Peter Englund ny hedersupplänning

Hustrun har, för sina insatser som riksdagsledamot för Uppsala län, som minister och som talman, upptagits i kretsen av hedersupplänningar. Hedersupplänningarna inbjuds tillsammans med make/maka till en årlig middag hos landshövdingen på Uppsala slott. De här middagarna inleds med att landshövdingen välkomnar årets nya hedersupplänning.

I år upptogs Peter Englund, som knappast behöver någon presentation, i den här kretsen, och denne norrbottning gav nu mycket riktigt uttryck för sin kärlek också till Uppsala och Uppland.

Jag känner förstås alla de här hedersupplänningarna, flera av dem på annat sätt än genom de årliga tillställningarna på slottet. Elsie Johansson har jag till exempel publicerat. Hans Dalborg hade jag ett gott förhållande till redan när vi båda var pendlare på stockholmståget. Sigrid Kahle har jag ofta suttit bredvid och talat med i samband med utdelningen av LundeQ-priset. Hans Alsén känner jag ända sedan hans partiombudsmannatid; innan vi skildes åt för kvällen, bjöd han och hans hustru Karin oss för övrigt på middag hem till sig, och jag anar att det bakom den här inbjudningen också finns en lust att med likasinnade få dryfta det milt talat eländiga tillståndet i vårt gemensamma parti.

Under samlingen inför middagen ställdes jag inför ett litet mysterium. Bland dem som anlände fanns Carl-Göran Ekerwald. Hade jag missat någon middag och därmed ett inval? Men så kom Sigrid Kahle och löste mysteriet: Carl-Göran är sedan ett halvår hennes man. Sigrid, 83 i år, såg nykär ut, och Carl-Göran, som blir 88, berättade hur de hade träffats.

Under middagen fick jag tillfälle att tala både med Carl-Göran och med Charlotte Widenfeldt, som är hustru till en annan av hedersupplänningarna, auktionsexperten Knut Knutsson. Själva middagen lockade förstås också: västerbottenspaj toppad med löjrom, laxtarte och en kopp jordärtskockssoppa som förrätt, rådjursfilé med rösti, kantarellsås och sallad som huvudrätt. De övriga fick chokladmousse med hemkokt mullbärssylt som eferrätt, men värdinnan, Lena Egardt, hade under samlingen fått klart för sig att jag är diabetiker, så köket hade i all hast ordnat en speciell efterrätt åt mig: apelisinkorg med frukt, en gammaldags efterrätt jag faktiskt själv har lagat åt mina barn.

Vid kaffet och cognacen kom vi att sitta tillsammans med bland andra värden/landshövdingen och hedersgästen, Peter Englund. Det här utvecklades till en bitvis riktigt hård politisk diskussion. Landshövdingen, Peter Egardt, visade sig vara snudd på hök i den inflammerade frågan om civilflyg på Ärna och hamnade i hård polemik om detta med förra miljöministern Birgitta Dahl, som fick visst eldunderstöd både av Peter Englund och Knut Knutsson. Själv bidrog jag till den debatten genom att berätta hur enkelt det i själva verket är att flyga via Arlanda, till och med när man, som jag under mina mest aktiva år, hade mer än 50 utlandsresedagar i tjänsten.

Silverbröllop – och om ett förhållande mellan hund och katt

Uppsala stadsteater firar sitt 60-årsjubileum – teatern startades 1950-1951 – med Dennis Magnussons ”Elake Måns”. Idén är ganska självklar: flertalet av figurerna är hämtade ur Gösta Knutssons mycket uppsalafärgade barnböcker om Pelle Svanslös.

Pjästiteln ger dock en fingervisning om att fokus i den här scenuppsättningen har flyttats från Pelle (spelad av Jesper Feldt) till hans fiende i alla böckerna, Måns (Robin Keller). Och även om man till namnen känner igen figurer som Bill (Jakob Hultcranz Larsson), Bull (David Rangborg), Gammelmaja (Tytte Johnsson) och Gullan (Bahar Pars), skiljer dessa sig mycket både från Gösta Knutssons ursprungskaraktärer och från de bilder av dem tecknare som Einar Norelius och Lucie Lundberg har satt på våra näthinnor.

