Tyvärr finns det inga vinteriden för människor

Jag kan se estetiska poänger med vintern, om jag betraktar den genom fönstret eller på julkort.

Men i grunden skulle jag gärna hoppa över vintern om det gick.

Jag påminner mig en historia från yngre år då jag var FiB-ombud och sålde Folket i Bild och förlagets folkböcker i Juniskär med omnejd. En bok som jag då sålde och förstås själv läste var Allan Erikssons roman ”Farväl till Paradiset”.

Eriksson är en i dag tämligen bortglömd författare, men i hans ”Farväl till Paradiset” hittade jag en själsfrände i konstnären Tapper, som ogärna gick utanför dörren under vintern. Så han la upp ett försvarligt upplag av konserver, och så byggde han en gång från huset till vedboden. På så sätt slapp han gå ut.

I förmiddags var det dags för årets vinterutflykt till sommarhuset i Öregrund, det som jag så brådstörtat fick lämna i höstas, med ambulans när jag fick hjärtinfarkt.

Den här gången tog vi som vanligt buss 811 från Uppsala till Öregrund, väl rustade med julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer plus det som återstår av julskinkan och mina estniska julsyltor. Ja, lite mer var det förstås, till exempel ett antal blommande julhyacinter. Tillräckligt mycket för att vi skulle ta taxi både till öregrundsbussen och sen från den till vårt hus.

Antalet kallgrader är lägre här ute i havsbandet, men vinden bet i kinderna när vi sen måste gå ärenden till Systemet respektive Konsum. Och jag frös om fingrarna. De handskar jag har är inte tillräckligt varma.

Inomhus var det nio-tio grader när vi anlände, men Birgitta vred upp termostaten på värmepumpen, så nu är det i alla fall ganska hygglig värme om man står i varmluftsströmmen närmast den. Vi har ännu ingen tidigare erfarenhet av värmepump som värmekälla så här års, men blir det inte tillräckligt varmt tillräckligt fort, har vi ju de kostnadsslukande elradiatorerna att ta till.

En välsignelse var det i alla fall att det var skottat utanför grinden och på gången upp till huset – vid flera andra mellandagsankomster har snöplogen begravt grinden, så att man har fått starta vintervistelsen i Öregrund med att med väskor kravla eller rulla sig över grinden och sen, iförd lågskor, pulsa upp till huset. Men den här gången hade Birgitta ringt Roger den ängeln; Roger fixade också hönsnäten runt fruktträden när jag just när jag hade börjat sätta upp dem i höstas drabbades av hjärtinfarkt.

Närmast blir det ”Grabbarna i 57an” i TV, sen middag och på det ”Morden i Midsumer”, också det i TV.

Men i morgon måste jag nog gå ut igen. Det är jag som lagar mat på nyårsafton, och maten är inte inhandlad. Och så måste jag väl sätta ut marschaller, ge fåglarna mat och kanske ytterligare något annat som dess värre fordrar att jag går utomhus.

Arto Verne eller Jules Paasilinna

Om det inte vore så att Lordi med ”Hard Rock Hallelujah” gav Finland segern i Eurovision Song Contest först 2006, kunde man ha trott att det här bandet hade inspirerat Arto Paasilinna att skriva om hårdrockbandet Black Shottons i ”Fabrikör Liljeroos luftskepp” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2009). Men nu är det så att originalboken, ”Liikemies Liljeroosin ilmalaivat”, utkom redan 2003 – fast ett embryo till Lordi existerade faktiskt då.

Bokens olycksaliga hårdrocksband råkar på drift med fabrikör Liljeroos’ luftskepp Slättens goda fe, som har funktionen av reklamballong, och därefter börjar en av den här bokens vidlyftiga och strapatsrika resor, som i första vändan går över Ryssland och Tibet till Nepal.

In, som räddare, kopplar fabrikör Liljeroos nyanställde, den före detta kommundirektören Hemmi Elstelä, då ett gäng turkiska luftakrobater under ledning av Skutari Örvesti, men även om några av de turkiska akrobaterna lyckas ta sig ombord på luftskeppet, misslyckas räddningsexpeditionen åtminstone i första vändan. Så i Nepal blir det ett långt uppehåll med anskaffande av ny ballonggas, möte med en förrymd norkoreansk spiondykare, bergsklättring, en lufthängande kamel och annat smått och gott på programmet.

Det är som en berättelse av Jules Verne, tänker man – fast utan det gravallvar som utmärker hans långresor ovan, under och på jorden.

Dock finns det mycket Jules Verne också över den andra halvan av handlingen, den där Hemmi Elstelä assisterad av ett otal andra personer hemma i Finland bygger ett ännu större luftskepp, Mimmi från Muhos, avsett att bli ett fältsjukhus att användas vid jordbävningar. De detaljerade beskrivningarna av tillvägagångssätt och material för nämligen tankarna just till till den teknikfixerade Verne.

Kärleken, som ju ofta spelar en stor roll i Arto Paasilinnas romaner, finns med på ett hörn även här men i dämpad form. Den fullkomligt våldsamma aktivitet Hemmi Elstelä visar på helt andra fält får sin förklaring i de maniska perioderna i hans manodepressivitet.

Alla märkliga personer, händelser och sammanträffanden i den här boken – fler än man på rimligt utrymme kan redogöra för – kan dock bara förklaras av att författaren är Arto Paasilinna. Med det har jag också sagt att boken i vissa stycken är mer än lovligt skröneartad.

Men slutet blir lyckligt: Det nya luftskeppet/fältsjukhuset räddar vid en gigantisk jordbävningskatastrof i Centralasien mängder av människor och möts i katastrofområdet av det försvunna luftskeppet och dess besättning. Dess förinnan har Hemmi hunnit gifta sig med sin Milla, och paret väntar barn. Man kan väl instämma i Millas omdöme om Hemmi, samtidigt bokens slutmening: – Jag gillar dig fast du är tokig.

