Ungdomsroman från en annan tid

Lisa Tetzners ”roman om unga människor” ”Om jag vore vacker” (översättning Arne Holmström, Tiden) utkom 1958, samma år som jag tog studenten; under den här perioden av mitt liv var jag sysselsatt med att läsa helt andra saker än ungdomsromaner. Men eftersom jag har Tetzner som en av mina favoriter bland barn- och ungdomsboksförfattare, har jag nu köpt den på Tradera och sen läst den.

”Om jag vore vacker” är inte någon av Tetzners politiska och samhällsanalyserande böcker. Dock är den, trots att den handlar om ung kärlek, skriven i en realistisk ton och innehåller dessutom ett element av ond bråd död.

Bokens unga par är Lore Marti och Gaudenz Bass, av allt att döma ett blivande äkta par. In i deras liv, av en tillfällighet och som en lockelse för Gaudenz, kommer Susann Diebold – hon hamnar i egenskap av reseledare för ett gäng amerikanska collegeflickor på rundresa i Europa, i det här fallet i Lugano i Schweiz, på det hotell Lores mor driver.

Dit kommer också Gaudenz, som efter ett slags mental kortslutning, har lämnat sin sluttentamen i Basel, och så uppstår ett drama kring undertryckt sanning, också ett triangeldrama, där Lore inte känner sig vacker jämfört med den charmerande Susann, vars dragningskraft lockar Gaudenz.

När så Susann drunknar i en tillfälligt strid flodmynning, blir denna ungdomsromans brännande fråga, till slut också ställd inför rätta av en åklagare: Har Lore, aktivt eller genom underlåtenhet, förorsakat Lores död?

Det visar sig så småningom att Susann, en trots sitt vackra utseende tragisk person, av allt att döma har valt att ta sitt eget liv.

Allt det här är en historia, fascinerande nog. Men jag kan inte hjälpa att jag förundras mer över något annat, något som saknas.

Bokens ungdomar är skildrade som moderna människor. De har utbildning och kan språk. De röker. De går på restaurang. Det ordnas dans för de unga amerikanskorna med unga italienska schweizare som kavaljerer.

Ändå aldrig ett ord om sex. Det finns små antydningar, mer som en kittling, i form av någon alltför lång bortovaro, men några sexuella relationer förekommer det då rakt inte.

Tetzners ungdomsroman, i sitt tyskspråkiga original, ”Wenn ich schön wäre”, utkom 1956, året då ”Rock Around the Clock” drabbade till exempel Sverige. Som relationsskildring är ”Om jag vore vacker” i flera avseenden utmärkt. Tetzner har dessutom, trots sin egen relativt höga ålder (hon var född 1894 och dog 1963, för övrigt i just Lugano), bemödat sig om att skildra moderna unga människor, alltså människor som själva var unga när boken kom till. Var alltså ungdomar i det dåtida Schweiz, i vart fall i det italienskpräglade och katolska Lugano, så annorlunda jämfört med de unga människor som jag minns från mitt eget Sundsvall i mitten av 1950-talet? Eller var Lisa Tetzner själv präglad av ytterligare en annan tid, den då hon själv var i sina romanfigurers ålder?

Fantasy

Jag erkänner gärna att jag har sidor som kan tyckas svårförenliga. Jag tänker och skriver ofta i en utpräglat rationalistisk tradition men läser också gärna fantasylitteratur.

Jag har tidigare flera gånger publicerat, ibland återpublicerat, uppskattande recensioner av sådana böcker av till exempel Maria Gripe, Astrid Lindgren och J K Rowling, även av filmatiseringar av böckerna i fråga, och jag har nu kammat igenom recensionsläggen för att hitta mer av samma slag:

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1980 (29 maj) publicerade jag följande:

Tolkien

J R R Tolkien fick en exempellös framgång med sin ”Sagan om ringen”. ”Silmarillion” (AWE/Gebers, översättning Roland Adlerberth) är ett arbete som både bildar bakgrund till ”Sagan om ringen” och samtidigt sysselsatte Tolkien under en stor del av hans livstid, även efter det att ”Sagan om ringen” hade fullbordats. Den bildar en mytologisk bakgrund ett par tidsåldrar bakåt till ”Sagan om ringen”. ”Silmarillion” fullbordades aldrig av Tolkien själv. Hans son, Christopher Tolkien, har redigerat (och valt ut) den del av det efterlämnade materialet som nu bildar ”Silmarillion”.

”Silmarillion” har, helt naturligt, inte samma episka styrka som ”Sagan om ringen”. Även om den alltså är mycket läsvärd och intressant, särskilt för Tolkien-fans.

En berättelse, fullbodad och utgiven av J R R Tolkien själv och på sätt och vis upptakten till ”Sagan om ringen” är ”Bilbo. En hobbits äventyr” (Rabén & Sjögren, översättning Britt G Hallqvist). Den handlar om den fridsamme hobbiten Bilbo, som följer trollkarlen Gandalf på jakten efter dvärgarnas guldskatt. Den nya utgåvan med Tolkiens egna illustrationer, återgivna i fyrfärg, är dessutom fantastiskt vacker.

Båda böckerna bär vittnesbörd om Tolkiens förmåga att skapa en fantasivärld, så exakt beskriven (med mytologi, förhistoria, gestalter, geografi, till och med kartor) att man under läsningen nästan inbillar sig att alltihop faktiskt har existerat i verkligheten.

