Melodikrysset nummer 4 2012

I går var jag i Stockholm och träffade bland annat min nye partiordförande Stefan Löfven, som jag gratulerade. Nu kommer det att vända uppåt för vårt parti!

Men i dag är jag på den vanliga banan igen. För att vitsa till det lite inledningsvis: ”Yes, We Have No Bananas” handlade om en annan typ av banan. Jag minns den både med Benny Goodman och med Spike Jones.

Och för att ta den andra delen av samma fruktfråga: ”Saft, saft, hallonsaft” sjöng Smurfarna. Om ni som jag är i morfarsåldern (för min del snart också i farfarsåldern), har ni kanske liksom jag gamla smurfalbum på en vind som lockar småfolk. Smurfarna är förresten i ropet igen – det har till exempel börjat komma ut en ny smurftidning, som jag har köpt åt mitt barnbarn Klara.

Uppskattad i de yngre åldrarna blev förresten också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”. Mig förvillar man inte genom att i stället sjunga ”Jag vill inte bo i stan”.

Det var för övrigt inte mycket i dagens kryss som kändes svårt för mig. ”Spartacus” med Kirk Douglas har jag i och för sig aldrig själv sett, men jag känner väl till Stanley Kubrick och har sett flera av hans filmer.

Filmen ”PS Sista sommaren” har jag heller inte sett, men jag minns mycket väl ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson från Svensktoppen, där den låg i 35 veckor 1987-1988. Den slog alltså igenom före filmlanseringen, som kom 1988.

Jag är ju själv i Gamle Svartens ålder, och eftersom jag har ett hästminne kommer jag också i håg en annan hästlåt, ”En sliten grimma”, där man bland annat kunde se hästen trava 1959 i Streaplers’ version.

”Boten Anna” med Basshunter – Erik Altberg – travade på den också i dag – vi har hört den tidigare i Melodikrysset. För övrigt tyckte jag det lät som om Anders Eldeman sa ”Båten Anna”, men någon båt var hon ju inte.

Nå, nå – ”Nu ska vi vara snälla”. Det var Karl Gerhard som skrev och framförde den, redan 1936.

Så här års visar Anders Eldeman allt tydligare tecken på att vi inte riktigt befinner oss i hans årstid – inte min heller för den delen.

Alltså lät han inte bara Tone Norum och Tommy Nilsson besjunga sista sommaren – se ovan.

Vi fick också höra Svante Thuresson och Lisa Nilsson besjunga ”Solen i maj”.

Och jag medger att jag gärna skulle vara på den blomstrande äng Evert Taube besjunger i ”Sjösala vals”, i dag nödtorftigt kamouflerad i en version med Katja Cardinal.

Men i dag var det de lättidentifierade melodiernas melodikryss. Ytterligare ett exempel är ABBAs ”Ring, ring”, här i instrumentalversion, där det ju inte är särskilt svårt att minnas frasen ”Men så svara då!”. Jag hörde den, fast då förstås på engelska, i ABBA-musikalen på Broadway.

The Beatles har jag allt av på skiva. Men i dag hade Eldeman ändå valt – och för det ska han ha ett erkännande – att låta oss få höra ”Lucy In the Sky With the Diamonds” på klassisk gitarr. Inte för att det blev bättre så, men åtminstone lite svårare.

Sen är det bara dagens inledande låt kvar att redovisa, den med Bob Marley. Jag delar varken hans tro eller förkärlek för vissa stimulantia, men en stor artist var han onekligen. Ett exempel är den låt som inledde dagens kryss, ”No Woman, No Cry”.

Min egen har jag nu fått hem från sjukhuset, och för min del känner jag glädje över det. Dock ska hon under den kommande veckan tillbka till hjärtkliniken för ytterligare åtgärder. Hoppas det hjälper mer definitivt den här gången.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 3 2012

Dagens melodikryss innehöll både sådant som var mycket lätt och knepigheter.

Mest problem hade jag med den tango som framfördes av Göteborgs dragspelsklubb. Jag kände så väl igen den, men vad hette den? Till slut fattades bara två bokstäver, en i vartdera av de två första orden i titeln. De båda orden borde vara ”Ingen som”, och så ringer ett tredje ord i mitt huvud: ”du”. Men jag kan inte verifiera det.

