Melodikrysset nummer 7 2012

Precis som förra lördagen har jag löst hela Melodikrysset men i ett fall gått bet på kompositör och titel, vilket heller inte efterfrågades.

Den porlande pianomusiken i näst sista frågan skulle illustrera en sådan i naturen, och eftersom jag hade alla bokstäverna utom den första, måste svaret helt enkelt bli bäck.

Dagens andra klassiska stycke kommer ursprungligen från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – med text av Schiller kallas det här stycket för ”An die Freude”. Numera är den här musiken mest känd som Europa-hymnen, vilket möjligen är lite förmätet, eftersom EU, vars ”nationalsång” det här är, fortfarande inte omfattar hela Europa.

Smått klassisk är vid det här laget också ”West Side Story” med musik av Leonard Bernstein. Ur den hörde vi i dag ”I Feel Pretty”.

Åtminstone originalboken om Mary Poppins får väl också räknas in bland klassikerna. 1964 gjorde Walt Disney en filmversion av den. Som ljudillustration i krysset användes ett sångnummer, som inleddes av Ed Wynn.

Mer film: lysande sådan är Hasses och Tages ”Att angöra en brygga” från 1965, för övrigt inspelad i Öregrunds skärgård. Det musikaliska ledmotivet med musik av Lars Färnlöf sjöngs av Monica Zetterlund. Hon deltog flitigt i socialdemokratiska valturneer, och när jag var chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s) och vi hade upptäckt att Monica och min hustru var födda samma år och samma dag, lät vi dem mötas i ett bildreportage, som gjordes hemma hos Monica.

Fler båtar: Evert Taubes ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss verbet elda, är en nog så hemsk historia.

Fler fortskaffningsmedel: John Denvers ”Leaving On a Jetplane” skulle ge oss fortskaffningsmedlet i fråga i bestämd form, singularis, vilket blir planet.

New World’s ”Sister Jane” fick svensk text, ”Syster Jane”, av Peter Holm, och den utspelar sig i en miljö, där det förekommer en och annan läkarrock.

Måns Zelmerlöw hör väl inte till mina personliga favoriter, men hans bidrag i Melodifestivalen 2007 ”Cara Mia” har åtminstone fördelen att den – i motsats till det mesta vi hittills har hört i årets omgång – fäster sig i melodiminnet.

Måns Zelmerlöw gör ju inte direkt utmanande saker, men det gör däremot, regelbundet, Magnus Uggla. Ta bara titeln till låten som spelades i dag: ”Jag dansar aldrig nykter”.

Fast populärmusiken har många och olika sidor. Jag är för egen del sen gammalt ganska förtjust i Åke Wassings rätt så idylliska ”Se nu tittar lilla solen in igen”. Har ni förresten läst hans självbiografiska roman ”Dödgrävarens pojke” från 1964?

Takida har förekommit tidigare i krysset, och jag lärde mig den gången, att den här gruppen kommer från Ånge i andra ändan av det Medelpad där jag är uppvuxen. Deras ”You Learn”, som spelades i dag, lät riktigt bra.

Men ännu bättre är ”Om du lämnade mig nu” av Lars Winnerbäck och med honom och Miss Li, det vill säga Linda Karlsson. Det säger jag inte för att låten från och med tillkomsten 2007 i flera år har legat på Svensktoppen, inte heller för att jag har hört Miss Li live på en socialdemokratisk partikongress. Nej, jag säger det för att det är en mycket bra låt och för att de här båda gör den så förbannat bra.

Bra är det däremot inte med min hustru. Hon ligger inlagd på Akademiska igen, den här gången efter att ha haft svimningsanfall. Det finns snart inte någon del av henne kvar att undersöka. Den här gången har hon bland annat genomgått hjärnröntgen. Men nu närmar sig datumet för hjärtklaffsoperationen i alla fall.

Just nu är det för övrigt bra för henne att hon inte är hemma. Det vore nog inte nyttigt för henne att få min pågående dunderförkylning.

