i min grupp ingick bland andra Peter Gustavsson, Hilde Klasson och Lena Sommestad – försökte vi verkligen nagelfara vad som gick fel. För egen del tog jag i den här gruppdiskussionen upp bland annat den mycket för sena lanseringen av valmanifestet med dess alltför breda anslag.

Sådant går ändå att dra lärdom av till kommande val, men för min del tror jag att vi, och med ”vi” menas här också partiets kriskommission, måste ägna mycket skarpsinne åt att analysera den del av valresultatet, som innebär att landet politiskt håller på att delas i ett rött men glesbefolkat Sverige och i ett blått och befolkningstätt Sverige samt orsakerna till detta. Också i Uppsala län ser vi detta tydligt: Den socialdemokratiska andelen var i det till det röda Norrland angränsande Älvkarleby 48,94 procent i riksdagsvalet, medan resultatet för vårt parti i Uppsala, 24,01 procent, mer påminde om resultatet i det angränsande stockholmsorådet (där det för övrigt delvis gick ännu sämre).

Klasstruktur, näringsstruktur, livsstil, axeln social påverkan/individualism, mediasituation, tillgång till jobb och mycket annat är säkert alla faktorer som spelar en viktig roll för väljarnas allt mer geografiskt olika och, bland annat, näringsgeografiskt betingade beteende.

Men även om man gör denna nödvändiga analys, har man ändå bara gjort halva jobbet. Hur ska man få människorna i de blå och indivudualistiska och växande områdena att politiskt dra slutsatser som bättre sammanfaller med dem som människorna i de röda områdena fortsätter att dra, och vilka krav ställer detta för att lyckas på den socialdemokratiska politiken?

Jag har en del idéer om detta också, men jag spar dem för det samtal i frågan en av medlemmarna i kriskommissionen, Kajsa Borgnäs, har bett att få med mig.

En fredagskväll med det nutida Laboremus

Jag blev uppringd om medverkan i ett veckoslutsseminarium anordnat av Laboremus, den förening jag var mycket aktiv i under början av 1960-talet. Tackade förstås ja – och fraktades per bil längs nermörka vägar och genom tät dimma till den kursgård, där ett tjugotal nutida laboremiter – socialdemokratiska studenter – hade samlats på fredagskvällen.

I bilen har jag ett långt och trevligt samtal med de ungdomar som finns med. Förstår också ganska snart att de vet ytterst lite om sin snart 110-åriga förenings historia – de känner inte heller till den bok jag tillsammans med Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren gav ut till föreningens 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront) – där finns ju bland mycket annat en ganska utförlig föreningshistorik.

Alltså använder jag mitt föreläsningspass till att berätta om föreningen, framför allt om det som bar och lockade folk. Tyngdpunkten lägger jag förstås på föreningens exempellöst framgångsrika verksamhet under tidigt sextiotal, då jag själv var först ordförande, sen vice ordförande och även därefter mycket aktiv.

När jag i början av 1960 blev medlem i Laboremus, hade föreningen 125 medlemmar, att jämföra med dagens cirka 100 – kom då i håg att antalet studenter i dag är mångdubbelt fler. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade medlemsantalet fördubblats, till 254. Under nästa verksamhetsår (då jag alltså var vice ordförande) var medlemstalet uppe i 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet först uppe i drygt 500, sedan i drygt 600.

Jag försökte för de församlade berätta hur vi fångade upp intressanta frågor i tiden som internationaliseringen (ja till avkoloniseringen, nej till EEC) och dessutom själva formade tiden genom att framgångsrikt driva nya frågor som jämställdhet. Jag berättade också att vi breddade verksamheten till att omfatta inte bara politik i strikt mening: författaraftnar, teaterresor och en social verksamhet som omfattade allt från sista april- och julfester till informella aktiviteter som fotboll och bastu bidrog till att dra nya medlemmar i stora skaror till föreningen.