(AWE/Gebers var då ett förlag under Norstedts-koncernen och dess utgivning har sedan uppgått i Norstedts. Norstedts ägs numera av KF, som redan då ägde Rabén & Sjögren.)

* * *

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1981 (nummer 21, 3 december) finns översikten ”Julens barnböcker”, som inleds med följande:

Jag har alltid själv tyckt om böcker om det fantastiska, och min erfarenhet är att de flesta barn och ungdomar älskar såna böcker. Natalie Babbitts ”Speldosan” (Rabén & Sjögren, översättning Hans Rabén) är en sådan härlig bok att kittla barn från tio-tolvårsåldern – allt beror ju på läsmognad – med. Bokens Winnie upptäcker en källa som ger evigt liv. Men vad händer egentligen om man ger människorna av dess vatten? Bör man det?

* * *

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Artikeln innehöll bland annat ett avsnitt med mellanrubriken

Fantasy

Moderna sagor på gränsen för det fantastiska kallas för Fantasy. J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” är ett typexempel.

Ursula K LeGuin är ett stort namn inom science fiction och fantasy. Hennes trilogi om Övärlden (Rabén & Sjögren, översättning Sven Christer Swahn) har många likheter med Tolkiens ”Sagan om ringen”. Ursula K LeGuin har till exempel skapat en egen värld, Övärlden, med noggrann karta och allt. Egennamn, ortnamn och enstaka andra ord återges på konstruerade språk. Riktigt i Tolkiens klass är hon inte. Hennes öar har inte tillräckligt med särprägel och egenart, och hennes fiktiva språk, som har vissa ytliga drag av keltiska och fornnordiska, är osäkrare än Tolkiens. Men de historier hon berättar är spännande och fascinerande, de har sagans långsamma tempo och obönhörliga inre logik.

I första delen, ”Trollkarlen från Övärlden”, blir pojken Sparvhök från ön Gont varse om sina magiska krafter och finner sitt sanna namn, Ged. Han studerar vid magikerskolan på ön Roke. En stor del av boken består av Geds kamp med den skugglika makt ur dödsriket han själv har släppt loss och som jagar och hotar honom.

Andra delen, ”Gravkamrarna i Atuan”, handlar om hur Ged kommer till Atuan för att söka efter en magisk ring som ska återställa freden i Övärlden. Där härskar Arha, De namnlösa Gudarnas prästinna.

I tredje delen, ”Den yttersta stranden”, söker Ged och prins Arren den ondskans okända källa som förgiftar världen och berövar livet dess mening.

Den här sortens sagor hämtar förstås näring ur myt och religion; deras ram är fantasi och fantasteri på gränsen till det oförklarliga. Men mitt i alltihop finns också ett drag av rationalism: trolldom, magi i de här böckernas mening, handlar om kunskap och om tingens och människornas sanna natur. De makter magikerna, människor med säregna krafter som de sedan utvecklar, frambesvärjer, kan stå i både det godas och det ondas tjänst. Och om kampen mellan gott och ont handlar många av de klassiska sagorna, så även de här.

* * *

I samma recensionsartikel hittar man, under rubriken Tonår, även följande:

Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.

* * *

Läs mer om Gripe och hennes övriga verk under Kulturspegeln, Barnkultur!

Nu är barnbarnen här och sommaren här på riktigt

I går kom Bo och Kerstin och barnen Viggo, snart sju, och Klara, fyra. Birgitta bjöd på grillfest. Efter maten fick Bo lov att åka hem till Uppsala; han började jobba redan för en vecka sen, medan Kerstin har en semestervecka kvar att tillsammans med barnen tillbringa i sitt barndoms sommarland.

Medan jag diskade, gick hon tillsammans med Birgitta en lång inspektionstur runt trädgården. Barnen är sedan länge väl hemmastadda i vår trädgård. De började genast leka på bergknallarna som sticker upp mellan odlingarna, gungade på nya gungan i talldungen, använde också de riddarsvärd och riddarsköldar som morfar har nyköpt åt dem efter förra årets mordbrand. Men när Viggo, fortfarande försedd med svärd och sköld, kröp in i riddarborgstältet, hade Klara bytt sina mot sin mammas gamla nalle och Pippi Långstrump-dockan. Just när hon så utrustad också skulle krypa in i riddarborgstältet, förklarade hon:

– Jag är riddarmamman.

Under de sena kvällstimmarna såg vi alla tillsammans en Harry Potterfilm med tal på svenska. Barnen är redan väl hemmastadda i Harry Potters värld. Den enda som några gånger verkade bli rädd var mormor, som i motsats till morfar aldrig ens har läst Harry Potter-böckerna.

I dag var det baddags.

Men först skulle morfar gå till Konsum för att handla lunch- och middagsmat. Med sig, på sparkcykel, hade han Klara. Klara tog en shoppingvagn, en liten, även hon, och snart hade hon plockat i den mer varor än morfar hade i sin: Festis, sugrör, varm korv, bananer och allt vad det var.

Eftersom väderleksutsikterna för eftermiddagen såg en smula osäkra ut, bestämde vi oss för att göra en badutflykt redan före lunch. De vuxna promenerade, men barnen föredrog sparkcykel. Färden gick till familjebadstranden i Tallparken.

