Det privata livet och det samhälleliga

Jag hade egentligen tänkt se om ”Vänd dem inte ryggen” (”Blackboard Jungle”) i eftermiddags – jag såg den när den var ny 1956, och sen dess har jag bland annat läst praktiskt taget allt av Ed McBain, som var manusförfattare. På det skulle det i sedvanlig ordning ha följt en filmartikel här på bloggen.

Men så ringde den barnledige sonen, Matti, från Stockholm och ville komma till oss och hälsa på tillsammans med lilla dottern, Ella. Och det tog förstås över både agendan och engagemanget.

Ella är ännu inte ett år men en nyfiken och orädd krabat. Hon känner sig uppenbart trygg med farfar och farmor även när pappa Matti försvinner ur rummet. Hon pratar oupphörligt, även om bara ett par av de ord hon återkommer till med lite god vilja kan tydas. Hon är jättenyfiken och undersökande, så vi tvingas för första gången på nu många år att lyfta undan ömtåliga prydnadssaker från bokhyllornas underskåp. Hon leker med de småbarnsleksaker vi plockar fram ur leksaksförrådet. Hon äter med god aptit, och hon vill absolut inte sova middag – miljön i vår lägenhet är uppenbart alldeles för intressant för det.

På eftermiddagen kommer Kerstin hem från sitt jobb och blir överraskad och glad över brorsans oaviserade besök. Sen ringer hon till skolan för att göra Viggo och Klara uppmärksamma på att lilla kusin Ella är hemma hos oss och hälsar på – och barnen kommer rusande hem, snabbare än de har gjort på länge.

Det är faktiskt en fröjd att sedan se dem sitta på golvet och leka med Ella – Ella accepterar dem genast som lekkamrater, och så här roligt tror jag inte att de större barnen heller har haft på mycket länge.

Matti beslutr sig för att tillsammans med Ella stanna också över middag – jag har tidigare bjudit på hemgjord pyttipanna och stekt ägg till lunch – så Kerstin snor ihop en kycklingmiddag på kort tid. Birgitta och jag ska nämligen gå på S-föreningens möte. Så vi hinner avsluta samvaron hemma med gemensam middag med barn och barnbarn.

Sen kilar jag och Birgitta i väg till ett möte med Svartbäckens socialdemokratiska förening, årsmöte dessutom. Det hålls i en källarlokal inte långt från vårt hus, så vi hinner fram precis i tid.

Själva årsmötesförhandlingarna genomförs snabbt och effektivt och utan några konflikter, och om dem finns inte mycket att förtälja. I stället är det två andra frågor som väcker vår diskussionslust.

Inbjuden gästtalare är Johan Pelling, som skärskådar bostadspolitiken, allmänt men med tyngdpunkt i Uppsala. Det blir en livlig och bra diskussion om bostadsbrist, hyresnivåer, segregation och annat – både jag och Birgitta deltar i debatten.

Och under Övriga frågor informerar Inger Grandell om det hot om eventuell nedläggning av vår konsumbutik som uppenbart finns men som kringgärdas av hemlighetsmakeri.

Någon nedläggning ska i alla fall inte få ske bakom ryggen på trogna konsummedlemmar som Enn Kokk och Birgitta Dahl. Räkna med ett jävla liv, om det skulle vara sant! Lördagen den 2 mars klockan 12.00-15.00 finns både butiksföreståndaren och en representant för distriktsstyrelsen i butiken för en medlemsaktivitet, och då tänker vi se till att det blir en sådan.

Håkan Östlundh går över till att skriva underhållningslitteratur

Jag gillade Håkan Östlundhs deckare i hans sommarmiljö, Gotland.

Med ”Jag ska fånga en ängel” (2010) byter han miljö, till Sollentuna (och en smula Stockholm) men också genre: boken handlar i och för sig delvis om ett kriminalfall, men den kallas på omslaget roman. Tyvärr är ”Jag ska fånga en ängel” mest en underhållningsroman, och följaktligen har han nu också sökt sig till ett passande förlag, Forum.