Och så var jag noga med att ganska detaljerat berätta om allt det hårda organisatoriska arbete som också bidrog till framgångarna: tjocka och roliga och lockande kallelser, möten, ofta flera gånger i veckan, annonser (som syntes!) i bland annat UNT, för varje arrangemang (även de interna) textning och uppsättning av ett 30-tal affischer på institutioner, studentmatställen, nationer, universitetet, på anslagstavlor i anslutning till studentbostadsområdena och så vidare.

Mina åhörare var intresserade, och jag fick rent av entusiastiska kommentarer, när jag stannade kvar efteråt och åt middag – tidstypiskt nog vegetarisk taco – med dem. Men jag hoppas att de tog till sig en del av det jag sa. När jag nu i efterhand går in på Laboremus’ hemsida, hittar jag där ingen som helst uppgift om det seminarium där jag medverkade.

Det är som om verksamheten tar slut och tiden hejdas i och med valrörelsen. Så får det banne mig inte vara, så skärp er, kära laboremiter, om ni vill bli fler!

Melodikrysset nummer 40 2010

Dagens melodikryss var på det hela taget inte särskilt svårt, men eftersom jag sällan ser TV-serier, hade jag visst besvär med att komma på titeln till den brittiska TV-serie som utgjorde svaret på den allra sista frågan. Nå, till slut kom jag på det: den här serien, som utspelar sig under andra världskriget, gick 1983 i svensk TV och hette då ”Vi möts igen”. Det brittiska originalet från 1982 hette ”We’ll Meet Again”.

Jonas Gardell har jag läst och sett i TV men aldrig sett på scen, men nog var det han som i dag hördes sjunga en kärleksvisa. Honom vill jag gärna passa på att tacka för insatser åt rätt håll i valrörelsen – men det hjälpte ju inte.

En annan gammal radikal, som jag för egen del uppskattar ännu mer, är Hans Alfredson, som vi i dag fick höra i ”Hundbiten”, ur Svea Hund om jag inte minns fel. Den har jag både sett på scen och har som video.

Hans Alfredson återkom för övrigt i krysset, i en lite annan genre. Vi fick höra ”Barcarole” av Jacques Offenbach. Den förekommer, tror jag, i Alfredsons ”Falsk som vatten” från 1985.

En annan gammal radikal var Ture Nerman, socialdemokrat i yngre dar, sedan kommunist, till slut socialdemokrat igen. 1979 var jag med om att på arbetarrörelsens skivbolag a disc ge ut LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” – jag skrev mapptexten om Nerman. På den här skivan fanns bland annat ”Skeppar Sjöstrands farväl” med text av Ture Nerman och musik av Lille Bror Söderlundh, den som vi i dag hörde i en tidigare och för övrigt mycket fin insjungning av Harry Brandelius.

Men mitt musikintresse är brett – i förrgår kväll var jag på ytterligare en konsert med Uppsala kammarorkester. Just där förekom inget av just WA Mozart, men Mozart är utan konkurrens den klassiske kompositör vi har flest skivor av i våra skivhyllor.

Andra föredrar Amy Diamond, men hon finns över huvud taget inte i mina skivhyllor, kommer knappast att finnas där heller. Men i Melodikrysset får jag ju höra henne då och då, och jag mindes faktiskt hennes ”It’s My Life” från Melodifestivalen 2009.

Inte heller finns Pink, som här skulle översättas till Rosa, i mina skivhyllor. Jag tror inte att jag har hört ”Don’t Leave Me” förut, men i det här fallet hjälpte ledtrådarna och Google.

Den spanska räven, som i det här fallet skulle placeras i en lya, mötte jag tidigt: jag såg ”My Fair Lady” med Ulla Sallert och Jarl Kulle i samband med att jag deltog i SECOs elevriksdag 1959.

I dagens kryss hade den, utan någon begriplig logik, kopplats samman med Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”.