Och då kan vi väl också ta den andra fråga som var en smula svår för mig. Amerikanen Barry White, för övrigt nu död, har jag egentligen aldrig lyssnat på, men nog var det han som sjöng ”My Everything”.

Dansband är heller inte min bag – det vet mina trogna läsare redan; jag skulle aldrig komma på idén att höra på ett program som ”Dansbandskampen”. Men man kan väl googla. Fast inte fick Blender och deras version av ”Dag efter dag” mig att ändra uppfattning.

Andra kan ju ha haft problem med dagens visfråga. Att det var Carl Michael Bellman som skrev vaggvisan till lille Carl klarade nog många, men vem var det som sjöng? Jo, Lena Willemark. Henne har jag själv hört live i Musikens hus här i Uppsala, och jag har förstås en rad skivor med henne.

Krysset började annars jättelätt med ”Lassie” av Ainbusk Singers, där gruppnamnet skulle leda oss till växtriket, en. Jo, dem gillar jag. Jag har till och med skrivit en hyllningstext på ”Lassie” till en arbetskamrat som fyllde jämt. Jo, han hette Lasse.

Därmed är vi inne på svensk populärmusik.

Mitt melodikrysslösande motiverar mig att lyssna på alla melodifestivalerna och till och med alla deltävlingarna, och där blir det ju en del blandade karameller.

Jag var kanske inte våldsamt tänd på ”Unstoppable” med Ola 2010, men jag minns den fortfarande, vilket ändå är ett hyggligt betyg.

Men det är klart att jag, rent musikaliskt, tyckte att ”La Voix” med Malena Ernman året därpå var mycket bättre. Enda gåtan där är dess låga placering i Eurovision Song Contest.

1987 var det väl Lotta Engberg vann Melodifestivalen med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, den som av varumärkesskäl måste byta namn i Eurovision Song Contest och då i stället hamnade på engelsmännens toalett.

Till England förde oss The Beatles med sin ”Yellow Submarine”, vars färg vi skulle översätta till svenska: gul. Fast nog var det här en fråga som var i lättaste laget – jag har själv hela Beatles’ kollektion och vet hur mycket det finna att välja bland.

Inte heller dagens opera- och musikalfrågor var svåra.

Jacques Offenbachs ”Can-Can” har väl de flesta hört, även om de inte går på Operan, och hans namn lär väl också få dem att associera till franska.

Och många av oss som inte har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” på scen, har med all säkerhet sett filmversionen med Julie Andrews. I båda förekommer dagens ljudillustration, ”Do Re Mi”.

Och då var det väl bara ”Prästens lilla kråka” kvar att redovisa, han som körde ner i ett dike.

Där befinner sig dess värre också mitt parti, om vilket man förvisso kan säga att ”än slank det hit, och än slank det dit”.

Vi får väl se hur kursen blir, när det här sargade ekipaget har tagit sig upp ur diket.

Och så är det Fars dag igen

På Fars dag förra året fick jag av hustrun, som har skarp blick för när det behövs, ett löfte om en del nya kläder – i presenten ingick att hon inte bara skulle gå med som smakråd utan också betala.

Av erfarenhet vet vi att man ska vänta till mellandagarna eller efter nyår, då många fina plagg reas. Så i dag tågade vi i väg till en favoritbutik i herrmodebranschen, normalt inte billig men nu som alltid med snygga och kvalitativt bra herrkläder, och så fick vi viss rearabatt lite i förväg. Vi har handlat där i åratal, vilket gör att vi också får god service-

Jag hittade nästan genast en elegant kostym, som jag trots det förhållandevis höga priset genast fastnade för – men den kommer i gengäld att hålla och även behålla sin passform i många år. Vi hittade också två par udda byxor i olika grå nyanser. Eftersom jag har satt kropp med inte så långa ben, måste både byxben och kavajärmar kortas, innan jag kan hämta ut dem och ta dem i bruk.

Med mig hem fick jag i alla fall två nya fina skjortor – flera av mina gamla börjar bli nötta i kragkanten och måste snart kastas.