Sundsvall på 1950-talet

Jag kom till Juniskär i dåvarande Njurunda kommun i slutet av andra världskriget, och under 1950-talet – när jag gick i realskola och gymnasium – blev Sundsvall ”min” stad. Så länge mina föräldrar och deras hyresvärd, Kjell Nordin, levde, var jag ofta i stan, ofta på väg från eller till bussen. När jag numera någon gång kommer till Sundsvall, märker jag alla förändringarna, och när jag i minnet försöker komma i håg enskildheter från mina tonårs Sundsvall, sviker mig minnet allt oftare.

Ett telefonsamtal från dottern, Kerstin, rörde en sådan enskildhet som sedan satte fart på hjärnan och dess bräckliga minnescentrum.

Kerstin hade köpt porslin märkt Pallas och ville pröva tanken, att det kunde ha något samband med Konditori Pallas i pappas gamla Sundsvall. Jag tvivlar på det – men frågan väckte rader av minnen och en hel tankeprocess. Konditori Pallas finns faktiskt fortfarande, på Strandgatan 16; det startades 1956 och har, berömvärt nog, slagit vakt om sin 1950-talskaraktär.

Jag mindes också Prag på Thulegatan och – efter att ha mejlat min gamle vän Anders Thunberg från Sundsvall om namnet – övre Orient när man just hade vikit ner åt höger på Storgatan från Skolhusallén. Andra fik, till exempel Cecil, föll sig naturliga att besöka, när man hade varit på bio på Saga eller Konsert. Inte så långt därifrån, på Esplanaden, fanns också Svea-biografen. Längre ner, på Östra Esplanaden, nära busstationen som var mitt nav i Sundsvall, fanns Röda Kvarn, och under senare delen av femtitalet förenade jag gärna besök där med fika på Konsums Cafeteria, som låg i anslutning till Vängåvan. Cafeteria var en djärv modernistisk skapelse med stålrör och trä i möblerna, och längst in i lokalen fanns en hylla som var ett eldorado för en kulturintresserad gymnasist på latinlinjen: där fanns alla landets kulturtidskrifter.

Under skoltiden var jag mycket av en intellektuell enstöring, och till exempel caféernas kotteribildningar var mig helt enkelt obekanta. Av Anders Thunberg har jag lärt mig att Prag var ett ställe för knuttar, medan övre Orient var läroverksungdomarnas fik, men vad brydde jag mig om det?

Krogbesök ingick inte i min dåtida föreställningsvärld – jag växte upp under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Knausts berömda trappa har jag förstås sett, men från min skoltid på 1950-talet minns jag bara en enda måltid på en riktig restaurang: Folket i Bild hade en gång förlagt en ombudsträff till likaledes anrika restaurang Runan.

Anders har lånat mig en bok att friska upp minnet med, ”I våra kvarter. Sundsvall på 50-talet” (Lars-Åke Winberg Förlag, 1996), med foton av Tore Persson, som bland annat har plåtat åt mitt gamla husorgan Dagbladet Nya Samhället, och text av Eva Groth, journalist med mera och några år yngre än jag själv.

Deras bild av Sundsvall både stämmer och stämmer inte med min. Bilderna av den unikt bevarade stenstaden kring stora torget är också mina; detsamma gäller bilderna av den inträngande moderniteten: den nya Posten nedanför Läroverket och förstås också det fantastiska nya kooperativa Forum-varuhuset, insprängt i ett av de gamla stenhusen vid Stora Torget. I den stora livsmedelshallen där började mina föräldrar handla – nu finns det väl ingen Konsum-butik kvar inne i centrala Sundsvall?

Anders har förvånat konstaterat, att jag aldrig har varit på Vivex. Nej, trots gryende jazzintresse var jag aldrig där, däremot ibland på Folkets Park i Sundsvall och Värstaparken hemma i Njurunda.

Hade jag någon gång några pengar, spenderade jag dem i stället i någon av stans bokhandlar, Ledins, Sunessons och Nymans. Sundsvalls museum under ledning av den driftige Ingemar Tunander blev också ett kärt besöksmål, när det öppnades.

Bokens bilder och texter om idrottare och idrott väcker inga minnen till liv hos mig – jag var lika lite då som nu intresserad av idrott. Däremot gick jag under realskoletiden gärna till gamla badhuset nära skolan, bastade och simmade i bassängen, oftast även då ensam.

Av kända sundsvallsprofiler i den här boken minns jag främst mötena på Storgatan med den gipsstatyettförsäljande och excentriske ”Caramba”.

Men det är typiskt att jag, som redan då hade ett starkt politiskt engagemang, minns fullmäktigeordföranden (S) Carl Nordlander. Han finns på en bild av fullmäktige, där jag också känner igen till exempel Sixten Johansson, som var mitt centralombud i Folket i Bilds försäljningsorganisation, och så förstås högermannen Erik Bohman, min gamle rektor och politiske antagonist. Och ett leende av igenkännande breder ut sig över ansiktet, när jag ser Tage Erlander Första maj 1957 och hans stora publik där jag måste finnas någonstans i utkanten (utanför bild).

En hel del av det här, somligt tyvärr inte årtalsbestämt, finns alltså i den fotobok jag ovan har refererat till. Den är utmärkt, men den väcker hela tiden nya minnen och frågor. Vad hette till exempel det lilla matställe på Köpmangatan en bit ner från Läroverket, som drevs av Ester, hustru till den estniske ingenjören Juhan Prees, en mycket god vän till min pappa? Jag åt där, mycket för en billig penning, under en del av min skoltid på femtiotalet.

Här om dan började jag diskutera det här och andra liknande frågor med Birgitta och min son Matti, och vi kom snart in på tanken att göra en forskningsexpedition till Sundsvall för att återupptäcka det som finns kvar av mitt femtiotal. Jag har ingen naturlig anknytning kvar till min gamla stad, så det får väl i så fall bli en eller ett par nätter på hotell, så att vi också hinner göra en utflykt till Juniskär och det där huset där det bor andra och okända nu och så förstås till kyrkogården, där numera inte bara mina föräldrar utan också min bror Matti vilar.