En klassiker, fast i en helt annan genre, är ”Idas sommarvisa”, skriven av två socialdemokrater, Astrid Lindgren och Georg Riedel – jag har tidigare skrivit utförligt om bådas förhållande till vårt gemensamma parti, så använd gärna bloggens sökfunktion. Fast här skulle vi ju hitta ett ord i textraden ”gör så att blommorna blommar”.

För blommorna, åtminstone i vår trädgård i Öregrund, är det annars just nu lite av sista dansen. Så egentligen passade det väl bättre att lyssna på ”Vår sista dans”, vanligen med Helen Sjöholm och Bao, i dag dock med Monica Bring.

Monica Bring har jag hört live (både som gatumusikant i Stockholm och på Första maj-möte i Uppsala). Däremot har jag aldrig hört den likaledes hörvärda Anna Ternheim, i dag i ”Make It On My Own”, från scen.

Den låt som nu återstår att redovisa, ”Tijuana Taxi”, har jag däremot hört tidigare i Melodikrysset, med samme Herb Alpbert.

Anders Eldeman har en viss kärlek för repriser.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i dagens melodikryss? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Och så mal Riksdagen i gång igen

I går var det dags för Riksdagens högtidliga öppnande, men redan i måndags skedde den första konfrontationen mellan de båda blocken. Krafterna prövades i talmansvalet, och den sittande talmannen vann som väntat omröstningen. Som det politiska djur jag är följde jag den här proceduren i TV, men säkert var jag inte helt ensam på vår kant om att i mitt stills sinne undra, vad allt det här ståhejet var bra för.

I går, tisdag, åkte jag till Stockholm för att tillsammans med min hustru, den före detta talmannen, delta i det officiella öppnandet. Förr deltog hustrun, på grund av sin ställning som talman, men inte jag, i gudstjänsen i Storkyrkan, men eftersom ingen av oss är medlem av Svenska kyrkan och en pensionerad talman bara är åskådare, deltar ingen av oss numera i den religiösa delen av den här dagen. Märk att den här kyrkliga ceremonin inte är arrangerad av Riksdagen utan av kyrkan och att det inte föreligger något tvång för riksdagsledamöterna, till exempel för dem som saknar religion eller är något annat än kristna, att delta. Om Jimmie Åkesson och hans anhang alltså trodde sig protestera mot något slags övergrepp från Riksdagens sida, trodde de fel. Vad de fick höra var kyrkans – inte riksdagens – förkunnelse, och det var alltså en kristen förkunnelse de protesterade mot, när de marscherade ut.

Själv såg jag senare Jimmie Åkesson och hans blonda flickvän i riksdagen, iklädda folkdräkt. Måtte inte detta föranleda någon riksdagsledamot av annan övertygelse att för framtiden avstå från att bära sådan svensk högtidsdräkt. Överlåt inte frivilligt svensknationella symboler åt Sverigedemokraterna!

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring åhörde vi från bästa plats uppe på läktaren, men efter de inledande orden om den lyckligt avvärjda finanskrisen tappade jag ganska snart både intresset och koncentrationen. Dels var ljudet i högtalaren så lågt att det var svårt att höra. Dels blev regeringsförklaringen efter inledningen en malande genomgång av allt det vi redan under valrörelsen har hört att regeringen ska göra, alltsammans dock lagom oprecist men plågsamt långt – varje statsråd i den numera rekordstora regeringen måste ju få sitt.

Mängden statsråd var i sin tur priset för att kunna utöka moderaternas inflytande till den nivå valresultatet anvisade utan att för den skull märkbart reducera antalet ministrar för de numera i flera fall ännu mindre koalitionspartierna. Och utan att primärt vilja strö ännu mer salt i de avpolletterade statsrådens sår måste man ju hålla med om att statsministern gjorde sig av med ett antal svaga kort.

Några av de bevarade statsråden, somliga av dem med nya titlar, träffade vi också, dels under talmannens särskilda mottagning efter plenum i den lilla och slutna Templum-lokalen, där vi också fick hälsa på kungen och drottningen samt kronprinsessan och den nyblivne prins Daniel. Men vi förflyttade oss snart till den större mottagningen, där riksdagsledamöterna plus gäster, journalister med flera drack vin och mumsade på tilltugg.

