Mannen från Mallorca, Grisfesten och Geijer-affären

Leif G W Persson gav ut sin ”Grisfesten” redan 1978, men Bo Widerbergs filmatisering, kallad ”Mannen från Mallorca”, kom först 1984. Ändå var kriminalgenren inte ny för Widerberg. Redan 1976 hade han gjort film, lysande sådan, av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös ”Mannen på taket”.

För yngre tittare, som inte känner till verklighetsbakgrunden, ter sig ”Mannen från Mallorca”, möjligen bortsett från dess slut – poliserna blir tvungna att lägga av, eftersom de inte kan få fram tillräckliga bevis – som en spännande och verklighetsnära thriller, det senare understruket genom deras myckna konsumtion av hamburgare. Också resten av handlingen skulle åtminstone kunna tänkas hända i verkligheten: ett statsråd som utnyttjar prostituerade ger en polis, samtidigt en rånare, alibi i samband med ett väpnat rån, därför att polisen i fråga ser genom fingrarna med att statsrådet har en sådan här förbindelse, till och med förser den prostituerade kvinnan med ett hundkoppel, trots att hon inte har någon hund.

I filmen hanteras det här försiktigt – Hans Villius spelar för övrigt justitieministern – men alla vi som var med på den här tiden vet ju, att den här delen av historien anspelade på Lennart Geijer, justitieminster i Olof Palmes regering. Leif G W Persson hade för övrigt själv jobbat hos Geijer och hamnade sedan länge ute i kylan, medan justitieministern åtminstone för den närmaste tiden klarade sig, bland annat genom att få uppbackning av statsministern.

Allt det här kastar förstås ljus över filmens dystra slut. Men låt oss ta det från början.

Två poliser, kriminalinspektörer, Jarnebring (Sven Wollter) och Johansson (Tomas von Brömsen), är ute på uppdrag i sin bil, när de plötsligt via radio dirigeras till en bank, där det pågår ett väpnat rån. Brottsplatsen och dess omgivning blir därefter platser för dramatiska och idylliska händelser, de senare med samband till dagens datum, 13 december: Den maskerade rånaren länsar hänsynslöst banken på pengar – bytet blir 395.000 kronor, visar det sig senare – medan han skrämmer kunder och personal halvt från vettet. Sen tågar det där luciatåget med skolbarn in. Jarnebring och Johansson tar utomhus upp jakten på rånaren, men han undkommer.

Poliserna förhör förstås vittnen, men några av dem blir mördade – för att de har känt igen rånaren? Hemma hos ett av de här offren hittar vårt polispar ett foto från en grisfest på Mallorca, där inte bara den dödade grabben och den nu likaså mördade alkoholiserade sportjournalisten Olsson är med på bild utan också en polis vid namn Kjell Göran Hedberg (Rico Rönnberg), som arbetar vid Säkerhetspolisen.

Våra båda poliser har, på grund av sin närvaro vid rånet, knutits till våldsroteln för att där kunna forstsätta efterforskningarna, men när de för chefen där, Dahlgren (Ernst Günther), framför sina misstankar – det finns annat också på den här Hedberg – ändar detta i att Hedberg får alibi av självaste justitieministern.

Det händer sedan också andra, märkliga saker. Gamla fru Wahlberg, som bor under den prostituerade Eva Zetterberg (Nina Gunke) och tidigare beredvilligt har berättat om ministerns besök där, minns plötsligt inte längre någonting.

Också annat material, som fotonegativ som dokumenterar den här förbindelsen, försvinner plötsligt, troligen genom Säkerhetspolisens ingripande.

Alltsammans är spännande och filmiskt väl berättat, men jag vill avslutningsvis poängtera, att det finns en risk med att, som jag gör ovan, så uttryckligt koppla samman filmens fiktiva historia med den nog så reella geijeraffären: Mycket av det jag berättar ovan hör över huvud taget inte ihop med den utan är fiktion, skicklig sådan men ändå en deckarstory, signerade Leif G W Persson.