Les jours de gloire sont arrivés

På begäran av Hans O Sjöström, god vän, laboremit och samtidigt verksam med redigeringen av SSUHs – Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbunds – tidskrift Polstjärnan, skrev jag efter hemkomsten från en resa till det då fortfarande franskockuperade Algeriet en artikel, som publicerades i Polstjärnan nummer 9 1960, ”Les jours de gloire sont arrivés”.

Hans O, antar jag, försåg artikeln med följande ingress:

Enn Kokk, ordförande i den socialdemokratiska föreningen Laboremus i Uppsala och tillika medlem i SHS, inbjöds i slutet av augusti tillsammans med ett tjugotal andra studenter från Västeuropa, USA och Canada av franska utrikesdepartementet till Algeriet för att där studera de politiska och ekonomiska förhållandena. Han kom hem med tre rullar färgfilm, en kraftig solbränna och en god portion skepsis. Här några algeriska intryck.

Det finns mycket kritiskt att säga också om utvecklingen i det senare självständiga Algeriet, men den ursäktar inte de franska övergreppen. Och jag tycker att min analys av dem samt mina intryck från den här algerietresan hör till det bättre jag har skrivit i så unga år, så här kommer artikeln i repris:

Det är natt i Alger. Vår buss klättrar uppför en sluttning, mot Cité Universitaire där vi bor. Som alla städer blinkar Alger av ljus. Men natten är varmare än i svenska augustistäder. Det verkar så osannolikt, att detta kan vara ett land i krig. Idyllen hade varit fullständig, om inte vår buss nyss hade fått stanna vid en vägspärr utanför stan – reseledaren stack bara ut huvet och sa någonting om utländska studenter, och vi fick åka vidare; officeren på vägen gjorde honnör. Engelsmannen i sällskapet, Brian Walsh, sitter som vanligt och diktar nya ”FLN songs”, smått spetsiga sånger med udd mot fransmännen. Han lär ut dem till sällskapet runt omkring:

Ben Bella is over the ocean
Ben Bella is over the sea
Ben Bella is over the ocean
Oh, bring back Ben Bella to me
Bring back, bring back… och så vidare.

Ben Bella är ledaren för den algeriska motståndsrörelsens (FLNs) militaristiska grupp men sitter fången hos fransmännen.

Strax innan vi är framme, gör vår vän Monsieur X en inbjudan. Han har en god vän, som bor i en villa alldeles i närheten; de som vill får gärna följa med upp på ett improviserat party. Vi kliver ur bussen och går med.

Från gatan kommer vi in i en stor trädgård. Det är mörkt mellan träden. Långt nedanför ser vi Alger breda ut sej. Inte en vindil rör upp den varma nattluften. Vi går uppför en vindlande trappa och kommer upp på en terrass. Terrassen är skyddad av träd. Vid den murade balustraden ut mot stan står en grupp trädgårdsmöbler. På bordet brinner ett levande ljus. Inga blommor syns i mörkret, men ett tungt moln av söt doft pressas ner mot jorden. Mitt på golvet en ung kvinna: smärt, i långbyxor, hisnande blond. Hon leker med igelkottsungar. Monsieur X presenterar: Madame T, hustru till hans gode vän och konstnärinna med utbildning i London. Vi går in.

När jag kommer in, kommer jag omedelbart att tänka på miljön i en film jag nyligen har sett: ”Kusinerna”. Våra värdar är två unga män, som båda är påfallande elegant men ledigt, kanske en smula slarvigt klädda. De och en stor radiogrammofon med en trave skivor, mest jazz, kontrasterar mot miljön i övrigt. Villan har smak av gammal, fransk kolonialism: elegant, mycket stor. Möblerna är antika. På väggarna hänger god konst. På bokhyllor och bord står arabiskt konstsmide. Till och med Françoise, vår förtjusande och ärligt oskuldsfulla franska medresenär, hajar till och frågar officeren, som eskorterar oss i bussen: Är det såna här människor ni är här för att försvara? När jag efteråt frågar samme man, vilka de unga männen var, ruskar han på huvet, ler och säjer: Playboys.

Behaglig turistresa

Resan i Algeriet blev i stort sett en behaglig turistresa. I en militärförläggning på landsbygden blev vi bjudna på helstekt får, som soldaterna bar in på den palmbladsprydda gården, under det att en infödd musikkår med besynnerliga lurar och märkliga slagverk frambringade sällsamma ljud. De första kvällarna lämnade vi Alger och åt middag på badrestauranger. Vattnet var lika varmt som på dagen, och de sena simturerna blev en upplevelse: man flyter lätt i det salta vattnet; bara enstaka ljud stör ensamheten i mörkret. Måltiderna var storslagna med kryddade rätter och mängder av viner. (Den svenske delegatens önskemål att bli serverad mineralvatten skakade servitörerna på huvet åt. Men mineralvattnet kom.) Vi gjorde rundvandringar i Cashbans trånga och illaluktande gränder och fotograferade platta, arabiska hustak. Soldater vakade över vår säkerhet. På nätterna flöt serenader till gitarr in genom de öppna fönstren – det var svårt att sova i hettan. Vårt privata plan förde oss från Alger till Hassi Massoud i Sahara och Bone och Constantine och Oran. I buss åkte vi omkring ute på landsbygden. Därför är det man främst minns av Algeriet en himmel, som det aldrig regnar från i augusti, en sol, som ger Sahara femti graders värme i skuggan, och blomprakten: parkernas flora och bougainvillier, som klänger på alla Algers murar.

