Döden, döden, döden

31 januari 2014 19:12 | Last chorus | Kommentering avstängd

Till slut kommer döden, obönhörligen. Här om dagen skrev jag om Pete Seeger, som döden faktiskt till slut hann i kapp, fast först när han hade uppnått 94 års ålder.

Före jul dog en av de personer som jag förknippar med det jag, i egentlig mening, förknippar med begreppet arbetarrörelse. Aldes Andersson hann bli 89 år.

Birgitta och jag lärde känna honom när han i våra unga år var ombudsman i det socialdemokratiska partidistriktet. På den tiden var ombudsmännen fortfarande till stor del långvägare med egen bakgrund i arbetarklassen. Aldes’ utbildningsbakgrund var sjuårig folkskola, och han hann jobba som springpojke och tidningsbud, senare främst som postis, innan han, bland annat via fortbildning vid Brunnsviks folkhögskola, fick jobb på arbetsförmedlingen. Men vi lärde känna honom under hans tid som partiombudsman och kommunpolitiker.

Här om dagen fick vi ett tackkort från hans döttrar för att vi hade skickat en sista hälsning på hans begravning. Fattas bara!

Men jag grämer mig över att vi, faktiskt av en ren lapsus (fast med förklaring i att vi talar om den vinterhelgperiod då vi ambulerade mellan Uppsala och sommarhuset i Öregrund och inte hade ordning på våra nya almanackor), missade att gå på hans begravning. Vissa människor känner man sig skyldig att hedra i ett sådant här sammanhang. Så förlåt oss, Aldes!

I dag har vi i alla fall deltagit i en begravningsgudstjänst, i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala. Den som begravdes var Gunilla Strömholm (1935-2013).

Gunilla var en gammal bekant till Birgitta från deras ungdomsår i SSUH, Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Det senare kunde ha betytt att också jag hade blivit bekant med henne redan då, detta eftersom jag i början av 1960-talet umgicks mycket med sådana som bodde i de helnyktra studenternas hus, Arken kallad – Birgitta var en av dem. Men så vitt jag minns, bodde inte Gunilla där.

Henne lärde jag känna långt senare, i hennes egenskap av hustru till Stig Strömholm. Stig är känd inte bara som professor i juridik – hans talanger har också tagits i anspråk av universitetet, vilket mängden av begravningsgäster med universitetsanknytning bar vittnesbörd om.

Stig är en konservativ herre men ingalunda ointressant att utbyta tankar med för en radikal som jag, och det finns sidor hos honom som jag värdesätter högt. Både han och Birgitta är så kallade hedersupplänningar, och eftersom även hedersupplänningarnas respektive kallas till de årliga middagarna hos landshövdingen, har jag den här vägen lärt känna även Gunilla, en mångsidig och bildad dam. Men mot slutet av sitt liv blev hon gradvis allt mer sjukdomsdrabbad, till slut så svag och fysiskt inkapabel att hon behövde assistans inte bara med transporter. Något av det finaste jag har sett – en sinnebild av kärlek – är det, när Stig vid landshövdingens middagsbord satt bredvid sin hustru och matade henne, som vore hon en vingbruten fågel.

Alla de där psalmerna vid begravningen – säkert valda med hänsyn till vad som är Stigs och var hans hustrus tro – rörde däremot inte vid mitt hjärta.

Pete Seeger, 1919-2014

29 januari 2014 17:44 | Last chorus, Musik, Politik | 9 kommentarer

Så dog han då till sist, Pete Seeger, men han var ju faktiskt 94 år.

Han var långt in i sin mycket höga ålder en levande och fortsatt verksam legend, som hade sjungit ihop med och/eller inspirerat många av de allra största inom amerikansk folkmusik i vid mening, sådana som Woody Guthrie, Bob Dylan, Joan Baez och Bruce Springsteen.

Hans soloskivor är oräkneliga, men han har också framträtt och gjort skivor tillsammans med grupper.

Redan runt 1940 var han med om att bilda The Almanac Singers, som utöver honom själv bestod av bland andra Lee Hays, Woody Guthrie, Bess Lomax, Sis Cunningham, Mill Lampell och Arthur Stern. Den här gruppen var uttalat agiterande och sjöng bland annat på fackföreningsmöten.

Ett ännu större publikt genomslag fick hans grupp The Weavers, vars ”Goodnight Irene” blev en landsplåga inte bara i USA utan också här i Sverige. I The Weavers, som blev den första riktigt stora folksånggruppen, ingick, förutom Seeger, Lee Hays, Fred Hellerman och Ronnie Gilbert.

Jag ser att Carsten Palmaer på Aftonbladets kultursida (29 januari 2014) gör ett stort nummer av att den nu så hyllade Seeger var kommunist, men i meningen medlem i kommunistpartiet var han det under relativt kort tid i unga år, från 1941-1950. Däremot var han fortsatt socialist, också det ett mycket tvivelaktigt ställningstagande i USA, och mycket riktigt hörde han till de kulturpersonligheter, som förföljdes under McCarthy-eran.

Och politiskt radikal fortsatte han att vara genom att mycket aktivt engagera sig i de svarta amerikanernas frihetskamp och mot Vietnamkriget och även USAs krig i Irak.

Under senare delen av sitt liv blev han också en mycket aktiv miljöaktivist.

Mer om den politiskt radikale Pete Seeger kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Musik, Seeger, Pete. Där finns också artiklar om ett antal av hans skivor.

Som sångare förkroppsligade Pete Seeger begreppet folksinger.

Mycket av det han har sjungit in – jag skulle tro att jag har åtminstone Sveriges största samling av Pete Seeger-plattor, vinyl så väl som CD – är traditionellt material, till exempel ballader från USA och de brittiska öarna men också sånger från Afrika, Latinamerika, ja alla världens hörn.

Men i motsats till många andra är han inte bara traditionsbärare utan sjunger gärna också sånger som uttrycker protest och kräver radikal förändring.

