Sju Ennsamma kvällar

I går var jag inne i Uppsala på sammanträde med kulturnämnden. Passade som vanligt på att kombinera detta med att ta ut medicin på Apoteket (ett av de statliga) och att titta in på Örat. Köpte där Toni Holgerssons nya CD.

Och så var jag in på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte morsdagspresenter till Birgitta, tre böcker, bland annat Håkan Nessers nya, och ett par filmer. När jag på eftermiddagen kom tillbaka till Öregrund, tog jag av samma anledning vägen om blomsterhandeln.

Och sen gick jag till Konsum för att handla ingredienser till morsdagsmiddagen.

Nej, jag har inte tagit fel på dag; jag vet att det är Mors dag först på söndag. Men då befinner sig Birgitta i New York, på UNICEF-möte, så jag passade på att fira henne sista kvällen hon var hemma.

Birgitta har med sig Anna på den här New York-resan – det handlar om en innestående present sedan nu ganska många år tillbaka. Och jag vill genast tillägga att det inte är UNICEF som betalar Annas flygbiljett och hotellkostnad.

Birgitta och Anna bor på Beekman Hotel alldeles nära FN-skrapan. Jag har själv bott där med Birgitta och känner omgivningarna ganska väl, minns till exempel Delin tvärs över gatan där Birgitta och Anna väl kommer att handla även den här gången.

Tanken är att mor och dotter under de tider då Birgitta är ledig tillsammans ska göra allt det där som New York och inte minst Manhattan erbjuder: lyssna på musik, gå på bra restauranger, se konst, shoppa. Jag älskar den här miljön men unnar Anna att få resa dit den här gången. Som en förskottspresent till hennes födelsedag snart i juni skickade jag med Birgitta ett födelsedagskort med en hygglig slant att köpa eller göra något för i New York – hon kommer ju att få gott om egen tid medan hennes mamma är på UNICEF-sammanträdena. Och på Birgittas begäran plockade jag fram adressen till restaurang Sardis alldeles nära Broadways hjärta.

För min del blir det nu sju Ennsamma kvällar, för att travestera den populärmusik jag också lyssnar på.

Och det är klart att jag kommer att lyssna på Eurovision Song Contest, även om jag i de båda utslagsomgångarna inte har hört mycket som jag tycker håller måttet.

Det senare gäller också det svenska bidraget, som trillade ur tävlingen i går kväll.

Torg som delar av kulturstaden Uppsala och ett nytt rum för konsten stridsfrågor i kulturnämnden

Kulturnämnden i Uppsala, där jag sitter för (S), hade sammanträde i dag, och tidigt i morse tog jag buss 811 från Öregrund in till Uppsala.

Kulturnämnden beslutar om många saker som tillsammans gör Uppsala till en bättre stad att bo i, och jag beklagar inte att det ofta går att nå överenskommelser över blockgränserna; också den borgerliga majoriteten rymmer ledamöter, som är uppriktigt besjälade av att värna kulturfrågorna. Sålunda fastställde vi i största samförstånd stadgar för ett filmpris till Ingmar Bergmans minne och ställde oss bakom stipendieutskottets förslag till kulturstipendier – bland annat fick musikern Anders Widmark samt dockspelaren, regissören och manusförfattaren Margaretha Löfblad vardera 100.000 kronor. I det första fallet tog nämnden, som har borgerlig majoritet, de tilläggsförslag som las av Bo Östen Svensson (S), och i det andra var han huvudagerande i egenskap av ordförande i stipendieutskottet.

Men i ett annat viktigt ärende gick det inte att få enighet. I en motion från ledarna för den rödgröna oppositionen, Lena Hartwig och Jan Ask (båda S), Ilona Szatmari Waldau (V) och Nicklas Malmberg (MP) föreslogs att S:t Erikstorg och Fyristorg, som nu till stora delar fungerar som parkeringsplatser, skulle förvandlas till vistelsetorg med uteserveringsplatser, torghandel och allmänna vistelseytor. Över denna motion skulle nu kulturnämnden yttra sig.

Vi i oppositionen ville bejaka en sådan utveckling, medan den borgerliga majoriteten uppenbarligen mer såg till cityhandelns behov av parkeringsplatser, så ärendet slutade med votering. De borgerliga är ju i majoritet, så de vann, och vi la följande reservation:

”Vi delar motionärernas ståndpunkt att S:t Erikstorg och Fyristorg bör omvandlas till stadsrum. Miljöerna i Uppsalas kulturhistoriska stadskärna kan användas på betydligt mer kreativa sätt än som parkeringsplatser. Kulturnämnden bör självfallet medverka i en sådan omvandling.

Som motionärerna skriver kommer stadskärnan aldrig kunna konkurrera med externhandeln i tillgänglighet med bil. Att göra innerstadsmiljön mer attraktiv att vistas i gör Uppsala som helhet mer attraktivt för boende och besökande. Därför är att göra dessa två torg i vårt historiska centrum till vistelsetorg mer prioriterat än att använda dem som parkeringsplatser i gatuplan.

Det finns alltid argument mot förändring, men i längden har stadskärnan gynnats av insatser som gjort den mer attraktiv att vistas i. Med det synsätt nämndens majoritet företräder hade Uppsala aldrig fått en gågata!”

