Melodikrysset nr 43 2007

I dagens melodikryss fanns det väl egentligen inget som jag tyckte var våldsamt svårt. Jag mindes för all del inte utan vidare, att 2003 års Eurovision Song Contest vanns av Turkiet, men soundet lät turkiskt – jag gillar när musiken i tävlingsbidragen har nationella drag – och jag hade redan sista bokstaven, t. Sen har jag förstås kontrollgooglat och fått reda på att vinnarmelodin på engelska hette ”Every Way That I Can” och sjöngs av Sertab Erener.

Jag är inte den som låtsas ha hört låtar som jag definitivt inte har hört. ”Kom karavaner” med Søs Fenger och Anders Glenmark hade jag mig veterligen inte tidigare hört – men jag klarade frågan på att jag kände igen Anders Glenmarks röst.

Ungefär samma sak hände, när jag hörde ”Solsken”: Jag kände igen Per Gessles röst och mindes därefter snabbt, att den här låten gjordes av Gyllene Tider, vilket skulle ge svarsinitialerna GT.

Också Rod Stewarts röst är lätt att känna igen. Här sjöng han ”All for Love” tillsammans med Bryan Adams och Sting.

På en fråga (vägrätt 17) tror jag mig ha kommit fram till rätt svar på Eldemans fråga, vad som inte är rätt här: adress. Förgäves försöker jag dock komma på, vad låten som spelades heter och vem eller vilka som sjöng in den, detta trots att jag så säkert kommer ihåg den. Det som ledde mig till svaret ”adress” var några ord ur texten – rätt eller fel: ”on the way to Linda’s”, eventuellt ”lost on the way to Linda’s”. Rätta mig, om jag har fel! (Och jag behövde rättas. Som Karin Nygren skriver i sin kommentar, var det Elvis Presley’s ”Return to Sender” som skulle leda oss till ADRESS, som lika fullt var rätt svar.)

Mycket lättare hade jag då att komma i håg, att Tom Jones hade en stor hit med ”The Green, Green Grass at Home”.

Gammaldags operetter är kanske inte det jag i första hand går och ser. Men med ambitioner att vara musikaliskt allmänbildad ska man förstås känna till sådant som ”Den glada änkan” av Franz Lehár. I den ingår den så kallade ”Änkevalsen”, där man sjunger ”Läppar friska, le och viska” – ”Lippen schweigen” börjar den på tyska. (Lehár är förvisso rätt svar, läppar likaså – men jag kopplade musiken till fel Lehár-verk. Som Gunnar Svensson påpekar i en kommentar: Läpparna kom från “Meine lippen sie küssen so heiss” ur Franz Lehárs “Giuditta”.)

Frederick Loewes och Alan Jay Lerners musikal ”My Fair Lady” såg jag dock för länge sen, när den med Ulla Sallert som Eliza gick i Stockholm 1960; jag var ombud på den allra första elevriksdagen. I den sjunger man ”I Could Have Danced All Night”, och svaret på Eldemans fråga vad man kunde ha gjort mycket mer är alltså dansat.

Jag tycker det är trevligt med barnmusikfrågorna i Melodikrysset.

Särskilt när ljudillustrationerna är så bra som Toots Thielemans version av ”Hej hå, hej hå, vi nu till gruvan gå”, som dvärgarna ju sjunger i Walt Disney’s ”Snövit”.

Och TV-signaturen till ”Lilla huset på prärien” kom jag också i håg. Den såg vi tillsammans med barnen. Och vi läste också Laura Ingalls Wilders mycket fina bokserie, som TV-serien bygger på.

”Det är en ros utsprungen” förknippar jag med min egen barndom. Den sjöng vi före jularna i lilla Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun (nu en del av Sundsvall), när jag gick där i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Jag är sedan unga år ateist, men utan tvekan väcker fortfarande till exempel de gamla julpsalmerna minnen till liv, om inte annat så av våta yllevantar på elementet och av vintermörkret utanför klassrumsfönstret.

När jag i dag hörde ”Älska mig för den jag är”, flög mina tankar omedelbart i väg till min nyss döde och begravne bror Matti: Jag minns hur positivt överraskad, rent av entusiastisk, han var, när han tillsammans med arbetskamrater på Datarutin hade varit och sett en show med Ainbusk.

Och Evert Taubes ”Nocturne” – ”Sov på min arm” – övervägde vi ett tag att spela under avskedstagandet på hans begravning. Vår son Matti, som förstås har fått sitt namn efter sin farbror, skulle i så fall ha spelat. Han är en jättebra gitarrist och har spelat den här låten, men tyckte sig inte kunna spela den vid just det här tillfället. Jag förstår honom.

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt
och på din barm o min kära
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Viggo och Klara hos mormor och morfar

Viggo, fem, och Klara, två, bor en välsignat kort bit från morfar och mormor. Det har bidragit till att vi inte bara har lärt känna varann bra utan också kommit varann väldigt nära.

Så när mamma Kerstin och pappa Bo samtidigt ska på flerdagarsmöten i sina respektive jobb, är lösningen ganska enkel: från måndag kväll till onsdag kväll bor barnen hos oss. Och det sker inte motvilligt: ”Gå nu!” säger Viggo till mamma och pappa, när de senare stannar kvar en stund efter att ha lämnat barnen hemma i vår lägenhet.

Viggo har bott över ensam hos morfar och mormor tidigare, både här i Uppsala och i vårt sommarhus i Öregrund. För Klara är det här första gången hon stannar över utan mamma och pappa – men i somras vistades hon, fast då med mamma med sig, några dagar hos oss i Öregrund.

Birgitta bäddar en utdragssoffa för två i vårt bibliotek, det som var barnkammare på Kerstins tid här. Där ska mormor Birgitta sova med Viggo första natten – det har Viggo bestämt. Med det är det heller inga problem. Efter sagoläsningen somnar han gott och sover sen hela natten.

Klara får sova hos morfar, i mormors sänghalva, den första natten. Hon väljer själv nattlinne, får hjälp av morfar att borsta tänderna och kryper sen villigt ner i sängen för att få höra sagoböcker som hon själv får peka ut. Lite konster blir det, när det kommer till det där att sova, men morfar lirkar med henne, och när ljuset är släckt, dröjer det inte allt för länge innan hon sover. Sen vaknar hon en gång, ganska kort, någon gång mellan 23.00 och 24.00: är lite konsternerad och undrar tydligen varför hon är här och inte hemma hos mamma och pappa. Men morfar talar lugnande med henne och sjunger några för stunden påhittade sånger om Klara, och så somnar hon om och sover sen resten av natten med huvudet tryckt mot morfars mage.

Nästa morgon, när väckarklockan ringer, skiner hon som en sol!

Viggo kommer också, och så sitter båda barnen en stund framför morgon-Bolibompa i TV och dricker var sin flaska välling.

Mormor ska på olika förrättningar, så morfar får klä på Klara – Viggo klarar påklädningen själv – och gå med barnen till dagis. Klara sitter i vagnen, och Viggo går bredvid.