Fast till formen är varken de sånger han själv skrev eller de han tolkade det vi kallar kampsånger, och de kan ibland ha poetisk eller ironisk form och ändå vara lika hårtslående. Har krigets förödelse skildrats mer brutalt än i den bittervackra ”Where Have All the Flowers Gone”? Kan medelklassens strävsamma men likformiga liv skildras mer träffsäkert än i hans tolkning av Malvina Reynolds’ ”Little Boxes”? Kan politisk kamp få ett mer poetiskt (och samtidigt lika uppfordrande) uttryck än i ”If I Had a Hammer”, som han skrev tillsammans med Lee Hays? Lyckades han inte bredda den amerikanska medborgarrättsrörelsen till att omfatta också allt flera vita genom sin insjungning av ”We Shall Overcome”? Bidrog han inte även till att bredda stödet för de svarta sydafrikanernas kamp genom att sjunga ”Wimoweh”, Solomon Lindas ”Mbube? Var inte hans ”Waist Deep In the Big Muddy” en fantastisk sång mot vietnamkriget?

Och klarare än många andra amerikanska radikaler ställde han sig också på arbetarklassens sida, sjöng ofta och gärna ”Which Side Are You On?”, med text 1932 av gruvarbetarhustrun Florence Reece.

Jag är inte religiös, men det var Pete Seeger, och var och en bör ju ha rätt att i samband med död och begravning hedras i enlighet med sin egen tro.

Pete Seeger skrev 1954 en sång som till innehållet ligger mycket nära sin förlaga, som man hittar i Predikaren i Bibeln.

Den spelades in av The Limeliters 1962; året därpå sjöngs den in av Judy Collins.

1965 blev den en jättehit med The Byrds.

Turn! Turn! Turn!

Text (med bibeltext ur Predikaren som förlaga) och musik: Pete Seeger, 1954

Chorus:
To everything (turn, turn, turn)
There is a season (turn, turn, turn)
And a time for every purpose under heaven.
A time to be born, a time to die
A time to plant, a time to reap
A time to kill, a time to heal
A time to laugh, a time to weep.

A time to build up, a time to break down
A time to dance, a time to mourn
A time to cast away stones
A time to gather stones together.

A time of war, a time of peace
A time of love, a time of hate
A time you may embrace
A time to refrain…from embracing.

A time to gain, a time to lose
A time to rend, a time to sew
A time of love, a time of hate
A time of peace…I swear it’s not too late.

Pete Seeger har själv sjungit in den här sången på LPn ”The Bitter and the Sweet” (Columbia CL 1916, 1962), som senare också gavs ut som CD.

Text, noter och gitarrackord finns i ”The Bells of Rhymney and Other Songs and Stories from the singing of Pete Seeger” (Oak Publications, 1964). Där finns också några tilläggsverser, som Pete sjöng tillsammans med sina barn.

Last chorus: Hans Elmgren

3 november 2013 16:16 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Hans och Käthe Elmgren kom jag i kontakt med redan under första hälften av 1960-talet. De var, allt sedan mycket unga år, goda vänner till Birgitta och Bengt Kettner, Birgitta senare åter igen med flicknamnet Dahl som efternamn – de var alla aktiva i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, och hade därför självklart valt att bo på Nykterhetsvännernas studenthem, sudentikost kallad Arken och belägen på Sturegatan i Uppsala.

Båda de här familjerna fick barn under tiden på Arken, Birgitta och Bengt Anna och Käthe och Hans Klas – Käthe och Hans fick lite senare också Maja och Linus. (Birgitta fick barn med mig, men det är en annan historia.)

Hans och Käthe tedde sig i mina ögon som ganska olika: Käthe ibland eldfängd, Hans till synes alltid lugn som en filbunke.

Själv bodde jag aldrig, trots att jag på den tiden var helnykterist, på Arken men kom att vistas ganska mycket där, eftersom många av mina nära vänner, samtidigt medlemmar i socialdemokratiska Laboremus, bodde där. Till de arkabor som så småningom kom att ansluta sig till Laboremus fanns Birgitta; även Bengt blev lite senare socialdemokrat.

Hans och Käthe fanns inte i den här politiska kretsen men kom genom Birgittas förmedling att bli även mina vänner när hon och jag blev ett par. Jag har upplevt dem som nyfiket intresserade också av politiska frågor, och deras vän från mycket unga år, Birgitta, har fått många frågor, särskilt när hon fick uppdrag i socialdemokratiska partiets ledning och i regeringen. Jag har sett elmgrenarna som liberala, i meningen öppna, i politiska frågor men har aldrig frågat till exempel vilket parti de röstade på. Och det är ju också deras ensak.

Att jag över huvud taget nämner det här beror på att Birgitta och jag var på avskedsceremoni och minnesfest – beteckningen är hämtad ur dödsannonsen – för Hans i fredags och att ett par av minnestalarna där uttryckligen nämnde Hans’ radikalism.

Jag påminner mig då att Hans en gång, när jag och Birgitta var hemma hos honom och Käthe, plockade fram ett häfte med socialistiska dikter, skrivna av en anfader till honom, som var socialistagitator. Dikterna var ganska grovhuggna i formen, knappast läsbara i dag, men jag tror att Hans ville visa en bit av sitt eget arv för mig. Tyvärr har jag glömt vad den här anfadern och hans diktsamling hette, men när jag under en paus i avskedsceremonin/minnesfesten frågar sonen Klas, kan han tala om för mig, att den där gamle socialistagitatorn i vart fall inte hette F E (Frans Elof) Elmgren, som i Per Olov Enquists underbara roman ”Musikanternas uttåg” (1975) kallas Johan Sanfrid Elmblad. Men F E Elmgren från Jönköping fanns på riktigt och var socialistisk agitator i Enquists Västerbotten, och namnlikheten gör att jag fortfarande skulle vilja veta mera.

Förlåt denna utvikning, men tankarna far dit de vill dagar som min fredag.

Avskedsceremonin för Hans var verkligen fin, och Alfvénsalen i OD-borgen var fylld till sista plats av familjemedlemmar, släktingar och gamla arbetskamrater och vänner till Hans, många av dem förstås i min egen och Birgittas ålder och ännu äldre.

Alla tre barnen Elmgren höll fina minnestal över sin pappa, född den 19 november 1933 och död den 14 oktober 2013, således vid nästan 80 års ålder. Både de och Käthe klarade att här hålla distans till sin privata sorg, och de var ju också förberedda genom att Hans nu länge hade varit intagen på sjukhus, vilket han själv bar med ett slags självklar lätthet. I dödsannonsen har familjen med Pär Lagerkvist sammanfattat det som ändå måste ske: ”Din frid skall vara oändlig så som havet.” I annonsen talas också om ”ljusa minnen” och om slutet på ”en lång tids värdigt burna sjukdom”.

