Les jours de gloire sont arrivés

8 oktober 2009 12:56 | Politik, Resor | 5 kommentarer

På begäran av Hans O Sjöström, god vän, laboremit och samtidigt verksam med redigeringen av SSUHs – Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbunds – tidskrift Polstjärnan, skrev jag efter hemkomsten från en resa till det då fortfarande franskockuperade Algeriet en artikel, som publicerades i Polstjärnan nummer 9 1960, ”Les jours de gloire sont arrivés”.

Hans O, antar jag, försåg artikeln med följande ingress:

Enn Kokk, ordförande i den socialdemokratiska föreningen Laboremus i Uppsala och tillika medlem i SHS, inbjöds i slutet av augusti tillsammans med ett tjugotal andra studenter från Västeuropa, USA och Canada av franska utrikesdepartementet till Algeriet för att där studera de politiska och ekonomiska förhållandena. Han kom hem med tre rullar färgfilm, en kraftig solbränna och en god portion skepsis. Här några algeriska intryck.

Det finns mycket kritiskt att säga också om utvecklingen i det senare självständiga Algeriet, men den ursäktar inte de franska övergreppen. Och jag tycker att min analys av dem samt mina intryck från den här algerietresan hör till det bättre jag har skrivit i så unga år, så här kommer artikeln i repris:

Det är natt i Alger. Vår buss klättrar uppför en sluttning, mot Cité Universitaire där vi bor. Som alla städer blinkar Alger av ljus. Men natten är varmare än i svenska augustistäder. Det verkar så osannolikt, att detta kan vara ett land i krig. Idyllen hade varit fullständig, om inte vår buss nyss hade fått stanna vid en vägspärr utanför stan – reseledaren stack bara ut huvet och sa någonting om utländska studenter, och vi fick åka vidare; officeren på vägen gjorde honnör. Engelsmannen i sällskapet, Brian Walsh, sitter som vanligt och diktar nya ”FLN songs”, smått spetsiga sånger med udd mot fransmännen. Han lär ut dem till sällskapet runt omkring:

Ben Bella is over the ocean
Ben Bella is over the sea
Ben Bella is over the ocean
Oh, bring back Ben Bella to me
Bring back, bring back… och så vidare.

Ben Bella är ledaren för den algeriska motståndsrörelsens (FLNs) militaristiska grupp men sitter fången hos fransmännen.

Strax innan vi är framme, gör vår vän Monsieur X en inbjudan. Han har en god vän, som bor i en villa alldeles i närheten; de som vill får gärna följa med upp på ett improviserat party. Vi kliver ur bussen och går med.

Från gatan kommer vi in i en stor trädgård. Det är mörkt mellan träden. Långt nedanför ser vi Alger breda ut sej. Inte en vindil rör upp den varma nattluften. Vi går uppför en vindlande trappa och kommer upp på en terrass. Terrassen är skyddad av träd. Vid den murade balustraden ut mot stan står en grupp trädgårdsmöbler. På bordet brinner ett levande ljus. Inga blommor syns i mörkret, men ett tungt moln av söt doft pressas ner mot jorden. Mitt på golvet en ung kvinna: smärt, i långbyxor, hisnande blond. Hon leker med igelkottsungar. Monsieur X presenterar: Madame T, hustru till hans gode vän och konstnärinna med utbildning i London. Vi går in.

När jag kommer in, kommer jag omedelbart att tänka på miljön i en film jag nyligen har sett: ”Kusinerna”. Våra värdar är två unga män, som båda är påfallande elegant men ledigt, kanske en smula slarvigt klädda. De och en stor radiogrammofon med en trave skivor, mest jazz, kontrasterar mot miljön i övrigt. Villan har smak av gammal, fransk kolonialism: elegant, mycket stor. Möblerna är antika. På väggarna hänger god konst. På bokhyllor och bord står arabiskt konstsmide. Till och med Françoise, vår förtjusande och ärligt oskuldsfulla franska medresenär, hajar till och frågar officeren, som eskorterar oss i bussen: Är det såna här människor ni är här för att försvara? När jag efteråt frågar samme man, vilka de unga männen var, ruskar han på huvet, ler och säjer: Playboys.

