Vinterhelg med barn och barnbarn

Birgitta har, allt sedan hon togs in på sjukhus för bland annat hjärtbesvär, varit föremål för barnens både intrsse och omsorg, allra först i form av besök på Akademiska. Nu när hon sedan en vecka är hemma igen fortsätter det här – och man kan nog bli återställd redan av att ens barn bryr sig så mycket om en.

I går kom Anna och Enver hit från Rinkeby för middag, så under lördagskvällen var vi fyra här hemma. Birgitta stod själv för matlagningen: På önskemål från Anna blev det råbiff med tillbehör, men de båda männen i sällskapet föredrog att få sina råbiffar stekta.

Kvällens samtal kretsade mellan allt från politik – jag och Anna är nog inte överens där i alla stycken – till litteratur. Enver är peruan, så vi kom att prata en hel del om Mario Vargas Llosa, som det finns en binge böcker av i vår bokhylla. Bland annat jag drev tesen att man inte behöver vara ense med en skönlitterär författare för att se stora litterära förtjänster med hans eller hennes böcker, och mycket riktigt kom vi ganska snart också in på Knut Hamsuns författarskap. Knut Hamsuns tvivelaktiga politiska hållning är ju välkänd, men det hindrar inte att jag på den tiden då jag ganska extensivt läste honom (i gymnasiet och under mitt första år i Uppsala, då jag läste nordiska språk) ändå fann stora litterära kvalitéer hos honom eller kanske snarare hans böcker.

Innan Anna och Enver gick till tåget, gick Enver på upptäcktsfärd bland våra böcker och skivor, hittade i våra bokhyllor bland annat en rad latinamerikanska författare. (Vid middagsbordet hade han berättat vilka svenska författare han hade hunnit läsa och vilka författare och böcker som hade gjort starkt intryck på honom. Han hade bland annat med stor behållnign läst Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Söderberg är också en av mina gamla favoriter.)

Enver är musiklärare till yrket, så det var med intresse och också förtjusning han studerade vår väldiga skivsamling. Han plockade med glad min fram både Bach och argentinsk tango – jag visade honom sedan på ganska många skivor med latinamerikanskt ursprung. Men den skiva som väckte mest jubel hos honom är en av mina jazzfavoriter, ”Kind of Blue” med Miles Davis.

I morse sov vi länge, allt för länge.

Klockan tolv skulle vi nämligen vara på Musikens hus, där lilla Klara, fem år, skulle medverka i en dansföreställning.

Klara går på balett hos Uppsala Danscenter, och i år liksom tidigare år gav centret (med ABF som medarrangör) en barnbalettföreställning i Musikens hus’ stora sal inför så stor publik, att vi – som köpte biljetter i senaste laget – hamnade långt uppe på balkongen.

Där uppifrån kunde man i ett par timmar följa föreställningens cirka 20 nummer. Barnen, indelade i olika åldersgrupper, 3-4 år, 5-6 år, 7-9 år och 10-12 år, gav järnet, detta utan att de på något sätt var överdrillade; för de flesta av dem är balettdansen bara en rytmisk lek, vilket också underströks av att musiken man dansade till ofta hade sago- eller annat barnkulturtema. Vår dotterdotter, som alltså hörde till ålderskategorin 5-6 år, framträdde som en av Bumbibjörnarna.

Nummer som danserna till Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och Lennart Hellsings sång om trollkarlen från Indialand, han som drack upp sig själv, tedde sig nästan udda vid sidan av alla discobetonade låtar.

När publiken består av så många syskon och föräldrar och andra släktingar, måste man acceptera att medföljande barn inte är tysta, att vuxna kommenterar och att anförvanter mobilfotograferar sig närstående unga artister. Men framför mig satt ett ungt par, som mer hade ögon för varann än för det som utspann sig på scenen – och det kan ju verka rart – men två huvuden tätt mot varann gör det förbannat svårt för den som sitter bakom att se de relativt små aktörerna på scenen. Dess bättre bekräftade den unge mannen sitt kompletta ointresse för dansföreställningen på scenen genom att mitt under den resa sig upp och gå därifrån, förmodligen för något mycket viktigare.