Dödsannonsen toppas av en segelbåt, något som självfallet fanns i Hans’ liv, och som man kan ana av annonsens utformning, fanns det inga religiösa element i det här avskedstagandet.

Avskedsceremonin rymde ett minnestal av Hans Åberg, men utöver diktläsning (Pär Lagerkvist, Peter Curman) bestod den i övrigt nästan bara av musik (flöjt och piano) och sång. Unisont sjöng vi ”Vem kan segla förutan vind” och Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”. Kören Canzonetta sjöng Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och en tonsättning av Erik Blombergs ”Var inte rädd för mörkret”. Och så medverkade förstås ODs veteraner – Hans var gammal ODist – med ”Till Österland” och ”Över nejden”.

Avskesceremonin avslutades med att Canzonetta och alla körsångare tillsammans sjöng Johannes Brahms’ ”Erlaube mir”, och så spelade Anders och Birgitta Öhman på flöjt och piano Glucks ”Dans på de saligas ängar”.

Därefter bar barn och barnbarn ut kistan med Hans, och medan vi samtalade med bekanta och obekanta, dukades främre delen av salen om, och så blev det servering och minnesfest.

Under den blev det sedan många minnestal. Flera av dem hölls av gamla arkabor, bland dem Birgitta och Anna, Birgittas dotter från arakatiden, ända sedan då vän med barnen Elmgren. (Och jo, bland de många närvarande gästerna fanns förstås också Annas pappa Bengt och hans nuvarande fru Inger, också hon en gång i världen boende i studentrum på Arken.)

Minnesorden var inte bara många utan också komna från hjärtat. Hans kunde inte ha fått ett finare avskedstagande.

Last chorus: Folke Isaksson

28 maj 2013 12:11 | Last chorus, Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Folke Isaksson (1927-2013) är död. I våra bokhyllor finns en hel rad av hans böcker, en av dem, diktsamlingen ”Eldflugorna” (Bonniers, 1998), med följande dedikation:

Till
Enn och Birgitta
dessa gnistor under det mörka himlavalvet,
med varm tillgivenhet
från
Folke

Nej, han var inte någon nära vän, men vi kom ändå att ha en del med varann att göra.

Som poet etablerade han sig under det romantiska femtiotalet, men det fanns också ett politiskt engagemang hos honom som periodvis tog över. Han var medarbetare på socialdemokratiska Morgon-Tidningens kultursidor 1951-1958, och han hörde till de svenska vänsterintellektuella, som under kalla kriget drev den tredje ståndpunkten.

Han var en av de många vänsterintellektuella, som hade dragits till Clarté, men kommunismens övergrepp fick honom och många andra att i stället söka sig till socialdemokratin. I hans fall innebar det bland annat att han övergav Clarté för socialdemokratiska Laboremus.

När jag i början av 1960-talet valdes till ordförande i Laboremus och tillsammans med andra likasinnade vred föreningen åt vänster, hörde Folke Isaksson, fast han inte längre hade någon anknytning till Uppsala, till den krets av lite äldre intellektuella, som gillade den här radikaliseringen.

När Laboremus 1962 till sitt sextioårsjubileum gav ut den mycket uppmärksammade, på utrikespolitik och globala sammanhang inriktade debattboken ”Förändringens vind” (redaktörer Ulf Himmelstrand, Enn Kokk, Torsten Nilsson och Lars Rudebeck, Partisanserien, Rabén & Sjögren), fick Folke Isaksson avsluta den med essän ”Världen och vi i världen”.

Folke medverkade också i flera arrangemang, anordnade av hans gamla förening.

Själv hade jag ännu tidigare lärt mig att älska hans poesi med dess femtiotalistiska dragning åt estetiskt fulländade bilder, mer kärva än romantiska i sättet att beskriva.

Jag väljer här ett par exempel som fångar den årstid då han dog.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

Ur ”Blått och svart”, 1957

Att det här draget i hans poesi fanns kvar också senare kan jag illustrera med en dikt, hämtad ur den samling jag och Birgitta fick med dedikation:

Häggen

Efter det första vårregnet sker undret:
en ljus sky svävar över den knotiga marken,
jordkokorna som stelnat under vinterns grepp

Den kommer med vällukt, en ilning av åtrå,
en genomskinlig underkjol som blottar och döljer
När de tunna hängena börjar viska om förförelse,
inser vi att allt står att vinna eller förlora
Häggens trolldom, dess doft fördunklar vår syn,
så att trädet självt knappt blir synligt

Häggen i hagen, i skogens utkant:
ett sydländskt fruktträd
som det vilda slagit klorna i
En sårbar skönhet, en hektisk tid
innan de sköra blombladen börjar snöa

Sedan de svrta bären, fruktköttet som hetsar tungan,
en njutning enbrt för barn som lärt sig
att tillvarons eftersmak är bitter

Ur ”Eldflugorna”, 1998

Sist tar vi en dikt som handlar om döden:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Ur ”Det gröna året”, 1954

Döden tänker jag mig gärna så.

Last chorus: Mona Hillman

10 mars 2013 17:55 | Last chorus, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 5 kommentarer

Mona Hillman, vän och gammal arbetskamrat, är död. Det känns overkligt på många sätt. Mona, född den 13 april 1952 och död den 19 februari 2013, dog således vid blott 60 års ålder. En elakartad cancer ändade hennes liv. Själv minns jag henne som aktiv, levnadsglad, mångsidigt begåvad.

Mona kom från min gamla hemstad Sundsvall, men åldersskillnaden – jag är 15 år äldre – gjorde att vi aldrig träffades på den tiden. För min del lärde jag känna henne när hon arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, på partiexpeditionens organisationsavdelning. Jag arbetade på den tiden närmast under partisekreteraren, men även om det fanns ärenden där vi kom i kontakt med varann, var det inte främst därför vi blev vänner. För att tala klarspråk: även på en arbetsplats av det här slaget förekom det att vackra och begåvade damer – sådan var Mona – sextrakasserades av killar vars skönhet lika lite som begåvning var deras främsta kännemärke.