En inte helt ny historia

Jag har sett James Mangolds ”Knight and Day” (2010) två gånger, senast nu i TV. Jag skriver ju ganska ofta om filmer, men jag ser i själva verket långt fler än dem jag har valt att recensera.

”Knight and Day” är om man ser till filmhandlingen och karaktärerna en ganska usel film, men den är åtminstone bitvis roande. Fast det som lockar mig att skriva är att regissören och även manusförfattaren, Patrick O’Neill, så uppenbart har haft en av mina favoritfilmer, Alfred Hitchcocks ”I sista minuten” som inspirationskälla, och jag tänker då inte bara på den kvinnliga huvudpersonens, bilreparatören June Carter (Cameron Diaz), blonda skönhet. Fast i den här aktuella filmen har den kvinnliga och den manliga huvudpersonen, Roy Miller (Tom Cruise) omvända roller: Han är, fast avhoppad visar det sig, CIA-agent, medan hon är oskulden som oavsiktligt dras in i historien. Även resten av handlingen har paralleller i respektive film: Det rör sig om spionage/industrispionage. Omständigheterna för de agerande till olika platser, där det händer dramatiska saker.

Fast jag vill inte överdriva det här, detta eftersom ”Knight and Day” är en så påtagligt mycket sämre berättad historia – ibland begriper man inte varför de agerande hamnar just där de hamnar, hur CIA får reda på var de håller hus och varför de är just i Alperna eller Spanien. (Ibland tror jag att faktorer som att få med tjurrusningsscener har varit det främsta skälet till valet av plats.) Och varifrån kommer klädespersedlar som en baddräkt – observera att det här är en amerikanskt kysk film – när de ett slag visatas på en ö i, tror jag, Karibien?

Filmen börjar ändå klassiskt hyggligt, med att Havens, på väg hem till sin systers bröllop, råkar kollidera ett par gånger med Miller på flygplatsen (avsiktligt från hans sida, visar det sig) och på så sätt i sitt bagage får med ett avhonom stulet föremål. CIA, som jagar honom, har sett till att tömma det plan han ska åka med på övriga passagerare – men eftersom de nu tror att Havens är lierad med Miller, får även hon biljett till planet, nästan tomt visar det sig. Men där sitter förstås Miller, och de börjar prata med varann. När hon sen går på WC, utbryter helvetet i resten av planet. Men Miller tar den ene efter den andre av daga, så när Havens kommer ut från toan och planet hamnar i en luftgrop, ramlar det ut en rad döda män ur sina stolar och ut i mittgången. Det visar sig att Miller har skjutit även piloterna, men han kan naturligtvis flyga plan också – han klarar allt – och landar det på en autostrada med biltrafik, varefter de hamnar i en sädesåker. (När han har fått ut Havens ur planet, exploderar detta och brinner upp. (Minns ni en liknande scen med ett besprutningsplan i ”I sista minuten”?)

Så småningom får man vara med om biljakter och långt fler eldstrider än vad som skulle behövas, och den här historien har partier, alltid våldsamma, som alltså äger rum även i andra länder, i Europa.

Hela historien förtjänar inte att återberättas i alla sina detaljer, men man måste rimligen ändå nämna, att den före detta agenten Miller har lagt rabarber på ett närmast evigt fungerande batteri, benämnt Zephyr. Det visar sig också, även om Miller länge för Havens bakom ljuset, att han faktiskt har snott det här batteriet och är på flykt från CIA.

CIA har vid det här laget förstått, att Havens inte är någon kumpan till Miller och berättar hur det förhåller sig för henne, och när han efter en våldsam strid besegras och förs till sjukhus, skickas hon hem.

Men strax därefter kommer en för oss välbekant kvinna i sjuksköterskedräkt in till patienten och skjutsar i väg honom i hans rullsäng. Och sen förstår man att de här båda ger sig i väg på en mycket lång resa utomlands, förhoppningsvis utom räckhåll för CIA. Så åtminstone upplösningen är lite fräck, igen.

