En stund i gamla vänners lag

Birgitta är alltså i Seoul i Sydkorea på UNICEF-möte, blir borta en hel vecka.

I dag fick jag dock väntat men alltför kort besök i huset i Öregrund, av två gamla vänner från de röda ungdomsåren i Laboremus i Uppsala, Hans O Sjöström och Björn Kumm. Björn hade haft ett framträdande för Utrikespolitiska föreningen i Umeå och hade efter en mellanlandning i Hudiksvall stannat till hos Hans O – bara för att de båda sen alltså skulle göra en söndagsutflykt till mitt sommarviste.

Vi tillhörde på 1960-talet den grupp unga radikala socialdemokrater, som inte bara vred Laboremus åt vänster utan också under några år gjorde den här föreningen ”för tanke- och kroppsarbetare” till Uppsalas mest aktiva studentförening, när den var som störst med över 500 medlemmar. Till våra gemensamma insatser hörde att vi 1962, till Laboremus’ sextioårsjubileum, gav ut en bok som slog ner som en bomb i den dåtida utrikespolitiska debatten, ”Förändringens vind” (Partisanserien, Rabén & Sjögren). Min egen insats i detta sammanhang var en starkt EEC-kritisk essä – EEC var det som senare blev EU. Både det jag skrev och mycket annat i den här boken kom att substantiellt bidra till sådant som att för lång tid hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen, hålla fast vid en neutralitetspolitisk linje, som förenades med utrikespolitisk aktivism och samarbete och bistånd, när det gällde progressiva u-länder.

Jag har pressklippen från debatten om ”Förändringens vind” bevarade, och jag kan försäkra att den här boken fick ett mycket stort medialt genomslag, också påverkade den svenska debatten.

Björn och Hans O är båda i dag gråhårsmän – mitt redan från början blonda hår tycks vara skyddat från just den förändringen, men visst är håret glesare. Någon förändringens vind har däremot inte fått oss att byta åsikt i de flesta av de frågor vi var engagerade i redan under det tidiga 1960-talet. Av unga radikaler har det blivit gamla radikaler.

Det är så påfallande att vi, när vi, ibland med ganska långa mellanrum, träffas, aldrig behöver starta samtalet med att känna varann på pulsen. Vi vet var vi har varandra. För min del tycker jag att det är underbart att det finns människor, som lyckas hålla fast vid sina åsikter från unga år. Jag är för vindkraftverk, men politiska vindflöjlar vinner inte min aktning.

Det är fortfarande kallt, alldeles för kallt, här ute vid kusten, men innan vi gick in för lunch tog jag mina gamla vänner för kort promenad runt trädgården. Vi tittade på de blå scillamattorna, som har inspirerats av motsvarigheten i rektorsvillans trädgård i vår ungdoms Uppsala, på mitt restaurerade stenparti, på Birgittas kryddträdgård och en hel del annat.

Det kyliga vädret hade inspirerat mig att bjuda på en rykande varm soppa, en estnisk köttsoppa med korngryn och rotfrukt. I den här ganska bondska rätten använder man sig av flera olika sorters kött, i mitt fall oxfilé och fläskfilé. Det här köttet tärnade jag och kokade upp, och så skummade jag av. Därefter tillsatte jag en deciliter korngryn, som behöver stå och koka på svag värme i drygt en halvtimme. Nästa steg var att tillsätta tärnad selleri, morot och gul lök och så allra sist skivor av potatis. Sen kryddar man med svartpepparkorn, salt (i mitt fall seltin) och skivad saltgurka och smakar av. De många ingredienserna och inte minst korngrynen gör att den här soppan lätt blir för tjock, så späd gärna med mer vatten medan du smakar av.

Till det här serverade jag hårt Roslagsbröd med Västerbottensost och så Grolsch’ goda starköl – Hans O som var chaufför fick dock nöja sig med Ramlösa original.

Efter maten serverade jag kaffe med bröd ute på glasverandan, den som öppnar sig som ett skepp ut mot trädgården.

Det kändes gott att träffas igen. Och vi gör nog om den här träffen sommartid, då gärna med våra damer med. Gärna också med övernattning så att vi får gott om tid både till att ventilera gamla minnen och till att analysera den samtid, som skulle behöva mycket mer av vår ungdoms radikalism.

Lysande avslutning på vårsäsongen

”Grande Finale!” kallade Uppsala kammarorkester sin säsongsavslutning i torsdags kväll, och det var verkligen ingen överdrift.