Dagens sammanträde i kulturnämnden behandlade också en annan fråga, som är mycket stor och viktig för Uppsala som kulturstad, nämligen frågan om var konstmuseet i framtiden ska lokaliseras.

Jag hör till dem som ända sedan det tidiga 1970-talet har drivit frågan att Uppsala behöver ett nytt och centralt lokaliserat Konstens hus – märk analogin med Musikens hus. I detta ligger, vilket jag också har skrivit om tidigare här, att Uppsala slott från publik synpunkt är en helt undermålig placering för konstmuseet.

Nu presenterades för kulturnämnden en förstudie, ”Nya rum för konsten”, beställd av kulturnämndens kansli och utförd av en utomstående konsult, Håkan Harrysson.

Harrysson är i sin förstudie helt insnöad på att konstmuseet, dock utvidgat med ytterligare lokaler, ska finnas kvar i slottet, detta Uppsalas finrum. För att förbättra tillgängligheten – den branta vägen upp till slottet avskräcker säkert många från besök – föreslår han en rulltrappa upp till slottet. Huruvida detta förslag plus annat i förslaget (som en ny entrébyggnad utanför slottet plus en del föreslagna invändiga förändringar) över huvud taget går att göra – det kan ju finnas antikvariska/kulturmiljömässiga invändningar – har han inte utrett, inte heller kostnaderna för allt detta.

Problemet med denna förstudie är att många redan har uppfattat den som ett ställningstagande för slottet, och det är lätt att göra det, eftersom slottsalternativet är det enda i vissa delar genomarbetade i förstudien och får det överlägset största utrymmet där.

Visserligen nämns andra lokaliseringsalternativ, tidigare kända från den offentliga debatten om konstmuseet, men inget av dem är här utrett ens med den grad av precision, som utmärker det alltså heller inte fullständigt utredda slottsalternativet.

Och frågan om placering av ett helt nybyggt konstmuseum i stadens centrum nämns skandalöst nog bara i förbigående.

Vid kulturnämndens sammanträde delades det ut en skrivelse från föreningen Konstens Hus Nu:

”Till kulturnämndens ledamöter

Föreningen Konstens Hus Nu har med kort varsel tagit del av Förstudie Nya Rum för konsten och vill inför Kulturnämndens sammanträde den 29 april framföra följande generella synpunkter.

Förstudien utgår inte från stadens konstliv och dess behov av lokaler. Det egentliga ärendet tycks ha varit att med hjälp av konsten lösa problemet med hur slottets lokaler i framtiden ska användas. Några alternativa lösningar på konstmuseets lokalbehov tas inte heller upp i förstudien. Det saknas även helt jämförelser med andra likvärdiga konstmuseer i Sverige.

En satsning på slottet är att, mot bättre vetande, spendera stora pengar på ett på förhand dömt projekt. Den föreslagna lösningen innebär ett cementerande av en konventionell konstsyn som vi redan lagt bakom oss. Slottet erbjuder också svårlösta tekniska och antikvariska problem.

Vad som behövs är en ny museibyggnad på en central plats i staden, med lokaler som uppfyller dagens och morgondagens behov för konsten.

Med stöd av våra synpunkter underkänner vi förstudien som beslutsunderlag och uppmanar kulturnämnden att förutsättningslöst utreda möjligheterna att bygga ett nytt konstmuseum.”

Diskussionen vid kulturnämndens sammanträde visade, att ingen ser den här förstudien som beslutsunderlaget (i bestämd form) för frågans fortsatta handläggning. Kulturnämnden kommer inte att fatta något beslut förrän både detta alternativ och övriga alternativ har studerats mycket noggrannare samt försetts med prislapp och tidsperspektiv.

För egen del kan jag säga, att om den förstudie som presenterades vid dagens sammanträde hade kunnat ses som den definitiva inkörsporten till ett beslut om att konstmuseet fortsatt ska finnas kvar på just slottet, hade jag avgått med omedelbar verkan.

Apropå rondellhundar

Provokationer, både mot religioner och politiska meningsriktningar, är ju ingen helt ny företeelse.

Under min redaktörstid på Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas publicerade jag på ledaravdelningen följande:

TROSBEKÄNNELSE

Låtom oss nu gemensamt bekänna vår kapitalistiska tro:

Vi tro på Gud Äganderätten, maktens och välståndets skapare.

Vi tro ock på Penningpåsen, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av Konkurrensmentaliteten, född av Hagalenskapen, skändad under Marx och Engels, dock aldrig död och begraven, stundom nedgrävd i jorden, men alltid uppstånden igen, tronande på Gud Äganderättens högra sida, därifrån dömande socialister och andra galningar.

Vi tro ock på Konkurrensmentaliteten, en helig allmännelig Höger, de konservativas samfund, pengarnas räntabilitet, klassgränsernas uppståndelse och ett behagligt liv.

Amen

(Libertas nummer 3 1962)

Denna förbannade jävla vinter!

Jag är heller inte normalt någon vintervän, men den här vintern med sin kyla och sina snömassor nästan knäcker mig. Att gå utomhus känns helt avskyvärt – kylan får mig att känna andnöd. Jag borde ta promenader för att öva upp den efter hjärtinfarkten ganska usla konditionen, men jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ut, om det inte är absolut nödvändigt eller ett led i att nå ett lockande mål.