Den som vill se lite av den dansföreställning vi såg kan gå till Kerstins blogg – Kerstin är med rätta stolt över Klaras scenframträdande. Fler bilder hittar du på pappa Bos blogg – här.

* * *
I kväll är det min tur att laga middag. Eftersom det är så förbanant kallt blir det repris på min gamla heta afrikanska gryta.

Melodikrysset nummer 49 2010

Jag sov ovanligt länge i morse och var därför tvungen att lyssna på och lösa Melodikrysset med morgonkaffe, hälsofil och ett par mackor på skrivbordet bredvid datorn.

Ute är det full vinter, men den enda eftergiften för den förestående julen Anders Eldeman gjorde var att spela ”Ave Maria No Morro” med Christer Sjögren. Den finns förresten tidigare inspelad med Andrea Bocelli.

Som för att balansera upp vintern lite spelade Eldeman två låtar med sommarmotiv: Dels Evert Taubes ”Vals i Gökottan”. Dels ”Grilla, grilla” med Östen med resten.

Två utmärkta svenska sångerskor fick vi också höra.

Helen Sjöholm tror jag de flesta kände igen, även om de inte tidigare hade hört henne tolka Billy Joels ”Euforia”.

Själv är jag också mycket förtjust i den tyvärr betydligt mindre kända Lisa Miskovsky, som vi i dag hörde i ”Lover”.

Och då kan vi väl passa på att redovisa ”Ring of Fire” med Johnny Cash, eftersom han där sjunger att ”love is a burning thing”.

Två she-låtar hade Eldeman lyckats få ihop också.

Dels hörde vi ”She”, i dag med Peter Jöback men annars mer känd i Charles Aznavours version.

Dels spelades ”She Wolf” med Shakira. Den låten hade jag inte hört tidigare, men däremot klarade jag Shakira.

Sist tar vi de låtar som passar gamla stötar som jag.

När jag en gång i världen gick i folkskolan, sjöng vi Felix Körlings ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den skulle ge oss kryssordet snut, som man nog inte fick bruka i skolan på min tid.

Lite längre fram under skolgången lyssnade jag så ofta jag kunde på Charlie Norman i radio. Jag minns faktiskt också den uppstånderlse hans boogie woogie-version av Edvard Griegs ”Anitras dans” väckte i Norge.

Errol Flynn var en mycket beundrad skådespelare under mina unga år – hans namn i en bioannons var skäl nog att gå och se filmen. I dag fick vi dock höra honom på ett udda sidospår, som sångare. Det är ju kul som kuriosa, men jag kommer nog inte att anstränga mig för att få in hans ”Lily of Laguna” i min skivsamling.

Doris Day var däremot beundrad både som sångerska och som filmskådespelerska. I dag hörde vi henne i ”Tea For Two”, en klassiker med musik av Vincent Youmans och text av Irving Caesar. Den ingick ursprungligen i musikalen ”No, No, Nanette”, 1925.

Luciakonsert med musikklasserna

Birgitta ställde på sin tid upp för musikklasserna i Uppsala och får som tack varje år två biljetter till deras luciakonsert i Domkyrkan. Vi är inte religiösa, men eftersom vi är uppvuxna med det här kristna musikaliska kulturarvet och dessutom musikälskare, går vi gärna dit.

Så också i går, då vi fick kämpa oss i pinande kall decemberblåst från bussen till Domkyrkan.

Gårdagens luciakonsert, med David Anstey och Anders Göransson som dirigenter och Jesper Taube (sång) och Mats Broberg (flöjt) som solister, kändes inte lika ljus i grundtonen som flera av de föregående årens luciakonserter. Det var lite mindre av det välkända och insmickrande vackra, det som ofta präglar julrepertoaren, och också arrangemangen var i flera fall mer komplicerade. Men naturligtvis fick vi som väntat höra till exempel Adams ”Julsång” och ”Stilla natt”, och som församlingssång sjöngs gemensamt – själv deltar jag dock aldrig i psalmsång – ”Nu tändas tusen juleljus”.

Luciatåget som inleder och avslutar konserten och som i två jättelånga led ringlar sig ned längs väggarna i den väldiga domen och som sen, i förenad form, kommer upp längs mittgången, saknar förmodligen sitt motstycke. I år hände något med den stackars unga lucian: hon fick något slags hjälp redan under den långa konserten och kunde sen inte följa med i det avslutande tåget. Att något sådant händer en kan säkert vara svårt att bära för en ung flicka, men hon ska veta att en hel Domkyrka kände med henne!