Efter mellanlandlingar bland annat på Pressbyrån och Apoteket gick vi till en symaskinsaffär, som också reparerar symaskiner. Birgitta hade lämnat in vår gamla Hugin, en riktig trotjänare, på reparation, men affärsinnehavaren ringde här om dan och berättade, att förslitningsskadorna på den vid det här laget var så många att det skulle kosta en avsevärd summa att reparera den. Dock erbjöd han en skaplig summa i mellanskillnad, om vi köpte en ny maskin och lämnade kvar den gamla, så efter lite funderande slog Birgitta till. Den nya symaskinen kommer hon närmast att använda för att sy koltar åt det nya barnbarn som är på väg.

Vi gick också i skoaffärer för att hitta ett par bekväma och fina tofflor åt Birgitta att ta med sig till Akademiska nästa vecka, då hon ska genomgå nya undersökningar och en ny, den här gången förhoppningsvis lyckad, hjärtkonvertering. Vi hittade inga i de två skobutiker vi först besökte, men i den ena av dem inhandlade jag ett par nya, svarta lågskor för halva priset – det var rea där. I den tredje skoaffären hittade vi till slut också ett par snygga och sköna nya tofflor åt Birgitta

Men den här dagen blev som helhet ändå en uppföljning av Fars dag. Far ber att få tacka!

Tankar på bröllopsdagen

Birgitta och jag har varit ett par sen 1964. I 22 år bodde vi först tillsammans utan att vara gifta och hann under den tiden få våra två gemensamma barn.

Jag hade väl egentligen aldrig tänkt gifta mig, men Birgitta övertygade mig om att det kanske var ett mer praktiskt alternativ av trygghetsskäl, inte minst ekonomiska sådana.

Så vi kom överens om att gifta oss utan några särskilda krusiduller; vi växlade inte ens ringar. Vigselceremonin ägde rum i rådhusrätten i Uppsala den 17 januari 1986. Jag minns fortfarande hur förvånade de inkallade vittnena ur personalen såg ut, när de upptäckte att det var Birgitta vars vigsel de skulle bevittna.

Vigselakten ägde rum en fredagseftermiddag, efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 vi båda hade deltagit i, Birgitta som ledamot och jag som partitjänsteman. Jag minns att vi sen från Stockholm tog ett tåg, som gick till Sala, så vi hade sällskap i vagnen av Lena Hjelm-Wallén, som hade varit på samma sammanträde och anmärkte att vi var ovanligt prydligt klädda. Men inte heller för henne avslöjade vi, vad vi skulle göra. Efteråt – när vårt giftermål blev känt – placerade min vän Bo Krogvig följande nyhet på Aftonbladets Folk i farten: Birgitta Dahl och Enn Kokk har gift sig och har nu åkt på bröllopsresa, Birgitta till Afrika och Enn till Finland. Resorna och resmålen stämmer, även om syftena med dem var helt andra.

På hemvägen efter vigseln köpte jag blommor till Birgitta, men det är i och för sig inte så ovanligt. Jag har i årtionden gjort det nästan varje veckohelg. Däremellan brukar hon köpa hem blommor till helgen.

Vi gjorde alltså inte själva något stort nummer av vårt giftermål. Först efteråt ringde vi våra mammor och berättade. Min mamma, som sa ”Det var då på tiden!” när hon fick höra nyheten, berättade själv sen att hon hade gått till jordkällaren i Juniskär och hämtat upp en flaska hemgjort rödvinbärsvin och firat lite.

Hemma hos oss väntade oss det allra finaste den här dagen. Även om vi själva inte tyckte att det var någon stor sak att vi gifte oss, var uppenbarligen våra barn, de enda som i föväg hade fått veta vad som skulle ske, lite mer upphetsade.

Så de hemmavarande, Kerstin och Matti, hade faktiskt ordnat en liten bröllopsfest åt sina föräldrar. Kerstin, med av iver och välvilja blossande kinder, hade anrättat något av det bästa hon visste, pizza, som bröllopsmiddag åt sina föräldrar.

Det är en av de finaste måltider jag har fått i mitt liv!

Det här är längesen nu, och Birgitta och jag har alltså levt samman ännu långre, i 48 år.