Dess kriminalhistoria, med våld av unga mot andra unga, lyckas aldrig riktigt fånga min uppmärksamhet, och dess kärlekshistoria mellan polisen, frånskild, och en förläggare, gift, gör mig trots sina erotiska detaljer inte det minsta upphetsad. Så det har tagit en fullkomligt osannolik tid för mig att läsa ut den boken.

In i det sista hoppades jag hitta något försonande med den här historien. Men alla sådana förhoppningar kom på skam. I det här fallet hjälper det inte, att språket är välvårdat och att Östlundh strör in välvalda miljödetaljer i storyn. Det är själva storyn som inte håller.

Besök i Vilda västern

Några av er som har kommit i kontakt med den här bloggen och läst det jag har skrivit om litteratur, film och musik kanske tror att jag bara intresserar mig för kvalitativt högstående kulturyttringar. Men så är det inte. Jag har alltid också haft en dragning till det man brukar kalla populärkultur. Det syns väl tydligast när jag skriver om fenomen som Melodikrysset och Melodifestivalen.

Men jag har alltid också dragits till till exempel schablonartade deckare i bokform, kriminalare i TV och annat som just har schabloner som uttryckssätt. Tecknade serier läser jag nästan urskillningslöst.

I eftermiddags fördrev jag en dryg timme med att i TV se ”Cimarron Strip: Sound of a Dream”, en amerikansk västernfilm från 1968. Den är nummer 19 i en serie om 23, och även om den är hyggligt välgjord i sin genre, finns det ju knappast någon anledning för en gammal cineast att recensera den i vanlig mening.

Många av de förväntade schablonerna – det är ju delvis just för dem man ser filmer som den här – finns där förstås: maktkamp, attraktion mellan pojke-flicka, boskapsstjälande indianer, en saloon dit man inte går för att hålla sig nykter, en avgörande pistolduell. Och lite överraskande är den ändå i det att den upproriske sergeant som vi först tror är hjälten med moralen visar sig vara något annat.

Men sen slås jag också av att styrkan, manifesterad i publiksiffror, hos åtminstone de hyggligt välgjorda filmerna i den här genren och likande genrer är att de lockar stor publik genom att ha en tydlig och begriplig handling.

Det senare saknar jag hos många av de TV-deckare som produceras i dag, också här i Sverige.

Deckare i politisk miljö

Deckare kan skrivas på många olika sätt. Vi som är förtrogna med genren vet att det också finns en nisch av samhällskritiska, om man så vill politiska deckare – i Sverige har sådana skrivits av till exempel Maj Sjöwall & Per Wahlöö samt Henning Mankell.

Mycket långt från dem, både politiskt och när det gäller infallsvinklar, befann sig Bo Balderson, som på sjuttiotalet sålde deckare i stora upplagor. På sin tid gav den här pseudonymen, för det var fråga om en sådan, upphov till en gissningslek i kvällstidningarna om vem som dolde sig bakom namnet Balderson, vilket väl bidrog till att höja upplagorna. Många kända personer, en del av dem med politisk anknytning, pekades ut, men i själva verket var Balderson, om jag minns rätt, en till Irland avflyttad svensk gymnasielärare.

Till och med jag har fått frågan, om jag var Balderson, och jag förstår den på ett sätt: Jag läser deckare, och till mina egenskaper hör att jag kan se även de komiska sidorna av politiken, men den där teorin föll i mitt fall redan på att jag var mycket mer hemmastadd i maktens labyrinter än vad Balderson uppenbarligen var.

I nummer 17 1975 (28 oktober) av Aktuellt i politiken (s) recenserade jag höstens Balderson:

Mord med talmansklubba

Höstens Bo Balderson heter ”Mord, herr talman” (Bonniers). Trots titeln utspelas den till en ringa del i maktens korridorer. Mordet med talmansklubban och mellanspelet i riksdagens utrymme för grovsopor förmår knappast ge boken så att säga politisk lokalfärg. Kapitlet om flygkaparen känns bara påklistrat och är dessutom reaktionärt på ett rent osmakligt sätt, vilket inte alltid kännetecknar Balderson.