Mer mysdeckare än thriller

Det som främst intresserar mig och får mig att se den svenska deckarfilmen ”Tärningen är kastad” från 1960 är manusförfattarna: dels en nestor bland de svenska deckarförfattarna, Vic Suneson, dels Kerstin Ekman, som ju i yngre dagar skrev en del egna deckare. Hur det kom sig att de här båda i det här fallet kopplades ihop vet jag inte – regissören, Rolf Husberg, var ju heller inte känd för deckarfilmer.

Nå, det blev en välspelad om än inte ohyggligt spännande film av det här.

På sätt och vis är grundkonstruktionen i den metalitterär. Jerk Domare (Åke Falck) gör en populär deckarserie för TV, ”Tärningen är kastad”, och testar en rad uppslag på hur man kan få mord att se ut som självmord.

När sedan TV-teknikern Leif Hagman (Jan Malmsjö) hittas död – hängd – i TV-studion, faller polisens misstankar på Domare, eftersom han dagen före har presenterat en snarlik mord/självmordsteori. En smula kul för oss som är bekanta med Kalle Blomkvist är det att undersökningen leds av kriminalkommissarie Björk, mittåt: Odd, i skepnad av Sigge Fürst.

På klassiskt deckarmanér riktas sökljuset på den ena efter den andre i TV-teamet. Framför allt är det den först misstänkte, den i deckarintriger förfarne Åke Domare, som känner de övriga på pulsen och därmed för utredningen framåt.

Samtidigt fortsätter han att testa nya intriger och mordmetoder för sin TV-serie. Ett av de senare är förgiftade cigarretter – alla rökte kopiöst på den här tiden – och då passar någon på att placera två sådana, som Domare har testpreparerat (varför begriper jag inte riktigt), i ett glas vid hans arbetsplats. En sådan bjuder han intet ont anande en besökande poet, Dag Serén (Allan Edwall) på, men genom att snabbt tillkalla ambulans lyckas han ändå rädda poeten.

Samtidigt hittar man ett riktigt lik i källaren, den sedan sommaren försvunna Inger Brett. På klassiskt sätt testas flera agerande som tänkbara mördare, men sen visar det sig, att den skyldige är hennes make, skådespelaren Leonard Brett, spelad av Gunnar Sjöberg.

För övrigt är skådespelarprestationerna genomgående goda, vilket säkert har att göra med att rollerna görs av rutinerade skådespelare, utöver de nämnda sådana som Anita Björk, Sven Lindberg, Gio Petré, Sif Ruud, Toivo Pawlo och Olof Thunberg.

Fånarna på slottet

Jag hör inte till dem som har lockats att läsa varje ny deckare av Liza Marklund om hennes deckarhjälte, journalisten Annika Bengtzon. Men eftersom filmerna om henne, med Malin Crépin i huvudrollen, nu går i TV på söndagskvällarna, har jag lockats att se även ”Prime Time” från 2012 – som bok kom den redan 2002, men jag har alltså inte läst den.

Regissör för den här filmatiseringen är Agneta Fagerström-Olsson, som har skördat sina lagrar i andra typer av filmer, till exempel ”Seppan”, men som under senare år också har gett sig in i deckargenren, främst genom Wallander-filmatiseringar.

I den här filmen tycker jag att hon har lyckats bäst med något som ändå är sidoordnat huvudhandlingen, deckarhandlingen, nämligen det stundtals krackelerande äktenskapet mellan Annika och hennes man.

Deckarhandlingen är i det här fallet klassisk, nämligen ett mord begånget i en sluten krets, ett TV-team på ett slott, ett gäng som med spritens hjälp förvandlas till något man kunde kalla ”Fånarna på slottet”. Den som dör – blir skjuten – är programledaren Michelle Carlsson (Josephine Bornebusch), och bland de närvarande – och misstänkta – finns bland annat Annikas kompis Anna Snapphane (Moa Gammel).