I vimlet träffade vi förstås på många bekanta, däribland partivänner, några av dem fortfarande chockade över valresultatet, en del av dessa tyvärr med alltför svag insikt om katastrofens omfattning och orsaker. Men i vimlet hittade vi också Peter Persson från Jönköping, en frispråkig och klarsynt gammal radikal. Till oss anslöt sig även gamle centerledaren Olof Johansson, och utan att ens för ett ögonblick vara indiskret kan jag väl säga, att vårt samtal, om både förr och nu, på många sätt blev riksdagsöppnandets politiska behållning. Både han, vi och Peter är folkrörelseradikaler av den gamla skolan.

I övrigt bjöd dagen på mycket musik. Men jag kan inte säga att musiken varken vid riksdagens högtidliga öppnande eller i Konserthuset senare på kvällen hörde till det allra bästa jag har hört vid sådana här tillfällen. Programmet i Konserthuset bestod av många korta och skiftande stycken – men jag noterade, som ett slags innovation, att inte mindre än två stycken av Kurt Weill spelades.

Både i riksdagen och i Konserthuset följde vi vår vanliga kutym: Vi sjöng inte med i ”Kungssången” men väl i ”Du gamla, du fria”. I vart fall nationalsångens första vers är acceptabel, men jag sjunger också med i den andra. Inte heller den ska vi lämna över till Sverigedemokraterna.

Oktoberdagbok

Så har vi då flyttat in till stan, till Uppsala. I söndags kom den förbeställda stora skåpbilen från Öregrunds taxi, och vi – mest Birgitta och chauffören – packade den full med resväskor och kartonger och krukväxter. Vi gör så här två gånger per år, vår och höst, tar alltihop i ett svep. Det kostar en bra slant, men det är ändå pyttelite jämfört med om vi hade haft en egen bil som ju kostar pengar året om.

Sen gick resten av söndagen åt till att packa upp alltsammans igen. Birgitta duschade också alla krukväxterna innan de ställdes tillbaka i sina stadsfönster, men jag har inte ställt tillbaka mina förrän i dag. Först ville jag putsa mitt fönster, och det har jag gjort nu – det är rätt bökigt, eftersom fönstret finns bakom det stora tunga skrivbord, på vilket datorn står. Men jag plockade bort allt som stod på skrivbordet och diskade en del av sakerna för att få riktigt rent. Och så har jag sopat och skurat, även bakom skrivbordet.

Genast har telefonen börjat ringa, mycket mer än när vi bor ute på landet.

Laboremus, min gamla förening, vill att jag på fredag kväll åker ut till en kursgård och berättar om mitt och Laboremus’ röda sextiotal. Det gör jag gärna. Jag bad visserligen om anstånd med besked till i kväll, eftersom jag inte mindes vilken kväll vi skulle gå på teaterpremiär, men jag har kollat nu: premiären på ”Anna Karenina” på Uppsala stadsteater äger rum först på lördag.

En kille från Handelshögskolan ringde också: Han vill intervjua mig för en uppsats om ARE-bolagen, det reklambolag som Kalle Kilbom byggde upp men som Socialdemokraterna sålde efter kraschen med A-pressen. Jag tipsade honom också om var han kan hitta mer material och vilka han i övrigt borde intervjua – fast Sören Thunell fanns redan på hans lista.

I morse ringde Bengt Göransson. Han ville att jag skulle medverka i ett ABF-program den 22 november klockan 18.00, i ABF-huset i Stockholm, var annars? Temat för kvällen blir Birger Norman, och eftersom jag både har läst och mött Birger, ställer jag förstås upp. Hans författarskap är verkligen värt att göras aktuellt för nya generationer.