Jag hör till en generation som tragglade psalmverser: I små- och folkskolan fick vi i läxa att lära oss mängder av psalmer utantill. På den tiden hade jag ännu min inlärda barnatro kvar och reagerade inte, som jag började göra i tidiga tonår, mot innehållet i psalmerna. Så jag minns fortfarande utmärkt väl stora delar av texterna i de psalmer som sjöngs i går, utom de nämnda också ”Bereden väg för Herran” och ”Det är en ros utsprungen”.

Men jag tycker fortfarande att de, oavsett vad man tror eller inte tror på, är en del av ett mer än tusenårigt svenskt kulturarv; många av dem är dessutom mycket vackra. Så jag har absolut ingenting emot att delar av den här sångskatten lärs ut i skolan, dock snarare inom ramen för musikundervisningen än inom religionsundervisningen.

Där skulle man för övrigt också kunna tänka sig att eleverna fick lära sig att sjunga några av arbetarrörelsens viktigaste sånger. till exempel ”Internationalen” och ”Arbetets söner”.

Märk att jag här talar om bildning, inte om religiös eller politisk indoktrinering.

* * *

På hemväg, på väg till bussen, möter vi Stig-Björn Ljunggren, min gamle medredaktör till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Vi är sällan överens om de viktigare vägvalen för vårt gemensamma parti, men Stig-Björn har både humor och tolerans, så i samma ekumeniska andra som jag har visat ovan säger han, med glimten i ögat och utan att ens uttryckligen nämna den pågående debatten om vem som ska bli ny partiledare:

– Får jag föreslå någon av er?

Melodikrysset nummer 48 2010

Anders Eldeman vidhöll att förra veckans kryss var svårt, medan den här veckans kryss tydligen var lättare.

Och visst fanns det sådant som var lätt i dagens kryss, åtminstone för oss som genom åren har lyssnat på Svensktoppen. Inte mindre än fem av de spelade låtarna har nämligen hörts där.

”Jag vill ha en egen måne” hörde vi med Ted Gärdestad i 14 veckor 1972. Det här var en dubbelfråga, så vi skulle också kunna att månen ibland står i nedan.

1968 låg Ewa Roos 13 veckor på listan med ”Vilken härlig dag”.

Ännu längre, 22 veckor, höll sig Yngve Forssells kvar 1973 med ”Så gick det till när farfar var ung”.

”Glöm ej bort det finns rosor” i svensk tappning av och med Östen Warnerbring men med franskt original av Gilbert Becaud låg 1968 på listan i åtta veckor.

Jan Höiland höll sig 1968 kvar i sex veckor med ”Tiotusen röda rosor”. Den hade skrivits av Thore Skogman, och just det året – då för övrigt Thore turnerade för Socialdemokraterna tillsammans med Sten Andersson och skrev en kampanjlåt åt sitt parti – hade man ju nästan kunnat tro att det där med rosorna hade en mer symbolisk betydelse.

Det slår mig för övrigt, när jag är inne på det här spåret, att även det vi i dag hörde med Jokkmokks-Jokke, som alltså kom från Jokkmokk, ”Rallarsving” / ”Det var vi som byggde landet”, en hyllning till det arbetande folket, är ett exempel på att innehållet i populärmusik inte måste vara så enahanda som det så ofta är.

Därmed absolut inte sagt att man inte ska få besjunga sådant som flickorna i Småland, för att knyta an till en annan av de låtar som spelades i dag.

Över till filmfrågorna. Jag konstaterar att de onekligen är lättare att knäcka om man har sett filmerna ljudillustrationerna är hämtade ifrån.

Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten” med Harrison Ford som Indiana Jones har jag sett flera gånger i TV, så där var det lätt att känna igen musiken.

Också Woody Allens ”Everyone Says I Love You” har jag sett, men där fick jag googla för att få bekräftat att det var Alan Alda som sjöng ”Looking At You”.

Andra kan ha haft svårigheter med att känna igen Mozart-stycket om många kvinnliga erövringar, men jag hade för egen del inga problem med att känna igen ”Katalogarian” ur ”Don Juan”/”Don Giovanni”.