Föreställningen var i många stycken rapp och rolig och den äldre rockmusik som beledsagade handlingen kul att lyssna på, men jag tror att många i premiärpubliken – väl förtrogna med Gösta Knutssons kattvärld som vi är – kände sig lite dragna vid näsan. Vi vuxna kunde ju å andra sidan, bosatta som vi är i Fadimes stad, lätt ta till oss den nya dimension Dennis Magnusson har lagt till Gösta Knutssons ursprungsberättelser – men jag undrar om inte många i den talrika yngre publiken (sju år och uppåt) kan ha känt besvikelse över att det här nog inte var den ”riktiga” Pelle Svanslös.

Även om Gösta Knutsson också skrev om till exempel taxen Max, var hans Uppsala en utpräglad Kattstad. för att använda pjäsens terminologi. Det nya med pjäsen är att Dennis Magnusson har försett Uppsala också med en parallell Hundstad – det är till och med så att några av figurerna (hundarna) i den – Daisy (Elisabeth Wernersjö) och inte minst William (Göran Engman) – blir mer intressanta än några av de ursprungliga Gösta Knutsson-figurerna, inklusive Pelle; dock är Robin Kellers Måns en skapelse i paritet med de nämnda hundarna.

Elake Måns förmänskligas – kan man säga så om en katt? Från att ha varit endimensionell och elak lockar hans kvinnliga valpvän från kattungetiden Daisy fram undanträngda sidor hos honom, och så förvandlas Gösta Knutssons ursprungshistoria om katterna i Uppsala till ett slags katternas och hundarnas West Side Story.

Den här historien görs bitvis riktigt bra på scen. Men jag kan inte undanhålla er att jag är lite besviken över att Gösta Knutsson inte känns särskilt närvarande.

* * *

Medan ett jubileumsfyrverkeri lyste upp himlen över Stadsteatern, gick hustrun och jag den ganska korta vägen till Peppar, peppar, belägen på Suttungs gränd 3 (bakom gamla Posthuset). Dit hade jag ringt och bokat bord, och det fixade sig trots att det i princip var fullsatt: kanske spelade det roll att vi har varit där förut och att jag har skrivit mycket uppskattande om krogen, kanske hjälpte det till att jag berättade att vi ville äta vår silverbröllopsmiddag där. Eftersom teatern tog slut mycket tidigare än vad som hade angetts, kom vi tidigare än sagt till restaurangen, men det ordnade sig det också.

Bröllopsdagen är egentligen den 17 januari, men det passade bättre att förlägga den här jubileumsmiddagen efter teaterpremiären. Sen vi sist var på Peppar, peppar har restaurangen renoverats och utvidgats, men den drar alltså fortfarande fullt hus.

Helt berättigat: förrätten – löjrom med västerbottenspaj med rödlök, gräddfil och citron – var ljuvlig tillsammans med ett glas linjeakvavit.

Och huvudrätten – reninnanlår med kantarell- och västerbottenspaj, jordärtskockspuré och lingonsky – slank ner den också.

Sen avslutade vi med irish coffee.

25 års äktenskap är faktiskt någonting att fira. Fast egentligen har vi ju levt samman – i synd, som det brukar heta – mycket längre, från 1964.

Melodikrysset nummer 3 2011

Som framgick senast av föregående text, hör jag till den kategori medborgare som då och då går på operan. Nu senast var det Mozart jag njöt av, men det bereder mig heller inga svårigheter att känna igen musik skriven av Richard Wagner.

Däremot tar det en stund att ur minnet vaska fram namnet på den som i Melodifestivalen sjöng ”Unstoppable”, nämligen Ola Svensson.

Amerikanska R.E.M. – gruppen som i dag hördes i ”Losing My Religion” – plockar jag fram ur minnet med hjälp av punkterna.

”Gubben i lådan” googlar jag på och får fram Daniel Adams-Ray. Honom känner jag inte till, däremot hans faster.

Lustigt nog är det en TV-serie, som jag har sett alla avsnitt av, som vållar mig allra mest besvär. Jag känner igen signaturmelodin, men det tar skamligt lång tid innan jag kan placera den: Jo, visst inledde den avsnitten i ”Familjen Macahan”.