Dess förinnan ska jag och Birgitta medverka i publika program på biblioteken i Östhammar (24 oktober) respektive Öregrund (4 november). Upplandsmuseets utställning om de estniska båtflyktingarna, den som vi båda invigde, ska visas där, i de trakter där många av de estniska flyktingarna kom i land.

I förmiddags såg jag i TV riksdagens omröstningar om val av talmän. Cirkus SD har börjat.

Och i morgon deltar jag tillsammans med den före detta talmannen, min hustru, i riksdagens högtidliga öppnande samt även i det musikaliska kvällsprogrammet för riksdagen med gäster i Konserthuset.

Pensionärslivet är ganska omväxlande.

Melodikrysset nummer 39 2010

Signaturer till TV-serier är inte riktigt min grej – oftast har jag inte ens sett serierna som signaturerna hör till. Det gäller till exempel ”Mot alla vindar”, men allt tyder på att det efterfrågade mittersta ordet i dagens efterlysta titel är ”alla”.

Europe brukar jag inte lyssna på, men nog var det de som gjorde ”Last Look at Eden”. Här skulle gruppnamnet/världsdelen skrivas på svenska, Europa.

Inte heller har jag tidigare hört ”Från och med nu”, men någonstans ur bakhuvudet dök namnet Oskar Linnros upp.

Resten var mera om inte mammas så åtminstone min gata. ABBAS ”Mamma Mia”, här representerad av ”Our Last Summer”, har jag visserligen inte sett som film men väl på Broadway.

Lasse Berghagen hör inte genomgående till mina personliga favoriter, men han har gjort en del minnesvärda låtar. Sålunda mindes jag, när dagens berghagenlåt spelades, frasen ”han tog av sig sin kavaj” – och kom så småningom i håg att titeln är ”En kväll i juni”.

Att det var Hootenanny Singers som sjöng dagens Taube kom jag omedelbart på. Men vad hette låten? Jo, det här var väl ”Brittisk ballad” med dess sorgsna suck: ”Fast du svek mig, Alice, älskar jag dig än”.

Ett tröstrecept erbjöd Jules Sylvain i ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Den ingick i en svensk maupassantfilmatisering med samma namn 1944.

Räkning, fast av ett mer handfast slag, lärde Eva Remaeus ut i ”Ett till tjugo”, som ingick i ”Fem myror…” i TV.

Som vanligt fick vi höra ett par melodifestivalare. 2007 – vilket gav svaret sju – sjöng Anna Book ”Samba Sambero”. Men mer framgångsrika var Herreys i sina gyllene skor 1984: De tog nämligen hem segern i Eurovision Song Contest med ”Diggi-Loo, Diggi-Ley”.

För egen del gillar jag egentligen mer en vismakare som den poetiske Alf Hambe. I dag fick vi höra hans ”Orgeln på vinden”, som skulle ge ordet orgel till krysset.

Men min personliga musiksmak omfattar mycket annat. George (musik) och Ira (text) Gershwins ”I Got Rythm” gillar jag sålunda också – även om Robert Palmers version av den kanske inte är den bästa jag har hört.

Och musikalisk genialitet har slutligen också den märklige MA Numminen, som vi i dag hörde i en mycket personlig tolkning av ”All of Me”.

Nu ska jag gå upp på vinden, inte till någon orgel utan för att ta ner resväskor. Det är dags att börja packa för höstflytten in till stan. Sommaren är obönhörligt slut, för länge sen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Äppelskörd med förhinder

Vädret är vackert i dag, soligt och stilla – men det är ändå svalt och höst i luften. Birgitta sätter blomsterlök i sin nyrestaurerade rabatt innanför staketert mot gatan.

Även jag pallrar mig ut, för att inför höstflytten in till lägenheten i stan skörda äpplen. Jag har med mig en dubbel papperskasse att plocka fina äpplen i, sådana som ska förvaras i matkällaren inne i Uppsala, men i den blir det just inget. Nå, vi har fina vinteräpplen som mår bra av att stå kvar på träden ett tag till.