Där var vattnet jättelågt, men därmed var det också helt ofarligt att låta ungarna bada i den lilla viken mellan de i havet utskjutande bergknallarna. Morfar och mormor fann inte badtemperaturen inbjudande – på djupare vatten längre ut var det bara 14 grader i vattnet – men Kerstin tog sig ett dopp där ändå.

Så småningom lyckades morfar locka också ungarna upp på de flata hällarna ovanför den konstgjorda sandstranden – lockemedlet var var sin flaska Festis samt två olika sorterts kex.

Trots lite också för magen fick badutflykten inte bli för lång. Vi hade ju inte lunch med oss.

Medan morfar lagade lunch, kom lilla Klara två gånger in i köket och förklarade, att lunchen skulle ätas utomhus. Så morfar travade snällt med tallrikar och bestick och glas ut till trädgårdsbordet och dukade upp det plus mat och dricka i det fria.

Men precis när vi hade satt oss ned runt trädgårdsbordet alla fem, kom regnet. Ett milt och svalt och skönt regn – men i alla fall. Det var bara att plocka ihop alltsammans igen och ta det med in i köket.

Och där blev det till sist en riktig sommarlunch: nykokt potatis från mormors land tillsammans med fyra sorters lax: gravad, rökt, pepparlax, rökta laxfenor. Till det både färsk gurka och saltgurka.

Sämre sommar kan man ha!

Vad händer med Akademibokhandeln?

Jag är inte bara bokälskare – jag älskar också att köpa mina böcker i bokhandeln.

I Uppsala handlade jag, från det att jag som student kom till stan hösten 1959, först på Forums bokhandel. Den här bokhandeln fanns inte bara i ett kooperativt varuhus utan var också så välskött att den kunde hävda sig i konkurrensen med flaggskeppet bland Uppsalas bokhandlar, Lundeqvistska bokhandeln, gemenligen kallad Lundeq.
Sedan började KF bygga upp en landsomfattande bokhandelskedja genom att köpa upp både privata kedjor och enskilda bokhandlar. På så sätt kom den här KF-ägda kedjan, Akademibokhandeln, att bli landets största. I Uppsala köptes stora Lundeq upp och slogs så småningom samman med den gamla kooperativa bokhandeln i Forum-huset. Lite lokalhistoria bevarades också genom att den här bokhandeln i Uppsala fick namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Den här bokhandeln har fortsatt att vara det självklara navet för bokälskande uppsalabor. Den har varit välsorterad och haft kunnig och hjälpsam personal. Till dess nimbus i Uppsalas kulturliv har bidragit att den årligen har tilldelat någon uppländsk författare ett ganska stort kulturpris. Många av oss stamkunder och samtidigt aktiva deltagare i stans kulturliv har år efter år inbjudits till prisutdelningen med tillhörande lekamlig buffé.

Till mina privata egenheter hör att jag är en boksamlare av stora mått. Vi talar nu inte om boksamlare av den där sorten som samlar förstaupplagor – i min mer litterärt inriktade värld duger pocketböcker mer än väl. Jag, och även min hustru, älskar att läsa, och vi har ett privat bibliotek som, sist vi räknade, uppskattningsvis rymde drygt 11.000 volymer – de är fler nu.

Vi köper regelbundet böcker för ganska stora summor och brukar under bokreorna kompletteringsköpa det vi har missat att köpa när böckerna i fråga var nya.

Under ett stort antal år har jag varje år köpt reaböcker för flera tusen kronor.

Akademibokhandeln, bland annat vårt Lundeq i Uppsala, tillämpade under många år rutinen, att man kunde förhandsbeställa de reaböcker man ville ha: Böckerna lades undan av personalen, och så kunde man, utan att trängas och stångas, gå till bokhandeln och hämta ut dem.

Nu är det slut med det. Jag vill dock berätta att jag det första året med beställningsförbudet lyckades kringgå detta. Personal som jag känner och som gillar mina beställningar inte bara på grund av deras storlek plockade i smyg ihop min beställning, och jag hämtade ut böckerna när rean hade lugnat ner sig.

Men det var då det. Nu känner jag isvindarna blåsa kring gamla bokstofiler som jag.

För någon vecka sen var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och försökte köpa en på svenska nyutkommen bok av Pierre Magnan, ”Kyndelälskaren” (Elisabet Grate bokförlag).

Eftersom jag inte hittade den där den borde stå, gick jag till informationsdisken och frågade. Den unga damen där slog i datorn – jag hade ju alla uppgifter om boken – och kunde meddela att tre exemplar var beställda men ännu inte hade anlänt.

Jag bad henne då lägga undan ett exemplar åt mig – en gammal kund som aldrig någonsin har låtit bli att hämta ut något beställt – men fick då veta att det inte längre gick att göra så. I stället kunde jag nästkommande måndag – jag fick numret på en lapp – ringa och kolla om boken hade kommit in. Jag suckade lite, eftersom jag ju under hela sommarhalvåret bor i Öregrund, och brukar genomföra mina bokhandelsärenden de dagar då jag kan kombinera dem med andra ärenden in till stan.

I onsdags hade dock Birgitta ärende in till stan och åtog sig att gå in på Akademibokhandeln/Lundeq och kolla, vilket hon också gjorde. Boken hade då ännu inte kommit in, varvid hon erbjöds att gå till en dataterminal, som stod intill informationsdisken, och själv beställa den för hemsändning.

