Östersjökryssning 5 juli 2013: Rīga

Vår sista besökshamn under östersjökryssningen med Vision of the Seas är Rīga, Lettlands huvudstad. Rīga är, med öve 700.000 invånare, Baltikums största stad; i Rīga är också ryssarna i majoritet allt sedan sovjetockupationen. Jag har besökt andra delar av både Lettland och Rīga, men helt naturligt är jag bäst hemmastadd i Rīgas gamla stad, Večrīga.

Det här stora fartyget för oss rakt in i Rīgas centrum – Daugavas nedre lopp är segelbart även för stora fartyg – och det är gångavstånd in till hjärtat av gamla stan. Men det tar en stund för mig att orientera mig; jag kommer så att säga från fel håll. Dock hittar vi till slut torget vid Domkyrkan och pustar ut på en uteservering, medan vad jag förmodar är skol- och ungdomsorkestrar övar sig för en konsert lite senare.

Nu hittar jag snart pulsådern genom gamla stan, Kalku iēla, fast jag tidigare alltid har gått in på den från andra hållet. Vi kollar några butiker med bärnstenssmycken – vi har kvar att handla åt Anna och hennes flickor – men jittar senare torgstånd med rikt urval och bra priser.

En av mina gamla favoritrestauranger, den som hette Nostalgija och som hade fräckheten att leka med sovjettiden, verkar ha stängt, så vi väljer en annan restaurang i närheten och får där utmärkt mat plus öl.

Lite nostalgi blir det hur som helst för min del. Vi går den här gatan ända ner till frihetsmonumentet, det som sovjetockupanterna faktiskt lät stå kvar, och passerade då på höger sida (vi kom alltså från gamla stan) Operan och restaurangen före den – vi har tidigare sett en operaföreställning där, och jag för min del har ätit flera gången i uterestaurangen.

Sen tar vi en vilopaus på en bänk i parken på andras sidan.

När i reser oss för att gå vidare, är himlen alldeles svart; det kan bli regn för första gången under den här resan. Så utanför ingången till gamla stan haffar vi en taxi som väntar på kunder och ber chauffören köra oss till vår båt. När jag börjar förklara vart vi ska, fattar han genast galoppen – uppenbarligen har han skjutsat turister till den här båten tidigare. Och så kör han oss till en grind alldeles nära Vision of the Seas.

Vi har knappt hunnit in i vår rymliga hytt, förrän regnet, ett häftigt åskregn, störtar ner.

Därmed är också våra äventyr i olika östersjöhamnar slut. Fast fartyget kryssar ute till havs i ytterligare ett dygn, innan vi kommer tillbaka till Stockholm.

Tack, Birgitta, för en fantastisk födelsedagspresent!

Bokkonst för barn

1956 gav den också i övrigt ofta mycket egensinnige Lennart Hellsing ut en bilderbok, ”Kanaljen i seraljen” (Rabén & Sjögren, ny upplaga 2012), som när det gäller djärvhet saknar motstycke.

Som alltid i fallet Hellsing är den full av galna infall och märkliga rim som fabel, Babel, parabel och sabel.

Och inte blir den här texten mer konkret av den illustration Stellan Mörner har försett den med.

Fast den här boken har inte mindre än 14 illutratörer, flera av dem stjärnor i 1950-talets svenska konstliv. Många av dem – till exempel Sven Erixon, Stig Lindberg, Stellan Mörner, Endre Nemes, Olle Olsson-Hagalund, Erik Prytz och Uno Vallman – är välkända bland konstvänner än i dag. Omslaget har gjorts av Olle Eksell. Tillsammans har de åstadkommit en barnbok med ovanlig kolorit men också en ovanlig grad av abstraktion, om man betänker att boken är till för barn i bilderboks- och ramsåldern – men kanske är det jag som är fördomsfull på den senare punkten.

Den av de många illustratörerna, som har gjort illustrationer för flera barnböcker, är Stig Lindberg, och hans illustrationer till Hellsings ganska halsbrytande ”Istanbul” är skapade inom ramen för modernistisk barnbokstradition. Här känns rent av Hellsings vers i ”Istanbul” om kulturskillnader, där den unge läsaren/lyssnaren möter både haremsundulaten och janitscharmusiken, som mer utmanande.