Ekonomiska framsteg

De ekonomiska framstegen var fransmännen angelägna om att få visa de utländska studenterna. Och visst har fransmännen åstadkommit en hel del men allting efter 1956 – det år då den algeriska revolutionen nådde sin kulmen. Fransmännen har byggt vägar och skolor och industrier, men därför att de har varit tvungna till det. På sätt och vis skulle man kunna säja, att FLN har vunnit allt utom kriget. Och kriget är ännu ingalunda avslutat.

Swimmingpool i öknen

Oljeanläggningarna i Sahara gör ett fantastiskt intryck. Estetiskt och – finanspolitiskt. För att ta det sista först: man kan inte riktigt fatta, att det i detta månlandskap, som en 900 kilometer lång väg förbinder med kusten, kan ha växt upp anläggningar av det slaget. Vad oljefälten med sina väldiga tillgångar betyder för Frankrike, förstår man, när man ställs inför fransmännens benhårda politiska attityd i algerietfrågan. Oljearbetarna är en välbetald grupp. Det fordras mycket, för att man ska står ut med hettan och isoleringen i Sahara, och därför bjuder bolaget på flyg till Alger en gång i månaden; fritiden koncentreras till dessa besök, och i övrigt har arbetarna inga lediga dagar. (För lediga stunder ute i öknen har oljearbetarna ett rekreationscentrum. Där finns utebio och bar och swimmingpool och palmer och kiosk med veckotidningar, som berättar om de kvinnor och den kärlek, som väntar i Alger. Studentdelegationens damer förbjöds att bada under motivering, att det var för farligt. Man undrar, hur de tio kvinnor, som enligt uppgift bor bland tolvhundra män därute, bär sej åt.) Så den estetiska aspekten. Oljeanläggningarna i solsken verkar konkret konst. Rören är målade i gult och svart. Husen i påfågelsblått och vitt och grönt. Över öknen flammar gasfacklor, som ger 90 graders hetta runt omkring. På nätterna lyser de upp dynernas vågkamma; en halv natt gick vi barfota i den varma sanden: tittade, pratade och fotograferade. I övrigt kan noteras att man på hotellet i Hassi Messaoud måste borsta tänderna i hett vatten.

Privata promenader

Befolkningens inställning till fransmännen är svår att bedöma för en främling, som inte talar arabiska. Om man tar i beaktande, att 1,5 miljon muselmaner på landsbygden har flyttats ihop i stora byar, så kallade regroupements, och detta ofta tvångsvis, tror man emellertid inte på fransmännens försäkringar, att FLN inte har resonans bland folket. Man har också svårt att tro, att de representanter för den mohammedanska befolkningen, som fransmännen låter en komma i kontakt med, verkligen har representativa åsikter. De Gaulle är vår far, och vi är alla bröder, sa en byhövding, som vi fick tillfälle att intervjua. Själv försökte jag bilda mej en uppfattning genom att göra promenader ute bland araberna och fråga dem. Förmodligen var den franske polisofficerens kommentar till min ensampromenad i Les Arcades Romaines i Constantine berättigad: Ni är galen! Detta att döma av de misstänsamma blickar, som mötte mej överallt i denna arbiska del av stan. När jag gick in i en butik och försökte öppna ett samtal med ägaren, som uppenbarligen kunde franska, vände han demonstrativt ryggen till och gick ut.

Annars gör fransmännen allt för att få befolkningen över på sin sida. De officerare, som var med om nederlaget i Indokina, har lanserat beprövade kommunistiska metoder i Algeriet. En särskild, militärt präglad förvaltning hjälper den ordinarie civila och håller ständigt kontakt med den muselmanska befolkningen. Till sitt förfogande har den kortregister med fotografier av alla människor den ska vaka över. Kollektivjordbruken leds av militära experter. Skolorna har som mål att göra fransmän av de muselmanska barnen. De Gaulles porträtt hänger på väggen i klassrummet; där finns också en karta, där Algeriet är en del av Frankrike. Algeriets historia är i skolan Frankrikes historia. Också de vuxna utsätts för ständig propaganda. De politiskt oppositionella sätts i interneringsläger; misstanken om samröre med FLN är skäl nog. Valen dirigeas av armén, som av regeringen i Paris får order att måla franskvänliga paroller på väggar och plank. Överallt längs gator och vägar: Vive de Gaulle, Algerie française.

Elektrisk tortyr

Inte ens tortyr drar man sej för att använda. Jag hade läst mycket om den franska tortyren i Algeriet, innan jag åkte dit, och var fast besluten att inhämta fakta i målet. I bagaget hade jag en bunt av den i Algeriet förjudna rebelltidningen El Moudjahid, som trycks på franska i Tunis, och som jag i egenskap av ordförande i Laboremus i Uppsala får varje månad. (Jag undrar, vad tullen skulle ha sagt, om den hade letat bättre.) I en av dessa tidningar fanns en artikel om en arabisk flicka vid namn Djamila Boupacha; enligt FLN hade hon, trots att hon var oskyldig, utsatts för tortyr. Jag citerar ur en artikel av författarinnan Simone de Beauvoir i Le Monde: Man fäste elektroder vid hennes bröstvårtor med Scotch tape, vid benen, ljumskarna, könsdelarna och ansiktet. Omväxlande med den elektriska tortyren slog man henne med knytnävarna och brände henne med cigarretter. Till slut hängde man henne i en stång över ett badkar och sänkte henne upprepade gånger ned i vattnet. ”Vi ska inte våldta dig, Det är för stor risk att du tycker om det”, sa några dagar senare de män, som förhörde henne. – Djamila förklarar närmare: ”De utsatte mig för flasktortyren; det är det hemskaste av allt. Efter att ha bundit fast mig i en viss ställning, körde de in en flaskhals i magen på mig.” Artikeln om Djamila Boupacha, som var ett referat av Simone de Beauvoirs, visade jag för en general, som satt mitt emot mej vid en middag på en badrestaurang i Alger. (Vi blev överallt mottagna på generalsnivå.) Han och övriga officerare läste men slog ifrån sej och skrattade: Det var FLN-propaganda. Så sa också reseledaren och andra jag pratade med. Utom en. Honom träffade jag i en liten stad, som heter Tlemcen och ligger nära marockanska gränsen. Hans namn är Léo Palacio, och han är informationschef i armén. Vi åt lunch tillsammans, och han förklarade lugnt, att tortyr inte bara förekom utan också var försvarbart. Utan något initiativ från min sida berättade han dessutom, att man hade brukat använda den elchocksmetod, som beskrevs i artikeln om Djamila Boupacha. När jag efteråt visade Palacios visitkort för reseledaren och berättade, vad han hade sagt, gav denne med sej: tortyr hade använts, det visste han, men den var inte så farlig, den kunde rädda människoliv, och FLN använde mycket värre metoder; förresten hade man tillsatt en undersökningskommission i Paris. Ungefär Palacios egen argumentation.