Några av partiexpeditionens dåtida kvinnliga medarbetare, utöver Mona min arbetskamrat på partisekreterarens kansli Eva Marcusdotter, Gisela Lindstrand som dock ganska snart flyttade över till Ingvar Carlsson i Statsrådsberedningen, och så pressekreteraren Lotta Gröning, senare känd via Aftonbladet, Expressen och Godmorgon världen, bildade ett slags tjejliga, som inte bara stödde varann på jobbet utan också då och då gick ut och tog en öl eller ett glas vin tillsammans.

Efter en sådan kväll fick jag per internpost en servett, fullklottad med märkliga hälsningar, som bar spår av att damerna nog inte hade varit helt nyktra. Men kontentan var, att jag nog stod hyggligt högt i kurs hos de här fyra damerna. Så jag kontrade med att en kväll bjuda hem dem på middag, givetvis tillagad av mig själv. Det blev en fantastiskt rolig kväll, och från och med då var jag åtminstone ett slags adjungerad medlem i deras tjejliga.

På de här mötena förekom annars inga män, inte heller deras egna manliga partners. Och roligt hade vi, särskilt jag när vi hade kommit till det stadiet på kvällen, då de fyra damerna började sjunga schlager, dess värre ofta olika sånger var och en av dem.

I mitt fall ändade det här ganska snart i att min hustru också drogs in i den här umgängeskretsen. Så när hon och jag vid ett tillfälle fick erbjudande från Aftonbladets söndagsbilaga att tillsammans laga en middag med recept för publicering, inbjöd vi som middagsgäster och bildobjekt min tjejliga till den här middagen i vårt sommarhus i Öregrund – det här finns förresten publicerat också i bokform. Men tjejerna har också varit där vid andra tillfällen; jag minns fortfarande en rosig Mona komma in i köket efter att ha varit i bastun.

Möjligen undrade Monas man, João Pinheiro, som med barnen bodde kvar i Sundsvall, åtminstone till en början vad vi höll på med och vad jag var för en typ, men vi kom senare att träffas flera gånger hemma hos João och Mona, bland annat när jag och Birgitta var i Juniskär och hälsade på i mitt gamla föräldrahem där.

Budet om Monas död får jag genom medlemmarna i den här tjejligan. Lotta Gröning ringer mig, och i bakgrunden hör jag även Gisela Lindstrrand. Strax därefter kommer det ett mejl från Eva Marcusdotter, som nu har ett partiombudsmannajobb i Jämtland.

Birgitta och jag beslutar oss omedelbart för att åka på begravningen, den 8 mars 2013 i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Det innebär uppstigning halv fem och sen en färd med tre olika tåg plus buss, men vi åker, självklart. Tyvärr blir det tågtrassel på den andra av sträckorna, men en observant SJ-konduktör – han har sett våra sorgkläder – räddar oss: Han beställer taxi så att vi ska hinna i tid till begravningen.

Vi får till och med tid till förfogande före: hinner titta lite på Skänninge, och så äter vi en mycket prisvärd lunch – två goda mackor var och till det kaffe – på Svenska kyrkans kafé alldeles nära Vårfrukyrkan.

Ändå är vi de första begravningsgästerna i kyrkan, hinner se de helt överväldigande blomsterdekorationerna arrangeras kring och på kistan. Gradvis fylls den här stora kyrkan med alldeles häpnadsväckande mycket folk. Egendomligt nog känner vi mycket få av dem – större delen av begravningsgästerna måste ha kommit från trakten och från organisatoriska sammanhang som är ganska främmande för oss; hon var aktiv inte bara i den lokala socialdemokratiska föreningen utan också till exempel i företagarföreningen. Vår personliga kontakt med Mona har varit mindre under de senaste åren, inte bara på grund av hennes sjukdom utan kanske framför allt för att hon gifte om sig med en man vi aldrig kom att träffa förrän nu på begravningen, Peter Nordgren, och flyttade till det avlägsna Skänninge.

Fast jag har hört Mona berätta om hur hon träffade Peter. Mona hade ganska extravaganta sidor. Hon ägde både en Hillman och en Lotus och var medlem av Svenska Jaguarklubben. Efter vad jag har hört, stannade han sin bil, en lika extravagant som hennes, bredvid hennes vid rödljus. Och sen var det kört.

Men i den fullkomligt oändliga listan över sista hälsningar med bidrag till olika fonder som lästes upp under minnesstunden efteråt på Skänninge stadshotell fanns också alla de där organisationerna som jag kanske hade väntat skulle vara där personligen, ABF, där Mona hade en inte helt konfliktfri period som förbundssekreterare, Lärarförbundet (Mona arbetade bland annat med läromedel) och andra.

Begravningen var alltså kyrklig – om Monas egen tro vet jag ingenting, men jag anar att hon har haft en hand med i valet av präst – han gjorde henne rättvisa – och inte minst musik.

Den andra av psalmerna, Svensk psalm nummer 791, var i Monas anda:

”Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.”

Musiken som spelades var djärvt egensinnig: ”Med ögon känsliga för grönt” (Barbro Hörberg), ”Till min kära” (Björn Afzelius), ”You Can Get It If You Really Want” (Jimmy Cliff) och ”Under the Boardwalk” (Bruce Willis), och den inledande låten, ”The Show Must Go On” (Queen) och den avslutande, ”Pomp And Circumstance” (Sir Edward Elgar) rent av kongeniala.

Vid det avslutande begravningskaffet känner vi oss lite vilsna, eftersom vi nästan inte känner några av de övriga gästerna. Så vi sätter oss ytterst vid en bordsända. Men då kommer Monas förre man João och sätter sig mitt emot oss. Med sig har han också Monas ungdomsvän, en Mona även hon; de här båda tjejerna gjorde i unga år en minnesvärd resa till London. Där träfade Mona Hillman João Pinheiro, portugis som jobbade i en bar. Och tycke uppstod.

På den här bordsändan blir det ett fint samtal både om Mona och om minnen av träffar förr i världen. Ytterligare en sundsvallsbo och lite senare även Monas och Joãos son John ansluter.

Begravningar är sorgliga, men de väcker många minnen, även roliga sådana.