I går, fredag, tog vi oss ändå till Stockholm för att gå på vernissage på Nordiska museet. Birgitta, tidigare ordförande i museets nämnd (styrelse), hade fått inbjudan till utställningen ”Modemakt – 300 år av kläder. Power of Fashion”, och jag hängde med fastän mode och textilier mer är Birgittas än mitt gebit.

Jag kunde snabbt konstatera, att jag den här gången kände mycket få i den talrika vernissagepubliken. Vi hälsades välkomna av museets styresman, Christina Mattsson, och under mottagningen kom flera av museets tjänstemän och pratade med Birgitta. Men för egen del träffade jag och pratade med bara några få bekanta: Christinas man, konstnären Michael Söderlundh, min gamla journalistkollega Kerstin Brunnberg, numera ordförande i Kulturrådet, och så kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag noterade annars att påfallande många av dem som vimlade runt omkring oss var yngre kvinnor.

Utställningen introducerades för publiken av Christina Mattsson och projektledaren Maria Reggazoni Rapp. Så långt var det intressant – men jag hade gärna sluppit det påföljande inslaget, megatrendspanaren Magnus Lindkvists svada. Hög klass var det däremot på det danceperformance som gavs av Base 23, ett vad jag förstår nystartat danscenter under ledning av Anneli Alhanko, Karl Dyall och Roine Söderlundh. Föreställningen, som hade hämtat inspiration från modevärlden, hade koreografi av Therese Carlsson, Mia Stagh, Victor Mengarelli och Robin Johansson. Mycket sevärt, särskilt för oss som hade dansarna på mycket nära håll under en stor del av föreställningen.

Utställningen visar dräktfigurer från tre årtionden under lika många århundraden, 1780-, 1860- och 1960-talen. Den var intressant att se, men jag kan inte särskilt mycket om mode, så jag avstår från att ge något närmare omdöme.

Eftersom det enda vi fick i oss på Nordiska museet var mousserande vin och kanderade jordgubbar, var vi egentligen hungriga på väg därifrån. Men med tanke på de tågstörningar som nu är mer regel än undantag beslöt vi oss för att skjuta på ett restaurangbesök till dess att vi verkligen hade lyckats ta oss hem till Uppsala. Vi hann lagom till 21.11-tåget, skyltat på perrongen – men inte kom det något tåg. Den uppgift vi fick i högtalaren visade sig inte heller stämma, så klockan hade hunnit bli nära 22.00 innan vi, kalla och stampande med fötterna, kunde kliva ombord och, i vårt fall, få sittplats – det som kom in var ett kort tåg, och långt ifrån alla fick sittplats.

Vi var ju glada att trots allt komma i väg, men det där med middag på restaurang kunde vi – insåg vi – glömma.

På perrongen hade vi dess förinnan träffat en gammal bekant, och eftersom vårt samtal kunde åhöras också av andra, anslöt sig ytterligare en person, en officer, till vår lilla diskussionsgrupp. Jag tror inte att de båda andra var partivänner till mig och Birgitta, men det var intressant att notera, att ingen av oss hade blivit övertygad om att det alltid har varit till nytta för medborgarna att bryta upp de gamla offentliga monopolen, vare sig vi nu talar om järnvägstrafik, elförsörjning, telefontrafik eller vad det nu kan vara. Att organisera samhälleliga basfunktioner i regi av statliga monopolverk var kanske inte så dumt ändå?

Dagens vinterhelvete upplevde jag i Boländerna här i Uppsala.

Vi ska ha stamrenovering i vår bostadsrättsförening lite längre fram i vår, och då ska vi också passa på att byta spisfläkt i köket. Till den ändan tog vi oss i dag per buss ut till köpladorna i Boländerna och lyckades där lokalisera Beijer Bygg.

När vi hade klivit av bussen, visade det sig inte vara helt lätt att ta sig fram till affären i fråga – höga snövallar blockerade den genaste vägen, så vi fick ta en lång omväg. Till slut lyckades vi ändå via en snirklig omväg ta oss till vårt mål.

När vi skulle åka hem igen, var det inte lätt att komma underfund om var hållplatsen till bussen tillbaka in mot centrum fanns – detta särskilt som vädret var disigt och sikten dålig. Efter att ha irrat omkring ganska länge där det gick att ta sig fram, fick vi, precis när Birgitta hade tänkt ge upp och ringa efter en taxi, syn på IKEA, och där hittade vi faktiskt en busshållplats, nära också Coop Forum.

Och så blev det faktiskt också buss hem, med byte vid Centralen.

Men jag konstaterar att dagens externhandel, den som erbjuder ett stort urval och någorlunda billiga priser, egentligen är tänkt för människor med tillgång till bil, inte för såna som oss som inte ens har körkort.

Hur står den bildade borgerligheten ut med den borgerliga kulturpolitiken?

I den numera borgerliga statliga kulturpolitiken råder något av hela havet stormar. Allt det här skvalpar över också på den kommunala och den regionala kulturpolitiken. Statens stöd till till exempel Uppsala kammarorkester minskar.