Jag kom med tåg från en begravning i Stockholm och sammanstrålade med hustrun i restaurangen i Musikens hus för en bit mat inför konserten och befann mig i en dämpad stämning, men konserten fick mig mycket snart att skifta till en helt annan sinnesstämning. Till detta bidrog en orkester på topp, utmärkt ledd av Paul Mägi, och så ett intressant och omväxlande program.

Det hela började med Elegi ur Gustaf II Adolf, opus 49 av Hugo Alfvén (1872-1960). Det här är ett mycket kort stycke musik, men Mägi och hans orkester lät redan då ana, att den här kvällen skulle bli minnesvärd. Dock så att den mjuka karaktären i den här klagosången skulle följas också av betydligt mer temperamentsfull musik.

Sådan fanns redan i nästa nummer, Violinkonsert i D-dur, opus 77 av Johannes Brahms (1833-1897). Det händer att jag känner mig sval inför Brahms’ musik, men så var absolut inte fallet här. Violinsolisten Nils-Erik Sparf briljerade, i den tredje snabba satsen till den grad att en sträng brast – han lyckades dock blixtsnabbt parera detta genom att låna fiol av Klara Hellgren, konsermästare för kvällen.

Efter pausen bjöds det åter igen på helt annan sorts musik, nykomponerad sådan. Vi fick höra uruppförandet av Rolf Martinssons (född 1956) Chamber Concerto nummer 2, opus 83. Dess uppbyggnad – växlingar i tempo och styrka – framgår ganska väl av de beskrivande benämningarna på de in alles fem satserna: Agitato, Dolce, Con brio, Tranquillo, Energico e molto ritmico.

Detta följdes så av Zoltán Kodálys (1882-1967) Danser från Galánta. Galánta, som ligger i Ungern, var den ort där Kodály bodde som barn, och det här verket har hämtat bärande element från traktens folkmusik – jämför här med till exempel Béla Bartók. Den folkmusik, med många romska rötter, som Kodály lyssnade på och tog intryck av kallas verbunkos och har släktskap med det mer kända czardas. I många stycken blev det här rena uppvisningsnumret från både Mägis och orkesterns sida.

Extranummer gjorde att jag och Birgitta sen fick lite bråttom därifrån för att hinna med bussen till Öregrund. Det blev sent ändå, inte minst med tanke på att Birgitta nästa morgon skulle upp tidigt för att åka till Arlanda och sen därifrån till Seoul i Sydkorea. Men hon kom i väg, och är nu på ett veckolångt UNICEF-möte där.

Fast alldeles ensam blir jag inte hela tiden. Alldeles precis när taxin stod utanför grinden, ringde telefonen: Det var Hans O Sjöström som tillsammans med vår gemensamme vän Björn Kumm ville göra en söndagsutflykt till Öregrund för att hälsa på.

De var självklart välkomna – men träffa Birgitta får de göra när de kommer tillbaka någon annan gång.

Melodikrysset nummer 16 2010

Anders Eldeman betecknade själv dagens kryss som ganska svårt, men det innehöll faktiskt inte något som jag stupade på.

Vi är inne i Uppsala för att göra den sista delen av utrymningen inför stamrenoveringen – det vill säga sonen är här och avlastar sin hjärtklene far. Så när han får höra Miles Davis spela ”My Funny Valentine”, sticker han in huvudet och säger ”Miles Davis”. Men det behövs inte; även jag kan. Förresten är det jag som har gett honom Miles Davis-boxen ”Kind oif Blue”, som han gillar mycket, i present.

Ungefär samma sak upprepas, när vi får höra ”Light a Candle” med Neil Young. Neil Young är en artist som finns även i mina skivhyllor.

När ”Let It Be” av John Lennon och Paul McCartney spelas, bryr han sig inte ens om att försöka hjälpa till. Han vet att jag kan Beatles och har alla deras plattor i skivhyllorna.

Annat, som farsan kan, ligger utanför det sonen kan tänkas ha hört.

Ett exempel är Rudolf Sieczynskis ”Wien, Wien, nur du allein”, som brukade spelas i radion på den tiden då sonen inte ens var planerad. Här skulle den ge landet där staden i melodititeln ligger, nämligen Österrike. Där har jag varit några gånger, inte bara i Wien. Bland annat har jag åkt passagerarbåt nedströms på Donau.

För ung är sonen också för att ha hört Lily Berglund eller Thory Bernhards sjunga ”Vita syrener” i radion. Egentligen är melodin tysk och heter ”Weisser Holunder”. (Holunder är det tyska ordet för fläder, alltså inte syren.)