Att våga ge ut något sånt här, såväl 1956 som 2012, är hur som helst en kulturgärning som länder KFs bokförlag till heder. Och detta bokförlag Rabén & Sjögren, länge Sveriges både främsta och mest framgångsrika barnbokförlag, vill nu Kooperativa Förbundet sälja. Det är en skam!

Svenskan bantar – men gör också ett ansiktslyft

Jag är inte särskilt upphetsad över nedbantningen av Svenska Dagbladet från tidigare tre till nu två tidningsdelar. Den särskilda näringslivsdelen, som också innehåller sporten, kunde jag för min del också avstå från.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

FiB/Kulturfront, Vi Läser och Vi. Och om värdet av papperstidningar

Jag är ohjälpligt och för evigt ett tidningsfreak.

I dagens Aftonbladet (30 januari 2012) finns en helsida med följande budskap:

”Nu är Aftonbladet större än någonsin
Nytt rekord: 2 858 000 svenskar läser oss varje dag”

Nå ja. Pappersupplagan är mer beskedlig, över tid minskande. Och det är ett Aftonblad, tryckt på papper, jag går och köper varje dag året om.

Morgontidningarna prenumererar vi på, tre stycken: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning. En stor del av mina pensionärsförmiddagar, före, under och efter frukost, går åt till att läsa de här tidningarna. Naturligtvis inte allt i dem, men fortfarande mycket kultur. Mindre politik än förr – ledarartiklarna är ofta förutsägbara, och dessutom minskar det faktum att nästan samtliga partier flockas i mitten kraftigt mitt intresse av att ta del av den så kallade debatten. Tecknade serier läser jag också gärna, men dem har ju allt fler tidningar dragit ner på, i något fall också slutat med. Det sista gäller Expressen, och det är ett av huvudskälen till att jag nästan helt har slutat köpa den tidningen.

Jag är också svårt beroende av seriösa veckotidningar, men kombinationen av ökade distributionskostnader och minskade upplagor har bidragit till att utplåna gamla tiders veckovis utkommande familjetidningar, i alla fall sådana med kvalitativt innehåll.

Gamla Folket i Bild, som i yngre år stod mitt hjärta närmast, har återuppstått som FiB/Kulturfront, men är inte bara i fråga om utgivningstätheten, nu en gång i månaden, mycket olik den tidning den ville ta upp manteln efter.

En viss satirisk ådra, vass till och med, finns där fortfarande: På omslaget till nummer 1 2013 häcklar Robert Nyberg en oljedrypande Czrl Bildt, och på omslagets baksida finns en hårtslående arbetslöshetsteckning av Hans Lindström. Med anledning av Karnevals 2012 utgivna urval av Robert Nyberg-teckningar, ”Guldfeber”, får vi oss för övrigt två hela uppslag Nyberg-teckningar till livs inne i tidningen.

Och det är inte tu tal om att artiklarna om behandlingshem för romska tjejer och om klimatmötet i Doha, intervjun med en kurd i Sverige och så vidare är angelägna – men jag skulle så gärna också vilja se familjetidningsblandningen av bra noveller, resereportage, serier av olika slag, barnsidor, konsumentupplysning och annat som präglade gamla Folket i Bild.

Noveller och lyrik borde man väl hitta åtminstone i en tidning som Vi Läser, en avläggare till KFs Vi.

Men tji noveller och dikter där också. Däremot en uppsjö av kortrecensioner av skönlitterära böcker. Som korta guider är de funktionella; många av dem är också välskrivna. Men för mig som läser långa, analyserande recensioner av motsvarande böcker – och många andra – i fyra dagligen utkommande tidningar, blir det här bara en komplettering, i allra bästa fall med ytterligare en infallsvinkel.

Den här tidningen lever på sina författarintervjuer och författarporträtt – men visst känns det snopet att inte få ett stycke prosa eller några dikter som fördjupning.

Bland artiklarna i nummer 1 2013 blev jag särskilt intresserad av den om och med Barbro Lindgren och så Per Svenssons artikel om nazistiska författare i Sverige.

En av dem han nämner, Sigrid Gillner, skrev jag om och hade en smula kontakt med under tidigt 1960-tal, då jag var redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas. Gillner, under en period socialdemokratisk riksdagsledamot, hade en gång i världen varit aktiv i den förening, Laboremus i Uppslaa, som jag i början av sextiotalet var aktiv i, bland annat ordförande i.