Nej, Statsrådet lever ett eget liv, befriat från verkligheten.

Och som litterär figur har han onekligen sina poänger.

Baldersons styrka är det kåserande, ibland småreaktionära perpektivet på tillvaron, vilket kombineras med ett sinne för situationskomik, understundom slapstick. Historien om marmeladsmugglingen och rymningen från häktet gör till exempel att man är beredd att förlåta Balderson en och annan av hans åsikter.

Trenters ”Färjkarlen” som serie

Jag är deckarläsare men en ganska kräsen och selektiv sådan. En gång i världen upptäckte jag Stieg Trenter som en spänningsförfattare som hade det där lilla extra. Hans intriger fångade ens intresse, och så fanns där som återkommande ingredienser kärleksfullt skildrade stockholmsmiljöer och så beskrivningar av mat och dryck som fick det att vattnas i munnen.

Allt det här fanns också i Trenters deckare från 1961, ”Färjkarlen” (Bonniers). Dessutom hade bokens intrig sin utgångspunkt i något då mycket aktuellt, bärgningen av regalskeppet Vasa, som vi som inte fanns på plats också kunde följa genom rapporteringen i TV.

Trenter leker med tanken att en av dykarna i vraket hittar en skattkista och lyckas smussla undan den, fortfarande på havsbottnen, för att vid någon senare mer lämplig tidpunkt kunna återvända och själv lägga rabarber på den och dess innehåll.

Två år senare, i april 1961, är en ung dam, Kerstin Ahlmark, på sjukbesök hos en kollega, som bor på djurgårdssidan. När hon nästan är framme vid färjan, ser hon tre personer: en man och en kvinna som stöttar en tredje som möjligen är sjuk eller kraftigt berusad – de försvinner i en parkerad bil.

Själv går hon ombord på en färja, som just är på väg ut. Den är helt tom på övriga passagerare och byter plötsligt kurs – uppenbart är den inte på väg mot Slussen. Hon börjar söka efter personal men finner också styrhytten tom. När hon förvirrat letar vidare, dyker det plötsligt upp någon bakom henne och söver henne. Med tungt huvud och ännu mer förvirrad vaknar hon upp hemma i sängen. Håller hon också på att bli sjuk? Var alltsammans en feberdröm?

Men sen ser hon i tidningen en bild på den fulle eller sjuke. Han har hittats död, överkörd.

Den här inledningen har Jakob Nilsson lyckats tämligen väl med i sin serieversion av ”Färjkarlen” (Kartago, 2012).

Också huvuddragen i den övriga, ganska komplicerade historien, som jag inte ska återberätta i detalj, återges korrekt men kanske inte lika spännande av Nilsson. Den där ursprungliga bokspänningen vill inte riktigt infinna sig ens när Harry Friberg, efter det att även han har inträtt i handlingen, råkar illa ut: blir närapå dränkt vid ett tillfälle, sövs ner vid ett annat. Men innan dramat är över åker de skyldiga fast, och man förstår deras roll och motiv i den här historien. Vesper Jonsson, Harrys vän vid polisen, dyker upp i rätt ögonblick och sätter fast de skyldiga.

Vesper Jonsson förekommer relativt sparsamt i den här historien, men Jakob Nilsson missar förstås inte de tillfällen som ges att skildra hans fäbless för god mat och dryck – också några stockholmskrogar förekommer i handlingen.

Över huvud taget har Jakob Nilsson öga för de stockholmsmiljöer Trenter har skildrat med sådan kärlek. Här måste Nilsson ha använt sig av fotografier som förlagor – skildrar man Stockholm i början av 1960-talet, får där ju inte förekomma några modernistiska felsteg.

Nilsson är en utmärkt tecknare, som månar om detaljerna – i stilen påminner han ganska mycket om Hergé, Tintins skapare, vilket är menat som beröm. Dock är han inte riktigt lika bra på action.