Från det tyska kan vi väl gå över till det franska. ”La Cage Aux Folles” heter den musikal, där Jan Malmsjö sjöng ”Vår bästa tid är nu”.

Sen kör vi något amerikanskt. ”Fly Me To the Moon” är väl mest känd genom Nat King Coles insjungning 1961, men låten skrevs redan 1954 av Bart Howard och hette då ”In Other Words”.

Och så avslutar vi den här geografiska utflykten med Sibel, som tävlade i 2008 års svenska melodifestival med ”That Is Where I’ll Go”. Hennes efternamn, Redzep, skvallrar om att hon kommer någon annanstans ifrån än Sverige, och så är det: Hon kommer från Makedonien men lär höra till en turkisk familj.

Carl Michael Bellman, vars ”Nå, skruva fiolen” vi i dag hörde med Sven Bertil Taube, betraktar vi väl gärna som det svenskaste som finns, men sanningen är ju att han ofta lånade melodier ur sin tids europeiska repertoar.

Och Björn Skifs, denne dalmas, valde i dag att sjunga på engelska: ”I’m Here To Stay”.

Något av det mest pursvenska vi hörde i dag blev därmed ”500 dagar om året” med Tomas Ledin.

Nej förresten, ännu mer genuint svensk känns nog ändå Lars Molins TV-serie från 1989 ”Tre kärlekar” med musik av Ted Ström. Jag gillar, mycket, både Molin och Ström, har Molins filmer på DVD och Ströms musik på CD; jag har också och har läst Molins böcker. Honom träffade jag förr inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF – Molin satt förresten under en period i kulturnämnden för (S) i Östhammar, där han bodde. Hans satiriska film ”Baddjävlar” är inspelad i Öregrund, där vi redan då hade hunnit skaffa hus.

Och så avslutar vi med ytterligare en TV-serie, en serie som jag för en gångs skull har sett ett antal avsnitt av, men så gick den ju också länge, 1984-1996. Så jag har sett Angela Lansbury spela Jessica Fletcher i ”Murder, She Wrote”, på svenska ”Mord och inga visor”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 14 2010

När jag kom hem från den socialdemokratiska distriktskongressen i Enköping i går kväll, kollade jag förstås av bloggen. Sitemetern visade då – och det här var långt före midnatt – att jag hade haft ungefär 3500 besökare, vilket jag tydde till att det melodikryss jag inte hade kunnat göra hade varit ganska svårt. Nu på söndag förmiddag, då jag själv har lyssnat på det på webben och löst det, är jag beredd att hålla med.

Fast vad man upplever som svårt beror förstås på vad man har lyssnat på för musik eller sett för filmer.

För att ta det sista först, filmmelodierna i gårdagens kryss:

Jag har aldrig sett ”Bodyguard” med Whitney Houston och Kevin Kostner. Men jag hittade filmtiteln med hjälp av Whitney Houston och låttiteln ”I Will Always Love You”. Dolly Parton har jag lyssnat en hel del på, men jag mindes inte att det faktiskt var hon som skrev den här låten, som Whitney Houston gjorde sådan succé med.

Inte heller har jag sett den animerade filmen ”The Prince of Egypt”, där samma Whitney Houston tillsammans med Mariah Carey sjunger ”When You Believe”. Men när jag väl hade listat ut det här, var det ju inte så svårt att komma på att svaret på kryssfrågan skulle bli Egypten.

Betydligt lättare var det då att följa London Symphony Orchestra till USA: Vi hörde nämligen deras version av Bruce Springsteens ”Born In the USA”. Allt av och med Springsteen finns i mina skivhyllor.

Les Paul, som nu är död, är en gitarrist jag faktiskt hann höra live i New York. I dag hörde vi honom spela en låt, som spelades mycket i radio när jag var ung, bland annat med Mantovanis orkester om jag inte minns fel: ”Tico Tico”, ursprungligen en brasiliansk låt, som handlar om en sorts sparv.

Det var många resor i geografin i det här krysset. Med tanke på Nils Holgerssons färd genom Sverige på ryggen av Akka, en gås, får man väl också hänföra ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”, som vi minns med Edvard Persson, till den kategorin.

Och som för att fullfölja linjen resor, lät oss Anders Eldeman också höra H C Lumbyes ”Jernbanegalopp”, som mycket riktigt förekommer i det trivsamma TV-programmet ”På spåret”. Här var det underlaget för tågresorna som efterfrågades, räls.

Som en märklig resa i tiden kan man väl beskriva Charles Aznavours duettsång från 2008 med Dean Martin – som dog redan 1995! Det finns mycket man kan göra med modern ljudteknik. Man kunde ju alltså förledas tro att de här båda herrarna faktiskt hade spelat in ”Everybody Loves Somebody” tillsammans i studio.