Mellan Uppsala stad och landstinget i Uppsala län finns sedan mitten av 1980-talet en inbördes ansvarsfördelning (också vad gäller skattefinansieringen) i fråga om de kulturinstitutioner, som finns i Uppsala men nyttjas av människor från hela länet. Uppsala kommun har ansvaret för Uppsala stadsteater och Konstmuseet, medan landstinget har ansvaret för Musik i Uppland och Upplandsmuseet. I samtliga dessa fall ligger institutionerna i Uppsala, och även om Musik i Uppland bland annat genom Konsertkarusellen också har en hel del verksamhet som förläggs runt om i länet, finns basen för verksamheten i Uppsala. Uppsökande och lokalt förlagd verksamhet på kulturområdet är utmärkt, där det går att genomföra – men Uppsala län är ju samtidigt så litet, att det inte finns några större kommunikationshinder för invånarna i länets olika kommuner för att ta sig till de stora kulturinstitutioner som finns i Uppsala, till exempel Stadsteatern och Upplandsmuseet.

På musikens område har Uppsala åstadkommit ett verkligt lyft inte bara för uppsalaborna utan också för övriga länsbor genom att bygga det efterlängtade Musikens hus. Den stora Uppsala kammarorkester, vars verksamhet diskussionen nu gäller (jag ska återkomma till detta), ger sin utmärkta konsertserie i just Musikens hus, men man ska då veta, att biljett till Uppsala kammarorkesters konserter där också gäller för resa på Upplands lokaltrafiks regionbussar och Upptåget till och från Uppsala samma dag som konserten äger rum. Det är bara att visa konsertbiljetten eller abonnemangskortet för bussföraren respektive tågvärden.

Att rotera runt hela kammarorkestern i länet – turnéverksamheten sköts av mindre ensembler – är komplicerat: alla instrument ska fraktas med, och en del av orkestermedlemmarna är i själva verket inte bosatta i Uppsala utan till exempel i Stockholm. Men för att återvända till publiken: länet är ju så litet att det inte innebär några större svårigheter att ta sig till konserterna. Och kostnaden är knappast oöverstiglig heller för den som föredrar egen bil framför länsbuss/Upptåg som alltså är gratis – många av länsborna åker ju till exempel in till Uppsala för att handla.

När debatten om landstingets kostnader för kulturpolitiken först uppstod, verkade många av de borgerliga landstingspolitikerna antingen ha förträngt eller inte brytt sig om att ta reda på innehållet i ansvarfördelnings- och kostnadsfördelningsöverenskommelsen mellan staden och landstinget i mitten av 1980-talet. Man sa att kommunen borde ut med mer pengar – som om landstingets kostnader för Musik i Uppland inte skulle balanseras av till exempel kommunens kostnader för Stadsteatern.

Sedan tycks man ha slagit in på en annan argumentationslinje. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 5 januari 2010, ”Förslaget slår sönder länsmusiken”, berättar landstingsrådet Börje Wennberg (S), att den borgerliga landstingsmajoriteten nu tycks vara inne på att slå samman Uppsala kammarorkester med i första hand Västerås sinfonietta, eventuellt också orkestrarna i Gävle, Örebro och Falun, ibland med landstinget, ibland med kommunen som nuvarande huvudman. Bortsett från att man då skulle slå sönder de olika orkestrarnas inövade samspel och konstnärrliga egenart, skulle ju en sådan ordning göra det ännu svårare att uppfylla de decentralistiska mål (när det gäller publikkontakt), som de borgerliga politikerna anförde i början av den här debatten. Tänk att frakta runt en stor symfoniorkester, bestående av musiker bosatta i olika län plus deras instrument över hela det här vädiga området! Var ska de övernatta, om det nu handlar om att ge konserter även på de mindre orterna? Och om man till äventyrs lyckas lösa detta – vad kostar allt det här i form av logi, resor och traktamenten?

Musik i Uppland lever under ständigt hot och med knapphetens kalla stjärna hängande över sig. Den borgerliga landstingsmajoritetens hantering av de här frågorna förtjänar inte namnet kulturpolitik – att snåla på, på gränsen till hota, det vitala och konstnärligt framstående musikliv, som bedrivs inom ramen för Musik i Uppland, handlar mest om ett girigt snålande med skattemedel. Dessutom är det här förfarandet kontraproduktivt också från andra utgångspunkter än de kulturella. Jag vill på den punkten citera Börje Wennberg:

Kulturen, och inte minst musiken, har ett egenvärde. Men dessutom: ”För att en stad eller en region skall vara attraktiv måste även ’kulturell infrastruktur’ finnas.”

Birgitta och jag mötte i publikhavet vid trettondagens konsert i Musikens hus, där vi alla fick höra Uppsala kammarorkesters och körernas fantastiska framförande av Beethovens nionde symfoni, också landstingsrådet (S) Börje Wennberg. Gemensamt konstaterade vi att socialdemokratin bättre än den politiska borgerligheten företräder kulturella värden, som också delas av den bildade borgerlighet, som älskar till exempel Beethovens och Schillers ”Ode till glädjen”.

Det vore inte helt fel om några i denna bildade borgerlighet drog slutsatser av det jag, Börje och andra har skrivit om, när det drar ihop sig till landstingsval i september.