Likaså förstod jag med detsamma att det var John Lennons son Julian Lennon vi hörde i ”Saltwater”.

Egentligen var det väl bara två frågor jag hade lite problem med för egen del – men jag löste dem också.

Jag brukar se ”Allsång på Skansen”, men jag mindes inte spontant sångerskan och trombonisten Gunhild Carling. Men det var alltså henne vi hörde i ”In the Middle of the Night”.

Och sopresenärerna Morgan Alling och Lasse Beischer känner jag inte heller till. Svårigheten att lösa den här frågan och den jag nyss nämnde ökade på grund av att de båda efternamnen är inflätade i varann, men jag knäckte först Alling med hjälp av de bokstäver jag hade, och sen var det hyfsat lätt att komma på också Carling.

* * *

I kväll missar jag en musikalisk begivenhet här i Uppsala, ODs Caprice och det efterföljande Stor-OD. Hustrun är så kallad moster i OD, men jag fick i går ringa återbud, eftersom vårdcentralen skickade henne vidare till Akademiska, där jag hälsade på henne tidigt i går kväll. Hon har hjärtflimmer, vatten i lungorna och för högt blodryck, men hon får behandling och läget är under kontroll.

Under dagens lopp kommer hon att få besök även av barnen och av mig igen.

Hon är anbefalld lugn och vila vilket kan bli nog så knepigt att förmå henne till när hon släpps ut igen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Resecentrum som pepparkakshus

Vår dotter Kerstin är gift med Bo Strömberg (som för övrigt också är webmaster för min blogg), och jag brukar ju då och då skriva om deras barn, Viggo, åtta, och Klara, fem, sex i mars. Mormor och morfar ska för övrigt hämta dem i skolan respektive på dagis i eftermiddag.

De här barnen har en pappa som vi har blivit allt mer imponerade av ju längre vi har känt honom. Till vardags arbetar han på Systembolagets huvudkontor (medan hans hustru, vår dotter, är aktiv i nykterhetsrörelsen). Han är ett veritabelt språkgeni och lär sig ständigt nya språk, levande så väl som döda, och inför sin förestående 40-årsdag har han önskat sig bidrag till en resa till ett land, vars språk han ännu inte behärskar, till exempel Turkiet, Ungern eller Litauen. Men framför allt är han en så fin pappa till sina och vår dotters barn.

Inför varje jul gör han en sak, som fascinerar barnen men som är hans, pappans, och inte deras, barnens, verk. Av ett reportage i dagens (2 december 2010) Upsala Nya Tidning om tre helidor framgår det hur årets upplaga av familjens pepparkakshus växer fram.

Och som framgår av bildreportaget i UNT, signerat Lotta Fritiof (text) och Emma Eriksson (foto), är det inte riktigt vanliga pepparkakshus som Bo bygger. Tidigare år har han bland annat byggt pepparkakskopior av familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan 3, Tuna backars förskola, det som först var både Viggos och Klaras, numera bara Klaras dagis, och så, förra året, en pepparkakskopia av Musikens hus.

Och vad skulle det bli i år om inte den nya Centralstationen i Uppsala? För UNTs medarbetare berättar Bo att han verkligen har gått metodiskt till väga, bland annat via internet laddat hem ritningar över Resecentrum. Exakt ska det vara – dock har han ersatt skulpturen vid cykelbanan med en polkagrisstång!

UNTs artikel kan du hitta här – med artikeln följer också en länk till ett bildspel. På Bos blogg, här, finns ytterligare bilder.

* * *

När barnen kommer hem till oss i kväll, tänker mormor Birgitta baka pepparkakor med dem. Det går ju att göra på det vanliga sättet också, i form av hjärtan, bockar, gubbar, gummor och allt vad det är.

Men pappa är bäst i pepparkaksfacket. Honom slår ingen!

Melodikrysset nummer 47 2010

Det blev ganska sent i går kväll – vi var på middag på Söder i Stockholm hemma hos Rolf och Monica Annerberg. Rolf var en gång i världen statssekreterare åt Birgitta och några av de gamla kumpanerna från departementstiden brukar någon gång per år ses hemma hos varann. I går kväll deltog också Kjell Jansson med hustru Ulla Svedjelid och så det nuvarande landshövdingeparet i Västerås Ingemar och Ingrid Skogö.