Rapport om mitt hjärtas dam och hennes hjärta

Man kan nu skymta ljus i den för Birgitta allt för långa och allt för mörka tunneln: Hon skrivs in på Akademiska för kontroll den 23 februari, och klaffoperationen ska enligt planerna äga rum den 27 februari. Fast sen återstår efterkontroll och en mycket lång konvalescens.

Under den allt för långa väntan på behandling har det dock nu på slutet stött till en ny komplikation: Birgitta har, framför allt då hon reser sig upp från sittande eller liggande, ibland svårt att hålla balansen, om hon inte snabbt hittar något att stödja sig på. Hon har sålunda fallit omkull till exempel hemma på vardagsrumsgolvet och här om dan i porten, när hon kom hem från blomsteraffären och Konsum.

Påmanad av både mig och sonen, Matti, har hon därefter försökt nå läkare på Akademiska för att berätta om det här nya fenomenet. I dag har överläkaren på Hjärtkliniken, där hon upprepade gånger har varit inlagd, ringt, och när hon hade berättat för honom om sina besvär, fick hon omedelbart kallelse till undersökning i morgon på 50 F, där hon tidigare har varit inlagd.

För närvarande finns av naturliga skäl ingen säker diagnos, men det hon har råkat ut för kan till exempel vara en effekt av hjärtats nedsatta funktion, eller så kan det vara någonting i medicineringen – hon har många mediciner nu – som slår fel.

Gluggklara och Busviggo

Dottern, Kerstin, vet hur mycket hennes pappa suktar efter estniskt surbröd. Så när hon för några dar sen bakade några härligt mörka estniska limpor, skickade hon ett mejl till sin gamla estniska farsa och frågade om han ville ha ett estniskt bröd. Om!

I går tog hon med inte bara ett surbröd utan hämtade också Viggo och Klara efter skolan och kom över med dem till morfar och mormor – naturligtvis efter att först ha frågat, om mormors ömtåliga hälsa la några hinder i vägen.

Men nej, de var så välkomna allesamman, så snart var vi alla bänkade runt köksbordet för en eftermiddagsfika. Mormors hembakta kakor och även Coop Prima italienska mandelskorpor serverades, och till det drack barnen Coop Prima pressad juice utan några extra tillsatser, Viggo dock äppeljuice, medan Klara föredrog apelsinjuice.

Det var ett tag sen barnen var här hos oss nu, men de känner sig ändå mycket hemmastadda och hittar lätt saker att leka med.

De här båda syskonen leker oftast mycket bra ihop trots att det skiljer lite i ålder mellan dem, men mot slutet gick något lite över styr i en alltför våldsam lek, och Klara slog kinden mot hörnet på TV-bänken i rummet där de brukar bo när de sover över. Mycket gråt men en inte alltför allvarlig blessyr – och så kom ju mamma och tröstade.

Men dess förinnan hade Klara, mycket stolt, visat upp en mycket större skada: I skolan hade hon den här dagen tappat ytterligare en framtand, och nu hade det alltså blivit en rejäl glugg uppe under överläppen.

Till helgen ska barnens pappa, Bo, skjutsa upp dem för en veckas sportlov uppe hos farmor Kristina och farfar Olle i Sollefteå, som har blivit lite av deras vinterland. Det här att ha ett vinterland att åka till är viktigt – när våra egna barn, bland dem alltså Kerstin, var små, åkte de varje vinter upp till farmor och farfar i Juniskär utanför Sundsvall, där jag själv växte upp.

Mina bästa hälsningar till Sollefteå!

Hos Gunnar, 70

Vi är nu i den åldern, då folk omkring oss firar 70- och 75-årsdagar. I går var det 70-årskalas för Birgittas bror Gunnar hemma hos Gunnar och hans fru Annica i Täby.