Resten var lugna gatan; klassiska schlager är jag bra på.

Så visst känner jag genast igen ”Säg det i toner”, som Jules Sylvain och Karl-Ewert skrev för filmen med samma namn 1924.

Olle Bergmans 1950-talsschlager ”Sjung och le” minns jag likaledes väl.

Och bra och sångbara låtar fastnar i mitt musikminne, även om de är betydligt yngre: Som 70-talaren ”När vi rör varann” med bland andra Susanne Alfvengren, ursprungligen Dan Hills ”Sometimes When You Touch”. Som ”När vi gräver guld i USA” med GES (bland andra Anders Glenmark), där vi dessutom skulle vända på färdriktningen: österut. Och som Helen Sjöholms och BAOs hit från 2004 ”Du är min man”.

Bellmans epistlar – här nummer 2, ”Nå skruva fiolen” – känner jag väl igen, även om de som här sjungs på engelska.

Och skulle jag, efter alla mina besök där i samband med val och Arbeiderpartiets kongresser, inte känna igen vårt västra grannlands nationalsång, ”Ja vi elsker dette landet”?

Ser ni på Skavlan i TV förresten? I går blev det ett utmärkt samnordiskt program med Stieg Larssons bror, danska Hanne Vibeke Holst och den hörvärde norske trubaduren Bjørn Eidsvåg, som jag har på CD – jag fick Eidsvåg i present redan på 60-årsdagen av några av mina norska partivänner.

För egen del tycker jag inte ens att samnordiska program behöver textas. Men om man nu ska texta, bör man ju helst också översätta högst vanliga norska ord rätt.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En elegant och erotiskt laddad operaföreställning

Birgitta hade i går inbjudits att delta i KPMG Economic Forum på Grand Hôtel i Stockholm. Så vitt jag förstår blev det ett intressant seminarium, men själv hade jag valt att bara delta i den efterföljande buffén och i den operaföreställning som också ingick i programmet.

Jag kom lite för tidigt men lotsades förbi den fullsatta, stora seminariesalen till en bar där jag försågs med ett glas vin. Efter seminariets slut gick jag ner till Spegelsalen, sär seminariedeltagarna samlades för buffé – så småningom kom även Birgitta. Buffén var riklig och delikat.

Därifrån tog vi oss till fots till den relativt näraliggande Operan, där alltså en stor del av platserna var abonnerade för seminariedeltagarna. Roligt att se att näringslivet på det här sättet bidrog till att subventionera en dyrbar konstart – och den här gången fick sponsorn verkligen valuta för pengarna!

Jag har tidigare sett Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” (”Le nozze di Figaro”, 1786) men aldrig i en så elegant och så erotiskt laddad version. En smula revolutionär var den redan i sin ursprungsversion, med libretto av Lorenzo da Ponte efter P A Caron de Beaumarchais’ komedi ”Le Mariage de Figaro”. I sin ursprungliga version, alltså tillkommen i franska revolutionens tid, var dess handling, bland annat käleksrelationer och andra relationer mellan herrskap och tjänstefolk, radikal för sin tid, och den handlingen finns naturligtvis kvar men en smula neddämpad av att historien, främst genom Maria Gebers kostymering och Ole Anders Tandbergs scenografi, har förlagts till något som för ögat liknar 1950-tal.

I stället har regissören, samme Ole Anders Tandberg, tagit vara på och också förstärkt de erotiska drag som också i rikligt mått finns i intrigen. Men naturligtvis är gränsen mellan de här båda ämnena flytande: en av utgångspunkterna till det här scendramat är feodalherrens rätt till första natten med tjänarens brud. Det som i Tandbergs eleganta uppsättning ger ”Figaros bröllop” en ny och modern lyster är dock att här damerna inte bara får rollerna av villiga erotiska offer utan också skildras som både självständiga och med frisk erotisk aptit. En extra erotisk krydda är pagen Cherubino, som i gårdagens föreställning spelades av Matilda Paulsson, alltså en kvinna.

Intrigen, snårig och vindlande som så ofta i opera, tänker jag högaktningsfullt ge fan i att återge – den går för övrigt säkert att hitta någonstans på nätet.