Det var en god middag och det bjöds diverse drycker till den. Eftersom vi sen tog var sin whisky när vi äntligen kom hem, blev jag nästan orolig, när Anders Eldeman aviserade att dagens kryss var svårt.

Jodå. Men jag klarade alltihop, detta trots att ideliga trafikmeddelanden störde sändningen av krysset.

Det gjorde att jag ibland förmodligen missade vissa ledtrådar. Men nog var det till exempel komikern och pianisten Jimmy Durante vi hörde.

Lite trög i huvudet var jag nog själv också. Det tog nämligen en stund att komma på att den ABBA-låt som spelades var ”When I Kissed the Teacher”, vilket i det här fallet skulle ge kryssordet lärare. Och ändå har jag hört den och större delen av ABBAs mest kända låtar på Broadway, i musikalen ”Mamma Mia”.

På samma sätt tog det en stund innan jag kom på att den grekiska melodin (av Mikis Theodorakis) jag så väl kände igen var hämtad ur filmen ”Zorba”. Melodin tycks gå under samma namn, men själv minns jag benämningen ”Zorbas dans”.

Mera dans: Vi fick också höra ”Can Can”. Can Can, mycket populär under en tid som ligger långt före min, ingick bland annat i Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Evert Taube, ET, skrev ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med Marie Fredriksson. Jag måste bekänna att jag faktiskt aldrig tidigare hade hört den med just henne.

Däremot har jag naturligtvis många gånger hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”. Bo Setterlind skrev texten; melodin är spansk.

Hur Malena Ernman låter har väl många lärt sig genom Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så även om man inte hade hört just ”Min plats på jorden”, kände väl de flesta igen hennes röst.

Vi som genom åren har lyssnat på Svensktoppen kan knappast ha undgått att höra ”Evert” – 72 veckor på listan – med den märkliga gruppen Matz Stefanz med Lailaz. En av medlemmarna – han som hördes mest här – var Stefan Ljungkvist. Låten skrevs av Eddie Meduza (mera z!).

Svårt eller inte, men det underlättar förstås om man har de spelade artisterna och de aktuella skivorna i sin egen skivhylla.

Själv har jag i stort sett rubbet med Creedence Clearwater Revival, så jag kände omedelbart igen deras sound och även låten, ”Bad Moon Rising”.

Och tro det eller inte: Jag har också ett antal skivor med John Mellencamp, han som under en period använde Cougar som mellannamn. I dag hörde vi honom i ”Small Town”.

Idol har jag däremot aldrig, ens ofrivilligt, lyssnat på. Men ”Higher” med Erik Grönwall har jag ändå hört och kände därför igen.

Annars är jag, som mina trogna läsare väl vid det här laget vet, en musikalisk allätare.

Så det är klart att jag har hört – och älskar – ”Smoke Gets In Your Eyes”, som skrevs av Jerome Kern och Otto A Harbach. Däremot håller jag med Eldeman om att rök är irriterande.

De som följer min blogg mer än på lördagarna vet att jag också regelbundet går på konserter med klassisk musik. I dag hörde vi ett stycke av Giacomo Puccini, ”O mio babbino caro”. Hon som sjöng var den fantastiska Maria Callas.

* * *

Ute snöar det. Nu ska jag slå mig ner i en fåtölj, dricka ytterligare en kopp kaffe och äntligen läsa våra tre morgontidningar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Måndagskväll med Birger Norman

Jag åker till Stockholm, för första gången på länge. Birgitta följer med mig för att lyssna på vad jag har att berätta om Birger Norman. Fast det vet hon ju egentligen. Jag har nu under lång tid publicerat bloggtexter, några av dem mycket långa, om Birgers författarskap.

Vi tar min morgonväg, den som går över Norra Latins skolgård. I årtionden gick jag den där vägen, från uppsalatåget till Sveavägen 68 där jag jobbade. Fast nu stannar vi på andra sidan gatan, vid ABF-huset.

Vi behöver få i oss lite mat innan seminariet börjar. Det visar sig att restaurangen på hörnet har bytt skepnad: den är nu kebabrestaurang. Så det får bli kebab till middag.