Hitchcocks sista film

Alfred Hitchcock (1899-1980) gjorde sin allra sista film, ”Arvet” (”Family Plot”). 1976. Den fick sval kritik, och den hör förvisso inte till hans bästa filmer, men den innehåller ändå partier som påminner om hans storhetsdagar.

Filmen, baserad på ett manus av Ernest Lehman, har en del longörer, särskilt i början, då det också dröjer innan man får grepp om intrigen och de båda par, inget av dem något dygdemönster, som lite av en slump konfronteras med varann.

Det ena paret är dock bara småifflare jämfört med det andra. Hon, Blanche Tyler (Barbara Harris) har specialiserat sig på att, med viss (ande)hjälp av sin pojkvän George Lumley (Bruce Dern), lura av äldre arvtanter, i det aktuella fallet Julia Rainbird (Cathleen Nesbitt), pengar.

Den åldrande Julia har dåligt samvete för att hon aldrig har gjort något för sin systers, dock inte hennes mans, båda för länge sen döda, son. Alltså: lever han och var finns han i så fall? Inför utsikten att som hittelön få 10.000 dollar åtar hon sig genast att med hjälp av sina ”mediala gåvor” hitta den försvunne.

Under tiden, och här är filmen lite oklar, får vi stifta bekantskap med den försvunne utomäktenskaplige systersonen Arthur Adamson (William Devane), som visar sig vara en ännu mer avancerad skurk. Med hjälp av fästmön Fran (Karen Black) plus kidnapping lägger han rabarber på en jättestor diamant – han har för övrigt sin officiella försörjning som diamantahandlare.

Ett hitchcockskt mysterium blir den här historien först när Arthur besöker kyrkogården och mellan den avlidna systerns till den rika tanten och hennes mans gravar hittar en gravsten över den försvunne sonen men finner att det inte finns någa papper på att denne verkligen har dött.

Under jakten på systersonen råkar sedan George ut för det slags äventyr som vi förknippar med många av Hitchcocks filmer. Han spårar först upp Joseph P Maloney (Ed Lauter), en sjaskig mackföreståndare som tycks veta något om den försvunne arvingen. Maloney, som ibland används som underhuggare till Adamson, identisk med den försvunne Shoebridge, fifflar med George Lumleys bil – denne är taxichaufför – så att bromsarna inte tar på en starkt utförslutande och krokig väg med branter på sidorna. (Den här dödligt farliga bilfärden påminner om men är otäckare än den som förekommer i en annan och som helhet bättre hitchcockfilm, ”I sista minuten”.) George och Blanche kryper, kanske på grund av tur, kanske på grund av George’s manöverskicklighet, till slut i alla fall ur bilvraket, omskakade och med blessyrer men ändå vid liv. Men än har Maloney, som har följt efter dem i sin egen bil,inte gett upp. Han har vänt sin bil och försöker i full karriär köra över dem. De lyckas hoppa undan – men Maloney själv störtar med bil och allt utför ett stup vid vägkanten och omkommer.

Vid hans begravning avslöjar änkan, efter att ha utsatts för hårda påtryckningar, var man kan få tag på Arthur Adamson, alias Edward Shoebridge. Ett besök på hans begravningsbyrå – hans försörjningsfasad – leder Blanche vidare till hans villa. Ingen öppnar när hon ringer på dörrklockan,men när hon har skrivit ett meddelande och låtsas ha gått därifrån, kliver hon fram och försöker ta det hela från den vänliga sidan: ett stort arv väntar Arthur/Edward bara han ger sig till känna för sin moster. Men Arthur/Edward ser vid det här laget störe risker än möjligheter med att ge sig till känna, så Blanche tas till fånga, sövs och binds. Fran och Arthur/Edward ger sig i bil i väg för att fånga in även George.

Denne har under tdien tagit sig fram till deras villa och tar sig först in i garaget, där han hittar Blanches väska. Fylld av onda aningar tar han sig vidare in i huset. Han hittar henne, och hinner också befria henne – men under tiden har Fran och Arthur/Edward återvänt till sitt hus.