Också i det här fallet skulle jag ha tyckt att det hade blivit intressantare, om Per Svensson inte bara hade gett en översikt om något som vi , kanske medvetet, har förträngt, men jag skulle kunna tänka mig att det hade blivit en mycket intressantare artikel, om Svensson hade koncentrerat sig på att göra ett porträtt av Gillner eller varför inte av Annie Åkerhielm.

Årets andra nummer av Vi (2 2013) har också anlänt – det är ju strax februari, och gamla kära Vi, en gång i världen veckotidning, är numera månadstidning.

Jag läser på Aftonbladets kultursida att Vi numera visar svarta i stället för röda siffror, och gott så – även som månadstidskrift är Vi Sveriges kanske bästa.

Den är, till exempel jämfört med FiB/Kulturfront, suveränt layoutad , har en dräkt som lockar läsaren. Men också detta har sina avigsidor: De stora snygga bilderna och inte minst de genomgående mycket korta texterna lämnar ju inte mycket utrymme för just läsning.

Också Vi satsar på personporträtt/personintervjuer – i det här numret av/med Alex Schulman, och i de här fallet kompletteras de medellånga recensionerna av en längre artikel om Primo Levi, signerad Ingemar Unge.

Men skönlitterärt material i original hittar man aldrig i Vi.

Ett slags tecknad serie har Vi också, dock inte för barn: Sara Granérs ”Tidens tecken”.

Vi har ändå, trots månadsutgivningen, lite av veckotidningskänsla: både seriösa artiklar (till och med om politik: intervjun med vänsterledaren Jonas Sjöstedt och Lars Westmans artikel om den spanska krisen) och flams som ändå väcker intresse (Elisabeth Olsson Wallins porträtt av sångstjärnor och deras föräldrar).

Men sammanfattningsvis: Är det i dag omöjligt att ge ut en seriös veckotidning, samtidigt med humor, med bra litterärt material, serier för olika åldrar och kategorier, en tidning som både ser samhället vi lever i som det är och granskar världen utanför våra gränser? En tidning som både publicerar matrecept och låter människor som verkligen har något att säga komma till tals?

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.

Släktresan eller Stig-Helmer i Amerika

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi fått tips om att Lasse Åberg var socialdemokrat, till och med organiserad sådan. På den tiden, när AiP var ett socialdemokratiskt familjemagasin med både politik och kultur, hade vi också en serie personporträtt, inte skvallriga utan fördjupande och gärna roande, av människor inom arbetarrörelsen eller sympatisörer till denna. Så Lasse Åberg tillfrågades och ställde upp. Resultatet publicerades i ett julnummer. Lasse fick där möjlighet att både berätta om sina värderingar och sitt Musse Pigg-museum.

Jag berättar det här med anledning av att han i ett timslångt TV-program i går kväll berättade om en anfader, som inte gillade socialister och försökte hejda ett demonstrationståg genom att ropa att dess väg bar åt helvetet.

Långt senare än personporträttet i AiP har jag kommit att åtskilliga gånger träffa Lasse och hans hustru Inger – Lasse är liksom bland andra min hustru utsedd till hedersupplänning, och dessa med respektive ses årligen vid en bättre middag hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har suttit bredvid Inger, och vid det efterföljande kaffet har jag och Birgitta flera gånger haft trevliga samtal med paret Åberg.

Det här TV-programmet var inte mindre trevligt. Det var det första i en serie där några utvalda människor med hjälp av professionella släktforskare får möjlighet att kartlägga sin härkomst. Lasse Åberg kommer från en släkt av smeder och hade på grund av sitt påtagligt mörka hår trott att det fanns valloner någonstans i hans genetiska arv, men det visade sig, att kedjan av smeder föregicks av en rad kolare och att man längst bak i den kedjan hittade människor som hade flyttat hit från Finland.

Ett par bröder till hans farfar hade också utvandrat till USA, så vad hade det blivit av dem? Med hjälp av en släktforskare fick han upp spåret till åtminstone den ene av dem, och i andra halvan av det här programmet gav han sig av för att hitta anförvanter till honom. Det här förde honom till svenskbygder, där man både kunde se en jättelik dalahäst och massor av svenska namn på gravstenarna på kyrkogården.

Och se – han hittade också en kvinnlig ättling till den nu för länge sedan döde anförvant han försökte spåra. Hon kunde visserligen inte svenska men var ytterst intresserad och hjälpsam och förde honom till det nu igenvuxna boställe som Oberg, som han kallade sig over there, en gång för länge sedan hade anlagt.