Det gjorde hon nu inte. Det gjorde inte heller den dam som stod framför mig vid informationsdisken när jag själv var där – den bok hon efterfrågade fanns inte i sortimentet, och då måste hon själv via terminalen beställa den från KFs nätbokhandel Bokus.

Det leder mig in på nästa iakktagelse. Sortimentet i Akademibokhandeln har bantats ner, dock i olika grad beroende på bokhandelns i fråga storlek.

Ett av de skäl till detta jag har hört anföras är att man vill exponera böckernas omslag i stället för ryggar. Och då åker förstås allt som inte säljer i större upplagor plus långsamsäljare som klassiker ut. De på det här sättet utgallrade böckerna tar Akademibokhandeln inte hem ens vid beställning – beställningen får man själv göra via dataterminal.

Akademibokhandelns bokurval är därmed förstås inte lika utslätat och inriktat på massupplagor som till exempel Åhléns, men för en bokmal som jag lämnar det här en fadd smak i munnen. Hustrun, som är en lika hängiven kooperatör som jag, började efter sin ovan beskrivna upplevelse mumla om att man kanske borde kolla om det i Uppsala finns någon annan bokhandel, som är beredd att tillmötesgå kundernas önskemål.

Nu kommer säkert ett antal läsare att kasta sig över datorn och fråga varför jag inte helt enkelt övergår till att beställa böckerna på nätet – vill jag hålla mig till konsumentkooperationen, så finns ju Bokus att tillgå.

Tekniskt sett vore det förstås inget problem för en person så datavan som jag.

Men jag vill inte. Jag vill att det ska finnas kvar gammaldags bohandlar, där man kan ströva omkring bland hyllorna, känna (och jag höll på att tillägga lukta) på böckerna, bläddra i dem, göra fynd man inte hade tänkt sig, prata med kunniga anställda och få råd och tips. Jag är också beredd att betala lite mer för böckerna för att få göra det här.

O, giv mig gamla tiders bokhandel åter!

I dag har S-bloggar missat två av mina inlägg

Först den tredje av de tre texter jag i dag publicerade på bloggen kom upp på S-bloggar.

Läsare som är intresserade av Enid Blytons Fem-böcker kan pröva med att klicka här.

Och de som är mer intresserade av äldre svensk jazz kan klicka här.

Och nu några Mysterieböcker

Enid Blytons Mysterieböcker läste jag under de första realskoleåren. En kompis, som liksom jag pendlade in till skolan i Sundsvall, hade alla då utkomna, och jag läste dem, den ena efter den andra, på bussen mellan Juniskär och Sundsvall.

Åratal senare läste jag många av dem för Anna, och när sen Kerstin var i slukaråldern, fick hon dem som återutgavs då. Under en period läste jag dem för både Kerstin och Matti tillsammans.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1982 (25 februari) publicerade jag följande:

Pop-böcker

Långserier av typen John Halls Radiodetektiverna blir lätt tradiga. Och figurer som Greven i ”Varning för spöken” (Rabén & Sjögrens Pop-serie) – den sjunde boken i serien tror jag – blir lätt klichéartade krumelurer. Men det finns förstås poänger med upprepningstekniken och med att motsvara läsarens förväntningar (i stället för att överraska) också.

Jag hör absolut inte till dem som moraliserar över Enid Blytons långkörare heller. De är naturliga och av och till spännande inslag i läsningen under slukaråren. Personligen har jag alltid tyckt bäst om Mysterieböckerna, de med Fatty och Goon, av alla hennes otaliga serier, bland annat för att de är mest trivsamma och innehåller mest miljöskildring. Nu finns ”Mysteriet med de anonyma breven” (översättning Kerstin Lennerthson) och ”Mysteriet med det hemliga rummet” (översättning Kerstin Pettersson) tillgängliga i Rabén & Sjögrens Pop-serie. Jag har nyligen läst dem för mina barn – med stor framgång – och därmed själv läst dem för tredje gången.

Fem-böckerna fortsätter att fånga barnen

Jag var själv en bokslukare när jag var liten och i pojkåren, läste allt som kom i min väg. Tillgång snarare än kvalitet gjorde att jag i en salig röra kunde läsa allt från indianböcker till flickböcker, från Fridegård och Dostojevskij (jo, det är sant – till det jag läste i anmärkningsvärt unga år hör Fridegårds vikingatrilogi och Dostojevskijs ”Vita nätter”, den senare inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär) till kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning och deckarhistorierna i Detektivmagasinet och Alibi-magasinet.

Det har lett till att jag aldrig har trott mycket på styrning och censur – barn som ska bli hängivna läsare måste styras av sin egen läslust.

Det här har jag också tillämpat på mina egna barn, och si: det har blivit bokläsare av dem.

För min dotter Kerstin läste jag sålunda bland annat Enid Blytons Fem-böcker, och hon läste också själv en del av dem för egen maskin. Hennes son Viggo, snart sju, har nyligen av mig fått de inledande böckerna i serien om Fem, nu i ytterligare moderniserade versioner. På Kerstins blogg har jag sett att hon just nu läser den tredje boken i ordningen för sonen som kvällslektyr vid läggdags.

