Med Elsa Beskow i en svunnen värld

Elsa Beskow är utan tvekan en av Sveriges bästa barnboksillustratörer; dessutom har hon skrivit många fascinerande berättelser för barn. Jag skriver i presens trots att några av hennes bildsagor nu är sekelgamla.

Jag mötte henne i mitt nya land Sverige, när jag skulle lära mig läsa svenska med hjälp av småskolans läsebok ”Vill du läsa?” Många av hennes bilder och texter där gjorde ett outplånligt intryck på mig, och jag har därefter fortsatt att älska framför allt hennes bildvärld.

Böckerna om tanterna Grön, Brun och Gredelin samt Farbror blå och om deras skyddslingar Petter och Lotta hörde inte till det jag läste som liten, och det var kanske tur: Klass- och erfarenhetsmässigt ligger de mycket långt från det samhälle, som kom att bli mitt i efterkrigstidens Sverige.

Numera, när jag bor halva året i lilla Öregrund, hittar jag där gatstumpar och hus som en smula påminner om dem jag hittar i ”Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin” (Bonnier Carlsen, 2009, först publicerad 1918); Öregrund var i början av förra seklet en småstad med låga hus – på somrarna levde den lilla staden upp genom,sitt badortsliv.

Elsa Beskows lilla stad är mycket liten även den, och där lever, bakom ett plank över vilket ett päronträd sträcker sina grenar, de tre tanter, som den lilla stadens invånare har döpt efter färgen på deras klänningar. Tillsammans med hunden lilla Prick lever de där i sin småborgerliga idyll, med kopparkrukor och trasmattor i köket och med fina möbler i kammaren.

Tvärs över gatan bor deras vän Farbror Blå.

Men i Elsa Beskows bilderboksvärld finns också det främmande och avvikande, i den här boken i skepnad av en positivhalare som rövar bort lilla Prick.

Tanterna börjar leta efter lilla Prick och råkar på vägen, när de har delat på sig för att gå olika avtagsvägar, ut för den ena oväntade händelsen efter den andra.

Nu förs också två fattiga barn, Petter och Lotta, in i handlingen, till att börja med för att de har tappat hela 50 öre och nu är rädda för att gå hem till Tvätt-Kristin, som inte är deras mor men tar hand om dem.

Petter och Lotta, som får en ny 50-öring av Tant Brun, blir också de som hittar Prick hos positivhalaren och släpper ut hunden ur hans säck medan han sover. Barnen hjälper till med att återfinna de försvunna två tanterna, och så slutar äventyret med ett hejdundrande kalas, i vilket deltar också Farbror Blå, Prick och den katt tant Grön hittade uppe på den höskulle, där hon hade letat efter Prick.

Därefter lägger Elsa Beskow på ett ännu lyckligare slut: Petter och Lotta får stanna hos de tre tanterna och kläs upp i skinande fina nya kläder. Så enkla adoptioner var nog knappast möjliga heller då den här sagan först publicerades.

Elsa Beskow fortsätter att blanda idyll och äventyr i ”Petter och Lotts på äventyr” (Bonnier Carlsen, 2009, först publicerad 1929).

Idyll-linjen förstärks av att tanternas nya katt, som har döpts till Esmeralda, får tre ungar, den vita Murr, den svarta Kurr och vit- och grårandiga Misse. Dock kan bara en av kattungarna få stanna, och det blir Murr – de andra två ska ges bort. En av dem, Misse, tas genast emot av Beata som arbetar i Farbror Blås kök – märk att det här är en saga från en tid då man inte ens hade skattesubvention för att hålla sig med piga!

När tanterna nästa dag far med Farbror Blå till marknaden, får barnen en idé: Tvätt-Kristin, som de hade bott hos, skulle kanske bli mer snäll om hon erbjöds en kattunge och dessutom en korg kakor. Kristin blir först rädd, när Prick skäller på henne, men sen blir hon godlynt och bjuder till och med på våfflor.