Som svenskanknuten belöning fick hon bland annat ett paket knäckebröd.

Och det visade sig att det nog var Stig-Helmer som företog en släktresa till Amerika: Vår släktforskare hade inget körkort.

Även i det är han min själsfrände. Inte heller jag har körkort.

Sommar i P1 med Lars Lerin

Lars Lerin är en av Sveriges främsta akvarellmålare. Jag har bara besökt Sandgrund i Karlstad på den tiden det var dansrestaurang där, men jag vet att det numera inrymmer ett Lars Lerin-museum och har noterat, att hans utställning på Waldemarsudde i Stockholm hade mer än 100.000 besökare.

Vägen till de här framgångarna var milt sagt krokig, och han berättade själv i sitt Sommar-program i dag om sitt knepiga förhållande till konststudierna i Göteborg.

Under en stor del av sitt liv har han, berättade han, också plågats av social fobi – människor, situationer och miljöer har fått honom att fly. Dels i fysisk mening, som när han omedelbart åkte hem igen när han som ung fältbiolog hade följt med på en resa till Island. Dels med hjälp av läkemedel och alkohol – han berättade både om detta och om hur han till slut, med hjälp av behandling, lyckades bryta sitt drogberoende.

Det som främst stack ut i hans program var dock berättelsen om hans homosexualitet – en enda kyss hade han fått av en kvinna, Monica Zetterlund, men det var en kompiskyss; han hade till och med försökt förhindra den genom att försäkra att han inte var intresserad av kvinnor. Den här berättelsen började, utan förklaringar, med hur han, efter tips från och förmedling av en vän, träffade sin blivande man, den brasilianske dansaren Manoel ”Junior” Marques – till det säregna med det här mötet, på en flygplats här, hörde att Lerin inte talade portugisiska och Junior inte svenska. I sitt program berättade Lerin om hur han flera gånger i sitt liv har tvärbackat från relationer, och även i det här fallet tog det tid innan det ville sig. Junior fick åka fram och tillbaka flera gånger innan det blev förlovning och till slut äktenskap av.

Först så småningom la Lars Lerin fler klargörande pusselbitar till sitt livs sexuella sida: berättade om tidig lust att klä ut sig till flicka och om hur han tillsammans med en ung pojkkompis, uppenbarligen med samma läggning, med hjälp av gummibollar som bröst lurade gubbar på ålderdomshemmet.

Men ska jag vara alldeles uppriktig tycker jag nog ändå inte att jag riktigt fick grepp om personen Lars Lerin, varken hans fobier eller sexuella preferenser. Och inte tyckte jag att jag kom honom närmare genom berättelserna om besöken i Juniors hemland, Brasilien: färgrika som gjorda av en målare (och det är ju Lerin) men med bilder av en verklighet som jag delvis tycker är motbjudande.

Hans musikval rymde både sådant som inte står mitt hjärta nära – Queen, Diana Ross, Pretenders – och annat som jag gärna lyssnar på: Ruben Nilsson (”Sjukbesök”), John Lennon, Chet Baker med flera, George Harrison, Bob Marley och så Värmlands lingonris i ett cocktailglas, Monica Zetterlund.

Sommar i P1 med Gudrun Sjödén

Gudrun Sjödén är en bland flera sins emellan samtida och färgstarka Konstfack-utbildade textilkonstnärer, men hon har också, bestående, lyckats som affärskvinna. Hon har butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö men också i Oslo och København samt flera stycken i Tyskland – att hennes försök att etablera sig också i New York inte lyckades, berodde nog – som hon berättade i sitt Sommar-program – delvis på faktorer som hon inte kunde rå över.

Jag kan själv inte så våldsamt mycket om dammode, men en mig närstående dam har handlat en del av sina plagg i Gudrun Sjödéns butik på Regeringsgatan i Stockholm och får dessutom regelbundet hem kataloger och erbjudanden från Gudrun Sjödén, så jag vet att hennes framgång bygger både på avancerad design och på känsla för material – hon använder sig genomgående av naturmaterial. I sitt Sommar-program vittnade Gudrun Sjödén också om att hon har valt bort farliga kemikalier både från sina textilier och från de småskaliga fabriker som tillverkar dem åt henne. Och eftersom vi talar om Indien, var det sympatiskt att hon öppet resonerade också om sådant som barnarbete.