När jag bläddrar i gamla bundna årgångar av Aktuellt i politiken (s), hittar jag i nummer 6 1979 (22 mars) följande recension:

Femböcker

Enid Blytons Fem-böcker anses allmänt vara en pest och en kulturfara. Ändå slukar ungarna dem. Ständigt nya upplagor ges ut. De senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens Pop-serie är ”Fem på nya äventyr”, ”Fem på smugglarjakt”, ”Fem reser till havet” och ”Fem och sjörövarskatten” (översättning Kerstin Apell).

Så vitt jag kan se vid en genombläddring – jag har läst de här böckerna ett par gånger förut, både som barn och som förälder – har de här utgåvorna inte utsatts för den stolliga förvanskning av personnamn och ortsnamn som jag har sett att andra Blyton-böcker har drabbats av; nyöversättningarna ter sig ännu mer könlösa än originalen, vilket väl inte kan ha varit meningen? (Att Rabén & Sjögren nu tar bort en del rasistiska inslag är däremot välkommet.)

Jag har samtidigt tillsammans med husets nioåring (anmärkning för nutida läsare: Kerstin) också läst en parodi på Blytons Fem-böcker, Ulf Nilssons och Jean Bolinders ”Det upp och nedvända fallet” (Plus), där fem svenska ungar leker Fem, och där till och med hunden heter Timothy. Av den lär man sig att riktiga äventyr är mer hemska än spännande, att hundar mest är till besvär, att skurkar inte ser skurkaktiga ut, att utlänningar är som alla andra och en del annat både riktigt och tänkvärt. Till råga på allt blandar dom här ungarna – Hemliga femman eller Skamliga femman som den yngste medlemmen säjer – ihop bovarna och poliserna.

Nioåringen var intresserad men inte riktigt entusiastisk. På min fråga ”Nå, vad var bäst, Fem-böckerna eller den här?” svarar hon utan betänketid:

– Fem-böckerna.

Blytons spänning, skamgrepp och trygga upprepningsteknik fungerar.

Nog är det något att fundera över, inte bara förfasa sig över?

* * *

Till detta bör läggas att Ulf Nilsson är en av de bästa svenska barnboksförfattarna och att Jean Bolinder har skrivit mycket läsvärda deckare. Jag har, i andra fall med större uppskattning, recenserat båda.

Harry Potter och de vises sten

J K Rowling publicerade första delen av sin fantasyserie om Harry Potter 1997, ”Harry Potter and the Philospher’s Stone”. Lycklig vinnare av utgivningsrätten på svenska blev Tidens förlag; på svenska, i översättning av Lena Fries-Gedin, kom boken 2001. Dess svenska titel blev ”Harry Potter och de vises sten”.

Jag började läsa Harry Potter-böckerna då och har sen följt Harrys äventyr ända till slutet. I allmänhet har jag läst de svenska översättningarna, men i ett fall har jag i stället läst det engelska originalet. Sammantaget är serien om Harry Potter ett mycket värdefullt bidrag till barn- och ungdomslitteraturen, men som så ofta när det gäller sådana böcker är den njutbar också för vuxen publik.

Den inledande boken i serien introducerar allt det som sedan ska förekomma i raden av efterföljare, men introduktionerna kommer gradvis och väcker allt mer läsarnas nyfikenhet. Till det kommer att böckerna på klassiskt vis är mycket spännande.

Vi möter först Harry i hans fosterfamilj Dursley, pappa Vernon, mamma Petunia (Harrys moster) och deras odåga till son Dudley. Harry är hårt hållen på gränsen till terroriserad och får bo i en skrubb under trappen. Av familjen Dursley har han fått vaga och falska uppgifter om att hans föräldrar när han var liten omkom i en bilolycka.

Harry har alltså ingen aning om sin mycket speciella familjebakgrund: hans föräldrar hörde hemma i den trollkarlsvärld, som – enligt mytologin i de här böckerna – existerar parallellt med vår vanliga, den där de icke magi-kunniga, ”mugglarna”, bor.

Lite i taget upptäcker Harry att han har ovanliga gåvor, till exempel – i samband med ett äventyr på zoo – att han kan kommunicera med ormar, är det han senare lär sig är en ”ormviskare”.

Sen börjar det hända saker. Trots att Vernon försöker förhindra det, får Harry allt fler mystiska brev, och till slut anländer en personlig representant för – som det visar sig – rektorn Albus Dumbledore på trolldomsskolan Hogwarths, den jättelike och skäggige Rubeus Hagrid. Och nu uppenbarar Hagrid sanningen för Harry, den som hans styvföräldrar har försökt dölja: Hans föräldrar dödades inte i en bilolycka utan av den onde trollkarlen Lord Voldemort. Harry var i själva verket med vid det här tillfället, har ett ärr i pannan som minner om överfallet, men överlevde på ett närmast magiskt sätt.

Harry får nu veta att hans namn därför är vida känt i trollkarlsvärlden, där han egentligen hör hemma, och han förstår nu också att en del märkliga händelser som den med ormen på zoo har att göra med att han besitter krafter som ligger utanför dem som normala människor har. Hagrids ärende är att Harry, nu elva år gammal, bör söka sig till trolldomsskolan Hogwarths.

Inför resan dit tar Hagrid med Harry till delar av London vilka endast är tillgängliga för varelser med magiska egenskaper. Harryvisar sig ha ett konto, ärvt efter föräldrarna, på Gringotts trollkarlsbank och utrustas med allt som elev på Hogwarths kan komma att behöva, bland annat speciella kläder, trollstav – en del av staven är en fjäder från Fågel Fenix; den andra fjädern finns i Lord Voldemorts stav – och en uggla för kommunikation, i Harrys fall med namnet Hedwig.