Båda barnen gillar dagis. Men när morfar ska gå, börjar Klara gråta. Då börjar morfar nästan också gråta, men han är ju en stor gammal farbror och tröstar Klara: Jag kommer tillbaka i eftermiddag och hämtar er.

Och det gör han.

Andra natten byter morföräldrarna plats med varann: Nu sover morfar hos Viggo och mormor hos Klara. Det går bra det också.

Morgonen därpå är likadan, men nu kan mormor gå med barnen till dagis. Fast det blir åter igen morfar som hämtar dem.

På hemvägen är det strålande höstväder med sol. Vi gör sällskap med Jakob och hans pappa och lillebror; Jakob är Viggos bästis på dagis och visar sig bo i kvarteret intill vårt. Jakob har cykel, så Viggo springer bredvid honom. Efter kommer morfar stultande på sina ischiasonda ben. (Fast det är lättare att gå, om man har en barnvagn som stöd.)

Det vackra vädret gör, att barnen inte vill gå in med det samma. Viggo går till gungorna och börjar gunga, och då måste ju morfar lyfta upp också Klara i gungan bredvid och puffa på henne. Sen smyger båda barnen en stund i syrenhäckarna utanför huset, går också genom frasande höstlöv tillbaka en bit, bort till den lilla lekparken. Viggo sätter sig på karusellen som drivs med cykeltrampor – han kan cykla – och lyckas också skjutsa lillsyrran, som även hon klättrar upp i karusellen. Morfar får rent av tjata flera gånger om att det nog är dags att gå hem nu.

Väl vid dörren in till morfars och mormors hus upphäver barnen ett samfällt glädjetjut: Ute på gatan, bredvid den röda Skodan, står pappa Bo! De rusar bort till honom och kramas.

Bo följer med in och börjar packa barnens saker. Om en stund kommer mormor Birgitta hem och börjar bums göra plättar och pannkakor av den smet hon gjorde i ordning kvällen före. Bo stannar kvar och äter, och Viggo och Klara hinner sätta i sig mängder av plättar och pannkakor, innan det är dags att åka hem.

Båda barnen har, under vistelsen hos mormor och morfar, pratat om mamma och pappa, och det är ingen tvekan om att det har funnits stunder, då längtan efter mamma och pappa har kommit över dem. Men under middagen räknar Viggo på fingrarna – han kan räkna bra – och säger att nästa gång ska han och Klara bo hos mormor och morfar en, två, tre, fyra dagar. (Han kan ljuda till orden i Beskow-Siegwalds ”Vill du läsa?” också, förresten.)

Och ett kort ögonblick framför ytterdörren börjar den redan påklädda Klara prata om att stanna.

Så jag tror inte att hennes första nätter, åtskild från mamma och pappa, direkt var någon traumatisk upplevelse.

Melodikrysset nr 42 2007

Förvisso fanns det i dagens melodikryss ett och annat som jag inte kände till genom egen lyssning.

Anastacia klarade jag till exempel med hjälp av ledbokstäverna. Jag känner till henne men fick sen kontrollgoogla: jo, hon har gjort ”Heavy On My Heart”.

Och Anna Ternheim – som vi här hörde i ”Wedding Song” – borde jag nog lyssna på.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Det mesta av det övriga klarade jag tämligen bums. Jag tror mig i och för sig inte tidigare ha hört ”One of Us”, men ABBA känner man ju igen, vad de än gör – bara för att ta ett exempel.

Lite ABBA-anknytning hade också den avslutande låten, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Den är nämligen skriven av Stikkan Andersson. Men naturligtvis var det inte ABBA som sjöng in den – det var Lill-Babs som gjorde det.

Filmfrågorna blir ju, helt naturligt, lättare, om man som krysslösare själv har sett filmerna i fråga. Och det är klart att jag har sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” med flera av den store franske filmskaparen Jacques Tati. Och lika mycket, kanske också ännu mera, älskar jag ”Casablanca” med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Den melodi ur den som spelades, ”As Time Goes By”, fick senare svensk text av Hasse och Tage, ”Men tiden går”. Den finns insjungen av en annan av mina favoriter, Monica Zetterlund – mer om henne finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik.

Mycket känd från just film, svensk film, är Hjördis Petterson, hon som här föreställde den vredgade sjömanshustrun.

Barnvisor gillar jag. Den här gången hörde vi ”Du käre lille snickerbo” med text av Astrid Lindgren och så Lennart Hellsings roliga ”Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in”. Hellsing har jag haft äran att träffa en gång då min hustru, den dåvarande talmannen, gav vårmiddag med barn som tema. Och hustrun själv träffade under sin talmanstid Astrid.

Äldre radiolyssnare som jag känner omedelbart igen det speciella soundet från Herb Alpert och hans Tijuana Brass. Den fordonslåt som här efterfrågades var deras Tijuana Taxi. Ni hörde väl biltutet?

Slutligen dagens två stora svenska vispoeter, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk.

Här hörde vi Roland Cedermark spela Taubes ”Linnea”, den som börjar ”Jag har skrivit till min flicka”.

Och så hörde vi Cornelis Vreeswijks svenska version av ”Monday, Monday” (känd genom The Mamas & the Papas men skriven av John och Michelle Phillips – på den punkten mindes jag fel; se kommentarer), det vill säga ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Den som vill läsa mer om Cornelis kan även i det här fallet gå vidare till Kulturspegeln, Musik.

Melodikrysset nummer 41 2007

Innan vi går in på dagens melodikryss: Det kändes hjärtevärmande att – när jag kom hem från två melodikrysslösa veckor i Sorrento – kunna konstatera, att alla mina melodikryssvänner har varit aktiva här på bloggen i min frånvaro. Det känns som att jag har upprättat länkar mellan många människor runt om i Sverige.

Till veckans melodikryss vill jag åter bidra med mina egna förslag till lösningar.

Där fanns väl inget som jag hade riktigt stora svårigheter med.

Men jag fick rota en stund i minnesförrådet av TV-serietitlar – jag ser aldrig på såpor – för att komma i håg ”Tre Kronor”. Jo, säger Google: det är Lasse Holm som har skrivit signaturen.

”Hajen” har jag aldrig sett, däremot ”Stjärnornas krig”. Och mycket riktigt visade det sig, när jag kontrollgooglade, att det är John Williams som har skrivit musiken.

Varken Annie Lennox eller Eurythmics (som hon tidigare ingick i) hör i och för sig till det jag brukar lyssna på, men med hjälp av Google har jag kunnat konstatera, att det var hon som gjorde ”Ghosts In My Machine”.

Då är jag åtminstone mer bekant med en annan duo i dagens melodikryss: Lena Philipson sjöng tillsammans med Thomas ”Orup” Eriksson ”Jag måste skynda mig på”, som Orup ursprungligen skrev för deras scenshow på Chinateatern.

Och visst känner jag till Stakka Bo, Bo Johan Renck, som här sjöng ”Mute”. Även om det är till dottern, Kerstin, jag har köpt några av hans skivor.