Inte minst på grund av det senare beslutar sig Annica för att gräva mer i saken, och filmiskt löser Fagerström-Olsson det här på ett ganska traditionellt sätt: samtal glider över i gestaltade tillbakablickar.

Och så småningom visar det sig att den skyldiga – inte Annikas kompis – drevs av driften att slå vakt om position och maktrevir.

Liza Marklund-filmatisering

Jag är deckarläsare och läste också Liza Marklunds första deckare i kvällstidningsmiljö med Annika Bengtzon som inte bara journalist utan också brottsutredare. Men jag la snart av, ”Nobels testamente” från 2006 har jag till exempel inte läst.

Däremot har jag sett ”Nobels testamente” som film (2012) med Peter Flinth som regissör.

I den här historien har Annika Bengtzon (spelad av Malin Crépin) fått i uppdrag att bevaka nobelfesten, och eftersom jag själv genom egen erfarenhet kan den miljön, tycker jag att det är kul att se autentiska bilder mixade med filminslag. Mordet i den här historien äger rum under dansen, som följer middagen, och ganska snart fylls jag av tvivel om att den här mycket välbevakade miljön skulle vara någon riktigt väl vald plats för ett planerat mord med skjutvapen, även om det är en spännande plats för ett morddrama. I början verkar en israelisk nobelpristagare vara mördarens mål – vilket alltså skulle motivera den märkligt valda platsen för mordet – men Annika kommer på att mördarens mål egentligen var pristagarens danspartner, en kvinna ur den akademiska jurykretsen. Fast ändå verkar konstruktionen ihålig: Sedan borden har brutits vid en nobelfest, håller pristagarna och de andra höjdarna tillsammans med kungligheterna främst till i ett eget galleri, och man kan inte tvärsäkert veta, om en speciell pristagare tillsammans med sin bordsdam verkligen ger sig ut i dansen i lokaliteterna intill.

Nå, kontentan är att mordet i själva verket har sin bakgrund i vetenskapliga oegentligheter och konkurrens i den krets som utser nobelpristagare i just det här ämnet. Helt glasklar är dock inte intrigen.

Vita frun, en egenartad svensk deckarfilm

För oss som växte upp under 1950-talet är Folke Mellvig (1913-1994) ett välkänt namn. Som just författare hörde han inte till de främsta av de svenska deckarförfattarna. Men han förekom ofta i radio som författare till dramatiserade deckarhistorier, så hans hjälte, kapten Hillman, var på sin tid mycket känd. Han skrev också, i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet, manus till en rad filmer med kapten Hillman (spelad av Karl-Arne Holmsten) som deckarhjälte och med Arne Mattsson som regissör.

Flera av de filmatiserade hillmandeckarna, alla med en färg i titeln, filmades året innan de utkom även i bokform. Mellvig tänkte säkert redan när han skrev filmmanus också i boktermer. Även ”Vita frun”, film 1962, gavs 1963 ut som bok.

I den här storyn har inte hustrun, Kajsa Hillman, som har spelats av flera olika skådespelerskor, någon roll, men för omväxlings skull är Freddy (Nils Hallberg) och efter ett tag även hans fästmö Sonja (Lena Granhagen) relativt tidigt på plats – så småningom dyker också kapten Hillman upp för att med sitt skarpsinne lösa den mordgåta som förstås är ett centralt tema i intrigen.

De här karaktärerna känner vi som tidigare har sett hillmanfilmer förstås lätt igen, men det är verkligen inte lika lätt att hålla reda på vilka roller annars kända skådespelare som Nils Asther, Anita Björk, Jan Malmsjö, Sif Ruud, Tor Isedal, Gio Petré, Margit Carlqvist och Hjördis Petterson spelar – dock lyckas jag så snart han dyker upp notera att den gamle TV-kändisen Olle Björklund här spelar kriminalkomissarie.

Jag förstår på slutet vem som är mördaren, men stora delar av handlingen ter sig då fortfarande lika dunkla som när jag såg dem som enskilda scener.