Det blir en dramatisk final där George på ett nästan mirakulöst sätt till slut lyckas låsa in Fran och Arthur/Edward.

Just innan han ska ringa polisen, hittar han den jättelika diamant paret i huset har tillskansat sig. Den låter han försvinna i sin egen ficka innan han fullföljer sina intentioner och ringer polisen.

Ett mord på Fjällbacka

Jag är en inbiten deckarläsare men ganska selektiv när det gäller att välja deckare. Deckare ska förstås vara spännande men också beskriva människor som väcker ens intresse, gärna också innehålla miljöskildringar som gör dem till något mer än bara spänningshistorier. Stieg Trenters lysande stockholmsbilder och H-K Rönbloms småstadsskildringar hör till det som i mina ögon gör deckare läsvärda.

Camilla Läckberg hör, trots de stora upplagor hon har nått med sina deckare, inte till de författare jag har läst – min erfarenhet är att kvantitet inte alltid är lika med kvalitet.

Läckberg har mutat in Fjällbacka i Bohuslän som sitt deckarrevir. Jag har varit i Bohuslän sommartid, till och med tillbringat några semesterveckor där tillsammans med Birgitta. dock inte i Fjällbacka, så när TV i går visade filmatiseringen av Läckbergs ”Fjällbackamorden”, bänkade vi oss framför TVn. Men inte ens de somriga miljöbilder som fanns inströdda i den rätt förvirrade handlingen fick oss att se blitt på det här spektaklet.

Jag är som sagt en ganska van deckarläsare och ser inte så sällan deckare på TV, men den här historien föstod ingen av oss förrän upplösningen, på känt deckarmaner, presenterades på slutet. Det som framför allt irriterade var myllret av människor som, utan att man ens hann lära sig namnen på dem och alltid fick klart för sig vilka de var, strömmade förbi i TV-rutan. Alltsammans var ett sammelsurium, och när vi redan var mycket långt in i filmen, tittasde vi på varann och jag sa vad vi båda tänkte: ”Jag förstår inte ett förbannat dugg!” Till detta bör jag kägga att vi båda var spik nyktra.

En gång under den här filmens gång skrattade jag dock högt: när jag såg scenen där konstnären målade damen på tavlan som förorsakade de här morden.

Det var inget snällt skratt.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.

Kjell Eriksson i en av honom själv spräckt spegel

När jag läser deckare har jag en förkärlek för lite udda böcker, vars agerande, miljöer och intriger ger någonting mer än den där utstuderat konstruerade spänningen som tycks locka så många deckarläsre. Kort sagt: böckerna ska också ha andra kvalitéer än spänningsmomentet för att locka mig.

Av just de här skälen har jag läst och gillat Kjell Erikssons polisromaner, detta trots att de ofta har brutit mot de etablerade reglerna för deckargenren. Whodunit har inte alltid varit de här deckarnas signum – enligt gängse normer har vi ibland alldeles för tidigt fått veta vem som var den skyldige – och det har också hänt att vi har kommit mördaren så nära, att vi har förstått hans motiv, någon gång kanske till och med lite mer. Och Eriksson har låtit oss få möta människor och miljöer, som inte är så vanliga i spänningsvärlden. Den som vill läsa mer om de här deckarna kan gå vidare till Kulturspegeln, Deckare.

Många av miljöerna, hämtade från olika delar av Uppsala och Uppland, har jag av naturliga skäl varit bekant med, och när jag nu har läst hans ”Simma i mörker” (Ordfront, 2012), har jag fått ytterligare nycklar: på flera ställen berättar han om verkliga människor och händelser som han har vävt in i sina kriminalromaner.

Den här memoarboken, av Eriksson själv betecknad som ”En självbiografisk klassresa”, är intressant i båda nämnda avseendena, som självbiografi och för sitt klassperspektiv. Dock är den också problematisk i båda avseendena.

Som självbiografi är den fragmentarisk och, framför allt, okronologisk – läsaren får själv lista ut tidsaxeln i den.