Karl Gerhard har jag hört live medan han levde. Han brukade sjunga Jules Sylvain-melodin ”Tack ska du ha”, där han presenterade sig själv.

Vera Lynn, den engelska sånglegenden, lever tydligen fortfarande och är nu hela 93 år gammal. Det är märkligt nog, men ännu märkligare var det att få höra att hon har lyckats bibehålla sångrösten och dessutom använt den till att sjunga in ABBAs ”Thank You For the Music”.

Ja, då är det några betydligt yngre artister kvar att redovisa så här mot slutet.

Och Eric Gadds ”Do you believe me, I’m your’s, you’re mine” tålde väl att lyssnas på den också.

Visserligen hörde vi i dag ”Öppna din dörr” med Lars Roos, men ursprungligen gjordes den väl av Tommy Nilsson, en sångare som för övrigt förekommer ganska ofta i Eldemans melodikryss.

Allra sist tar vi vinnaren i årets upplaga av den svenska eurovisionsschlageruttagningen, ”This Is My Life” med Anna Bergendahl, en av dessa Idoler. Jag såg finalen där hon vann, och jag kan dess värre inte förstå varför.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

”Du är snäll, morfar”

Jag har visserligen varit in till Uppsala en vända, på styrelsesammanträde med Folkrörelsearkivet, men annars har jag ägnat den här veckan åt barnbarnen, Viggo och Klara. De har varit hos morfar och mormor på sitt påsklov.

Jag tror att de har haft roligt trots att den kvardröjande vintern – snö över nästan hela trädgården – har hindrat dem från att leka utomhus. Här om dan var de visserligen ute i trädgården, men Klara kom ganska snart in igen och tog av sig stövlar och strumpor, eftersom det hade blivit vått om fötterna.

Vi har försökt kompensera lite genom att ta ut dem på promenader. Barnen har fått följa med till Konsum och handla, och i går, när jag var i Uppsala på sammanträde, tog Birgitta med dem till andra delar av Öregrund – och till lekparken förstås. I dag var de, trots det usla vädret, och tittade på skolan här i Öregrund.

Men mest har det varit läge för innelekar, och barnen har vid besöken på Konsum också fått välja ett par nya leksaker – fast det finns ett ganska stort lager här sen tidigare.

Stor glädje har de också haft av barnböckerna och barnfilmerna.

En av innedagarna fick jag läsa en hel radda böcker för dem – däremellan läser sju och ett halvt-årige Viggo själv, medan lillsyrran Klara, fem, vill att man ska läsa för henne.

På kvällarna har Klara efter sagoläsningen somnat lugnt och förnöjt bredvid morfar eller mormor och sen sovit i sin säng till nästa morgon. Viggo är en lite känsligare liten typ och har vid ett par tillfällen funnit sovro först hos mormor i hennes säng.

Båda har tittat på DVD-filmer och lite äldre VHS-filmer för barn – vi har en hygglig och ganska varierad kollektion. I eftermiddags, när först bara Klara ville titta på film och jag hade satt i gång den, tittade hon bedjande på mig och bad mig att se filmen tillsammans med henne. Så det gjorde jag – eller snarare fungerade som ryggstöd eller kudde åt henne på sängen i TV-rummet.

När filmen var slut och jag klev upp för att ta ut den ur videon, fick jag en kärleksförklaring:

– Du är snäll, morfar.

Då smälte förstås hjärtat på morfar, och när han ombads att hämta ytterligare en film, argumenterade han inte emot.

Nu är öregrundsvistelsen slut för den här gången. Pappa Bo kommer strax för att skjutsa hem barnen till Uppsala, och i morgon bitti åker morfar och mormor till socialdemokratisk distriktskongress i Enköping.

I havsbandet

Gårdagen gick åt för att packa inför utflyttningen till sommarhuset i Öregrund. Proceduren var till och med mer omfattande än vanligt, eftersom det ska bli stamrenovering i lägenheten: Min garderob, som ligger i ett av de utrymmen som berörs, måste totaltömmas, vilket innebar, att lite mer togs med till sommarvistet – annat måste stuvas in i andra, icke berörda rum.

Dessutom packade jag som vanligt böcker, CD och DVD med filmer, som ska täcka alla möjliga behov under det närmaste dryga halvåret.

Överst i jättelasset i skåpbilen från Öregrunds taxi vi som vanligt hade beställt stuvades ett lager med alla krukväxterna.