Det är en lång tid, och jag är glad över att jag förhoppningsvis har kvar ännu ett antal år tillsammans med Birgitta.

Det betyder inte att jag pekar finger åt alla dem som inte klarar av att leva i livslånga äktenskap – Birgitta har ju för övrigt, innan det blev jag, varit gift med en annan man under sina unga år. Och som tröst åt andra kan jag väl bekänna att heller inte vårt liv alltid bara har varit en dans på rosor. Livet ger en sina törnar – men i bästa fall lär man sig något av sina erfarenheter. En av nycklarna till ett långvarigt äktenskap är väl dessutom också att man lyckas inse att den man lever ihop med inte är en kopia av en själv utan har egna intressen och egenheter, ibland rent av sidor som man måste överse med, vilket senare inte ska tolkas som att man själv måste anse sig vara en perfekt människa.

I kväll, alltså på bröllopsdagen, ska vi gå på Uppsala stadsteater och se John Fiskes ”Morden på Bäverns gränd”. Under senare år har jag brukat bjuda ut hustrun på restaurang på bröllopsdagen, men i det här fallet inleds föreställningen med att publiken äter middag.

Vi utnyttjar en julklapp från sonen, Matti, och hans sambo Karin, ett presentkort till Uppsala stadsteater.

Karin – Matti och hon är förlovade sen en semesterresa tidigare i år till New York – gav oss hembakt hårdbröd i julklapp, ett jättegott frukostbröd som jag har börjat äta nu när Mattis kumminbröd och Kerstins estniska surbröd är slut.

I söndags var vi hembjudna till Karins föräldrar, liksom Karin och Matti boende på Stockholms Söder – Karin har faktiskt bott nästan hela sitt liv på Söder.

Vi har träffats förut, men nu fanns det ytterligare en anledning: Karin och Matti väntar barn i vår; Karins mage visar numera mycket tydligt vad som är på gång, så jag spräcker inte någon nyhet. Det är inte vårt första barnbarn, men det är Karins och Mattis första barn och Lennarts och Lenas allra första barnbarn.

Lenas afrikanska gryta var mycket god, och samtalet runt matbordet var mycket hjärtligt, vare sig vi pratade om nära ting eller om politik. Och utsikten från deras högt belägna lägeenhet var fantastisk.

Det känns alltid förhoppningsfullt när det visar sig, att den familj ens barn har gift in sig i också består av likasinnade människor, som man faktiskt gärna vill träffa.

Men framför allt är det bra för den där lilla som ännu inte har kommit till världen att hamna i en stor familj med förgreningar på både mammans och pappans sida, människor som kommer att älska och stötta henne under hennes livs äventyr.

Melodikrysset nummer 2 2012

Jag har ju – till stor del av melodikrysskäl – lyssnat av melodifestivalprogrammen genom åren, men det är verkligen inte allt där som fastnar i mitt musikminne.

Marie Lindberg komme jag i håg men inte hennes ”Trying To Recall” från 2007.

Men av ”Leaving Home” eller Nicke Borg som sjöng den så sent som i förra årets festival har jag inget som helst minne.

Något slags selektion sker det ju under tävlingens gång, så det danska brödraparet Olsen och deras vinnande ”Fly On the Wings” minns jag faktiskt från Eurovision Song Contest.

Och för att hålla oss till det här temat: Lena Phs ”Det gör ont” tyckte jag blev om inte bättre så i alla fall roligare när M A Numminen sjöng den.

Måns Zelmerlöw, för att fortsätta att hålla sig till svenska populärmusiksångare, var faktiskt bättre när han fick nåonting att bita i: ”Don’t Fence Me In” tillsammans med Robert Wells och The Vocalettes.

En annan artist, som också i flera meningar av ordet har överskridit gränser, är Arja Saijonmaa. I dag fick vi höra henne i ”Samma himmel, samma jord” från 1989.

En annan himmel och en annan jord – i Ungern – fick vi möta genom musik av Franz Liszt.

Men i dagens program hade utflykterna utomlands börjat långt tidigare. Vi fick nämligen höra musik från den engelska andravärldskrigsserien ”Hemliga armén”, visad där hemma i slutet av sjuttiotalet men här hos oss först i början av åttiotalet.