Jag kommer själv från arbetarklass och känner stor sympati för att Eriksson, uppvuxen i en genuin arbetarmiljö här i Uppsala, har kvar det klassperspektiv på livet som fanns i det Almtuna han växte upp i. Men de flesta i den miljö han växte upp i var sossar, och han själv var, om än under en mycket kort period, med I SSU; 1968 gick han också i det socialdemokratiska Första maj-tåget.

Som många andra sögs han med i den revolutionära våg som kom med FNL-grupperna och de nya kommunistiska grupperingar som bildade det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster. Så småningom gör han upp också med det maoistiska KFML/SKP, som han blev aktiv i, men jag tycker inte att han egentligen ger någon ordentlig förklaring till varför han för egen del lämnade socialdemokratin.

Några kända socialdemokratiska rikspolitiker får sina fiskar varma, men bara i en hatuppräkning – de hör inte till mina favoriter heller, men Kjell Erikssons problem är att så många av de av honom nämnda fick en politisk roll värd att tala om först långt efter det att han själv hade lämnat socialdemokratin. Några av SSUarna från hans egen tid – jag känner dem alla – nämner han vid efternamn, dock utan att egentligen säga något annat om dem än att de inte kunde hålla honom kvar men själva senare fick politiska förtroendeuppdrag, och en lite äldre SSUare, den nyligen avlidne Kjell Johansson, i boken benämnd KJ, skildrar han rent av med sympati.

Över huvud taget förstår jag inte vitsen med att benämna ett stort antal av de omnämnda personerna med initialer – för mig som deckarläsare är det ju ändå ganska lätt att lista ut att HN = Håkan Nesser. Dessutom: Nesser omnämns ju med sympati, medan Kerstin Ekman, som Eriksson är kritisk mot, omnämns med namn. Och på tal om deckarförfattare förstår jag inte Kjell Erikssons slängar mot Arnaldur Indriðason, som för övrigt skriver lika egensinniga och läsvärda deckare som Eriksson själv.

I andra avseenden kan Kjell Eriksson vara knivskarp. Jag är genom lång och trägen forskning ganska förtrogen med 1960- och 1970-talens vänstergrupperingar och har också gett ut både häften och böcker om dessa, men i ett fall, Arbetarlistan, till vars bildande Kjell Eriksson mycket aktivt bidrog, lägger han nu fram en mycket intressant redogörelse, som framför allt förklarar den här partibildningens snabba nedgång och fall.

Också hans, om än fläckvisa, skildring av ett delvis redan svunnet Arbetaruppsala och enskilda människor där är värdefull, särskilt för oss uppsalabor.

Själv har Kjell nu lämnat sitt Uppsala; han bor växelvis i Brasilien och Spanien. (Och han har genom åren vid det här laget hunnit vistas också i många andra länder, vilket framgår både av självbiografin och av miljöerna i flera av deckarna.) Han har sålt villan och redan dess förinnan också sin plantskola – han berättar för övrigt i sin memoarbok om hur han länge växlade mellan å ena sidan anläggningsarbete och arbete i handelsträdgård utomhus och å andra sidan sitt författande.

Dess förinnan hade den här stadskillen under en lång period arbetat inom Lantarbetareförbundet.

Jag känner honom en smula – vi var för några år sen samtidigt aktiva inom Ordfront i Uppsala, han som ordförande, jag som kassör – och vi fick, trots våra olika politiska utgångspunkter, ett mycket bra förhållande till varann, men det betyder inte, att jag i alla avseenden förstår mig på honom ens efter den här självbiografiska boken.

Varför kan han aldrig slå sig till ro för gott någonstans? Varför har han bytt kvinnlig partner så många gånger? (Jag har träffat en av dem några gånger, men i den här boken nämner han ett antal.) Varför tröttnar han på organisationer och sammanhang han har hört hemma i?