Kontakten mellan syskonen i den här syskonskaran är god, men vi visste ändå inte förrän alldeles på slutet, om Birgitta med sina akuta hjärtproblem skulle kunna åka på det här kalaset. Fast Birgittas syster Karin och hennes man Hasse ställde upp och skjutsade oss i sin bil till och sen hem från Täby.

Lite illavarslande var det ändå att Birgitta, på väg hem från blomsterhandeln vid torget, föll utanför vår port – hon har på sista tiden drabbats av något som verkar vara hastigt uppdykande blodtrycksfall, och hittar hon då inte genast något att stödja sig på, faller hon omkull.

Men i väg kom vi ändå, med blomma och gemensam present från Gunnars syskon och deras respektive. Just innan vi kom fram, kom också den yngste i syskonskalan Dahl, Ragnar, i bil tillsammans med hustru Gunnel.

Så vi ställd upp oss tillsammans utanför Gunnars och Annicas hus och stämde upp dahlfamiljens speciella födelsedagssång ”Röda små smultron”.

Kalaset där inne var av trivsamt mänskliga proportioner: Gunnars och Annicas två vuxna barn, Elisabeth och Björn, skötte kök och annan markservice, och de övriga gästerna bestod av Annicas bror med hustru och så grannar och nära vänner. Det fina med kalas av den här hanterliga storleken är – förutom god mat – att man hinner prata med folk och under maten sitter runt mindre bord i ett par av husets rum.

Det här gör att samtalen i de olika grupperna kan vindla i väg dit det behagar, och det trivsamma pratet avbröts heller inte av några tal.

När vi sen bröt upp – vi gjorde det relativt tidigt för att Birgitta inte orkade så mycket – och höll på att klä på oss i hallen, kom en av de närvarande fram till mig och ville fråga mig en sak, som han tydligen hade grunnat länge på:

– Är det du som är Bo Balderson?

Det är faktiskt inte första gången jag har fått den frågan, och jag kan förstå logiken i den: jag är en person som inte bara har vistats i politikens centrum utan också har utmärkt mig för att ibland ha en ironisk distans till den politiska världen.

Men nej, det är inte jag som är Bo Balderson, säger jag – helt sanningsenligt – till den som frågar. Och så tillägger jag, att jag själv har läst Balderson och funnit honom bitvis rolig – men att hans berättelser också, för den som har varit inne i politikens centrum, ter sig lite för ytliga för att vara skrivna av någon som faktiskt själv har befunnit sig mitt inne i detta centrum.

Fast jag skulle nog kunna skriva något åt det där hållet. Risken är dock att det då skulle bli deckare som var mindre småputtriga och i stället med stänk av saltsyra.

Melodikrysset nummer 6 2012

Det förargar mig när jag lyckas knäcka ett svar men inte – vilket för all del inte heller fordras – kan placera det rätt. De där personerna som vistades på en gudomlig plats var förstås Adam och Eva – men vad var det här för klassisk musik med populärtitel? Jag kan det säkert, egentligen. Men i dag vill polletten inte trilla ner.

Också en del annat var svårt, på riktigt.

Jag har för all del inte lyssnat mycket på Roxette, men deras ”The Look” var extra svår att identifiera i det här utförandet.

Ledtråden ”sjungande kusin till sjungande kusin” vet jag inte om den hjälpte så värst många, men nog var det Erland Hagegård som sjöng ”Hjärtats saga”.

Fler släktingar: Vi hörde Mikael och Lotta Ramel i pappa Povels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Den är vid det här laget en klassiker, och mängder av sådana levererade också Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Tatuerarevalsen”, som skulle ge oss verbet för tatuerarens sysselsättning, tatuera.

Fred Åkerström gav oss 1972 ”Jag ger dig min morgon”, en fin svensk version av vännen Tom Paxtons ”I Give You a Morning”. Båda finns förresten representerade i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Varför Eldeman valde att spela Freds text med Carola (2005) förstår jag inte.