* * *

Ordförklaringar:

SHS = Studsenternas helnykterhetssällskap, lokalavdelning av SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund.

FLN = Front de libération nationale, den algeriska nationella befrielsefronten.

Melodikrysset nummer 39 2009

Jag har varit på ett spännande arbetarrörelseevenemang i Skåne, men jag var förstås också angelägen att ta mig hem till Uppsala igen för lördagens sedvanliga melodikryss.

Det sändes från ytterligare ett annat hörn av Sverige, Göteborg. Som så många andra direktsända kryss var det egentligen inte särskilt svårt, men ett ljudavbrott mitt i sändningen försorsakiade stort kaos. Till förvirringen bidrog att man efter ljudavbrottet först hörde musik – reggae – som, skulle det visa sig, inte hörde ihop med krysset. Sen övergick musiken plötsligt till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, av och vanligen med Håkan Hellström. Med hjälp av lite ofullständig efterhandsvägledning av Anders Eldeman lyckades jag sen också placera in de här orden på rätt ställen.

Min egen hemstad, Uppsala, fanns för övrigt också med i krysset: Vi hörde ”Gun från Dragarbrunn” av Owe Thörnqvist, som jag då och då träffar på landshövdingemiddag för hedersupplänningarna – en av dem är Owe, en annan min hustru.

Owe har ju också skrivit om Dagny, men det är en annan servitris än den som Lotta Engberg besjunger i ”Världens bästa servitris”. Fast Dagny var säkert också världens bästa för killarna som flockades kring henne och ropade ”Dagny, kom hit och spill!”.

På söndag kväll ska jag ut till vårt hus i Öregrund igen. Öregrund ligger i Roslagen. Det, och inte andra ordet i texten till ”Calle Schewens vals” – ”I Roslagens famn…” – var svaret på dagens taubefråga.

I Amsterdam har jag också varit, bland annat köpt tulpaner där till vår trädgård i Öregrund. Den reflektionen föranleds förstås av att vi i dag hörde ”Tulpaner från Amsterdam”. Den minns vi bland annat med Lasse Lönndahl.

En ännu äldre schlager som spelades i dag var Jules Sylvains ”Säg det i toner”.

För min del är jag också tillräckligt gammal för att minnas Gösta Stevens och Nils Georgs ”En är för liten och en är för stor”, vilket alltså var det motsatspar Eldeman efterlyste.

Däremot tror jag att jag aldrig tidigare har hört ”Tobakshandlarvisan”, som vi i dag hörde med Helen Sjöholm och BAO.

TV-serier är inte, som jag flera gånger tidigare har bekänt, min starka sida. Så där får jag gissa och kontrollgoogla.

Men jag tror att den svenska komediserien, vars signatur vi hörde, var ”Kvarteret Skatan”, vilket också stämmer med Eldemans ledtråd att andra halvan av titeln är en platsbestämning.

Inte heller har jag sett ”Mot alla vindar” (”Againts the Wind”), som ju handlar om nybyggare, i Australien närmare bestämt.

Däremot har jag förstås sett ”Sound of Music” på bio. Hon som här (passande nog i skepnad av Carola) sjöng solostämman var Maria, en novis, sålunda en som vill bli nunna.

Och hur många gånger har jag inte sett Disney-filmen om Snövit och de sju dvärgarna, de som sjungande går ner i gruvans ort? Hej hå, hej hå!

Och så återstår då bara att säga hej då, hej då!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikryset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar, sommar, sommar…

I fredags lämnade vi alltså Öregrund för födelsedagskalas i Rinkeby.

Vi stannade till i Uppsala, för ärenden och lunch.

Jag var bland annat in på Kronan på Svartbäcksgatan, ett av de apotek som förblir i statliga Apoteksbolagets ägo, och köpte ytterligare ett Apoliva-shampoo, Repair shampoo, att ha både i duschrummet och i bastun i Öregrund. Jag har, sen jag sist skrev om det här ämnet, till båda ställena köpt också Apolivas dusch/badtvål och shampoo för barn. Säkert kommer Viggo och Klara snart hit och behöver då fräschas upp efter sina äventyr utomhus.

På väg från apoteket till busshållplatsen slank jag in i en leksaksaffär och köpte en ny gunga av trä att ha till hands när barnbarnen kommer. Den förra gungan användes ju som tändved när vi fick vår bod nedbränd i en mordbrand förra året. Vid det här laget är gungan uppsatt på lagom barnhöjd i talldungen bredvid den nu återuppbyggda boden.

Efter lunch i vinterbostaden på Idrottsgatan hämtades vi upp i bil av Bengt och Inger. Bengt är morfar till de två födelsedagsbarnen i Rinkeby, Sara 17 och Amanda 15 – han är far till deras mamma Anna, vars mamma, Birgitta, sedan årtionden är min hustru.

Det enda problemet med det här är att det ibland leder till en förvirrande vokabulär: att Bengt av barbarnen benämns som morfar är väl helt naturligt, men eftersom också jag däremellan anropas som morfar, måste man ibland fundera till över vilken morfar som aktualiter avses. Men Annas flickor, utöver de båda nämnda också Ella, anser uppenbarligen, att de har två morfar och två mormor.