Jag har under läsningen av den här memoarboken någon gång funderat över om några drogintensiva år strax efter mitten på sextiotalet – han skriver själv om dem – plus senare, ibland inte särskilt måttfullt, alkoholbruk kan ha bidragit till den här eviga oron, men jag tror att de kanske snarare också de är symtom på något slags inre oro, den som både i unga år fick honom att, trots en uppenbar begåvning, vända ryggen till skolan och den som alltså senare i livet har fått honom att hoppa från tuva till tuva, vid ett tillfälle – som han själv skriver om – också att bli intagen på Ulleråker.

Bli inte förbannad nu, Kjell! Jag gillar dig, även om jag har en del frågetecken kring delar av innehållet i den här boken.

Melodikrysset nummer 49 2012

Dagens kryss avslutades med den, tror jag, lättaste frågan hittills i kryssets historia. Vi hörde Loreens vinnarlåt i årets melodifestival och Eurovision Song Contest, ”Euphoria”. Ur den svenska programtiteln skulle vi klara att extrahera ordet melodi.

Och så sent som i går kväll såg jag och många andra ”På spåret” i TV. I går tog oss Kristian Luuk, estländare liksom jag, bland annat med till Tallinn, där jag förstås har varit ett otal gånger. I krysset skulle vi dock veta vem som har komponerat signaturmelodin till programmet, ”Jernbanegaloppen”: dansken Hans Christian Lumbye. Fast numera störs jag ibland av att resorna till det sökta slutmålet inte längre företas med järnväg, eftersom ju då den dubbla associationen i programtiteln går förlorad.

Från en TV-serie, en brittisk sådan, hade också huvudfiguren i en annan fråga hämtats. TV-signaturer fastnar nästan aldrig i mitt musikminne, men jag har ju läst alla Sir Arthur Conan Doyle’s böcker om Sherlock Holmes och vet att han sällan ses utan pipan.

Sherlock Holmes har jag sett i olika filmatiseringar, däremot inte den svenska filmen ”PS Sista sommaren” från 1988. Tone Norum och Tommy Nilsson gjorde låten i den, ”Allt som jag känner”, redan 1987, men den blev riktigt stor året därpå, då den bland annat låg på Svensktoppen i 35 veckor.

En annan av dagens ljudillustrationer, ”Köp hjärtan”, ingick i flera filmer från 1930- och 1940-talen. Här måste man dock – som jag – också minnas texten: ”så är mitt namnanrop: Jag älskar dig”.

Också Nils Pernes och Sven Paddocks ”Världen är full av violer” har förekommit i film, faktiskt flera sådana, men först i ”Gröna hissen” (1944). Som Anders Eldeman antydde hade den en revyförlaga.

På musikalscenerna hör Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices ”Evita” hemma. Jag antar att fler än jag tyckte att det var ganska lätt att identifiera ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

”Drutten och Gena”, även kallad ”Drutten och krokodilen”, sändes i svensk TV 1973-1988, och eftersom jag på den tiden hade barn i rätt åldrar, har jag sett ganska mycket av den här serien med rysk förlaga. Hur bekant är den för dagens barn?

Evert Taube är jag väl förtrogen med – jag har allt av honom på skiva. Hans ”Nocturne” från 1966, som börjar ”Sov på min arm”, har jag rent av återgett här på bloggen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Monica Zetterlund har jag också allt av på skiva. Jag har mött henne personligen, och jag har hört henne både på revyscen och på socialdemokratiska valmöten. Hon var en underbar artist, så också i ”Under vinrankan”, som vi fick höra i dag.

Jag har också allt med Aston Reymers Rivaler, ett band med ett suveränt gung. De skrev en del stockholmsanknutet material, till exempel ”Stockholms ström”, och jag har hört dem spela live på Sergels torg, utan entréavgift. Sergels torg formligen gungade; många i publiken dansade till musiken.

Det där smittsamma gunget finns också i ”Upside Down” med Diana Ross, som får avsluta dagens redovisning.

Nu ska jag ha lite paus, men senare i dag ska jag gå på 110-tioårsjubileum: Laboremus, min gamla socialdemokratiska förening från studenttiden, existerar fortfarande och lever ett mycket vitalt liv vid denna höga ålder.