Med det sista vill jag inte säga att jag har något horn i sidan till populärmusiken eller dess stjärnor eller dess musikskapare.

Jules Sylvain var faktiskt, trots sin massproduktion, en fantastisk schlagermakare. Ett av hans många örhängen fick vi höra i dag, ”Anna, du kan väl stanna”.

Däremot har jag svårt för hela uppenbarelsen Bert Karlsson. Och inte blev jag vänligare stämd av att höra honom själv sjunga ”Hoppa hulle” (1988).

Kalle Moraeus är däremot en sån där person som det är svårt att inte tycka om vad han nu än gör. Hans försök med ”Underbart” i Melodifestivalen 2010 var till exempel lovvärt. Medmusikanterna, Orsa spelmän, och hans idiom gör det lätt att placera honom i rätt landskap, Dalarna.

Steget därifrån till Michael Jackson är ganska stort, detta apropå att vi i dag hörde Jackson i ”Billie Jean”. När det gäller Jackson kan jag förstå att han blev så stor – men ändå har han aldrig hört till mina egna musikaliska favoriter.

Elvis Presley, som i dag förekom i krysset med ”Return to Sender” (1962), som skulle ge oss ordet avsändare, var en annan amerikansk artist, som man väl kan säga också krossades under sin karriär. Mycket av det han har gjort håller inte måttet, men han gjorde också fantastiska inspelningar när han var som bäst.

För egen del ska jag nu återvända till hustrun, som efter en ny undersökning på Akademiska, föregången av ett dygns fasta, är hemma igen. För att kompensera ska jag försöka hitta något riktigt gott att laga till middag i kväll.

Ett parti som söker sin själ

En kris så djup som den socialdemokratin sen länge befinner sig i måste rimligen, åtminstone till stora delar, vara självförvållad.

I går kväll, efter mitt sedvanliga besök hos Birgitta på Akademiska, gick jag på Uppsala arbetarekommuns representantskap, den här gången förlagt till Alfvénsalen i Orphei Drängars lokaler. Jag är inte ombud, men medlemmar har rätt att närvara.

På något sätt var det symtomatiskt för tillståndet i mitt parti att ingen i den lokala partiledningen förrän efter kaffepausen kom på att nämna den mest omvälvande händelsen på mycket länge i partiet, att vi, bara en kort tid in på mandatperioden, har bytt partiledare.

Över huvud taget spårar jag hos min lokala partiavdelning en viss osäkerhet om kursen.

Nå, i det stycket är mycket faktiskt också positivt. Den lyckade opinionbildnings- och namninsamlingskampanjen för att Upplands lokaltrafik ska fortsätta driva busslinje 801 till Arlanda är ett exempel på att vår rörelse fortfarande kan vara en gräsrots- eller folkrörelse i klassisk mening. Det välskrivna (av Lena Sommestad, som dock själv inte kunde delta i gårdagens möte) och positiva yttrandet över en motion om att snarast ta hem den svenska truppstyrkan i Afghanistan är ett annat exempel på att mitt parti nu rör sig i riktning mot mer kända banor. Vid gårdagens arbetarekommunmöte delade man också ut information om ett möte med Pierre Schori, ”Ska Sverige delta i kriget i Afghanistan?” i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket tisdagen den 28 februari klockan 18.00.

Motionen och motionsyttrandet ingick i behandlingen av sammanlagt 26 motioner till partidistriktets kongresss. De flesta av både motionerna och även yttrandena var långa, välskrivna och genomtänkta och kunde också tas utan debatt.

Men framför allt två motioner om vård och omsorg vållade i alla fall diskussion, även om styrelsens yttranden vann i den efterföljande voteringen. Framför allt kom debatten att handla om nyckelkravet i den långa, välskrivna och välartikulerade motionen från Eriksbergs socialdemokratiska förening, ”att all skattefinansierad vård och omsorg i kommuner och landsting utförs i egen regi och att vård och omsorg i privat regi avvecklas”.