Birgitta och jag uppvaktar de två flickor, som fyller år med en dags mellanrum, med presentkort till en känd klädkedja. Det är ju inte alldeles lätt att hitta presenter som exakt passar tonåringars smak, så låt dem alltså välja själva!

Huset i Rinkeby blir så småningom ganska fullt av tjejernas kompisar, ett grannpar, tjejernas pappa Cai som Anna är skild ifrån och Annas kusin Anna-Karin med make Per samt deras båda barn Martin och Cecilia. Cecilia och Amanda är kompisar, spelar också ihop i en orkester. Amanda har just av morfar Bengt fått hans gamla fiol och stråke, som efter lite uppsnofsning blir ett riktigt fint instrument. Det är förresten ganska intressant att Amanda, svenskt mattegeni i en tävling i våras, också är starkt musikintresserad.

Utöver de redan nämnda kommer också familjen Kokk-Strömberg, Viggo och Klara och deras föräldrar Kerstin och Bo. Klara kommer genast och kramar sin morfar, och jag berättar för henne och Viggo om nya gungan och det bortblåsta men återfunna riddartältet.

Anna är konvalescent efter en just genomförd blindtarmsinflammation. Men med goda samverkande familjekrafter blir det fest ändå: Birgitta har bakat bröd, Kerstin och Anna-Karin har med sig en rad goda röror och annat gott, och Per och Anna-Karin grillar de av Anna marinerade (sockerfritt, med tanke på mig) lammkotletterna. Tårtor och annat sådant hoppar jag med min diabetes över, men Anna har faktiskt gjort en särskild, sockerfri bål åt mig.

Anna ligger på sängen och vilar sig, när vi tar farväl och sen i Bengts bil blir skjutsade till Uppsala C. Eftersom vi då har en dryg halvtimme till nästa öregrundsbuss, sätter vi oss först på Bistro Hijazz’ uteservering och tar var sitt glas vin. Festen i Rinkeby med tonåringar och barn var självfallet alkoholfri.

Väl återbördade till Öregrund fortsätter vi att synda, sätter oss en stund under plommonträden och njuter av kvällssvalkan och var sitt glas calvados.

Programmet på lördagsförmiddagen är för min del alltid detsamma: Medan jag dricker nykokt kaffe, löser jag veckans melodikryss. Eftersom det i lördags sändes från ett ställe nära Öregrund, hade jag – som jag tidigare har berättat – uppvaktats av en representant för de lokala arrangörerna om att komma dit men avböjt.

Jag vet inte om det ingick i planerna att sammanföra mig med en annan estländare och hängiven krysslösare, Kristian Luuk, men han var hur som helst där tillsammans med sin hustru, Carina Berg.

Jag har aldrig personligen träffat Kristian, som jag naturligtvis däremot har följt i hans olika jobb som programledare, en duktig sådan enligt mitt förmenande. I det sommarprogram han hade senare samma dag berättade han öppenhjärtigt om sitt kontrollbehov: hans programledarinsatser är helt uppenbart resultat av hårt förarbete och detaljplanering – men han gav ju också exempel på hur han har lyckats ännu bättre när han någon gång har släppt självkontrollen och improviserat.

Jag vet ingenting om Kristian Luuks politiska preferenser, men jag tyckte att han på ett utmärkt sätt illustrerade varför så många av mina landsmän har motiverats till en antivänsterhållning. Har man, som han, en morfar som har tillbringat mycket lång tid i Sibirien, ligger det kanske inte närmast till hands att bli vänsterradikal.

I dagens Sommar fick vi lyssna till en sann reformist, Per Olov Enquist. Han är en av Sveriges främsta nutida författare men har också sen relativt unga år varit en mycket övertygad socialdemokrat, också under de röda sextio- och sjuttiotalen. Hans författarskap sträcker sig ju över vida fält, men jag skulle i det här sammanhanget särskilt vilja rekommendera hans västerbottniska arbetarrörelseroman ”Musikanternas uttåg” för läsning. Vi har också annat gemensamt. Trots sin kristna familjebakgrund, som han talade mycket om i sitt sommarprogram, är han liksom jag icke troende. Och han delar min skeptiska hållning till EU, var faktiskt inför EU-omröstningen en mycket aktiv motståndare. Vidare förenas vi i att kritisera bådas vårt parti, socialdemokratin, för att ha gett upp många av idealen från 1960- och 1970-talen; P O har i ett föredrag jag har hört honom hålla sagt att Sverige då och med start lite tidigare var så ytterst nära den förverkligade socialdemokratiska utopin – bara för att senare, utan att liksom ens själv märka det, svika de här idealen.

Jag har känt P O Enqvist ända sedan mina studentår från Uppsala, dock utan att vi har blivit nära vänner. Vi träffades då men tillhörde lite skilda generationer, och sen har vi setts då och då, till och med delat restaurangbord, vilket senare dock skedde när han för länge sen hade besegrat sin alkoholism och blivit helnykterist – den historien finns i hans allra senaste roman.

Hans sommarprogram var lågmält personligt och därför intressant. Han spelade också för sommarprogrammen i gemen ovanlig musik, bland annat ett stycke av den fantastiske estniske tonsättaren Arvo Pärt.

En ljuvlig julikväll i Öregrund – men nu till Rinkeby

Jo, jag hann rensa hela stenpartiet. Mot slutet kom det visserligen några droppar regn, men regnet drog förbi.

Sen blev det en fullkomligt ljuvlig julikväll. Efter väl förrättat värv tog jag en tur runt trädgården, stannade bland annat till vid rabatten längs bastuväggen alldeles intill stenpartiet. Där blommar min bulgariska oljeros.

Bulgarisk oljeros (Rosa damascena trigentipetala ”Kazanlik”) är en sommarblommande damascenerros. Den blir 180 cm hög och är djuprosa.