Så för egen del hade jag nog större glädje av exteriörbilderna från Leufsta bruk här i Uppland än av den snåriga deckarhistorien.

Melodikrysset nummer 6 2014

Vinter-OS förstör mina och många andras lördagsmorgnar. Ingen tvingar mig dess bättre att höra OS-sändningarna i radio – jag gör det heller inte – men för att bli klar till det med anledning av sportsändningarna tidigarelagda Melodikrysset, stiger jag upp halv sju.

Och det jag då tänker (och ibland säger högt) hör inte till ”Det vackraste”, för att citera Cecilia Vennersten.

Den kom tvåa i Melodifestivalen 1995, så därmed är vi inne på ett aktuellt ämne, också tangerat i dagens kryss i flera omgångar.

Dagens kryss inleddes till och med med en melodifestivallåt, ”Trivialitet” som Sylvia Vrethammar sjöng 2013.

En betydligt mer långlivad melodifestivallåt gjorde Anna Book 1986 med ABC.

2013 deltog även Eric Gadd i Melodifestivalen, med ”Vi kommer aldrig att förlora”. Men vann gjorde han ju inte för den skull.

Då är steget inte långt till hans namne Eric, med Saade i efternamn. Han har väl aldrig hört till just mina favoritet, och inte heller ”Till I Break” har fått mig att bli en av hans fans.

Det här betyder inte att jag för den skull skulle älska alla band och låtar från förr. Tages hade förvisso sina fans, men jag hörde aldrig till dem. Därmed inte sagt att deras Miss BacBaren” var något helt misslyckat.

För övrigt skrevs och framfördes det mycket halvdan musik också förr i världen. Det är bara det att mycket av det där aldrig spelas numera. Däremot plockas pärlorna fram ur skivarkivet. Och de är förstås av vitt skilda slag, och ibland dyker de upp om och om igen.

Vi förknippar till exempel ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis, men den är egentligen mycket äldre. Och här i Sverige minns vi den med Ann-Louise Hansson som ”Är du ensam ikväll?”.

En riktig gammal goding, känd i insjungning av Andrews Sisters, är ”Rum and Coca Cola”. Eldeman frågade vad det sjungs om i originalet, och jag antar att han då efterlyste det svenska ordet för drycken i fråga, rom. Fast i den svenska text, signerad Cornelis, som vi hörde Östen Warnerbring sjunga, är kombinationen en helt annan, hembränt och varm choklad. Det låter rätt jävligt.

Ytterligare två riktiga klassiker spelades.

Vera Lynn gjorde under andra världskriget internationell succé med ”We’ll Meet Again”. Hon sjöng in den redan 1939, men den blev ännu mer berömd genom den film från krigstiden den här låten ingick i. På svenska döptes låten till ”Vi möts igen”.

Ett musikinslag, ”As Time Goes By”, bidrog också till att göra ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till den succé den blev.

Inte riktigt samma kvaliteter hade TV-serien ”Miami Vice”, som jag faktiskt såg så pass många avsnitt av, att det inte var alltför svårt att komma på, att det var dess signaturmelodi vi hörde.

När det gällde ytterligare en film, var jag däremot tvungen att gissa. Jag har läst mycket Tolkien, men jag har inte sett alla filmatiseringar av hans verk, fast de ledbokstäver jag hade fått genom svaren på andra frågor fick mig att gissa, att den här spelade musiken borde förknippas med ”Hobbit”.

Jag är mer förtrogen med opera än med operett, men dagens operettmusik kände jag lätt igen: ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land”. I det här fallet var det Nicolai Gedda som sjöng.

Nu ska jag återgå till morgontidningarna, som jag inte riktigt hann med i morse på grund av det tidigarelagda Melodikrysset. Men det går väl fort att läsa dem också, eftersom de troligen innehåller en massa värdelöst vetande om vinterolympiaden.