Eftersom Öregrund ligger snett norrut sett från Uppsala och dessutom vid kusten, hade Birgitta ringt Roger och bett honom skotta fram grinden och en gång upp till huset, vilket han hade gjort med den äran. Vi har snö även i Uppsala, men det är vintrigare här ute i havsbandet. Birgitta fick ta på sig stövlar med höga skaft, när när hon gick ut i trädgården och hämtade in körsbärskvistar till påsk.

När man kommer ut till sommarhuset med allt bagaget, måste det ju packas upp igen och ställas på sina nya ställen. Själv har jag sorterat in kläder i garderober och skåp, sorterat in de medförda böckerna i bokhyllan, CDna i skivhyllan och så vidare.

I kväll måste jag tyvärr ta bussen in till stan igen. I morgon bitti har jag nämligen sammanträde i kulturnämnden, och jag vill ogärna behöva stiga upp i svinottan. Men sen kommer jag ut hit igen.

Matti och Karin kommer ut hit för att fira början av påskhelgen med oss. Och på annandan kommer Kerstin och Bo med barnen Viggo och Klara, som har lov från skolan respektive dagis veckan efter påsk och följaktligen ska stanna hos morfar och mormor hela veckan. Jo, deras leksaker och förrådet med barnböcker var också med i bilen hit i dag. Ett bestånd filmer för barn finns här sen tidigare.

Det är ju inte mycket till uteväder än här ute i havsbandet, men vi ska nog hitta på roliga saker att göra i alla fall!

Melodikrysset nummer 11 2010

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, för mig i alla fall.

Bara i ett enda fall behövde jag använda Google för att komma på rätt svar. Vi hörde Josh Groban i ”You Raise Me Up”. På kuppen lärde jag mig också att den här låten, som Groban sjöng in 2003, skrevs året före av norrmannen Rolf Løvland. Åsa Jinder gjorde en svensk version, ”Rör vid min själ”.

Åsa Jinder fanns uttryckligen med i en annan av dagens frågor. Det var hon som skrev ”Av längtan till dig”, även kallad ”Den vackraste”. Den minns vi i CajsaStina Åkerströms insjungning.

Alla mindes säkert också vinnaren i Eurovision Song Contest 2009, ”Fairytale”, som sjöngs av norrmannen/vitryssen Alexander Rybak.

Viss själsfrändskap med Anders Eldeman känner jag för att han så här års spelar ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut” av och med Robert Broberg.

Annars slogs jag av att det var så många repriser i dagens melodikryss.

Visst har vi hört ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin förut – även om frågan var ny. I dag skulle vi skydda oss med regnkappa.

Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi absolut också hört förut i Melodikrysset. I dag skulle den föra oss till Neapel, som också förekommer i texten.

”Annie’s Song” av och med John Denver har jag utan tvekan tidigare hört i Melodikrysset.

Detsamma gäller Beatles’ ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison.

Och någon filmfråga om Robin Hood har väl också förekommit – fast jag minns inte om vi då hörde Bryan Adams i ”Everything I Do, I Do It For You”.

Hur det är med Pugh Rogefeldts Grymlings-hit ”Mitt bästa för dig”, den som innehåller frasen ”Kärleken är en annorlunda lek”, minns jag inte heller.

Från Gotland kan vi ta ett skutt över till en annan ö, Kreta, där berget Ida ligger. Dit skulle vi ledas med hjälp av ”Paris’ entrésång” ur ”Sköna Helena”, som Jacques Offenbach skrev 1874. Det gjorde han säkert för att vi skulle kunna fylla i ordet kretensare i dagens kryss.

Snart blir det födelsedagskalas hos vår dotterdotter Klara, som fyller fem. Då får hon säkert höra ”Ja, må hon leva, ja, må hon leva, ja, må hon leva uti hundrade år”. För er som är lite äldre och eventuellt inte redan vet det kan jag berätta, att den sjungs till melodin till ”Fredmans sång nummer 12, Venus Minerva”, skriven av den store Carl Michael Bellman.

Dagens kryss avslutades med ett fint nummer skrivet av en annan av de stora i svensk sångtradition, Povel Ramel, ”The Gräsänkling Blues”, som börjar ”Det är måndag morgon…”. Till denna måndag skulle vi lägga ytterligare två dar, vilket ger onsdag som dagens sista svar.

I texten till den här låten hör huvudpersonen, gräsänklingen, alldeles för tidigt en nyckel i tamburdörr’n. Själv längtar jag efter det där ljudet. Birgitta har varit på studieresa i Nepal en vecka nu och skulle redan ha varit hemma, men planet är försenat. Det ska bli skönt när vi är två här hemma igen. Jag har köpt tulpaner.