Den är den viktigaste rosen för den bulgariska framställningen av rosenolja, av vilket man kan dra den helt korrekta slutsatsen, att blommorna är starkt doftande. Namnet Kazanlik kommer sig av att rosodlingen för rosenoljeframställningen är koncentrerad till dalen Kazanlik. Trigentipetala betyder trettio kronblad.

Jag sitter ned en stund i den begynnande kvällssvalkan, vid trädgårdsbordet på andra sidan tomten. Nära trädgårdsbordet finns några av Birgittas odlingar, både trädgårdsland med bland annat sockerärter och ett jättehögt stånd med riddarsporre som blommar i olika nyanser av blått, både intensivt mörkblått och ljust mattblått. Eftersom det alldeles bredvid blommar ringblommor i gult och orange, skojar jag lite med Birgitta och säger, att hon har svenska flaggan där, men hon invänder och säger, helt riktigt, att färgskalan inte stämmer.

Och alldeles bakom ståndet med riddarsporrar växer en vacker malva av annan nationalitet, estnisk. Min nu döda mamma fick frön från Estland när landet fortfarande var under sovjetiskt välde, och hon sände en del av dem vidare till oss. Så varje höst tar Birgitta vara på frön från den, och nästa år drar hon upp ny estnisk malva, som blommar med små, lilarosa klockor.

Tyvärr kan man inte sitta ute länge. Även här ute vid kusten anfalls vi av mygg när vi vistas utomhus.

Nu får vi se om det är mygg också i Rinkeby. I dag åker vi dit för att fira att två av Annas flickor med en dags mellanrum fyller år, Amanda 15 och Sara 17.

Solen skiner, och det lutar åt vackert födelsedagsfestväder.

Melodikrysset nr 28 2009

Dagens melodikryss sändes från studio men var inte svårt det heller. Vi hörde många bekanta från tidigare kryss.

Lena Philipsson har till exempel ofta spelats i krysset. I dag inleddes det med ”Unga pojkar & äldre män”. Av det senare drar jag slutsatsen att jag fortfarande, vid fyllda 72, är att räkna med.

Också Kent förekommer då och då i melodikrysset. Originellt nog hade Eldeman i dag valt en Kent-låt om en helt annan årstid än den som nu råder:

Columbus

(Från albumet ”Tillbaka till samtiden”, 2007)

Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?
Svara rakt från hjärtat nu
Ditt medlidande kan jag va utan
Om det här ska vara allt vi hann
Så håll mig hårt,
håll mig älskling nu

Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu
Jag kan stå, gå eller krypa härifrån
Om det här är allt vi hinner med,
så håll mig hårt min älskling

Nu vaknar staden långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld för skiten bara känns
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en oändlig kontinent

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmen
Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land
Vi kan följa mina spår hem
Columbus var mitt namn

Dagens äldre svenska schlager var ”Två små fåglar på en gren” av trion Dick Fryman, Sven Paddock och Åke Söderblom.

Den, liksom ”Fryksdalsdans nr 2″, här i Bengt Hallbergs tappning, har ett mer somrigt innehåll. Den senare börjar ”Dansen den går på ängarna”.

Somrig är också Astrid Lindgrens ”Sommarsången”, som Georg Riedel skrev musik till, om jag inte minns fel för ”På rymmen med Pippi Långstrump”. Läs gärna mer om Riedel under Kulturspegeln, Musik.

Ett långt sommaräventyr är också Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, som blev en sevärd film med Allan Edwall som luffaren och Erik Lindgren som Rasmus. Musiken vi hörde, av Lillebror Söderlundh, fanns också med i en tidigare filmatisering, ”Luffaren och Rasmus” (1956) med Åke Grönberg och Eskil Dahlenius i motsvarande roller. Om både Edwall och Söderlundh kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Till barnkulturkategorin hör även Walt Disneys ”Lejonkungen”, som här illustrerades med ”Can You Feel the Love Tonight” av och med Elton John och Tim Rice. För egen del har jag inte bara sett filmen utan också scenuppsättningen på Broadway.

Ännu mer barnkultur förekom det i dagens kryss: Vi hörde en arg visa ur norrmannen Thorbjørn Egners ”Folk og røvere i Kardemomme by” (1955), som blev en lika stor succé på svenska men då med titeln ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Från Norge över till Danmark och Kim Larsen. Han och gruppen Gasolin fick på 1970-talet en jättehit – mycket välförtjänt – med ”Hva’ gør vi nu, lille du?”, som på svenska blev ”Vad gör vi nu, lilla du?”.

Centraleuropa representerades i dag av Ungern: Vi hörde ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

Pjotr Tjajkovskij var ryss. Vi hörde ett stycke ur hans ”Svansjön” från 1871, som jag har sett på Operans balettscen.

Den amerikanske bluessångaren och gitarristen B B King fick Polarpriset 2004. Här hörde vi honom i ”Too Good To You Baby”.

Med den här spridningen på kompositörernas och artisternas hemländer passar det väl då bra att avsluta med ”De komma från väst och öst”, en religiös sång som skrevs av Amanda Sandbergh efter det att hon hade deltagit i Frälsningsarméns kongress i London 1914.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingengå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sitter åter här i min en(n)samhet

Birgittas besök här hos mig i Öregrund blev kort.

I förmiddags gav hon sig i väg igen; jag hjälpte henne med den tyngsta väskan till bussen mot Uppsala. Den här gången skulle hon vidare med tåg mot Dalarna, närmare bestämt för en vecka på hemslöjdens gård Sätergläntan.

Hon sitter i dess styrelse, är ordförande, men den här gången var målet inte ett styrelsesammanträde. På tåget, som kom från Stockholm, satt redan dotterdottern Ella, tolv år och den yngsta av Annas tre flickor. Ella har önskat sig en kurs i träslöjd på Sätergläntan, och då passar också mormor på att gå en kurs i yllebroderi – egentligen onödigt i hennes fall; hon har med sig några av sina broderier, bland annat sin estniska folkdräktskjol från Lihula, att visas upp – men den kurs hon aktivt ville gå ställdes in.