Musiken och sången – här finns flera kända arior – talar dock fortfarande till oss, och de som exekverar dem – soloartisterna så väl som Hovkapellet under ledning av Jens Georg Bachmann – är värda alla applåder de fick.

Det var för övrigt fascinerande att se musikerna på så nära håll – vi hade fått platser på parkettens allra första bänkrad och kunde alltså se rakt ner i orkesterdiket.

På kungamiddag för Estlands president

I förrgår kväll var jag på återbesök i en värld som inte längre är min. För första gången på länge var jag tillsammans med Birgitta på kungamiddag på Stockholms slott. Anledningen till inbjudan var statsbesök av Estlands president, Toomas Hendrik Ilves.

Jag och Birgitta har båda tidigare träffat Ilves åtskilliga gånger, jag ännu fler gånger än Birgitta, eftersom vi har träffats på valvakor och i partisammanhang – jag var ju förr de svenska Socialdemokraternas kontaktman gent emot systerpartierna i Norden och i Baltikum, bland dem det (även med min hjälp) återuppståndna Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti).

Ilves kom ursprungligen från ett annat parti, som fusionerades med det socialdemokratiska, men blev vald till ordförande för ESDE. Han föddes här i Sverige, i en estnisk flyktingfamilj – som dock snart flyttade till USA, där Ilves har vuxit upp och fått sin utbildning. Bland estniska politiker är han relativt unik i så måtto att han talar en fullständigt klanderfri engelska men däremot aldrig har gått i skola i Estland där barnen under sovjeteran tvingades lära sig ryska. Vägen via USA till dagens Estland bidrog säkert också till att hans första partival inte var socialdemokratin, men när han väl hade rotat sig i sitt nya parti, tycks han ha funnit sig väl till rätta där. Någon vänsterradikal är han ju inte, men väl en progressiv person.

Hans partiledarskap var mycket framgångsrikt på så sätt att han, när han kandiderade till EU-parlamentet, lyckades med konststycket att inte bara själv bli invald utan att också lyfta sitt parti till att plötsligt, och för första gången, bli det största bland de estniska i EU-parlamentet. Detta banade väg för hans val till president i Estland – flera andra partier insåg att han skulle bli svår att slå och rekommenderade därför sina väljare att rösta på honom.

Nu har han nyligen meddelat att han kommer att kandidera för en ny period, vilket har lett till att inte bara hans eget gamla parti – som det partipolitiskt neutrala presidentskapet i och för sig har tvingat honom att formellt lämna – utan också det nyliberala Reformpartiet, Estlands sörsta parti, stöder hans återval.

Estnisk politik är mycket mer personinriktad än svensk, och även om Ilves’ strålglans alltså tidigare momentant har lyft hans gamla parti, har detta i galluparna nu halkat tillbaka till sin mer traditionella tioprocentsnivå. Där, eller lite däröver, ligger det stadigt, detta fastän partiet har fått överströmningar av grupper från andra partier, bland dem kända namn som har tagit plats i de estniska socialdemokraternas parlamentsgrupp och partiledning. Den nuvarande partiledaren, Sven Mikser, är till exempel en (för rätt länge sedan) avhoppad parlamentsledamot från Edgar Savisaars vänsterpopulistiska centerparti.

Under den inledande hälsningsceremonin vid kungamiddagen för det estniska presidentparet går vi förstås fram – Birgittas gamla roll som talman gör att vi hör till de främsta – och hälsar på Ilves och hans hustru, även naturligtvis på vårt eget kungapar som står bredvid. Bland middagsgästerna finns ett antal framstående andra sverigeester, personer som vi förstås har träffat i många olika sammanhang: lindgrenillustratören Ilon Wikland, radiojournalisten och författaren Maarja Talgre, konsertpianisten och författarinnan, den med Ingmar Bergman tidigare gifta Käbi Laretei – hon sitter i rullstol efter en operation och blir tyvärr tvungen att lämna middagen efter bara en kort stund. Vid kaffet efter middagen har vi också ett längre samtal med Jaan Seim, rektor vid estniska skolan i Stockholm och bror till min gamle kumpan (s) från många estlandsexpeditioner Jüri-Karl Seim. Bland de många sveigeesterna skymtar jag Kristian Luuk; även Per Nuder är där. Jag hälsar också på flera bekanta från tiden för mina många estlandsresor, sådana som ambassadörerna Lars Grundberg och Elisabet Borsiin Bonnier.