Som vanligt har jag lättare att bums klara äldre schlagermusik. Vem minns inte Susanne Alfvengren, som med tydligt gotländskt idiom sjöng ”När vi rör varann”, det vill säga Dan Hills ”Sometimes When We Touch”.

Men som kärlekslyrik är förstås Hjalmar Gullbergs ”Kyssande vind”, som vi här hörde med Jan Malmsjö, åtskilligt bättre:

Han kom om en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Det slår mig, när jag hör Josephine Baker sjunga ”La petite tonkinoise”, att det bland dagens yngre melodikrysslösare kanske finns åtskilliga, som aldrig har hört denna stora artist, ursprungligen från USA men sedan bosatt i Frankrike. Det är i så fall inte de yngre krysslösarnas fel; hur ofta spelas hon numera i radio?

Och hur är det med brunnsoktettmusiken? För folk i min ålder rinner det hur som helst genast fram en versrad, när jag börjar höra på den: ”I Eksjö stad, på Ränneslätt”.

Dagens två barnmusikfrågor klarade jag i huvudsak genom att barnbarn i skilda åldrar genom åren har önskat sig barnskivor till jular och födelsedagar. Jag har således inget eget förhållande till ”Bananer i pyjamas” men förstår att det är den som ska ge frukten banan. Seriealbumen om smurfarana läste och recenserade, i Aktuellt i politiken (s), jag och läste framför allt för dottern Kerstin. Alla smurfskivorna tror jag inte ännu fanns då, men nog har jag hört ”Saft, saft, hallonsaft. Bättre saft har ingen haft”.

Till sist veckans två klassiker.

Den första var valsen ”Frühlingsstimme”, skriven av Richard Strauss.

Men den svenska klassikern, av Carl Michael Bellman, Fredmans epistel numero 36, ”Rörande Ulla Winblads flykt”, är verkligen fin – har ni hört den med till exempel Cornelis Vreeswijk? Så här börjar den: ”Vår Ulla låg i sängen och sov, med handen under öra.”

Nej, förresten. Vi tar hela texten:

Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov
på nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten;
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten
Tyst på tå, så nöjd och kvick,
kring sängen gubben vandra,
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.
Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvut drog,
kröp inunder
med ett dunder,
vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
ren krögarns hämpling kvittra.
Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt bli vaken;
av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen,
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.

För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten:
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten.
Liksom, när på Pafos’ ö
kärleksgudinnan uppvaknar,
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar,
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma,
då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.
Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kval,
debitorer,
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa, pudrad och grann,
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann
bland lockar, flor och gaser.
En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.
Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
brydd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda,
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mund,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund
nytt paradis begåda!
Men av all naturens prakt,
hjärtat till vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två ögåns vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.
Maken tunga
till att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig —
det sa krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, på stoln där hon satt,
han strumpebandet knyter,
drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde.
Håret hängde
och sig slängde
uti mörka buckor fritt.
Tröjan, spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt.

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
med pontak överslagen,
sprang ini krogen, fyllde en kopp
med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
såg man den sköna nu bryta —
Astrild brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
öl och viner
ge en gudafröjd …gutår …
Slikt härbärge
ej i Sverige
fås på många år!

Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsar stubbar,
i dörrn på tröskeln … gissa … vem kom?
Jo, fyra halta gubbar,
en med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra —
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas brännvinsglas
tomt och sprucket
och utdrucket …
Så slöts vårt kalas.

Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
och fått min duk bestråla:
Men kring Fröjas fria fält
sjunges ditt lov vid cymbaler,
liksom Vestas lov så gällt
sjungs av de små vestaler …
Hölj dig med ditt vita dok,
spinn kamull på din slända,
spinn och sjung och läs din bok —
din sol kan återvända!
Tiden lider,
dagen skrider:
tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
snart dig svingar
i sitt paradis!

* * *

På jakt efter rätt svar till något i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

Einar Norelius, han med Tomtar och troll, Pelle Svanslös, Kalle Stropp och Grodan Boll, Petter och hans fyra getter och Gubben Måns i Månen

Einar Norelius (1900-1985) var målare, illustratör och författare. Som konstnär arbetade han mest med akvareller och valde då ofta sagomotiv. Verk av Norelius finns både i Nationalmuseum och i museet i hemstaden Falun.

Hans tomtar och troll och andra sagofigurer är kända för och älskade av generationer av svenskar. 1927-1980 gjorde han illustrationer till sagosamlingen ”Bland tomtar och troll”, som utkom med en ny volym till varje jul och såldes tillsammans med Åhlén & Åkerlunds jultidningar; jag var själv en gång i världen en mycket framgångsrik försäljare av dessa julutgåvor.

Norelius illustrerade också ”Svenska folksagor” (utgivna i flera band 1939-1941) och ”Svenska sagor” (1943-1945).

Den här förnämliga illustratören knöt också Folket i Bilds förlag till sig. Veckotidningen Folket i Bild kom på den goda idén att lansera Gösta Knutssons (1908-1973) ”Pelle Svanslös” som originalserie, och Einar Norelius kontrakterades som serietecknare: överst i varje strip (serien gick över en hel tidningssida) låg Norelius’ teckningar och under dem, som löpande text, Gösta Knutssons berättade handling; serien saknade således pratbubblor. Den gjordes i svart-vitt men med röd dekorfärg, vilket medgav bruntoner. Pelle Svanslös-serien presenterades som en kommande nyhet i nummer 43 1943 (24 oktober), och dess första avsnitt publicerades i nummer 45 samma år (7 november). För generationer av svenska barn kom sen Pelle, Trisse, Maja, Måns, Bill och Bull och alla de andra att ha det utseende Norelius hade gett dem. Pelle Svanslös-serien kunde också varje jul köpas som julalbum från Folket i Bilds förlag.

Norelius gjorde också illustrationsjobb åt Folket i Bilds moderförlag, Tidens förlag. I mitten av 1950-talet blev Tomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll oerhört populära, i bokform så väl som i radiodramatisering för barn och på skiva; i de båda sist nämnda fallen gjorde Tomas Funck själv alla rollerna. Böckerna, samtliga alltså illustrerade av Einar Norelius och utgivna av Tiden, var: ”Kalle Stropp och Grodan Boll” (1955), ”Kalle Stropp och Grodan Boll på flotten” (1955), ”Kalle Stropp och Grodan Boll och en baddare” (1957) och ”Kalle Stropp och Grodan Boll på upptäcktsresa” (1958). Böckerna finns också utgivna i en samlingsvolym.

Det är oförklarligt, nästan kriminellt, att Rabén & Sjögren (som numera äger Tidens förlag) inte har införlivat den här moderna klassikern i sin klassikerserie för barn och ungdom utan i stället har låtit utgivningsrätten gå över till ett annat förlag.

Må hända sporrad av alla dessa framgångar som illustratör inspirerades Einar Norelius att också själv inte bara illustrera utan också skriva text till barnböcker. Två av dessa kan utan minsta tvivel räknas in bland de svenska barnboksklassikerna. De gavs båda ut av Folket i Bilds förlag.