Äpplena på de träd jag hinner plocka av och under är alla mer eller mindre angripna. Jag tänker nu inte så mycket på den fallfrukt som har dunsat i marken och har farit illa av det och av att få ligga kvar. Flera av dem och också av de äpplen som fanns kvar i träden var förstås också fågelhackade. Men den riktigt stora skadan på äpplena har förorsakats av rönnbärsmal, en återkommande plåga. Till att börja med är de skador rönnbärsmalen förorsakar måttliga. Större delen av de här äpplena går att äta eller att göra mos eller must av, men låter man dem stå en tid, förfars de. De minst angripna bland de här äpplena har jag tagit till vara, men det mesta av äppelskörden från de angripna träden måste man kasta. De här äpplena har jag burit ut på allmänningen utanför tomten.

Vi får se om jag hittar helt oangripna äppelsorter också, med mogna äpplen alltså. Skördearbetet i fruktträdgården kommer att sysselsätta mig större delen av dagen i morgon.

En välsignelse i det här arbetet har varit den äppelplockare Birgitta har fått av Matti: en liten textil håv på långt skaft och med tandad (ej skarp) gripkant runt håven.

I trädgården

Det är höst och dags att sätta nya blomsterlökar.

Dock har det varit svårare än vanligt att få tag på sådana, i vart fall om man vill ha tillgång till ett riktigt brett utbud. Jag har försökt köpa blomsterlökar i två blomsterhandlar i Uppsala där det tidigare har funnits sådana att köpa, dels den vid Torbjörns torg, dels en i centrum, men båda har slutat saluföra blommor i den formen. Här i Öregrund håller blomsterhandeln, den som blomstrade så under förra ägaren, vår vän Inga-Lill, på att läggas ner, och även järnhandeln, som förr saluförde blomsterlök, har upphört med detta. I järnhandeln lyckades jag i alla fall köpa ett nytt fågelbord, som jag har satt upp i en av syrenerna utanför sovrumsfönstret.

Räddningen har varit Konsum i Öregrund – där har det funnits ett ställ med ett någorlunda hyggligt bestånd av blomsterlökar. Där har jag både köpt ett antal blomsterlökar åt Birgitta, som hon fick på sin födelsedag, och så blomsterlök åt mig själv.

Mina har jag i dag satt i landet i slänten ner mot gatan, det land som Eva-Lotta Hasselqvist samt Bosse Andersson och hans mannar har restaurerat åt mig. Där fanns tidigare en del helt fantastiska lökväxter, men jag kan ju inte förrän till våren veta, vilka av dessa som återkommer efter det att jorden i rabatten har rensats, vänts och fyllts på. Så jag har köpt åtminstone en kasse lökar och satt dem i kanterna på det här landet, både på gat- och på hussidan.

Jag pillade ner ett stort antal balkansippelökar, i olika färger och 10 centimeter höga.

Små – 10-15 centimeter – är också de gula påsktrumpetnarcisserna.

I gult går även cyklamennarcissen Tête-à-Tête, som är 15-25 centimeter hög. Högre, 35-45 centimeter, blir de likaledes gula påskliljorna Dutch Master.

Av tulpaner har jag tidigare darwinhybriden Golden Apfeldorn, 45-55 centimeter, kanske också den gula och röda Cynthia (Tulipa clusiana f diniae), 20-25 centimeter.

På två av tulpansorterna jag har köpt står det på förpackningarna att de är nya: dels den liljeblommande, 35-45 centimeter höga Synaeda Orange, dels den lila enkla tulpanen Purple Prince, som blir 35-40 centimeter.

Slutligen har jag i den här rabatten också satt ett antal tulpaner i olika färger och med fyllda blommor; de här tulpanerna varierar mellan 35 och 50 centimeter i höjd.

När jag var klar med lökplantgeringen i det här landet, planterade jag också med hjälp av ett ogräsjärn tre förpackningar rysk blåstjärna (Scilla sibirica) i ytterligare en del av gräsmattan.

Våra gräsmattor ska lysa blå under våren!