Birgitta placeras mellan H M Konungen och den estniske justitieministern Rein Lang. Det dräller av folk från den sittande svenska regeringen, och vid uppställningen inför middagen pratar vi bland annat med Jan Björklund och Göran Hägglund. Till bordet får jag för övrigt Björklunds hustru Anette Brifalk Björklund, och på min andra sida sitter Anna Maria Corazza Bildt.

Vi bjöds på utsökt mat och utsökta viner och utöver detta bjöds vi också på, faktiskt, meningsfulla tal hållna av kungen respektive presidenten.

Men jag undrar vem som hade lärt kungen namnen på estniska kulturpersonligheter som Jaan Kross och Arvo Pärt.

Melodikrysset nummer 2 2011

Dagens kryss hörde inte till de svårare, men där förekom i alla fall en lite snårig fråga, ett slags dubbelfråga med samma svar. De flesta äldre svenskar känner ju till ”Bättre och bättre dag för dag” i Ernst Rolfs insjungning men vet kanske inte att den hade en engelsk förlaga, ”Getting Better Every Day”, som skrevs av Mark Strong. Samma efternamn har Andrew Strong, vars ”Mustang Sally” förekom i filmen ”The Commitments”.

Mer känd, om vi håller oss kvar i filmvärlden, är Julia Roberts, vars insjungning av ”All My Life” förekommer i Woody Allen-filmen ”Everyone Says I Love You” (1996), på svenska ”Alla säger I love you”.

Mer rörliga bilder, fast nu i TV:

”Albert och Herbert” minns säkert inte bara göteborgarna.

Och för evigt i svart-vitt har ”Bröderna Cartwright” fäst sig på våra näthinnor.

Det slog mig, medan jag lyssnade på dagens kryss, att många av de melodier som spelades hade ett antal år på nacken, och då tänker jag inte bara på Ivan Rebroff (som egentligen heter Hans-Rolf Rippert), vars bas-röst man ofta förr hörde i ångradion. I dag hörde vi honom i ”I djupa källarvalven”.

Östen Warnerbring – i dag med det förhoppningsfulla budskapet ”Snart blir det sommar igen” – är ju död, liksom, för ännu längre sedan, Ulf Peder Olrog, i dag med det för mitt tema passande budskapet ”Se Sundbyberg och sedan dö”.

Bob Marley, som vi hörde i ”Is This Love”, dog 1981.

The Beatles, som gjorde ”Can’t Buy Me Love”, finns inte längre, så heller inte The Clash, som vi i dag hörde i ”Should I Stay Or Should I Go?” – The Clash upplöstes 1986.

Still going strong är dock Bob Dylan. Men hans ”Blowing In the Wind” hade jag med redan i min sångbok ”Upp till kamp!”, utgiven 1970.

Slutligen: när jag hör Friends In Need (Björn Borg, Tomas Brolin med flera) i ”Alla vi”, önskar jag att de hade dött de också. Före inspelningen.

Familjeliv

Jag har allt sedan mycket unga år varit starkt politiskt engagerad och är så fortfarande. Det finns till och med politiska aspekter på de mest oväntade ämnen.

Men av detta följer inte att allting handlar om politik – vilket man kunde tro när man läser vissa politiska bloggar.

Dessutom tror jag att de flesta av mina läsare är som jag själv: intresserade av vitt skilda ting, kultur, mänskliga, ofta privata relationer, hur man får vardagen att gå ihop, hälsa, trädgård, mat och dryck och så alltså samhällsfrågor.