Behaglig turistresa

Resan i Algeriet blev i stort sett en behaglig turistresa. I en militärförläggning på landsbygden blev vi bjudna på helstekt får, som soldaterna bar in på den palmbladsprydda gården, under det att en infödd musikkår med besynnerliga lurar och märkliga slagverk frambringade sällsamma ljud. De första kvällarna lämnade vi Alger och åt middag på badrestauranger. Vattnet var lika varmt som på dagen, och de sena simturerna blev en upplevelse: man flyter lätt i det salta vattnet; bara enstaka ljud stör ensamheten i mörkret. Måltiderna var storslagna med kryddade rätter och mängder av viner. (Den svenske delegatens önskemål att bli serverad mineralvatten skakade servitörerna på huvet åt. Men mineralvattnet kom.) Vi gjorde rundvandringar i Cashbans trånga och illaluktande gränder och fotograferade platta, arabiska hustak. Soldater vakade över vår säkerhet. På nätterna flöt serenader till gitarr in genom de öppna fönstren – det var svårt att sova i hettan. Vårt privata plan förde oss från Alger till Hassi Massoud i Sahara och Bone och Constantine och Oran. I buss åkte vi omkring ute på landsbygden. Därför är det man främst minns av Algeriet en himmel, som det aldrig regnar från i augusti, en sol, som ger Sahara femti graders värme i skuggan, och blomprakten: parkernas flora och bougainvillier, som klänger på alla Algers murar.

Ekonomiska framsteg

De ekonomiska framstegen var fransmännen angelägna om att få visa de utländska studenterna. Och visst har fransmännen åstadkommit en hel del men allting efter 1956 – det år då den algeriska revolutionen nådde sin kulmen. Fransmännen har byggt vägar och skolor och industrier, men därför att de har varit tvungna till det. På sätt och vis skulle man kunna säja, att FLN har vunnit allt utom kriget. Och kriget är ännu ingalunda avslutat.

Swimmingpool i öknen

Oljeanläggningarna i Sahara gör ett fantastiskt intryck. Estetiskt och – finanspolitiskt. För att ta det sista först: man kan inte riktigt fatta, att det i detta månlandskap, som en 900 kilometer lång väg förbinder med kusten, kan ha växt upp anläggningar av det slaget. Vad oljefälten med sina väldiga tillgångar betyder för Frankrike, förstår man, när man ställs inför fransmännens benhårda politiska attityd i algerietfrågan. Oljearbetarna är en välbetald grupp. Det fordras mycket, för att man ska står ut med hettan och isoleringen i Sahara, och därför bjuder bolaget på flyg till Alger en gång i månaden; fritiden koncentreras till dessa besök, och i övrigt har arbetarna inga lediga dagar. (För lediga stunder ute i öknen har oljearbetarna ett rekreationscentrum. Där finns utebio och bar och swimmingpool och palmer och kiosk med veckotidningar, som berättar om de kvinnor och den kärlek, som väntar i Alger. Studentdelegationens damer förbjöds att bada under motivering, att det var för farligt. Man undrar, hur de tio kvinnor, som enligt uppgift bor bland tolvhundra män därute, bär sej åt.) Så den estetiska aspekten. Oljeanläggningarna i solsken verkar konkret konst. Rören är målade i gult och svart. Husen i påfågelsblått och vitt och grönt. Över öknen flammar gasfacklor, som ger 90 graders hetta runt omkring. På nätterna lyser de upp dynernas vågkamma; en halv natt gick vi barfota i den varma sanden: tittade, pratade och fotograferade. I övrigt kan noteras att man på hotellet i Hassi Messaoud måste borsta tänderna i hett vatten.

Privata promenader

Befolkningens inställning till fransmännen är svår att bedöma för en främling, som inte talar arabiska. Om man tar i beaktande, att 1,5 miljon muselmaner på landsbygden har flyttats ihop i stora byar, så kallade regroupements, och detta ofta tvångsvis, tror man emellertid inte på fransmännens försäkringar, att FLN inte har resonans bland folket. Man har också svårt att tro, att de representanter för den mohammedanska befolkningen, som fransmännen låter en komma i kontakt med, verkligen har representativa åsikter. De Gaulle är vår far, och vi är alla bröder, sa en byhövding, som vi fick tillfälle att intervjua. Själv försökte jag bilda mej en uppfattning genom att göra promenader ute bland araberna och fråga dem. Förmodligen var den franske polisofficerens kommentar till min ensampromenad i Les Arcades Romaines i Constantine berättigad: Ni är galen! Detta att döma av de misstänsamma blickar, som mötte mej överallt i denna arbiska del av stan. När jag gick in i en butik och försökte öppna ett samtal med ägaren, som uppenbarligen kunde franska, vände han demonstrativt ryggen till och gick ut.