Last chorus: Sven Erik Rönnby

24 september 2012 11:01 | Last chorus, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Min gamle medarbetare på Aktuellt i politiken (s) Sven Erik Rönnby (1936-2012) är död. Han fanns som redaktionssekreterare på tidningen redan när jag tillträdde som chefredaktör, och han var kvar där när jag efter nio år lämnade redaktörskapet.

Trots att vi var ganska olika, trivdes vi med att jobba ihop, och när partisekreteraren (s) – Bo Toresson – ryckte i väg mig till sitt kansli, försökte Sven Erik med att jag väl ändå kunde fortsätta att skriva ledare. Men jag trodde inte på en sådan lösning.

Under första hösten i mitt värv på tidningen utredde vi hur man skulle kunna göra AiP ännu mer läsvärd. Socialdemokratisk politik, politikerintervjuer och ledare var ju redan tidigare givna ämnen, men min ambition som ny chefredaktör var att bredda innehållet åt gamla Folket i Bilds håll: Alltså införde vi noveller, serier, kulturbevakning, personporträtt och annat liknande i tidningen. Sven Erik breddade ytterligare det här till att ta upp ämnen som bilar och hundar, och så började tidningen arrangera något som definitivt låg utanför den sportointresserade chefredaktörens intressen, Bommersviksloppet. Vår övertygelse var att folkrörelsefamiljer inte lever av politik allena.

Den prenumererade upplagan låg kring 140.000 exemplar för denna fjortondagarstidning.

Sven Eriks lust under de där åren låg inte på att skriva själv utan på att redigera vad andra – tidningens egna journalister men också många frilansare – skrev och så göra snygga och för läsarna attraktiva uppslag med lockande bilder av artiklarna. Men förvisso kunde han också skriva: Han hade en gedigen dagspressbana bakom sig, och under senare år – när han var pensionär – publicerade han en hel del recensioner i vår gamla tidning.

Så småningom kom våra banor åter igen att korsas en smula. Jag var med om att starta Helga Henschens vänner, och eftersom Helga under en period bodde i södertäljetrakten och Sven Erik var södertäljebo, var det naturligt att rekrytera honom till föreningen, där han gjorde stor nytta genom att värva många andra.

Sven Erik var en mångsidig man med många olika intressen, vilket sammansättningen av de många begravningsgästerna, både i Sankta Ragnhilds kyrka i fredags och vid kaffet i församlingshemmet efteråt vittnade om. Mångsidigheten i Sven Eriks personlighet speglades också i programbladet till begravningsakten, där man på baksidan av vikbladet hade placerat en text av den avlidne själv, ”Vad Sven Erik hade tyckt att ni borde veta om denna kyrka”.

Detta, och att det var en kyrklig begravning, överraskade faktiskt mig – under vår långa tid tillsammans hade jag aldrig anat att det fanns en religiös sida hos honom. Själv är jag som musikälskare intresserad även av psalmer, men eftersom jag inte vill manifestera en tro jag inte har, sjunger jag dem inte ens på begravningar.

Men efteråt, vid kaffet i församlingshemmet, fick jag möjlighet att inför hans hustru och söner vittna om mina varma känslor för min gamle medarbetare. Jag hälsade då också från två andra närvarande arbetskamrater på partiexpeditionen, de båda partikassörerna (i olika omgångar) Björn Wall och Inger Mäler.

Last chorus: Jacob Branting

10 juli 2006 22:56 | Last chorus, Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Jag läser, med stort vemod, att ännu en av mina gamla vänner, Jacob Branting, har dött. Jacob var född 1930, således 76 år när han dog. Han var son till advokaten och vänstersocialdemokraten Georg Branting; Hjalmar Branting var Jacobs farfar.

Inte så att Jacob och jag har haft ett tätt umgänge genom åren. Vi har ätit en och annan lunch ihop. Sist vi träffades var på min kombinerade 65-årsmottagning och avskedsmottagning på 68an (Sveavägen 68 i Stockholm), när jag gick i pension från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Men vi hade under 1960- och 1970-talen en lång skrivarrelation, där han ömsom var redaktör och jag skribent, jag ömsom var redaktör och han skribent. I den rollen gillade vi varann; jag är säker på att det var ömsesidigt.

Under min studenttid i Uppsala försörjde jag mig periodvis som frilansskribent – jag skrev kulturartiklar, recensioner och politiska debattinlägg. Arbetarbladet i Gävle gjorde under det tidiga 1960-talet försök att få prenumeranter även i det s-tidningslösa Uppsala, och jag skrev lite åt tidningens lilla uppsalaredaktion men framför allt för dess kultursida. Dess redaktör var Jacob Branting, och han gjorde en mycket läsvärd och bred kultursida, en av de bästa i landsortspressen. Jacob upptäckte mig först som debattör och uppmanade mig gång på gång att skriva debattartiklar för Arbetarbladet. Men sen såg han förtjänster också i de recensioner jag skrev, och det började komma en mängd böcker, framför allt med politiska förtecken, från redaktionen i Gävle till min studentlya i hörnet av Kungsgatan/Linnegatan för bedömning.

Samtidigt var jag redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, som utgavs under devisen ”Regeringsorgan i ständig opposition” och ibland innehöll lika mycket kultur som politik – för detta fick jag mycket beröm, inte bara i Arbetarbladet utan också i stockholmspressen.

Det var klart att Jacob Branting skulle vara med i Libertas! I nummer 1-2 1963 fanns fem dikter av Svante Foerster men också Jacob Brantings

LITEN DAGBOK VID KUSTEN

23.1

Under natten var Futa här, uggleögd och hispig. Hon tog ett gammalt grått trähus och tryckte det i spillror med tummen.

Det är lika kallt fortfarande, men hon har liksom inte tid att frysa, verkar det.

2.3

Det blir liksom inte av med det där dagboksskrivandet. Men jag kom förbi det där huset Futa tryckt ihop. Gren sa, att en dag i slutet av februari, han mindes inte så noga, hade spillrorna börjat försvinna. Han bor mittemot. På natten hade han hållit utkik, och då hade hon kommit igen. Hon samlade upp spillrorna i vänstra handen, reste sig i hela sin längd och slungade ut det i Östersjön. Rubb och stubb var borta på morgonen.

1.7

Nu far jag på semester. Fy fan vad skönt.

22.7

Jaha, det var det det.