Melodikrysset nummer 10 2010

Hustrun är på fältstudieresa i Nepal med UNICEF – hon är ordförande i den svenska sektionen, som nu har gått upp på första plats bland de organisationer som samlar in pengar för att hjälpa utsatta medmänniskor. Det är bäst att tillägga att hon inte uppbär lön för det här uppdraget; det rör sig om ideellt arbete.

Eftersom hon skulle till foten av Himalaja, föreslog jag att hon och de andra svenskarna skulle sjunga ”Hela familjen går ut med yetin”.

Dagens kryss innehöll både välbekant och obekant, men jag klarade också det jag inte spontant var bekant med. Att det var Malena Ernman som sjöng dagens sista inslag var ju ganska lätt att höra, men just ”Min plats på jorden” tror jag inte att jag hade hört förut, och alltid hjälpsamma Google hjälpte mig att komma på att den som har skrivit låten är Fredrik Kempe.

Peter Lundblad har jag förvisso hört förut men inte, som jag minns, hans och Lasse Tennanders ”Lika blå som dina ögon”.

Oasis har jag inget nära förhållande till, men så mycket vet jag om dem att bandet bildades av Liam Gallagher, först under namnet Rain. I dag hörde vi dem i ”Ain’t Got Nothing”.

Pink, det vill säga Alecia Beth Moore, har väl Anders Eldeman spelat tidigare i Melodikrysset. Det som skulle föra oss till henne var ”So What”, med den härliga upprepningsraden na na na na na na na.

Också filmen ”Pretty Woman” från 1990 har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Det som skulle föra oss dit var ”It Must Have Been Love” med sång av Marie Fredriksson i Roxette.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag gillar Alfred Hitchcock och att jag har skrivit utförliga artiklar om många av hans filmer – se ovan under Kulturspegeln, Film. En av de bättre är ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”, 1955) med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. I den sjunger Doris Day ”Que Sera, Sera”, som blev en schlager även här. På svenska döptes den här låten till ”Det som sker det sker”, och om jag inte minns galet sjöngs den in av Nora Brockstedt.

På 1950-talet, när jag växte upp, var Glenn Miller (tragiskt död 1944) och hans musik fortfarande mycket stora. Jag skulle tro att de flesta i min generation har dansat till ”Moonlight Serenade” från 1939, den som här skulle ge ordet månsken.

Folk i min ålder är också obotliga radioter. Den amerikanske svenskättlingen William Clausen har visserligen både bott och sjungit i Sverige, men själv är jag bekant med honom via just radion. ”Å, å, å, å, himlen är nära” sjöng han i sin svenska version av ”Cielito lindo”.

Utländskt påbrå har också Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros” från 1943. Den skrev han efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red Red Rose” från 1794. Du hittar Taubes text och de här uppgifterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Olle Adolphson finns, liksom Evert Taube, rikligt företrädd i min stora skivkollektion, och det är klart att jag har hans roliga ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” på skiva.

”Sjung med oss mamma” med Alice Babs och Titti Sjöblom och Torsten Tegnér sjungandes Alice Tegner, musikaliskt beledsagade av Bengt Hallberg, fanns i vårt hem, när barnen var små, men när Birgitta fyllde 60 kunde jag inte vara utan den längre utan köpte en CD-utgåva åt henne. På den finns förstås ”Bä, bä, vita lamm”, som i dag förekom som ljudillustration. I skivkonvolutet finns bland annat Elsa Beskows klassiska illustration till den här visan. Är ni roade, kan ni bläddra ner en smula på bloggen och där (eller ovan under Kulturspegeln, Barnkultur) hitta vad jag har skrivit om fyra Beskow-bilderböcker jag nyligen fick i present av samma Birgitta.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Denna förbannade jävla vinter!

Jag är heller inte normalt någon vintervän, men den här vintern med sin kyla och sina snömassor nästan knäcker mig. Att gå utomhus känns helt avskyvärt – kylan får mig att känna andnöd. Jag borde ta promenader för att öva upp den efter hjärtinfarkten ganska usla konditionen, men jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ut, om det inte är absolut nödvändigt eller ett led i att nå ett lockande mål.

I går, fredag, tog vi oss ändå till Stockholm för att gå på vernissage på Nordiska museet. Birgitta, tidigare ordförande i museets nämnd (styrelse), hade fått inbjudan till utställningen ”Modemakt – 300 år av kläder. Power of Fashion”, och jag hängde med fastän mode och textilier mer är Birgittas än mitt gebit.