Till andra världskriget återvände Anders Eldeman ytterligare en gång i det här programmet, med TV-serien ”We’ll Meet Again”, på svenska ”Vi möts igen”, från början av åttiotalet. Titelmelodin gjordes av Vera Lynn på 1940-talet och blev då en stor schlager.

Stålmannen hade väl gjort slut på kriget lite snabbare, om han hade fått vara med, men nu är han ju bara en seriefigur, som man kan se även på bio, då med musik av John Williams.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har vi hört med George Michael, men i dag fick vi höra den i dragspelsversion. Alls icke oäven, tycker jag.

Detsamma tycker jag i fråga om ”Drömmen om Elin”, som ju skrevs som just dragspelslåt av Calle Jularbo. Peter Himmelstrands senare tillkomna text tycker jag inte alls är i samma klass.

Ytterligare en gammal älskling har jag sparat till sist: Vi fick i dag också höra Nils Ferlins ”En liten konstnär”, tonsatt av Lille-Bror Söderlundh. Insjungningen hade i det här fallet gjorts av en annan gammal favorit, Fred Åkerström, död alltför tidigt.

Fred känner jag mig för evigt förbunden med, eftersom han 1970 ställde upp i lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Konserten ägde rum i ett fullsatt Folkets hus i Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hos Lennart Källströmer på 75-årsuppvaktning

Många av mina gamla vänner har bott på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, på Sturegatan i Uppsala. Jag var själv under en kort tid medlem av Studenternas Helnykterhetssällskap, SHS, vilket inte var någon uppoffring, eftersom jag under mina tidiga universitetsår var helnykterist. Men ska jag vara ärlig, var det en annan sak som fick mig att bli medlem: När studentföreningarna, bland dem socialdemokratiska Laboremus, som jag var ordförande för, hade recentiorsmottagning på universitetet i början av höstterminen 1960, fanns också SHS på plats i skepnad av sin nya ordförande Anna-Greta Leijon, och vi beslöt på stubinen att gå in som medlemmar i varandras föreningar.

Varken Anna-Greta eller jag är numera helnykterister, men båda är fortfarande socialdemokrater.

Nu är fler av de helnyktra studenterna på Arken intressanta av samma skäl. Anna-Gretas företrädare som ordförande i SHS hette på den tiden Birgitta Kettner; senare känd under sitt flicknamn, Birgitta Dahl. Även hon gick med i den socialdemokratiska studentföreningen, och dessutom flyttade vi så småningom ihop, gifte oss till och med.

Laboremiterna på Arken var många och aktiva, och vi brukade ibland skoja om att Laboremus hade en särskild avdelning där. Jag har tidigare i ett annat sammanhang listat en rad av dem – några av dem, till exempel Björn Kumm och Hans O Sjöström, hör fortfarande till mina vänner och brukar då och då skriva kommentarer här på bloggen.

I dag har jag och Birgitta varit på 75-årsmottagning hos en före detta arkabo, Lennart Källströmer, numera tillsammans med hustru Inger Lindqvist, givetvis också hämtad på Arken, boende på Hällbygatan (ganska nära Jumkilsgatan, där jag bodde under min första tid i Uppsala). Lennart har jag under många år mött bland annat som nykterhetsrörelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där jag själv representerade Kulturnämnden och Uppsala kommun. Lennart har universitetsmeriter – bland de övriga gästerna fanns Universitetets förre rektor, Bo Sundqvist – men jag skulle ändå främst vilja framhålla hans tillhörighet till nykterhetsrörelsen, ja folkrörelsesfären. Det var också ett nöje att, innan vi gick, under hans guidning ta del av innehållet i hans bokhyllor, där det till exempel fanns en stor avdelning lyrik.

Påfallande många av dem som kom till mottagningen var gamla arkabor, inte samtliga i dag helnykterister, men Lennart håller den gamla stilen, så det serverades ingen alkohol. Själv drack jag tranbärsdricka.

För övrigt hade den här födelsedagsbjudningen karaktären av knytkalas. Många av gästerna, särskilt de kvinnliga, hade lämnat mycket välsmakande bidrag till en kall och riklig buffé.