Sundsvall på 1950-talet

Jag kom till Juniskär i dåvarande Njurunda kommun i slutet av andra världskriget, och under 1950-talet – när jag gick i realskola och gymnasium – blev Sundsvall ”min” stad. Så länge mina föräldrar och deras hyresvärd, Kjell Nordin, levde, var jag ofta i stan, ofta på väg från eller till bussen. När jag numera någon gång kommer till Sundsvall, märker jag alla förändringarna, och när jag i minnet försöker komma i håg enskildheter från mina tonårs Sundsvall, sviker mig minnet allt oftare.

Ett telefonsamtal från dottern, Kerstin, rörde en sådan enskildhet som sedan satte fart på hjärnan och dess bräckliga minnescentrum.

Kerstin hade köpt porslin märkt Pallas och ville pröva tanken, att det kunde ha något samband med Konditori Pallas i pappas gamla Sundsvall. Jag tvivlar på det – men frågan väckte rader av minnen och en hel tankeprocess. Konditori Pallas finns faktiskt fortfarande, på Strandgatan 16; det startades 1956 och har, berömvärt nog, slagit vakt om sin 1950-talskaraktär.

Jag mindes också Prag på Thulegatan och – efter att ha mejlat min gamle vän Anders Thunberg från Sundsvall om namnet – övre Orient när man just hade vikit ner åt höger på Storgatan från Skolhusallén. Andra fik, till exempel Cecil, föll sig naturliga att besöka, när man hade varit på bio på Saga eller Konsert. Inte så långt därifrån, på Esplanaden, fanns också Svea-biografen. Längre ner, på Östra Esplanaden, nära busstationen som var mitt nav i Sundsvall, fanns Röda Kvarn, och under senare delen av femtitalet förenade jag gärna besök där med fika på Konsums Cafeteria, som låg i anslutning till Vängåvan. Cafeteria var en djärv modernistisk skapelse med stålrör och trä i möblerna, och längst in i lokalen fanns en hylla som var ett eldorado för en kulturintresserad gymnasist på latinlinjen: där fanns alla landets kulturtidskrifter.

Under skoltiden var jag mycket av en intellektuell enstöring, och till exempel caféernas kotteribildningar var mig helt enkelt obekanta. Av Anders Thunberg har jag lärt mig att Prag var ett ställe för knuttar, medan övre Orient var läroverksungdomarnas fik, men vad brydde jag mig om det?

Krogbesök ingick inte i min dåtida föreställningsvärld – jag växte upp under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Knausts berömda trappa har jag förstås sett, men från min skoltid på 1950-talet minns jag bara en enda måltid på en riktig restaurang: Folket i Bild hade en gång förlagt en ombudsträff till likaledes anrika restaurang Runan.

Anders har lånat mig en bok att friska upp minnet med, ”I våra kvarter. Sundsvall på 50-talet” (Lars-Åke Winberg Förlag, 1996), med foton av Tore Persson, som bland annat har plåtat åt mitt gamla husorgan Dagbladet Nya Samhället, och text av Eva Groth, journalist med mera och några år yngre än jag själv.

Deras bild av Sundsvall både stämmer och stämmer inte med min. Bilderna av den unikt bevarade stenstaden kring stora torget är också mina; detsamma gäller bilderna av den inträngande moderniteten: den nya Posten nedanför Läroverket och förstås också det fantastiska nya kooperativa Forum-varuhuset, insprängt i ett av de gamla stenhusen vid Stora Torget. I den stora livsmedelshallen där började mina föräldrar handla – nu finns det väl ingen Konsum-butik kvar inne i centrala Sundsvall?

Anders har förvånat konstaterat, att jag aldrig har varit på Vivex. Nej, trots gryende jazzintresse var jag aldrig där, däremot ibland på Folkets Park i Sundsvall och Värstaparken hemma i Njurunda.

Hade jag någon gång några pengar, spenderade jag dem i stället i någon av stans bokhandlar, Ledins, Sunessons och Nymans. Sundsvalls museum under ledning av den driftige Ingemar Tunander blev också ett kärt besöksmål, när det öppnades.

Bokens bilder och texter om idrottare och idrott väcker inga minnen till liv hos mig – jag var lika lite då som nu intresserad av idrott. Däremot gick jag under realskoletiden gärna till gamla badhuset nära skolan, bastade och simmade i bassängen, oftast även då ensam.

Av kända sundsvallsprofiler i den här boken minns jag främst mötena på Storgatan med den gipsstatyettförsäljande och excentriske ”Caramba”.

Men det är typiskt att jag, som redan då hade ett starkt politiskt engagemang, minns fullmäktigeordföranden (S) Carl Nordlander. Han finns på en bild av fullmäktige, där jag också känner igen till exempel Sixten Johansson, som var mitt centralombud i Folket i Bilds försäljningsorganisation, och så förstås högermannen Erik Bohman, min gamle rektor och politiske antagonist. Och ett leende av igenkännande breder ut sig över ansiktet, när jag ser Tage Erlander Första maj 1957 och hans stora publik där jag måste finnas någonstans i utkanten (utanför bild).