3.9

Träffade Gren på gatan. Han sa, att Futa ställt upp ett grått hus av sten där det grå trähuset stod förut. I gatuplanet ligger en affär, som säljer kontorsmaterial.

Jacob Brantings talanger som kulturredaktör uppmärksammades av bland andra Karl Vennberg, och Branting rekryterades till Aftonbladets kulturredaktion. Jag hade redan en relation till Vennberg och hade publicerat kultur- och debattmaterial även på Aftonbladets kultursidor, men kontakterna med Aftonbladets kulturavdelning blev än mer täta, när också Jacob Branting fanns där. Till mina insatser där hör mängder av anonyma notiser i Innerspalten om radikal musik; jag har gett mina bloggläsare ett smakprov i form av det jag skrev om Helmut Qualtinger och ”Der dialektische Materialismus Rock”, men jag skrev mest om ny amerikansk musik. Jag ska försöka återpublicera mer av detta fram över.

I slutet av 1960-talet hade jag, just i Innerspalten, skrivit om att man – gärna på Prisma i samarbete med FiBs lyrikklubb – borde ge ut Joe Hill på svenska, och det stod inte länge på förrän Bertil Hökby på Prisma och Stig Carlson på Lyrikklubben via Aftonbladets kulturredaktion hade tagit reda på vem som hade lanserat den, enligt dem. utmärkta idén. De bjöd mig på lunch och erbjöd mig att bli redaktör för boken.

Rune Lindström (han med ”Himlaspelet”) hade redan översatt en rad av Joe Hills sånger, som man kunde använda. (Det fanns också Joe Hill-översättningar av Ture Nerman, men det är en annan historia, som jag ska berätta i ett annat sammanhang.) Återstod att bestämma sig för vem som skulle göra de kompletterande översättningarna – jag hade fått ihop något som föreföll bli den första riktigt kompletta Joe Hill-sångboken. Jacob Branting förstås!

Jacob Branting var inte ny heller i den här genren. För inte särskilt länge sen hade han översatt till exempel den spanska, antifascistiska sången ”Den svarta tuppen” – jag återkommer till den när jag nedan skriver om min andra sångbok, ”Upp till kamp!”.

Jacob gjorde ett lysande översättnings-, i några fall kanske snarare tolkningsarbete. När ”Joe Hills sånger” kom ut (Prisma och FiBs lyrikklubb, 1969), fick den mycket uppskattande recensioner, till exempel av Agneta Pleijel i Aftonbladet. Och den sålde!

Som exempel på Jacob Brantings förmåga att skriva bra texter väljer jag Joe Hills ”Coffee An´”, som i hans svenska version blev ”Räkna noga”:

COFFEE AN´

Amerikansk text: Joe Hill (Joel Hägglund / Joseph Hillstrom), 1912
Musik: E O Excell, 1897 (”Count Your Blessings”)

”Coffee An´” fanns med i den fjärde upplagan av ”Den lilla röda sångboken” (1912). I en senare upplaga (den 17e, cirka 1922) har den kallats ”Count Your Workers – Count Them!”. Originaltexten, ”Count Your Blessings”, är skriven av Johnson Oatman. Det starka förbund som det talas om i sången var för Joe Hill IWW, Industrial Workers of the World, en radikal fackföreningsrörelse som ville organisera arbetarna oavsett deras utbildning, yrke, ras, språk, tro eller bakgrund. Den från Gävle bördige immigranten Joel Hägglund (1879-1915), som i USA kallade sig Joseph Hillstrom, förkortat till Joe Hill, anslöt sig till IWW 1910 och blev snabbt agitator och organisatör inom rörelsen. Framför allt blev han rörelsens sångare.

An employment shark the other day I went to see,
And he said, ”Come in and buy a job from me,
Just a couple of dollars for the office fee,
But the job is steady and the fare is free.”

Chorus
Count your pennies, count them one by one,
And you´ll plainly see how you are done.
Count your pennies, take them in your hand,
Sneak into a Jap´s, and get your coffe an´.

I shipped out and worked and worked and slept in lousy banks,
And the grub it stunk as bad as forty-´leven skunks.
When I slaved a week the boss he said one day,
”You´re too tired, you are fired, go and get you pay.”

Chorus
Count your pennies…

When the clerc commenced to count. Oh, holy gee!
Road and school and poll tax and the hospital fee,
Then I fainted and I nearly lost my sense
When the clerk he said, ”You owe me fifty cents.”

Chorus
Count your pennies…

When I got back to town with blisters on my feet,
There I heard a fellow speaking on the street,
And he said, It´s the worker´s own mistake,
If they stick toghether they get all they make.”

Chorus
Count your pennies…

And he said, ”Come in and join our union grand.
Who will be a member of this fighting band?”
”Write me out a card,” says I, ”By gee!
The Industrial Workers is the dope for me.”

Chorus
Count your workers, count them one by one,
Join our union and we´ll show you how it´s done,
Stand together, workers, hand in hand.
Then we´ll never have to live on coffee an´.

Så här blev sången på svenska:

RÄKNA NOGA

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joel Hägglund / Josep Hillstrom), 1912
Musik: E O Excell, 1897 (”Count Your Blessings”)

En förmedlingshaj en dag jag träffa på,
och han sa: ”Följ med, ett jobb det ska du få.
Bara några dollar kostar avgiften,
resan fri och stadigt jobb det får du sen.”

Refräng
Räkna noga, räkna örena,
resten finns hos profitörerna.
Räkna noga, och gå in på ett café,
kaffe kan du klara, kanske smörgås me´.

Jag for dit och slet mig blå och sov i en barack.
Maten smaka pyton i en rödmyrstack.
Sju dar slet jag, sen sa chefen hej och tack:
”Du får sparken, stick nu med ditt pick och pack.”

Refräng
Räkna noga…

På kontoret fick jag lön för alla skift
minus väg- och brand- och sjuk- och skolavgift.
När man räknat färdigt och lagt på procent
svimma jag, för jag var skyldig femti cent.

Refräng
Räkna noga…

Jag gick hem på ben som blev allt skralare,
men i staden hörde jag en talare.
Och han sa att arbetarna handlat fel,
om de håller hop så får de ut sin del.

Refräng
Räkna noga…

Och han sa: ”Kom med, vi har ett starkt förbund!
Vilka vill bli medlemmar i denna stund?”
”Hit med medlemskortet genast”, ropa jag,
”sammanhållning är precis vad jag vill ha.”