1951 kom rimsagan ”Petter och hans fyra getter”. Den är en rolig och drastisk berättelse, lika roligt och drastiskt illustrerad. Rimsagans form – parrim – lockar föräldern att under högläsning utelämna det andra rimordet av två, och barnet som lyssnar lär sig mycket snabbt att själv fylla i. Det här leder ganska snart till att både föräldern och barnet mer eller mindre lär sig hela sagan innantill. Norelius’ rimsaga är i det här fallet minutiöst komponerad; jag har bara hittat en passage som haltar lite i rytmen:

Utför berget ramla’ trollet
Och gick sönder helt och hållet.

Annars är versen perfekt.

För den som kan sin Norelius finns det också intressanta jämförelser att göra. Petters katt, som heter Murre Svart, har påtagliga yttre likheter med den Pelle Svanslös Norelius också tecknade – bortsett alltså från att Murre Svart har en lång svans. I skogen, där Petter vallar sina fyra getter, finns stubbar och förvridna träd som är märkvärdigt lika dem man hittade i ”Bland tomtar och troll”. Men där finns också en bildmässig fräckhet som bryter mot traditionen: när trollet Ludenben har sin skärmmössa på sig, är han märkvärdigt lik vilken modern buspojke som helst.

Jag skulle också gärna vilja veta, om Sven Nordqvist, åtminstone i någon mån, har låtit sig inspireras av Petter och hans påhittiga och tilltagsna katt, när han skapade sin egen succéberättelse om Pettson och katten Findus. (Nej, jag talar inte om plagiat, bara om en viss inspiration.)

”Petter och hans fyra getter” finns just nu i nyutgåva från En bok för alla. Jag är prenumerant på detta förlags böcker, även barn- och ungdomsböckerna – så länge nu den här förbannade regeringen låter det vara!

Relativt sent i Norelius’ liv, 1969. kom ytterligare en modern barnklassiker av hans hand – både bild och text – ut på Folket i Bilds förlag: ”Gubben Måns i månen”. Även den är mästerligt illustrerad och fiffigt rimmad:

Gubben Måns i Månen satt
Ensam i sin månskensnatt.
Långt inunder honom for
Jorden, härligt rund och stor.

– Oh, sa Måns, så skönt jag flyger!
Men – vem ser jag där som smyger?
Jo, minsann, det är ju, hu! –
Stora Björn med son och fru!

Hela björnfamiljen är
ute för att plocka bär.
Och de hittar smultronställen
över hela himlapällen,

tills de plötsligt ropar: – Hej!
Där är någonting för mej!
Titta en sån läcker sak!
En sån ost i våran smak!

Stackars Måns fick björnbesök –
En stor, stor bit av månen rök.
Ty den ost som björnarna
Ville ha var månen, ja!

Sedan åt de mer ändå.
Månen blev så liten, så
Gubben Måns beslöt att fly –
Spände upp sitt paraply.

Men med paraply i hand
Landar Måns i mjuk fin sand.
– Oh, sån tur – jag är på jorden –
Närmare bestämt i Norden!

Gubben Måns till jorden kom,
Ville se sej riktigt om.
Kunde jorden vara sån,
Som han såg den hemifrån?

Mellan stenar, gräs och rötter
Trippar Måns på pigga fötter.
– Sätter jag nu riktig fart,
Har jag nog sett allting snart!

Lugnt och säkert gick sen färden
Ut i stora vida värden,
tills vår Måns klev litet fel,
Och det hände en hel del…

Trampa aldrig, aldrig på
Farbror Getings onda tå!
Ty, då händer mycket, som
Man knappt kan tala om…

Stackars Måns fick lov att gno
Mer än nånsin må du tro,
Ty en ilsken geting kan
Ställa till det mycket han.

Men nog hade Måns väl tur –
Riktig stortur eller hur?
Ty här ser vi, hur vår vän
Klarar sig från getingen.

– Se goddag, sa Måns, kan jag
Stanna här ett litet tag?
Per i Päronet sa: – Visst!
Getingstick är något trist!

Sen satt Måns och hade bra,
Mådde gott och drack chokla’.
Tills på en gång – ping, pang, pång!
Päronet blev luftballong!

Hur det hände ser vi här,
Där en hungrig skata bär
Hela stora päronstugan
Hem till ungarna och frugan.

Per i Päronet skrek: – Nix!
Vad är detta för ett trix?
– Lugn, sa Måns, det här ska jag
Klara på ett litet tag.

– Skatan skrämmer jag, det skrället.
Sätter paraplyt i stället.
Sagt och gjort – och här du ser
Hur de sakta singlar ner.

Per i Päronstugan sa:
– Detta klarade du bra!
Stanna här och bo hos mej.
Jag ska bjuda på pastej…

– Tack, sa Måns, det låter gott –
Men jag har så väldans brått –
Jag ska resa vida kring,
Så jag säger hej och tjing!

– Hoj! skrek Måns, vad är det där?
En sån rolig mackapär!
Oh, nu ser jag – det är ju
Nåt som jag behöver nu:

En personbil – full med fel.
Bilen saknar nog en del!
Ingen motor – ingen ratt!
Tur att jag har kvar min hatt!

Sedan skakar Måns ur hatten
Bakhjul, framhjul, motorn, ratten –
Allt sätts fast, där det ska vara –
Bilen klar – det går att fara!

Hejsan, svejsan, bing, bang, bång!
Bilen sätter strax igång.
Gaspedalen hårt i botten –
Men vad nu?! Se upp för kotten!

Bilen körde i en sten
Och blev genast sko igen.
Kotten klarade sig dock
Från en verkligt saftig krock…

– Hm, sa Måns, det där gick galet.
Fick du någon smäll i skalet?
– Nej, sa kotten, det gick bra.
Tack ska Måns i Månen ha!

– Jag ska sätta ben på dej,
Så du kan bli häst åt mej!
Måns i Månen satte fast
Fyra pinnar i en hast.

– Hoppla! skrek han, nu går färden
Uti resten utav världen.
Jag vill se på allt som är –
Inte bara stanna här…

Det blev fart det, må du tro!
över stock och sten och bro,
över berg och över slätter,
Genom dagar, genom nätter.

– Stanna nu, sa Måns en dag.
Jag har sett så mycket jag
Kan få se från norr till Skåne –
Jag far åter till min måne!

– Tack, sa kotten, får jag ha
Kvar de fyra pinnarna,
Som jag fick som ben av dej!
– Varsågod, sa Måns – och hej!

– Gnigg, gnagg, gnägg, sa grankottshästen.
Hur ska du nu klara resten?
Måns i Månen skrattade.
Vänta, strax ska du få se!

Ut ur hatten kom där strax
Tama kråkan Kricke Krax.
– Vad befaller herrn för nåt?
– Flyg mej hem, sa Måns. Men brått!

– Vi får se, sa Krick Krax,
Om jag har så mycket flax –
Kanske orkar jag att fara
Upp till det där molnet bara…

Upp till molnet gick det – hej!
Sen sa kråkan: Tack för mej!
Och på mycket trötta vingar
Kricke Krax mot jorden svingar.