Hennes berättelse om sitt liv innehöll intressanta passager, sådant som hennes samiska påbrå, men jag fick också intrycket, att hon inte riktigt var beredd att släppa radiolyssnarna in på livet. Som sommarpratare var hon därför kanske inte den idealiska personen.

Men ser man till musiken i programmet, bjöd hon i bästa Sommar-tradition lyssnarna på blandad kost, en kost som vittnar om att hon rimligen själv är förtrogen med musikvärlden: gregoriansk sång, Malena Ernman, The Beatles (”Here Comes the Sun”), Edith Piaf, Elvis Presley, Georg Friedrich Händel, Edvard Grieg, Jan Johansson (”Visa från Utanmyra”) och ytterligare en del annan.

Det visade att hon, inte bara på sitt eget textila område, gör skäl för epitetet kulturtant.

Vår dotter Kerstin, en retrobloggare

Tidskriften Hus & Hem Retro presenterar i nummer 2 2012 fyra retrobloggare, vars bloggande om sin samlarvurm och kunskaper om de ting de samlar på är värda att få fler läsare. Vår dotter Kerstin Kokk – länk till hennes blogg finns här intill – är en av dem som Hus och Hem Retro anser vara värda att nå ännu fler läsare.

Till de saker hon samlar på, bland annat genom att gå på loppisar och auktioner och i specialaffärer, hör porslin och glas från sextio. och sjuttiotalen. Jag kan intyga att hon kan mer än de flesta om det här – hon nämner som ett av sina fynd en Hertha Bengtsson-kanna, och jag kan till detta lägga att hon, när hon pluggade konsthistoria, skrev uppsats om Hertha Bengtsson. En smula influerad av sina föräldrar är hon nog, född 1969 och uppvuxen med Gustavsbergs- och Arabia-porslin från epoken omkring sig, men jag har noterat att hon på senare år har fattat särskilt tycke för porslin från Gefle.

Fast hennes samlande är ingalunda smalt; barnen – Viggo och Klara – får sin beskärda del av mamma Kerstins loppisfynd på lördagarna: hon gillar nämligen också att köpa hem spel från den här epoken.

Och en del av alla faten som har hamnat i hennes hem – bland annat ett som hon förälskade sig i när hon som liten besökte farmor och farfar i Juniskär – rågar hon gärna med småkakor, som hon själv bakar. När storasyster Anna fyllde femti här för leden, uppvaktade Kerstin med 50 sorters egenhändigt bakade kakor!

Bildreportaget i Hus & Hem Retro finns på sidorna 47-49, om ni skaffar tidskriften.

Det går också bra att ta en titt på hennes blogg, där hon har lagt en massa länkar till illustrerade bloggtexter om hennes samlande. Trevlig läsning!

”Systrar och bröder. Vi måste sluta oss samman. Vi måste bygga ett land för fåglar och männikosyskon”

Det kom mycket folk till Helga Henschen-mötet i ABF-huset i Stockholm i dag. Jag och Maj Britt Theorin utfrågades av Ami Lönnroth, och efter kaffepausen talade Bengt Göransson. Mötet inleddes och avslutades med att Kent Malte Malmström läste ett par dikter av Helga.

Inför mötet hade Ami Lönnroth läst om och dragit ut min Helga-artikel i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005 – du hittar den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – så jag fick en ganska lätt uppgift att, nu muntligt inför publik, återupprepa en del av det jag skrev där. Det blev alltså en hel del som handlade om det stora KSF-seminariet på Bommersvik i midsommartid 1967, då jag och Helga och Bernt Rosengren kom att bilda ett slags treenighet, också åtskilligt om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse.

Maj Britt berättade om sitt omfattande samarbete med Helga inom ramen för KSF i Stockholm – hennes erfarenheter liknade mina, men i en fråga, linjevalet i kärnkraftsomröstningen, hamnade de tillsammans i ett annat ställningstagande än mitt – och Bengt fick i gång en intressant debatt om kulturskaparnas roll i en kollektiv rörelse och om begreppet ”kulturarbetare”.

Jag tror att alla vi på podiet var överens om att en socialdemokrati, som mer än i dag också betonade kulturpolitik och, mer allmänt, andra värden än ekonomiska, skulle kunna bli mer offensiv, så som den var på sextio- och sjuttiotalen.

Själv citerade jag här Helga: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen”. Men, tillade jag och citerade åter Helga, vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falle”.

Det var det här Bernt Rosengren i romanen ”En dröm om styrka” döpte till Helga Henschen-socialism.