Harry är alltså, när sommaren (som han fortfarande tillbringar med familjen Dudley) är slut, färdig för avfärd till Hogwarths. Instruktionen om hur han ska ta sig dit lyder att han ska ta sig till Kings Cross Station i London och där ta Hogwarthexpressen från perrong nio och tre kvart. När Harry ser en familj med rödhåriga barn gå rakt igenom en vägg som ligger mellan perrongerna nio och tio, gör Harry likadant – och det fungerar!

Redan under inköpsrundan med Hagrid har Harry träffat på en pojke från trollkarlsvärlden, Draco Malfoy, som anklagar Harry för att vara ”mugglare”; själv kommer han, säger han, från en äkta trollkarlsfamilj. Poängen med det här är att vanliga människor ibland kan utrustas med magiska gåvor men att det finns trollkarlar som bara accepterar ”renrasiga” trollkarlar – ett av huvudstråken i böckerna om Harry Potter är just denna form av rasism, som Harry alltså aldrig för egen del anammar. De här två kommer sen, under utbildningen på Hogwarths, att bli ständiga antagonister.

På tåget möter Harry Ronald (Ron) Weasley, en av de rödhåriga medlemmarna i den familj som han hade följt efter när han sökte perrong nio och tre kvart. Harry, således stadd vid kassa, köper godis till dem båda och får i gengäld veta mer om den trollkarlsvärld han nu ska bli en del av.

Till dem sällar sig också Hermione Granger, som egentligen är ute och letar efter en annan hogwarthselevs, Neville Longbottoms, padda. Hermione, till att börja med framställd som lite av en besserwisser, är redan förfaren i trolldomskonst. I och med det här mötet är den treenighet – Harry, Ron och Hermione – snart etablerad, som ska bestå genom alla Harry Potter-böckerna.

På Hogwarths möts de och alla andra nykomlingar av professor McGongall, och efter ett mellanspel, där de bland annat kommer i kontakt med spöken, vidtar en sorteringsceremoni: Med hjälp av en sorteringshatt, som de i tur och ordning får sätta på huvudet, ska de välja hemvist på något av de fyra elevhemmen, Hufflepuff, Ravenclaw, Gryffindor och Slytherin. Ron och Hermione hamnar båda på Gryffindor, men i Harrys fall är hatten tveksam. Men när han intensivt tänker på att han inte vill hamna på Slytherin, där Draco Malfoy hamnar, hamnar också Harry på Gryffindor.

Därefter får vi, steg för steg, bekanta oss med olika delar av livet på Hogwarths: Eleverna är med om en invigningsfest, bekantar sig med sina elevhem, lär känna de märkliga varelser, en del av dem spöken som lever vidare i tavlorna som finns på väggarna, lär sig de magiska lösenord med vars hjälp de kan ta sig in i sina elevhem och så vidare.

På lektionerna får de lära sig olika former av trolldomskonst: formler, förvandlingskonst, försvar mot svartkonster och annat som trollkarlar måste kunna. Många festliga missöden – en del rena katastrofer – äger rum under de här lektionerna. Den som klarar de nya utmaningarna bäst är Hermione, som för övrigt har mugglarbakgrund.

I trolldryckskonst undervisar Severus Snape, som förefaller trakassera Harry och synbarligen favoriserar slytherineleverna.

Harry och de andra får också lära sig att flyga på kvast, en konst som också den skördar en del offer med fysiska skador som följd.

En duell på kvast mellan Harry och Malfoy ändar i att Harry av professor McGonagall förs till Gryffindors lagkapten i quidditch – en märklig och ofta riskabel bollsport på kvast med både slagträ och ”bollar” av olika slag; jag tänker här inte redogöra för reglerna – och får ett bud om att ingå i elevhemmets quidditchlag.

Efter ett mellanspel med bland annat professor Snape inblandad, är det dags för match mellan Slytherine och och Gryffindor. Trots Harrys ovana vid att vara ”sökare”, lyckas han väl, och matchen verkar, trots jämna poäng, kunna gå Gryffindors väg. Just när Harry är på väg att fånga den gyllene Kvicken, det som skulle avgöra matchen, börjar hans kvast uppföra sig underligt: kränger och vill kasta av honom. Nere på marken ser Hermione, att Snape, vänd mot Harry, ser ut att utslunga trollformler, och hon griper rådigt in: genom en trollformel sätter hon eld på Snapes mantel och får honom att tappa koncentrationen. Och nu återfår Harry balansen och kontrollen och lyckas fånga Kvicken. Gryffindor vinner matchen.

Också på andra sätt upptäcker medlemmarna i trion på Gryffindor att allt som finns på Hogwarts, att det i deras magiska värld finns åtskilligt som inte bara är överraskande utan rent av farligt. Den i trollkonster allt mer framgångsrika Hermione har redan före quidditchmatchen råkat ut för ett vådligt äventyr: hon råkar i en av slottets – skolan är inhyst i ett gammalt slott – fängelsehålor ut för ett troll. Hon räddas med nöd och näppe av pojkarna: Ron uttalar en trollformel, och Harry kör in sin trollstav i trollets näsa.