Måns i Månen hatten skakar,
Fram ur den en stege brakar.
Steg för steg går färden sedan
Upp till månen, som från nedan.

Redan blivit rund som förr.
Måns kan låsa upp sin dörr,
Vänder sig och tittar ut.
– Hej, mitt äventyr är slut!

– Nog var jorden underbar.
Full av äventyr den var.
Men min måne är ändå
Den som jag vill bo uppå.

Därmed lyfte Måns på hatten
Och flög bort i månskensnatten.
Flög högt över jordens länder,
Där så mångt och mycket händer.

Vår dotter Kerstin, årsbarn med den här boken (hon är född 1969), fick den här boken av mig vid mycket ung ålder, och den kom att bli en av hennes älsklingsböcker. Vi började läsa den som godnattsaga för henne redan innan hon kunde förstå alla detaljerna i den; jag minns bland annat att hon till att börja med uppfattade ordet ”himlapällen” i början av verssagan som en pojke som hette ”Himla-Pellen”.

Också bildmässigt är den här boken fantasieggande. Ni som har barn i bilderboksåldern: skaffa ”Gubben Måns i Månen”. Och förstås även ”Petter och hans fyra getter”. Barnen – och ni själva – kommer att älska dem.

Melodikrysset nr 36 2007

Eldeman hade tydligen fått in mängder av kommentarer om förra Melodikrysset: lösarna tyckte det var svårt. Den här gången utlovade han ett lättare kryss, och det var det.

Jag löste samtliga frågor utan att googla, och i bara ett fall behövde jag använda ledbokstäverna för att komma på svaret: Förnedringsprogrammet Idol ser jag inte på, och följaktligen har jag aldrig, vad jag kan påminna mig, hört Markus Fagervall i ”She Will Be Loved” – i det här fallet kommer mina kunskaper sig av att jag har kontrollgooglat efteråt.

Mina känslor för Idol och musiken där kunde illustreras med Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. Men det var svaret på en annan fråga.

Den frågan hörde till dagens många lätta. A-Teens hör kanske inte till det jag själv brukar lyssna på, men nog känner vi som är någorlunda hemma i populärmusiken till att de är unga entusiaster, som gör ABBA-låtar, i det här fallet dock en cover på Nick Kamens ”I Promised Myself”.

Den kända musikalartisten, som 2004 tävlade i Melodifestivalen med ”Tango! Tango!”, var Petra Nielsen. Här talade Eldeman om att hon har påbrå, med vilket väl menas att hennes mamma heter Monica Nielsen. Henne har jag träffat några gånger förr i världen. Hon sjöng in Joe Hills ”Det är kraft i vårt förbund” på en skiva från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, och jag skrev mapptext. Jag skrev också mapptext för LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc, 1976).
Och så var Monica och jag på valturné med Olof Palme; jag minns till exempel en turnékväll då vi mellanlandade på Harpsund.

Också Annica Risberg – här i ”Bortom tid och rum” – har jag hört live. Om jag inte minns alldeles galet bland annat vid ett gravöl på jazzklubben Fascing med en avgående socialdemokratisk regering.

Och apropå familjen Nielsen: en annan känd musikalisk familj heter Wahlgren. Det senaste skottet på det trädet heter Benjamin, med det dubbla efternamnet Wahlgren-Ingrosso. Han sjöng ”Jag är en astronaut” – som väl också brorsan Linus har sjungit? (Systersonen ska det vara, påpekar Annika i en kommentar.)

Med Benjamin är vi snudd på nere i barnviseåldern. Veckans barnvisa var ”Prästens lilla kråka”, som ju hamnade i ett dike.

Illa gick det också för ”Den kaxiga myran”, som på slutet fastnade i en Toy. Stefan Demert skrev den roliga texten och även melodin.

En annan rolig och hörvärd trubadur av samma generation är Ewert Ljusberg, också känd som president i republiken Jämtland. Här hörde vi honom i ”Folksångarens dilemma”.

Birgitta och jag hade ju gemensam 70-årsmottagning för en vecka sen, och jag instämmer gärna med Jan Malmsjö i fianalsången ur ”La Cage Aux Folles”: ”Vår bästa tid är nu”.

Fast vår romans har varat åtskilligt längre än romansen i F-dur av Ludwig van Beethoven (som Eldeman dessutom hade kortat ner).

När vi återvände hit till Öregrund från mottagningen inne i Uppsala, fann vi, att det hade varit ”Stormy Weather” – Harold Arlen och Ted Koehler heter upphovsmännen – vilket med Eldemans sällsamma logik skulle ge vindstilla.

Här i Öregrund har vädret hur som helst kantrat mot höst, så det passade bra att Eldeman i dag spelade ”Hösten” ur Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”.

Styrkt av ”Snabbköpskassörskan”, framförd på gotländska av Di sma under jordi, ska jag nu gå till Konsum och handla. Undrar om det i dag är Marina, Annika, Jessica eller Siv som sitter i kassan? Men det kan ju vara Mats också.

PS efter besöket på Konsum: Det var Mats som satt i kassan.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Erwin i Lappland

Åter har jag på Tradera fått tag på en av de böcker av Lisa Tetzner jag läste i pojkåren: ”Erwin i Lappland” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms förlag, 1941). Det är en av de många böckerna om barnen från 67an i 1930-talets Berlin, de som skingrades av nazismen och andra världskriget och vars öden Tetzner följer ända till krigsslutet, då de är unga vuxna. Mer om Tetzner och barnen från 67an finns att läsa under Kulturspegeln, Barnkultur.

”Erwin i Lappland” är en i vissa avseenden mycket politisk, i andra avseenden mycket exotisk bok. Eftersom den exotiska delen tilldrar sig i och kring Kiruna i Sverige, vill jag genast tillägga, att även jag (och säkert många andra unga läsare här i landet) upplevde Erwins äventyr bland lapparna – alla sa så på den tiden – som spännande och miljön som exotisk.

Boken börjar 1935 i ett Tyskland där nazisterna har tagit makten. Liksom i övriga böcker i den här serien har Tetzner, själv en övertygad antinazist som flydde landet för Schweiz, ett underifrånperspektiv på det som skedde. Erwins bäste vän Paul dras med av tidens stämningar och går med i Hitlerjugend; Pauls arbetslöse far välsignar den nya regimen som ger honom arbete. Erwins flickkompis Mirjam, som har judiskt påbrå, ger sig hals över huvud av till Paris tillsammans med sin tant Manasse. Och Erwins pappa, som är socialdemokrat och umgås med antinazister, grips och förs till ett uppsamlingsläger. Erwin själv görs av författarinnan inte till någon genomskådande hjälte men man förstår att han har värderingar, präglade av humanism och solidaritet.