För egen del har jag principiellt samma syn och inkluderar i principen även skolan.

I den efterföljande debatten anfördes både principiella och ekonomiska skäl mot att gå så långt, men det var helt uppenbart att den uppsaliensiska socialdemokratin liksom den i stora delar av landet i övrigt nu har dragit öronen åt sig, när det gäller vård och omsorg utförd av bolag, som medger vinstuttag. Kan man nå dit, är det naturligtvis ett stort framsteg – men jag skulle egentligen, även om det måste ta tid att nå ända fram, vilja gå ännu längre. Märk att vård och omsorg (och även skola) som utförs helt i offentlig regi också de kan erbjuda en variationsrikedom som tillgodoser olika önskemål från brukarnas sida. Kommunal drift måste inte vara liktydig med likformighet!

Också en annan aktuell debattfråga poppade upp på mötet – den måste läggas till på dagordningen. Jag talar om vad som ska ske med det gamla seminarieområdet, för övrigt beläget ganska nära det Svartbäcken där jag själv bor.

I den här frågan har det sent omsider, bland annat på nätet, uppstått en ny debatt också inom den uppsaliensiska socialdemokratin, som – tillsammans med bland annat Moderaterna – stöder en nu något mer varsam utbyggnadslinje. Seminarieområdet är både en grön lunga och en kulturhistoriskt värdefull miljö, värd att bevara och vårda, och jag har själv – på den tiden då jag satt i kulturnämnden – hört till dem som har gått på bevarandelinjen.

Problemet med den här frågans ärendegång är att de tongivnde krafterna finns på annat håll i den kommunala beslutsapparaten och att dessa tenderar att alltid sätta de i och för sig inte oviktigta byggintressena främst. Arbetarekommunens ledning har naturligtvis en poäng i att Uppsala kommun, om den hade velat något helt annat med den här tomten, på ett långt tidigare stadium i så fall borde ha köpt in seminarieområdet – nu ägs det av ett privat byggbolag. Men orkar man inte rulla tillbaka ärendet till starten igen – detta skulle naturligtvis bli mycket dyrare nu – kan väl vårt partis lokla ledning åtminstone dra slutsatser för framtiden av det idiotiska som har skett: att bygga fler bostäder är viktigt, men det finns också gröna frågor och kulturmiljöfrågor, som ibland måste få företräde.

Melodikrysset nummer 5 2012

Dagens melodikryss tyckte jag bitvis var knepigt, men det var inte melodifestivalfrågorna som vållade mig huvudbry.

Lättast att känna igen var där Nanne Grönvall med ”Håll om mig”, som var nära att vinna 2005.

Och kanske är det för att Elin Lanto kommer från mitt län som jag också kom ihåg hennes ”Money” från 2007 års tävling.

Lilla musikfestivalen har jag aldrig sett/lyssnat på, men jag har ändå hört ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther.

Det för mig absolut svåraste i dag var att komma på vem som sjöng ”Police Car”. Namnet Eliza Doolittle förknippar jag med något helt annat, men Google hjälper, och på nätet har jag också inhämtat att hon egentligen heter Eliza Sophie Card.

Inte heller Eddy Grant, brittisk reggaeartist född i Guyana, kom jag på med det samma, men det var alltså han som sjöng ”Gimme Hope Jo’anna”.

I dag hade Anders Eldeman också lånat ett grepp från ”På spåret”: ett kort intro från en helt annan låt inledde ”Växeln hallå”, och vad var det nu för intro? Jo, det hör hemma i ”Smoke On the Water” med Deep Purple.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har varit med förr i krysset. Så vi vanekryssare vet att det var bad damen i sången hade bespetsat sig på.

”Pomp and Circumstance”, en marsch av Edgar Elgar men också känd som ”Land of Hope and Glory”, är ju känd bland annat för att publiken brukar skråla med, och det var det man skulle komma på i det här fallet, när den inte gjorde det.