Refräng
Räkna noga proletärerna,
vi kan ordna upp affärerna.
Slut er samman nu i obrytbara led,
mer än kaffe klarar vi när ni gått med.

Finn Zetterholm fick låna Jacob Brantings nyöversättningar av mig, redan innan sångboken kom ut. ”Räkna noga” fanns därför med på hans LP ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, 1970), till vilken jag skrev all mapptext; skivan har senare utgivits även som CD.

Både jag och Prisma hade fått blodad tand av framgången med ”Joe Hills sånger”, och 1970 var det dags för nästa sångbok, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Även där fick just ”Räkna noga” representera Jacob Brantings nyöversättningar av Joe Hill.

Jag lät Jacob Branting översätta en sång, som också Joe Hill hade gjort en variant av (och som följaktligen fanns med i ”Joe Hills sånger”):

HALLELUJAH, I´M A BUM

Amerikansk originaltext: Harry McClintock, 1897 eller 1898
Musik: Sir Henry Rowley Bishop (ouvertyren till operan ”The Miller and His Men”), 1813

Musiken till ”Hallelujah, I´m a Bum” är ouvertyren till en opera från 1813, ”The Miller and His Men”, skriven av Sir Henry Rowley Bishop (1786-1885). Ouvertyren spreds som religiös sång och kallades då ”Revive Us Again”. Den vanligaste texten med titeln ”Hallelujah, I´m a Bum” skrevs 1897 eller 1898 av Harry McClintock, som hade ”Revive Us Again” som förlaga. McClintocks text publicerades i Industrial Union Bulletin 4 april 1908. ”Hallelujah, I´m a Bum” sjöngs 1908 på IWWs konvent och blev mycket populär bland medlemmarna, ”wobblies”. McClintock och Joe Hill kamperade ihop på Hawaii, och Hill skrev en variant av McClintocks text, som finns återgiven i ”Joe Hills sånger”, Prisma, 1969.

Oh, why don´t you work, like other men do?
How the hell can I work when there´s no work to do?

Chorus
Hallelujah, I´m a bum,
Hallelujah, bum again!
Hallelujah, give us a handout
To revive us again!

I went to a house; I knocked on the door;
The lady said, ”Scram, bum, you´ve been here before!”

Chorus
Hallelujah…

I went to a house; I asked for some bread;
The lady came out, said, ”The baker is dead.”

Chorus
Hallelujah…

Oh, I love my boss; he´s a good friend of mine;
That´s why I am starving out on the bread line.

Chorus
Hallelujah…

Oh, why don´t you save all the money you earn?
If I didn´t eat, I´d have money to burn.

Chorus
Hallelujah…

Och här kommer Jacob Brantings svenska version:

HALLELUJA, GÅ OCH DRIV

Svensk text: Jacob Branting, 1969
Amerikansk originaltext: Harry McClintock, 1897 eller 1898
Musik: Sir Henry Rowley Bishop (ouvertyren till operan ”The Miller and His Men”), 1813

När andra har jobb, varför jobbar ej ni?
Men hur fan får man jobb i en stängd industri?

Refräng
Halleluja, gå och driv,
halleluja, vilket liv!
Halleluja, ge mej ett bidrag,
jag är ”friställd” igen.

Jag kom till ett hus, där jag knackade dörr.
Hon som öppna sa: ”Stick, du har varit här förr!”

Refräng
Halleluja…

Jag kom till ett hus, och där bad jag om bröd.
Hon som öppna sa: ”Lessen, men bagarn är död.”

Refräng
Halleluja…

Jag älskar min chef, han är min hjärtevän,
det är därför jag går här och stämplar igen.

Refräng
Halleluja…

Och varför har du inte löningen kvar?
Om jag svälter ihjäl blir jag välbärgad karl.

Refräng
Halleluja…

Också annat i ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970) hämtades från USA:

“Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av “Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP “We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn “We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

För min sångbok “Upp till kamp!” (Prisma, 1970) gjorde Jacob Branting en svensk version av “Oh Freedom”, men han valde då att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

Den ovan nämnde Pete Seeger har tillsammans med Lee Hays skrivit en sång, ”If I Had a Hammer”, som Jacob Branting för min sångbok ”Upp till kamp” gav en fullständigt suverän svensk form.

THE HAMMER SONG / IF I HAD A HAMMER

Amerikansk originaltext och musik: Lee Hays och Pete Seeger, 1950

Kring 1950 fanns det i USA en folksånggrupp, som kallade sig The Weavers. Den bestod i originaltappningen av Pete Seeger, Lee Hays, Ronnie Gilbert och Fred Hellerman; senare tillkom, som ersättare, Erik Darling, Frank Hamilton och Bernhard Krause. Gruppen blev en fantastisk succé och hade den ena fullträffen efter den andra på hitlistorna. Efter gruppens upplösning 1953 (på grund av McCarthys förföljelser) återförenades den i flera omgångar i olika konstellationer. Flera av medlemmarna har dessutom gjort stor succé som soloartister. Gruppens medlemmar skrev ofta i olika kombinationer sånger tillsammans. Det är således Pete Seeger och Lee Hays som tillsammans har skrivit ”If I Had a Hammer”, också kallad ”The Hammer Song”. Den har spelats in också av många många andra. En minnesvärd upp-popad version gjordes till exempel av Trini Lopez.

If I had a hammer, I´d hammer in the morning,
I´d hammer in the evening –
All over this land.
I´d hammer out danger, I´d hammer out a warning,
I´d hammer out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

If I had a bell, I´d ring it in the morning,
I´d ring it in the evening –
All over this land.
I´d ring out danger, I´d ring out a warning,
I´d ring out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

If I had a song, I´d sing it in the morning,
I´d sing it in the evening –
All over this land.
I´d sing out danger, I´d sing out warning,
I´d sing out love between my brothers and my sisters,
All over this land.

Well, I´ve got a hammer, and I´ve got a bell,
And I´ve got a song –
All over this land.
It´s the hammer of Justice, it´s the bell of freedom,
It´s a song about love between my brothers and my sisters,
All over this land.