Bland gästerna fanns en rad arkabor som jag känner igen men i ungdomsåren inte kände närmare. Men där fanns också sådana som har hört till Birgittas och, lite senare, även mina vänner: Käthe Elmgren, som under måltiden satt mitt emot oss, är det kanske främsta exemplet; med henne och hennes familj har vi med ibland ojämna mellanrum haft kontakt genom åren. Och i Öregrund brukar vi träffa ett par som var ett par redan på Arken, Inger och Sigvard Nilsson.

Skjuts dit och hem fick vi av Bengt Kettner, Birgittas första man, som sedan länge lever sitt liv med en annan gammal arkabo, Inger Grandell, en av dagens festkommitterade. Bengt och Inger är med i samma socialdemokratiska förening som jag och Birgitta, den i Svartbäcken. Och om vi ska hålla oss till just partivänner, fanns också Leni Björklund, gammal arkabo även hon, med bland gästerna.

Många av oss som var där har, som jag tidigare antydde, avfallit från nykterheten, men jag har stor respekt för nykterhetsrörelsen, så jag tänker inte avsluta med någon skål för jubilaren.

Om frukost, dock inte på Tiffany’s

Under mina många arbetsår i Stockholm, när jag på vardagarna skulle hinna med sjutåget, slarvade jag ofta med frukosten. Det ska man inte göra. Frukosten är dagens kanske allra viktigaste måltid.

Jag tog igen det jag förlorade på lördags- och söndagsmorgnarna och under semestrarna i sommarhuset i Öregrund: köpte på Saluhallen de fredagar då jag arbetade i Stockholm ofta tre sorters mjukt bröd, varav två alltid var estniskt surbröd och kumminbröd, och så handlade jag många olika goda pålägg i Konsum på Sveavägen; under semestrarna var det varor från Konsum i Öregrund som gällde.

En av de största vinningarna med pensionärslivet är att man normalt både kan sova ut och sen i lugn och ro äta frukost. Jag hör till den där typen som aldrig äter frukost på sängen eller i morgonrock – jag vill vara nyrakad och nyduschad och ha klätt på mig, innan jag sätter mig vid frukostbordet. Och sen vill jag sitta där i lugn och ro till dess att jag har läst ut den sista av våra tre morgontidningar – ofta tar jag dock kulturdelen av Dagens Nyheter plus en kopp kaffe med mig till länstolen i vardagsrummet och avslutar frukosten där, ibland vid tiden för det andra betraktar som lunchtid.

Mina frukostar är numera inte så lukulliska som de ibland var förr på lördagar och söndagar och under semestertid. Som diabetiker har jag fått lära mig att äta nyttigt och att sprida kaloriintaget mer jämnt över dagen.

Just morgonkaffet gav mig inte heller tidigare några problem av den typen: Jag slutade i mycket unga år att använda socker till kaffet.

Men jag håller igen på smörgåsarna och påläggen. Det blir en hård och en mjuk – OBS! inte sötat mjukt bröd – macka med lättmargarin och pålägg, oftast något tunt köttpålägg. Till mackorna dricker jag ett litet glas mager – bara 0,5 procent fett – Verum hälsofil och så ett litet glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött.

När det gäller mjukt bröd har jag allt sedan jul först gjort slut på dottern Kerstins hembakta estniska surbröd och sen sonen Mattis likaledes hembakta bröd. Det senare har legat skivat i frysen, och jag har varje förmiddag plockat fram någon skiva som jag har värmt upp i brödrosten och sen ätit med lite av värmen rinnigt margarin. Kerstins surbröd har gång på gång fått mig att tänka på det mörka estniska bröd min mamma bakade när jag var liten.

Melodikrysset nummer 1 2012

Roger Pontare känner jag ju till, men sonen, Vincent, har hittills varit obekant för mig. Men nu har jag åtminstone hört hans ”Baby Hurricane”. Det är för lite för att grunda ett omdöme på.

Annars är jag ju inte döv för nya artister, till exempel Veronica Maggio, som vi i dag hörde i ”Välkommen in”.