Annars gör fransmännen allt för att få befolkningen över på sin sida. De officerare, som var med om nederlaget i Indokina, har lanserat beprövade kommunistiska metoder i Algeriet. En särskild, militärt präglad förvaltning hjälper den ordinarie civila och håller ständigt kontakt med den muselmanska befolkningen. Till sitt förfogande har den kortregister med fotografier av alla människor den ska vaka över. Kollektivjordbruken leds av militära experter. Skolorna har som mål att göra fransmän av de muselmanska barnen. De Gaulles porträtt hänger på väggen i klassrummet; där finns också en karta, där Algeriet är en del av Frankrike. Algeriets historia är i skolan Frankrikes historia. Också de vuxna utsätts för ständig propaganda. De politiskt oppositionella sätts i interneringsläger; misstanken om samröre med FLN är skäl nog. Valen dirigeas av armén, som av regeringen i Paris får order att måla franskvänliga paroller på väggar och plank. Överallt längs gator och vägar: Vive de Gaulle, Algerie française.

Elektrisk tortyr

Inte ens tortyr drar man sej för att använda. Jag hade läst mycket om den franska tortyren i Algeriet, innan jag åkte dit, och var fast besluten att inhämta fakta i målet. I bagaget hade jag en bunt av den i Algeriet förjudna rebelltidningen El Moudjahid, som trycks på franska i Tunis, och som jag i egenskap av ordförande i Laboremus i Uppsala får varje månad. (Jag undrar, vad tullen skulle ha sagt, om den hade letat bättre.) I en av dessa tidningar fanns en artikel om en arabisk flicka vid namn Djamila Boupacha; enligt FLN hade hon, trots att hon var oskyldig, utsatts för tortyr. Jag citerar ur en artikel av författarinnan Simone de Beauvoir i Le Monde: Man fäste elektroder vid hennes bröstvårtor med Scotch tape, vid benen, ljumskarna, könsdelarna och ansiktet. Omväxlande med den elektriska tortyren slog man henne med knytnävarna och brände henne med cigarretter. Till slut hängde man henne i en stång över ett badkar och sänkte henne upprepade gånger ned i vattnet. ”Vi ska inte våldta dig, Det är för stor risk att du tycker om det”, sa några dagar senare de män, som förhörde henne. – Djamila förklarar närmare: ”De utsatte mig för flasktortyren; det är det hemskaste av allt. Efter att ha bundit fast mig i en viss ställning, körde de in en flaskhals i magen på mig.” Artikeln om Djamila Boupacha, som var ett referat av Simone de Beauvoirs, visade jag för en general, som satt mitt emot mej vid en middag på en badrestaurang i Alger. (Vi blev överallt mottagna på generalsnivå.) Han och övriga officerare läste men slog ifrån sej och skrattade: Det var FLN-propaganda. Så sa också reseledaren och andra jag pratade med. Utom en. Honom träffade jag i en liten stad, som heter Tlemcen och ligger nära marockanska gränsen. Hans namn är Léo Palacio, och han är informationschef i armén. Vi åt lunch tillsammans, och han förklarade lugnt, att tortyr inte bara förekom utan också var försvarbart. Utan något initiativ från min sida berättade han dessutom, att man hade brukat använda den elchocksmetod, som beskrevs i artikeln om Djamila Boupacha. När jag efteråt visade Palacios visitkort för reseledaren och berättade, vad han hade sagt, gav denne med sej: tortyr hade använts, det visste han, men den var inte så farlig, den kunde rädda människoliv, och FLN använde mycket värre metoder; förresten hade man tillsatt en undersökningskommission i Paris. Ungefär Palacios egen argumentation.

* * *

Ordförklaringar:

SHS = Studsenternas helnykterhetssällskap, lokalavdelning av SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund.

FLN = Front de libération nationale, den algeriska nationella befrielsefronten.