Också Harry råkar ut för både händelser och drömmar som han inte riktigt kan tolka. Med hjälp av sin osynlighetsmantel (en anonym gåva men en gång i världen tillhörig hans far) tar han sig också i hemlighet till förbjudna delar av skolan/slottet och upplever på så sätt bland annat att han i en spegel kan se sin mamma och pappa. Vid ett återbesök upptäcks han av professor Dumbledore, som förklarar att spegeln visar Harrys innersta önskning.

Det finns mängder av spännande historier som man skulle vilja återberätta, sådant som den om drakungen Norbert och den om mötet med enhörningarna. Men den viktigaste av dem är ändå den som har givit boken dess namn, den om de vises sten.

En kollega till Dumbledore, alkemisten Nicolas Flamel, har skapat de vises sten, med vars hjälp man kan tillverka guld och, viktigare, som ger den som äger stenen evigt liv. Det är den ständigt bokgrävande Hermione som kommer på det här spåret, och Harry börjar, när han råkar höra Snape i ett samtal om de vises sten, misstänka att stenen kanske finns gömd någonstans på Hogwarths. Genom Hagrid får han reda på att så är fallet och att stenen vaktas dels av hans hund med tre huvuden, Fluffy, dels med hjälp av magiska spärrar upprättade av skolans främsta krafter, bland dem Dumbledore och Snape.

Harry börjar med hjälp av olika indicier misstänka att Lord Voldemort tänker lägga beslag på de vises sten för att därigenom stärka sin makt och dessutom få evigt liv, också att Snape på något sätt är inblandad i Voldemorts planer.

De tre sammansvurna inleder nu en hemlig räd för att hinna först till de vises sten. Dock förstår de redan när de ska ta sig förbi den trehövdade hunden att någon ligger steget före dem. (Av Hagrid har Harry fått höra att man kan söva besten med musik – men han erinrar sig att han fick den upplysningen vid ett tillfälle, då de förmodligen var avlyssnade.)

Därefter gäller det att forcera alla de övriga magiska hindren, sådant som strypande växter, flygande nycklar och en knivig gåta att lösa. Alla tre bidrar till att ta sig förbi de här hindren, som bokstavligen skulle kunna beröva dem livet.

Till slut står slutstriden mellan å ena sidan Harry, å andra sidan en person som visar sig inte vara Snape utan professor Quirrell, den som Harry hade hört tala med Snape. Och genom Qurrell agerar Lord Voldemort: i en dramatisk scen får Harry se att bakom turbanen på Quirrells bakhuvud döljer sig Voldemorts ansikte.

Under striden med Quirrell känner Harry en så intensiv smärta i det märke i pannan Lord Voldemort gav honom när han dödade Harrys föräldrar, att han svimmar.

Därefter vaknar han till liv på Hogwarths sjukavdelning. Dumbledore har i sista minuten hunnit fram till de stridande. Quirrell är död och Lord Voldemort åter försvunnen. Men stenen är räddad: den har, tack vare att Harrys önskan att få den var osjälvisk, hamnat i hans ficka med hjälp av den magiska önskespegel som fanns i den innersta kammaren. Nu har Dumbledore sett till att förstöra den för Voldmort så begärliga stenen.

* * *

Det är nu länge sedan jag läste boken, och egentligen skulle jag ha velat ge dem bland mina läsare som själva inte har läst den ytterligare detaljer. Själv har jag nu fått historien återaktualiserad för mig genom att jag just har sett filmatiseringen av den här boken på DVD.

Som väntat är bokens handling här kortad – till exempel är Harrys upplevelser i styvfamiljen nerkokade på ett sätt som medför att rollkaraktärerna blir lite mer buskisartade än de är hos Rowling. Men som jag kan se har filmen, regisserad av Chris Columbus, ändå med alla riktigt väsentliga ingredienser i bokhandlingen.

De när filmen spelades in fortfarande unga skådespelarna – Daniel Radcliffe som Harry, Emma Watson som Hermione och Rupert Grint som Ron – gör genomgående bra ifrån sig, och detsamma gäller Harrys jämnårige fiende Draco Malfoy, som spelas av Harry Melling. I övrigt vill jag nämna Richard Harris som Albus Dumbledore, Robbie Coltrane som Rubeus Hagrid och Alan Rickman som Severus Snape.

Den sällsamma världen på Hogwarths med alla spöken och magiska väsen, också själva slottsmiljön med sina ”levande” tavlor och märkliga skrymslen, är väl återskapad i sin filmiska form.

Som film betraktad är ”Harry Potter och de vises sten” den första i en rad filmer som senare rymmer ännu mer spännande saker, men den är helt klart värd att se.

Melodikrysset nr 31 2009

Dagens melodikryss tyckte jag på det hela taget var lätt, men när vi kom till den allra sista frågan – den med ett stycke klassisk musik – ville polletten inte falla ned. Jag kom inte på kompositör eller titel men tyckte att stycket hade svensk klang, så jag tror att kompositörens hemland var Sverige, Se.

Den enda fråga där jag behövde använda Google för att komma på svaret var dagens melodifestivalfråga. 2004 tävlade Emil Sigfridsson, för övrigt inte särskilt framgångsrikt, med ”Innan mörkret faller”.