Jag har jobbat flera tiotals år – nästan ett helt yrkesliv – på socialdemokratiska partistyrelsen, men redan då, under mina nio år som chefredaktör för partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), arbetade jag utifrån antagandet att de flesta människor, så också socialdemokrater, har ett bredare perspektiv på tillvaron än det som ryms under beteckningen politik. Alltså redigerade jag AiP utifrån den här insikten, och den innehöll därför, utöver förstås politik, recensioner, mediakrönikor, noveller och lyrik, personporträtt, serier, kåserier och allmänreportage. Det är väl att märka att den här tidningen, prenumererad liksom dagens namne som faktiskt är profilerad på just politik, hade en mångdubbelt större upplaga än dagens AiP.

För min del tror jag att dagens sargade socialdemokrati skulle må väl av att varken partiets tidning eller flertalet S-bloggar vore så infernaliskt insnöade på politik, politik och politik.

Nog talat om detta.

Visst har jag också under det här veckoslutet ägnat tankar åt politik – det kan man ju inte undgå om man till exempel, som jag, läser fyra tidningar varje dag.

Men min helg började med att jag i fredags var kallad till en sköterska på kardiologen. Hon imponerades av den blodsockerstatistik jag visade henne, tyckte inte ens att jag – när mina värden är så bra – behöver göra dagliga mätningar, vilket jag nog ändå fortsätter med. Mindre bra var mitt midjemått och så det höga blodtrycket – hon skulle mejla vårdcentralen om detta inför mitt snart stundande besök där; det kan ju också ha varit en tillfällig topp.

På fredagskvällen såg vi som vanligt det trivsamma och bildande programmet ”På spåret”.

Sent på kvällen kom sonen, Matti, hem till oss för övernattning. Han har tidigare hjälpt sin mor med att köpa och installera en ny dator, men eftersom den har ett väsentligt annorlunda program, återvände han nu för att träna henne en halv dag. Så vitt jag kunde se, lyckades han – utan att ens för ett ögonblick tappa tålamodet – lära Birgitta tillräckligt för att hon nu ska kunna använda sin nya dator.

En stund efter gemensam lunch – jag bjöd på min estniska sylta plus Konsums nya sparrispotatis – och lite mer datorträning tog Birgitta och jag bussen ut till Bärby hage, där vår dotter Kerstin bor. Men det var inte hon, inte ens barnbarnen, som stod i centrum för det här besöket: Bo, som Kerstin är gift med, firade sin 40-årsdag.

När vi kom, var huset redan knökfullt av Bos och Kerstins vänner plus inte minst vännernas barn. Bos och Kerstins Viggo fanns också där och lekte med alla barnen, men lilla Klara var för tillfället borta: Hon var på ett annat kalas, hos kompisen Melissa, som för övrigt bor inte så långt från oss.

Vi överlämnade vår present till Bo, pengar till den reskassa han håller på att lägga upp för en resa till Turkiet i sommar. Det handlar inte om någon vanlig turistresa. Nej, den här unge mannen är ett veritabelt språkgeni i fråga om både levande och döda språk, och nu har han bestämt sig för att också lära sig turkiska. Genom att gå en kurs i språket, i Turkiet.

Kerstin hade bullat upp med tårtor och kakor, hennes egna förstås – jag har nog aldrig sett ett kök så fullt av godsaker, alltsammans förbjuden frukt för mig diabetikern. Så jag drack bara kaffe, också det utan socker. Belöningen kom i morse, då blodsockervärdet låg på 6,0, och då hade jag ändå lagat och ätit middag också, hemma, senare på kvällen.

Under fikat pratade vi med Olle och Kristina, Bos föräldrar, normalt boende i Sollefteå, så vi ses inte så ofta.

Under tiden hade Kerstin hämtat hem Klara, men hon försvann tämligen omgående. När jag hade letat efter henne och frågade Kerstin, pekade hon mot stora sängen, och där låg en fullkomligt utmattad Klara och sov under ett täcke.

Fast sen vaknade hon, nu piggare. Både morfar och mormor fick var sin stor kram, när hon såg att vi fanns bland de många gästerna. Och när vi sen gick hem från kalaset, fanns hon med i hallen och tog adjö, lovade också komma och hälsa på.

På kvällen, åter igen hemma, såg vi bland annat programmen om och med Brita Borg och Per Oscarsson, och sen lyssnade vi på en CD med musik av Arvo Pärt.