En brud som varken är mö eller vit som snö

Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991)) har lånat titeln till sin deckare från 1957, ”Kung Liljekonvalje av Dungen” (Norstedts), ur fjärde delen av Gustaf Frödings ”Strövtåg i hembygden”, utgiven 1896.

Men i motsats till prinsessan i dikten är den försvunna – mördade, visar det sig – bruden Anneli (Maya Hansson-Bergqvist), fastän hon väljer liljekonvaljer till sin brudbukett, varken mö eller har en moral vit som snö.

Christer Wijk (Ola Rapace), som är i Skoga, envisas, som vanligt med viss assistans av Puck (Tuva Novotny), med att gräva djupare i den här historien – bruden hittas mördad ute i skogen – än vad den lokala polisen gör. Som vanligt hos Lang ljuger alla inblandade.

Alltså är det inte som den lokala polisen tror, att det är en gammal kärlek till den mördade bruden, numera bosatt i en liljekonvaljedunge i skogen, som har mördat henne, detta trots att man hittar förtvivlade kärleksbrev från honom till henne. Att han hittas hängd utanför sitt hus i skogen är – förstår Christer Wijk – ett villospår utlagt av den verklige mördaren.

Mördaren, som har ertappats med bevis av hembiträdet, hinner döda även henne, innan Christer Wijk avslöjar honom: Det är brudens styvfar, som har haft ett förhållande med styvdottern, som har dödat henne. Thomas Bolme gör rollen som Sebastian mycket rutinerat.

Det här berättas rappt och utan skygglappar i den nu aktuella filmatiseringen.

Filmen är en ganska bra småstadsskildring, både om man ser till skildringen av miljön och till skildringen av människorna i den. Också den förljugenhet som den tidens småstadsmiljöer skapade, inte minst i fråga om sexuella snedsprång, fångas väl. Rimligen är det här filmiskt de båda regissörernas, Christian Eklöws och Christopher Panevs, förtjänst, men grundhistorien är ju Maria Langs.

Ett extra plus vill jag den här gången ge för skildringen av de komplikationer Puck och Einar råkar in i inför sitt eget planerade bröllopet. Det här skildras stegvis och är en viktig bihandling, och även om Christer Wijk även den här gången skildras som en lockelse för Puck, är slutets glada grimas, med en helt annan och beredvillig dam i Christers bil, ett välinprickat filmslut.

* * *

”Kung Liljekonvalje av dungen” har filmats tidigare, av Arne Mattsson 1961. Fast den filmen fick namnet ”Ljuvlig är sommarnatten”.

Cyankalium, arsenik och även några pistolkulor

Jag har nu tagit mig igenom samtliga återutgivna deckare, skrivna av Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991). ”Farligt att förtära” (1950, nyutgiven av Norstedts 2013) utspelar sig i stockholmsk gymnasiemiljö och är därför i vissa avseenden mer realistisk än flera andra Lang-deckare – Dagmar Lange var nämligen lektor och studierektor under många herrans år.

Hon var också litteraturvetare, därmed rimligen väl skolad i svenska språket och dess litterära utövande, men gör sig ändå – har jag märkt både vid läsningen av den här boken och andra återutgivna – skyldig till små språkgrodor som vi som gick i 1950-talets skolor drillades mot.

I just den här boken lyckas hon i och för sig individualisera sina (som så ofta många) agerande, så att man kan identifiera dem utan att ständigt slå upp personförteckningen i bokens inledning. Men dess värre klarar hon inte heller i det här fallet att individualisera de agerandes språk – det låter lika, vem som än talar. Dessutom låter hon ibland sina romangestalter ibland använda ord, som aldrig hörde hemma i talspråk heller på den tiden.

Greppet att ständigt pröva de agerandes alibin är rätt tjatigt – men man förstår ju, att någon av dem som ser ut att ha ett vattentätt alibi till slut ändå kommer att avslöjas som mördaren.