Som det väl går att räkna ut, har Birgitta levt ett arbetsspäckat liv under åren som riksdagsledamot, minister och talman, men hon har också kämpat sig till tid med barnen och barnbarnen. En väldigt fin och väl fungerande sak som hon har gjort först med de egna barnen, sen med Annas barn är att tillbringa en hel sommarvecka ensam med bara ett av dem, ett barn i taget. Det här har varit äventyrliga och åtminstone till att börja med strapatsrika färder: på cykel Gotland respektive Åland runt, i kanot i sjösystemen i Dalsland och på gränsen mellan Blekinge och Skåne, också i skärgården här utanför Öregrund samt på Dalälven, fotvandringar i västerbottensfjällen och annat sådant.

Under senare år, när mormors fysiska krafter har avtagit, har det blivit lite lugnare sommaräventyr. Förra året lånade hon och Ella Gunnels och Ragnars sommarstuga i Sjöändan utanför Kristinehamn och gjorde därifrån kortare kanotutfärder. Och i år blev det alltså kursvistelse på Sätergläntan.

Tro nu inte att Birgitta har ledsnat på de här veckorna med barnbarnen, ett i taget. Viggo och Klara är ännu för små för den här typen av mormorsveckor, så vi får väl se om Birgitta, när de kommer upp i rätt ålder, fortfarande orkar…

När Birgitta var energiminister, döpte Björn Jensen henne till Käringen med strömmen, vilket jag publicerade som kort mening på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s). Med eller utan den ministerposten har hon alltid varit ett energiknippe; det kan alla som har känt henne från ungdomen eller senare lärt känna henne intyga. I lördags, när jag löste Melodikrysset, störtade hon genast ut i trädgården: smorde på nytt in de rådjursavskräckande stinkpinnarna i rabatterna med blodmjöl och ammoniak och vattnade trädgårdsland och rabatter med två slangar med vattenspridare.

Sen kom det ändå, till slut, några efterlängtade regn, både i lördags och i förmiddags.

Det gör att gräset i min nyklippta gräsmatta genast börjar växa igen. Detsamma gäller ogräset i mitt stenparti, det som för alls inte längesen försågs med helt ny jord.

Så jag lär vara fullt sysselsatt också under min andra en(n)samma vecka. Och när det inte är läge att gå ut, ska jag fullborda den här sommarens storstädning: torka ur köksskåpen och diska allt glas och porslin och annat sådant.

Nyss var jag en runda i trädgården, såg hur blomsterprakten är ännu större nu när det har regnat. Varje gång man går runt i trädgården på det här viset, upptäcker man saker: I dag slog det mig hur yvig och hög hasseln bakom huset har blivit, den som vi fick av vår vän Inga-Lill, som hade grävt upp den på Gäsö. På den tiden ägde hon trädgårdsmästeriet här i Öregrund. Det har hon överlåtit. Hon orkar inte arbeta längre, eftersom hon har KOL. När jag numera någon gång träffar henne på Konsum, sitter hon i rullstol och har ledsagare.

Nu skiner solen igen, men det är svalare i luften. Vinden har på nolltid torkat allt det som fanns på klädstrecken: kortärmade skjortor, kalsonger och strumpor och så ett par grytlappar och en badrumsmatta.

All denna skönhet som omger mig i den trädgård som Birgitta och jag tillsammans har skapat! Och mitt i alltihopa den vemodiga insikten att vår tid är utmätt. Dess bättre vet vi, lika lite som Folke Isakssons humla, när vår tid är till ända:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

En ensam vecka

I söndags morse åkte alltså Birgitta till Schweiz för två miljöseminarier tillsammans med många av dem hon hade som kolleger eller av dem som på hennes tid som miljöminister arbetade med de här frågorna inom FN-systemet.

Jag hade föresatt mig att uträtta storverk både med min del av årets storstädning och med trädgårdsarbetet, men det gick trögt åtminstone till att börja med. Skälet till det senare var att jag var dunderförkyld: en långvarig hosta övergick i snuva och feber – nej, inte övergick förresten, kompletterades med. Saken blev inte bättre av värmeböljan. Det var ibland oklart om det var den häftiga utomhusvärmen eller febern som fick mig att somna, så fort jag la mig ner på sängen för att till exempel läsa tidningen.

Nu är jag tillbaka på ruta ett: snuvan och febern är borta, men jag hostar, framför allt när jag byter sysselsättning och tempo: när jag lägger mig ner på eller i sängen, när jag sätter mig framför TVn, när jag pustar ut vid trädgårdsbordet efter att ha klippt gräset.

Klippt gräset har jag gjort i två omgångar, i går och i dag. Nu ser gräsmattan, också de restaurerade och nysådda delarna, riktigt fina ut.

Dessutom har jag putsat fönster, blankat den gamla vedspisen samt diskat alla pryttlar som som står på den och på spiselkransen, dragit fram elspisen samt gjort rent under och bakom den och i ugnen, storstädat sovrummet och datorrummet samt, sent i går kväll, gjort en vanlig veckostädning av resten av huset.

I förmiddags hann jag också, innan Birgitta kom ut hit med bussen från Uppsala, plocka in tre buketter, två av dem med pioner och rosor som bas, den tredje med en kärna av blå blommor och så kvistar av blommande fläder, obeständiga men ack så vackra så länge det varar.

Det är skönt att ha sällskap igen. Jag klarar mig utmärkt också på egen hand, men efter så många årtionden tillsammans är det ännu roligare att ha Birgitta här att prata med och göra saker tillsammans med.

I kväll ska vi basta.

Efter bastun svalkar vi av oss i stolarna under plommonträden, medan vi läppjar på var sin Dry Martini.

Senare i kväll vill jag också smaka på den calvados hon hade med sig från Genève.

Men dess förinnan ska jag bjuda henne på middag.