I eftermiddag är vi bjudna till landshövdingen, på trettondagskaffe uppe på Uppsala slott. Efter mottagningen på slottet ska vi gå på bio, och efter det blir det nog middag på restaurang.

* * *

Märkligt nog – tycker nog politikfanatikerna på S-bloggar – är det en massa människor som läser den här sortens texter också.

Melodikrysset nummer 1 2011

I dag började Melodikrysset mycket lätt, med ”Rock Around the Clock” med Bill Haley and the Comets. Jag var ju i tonåren på den där tiden när rocken kom till Sverige, i det här fallet med filmen ”Vänd dem inte ryggen” (”The Blackboard Jungle”, 1956).

Men det fanns också saker jag fastnade på. Det tog till exempel en oändlig tid för mig att komma på att den melodi – välkänd för mig – vi i dag hörde med Flaco Jiménez var den som Anita Hegerland hade framgång med på Svensktoppen 1970: ”Mitt sommarlov” hette den då.

Rihanna, ursprungligen från Barbados men nu verksam i USA, var det som sjöng ”Only Girl In the World”. Också det tog det en stund att komma på.

Den religiösa världen är väl inte direkt min, men det har inte hindrat mig från att lyssna också på musik med religiös anknytning.

Dit får man väl räkna musikalen och filmen ”Jesus Christ Superstar”, ur vilken vi i dag fick höra ”I Don’t Know How To Love Him”.

Åsa Bodéns förhållande till religionen vet jag inget om, men religiös anknytning har onekligen den organisation, YMCA, som i originallåten besjöngs på engelska av The Village People. För den svenska versionen stod Björn Skifs och Byfånarna.

Ett slags fläkt från den religiösa världen, fast bullersammare, har också ”Hard Rock Hallelujah”, som finska Lordi (Gud med finsk böjning) vann Eurovision Song Contest med 2006.

Och med den jämtländska brudmarsch vi dess förinnan hörde rörde vi oss väl också i en ceremonivärld, som åtminstone förr hade religiösa förtecken.

”Tro på mig” handlar däremot inte om gudsdyrkan. Vad Elvis Presley, som gjorde originalet, tänkte på framgår tydligare av den amerikanska titeln, ”Can’t Help Falling In Love”.

Till samma välkända tema i sångvärlden anknyter också ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”, likaså Evert Taubes Burns-översättning ”Min älskling du är som en ros”.

”La Bamba” är ju en välkänd och medryckande låt – men inte tyckte jag att den version vi hörde i dag, med Los Lobos, var den bästa av dem.

Och visst gillar jag Babben Larsson – som komiker. Men hennes insjungning av ”Tomorrow” ur ”Annie” kunde jag ha varit utan.

Men man ska inte tjura. Man kan till och med bli uppmuntrad av att lyssna på en massa döda, som när Sune Mangs, Martin Ljung och Anna Sundqvist tillsammans gjorde Povel Ramels klassiska ”Ut i skogen ska vi gå” i TV-serien ”Semlons gröna dalar”.

Ack om det ändå vore sommar med gröna dalar!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Politikerhistorier: Sten Andersson

Ett läsarbrev föranledde mig att i minnets gömslen leta efter politikerhistorier, gärna självupplevda.

Det slog mig då att jag faktiskt har publicerat några sådana. I dödsrunan över Sten Andersson berättade jag ett par episoder från tiden då han var partisekreterare och således min chef på partikontoret, beläget på Sveavägen 68.

* * *

Vid ett tillfälle kom jag – jag var pressekreterare då – en tidig morgon in på Stens rum i något ärende. Sten hade stängt dörren men var inte upptagen i telefon eller av någon annan person. Han verkade leta efter något. – Kan jag hjälpa dig med något, Sten? frågade jag som den tjänstvillige unge medarbetare jag var.