Med Pete Seeger finns den här låten bland annat på ”Love Songs for Friends and Foes” (Folkways FA 2453), ”Sing Out With Pete!” (Folkways FA 2455), ”Strangers and Cousins” (CBS SBPG 62528) och ”Wimoweh” (Folkways FTS 31018).

Jacob Brantings svenska version i ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970; där finns också noter till samtliga låtar) har alldeles egna kvaliteter:

SLÄGGAN

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Amerikansk originaltext och musik: Lee Hays och Pete Seeger (”If I Had a Hammer” / ”The Hammer Song”), 1950

Om det fanns en slägga
att slå med när det ljusnar,
att slå med när det skymmer
i hela vår värld,
då slog vi för fara,
vi slog för att varna,
då smidde vi kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Om det funnes klockor
att ringa när det ljusnar,
att ringa när det skymmer
i hela vår värld;
vi ringde för fara,
vi ringde att varna,
vi ringde in kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Om det funnes sånger
att sjunga när det ljusnar,
att sjunga när det skymmer
i hela vår värld,
då sjöng vi för fara,
vi sjöng för att varna,
då sjöng vi för kärlek
till vår broder och vår syster
i hela vår värld.

Nu finns det en slägga
och klockor som ringer
och nu finns det sånger
för hela vår värld.
Det är rättvisans slägga
och frihetens klockor,
det är kärlekens sånger
till vår broder och syster
i hela vår värld.

Björn Arabh har gjort en fruktansvärt bra, gospelartad insjungning av Jacob Brantings svenska version på dubbel-LPn ”Till seger” med röster och sånger ur arbetarrörelsens 90-åriga historia 1979 (Socialdemokraterna / a disc). Det är en m y c k e t bra skiva. Tjata på partistyrelsen om att den borde återutges som CD!

”Los Gallos” är, som jag har nämnt ovan, en spansk frihetssång från francotiden, som smugglades till Sverige 1963. Lite mer fanns att läsa i min ingress till sången i ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Av den framgår också Jacob Brantings roll:

Antalet politiska fångar i Spanien är i dag mycket stort. Dessa fångar fortsätter sin kamp i fängelserna: genom brev och inlagor till fängelsedirektörer och ministrar kämpar de för sina rättigheter, för avskaffande av tortyr med mera; dikter, böcker och konstverk görs i och smugglas från fängelserna. Här är ett exempel. Jacob Brantings svenska tolkning gjordes för ett TV-program, ”En sång, ett vapen”, med Fillie Lyckow, Evabritt Strandberg och Jan-Olof Strandberg som medverkande. Programmet finns inspelat på en LP från SweDisc med samma namn (SWELP-X 39).

I ”Upp till kamp” angavs fortfarande den spanske visförfattaren som anonym, men i dag, när Spanien är demokratiskt, är det riksfritt för honom att bli nämnd vid namn:

LOS GALLOS

Spansk originaltext och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio

Cuando canta el gallo negro
es que ya se acaba el dia.
Si cantara el gallo rojo
otro gallo cantaria.

Ay, si es que yo miento,
que el cantar que yo canto
Io borre el viento,
Ay, que desencanto
si me borrara el viento
Io que yo canto.

Se encontraron en la arena
los dos gallos frente a frente,
el gallo negro era grande
pero el rojo era valiente.

Ay, si…

Se miraron cara a cara
y atacó el negro primero,
el gallo rojo es valiente
pero el negro es traicionero.

Ay, si…

Gallo negro, gallo negro,
gallo negro, te Io advierto,
no se rinde un gallo rojo
más que cuando está ya muerto.

Ay, si…

Eftersom ”Upp till kamp!” innehöll ett avsnitt med frihetssånger, var det självklart att där ta med ”Los Gallos”, som i Jacob Brantings svenska översättning hette

DEN SVARTA TUPPEN

Svensk text: Jacob Branting, 1968
Spansk originaltext (”Los Gallos”) och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Refräng
Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

Refräng
Vind…

Svarta tupp, tror du du vunnit?
Säg mej, vem slipade sporren?
Den röda tuppen har aldrig dött,
ni möts kanske i morgon.

Refräng
Vind…

Svarta tupp, tupp svart som natten,
snart blir din tid att förblöda.
Den svarta tuppen är stor
men segrar ej över den röda.

Refräng
Vind…

Utöver de här texterna har Jacob Branting också gjort svenska tolkningar av sånger, skrivna av Phil Ochs.

Jacob Branting gav förstås även ut egna diktsamlingar – tyvärr har jag inte tillgång till någon här i Öregrund; kanske ska jag därför komplettera den här artikeln senare.

Han gjorde vidare flera böcker för FiBs lyrikklubb. 1965 var han redaktör för ”Svenskt 60-tal – ung lyrik i urval” (FiBs lyrikklubb och Prisma) – bland de medverkande poeterna fanns Claes Andersson, Öyvind Fahlström, Lars Gustafsson, Leena Helka, Åke Hodell, Lars Norén, Göran Sonnevi med flera. I ”29 röster -67″ (FiBs lyrikklubb) intervjuade han, Björn Håkanson och Kjell Sundberg 29 svenska författare, bland dem Erik Beckman, Bengt Emil Johnson, Åke Hodell och Lars Gustafsson (1967).1972 gav han ut antologin ”Lucidor. Dikter” (Fibs lyrikklubbs lilla serie).

Efter en schism kring en omgörning av Aftonbladets kultursidor lämnade Jacob Branting och flera andra av kulturredaktionens medarbetare sina jobb där. Jacob Branting återkom dock i Aftonbladet, som dagsversskrivare. Hans dagsverser publicerades i många år och lär vara cirka 2 000 till antalet. Jacob Branting utgav år 1998 ett urval, ”Huller” (Ord & visor förlag). Brantings dagsverser kunde handla om de mest olika ting, och förlagsreklamen – skriven av Branting? – lyder följaktligen: ”Räkna inte med att hitta någon som helst ordning i denna bok. Den är snarast ett bidrag till det sena 1900-talets kaosforskning.”

Och så: ”En del av de mer eller mindre blida noteringarna är tidsbundna och det är meningen. Andra är tidlösa. Det är också meningen.”

Det sista gäller väl också de vistexter av Jacob Branting jag har presenterat. Jag är för egen del övertygad om att de kommer att leva länge, långt efter sin upphovsman.

Och jag är stolt över att ha bidragit till att ha publicerat dem.