En hel del av det här, somligt tyvärr inte årtalsbestämt, finns alltså i den fotobok jag ovan har refererat till. Den är utmärkt, men den väcker hela tiden nya minnen och frågor. Vad hette till exempel det lilla matställe på Köpmangatan en bit ner från Läroverket, som drevs av Ester, hustru till den estniske ingenjören Juhan Prees, en mycket god vän till min pappa? Jag åt där, mycket för en billig penning, under en del av min skoltid på femtiotalet.

Här om dan började jag diskutera det här och andra liknande frågor med Birgitta och min son Matti, och vi kom snart in på tanken att göra en forskningsexpedition till Sundsvall för att återupptäcka det som finns kvar av mitt femtiotal. Jag har ingen naturlig anknytning kvar till min gamla stad, så det får väl i så fall bli en eller ett par nätter på hotell, så att vi också hinner göra en utflykt till Juniskär och det där huset där det bor andra och okända nu och så förstås till kyrkogården, där numera inte bara mina föräldrar utan också min bror Matti vilar.

Ett återbesök i Elisabet Hermodssons bildvärld

Elisabet Hermodsson är född 1927 och således hela 82 år gammal. När jag nu, som en del i en rik utställning med hennes bildkonst på Uppsala konstmuseum, ser henne i Christian Stannows TV-film ”Tecken i rörelse”, påminns jag om hur vacker jag tyckte hon var då på sextiotalet när vi lärde känna varandra. Men hon är vacker nu också, flera årtionden senare. Jag och Birgitta kramade om henne, när vi anlände till vernissagen på Uppsala slott nu i lördags.

Elisabet är egentligen allkonstnär, betydande både som författare, bildkonstnär, visdiktare och sångerska. Som författare har hon framträtt dels som lyriker, dels som debattör med socialism och feminism och religiositet som grund. I det sista avseendet är vi inte själsfränder, men detta har inte hindrat mig från att känna djup respekt för henne och hennes ibland religiöst präglade verk – även om jag alltså är främmande för hennes kritik av vetenskap i den starkt rationalistiska traditionen.

Jag lärde känna denna konstnärligt mångsidiga och intellektuellt spännande person, när vi i slutet av 1960-talet tillsammans satt i styrelsen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala. Elisabet var aldrig någon partigängare – då var hennes mans, konstnären Olof Hellströms, förhållande till socialdemokratin mer rakt och okomplicerat. Elisabet var demokratisk socialist, men partipolitiken passade kanske inte riktigt hennes fria själ.

När jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen, hade jag under de sista femton åren en dikt av henne på skrivbordet:

Vakna först i sommartid

Somna från all vinterns gnid
det är vad jag önskar
vakna först i sommartid
och när ängen grönskar

Somna från allt satans gräl
fly från sorgebrunnen
vakna med en sommarsjäl
och ta en ros i munnen

Somna, drömma, vara tyst
inte höra kivet
Vakna först när sommarn kysst
solens färg till livet

Den här dikten finns fortfarande på skrivbordet i mitt arbetsrum, numera beläget i våningen på Idrottsgatan 12 nb, Uppsala.

1966 gav Elisabet ut en samling bilddikter, ”Dikt-ting”. En av de stora salar som nu härbärgerar utställningen på slottet ägnas helt åt hennes bilddikter i tusch från 1960-talet. Det gäller att se dem på nära håll: man måste kunna både uppfatta detaljerna i teckningarna och läsa den text som är en vital del av bilderna.

Den ännu större salen innehåller saker i större format, allt från kol och blyerts till olja på duk. Något enstaka verk är från 1970-talet, men tyngdpunkten i den här delen av utställningen ligger längre fram i tiden. Ängeln samsas med narren och döden; narren förekommer också – för att knyta an till hennes religiösa föreställningsvärld – korsfäst. Humor och svärta samsas. Förekomsten av grodor i flera av bilderna förklarar Elisabet själv i en UNT-intervju med att det påstås att grodan var Guds första försök att skapa människan.

Ulrika Knutsson invigde utställningen med att göra en introduktion så intressant att den borde publiceras.

Och hur som helst, måtte många hitta vägen upp till slottet. Utställningen pågår fram till 25 oktober.

En utställning om flykten från Estland

I dag, klockan 14.00, var det vernissage på Upplandsmuseets i Uppsala utställning ”Flykten från Estland 1943-1944”.

Museichefen Håkan Liby hälsade välkommen, och även utställningens tillskyndare, historikern Karl Göran Andrae, som själv har skrivit om krigstidens flykt från Estland, sa några ord. Dessutom bad utställningschefen, Tuula Autio, avslutningsvis den talrika publiken att hjälpa till med att identifiera fler människor som förekommer på de bilder som ställs ut.

Men de längre invigningstalen hade jag och min hustru, Birgitta Dahl, ombetts hålla. Det här var vad jag sa:

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det val och den parlamentariska process som användes för att legitimera detta var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från Sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår förstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finlands i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. Vi åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det är om den här stora flyktingvågen den här utställningen handlar.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också – mot våra ursprungliga intentioner; vi ville ju alla hem till Estland – svenska medborgare.

Och vi försörjde oss själva, lämnade också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag är en av många. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.