På något sätt lyckas Erwins pappa ta sig ur sin fångenskapen och får hjälp av likasinnade. Mamman i familjen får bud om att packa kläder åt honom, och han vill också ta Erwin med sig utomlands, närmast till Belgien, där man – visar det sig – heller inte är trakterad av ta emot alltför många tyska flyktingar; far och son tvingas därför fortsätta till Frankrike.

Det Tetzner skildrar från 1935 känns märkvärdigt bekant även i dag: ”På det viset skjutsades de stackars flyktingarna från land till land och tvingades att hemlösa irra omkring. Ingen ville ta emot dem. De blev tvungna att gömma sig. Att smyga sig fram genom mörker och dimma. Att uppge falska namn och ljuga.”

I Paris får far och son en tillfällig fristad; människor som är arbetare som Erwins pappa delar med sig av sin nödtorft.

I Paris lyckas Erwin, på ett sätt som nog är orealistiskt mirakulöst, också leta reda på sin älskade kompis Mirjam. Men Mirjam och hennes tant är på väg att ta en båt över till Sydamerika. (Mer om den vådliga färden finns att läsa i ”Skepp utan hamn” och ”De skeppsbrutnas ö”.) Avskedet blir smärtsamt, men Mirjam överlåter sin hund Piddel till Erwin innan hon går ombord.

Flyktingtillvaron i Paris blir svårare och svårare, men Mirjams tant Manasse kommer på råd, innan hon och Mirjam åker sin väg: Fru Manasse har en syster som är gift i Sverige, och hon får systerns man, herr Ström i Kiruna, att skicka respengar och ordna inresetillstånd. Pappa Brackmann med son (plus hunden Piddel) åker därför först båt till København, sen tåg till Stockholm och därifrån vidare till det märkliga (och under den tiden av året mörka) Lappland uppe vid polcirkeln.

Svenskarna skildras vänligt och Sverige måhända för idylliskt. Dock innehåller den här boken en diskussion om de moraliska problem den landsflyktige och i grunden pacifistiske pappa Brackmann ställs inför som gruvarbetare i Kiruna: en mycket stor del av malmen han och hans kamrater bryter exporteras ju till Nazityskland och blir där till kanoner.

Historien om Erwins halvsamiske vän Mikolai och deras äventyr bland lapparna – Erwin kommer under snöstorm ifrån en renhjord under förflyttning och håller på att förfrysa – känns som en separat (och dessutom alltså exotisk) historia i historien, men i pojkåren tyckte jag den var spännande.

Det här handlar ju om 1930-tal, och jag saknar kunskap att bedöma, hur pass realistisk skildringen av lapparnas dåtida liv är; dock måste det vara joik och inte joddling (som det står) som Erwin har hört. Det skulle vara intressant att få höra någon kunnig sames syn på den här delen av boken.

Genom hela boken löper som en sorgesång Erwins längtan efter mamma, som tillsammans med de yngre syskonen blev kvar i 67an i Berlin. Det övergår pappa Brackmanns ekonomiska förmåga att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar till biljetterna.

Men då griper deras vän Ström in: Brackmanns ovetande samlar han pengar till resan bland vänner och bekanta, även bland andra arbetare i gruvan i Kiruna. Och till Erwins och pappans förvåning och oförställda glädje dyker mamma upp i Kiruna tillsammans med Erwins två yngsta syskon, Peter och Elschen.

Men pengarna räckte inte för att ta också de äldre systrarna till Sverige, och förresten hade fru Hennig tagit Erika som barnflicka och Lotti fått jobb med att binda buketter i blomsteraffären.

Vi sentida läsare vet ju alla hur det gick med Berlin, och vi som har läst ”Var Paul skyldig?” – se Kulturspegeln, Barnkultur – vet ju också hur det gick med 67an i krigets slutskede.

* * *

Sist åter igen en fråga till Rabén & Sjögren: Varför i all sin dar publicerar inte förlaget bokserien om barnen i 67an i sin klassikerserie? Där finns ju redan Lisa Tetzners fina ”Sotarpojken”.

Melodikrysset nr 33 2007

Hej igen, allihop!

I lördags hade jag opposionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden i Uppsala här hos mig på planeringsöverläggning. Vi satt först runt trädgårdsbordet och sen – efter en bensträckare ner till hamnen och den dräktparad som ingick i badortsdagarna – på glasverandan, med dörren öppen mot trädgården.

Jag hade förberett lunchen i förväg, och medan vi hade vår överläggning, lagade Birgitta en treträttersmiddag, som vanligt (i hennes fall) superb. Kvällen tillbringades sen i glatt samspråk och inmundigande av diverse drycker (OBS! inte på skattebetalarnas bekostnad; det var vi som bjöd mina vänner i kulturnämnden). Det hann bli ganska sent, innan vi skildes åt.

Strax innan kompisarna från kulturnämnden anlände, per buss från Uppsala, hann jag ändå lyssna igenom och lösa Melodikrysset. Däremot fanns inte tid att skriva in svaren på bloggen. Och hela morgonen och förmiddagen i dag har jag diskat – det fanns ett lager att ta av från i går kväll, om man säger så.

Men vi återvänder till gårdagens melodikryss.

Jag noterar roat, att flera av mina melodikryssvänner redan har använt den till nytt webbhotell just flyttade bloggen till att – som vanligt – utbyta tankar om de rätta svaren.

The Ink Spots, som tydligen har vållat problem, klarade jag själv med hjälp av Google, faktiskt innan jag av Eldeman hade fått den korrekta titeln, ”Address Unknown”.

Jag tog också hjälp av Google för att komma fram till att den eftersökta sångaren i Freestyle (med ”Fantasi”) hette Tommy Ekman; jag hade ledbokstäver nog för att komma fram till rätt efternamn men måste kontrollgoogla, eftersom jag inte mindes sångaren.

Till de svårare frågorna tyckte jag hörde den som illustrerades med ”Take My Breath Away”. Men när jag hade lyckats ta reda på att gruppen som framförde den hetter Berlin, var ju svaret enkelt: mur.

Stressad inför det kommande sammanträdet som jag var, hade jag också först svårt att komma på vad det var för välbekant men ändå annorlunda låtande melodi Eldeman spelade för vågrätt 15. Först under sammanträdet malde det svar fram, som Lars-Gunnar Blom redan har redovisat: ”Fångad av en stormvind”.

Som vanligt hade jag handikappet, att jag aldrig tycks lägga märke till TV-signaturer. I det här fallet handlade det dessutom om en svensk TV-serie, som jag egentligen aldrig har följt, bara sett några enstaka fragment av. Men det är klart – vad kan ha gått i 318 avsnitt? Jo, ”Rederiet”.

Filmmusiken var då enklare för mig; jag ser att några av mina läsare har kämpat med den frågan. Den härrörde från filmen ”Född fri”, och svarsdjuret, Elsa, var ett lejon.

En film, som jag har sett både i dess gamla ursprungliga svartvita och dess nya kolorerade version, är ”Rännstensungar” – en snyftare men ändå en ganska rar film. I den nya versionen medverkade Cornelis Vreeswijk i en viktig roll, även om vi alltså normalt knappast förknippar honom med sånger som ”I min lilla, lilla värld av blommor”.