Dagens kryss började egentligen lätt, men jag hade lite svårt med att hinna anteckna frågorna och vilka som hörde till vad i trippelfrågan. Men visst kände jag igen ABBAs ”Thank You For the Music”, och av antalet bokstäver att döma måste den efterlyste upphovsmannen vara Benny Andersson. Och den som sjöng var Agnetha Fältskog.

Bennys insatser i debatten om Slussen i Stockholm uppskattar jag för övrigt.

Därpå fick vi höra ”If My Friends Could See Me Now” ur ”Sweet Charity”.

Lite operamusik fick vi också höra i dag. Den var hämtad ur Richard Wagners ”Rhenguldet” från 1869.

Men det mesta som spelades var populärmusik och av betydligt yngre datum.

Lasse Holms och Monica Forsbergs ”Dag efter dag”, melodifestivalvinnare 1982, fick vi i dag höra på finska. När Chips – Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen – sjöng den i Eurovision Song Contest, kom den på åttonde plats.

Ännu mer charm hade ”Klöversnoa”, vars musikaliska upphovsman är Ted Gärdestad.

Jag gillar också Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, även om jag inte delar hans vurm för Sovjetunionen. Men hans ”Who’s Gonna Follow You Home” är helt OK.

Och måste jag välja mellan ”Take On Me” med norska A-Ha och ”Ne na na na” med belgiska Vaya Con Dios, väljer jag den senare, vilket absolut inte ska tolkas politiskt. Norges hållning i EU-frågan gillar jag, medan både EU och Belgien, ett av EUs kärnländer, gärna för mig får falla i bitar.

Som mina trogna läsare vet, är jag politiskt röd, vilket inte hindrar att jag är för lugn och stabilitet: I likhet med min gamle journalistkollega Dieter Strand skulle jag vara beredd att välja en häst till ordförande för Socialdemokraterna och sen hålla fast vid honom eller henne. Så jag ser på Håkan Juholt som på ”Gamle Svarten”, en kamrat på vida färden.

Men för att återgå till den riktiga hästen: Svarten red man på, och sen fick han vila ut i stallet.

Den verkliga pärlan bland dagens krysslåtar har jag sparat till sist: ”St Louis Blues” med Nisse Lind och hans Hot Trio. Vilken rytm! Vilken känsla! Vilket sug! Jag gillar blå musik också.

Melodikrysset nummer 52 2011

Årets sista melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste, men en del små knepigheter fanns där väl ändå. Fast vad som är knepigt kan ju variera från person till person.

Äldre lyssnare kan till exempel ha haft svårigheter med en sångerska som Adele, vars ”Rolling In the Deep” vi fick höra i dag.

Medan yngre sådana kanske inte automatiskt kommer på att det var Edith Piaf – Édith, om vi ska vara noggranna, men det här är ju ett korsord – som sjöng ”Milord”. Det gjorde hon 1959; texten var av Georges Moustaki och musiken av Marguerite Monnot.

Här vill jag gärna göra en utvikning: Jag tycker att det är sorgligt att franskspråkig sång nästan inte alls verkar finnas i nutidens svenska populärmusikvärld. Tänk på alla franska och belgiska visor Lars Forssell översatte och som var jättepopulära på 1950-talet! För egen del har jag också fullt av franskspråkiga visor i min skivsamling – alla skivorna med Georges Brassens är bara ett exempel.

Man kan för den delen också fundera över vart många verkligt stora engelskspråkiga artister har tagit vägen – i vart fall hör man dem sällan spelas i radio. Själv har jag förstås skivor med Harry Belafonte, och naturligtvis känner jag omedelbart igen hans ”Island In the Sun” – den som skulle leda oss till det eftersökta ordet, i pluralis, öar – men han är ju faktiskt värd att spelas i radio också i dag.

Mina tankar leder han, inte minst en regnig vinter som denna, till återbesök på karibiska öar som Jamaica, S:t Martin och Saint-Barthélemy.

För här hemma ter sig Felix Körlings visa ”Nej, se det snöar” närmast som en besvärjelse.

Och eftersom jag under det här årsskiftet är kvar i stan, lär jag heller inte få någon anledning att sjunga ”Ekorrn satt i granen”.