Jag kunde snabbt konstatera, att jag den här gången kände mycket få i den talrika vernissagepubliken. Vi hälsades välkomna av museets styresman, Christina Mattsson, och under mottagningen kom flera av museets tjänstemän och pratade med Birgitta. Men för egen del träffade jag och pratade med bara några få bekanta: Christinas man, konstnären Michael Söderlundh, min gamla journalistkollega Kerstin Brunnberg, numera ordförande i Kulturrådet, och så kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag noterade annars att påfallande många av dem som vimlade runt omkring oss var yngre kvinnor.

Utställningen introducerades för publiken av Christina Mattsson och projektledaren Maria Reggazoni Rapp. Så långt var det intressant – men jag hade gärna sluppit det påföljande inslaget, megatrendspanaren Magnus Lindkvists svada. Hög klass var det däremot på det danceperformance som gavs av Base 23, ett vad jag förstår nystartat danscenter under ledning av Anneli Alhanko, Karl Dyall och Roine Söderlundh. Föreställningen, som hade hämtat inspiration från modevärlden, hade koreografi av Therese Carlsson, Mia Stagh, Victor Mengarelli och Robin Johansson. Mycket sevärt, särskilt för oss som hade dansarna på mycket nära håll under en stor del av föreställningen.

Utställningen visar dräktfigurer från tre årtionden under lika många århundraden, 1780-, 1860- och 1960-talen. Den var intressant att se, men jag kan inte särskilt mycket om mode, så jag avstår från att ge något närmare omdöme.

Eftersom det enda vi fick i oss på Nordiska museet var mousserande vin och kanderade jordgubbar, var vi egentligen hungriga på väg därifrån. Men med tanke på de tågstörningar som nu är mer regel än undantag beslöt vi oss för att skjuta på ett restaurangbesök till dess att vi verkligen hade lyckats ta oss hem till Uppsala. Vi hann lagom till 21.11-tåget, skyltat på perrongen – men inte kom det något tåg. Den uppgift vi fick i högtalaren visade sig inte heller stämma, så klockan hade hunnit bli nära 22.00 innan vi, kalla och stampande med fötterna, kunde kliva ombord och, i vårt fall, få sittplats – det som kom in var ett kort tåg, och långt ifrån alla fick sittplats.

Vi var ju glada att trots allt komma i väg, men det där med middag på restaurang kunde vi – insåg vi – glömma.

På perrongen hade vi dess förinnan träffat en gammal bekant, och eftersom vårt samtal kunde åhöras också av andra, anslöt sig ytterligare en person, en officer, till vår lilla diskussionsgrupp. Jag tror inte att de båda andra var partivänner till mig och Birgitta, men det var intressant att notera, att ingen av oss hade blivit övertygad om att det alltid har varit till nytta för medborgarna att bryta upp de gamla offentliga monopolen, vare sig vi nu talar om järnvägstrafik, elförsörjning, telefontrafik eller vad det nu kan vara. Att organisera samhälleliga basfunktioner i regi av statliga monopolverk var kanske inte så dumt ändå?

Dagens vinterhelvete upplevde jag i Boländerna här i Uppsala.

Vi ska ha stamrenovering i vår bostadsrättsförening lite längre fram i vår, och då ska vi också passa på att byta spisfläkt i köket. Till den ändan tog vi oss i dag per buss ut till köpladorna i Boländerna och lyckades där lokalisera Beijer Bygg.

När vi hade klivit av bussen, visade det sig inte vara helt lätt att ta sig fram till affären i fråga – höga snövallar blockerade den genaste vägen, så vi fick ta en lång omväg. Till slut lyckades vi ändå via en snirklig omväg ta oss till vårt mål.

När vi skulle åka hem igen, var det inte lätt att komma underfund om var hållplatsen till bussen tillbaka in mot centrum fanns – detta särskilt som vädret var disigt och sikten dålig. Efter att ha irrat omkring ganska länge där det gick att ta sig fram, fick vi, precis när Birgitta hade tänkt ge upp och ringa efter en taxi, syn på IKEA, och där hittade vi faktiskt en busshållplats, nära också Coop Forum.

Och så blev det faktiskt också buss hem, med byte vid Centralen.

Men jag konstaterar att dagens externhandel, den som erbjuder ett stort urval och någorlunda billiga priser, egentligen är tänkt för människor med tillgång till bil, inte för såna som oss som inte ens har körkort.

Familjelördag

Sonen, Matti, fyllde nyligen 37. Han är yngst i barnaskaran, varav man väl kan ana min egen ålder.