För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

I flera avgörande, ja dramatiska skeden var jag också över till Estland tillsammans med min hustru, först då hon fortfarande var miljöminister, sen när hon var talman i Sveriges riksdag. Även hon hade och har ett äkta engagemang för Estlands och de övriga baltiska staternas självständighet, och eftersom hon under åren som talman förvärvade en viss skicklighet i konsten att inviga både det ena och det andra, överlåter jag nu med varm hand till henne värvet att formellt öppna den här utställningen.

* * *

Och det gjorde hon, klippte band och allting.

Dess förinnan gav hon ett långt, personligt vittnesbörd om sina möten med ester, allt i från klasskamrater i efterkrigstidens svenska skolor till aktivt arbete för Estlands och de övriga baltiska staternas självständighet i hennes roller som socialdemokrat, miljö- och energiminister och talman.

Vi fick båda långa och varma applåder, inte minst från de många ester som deltog i vernissagen. Till min glädje hittade jag i publiken min gamla kompis från det socialdemokratiska biståndsarbetet i Estland och från Arbetarrörelsens Baltikumkommitté, Jüri-Karl Seim. I publiken fanns både ordföranden i kulturnämnden, folkpartisten Jan-Erik Wikström, och min S-kollega där, Bo Östen Svensson, också andra partivänner som Tone Tingsgård och Aldes Andersson.

Och så blev jag genast städslad av ordföranden i Estniska föreningen i Uppsala: jag ska senare i höst göra ett program hos dem om en av mina specialiteter, protestsånger. Både ”Der Dialektische Materialismus Rock” med Helmut Qualtinger och KPMLr-sången ”Lär av historien” borde ju kunna gå hem hos den publiken, tänker jag på bussen tillbaka till Öregrund.

Melodikrysset nummer 36 2009

Jag har haft ont i ryggen hela veckan, men det sätter sig dess bättre inte på hjärnan.

I dag behövde jag nämligen hjärnan för att lösa delar av Melodikrysset; dessutom behövde jag hjälp av Google.

Vem som sjöng ”Hidden Agenda” hade jag till exempel aldrig klarat utan Google – men med hjälp av ledbokstäverna gissade jag svaret, innan jag fick det bekräftat: David, närmare bestämt Craig David.

Den allra sista frågan, den som illustrerades med en låt på spanska framförd av Erika Essen-Möller och Trombo Combo mindes jag först inte heller den svenska titeln för. Men det lutade åt att sista ordet i titeln måste bli oss. Och efter lite googlande kom jag fram till att det svenska originalet måste vara ”Det finns bara en av oss”, som, tror jag, skrevs av Efva Attling.

Vid det laget hade jag också värkt fram att han som spelar banoneón med Sven-Bertil Taube heter Nestor Marconi, egentligen Néstor, tror jag, men man ska ju inte ha med accenter i kyss. Här friskade Eldemans hänvisning till en figur i serien Tin-Tin upp mitt minne; där finns en betjänt med namnet Nestor.

Taube den äldre var ju också, för att knyta an till sonen, med på ett hörn. Vi hörde slitstarka ”Rosa på bal” i en instrumentalversion med paret Neumann, far och son.

”Nu är våren kommen” ur ”Vår på Saltkråkan” var ju ganska lätt att känna igen, och det är klart att jag vet att texten skrevs av Astrid Lindgren, AL. Däremot var det inte lika lätt att komma på vem som sjöng. Av ledbokstäverna att döma måste det vara någon Anders, men vilken Anders? Jo, av allt att döma Anders Lundin, han med ”Allsång på Skansen”. Honom har jag aldrig någonsin hört på skiva. /Det ska vara Anders Ekborg, upplyser mig en kunnigare läsare./

Desto lättare var det då att klara dagens andra barnskivefråga. Vi hörde Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, och vad består hans dagliga gärning i om inte i att baka.

Barnanknytning hade också Owe Thörnqvists ”Titta, titta”, där de ganska busiga eleverna åtminstone delvis sitter i sina skolbänkar.

Och så fick vi oss som vanligt ett par Melodifestival- och Eurovision Song Contest-låtar till livs.

Alla klarade väl omedelbart att det var den norske vitryssen Alexander Rybak som vann årets europafinal med sin ”Fairytale”.

1961 representerades Sverige av Bobbie Erikssons och Bo Enebys ”April, april”. Den som vann den svenska uttagningen med den här låten var Siw Malmkvist, men den som sändes till eurovisionsschlagerfinalen med den var Lill-Babs. Det gick inte så bra; hon hamnade på fjortonde plats med den.

Man får tacka Eldeman för att det inte var några dansbandslåtar i dagens kryss, bara en parodi på sådana. ”Lilla du” lät verkligen som dansband brukar låta.

Annars var dagens kryss en hygglig musikalisk blandning.

Vi hörde till exempel Povel Ramel-klassikern ”Tjo, vad det var livat i holken i lördags”, och där förekom det utan tvekan en och annan näbb.

Från nutid var ”Story of a Heart” med Helen Sjöholm och BAO och skriven av Benny Andersson.

Krysset inleddes i dag med en av de gamla gudarna, Elvis Presley. ”Sweet Caroline” hör dock enligt min mening inte till det allra bästa han har gjort.