Väl uppe på första våningen där seminariet ska hållas är det redan en liten kö vid bordet med entrébiljetterna, och undan för undan fylls salen med folk. Men jag lägger märke till att publiken verkligen inte är ung. Jämfört med den (och mig) ser en av mina medinledare, poeten Jenny Wrangborg, så ung ut att man nästan undrar varför hon är där.

Kan Jenny Wrangborg genom sin nyläsning av Norman bidra till att hans författarskap finner nya grupper av unga läsare, är det utan tvekan välkommet.

Vi övriga inledare samt kvällens lots genom programmet, Bengt Göransson, och så också publiken är sedan gammalt normanfrälsta, och jag tänker då inte i första hand på den del av hans poesi som har religiös anknytning. Fast Mikael Nyberg, ordförande i Birger Norman-sällskapet, nämner förstås också den i sitt ”Utkast till ett porträtt i helfigur”. Men det är påfallande att både han och litteraturvetaren och professorn vid Södertörns högskola Ola Holmgren, själv bördig från Sollefteå, i så hög grad betonar det som jag har valt som mitt ämne, den politiske Birger Norman. Ingen av dem hymlar heller om att Norman var och förblev socialdemokrat.

Eftersom jag skulle tala sist, lyssnade jag med viss bävan på de andra inledarnas val av normandikter: skulle de citera eller läsa upp några av just de dikter jag hade valt ut för kvällen? Det mesta av det som fanns i deras föredrag kände jag också omedelbart igen, hade till och med själv återgett i mina bloggessäer om Normans dikter, prologer och några separata böcker som jag av olika skäl hade valt att skriva om för sig. Men när det blev min tur, kunde jag, utan att på någon punkt ha fått förutsättningarna rubbade, prata om och läsa upp de dikter som finns i den inledande politiskt betonade delen av essän om Norman som poet. Ett av mina bärande temata var att Birger Norman aldrig tog på sig rollen av enkel agitator; han skrev inte plakatpoesi. Nej, hans politiska dikter innehåller träffande samhällsiakktagelser, ofta med vidd långt utöver det de formellt synes beskriva. Hans iakttagelser bärs vidare upp av ironier och skruvade vinkelskott.

Vi som medverkade avtackades efteråt med en liten present, Jan Wolf-Watz’ litterära antologi ”Röster i Ångermanland” i En bok för allas landskapsserie. Där finns förstås ett antal dikter av Norman; några av dem har jag för övrigt återgett här på bloggen.

De övriga författarna i den här antologin förtjänar också sin plats. Men varför finns inte Erik Nyhlén med?

* * *

När jag sen tillsammans med Birgitta vandrar min gamla kvällsväg – Sveavägen-Kungsgatan – ner till järnvägen, slås jag av att många av butikerna och restaurangerna längs de här gatorna är nya; där låg annat under åren då jag jobbade här.

Det är inte bara Birger Normans ådal som är förvandlad.

Melodikrysset nummer 46 2010

Dagens kryss hörde enligt min mening inte till de lättaste, men med hjälp av både Google och min musikaliske son, Matti Dahl, tror jag att jag har fått ut alltihop.

Detta trots att Anders Eldeman gjorde sitt bästa för att förvilla oss. Vi hörde till exempel en spansk version av ”Sweet Home Alabama”, mer känd i den version Lynyrd Skynyrd har gjort.

Sen var det ett par herrar – jag tror de hette Jeff Barnes och David Noda – av vilka den ene spelade på såg, och en sådan kan man ju också använda till att såga.

Lou Bega med ”Mambo No 5″ kände jag inte spontant igen, men med hjälp av den återkommande frasen ”A Little Bit of…” hittade jag honom på nätet.

Ett par andra av dagens grupper/artister har jag väl inte lyssnat särskilt mycket på, men dem klarade jag ändå: Bee-Gees med ”Night Fever” och Toto med ”Hold the Line”.

Resten hade jag för min del inga större problem med.

Krysset började rent av enkelt, med de tre tenorerna – Placido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti – i ”O sole mio”.

Burt Bacharach och Hal David skrev ”Raindrops Keep Falling On My Head”, som på svenska döptes till ”Regnet det bara öser ner”. Och när det gör det, blir man ju blöt.