Cornelis förekom också i ytterligare en fråga. Vi hörde – utan text – hans ”Turistens klagan”. I den hörs ett antal ungar på Karl Johann i Oslo. Cornelis är jag mycket förtrogen med – har alla hans skivor och har skrivit en del om honom (se Kulturspegeln, Musik).

Sport däremot är jag inte ett dyft intresserad av. Men det är klart att jag som tidningsläsare och med idrottsintresserade kompisar omkring mig inte har undgått att höra talas om Lennart Nacka Skoglund. Och självfallet har jag i radio hört hans ”Vi kommer tillbaka”.

På samma sätt har jag kommit i kontakt med Thore Skogmans ”Jämtgubben”, han som sjunger ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin med det samma”.

Melodikrysset är de häftiga kontrasternas program. Från Thore Skogman är steget långt till Måns Zelmerlöw, här med ”Cara mia”.

Honom har man relativt nyligen sett i TV. Men hur är det, kommer melodikrysslösarna fortfarande i håg ryskan Alla Pugatjova, som här i Sverige lanserades av Jacob Dahlin?

En ganska typisk eldemanare fanns det också i veckans kryss. Vi fick höra ”Monday, Monday” men skulle i kryssrutorna fylla i den veckodag som kommer kommer två dar senare, alltså onsdag.

Sist veckans barnvisa, den av Alice Tegnér. Våra barn har vuxit upp med hennes visor framförda på skiva av Alice Babs, så det är klart att jag genast kände igen ”Dansa min docka”, fastän den här framfördes på finska. Fast å andra sidan hade jag, med mina åtminstone rudimentära kunskaper i finska, klarat sången den vägen också.

***

Jagar du något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Badortsdagar i Öregrund 17-19 augusti

Jag är inte någon varm anhängare av riktigt alla stora sommarevenemang här i Öregrund.

Värst var det på den tiden då Roslagsloppet och Expressens Getingloppet genomfördes samma veckohelg, på lördag respektive söndag. Då var varenda gatstump och park i Öregrund packad med tillresandes bilar. Ungdomar utifrån i massor tältade – och skräpade ner – överallt där det fanns något litet utrymme, sov också ibland olovandes över i hammocken i någons trädgård. De söp kopiöst och lämnade drivor av tomma ölburkar och krossat glas efter sig. Pissade och sket i buskagen. Natten mellan lördag och söndag gällde det då att ha grinden låst, men naturligtvis hjälpte inte det heller. Jag och många andra höll vakt i våra trädgårdar långt in på natten; jag har några gånger faktiskt använt fysiskt våld för att förpassa inträngligar tillbaka över staketet.

Med Getingloppet bortopererat och kulmen alltså under en enda dag under veckohelgen är Roslagsloppet numera ett uthärdligt evenemang. Men helst lämnar jag fortfarande inte huset och trädgården medan det pågår. Innehåll, publik och livsstil är liksom inte min bag.

Så har jag då bekänt min snobbism.

Raka motsatsen är då senare års säsongavslutande badortsdagar i Öregrund.

Inte så att jag socialt och kulturellt känner mig hemma heller i den badortssocietet från förra sekelskiftet, som fanns här när Öregrund var en fin och ansedd badortsidyll vid havet, det som badortsdagarna knyter an till.

Men skalan är mänsklig, och programmet innehåller trevliga och intressanta punkter.

Årets badortsdagar äger rum kommande veckohelg, 17-19 augusti:

Fredag 17 augusti

16.00-20.00 Öppet hus på Hembygdsgården
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet
För tremannalag.
Arr: SPF Havsörnen Öregrund

19.00 Badortsvandring – Samling vid Societetshusets trappa
En guidad vandring runt badortskvarteren.
Arr: Öregrundsguiderna

18.00 Jazzmusikalisk cabaret – Societetshuset
En kväll i Louis Armstrongs fotspår med
Björn Sjödin/Peter Lind and the Cabaret Band.
Inträde 140 kronor. Förköp Öregrunds Turistbyrå.
Arr: Björntjänst, Nytta och Nöje/ Lions

Lördag 18 aug

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs med Rådhusgatan
Arr: Nytta och nöje / Lions

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen – Start Hasselbackspiren
För vuxna och barn.
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning – Hasselbackspiren
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-15.00 ”Dunk-Dunk” – Hasselbackspiren
Prova på att åka tändkulebåt.
Arr: Öregrunds Båtklubbs Veteranbåtssektion

10.00 Öregrundsrundan – Start/målgång Scenen
Anmälan på Turistbyrån Öregrund alternativt anmälan på Badortsdagen kl 08.00-09.30 vid start.
Startavgift: Över 16 år 50 kronor
Under 16 år 30 kr
Arr: ÖIK

11.00 Invigning av Badortsdagarna vid stora scenen följt av det traditionella Badortsdoppet.
Invigningstalare: journalisten, historikern och öregrundskännaren Stig Sandelin.
Var med och tävla om det prestigefyllda vandringspriset skänkt av Roland Kallström. Anmälan till Badortsdoppet sker på Öregrunds Turistbyrå tel. 0173-305 55
Baddräkter i begränsat antal finns att hyra på Turistbyrån.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården
Kaffeservering, hantverkare och underhållning av Småländska paviljongsorkestern.
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

11.30 Mässingsorkestern Blåslaget underhåller – Scenen
Oktett med trumslagare. Alla från Sala.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.45 Skötbåtstävling
Start i hamnen. Målgång beräknas till cirka 12.45.
Arr: Gräsö Skötbåtsförening

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet.
• Utställningar:
* Ralf Wiberg, Harg, akvareller.
* Roland Lundegård, Öregrund, modellbyggen av gamla
skolan och rådhuset samt fartyg från Öregrund.
* Ingegärd Lundegård, Öregrund, vykort från
badortsepoken.
• Via DVD visas gamla privata filmer från Öregrund.
• Stig Sandelin finns med sin öregrundshistoria på DVD. Den finns idag att köpa och behållningen går till Lions.
• Vernissage i Rådhussalen 11.00-18.00
Skärgårdsvyer och porträtt; oljemålningar av Alf Rådström, Öregrund och Ylva Lindberg, Saltsjö-Duvnäs.
Arr: Kulturnämnden / Biblioteket

12.00-16.00 Öppet hus Vävstugan (gamla polishuset)
Öregrund/Gräsö vävförening visar sin verksamhet i de anrika lokalerna.
Arr: Öregrund-Gräsö vävförening

12.00-16.00 ”Öregrunds Hafsbadsanstalt” – Strandhotellet
Kom och njut av hälsobringande massage av nacke, axlar och rygg, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage. Avsluta med kaffe och Roslagspunsch på Strandhotellets veranda. Underhållning av Blåslaget och Honey Jam.
Arr: ”Aloeveratjejerna”, ”Massörerna”, SPF Havsörnen och Strandhotellet

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset
Servering av kaffe och hembakat bröd. Bälgadraget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven kl. 13,00 och 15,30.
Arr: PRO