Vi är båda starkt intresserade av musik och pratar ofta om musik, så det föll sig naturligt för mig att uppvakta honom med ytterligare en effektbox till gitarren (han har förresten många) plus några CD. Fast själva uppvaktningen hade av olika skäl skjutits upp lite i tiden, och först i går åkte vi till Stockholm för lite födelsedagssamvaro.

Birgitta och jag åkte tåg till Stockholm, och först när vi efter försenad start (förflyttning av lok till rätt ände av tåget) och diverse uppehåll starkt försenade anlände till Stockholm C, stötte vi på vår dotter Kerstin, som var på väg till samma familjesamling. Hennes barn, Viggo och Klara, samt man, Bo, var inte med. De var på barnkalas på annat håll och skulle för övrigt i dag, söndag, åka upp till farfar och farmor i Sollefteå för en sportlovsvecka. Så där gjorde vi med våra egna barn, när de var små: sportlovsveckorna tillbringades hos farfar och farmor i Juniskär utanför Sundsvall. Vi som bor nära Viggo och Klara har ju möjlighet att träffa barnbarnen oftare än Olle och Kristina där uppe i Sollefteå, men också vi har naturligtvis barnbarnen hos oss även för lite längre vistelser. De ska till exempel vara hos oss i sommarhuset i Öregrund veckan före midsommar, då deras föräldrar hälsar på goda vänner utomlands.

Matti kommer och möter oss på T-banestationen: han hjälper sin mamma och framför allt sin skraltige pappa att bära och han väljer ut en väg hem som inte är så brant. Men isvindar och snö gör det lik förbannat svårt för mig att andas och därmed att orka gå. När vi äntligen är framme – sista biten går uppför ett antal trappor inomhus – är det nätt och jämt att jag orkar ta av mig skor och ytterkläder. Men när jag har sjunkit ner i soffan i vardagsrummet och fått en välkomstkram av Mattis Karin, sprider sig värmen i kroppen och jag börjar andas mer normalt igen.

Karin har lagat en supergod födelsedagsmåltid, lax och sallad – gott bröd (även sockerfritt till mig) kommer från ett av Söders många fina bagerier. Därifrån kommer också den sockerfria äppelkaka jag får till efterrätt.

När vi sitter runt kaffebordet och Matti har fått sina presenter, spelar Matti skivor, bland annat Miles Davies’ ”Kind of Blue”, som han tidigare har fått av mig, och en fransk chanson-LP, som han fick ärva efter min döde bror Matti, i familjen kallad Stor-Matti för att kunna särskiljas från den nu 37-årige Lill-Matti.

Stämningen är så där skön då precis allting känns bra, men när vi ser det allt ymnigare snöfallet utanför fönstret, kommer vi ändå fram till att vi nog bör försöka ta 19.11-tåget hem till Uppsala. Nätkoll visar att allt fler tåg ställs in på olika håll i Sverige.

Tåget kommer också in om än försenat och avgår också, ännu mer försenat. Tågstoppen blir långa och förklaringarna i högtalarsystemet långa. Jag lyckas somna från eländet och sover sen en stor del av vägen mot Uppsala, men stoppen fortsätter, till och med när vi är på väg in mot Uppsala C. När mansrösten i högtalaren förklarar att ”vi” kanske blir tvungna att kliva av tåget och sopa rent växeln, säger jag högt: ”Vi? Ska vi sopa allihop?” Då gör en leende kvinna tvärs över gången tummen upp för mig.

Jag går ju inte under för att jag var tvungen att tillbringa ett par extra timmar en lördagskväll på den ju inte våldsamt långa sträckan mellan Stockholm och Uppsala. Men jag tycker synd om vår dotter Kerstin, småbarnsmamma med ungar på dagis och i skolan, som nästan dagligen ser sina tidsscheman rämna.

När jag var ung klarade SJ med hjälp av ånglok och mycket mer manuell arbetskraft de återkommande vinterproblemen – de är ju i vårt klimat varken nya eller oväntade – mycket bättre. Jag är inte emot modern teknik, men den måste ju då klara också extrem väderlek som den vi har den här vintern. Och en personalslimmad banverksorganisation spar säkert pengar – men jag är säkert inte den enda skattebetalaren som är beredd att betala en slant för att tågen ska gå i tid, ja över huvud taget gå.

När vi äntligen är framme i Uppsala och går genom det isande snögloppet mot bussen, är jag ganska härsken och säger, vänd till hustrun:

– Det här jävla vädret är säkert också regeringens fel!