Sten berättade då att han hade åkt in med tunnelbanan till station Rådmansgatan, T-banestationen närmast 68an. Det var fullt i vagnen, och han stod där och höll i sig i en stång, när det plötsligt började klia påtagligt på ena axeln. Sten försökte kratsa sig där, men då förflyttade sig det som kliade till andra axeln, och så där höll det på till dess att han plötsligt förstod: I hans ytterrock befann sig sonens dansmus! Nu gällde det att bara hålla masken och så snabbt som möjligt ta sig upp till rummet på plan fyra på 68an. In alltså, stäng dörren och av med rocken! Men den kvicka musen smet förstås och klängde nu i ilfart runt väggarna. Och vad värre var: alldeles snart skulle han få besök av en ambassadör från ett arabiskt land. Som den rådige funktionär jag var, lyckades jag med hjälp av Stens sekreterare, Maud Björklund, snart hitta en tom glasburk med plåtlock, och så gjorde vi andningshål i locket åt musen. Sen började jag jaga musen och knep den, varvid den för övrigt bet mig i fingret så att jag blödde. Vi hann stoppa musen i burken och få ut den, innan ambassadören kom. (Musen dog tyvärr.)

Så långt är historien fullständigt sann, men Sten hade inte varit Sten, om han inte hade bättrat på den lite och sen läckt den till Tysta Mari på DN. I den versionen slutar historien med att den arabiske ambassadören kommer in genom dörren, just i det ögonblick då Sten och jag har kastat oss ner på golvet i jakten på musen. Det hampar sig så, att vi båda ligger i riktning mot Mecka. Ambassadören blir mycket imponerad.

* * *

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Trodde jag att det fanns någon himmel, föreställer jag mig, att Sten nu satt där och skrattade. Han hade ett smittsamt garv.

Trettondagskonsert och middag för Karin, 90

I höstas firade vi att Birgittas faster Karin Dahl blev 90. Jag har tidigare skrivit om denna märkliga kvinna: pedagog, beläst och radikal, vid denna höga ålder fortfarande engagerad i mindre lyckligt lottade medmänniskors rättigheter och välfärd.

Syskonbarnen Dahl med respektive plus vår Anna, som var en av idégivarna, uppvaktade Karin i musikens tecken: hon fick en trettondagskonsert i vårt Musikens hus i 90-årspresent. Det vill säga, konserten ägde rum redan på trettondagsafton.

Tanken var att vi som var med om den här presenten alla själva skulle vara med på konserten, och sen var samtliga bjudna på middag hemma hos oss. Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica var tyvärr upptgna på annat håll, men faster Karin omgavs av oss övriga: Birgitta och mig, Karin (jo, en till!) och Hasse, Ragnar och Gunnel och så alltså Anna och Enver.

Flera av de nämnda, bland dem Enver som själv är musiklärare, hade tidigare inte varit på vårt Musikens hus – de bor inte i Uppsala – så det var en upplevelse i sig för dem redan att se den här vackra byggnaden och från dess översta våning blicka ut över staden och dess ljus. Programmet, med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Karl-Magnus Fredriksson (baryton) och Miriam Treichl (sopran) som sångsolister, var sådant att det kunde tilltala en publik med lite olika kunskaper och förutsättningar, men det faktum att man spelade idel välkända nummer, till stor del ur operettrepertoaren, hindrade inte att det fanns inslag av virtuositet i både sångnummer och spel.

Som sagt, programmet var säkert utvalt med tanke på att det var fest och trettondagsafton: ouvertyrer och sångsolonummer (plus ett par duetter) spelades ur Mozarts ”Figaros bröllop”, Nicolais ”Muntra fruarna i Windsor”, Kalmans ”Bajadärerna”, ”Grevinnan Mariza”, ”Csardasfurstinnan” och ”Cirkusprinsessan”, Lehárs ”Giuditta” och ”Glada änkan” samt Strauss den yngres ”Läderlappen” och ”Zigenarbaronen”.

Alltsammans lättsamt och elegant, i några av numren dessutom med det slag av musikaliskt djup verket medger.

Hemma i vår fortfarande julpyntade lägenhet hade Birgitta förberett en bättre middag: som förrätt en gudomligt god skaldjurssallad och som huvudrätt köttgryta på kalv, kycklinglever och kantareller; dessutom serverade hon som mellanrätt lite av min estniska julsylta. Vi avslutade med mandelmusslor, hallon från Öregrund och så vispgrädde plus kaffe.

Hasse skjutsade hem faster Karin, innan han skjutsade hem vallentunaborna.

I dag använde jag en stor del av förmiddagen till att diska.