12.00 Barnkören Busungarna – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.00 Brunnshusspelet – Bryggan Brobänken i hamnen
Lustspel i badordstidens anda av ensemblen ur Österby Herrgårdsspel.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.30 Barnkarneval – Från Turistbyrån till Hembygdsgården
Låt fantasin flöda! Klä ut dig till vad du vill! För barn mellan
0-13 år. Alla som deltar får pris. Efteråt blir det lekar, skoj och saft.
Arr: Nytta och Nöje, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Veteranbilsuppvisning – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.00 Badortsvandring – Start vid Societetshusets trappa.
Lär dig mer om Öregrund som badort runt förrförra sekelskiftet. Följ med på en guidad tur genom de gamla kvarteren och kanske har du turen att träffa på några kända ”öregrundsprofiler” såsom dr Westerlund och Lubbe Nordström.
Arr: Öregrundsguiderna

13.30 Barnunderhållning – Hembygdsgården
”Det försvunna skrattet”. En sång- och dansföreställning för barn från 4 år där barnen själva är aktiva i spelet.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.30 Prisutdelning för Skötbåtstävling – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

14.00 Lådbilsrally – Hembygdsgården
Bygg din egen lådbil och visa vad den går för! Ålder 7-12 år.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.00 Honey Jam – Scenen
Honey Jam är en dixielandorkester med bara damer. ”Vi är glada och spelar glad jazz.”
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.30 Dräkt- och hattparad – Turistbyrån
Badortsdagarnas höjdpunkt! Visa upp dig i mormors dräkt,
grannens hatt eller sök efter fynd på vinden…
Anmälan till turistbyrån som även är startplats för paraden. Alla deltagare premieras i denna uppvisning. En jury ger hedersomnämnanden till de bästa i varje klass.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

15.30 Prisutdelning för tipsrodd samt lotteridragning – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

15.40 Båtparad med veteranbåtar
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

19.00 – cirka 20.30 Konsert med Trio ALTE KAMERADEN – Societetshuset
Några av de största melodisuccéerna från den glada badortsepoken 1900-1930 väcks här till nytt klingande liv.
Leif Bergman, sång till luta
Per Sandklef, violin
Leif Thuresson, piano
Biljettpris 140 kronnor vid entrén, förköp 120 kronor på Öregrunds Turistbyrå och Biblioteket.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Mäktig eldshow av Eldsjälarna Efrit från Uppsala – Hasselbackspiren
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Dans på Strandhotellet
Arr: Strandhotellet

Övriga aktiviteter under lördagen
• ”Stallet” vid Kyrkans hus och Hantverksboden Ekan, har öppet under dagen. Småländska Paviljongsorkestern medverkar.
• Ponnyridning
• Konstapel på stan
• Höghjulingar
• Positivhalare
• Försäljning av lotter.
• Scoutbåten Kerstin finns på plats.
• Badortspunsch från Norrtelje Brenneri serveras på stadens restauranger.

Söndag 19 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst – Hembygdsgården
Kyrkkaffe och deltagande av Småländska Paviljongsorkestern.
Arr: Öregrund/Gräsö församling, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Badortshelgens unika ”antikrunda” – Societetshuset
Kom och få dina antikviteter värderade. Max 2 objekt/person. Kaffeservering
Arr: Nytta och Nöje / Lions, PRO

Arrangörerna manar avslutningsvis: Kom till Badortsdagarna i tidsenlig klädsel, även om du inte tänkt ställa upp i dräktparaden – det kan löna sig!

***

Vid val av näringsställen har jag själv tidigare, på grund av matsedel och miljö, rekommenderat

Ankargården, Telegrafgatan 12 – man viker upp på denna tvärgata från Rådhusgatan, bakom Apoteket/Vårdcentralen. Utomhusservering på gården, men det finns också plats inomhus.

Floras trädgård, Västergatan 20. Utomhusservering i stor och vacker trädgård. Café med hembakt bröd och lättare luncher. Fantastiskt vacker miljö.

Köket Grill : Café, Strandgatan 12. Däck en trappa upp från hamnpromenaden, utsikt över hamnen.

Strandhotellet med Seglarbaren, Västergatan 1 (ingång även från hamnpromenaden, via trappa). Utiskt över piren och mot Gräsö.

***

Själv kommer jag tyvärr bara i begränsad omfattning att kunna ta del av årets badortsdagar. På lördag har jag nämligen oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden Uppsala hos mig här i Öregrund på planeringsöverläggning. Men kanske kan vi smita i väg en stund och titta på åtminstone något.

Men alla ni övriga: Ta gärna en tur till Öregrund under badortsdagarna. Det är värt besväret.

Sommarlovsföljetongerna i radio

Till Birgittas och mina morgonvanor under sommaren hör att lyssna på sommarlovsföljetongerna i radions P1. Det gjorde vi naturligtvis redan när det fanns barn i huset som ville lyssna. Men vi har aldrig upphört med denna vana, heller när barnen var utflugna ur boet.

Jag har sålunda genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks “Tordyveln flyger i skymningen“. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

Om boken och radiodramatiseringen finns mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Följande finns också där, men eftersom Maria Gripes ”Agnes Cecilia” den här sommaren har gått som radioföljetong, återpublicerar jag den del av texten, som rör den här boken.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes “Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes “Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med “Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I “Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

***

I raden av årets sommarlovsföljetonger såg jag, med det här som utgångspunkt, särskilt fram mot att få höra en dramatisering av ”Agnes Cecilia”.

Men jag blev besviken. Jag tyckte inte dramatiseringen var lyckad. Det var för många otydligheter och för mycket (ofta svåruppfattad) monolog från huvudpersonens sida. Trots att jag alltså har läst boken tidigare och till och med har skrivit om den, hade jag i den här radioversionen ibland svårt att uppfatta handlingen.

***

Desto mer har jag uppskattat den senast avslutade följetongen, Edith Nesbits ”Dickie Harding”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1980 (10 januari) skrev jag i en sammelrecension av flera böcker: ”Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta.”

Fantastika

I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga P Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel “Skattsökarna“, saknar inte socialt budskap! I “Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i “Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen “Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

Nesbits ”Dickie Harding” hade jag tidigare inte läst, när jag nu hörde den som sommarlovsföljetong. Jag förstod dock mycket snart, att den har ett samband med hennes ”Huset Ardens gåta”. Dickie Harding är släkt med barnen i ”Huset Ardens gåta”; i själva verket är hans namn en förvanskning av Richard Arden. Och mycket av det övriga spännande, skattsökeriet, tidsförflyttningarna till 1600-talet, Mullsorken och annat sådant, finns också i den här historien.

Och så är historien, också i sin radioversion, rasande bra berättad: spännande, begriplig för lyssnaren.

Den här sommarlovsföljetongen ber jag att få tacka för.

Slutligen: varför i all sin dar ger inte Rabén & Sjögren ut den här boken och övriga böcker av Edith Nesbit – samtliga mästerligt översatta av Jadwiga P Westrup – i sin ungdomsklassikerserie?