Mer filmmusik: agentfilmerna om James Bond verkar Anders Eldeman älska – i vart fall hämtar han ofta filmmusik ur dem. Den här gången hörde vi musik av John Barry ur ”The Man With the Golden Gun”.

Lite åt samma håll när det gällde färgen vette frågan om dagens marsch, den som spelades i ett annat tempo: ”Under blågul fana”.

Två grannländer var också representerade i dag.

Från Danmark kommer Kim Larsen, som jag har en försvarlig bunt skivor med. Men hans senaste, den där ”Jeg siger nae, nae, nae” finns med, har jag inte.

Ännu mer skivor har jag med Arja Saijonmaa, som ju kommer från Finland. I dag hörde vi ”Ljuvliga ungdom”, som på finska heter ”Kultainen nuoruus”. Den skrevs av en institution i finsk populärmusik, Olavi Virta.

Och då passar det väl bra att hålla fast vid ljuvlighetstemat: ”Ljuva sextital” sjöng Brita Borg 1969. Den låten hade faktiskt Björn, Benny och Stikkan som upphovsmän.

Därefter är det väl bara en låt kvar. Att det var Sonja Aldén som sjöng var det ju inte så svårt att komma på, men vad hette den där låten hon sjöng i Melodifestivalen 2007? Jo, ”För att du finns”.

I kväll ska jag gå på premiär, på Uppsala stadsteater.

Men dess förinnan måste jag utnyttja tiden väl. På måndag kväll ska jag medverka i ett seminarium om Birger Norman på ABF-huset i Stockholm, och jag har förberett mig genom att läsa om hans böcker och skriva om dem här på bloggen. Jag har en liten bit kvar på den långa essä om hans lyrik jag håller på att skriva, men det är ett avsnitt som hör till de roligaste, hans diktsamlingar på ångermanländska.

Fars dag i stället för farsdag

I mitt parti är det farsdag för jämnan för närvarande. Därför känns det som omväxling skönt att bli firad på Fars dag.

Hustrun har varit i Island men hade för den skull inte glömt bort att jag skulle firas lite på söndag morgon. Efter en orolig natt, som jag till en del hade tillbringat i en länstol, vilket gjorde det lättare att andas genom de förkylningstilltäppta andningsvägarna, väcktes jag – nu åter sovande i sängen – av en uppvaktande maka.

Bokpaket hade hon också med sig: Arto Paasilinnas ”Paradisets fångar”, Franz Kafkas ”Brevet till fadern” och så Art Spiegelmans serieberättelse om nazisternas judeförföljelser, ”Maus”.

Spännande böcker allihop. Men just nu läser jag bara Birger Norman inför min medverkan i ett seminarium om hans författarskap måndag om en vecka på ABF-huset i Stockholm. Till Fars dags-böckerna får jag återkomma senare.

På köksbordet fanns sedan en smörgåstårta, så väldig att den – trots att den var mycket god – kan tänkas räcka till nästa Fars dag. Den hade mor i huset snott ihop i arla morgontimmen. Och bredvid min kaffekopp hade hon ställt en stor röd amaryllis.

Den ska jag ställa mellan mina båda nerium i fönstret i mitt arbetsrum.

* * *

Nu står den där, och den har fått sällskap av en julros, som jag fick av dottern, Kerstin, som var här och hälsade på. Också hon fick av smörgåstårtan, som Birgitta åter hade tagit fram till lunch – men det finns fortfarande kvar av den.

Medan jag motade min förkylning genom att sova, var Inger här. Inger är fru till Annas pappa Bengt, och hon hade av Anna fått i uppdrag att överbringa en farsdagshälsning från Anna till mig. Så nu har jag också ett gammaldags änglaspel (men med bockar i stället för änglar), ett sånt där som drivs runt av värmen från ljus.

* * *

Från Egypten anländer en hälsning per mejl, skriven på ett tangentbord som saknar bokstäver med prickar och ringar: ”halsningar pa Fars dag”. Det är undertecknat av någon som tecknar sig Mahatti Dahal.

Melodikrysset nummer 45 2010

Trots att jag är starkt förkyld, gick det bra att lösa dagens melodikryss. Kanske underlättades detta av av krysset innehöll musik vars upphovsmän jag har haft personlig eller åtminstone indirekt anknytning till.