Och det var väl allt. Nu ska jag strax övergå till något helt annat, nämligen till att putsa på det inledningsanförande jag har skrivit för Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland 1943-1944″. Jag och min hustru är ombedda att tillsammans inviga den här utställningen i morgon, söndag, klockan 14.00. Man får väl säga att jag är sakkunnig, eftersom det jag själv kom till Sverige hösten 1944. Jag var sju år gammal då.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett tidsspann som sträcker sig över ett helt liv

Till det mänskliga livets både plikter och glädjeämnen hör att upprätthålla banden till familj och vänner. Lördagen kom att helt ägnas åt detta, allt från dop av en nyfödd till firande av en nittioåring, trots åldern still going strong.

Den familj Dahl i vilken jag är ingift rymmer många färgstarka människor, dock sällan ense om sådant som politik och religion.

Birgitta och jag är socialdemokrater; vi utträdde båda också så snart det blev möjligt ur Svenska kyrkan.

Birgittas yngsta bror Ragnar och hans fru Gunnel är båda aktiva folkpartister. Gunnel kommer också från en religiös miljö. Det här har aldrig hindrat oss från att ha ett varmt och nära förhållande med dem. Det finns inget tillkämpat över detta; vi trivs helt enkelt bra ihop. Både Gunnel och, långt senare, hennes och Ragges dotter Lena har också under sin respektive studietid i Uppsala bott hemma hos oss.

Ragnars och Gunnels yngste heter Anders, och han har för ett tag sen fått sitt andra barn; barnets mor heter Anna. Nu skulle den lille döpas till Hampus, vilket skulle genomföras i Solna kyrka nu i lördags.

Kyrkliga ceremonier är ju egentligen inget för mig och Birgitta, men med våra nära relationer till den dahlska familjegren jag ovan har försökt skildra, ställde vi förstås med glädje upp, inte av religiösa utan personliga skäl.

Det här var ett dubbeldop – den andra familjen, som satt på andra sidan i kyrkan, är vi inte bekanta med. Flera av psalmerna var de förväntade. Jag sjunger aldrig med i psalmer, eftersom jag inte tror på det de ger uttryck för, men jag är allt sen småskole- och folkskoletidens psalmtragglande väl förtrogen med repertoaren. I övrigt slogs jag av att dopceremonin var så utstuderat religiös. Jo, jag känner ju till innebörden av det kristna dopet, men inget av de båda döpta spädbarnen kan ju ändå uppfatta något av det som sägs. Det enda de förnimmer är vattnet i dopriten, och de här små reagerade helt olika på det. Den för oss okända babyn rapade högljutt, medan lille Hampus skrek.

Birgittas bror Gunnar, som också hade hämtat upp oss från Upptåget i Upplands Väsby, skjutsade oss tillbaka dit igen, och vi fortsatte till Uppsala och dagens andra evenemang.

Den som fyllde år, hela 90, var Sonja Lyttkens. Hon kom i unga år att läsa matematik och var under sin yrkesverksamma tid docent i detta ämne vid Uppsala universitet.

Men hon har också, allt sedan unga år, kanske för att hennes mamma var konstnär, utvecklat sina konstnärliga talanger, och framför allt efter pensioneringen har hon ägnat sin tid och lidelse åt sitt konstnärskap.

Eftersom vi känner både henne och hennes andre man, Sven Hamrell, har Sonja uppvaktat Birgitta med egna verk på några jämna födelsedagar.

Så nu hade Birgitta bestämt sig för att svara på ett liknande sätt: Sonja fick av henne ett egenhändigt förfärdigat stycke skånskt yllebroderi, en exotisk fågel i ett träd mot varmt röd botten. Det här broderiet kan hängas upp på väggen som en tavla.

Här kan du, i en födelsedagsintervju i UNT, läsa mer om Sonja Lyttkens.

Mot slutet av mottagningen kom också Sven och satte sig för att prata med oss. Birgitta lärde känna honom redan 1958 när hon läste statskunskap; den något äldre Sven var lärare på Skytteanum på den tiden. Själv lärde jag känna honom när jag 1960 var ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Sven var på 1960-talet en av de ledande personerna i Verdandi, en kulturradikal organisation med både liberaler och socialdemokrater bland medlemmarna; Hjalmar Branting var förresten i sin ungdom, när han läste i Uppsala, medlem av Verdandi. Sven var bland annat med om att tillsammans med Prisma starta serien Verdandi-debatt. Sven var i många år sen också chef för Dag Hammarskjölds minnesfond, som Birgitta hade varit anställd på i starten – de har ett starkt gemensamt engagemang för afrikanska frågor. Båda var före tiden på Hammarsköldfonden anställda på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

Men det finns ytterligare ett band mellan våra båda familjer. Svens och Sonjas son Harald Hamrell gick liksom vår Anna (Kettner) genom gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala. De gick i parallellklass men blev och har förblivit goda vänner.

Så även Harald kom och satte sig med oss och Sven och vi pratade om både Anna och andra ting, däribland Beck-filmer. Harald är filmregissör och en av dem som gör beckfilmerna. Harald hade sin dotter Jenny med till oss och gav henne, genom att intervjua Birgitta om olika frågor, något av en historielektion.