Dagens andra klassiker framfördes av Ivan Rebroff: barkarollen ur ”Hoffmanns äventyr” (1881) av Jacques Offenbach. Fast egentligen hette han varken Ivan eller Iwan eller Rebroff utan Hans-Rolf Rippert.

Åtminstone om man avser Charles Dickens’ roman är också ”Oliver Twist” en klassiker. Lionel Barts musikal ”Oliver” är av betydligt senare årgång, 1960 – sedan filmades den 1968.

Ett slags klassiker i sin art är väl också den brittiska TV-serien ”The World at War”, visad i svensk TV 1973-1974 under titeln ”En värld i krig”.

Även första låten i dagens kryss hade brittiskt ursprung: ”Yesterday”. Men att fråga vilka som gjorde den i original hade varit för lätt, så Eldeman frågade i stället var personen som sjöng slutade sitt liv. Eftersom det var Elvis Presley som sjöng, är svaret Tennessee.

Yesterday kom hustrun förresten hem från Akademiska (se nedan), så jag ägande mig åt henne, köpte hem flera buketter tulpaner, lagade en god middag och sen satt vi framför TVn med var sitt glas Renault och såg på först ”På spåret”, sen ”Skavlan”. I ”Skavlan” fick vi förresten träffa och lyssna på systrarna Johanna och Klara Söderberg, gruppen First Aid Kit, som jag lovordade här på bloggen nu i veckan.

Ett enda svar kvar att redovisa: Frank Sinatras, ursprungligen Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”. Den tillägnar jag min hustru, som snart ska tas in på Akademiska igen, den här gången för hjärtklaffsoperation.

Rapport från hjärtavdelningen

Större delen av den här veckan har Birgitta åter varit intagen på hjärtkliniken på Akademiska sjukhuset. Jag har varit på besök där varje dag, detta utan att berätta om det här på bloggen.

Hon har efter den senaste konverteringen – man stoppar då hjärtat och sätter sen i gång det igen, fast nu i rätt rytm – genomgått en rad undersökningar, eftersom mycket tydde på att det fanns ett underliggande, hittills oupptäckt fel.

Facit av allt detta är att hon har fel på båda hjärtklaffarna, ett lite större på den ena och ett mindre på den andra.

Det här går att reparera genom en operation. Troligen får hon nu komma hem till helgen, men sen kommer hon att tas in igen för operation, på vilken följer en ganska lång konvalescens.

Men för första gången på länge känner hon hopp igen: Resultatet blir rimligen att hon, lite i taget, återfår både krafter och livslust.

2011 års Olof Palme-pris till Lydia Cacho och Roberto Saviano

Olof Palme-priset är arbetarrörelsens största pris, 75.000 USD, och delas sedan 1987 årligen ut till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Priset delas ut i anslutning till Olof Palmes fördelsedag den 30 januari; i år skedde prisutdelningen i fredags, den 27 januari.

Årets pristagare, mexikanskan Lydia Cacho och italienaren Roberto Saviano, har båda, med risk för sina egna liv, gjort stora insatser för att bekämpa kriminella nätverk. Cacho har bekämpat korruption, också bland politiker, pedofilnätverk, trafficking och kvinnoförtryck. Saviano har skrivit om maffiaorganisationen Camorran. Priset de båda får betala för sitt engagemang är ständigt dödshot – heder åt människor som vägrar att tiga och blunda!

Prismotiveringarna lästes upp av Palmefondens ordförande Pierre Schori och prisen överlämndes, med ytterligare några personliga ord, av Lisbet Palme; även paret Palmes söner var som vanligt närvarande. Efter prisceremonin frågades de båda pristagarna ut av Titti Nylander, som behärskar också italienska, det språk Saviano känner sig tillräckligt hemma på – Cacho talar flytande vårt universalspråk, engelska. Prisceremonin ramades in med ett par fina sångnummer av Titiyo.