Annars började dagens kryss med en högaktuell svensk artist, Tomas Ledin. Dels kom låten från hans senaste CD, dels leder titeln på den spelade låten, ”Ut på vägarna igen”, in tanken på hans sommarturné.

Ganska snart därefter fick vi höra en ganska gammal Ted Gärdestad-låt, ”Sommarlängtan”.

Större än den blev Stig Olins ”På söndag, på söndag, på söndag”. Många barnfamiljer känner nog än i dag igen sig i den här texten.

Mer udda i raden av svenska sommarschlager är väl ”Alla vi – längtar efter sommaren” (1999) med den väl vid det här laget tämligen bortglömda gruppen Friends In Need, det vill säga Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och Mattias Frisk. Och Björn Borg skulle här leda oss till den efterfrågade sporten, tennis. Det klarar till och med jag som aldrig i mitt liv har läst sportsidor.

Vi fick också höra en halvdansk låt, ”Gör mig lycklig nu”. De som sjöng var Mats Ronander och den mycket hörvärde danske artisten Kim Larsen.

Dagens barnvisa klarade väl alla: ”Imse Vimse spindel”.

En mycket fin visa, fast mera om barn, åstadkom Olle Adolphson och Beppe Wolgers med ”Det gåtfulla folket”. Jag älskar den!

I dag spelades också en ringleksvisa, dock med en text som knappast är skriven för barn, ”Jag gick mig ut en afton”. Fast här hörde vi inte texten utan en – jätteskön – instrumentalversion med Jan Johansson.

En mycket senare men likafullt mycket hörvärd visklassiker är Nils Ferlins ”På Arendorffs tid”. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), körde vi bland annat en lång serie artiklar om klarabohemerna, där man kunde få läsa om både Ferlin och Victor Arendorff.

Jag är också en stor vän av Povel Ramel, och hans och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna” hör verkligen till favoriterna. Wolgers igen!

Sist i dag tar jag ytterligare en gammal favorit, ”April In Paris”. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för broadwaymusikalen ”Walk a Little Faster”. Sen har den gjorts av mängder av fina artister, men den som jag själv är mest fäst vid är den med Count Basie från 1955.

Yip Harburg kan vara värd några ytterligare rader. Han har skrivit låtar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Over the Rainbow” men är också värd att ihågkommas som en av de många vänstermänniskorna i amerikanskt musikliv. Sitt politiska engagemang uttryckte han bland annat i texten till ”Brother, Can You Spare a Dime”, en låt om depressionen. Du hittar den texten plus en svensk översättning ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Melodikrysset nr 30 2009

I dag har Anders Eldeman knäckt mig med en TV-seriesignatur – TV-serier är, som jag tidigare har bekänt, inte min starka sida. Alltså vet jag inte om TV-serien i den avslutande frågan handlade om Molly, Polly eller Dolly eller vad hon nu kan ha hetat. /Polly, ur ”Pang i bygget”, ska det vara, upplyser mig en läsare./

Inte heller har jag sett ”Dirty Dancing”, men i det fallet kom jag med hjälp av ledbokstäverna på varifrån musiken var hämtad.

Det jag slutligen hade svårigheter med var den där tangon som skulle ge ordet ”eld” – jag kände igen den, men polletten ville inte trilla ner. Fast det var ju inte låttiteln som efterfrågades. /”Kiss of Fire” var det, upplyser mig en annan läsare./

Däremot sa det genast ”Pling”, när jag hörde Kicki Danielsson på engelska sjunga sin låt från Eurovision Song Contest 1985, ”Bra vibrationer”, den som börjar ”Du ger mig bra vibrationer”. Den skrevs av Lasse Holm och alltså Ingela ”Pling” Forsman.

I årets svenska melodifestival klarade sig Caroline af Ugglas mycket bra, med ”Snälla snälla”.

2007 vann Helena Paparizou Eurovision Song Contest med ”My Number One”, vilket gav Grekland förstaplatsen. Här hörde vi dock bamseversionen av den här låten.

Även Ola Salo och the Ark har ju tävlat – mindre framgångsrikt – i Eurovision Song Contest, men i dag hörde vi inte deras bidrag där utan ”Little Dysfunction Dysfunk You”.

TV-signaturer är alltså inte min starka sida, men efter en stund kom jag på att den signatur vi i dag hörde till en barnserie måste höra till ”Scooby-Doo”, som vi förresten har i filmhyllan för barnbarnen, Viggo och Klara.

Erik Axel Karlfeldts och Sven Scholanders ”Vid Färjestaden” hör naturligtvis inte hemma i avdelningen barnvisor, men jag lärde mig den under folkskoletiden och vet att den handlar om Öland.

Och på nästa skolstadium, under realskoletiden, kom jag i kontakt med Birger Sjöberg och lärde mig texten till ”Den första gång jag såg dig”. Numera har jag allt av Sjöberg i bokhyllorna, också Fridas visor i skivhyllorna.

Och jag är lagom gammal för att inte bara känna igen ”Stenka Rasin” utan också själv minnas att den brukade spelas av trumpetaren Arne Lambert.

Av samma skäl känner jag igen ”Gamle Svarten”, även när hästen, som här, misshandlas. Gamle Svarten var alltså häst, och hästar brukar bo i stall.

Därifrån kan steget synas långt till Buddy Holly och Genesis, men jag har lyssnat även på dem och klarade således båda.

I Melodikrysset är det bredden som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.