Den skrevs av Alice Tegnér och publicerades i första delen av ”Sjung med oss, mamma”, 1892.

Ännu äldre, från 1500-talet, är den vackra engelska julsången ”We Wish You a Merry Christmas”, den som i dag skulle ge oss ordet önskar.

Och som för att, retroaktivt, ytterligare elda under julstämningen, fick vi i dag också höra Charlie Norman i julsvängen.

Men det hann bli nyårsafton, åtminstone brittisk sådan, i det här programmet också. Vi fick nämligen höra ”Old Lang Syne”, om än i en version med svenska The Spotnicks.

När jag var tonåring på 1950-talet, var det nästan ett måste att gå på annandagspremiär på bio. Sen dess har jag sett mycket film på bio, så visst känner jag igen SF-signaturen. Bland årets julklappar fanns också biobiljetter, så snart kommer jag och hustrun att välja ut någon lämplig film att se.

Hustrun – för min del alltid och evigt densamma – och jag har också sett ABBA-musikalen ”Mamma Mia” på Broadway. I den ingick förstås den ABBA-låt som inledde dagens kryss, ”Dancing Queen”. I det här fallet efterlyste Eldeman även drottningens manliga motsvarighet på engelska: king.

ABBA har ju också besjungit ”Money, Money, Money”, men de som i dag sjöng ”Money” var Pink Floyd, 2008 välförtjänt belönade med Polar-priset.

Då återstår tre frågor att redovisa, vars svar är tre utmärkta svenska sångerskor.

Jag hörde till dem som genast föll för Sara Varga, när hon i Melodifestivalen sjöng ”Spring för livet”. Framgångar senare på bland annat Svensktoppen har visat att jag inte var ensam om min uppskattning.

Jag gillar också Rebecca Törnqvist, och verkligen inte på grund av hennes bakgrund i min egen stad, Uppsala. Nej, hon är en begåvad sångerska, värd sitt Ulla Billquist-stipendium. I dag fick vi höra henne i ”Good Thing”.

Och så återstår en av mina långvariga favoriter att redovisa, Louise Hoffsten. Henne har jag allt av på skiva, har också läst hennes självbiografi. I dag fick vi visserligen inte höra henne i något riktigt typiskt för henne själv, men det var verkligen inget fel heller på det gamla Alice Babs-numret ”Jitterbug från Söder”. Fast uttalar ni ”jitterbug” på engelskt vis som Eldeman gjorde? Det gör i alla fall inte jag, och jag gissar att de allra flesta här i landet liksom jag uttalar det ”bugg” på svenskt vis.

Gott nytt år till er alla från en estländare i den svenska förskingringen. Eller snarare ett bättre nytt år, ett rödare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Julkalas med barn och barnbarn

Varje år brukar vi ha julkalas för barn och barnbarn här hemma. Vår familj är inte våldsamt stor, men det blir ändå trångt i vardagsrummet vid julklappsutdelningen.

Viktigast är julklapparna förstås för de yngsta barnbarnen, men vi i generationerna där över ger varann också presenter. Vi i den äldsta generationen behöver ju inte längre så mycket, men det var trevligt att Kerstins present till oss, egenhändigt tillagade läckerheter, innehöll ett estniskt surbröd.

Mer än förr blir de här julkalasen numera lite av knytkalas. En del av läckerheterna – som Annas inlagda strömming och Mattis kumminbröd – mumsade vi i oss av, medan Kerstins hemlagade godis och Mattis och Karins från Frankrike hemförda godsaker av annat slag ska avnjutas lite senare.

Birgitta hade lagat rostbiff med hasselbackspotatis, skinka och sillsallad, och jag bidrog med min estniska julsylta plus kalkon enligt ett kaukasiskt recept, där ris med aprikoser, russin och skållad mandel lagas tillsammans med kalkonen i ugnen. Till maten drack vi lättöl, läsk o0h julmust. Efteråt fick vi Birgittas mandelmusslor med vispgrädde och sylt plus kaffe/te.

Nu har alla åkt, så det känns lite tomt.

Men strax ska det gamla paret se en ny svensk TV-deckare.