Här blottläggs till slut som mordmotiv inte bara ett svek mot en mor som, övergiven av en notorisk förförare/svikare, i förtvivlan tar sitt eget liv. På den punkten är intrigen realistisk – men det här att ”rädda” ett par av förförarens/svikarens offer genom att ta dem av daga framställer mördaren som mer sjuk än vad vederbörande, i slutförhöret efter avslöjandet, verkar vara.

Mördaren ångrar sig dock på en punkt: Genom viss tafflighet i utförandet har vid ett tillfälle fel person råkat bli dödad.

Djärvt, snudd på orealistiskt, av Lang är det att i den här skolmiljön från tidigt femtiotal låta elever och lärare umgås så fritt och otvunget med varandra. (Fast även jag känner till en relation mellan en elev och hennes lärare, dock offentligt uppvisad först efter studenten – dessutom hände det här långt senare.)

Kyssar som ändar med döden

Maria Lang – Dagmar Lange – har som metod att presentera sitt persongalleri genom att minutiöst beskriva de agerandes klädsel. Huruvida alla dessa klädesplagg kom från tidens modemagasin eller speglade ett genuint intresse hos henne själv, vet jag inte.

I hennes deckare från 1953, ”Rosor, kyssar och döden” (återutgiven av Norstedts 2013), är miljön, herrgården Rödbergshyttan i Bergslagen, dessutom inbäddad i rosor. Oftast namnges rosorna inte, men på ett ställe nämns tre tehybrider vid namn: den gula President Herbert Hoover, den vita Charles Mallerin och den vita Virgo. Jag vet ju inte om de här rosorna är tillräckligt härdiga för bergslagsklimatet, men åtminstone två av dem var vid tiden för bokens publicering så pass nya att de omöjligt, som antyds på ett annat ställe i boken, kan vara bevarade delar av en gammal trädgård.

Inte för att det här spelar någon större roll, men det här stärker min läsarkänsla av att de här rosorna liksom de många namngivna klädesplaggen med sina snitt och olika färger utgör rekvisita i den teater Lan/Lange förevisar.

Däremot lyckas hon nästan aldrig individualisera sina rollfigurer genom att låta dem tala ett individuellt färgat, karaktäristiskt språk. Men i den här boken finns faktiskt en udda gubbe, Udda-Kalle, som talar bergslagsmål.

Fast nu har jag onödig länge varit bara kritisk – den här boken har faktiskt goda deckarsidor också.

Till Langs/Langes talanger hör att skapa läslockande inledningar. I den här boken får Puck och Einar Bure en inbjudan till ett förlovningskalas, och inte nog med det: Den som, till deras stora överraskning, tänker förlova sig är deras gode vän, kriminalkommissarie Christer Wijk. Och eftersom den han ska förlova sig med, Gabriella Malmer, har sitt hem, herrgården Rödbergshyttan, inte så långt från den bilväg de ändå ska ta, svänger de in i förväg för att hälsa på.

I den här miljön råkar de snart ut för mystiska händelser: gamle disponenten, Fredrik Malmer, ändrar plötsligt sitt testamente, med Christer och Puck som inkallade vittnen, och sedan på natten hör Puck egendomliga ljud och hittar disponent Malmer död och husföreståndarinnan som vakade vid bädden nedsövd, drogad.

Sedan visar det sig att det här stället ruvar på fler mysterier och hemligheter. Vad hände egentligen med den sköna Udda-Gertrud, som försvann? Fyndet av hennes lik, som har legat nedgrävt i ett par årtionden i en jordkällare, bidrar till att kasta ljus över mörka händelser, både nu och i det förflutna.

På klassiskt pusseldeckarvis avslöjar också Christer Wijk mördaren och ställer, först efter att ha gjort en kringgående rörelse, bland annat ha slagit upp sin förlovning, den som är skyldig inför entydigt utpekande bevis. Det här leder också till att mördaren tar sitt eget liv.

Man får väl lov att säga att upplösningen tog överraskande lång tid. Det fanns ju ändå en hint i form av ett markant minskat belopp i gamle disponentens ändrade testamente.