Allan Edwall, svaret till den allra första frågan, är ett exempel. Jag satt i utgivningsrådet för arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc, som ursprungligen gav ut Allans skivor. Men också i övrigt är jag en stor beundrare av honom. Jag har till exempel upprepade gånger sett den Astrid Lindgren-baserade filmen ”Rasmus på luffen”, där Allan spelar luffaren och Erik Lindgren en barnhemsgrabb på rymmen. I den sjunger de tillsammans ”Luffarvisan”, om deras längtan att ”va fri som en fågel”.

Och naturligtvis är jag bekant, också personligen, med uppsalasonen Owe Thörnqvist – han är, liksom min hustru, så kallad hedersupplänning, så vi brukar bland annat träffas på landshövdingens middagar för sådana. Hans sånger har jag hört på sen han började framföra dem, så visst känner jag igen den galna ”Albin och Pia”.

Att jag genast skulle känna igen Mando Diao trodde ni kanske inte. Men även det har sin personliga om än mer indirekta anledning: Sonen, Matti Dahl, en riktigt skicklig gitarrist, har med sin grupp agerat förband åt Mando Diao på en turné. I dag hörde vi Mando Diao i ”Dance ’With Somebody”.

Annat har gamla radioter som jag gratis.

”Kärlek, nål och tråd” återupplivades visserligen av Kurt Olsson (Lasse Brandeby), men själv minns jag den från ångradion med Britt-Inger Dreilick.

Och Stefan Ljungqvist i all ära, men upphovsman till ”Morfar har berättat” är Lasse Dahlquist.

Vidare: vi som satt vid apparaterna under the radio days minns för evigt ”Adress Rosenhill” med Alice Babs 1951 – originalet, ”Mocking Bird Hill”, är från 1949.

Naturligtvis var jag med också när rockmusiken gjorde sitt segertåg genom världen. Elvis Presley, stor men ojämn, var en av fältherrarna, så visst känner jag igen hans ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss en svensk synonym till kyss, här som substantiv: puss.

Från en senare amerikansk epok kommer Willie Nelsons ”On the Road Again”, som på svenska döptes till ”Jag ser mig om”.

Givetvis har jag lyssnat på Frank Sinatra och känner också igen ”Love And Marriage”. Som mina läsare vid det här laget vet, slukar jag dock inte precis TV-serier, men eftersom det efterlysta rollnamnet rimligen måste bli Al (Bundy), var det ju inte så svårt att googla sig till vad det var för TV-serie som jag i det här fallet hade missat: ”Married With Children”, på svenska ”Våra värsta år”.

Läsarna vet också att jag inte är så värst tänd på allt det som ryms inom country-genren i vid mening. Men Jill Johnson har kvalitéer som artist, så henne har jag lärt mig att känna igen, och någonstans har jag nog också läst att hon spelade in sin ”Here I Go” i Nashville.

Också Håkan Hellström har obestridliga kvalitéer som artist. Alltså är det inte så svårt att koppla ihop hans namn med ”Saknade te havs”.

Mozarts ”Schlafe, mein Prinzchen, schlaf ein”Johannes Brahms’ vaggvisa ”Nu i ro somna in” var väl inte så alldeles lätt att känna igen i den här larmande versionen, och man kan ju, liksom Anders Eldeman, undra lite över om barnet verkligen sover efter att den har spelats på det här sättet.

(Så här skriver Wikipedia om det här stycket – här finns alla de komponenter som förekommer i de olika kommentarerna:

Den så kallade ”Mozarts vaggsång” har nummer 350 i Köchels verkförteckning. Men den skrevs i själva verket av Bernhard Flies (1770-1803?) under namnet Wiegenlied. Franz Wilhelm Gotter skrev texten (”Schlafe mein Prinzchen…”) och använde musiken i skådespelet ”Esther” 1796.”)

Dagens glada överraskning har jag sparat till sist, ”Säg ingenting till mig”. Jag har sen gammalt sångeskans mor Maritza Horn på skiva, men dottern, Melissa Horn, hade jag hittills inte hört.

Det är en okunskap jag måste råda bot på. Melissa Horn sjunger nämligen riktigt bra.