Efteråt blev det konkurrens om uppmärksamheten.

Bland de närvarande gästerna i publiken fanns, som alltid, den socialdemokratiska partiledningen och ett antal mycket kända partiveteraner, dock tyvärr inte min hustru som är hemma på tillfällig permission från Akademiska. Bland de här ledande partivännerna fanns förstås också den alldeles nyvalde (på partistyrelsemöte tidigare samma dag) partiordföranden Stefan Löfven.

När det värsta fotoståhejet hade lagt sig och jag hade gått in i lokalen där gästerna bjöds på snittar, frukt och ett glas vin, stötte jag på Stefan i vimlet. Jag tillhör en lite äldre generation, så jag känner honom inte närmare, även om vi har träffats och hälsat, men han stannade till när han fick syn på mig, och jag tryckte då hans hand och önskade honom lycka till, vilket jag verkligen menar – nu behöver både han och vårt sargade parti uppslutning och god vilja.

I övrigt träffade jag en mängd forna arbetskamrater och goda vänner – hann också för dem och flera av partiveteranerna förklara varför Birgitta inte kunde vara med i dag. Jag fick mängder av hälsningar med mig hem.

Bland dem jag träffade fanns också några som själva har varit med om hela karusellen kring först Juholts avgång, sedan delaktiga i beslutet att låta budet gå till Löfven. Med en av dessa, till vilken jag sedan gammalt har en förtrolig relation, fick jag också ett intressant samtal om läget i vårt parti. Men vad som sas där är inget för era öron.

Mycket hörvärd konsert

Eftersom Birgitta var tillhållen av Akademiska att ta det lugnt och hålla sig hemma, var jag för första gången på länge ensam på torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus. Tråkigt för Birgitta, för det blev en mycket hörvärd konsert, och då inte bara för mig, detta för att programmet inleddes med ett nyskrivet verk av en estnisk kompositör.

Kompositören, Helena Tulve, född 1972, var för övrigt själv närvarande, när hennes ”Anastacia” (2011), ett gemensamt beställningsverk från Uppsala kammarorkester och Estlands nationalorkester, fick sitt första svenska uppförande.

De estniska benämningarna på verkets två satser för tanken till ett ökenlandskap och längtan efter vatten, och ”Anastacia” är mycket riktigt en ökenväxt, även benämnd Jerikos ros. Runt den finns visserligen en kristen symbolik, men enligt vad jag har läst mig till knyter Tulve snarare an till sufismen.

Nu är jag för egen del egentligen inte särskilt road av den sortens tolkningar av musik; för min del räcker det att verket, med både dissonanser och mer harmoniska partier, väckte min nyfikenhet på mer av Tulve.

Uppsala kammarorkester har ju Tulves (och min) landsman Paul Mägi som huvuddirigent, men vid det här tillfället leddes orkestern av en annan est, Olari Elts, normalt förste gästdirigent hos Helsingforsfilharmonikerna. Det är fantastiskt roligt att det mycket vitala estniska musiklivet på det här sättet och på många andra sätt under senare år har blivit en närmast självklar del av det nordiska musiklivet.

Elts’ och kammarorkesterns framförande av Felix Mendelssohns (1809-1847) mycket välkända ”Konsert för violin och orkester” i E-moll (1844, och premiärspelad året därpå) – de flesta av oss som regelbundet lyssnar på klassisk musik känner till exempel omedelbart igen temat i verkets inledande allegro molto apassionato – var förvisso mycket hörvärt, men det som här överglänste allt annat var den tyska violinisten Viviane Hagners virtuosa spel på en Sasserno Stradivarius från 1717. Så hon spelade, till exempel i den avslutande allegro molto vivace!

Efter pausen återkom kammarorkestern i Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 7” i A-dur (1813). Liksom publiken gjorde vid uruppförandet, jublade jag särskilt åt andra satsen, ett allegretto, ursprungligen tydligen planerad som andante.