Därefter händer en rad oväntade äventyr: barnen hamnar av misstag hos mjölnaren, Prick kommer bort igen, de möter en sotare i skogen och missförstår hur vägen hem går, de badar i en bäck och berövas sina kläder av en gumma med nästan häxlikt utseende, de träffar alldeles spritt språngande nakna – intreessant i en bilderbok från 1929 – en vedhuggare, som tar med dem hem, där de utrustas med alldeles för stora kläder. Sen hamnar de på marknaden och får bland annat uppträda i manegen ridande på en björn. Tanterna och farbror Blå finns förstås i publiken, så Tant Gredelin svimmar, och Farbror Blå rusar fram och rycker dem ner från björnene rygg!

På hemvägen hotar Farbror Blå dem med riset, men han veknar när han får höra, att de har gjort en god gärning hos Tvätt-Kristin.

Så dan därpå får barnen följa med till marknaden och åka karusell.

Elsa Beskows bilder är som alltid vackra, detaljmättade och fascinerande, men jag skulle vilja testa på några av dagens barn i bilderboksåldern, hur de reagerar på de egendomliga kläderna och delvis avvikande miljöerna. Och jag konstaterar: bilderböcker med så mycket text görs knappast längre i våra dagar. Hur reagerar dagens barn på det?

Melodikrysset nummer 9 2010

I dag fanns det flera frågor som jag fick brottas rejält med innan jag kom på svaren, men till slut lyckades jag ändå lösa hela Melodikrysset.

Det började redan med första frågan: Vem var det som sjöng ”Andalucia”? Först när jag fick ledbokstäver och kunde sluta mig till förnamnet gick det upp för mig, att den som sjöng var Anna Book.

Inte heller mindes jag ”Som en vind” från Melodifestivalen 1990. Men Google hjälper eller hur man nu säger i den kristna värld där Edin-Ådahl hör hemma.

Att det är Benny Andersson som har komponerat ”Om och om och om och om igen” är ju inte så svårt, men vad var det för dansband som misshandlade hans låt? Jag lyssnar praktiskt taget aldrig på dansband, men efter lite mer googlande fick jag svaret: Torgny Melins.

Idol har jag heller aldrig sett på, så mina kunskaper om Eric Grönwall är ytterst begränsade. Men låttiteln, ”Higher”, hjälpte mig att hitta honom.

Det dröjde också länge innan jag lyckades lösa L 10 och V 15, som är sammanflätade i varann. Slutligen kom jag ändå på att gruppen vi hörde skulle skrivas The Mar-Keys, och att den hade sjungit in den aktuella låten, ”Mustang Sally”.

Den kanadensiska sångerskan kände jag inte igen, inte heller låten som jag fortfarande inte vet titeln på. Men eftersom jag nu hade lly, borde hon heta Nelly, och ja, Google hjälper: Nelly Furtado, född 1978.

Resten klarade jag å andra sidan spontant. (Jag har sen kontrollgooglat och tagit fram årtal och annat sådant.)

”I min blommiga blå krinolin” förekom i Hasse Ekmans film från 1958 ”Jazzgossen”, som ju handlar om frontfigurer i en betydligt äldre svensk nöjesvärld. Melodin är dock ursprungligen inte svensk utan heter i original ”In My Sweet Little Alice Blue Gown”.

Om Josefin som hade en symaskin satt vi ungar och sjöng på verandan i Juniskär, när jag gick i småskolan. Så jag vet att med denna ”uppfinning”, för att citera Anders Eldeman, kunde Josefin sy.

Vi fortsätter på den textila linjen. I Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar” fladdrar det till i en tyllgardin. Det fabricerade materialet, för att åter igen citera Eldeman, var alltså tyll.

”Where Or When” sjöng Rod Stewart i duett med Lisa Ekdahl.

På det hade Eldeman påpassligt nog lagt in en platsbestämning. Om man känner igen ”Förälskad i Köpenhamn”, som förekom i en film med Siw Malkmkvist 1960, kan man sluta sig till att det efterlysta landet heter Danmark.

Under Kulturspegeln, Sångtexter, ovan hittar man bland annat ”Sexteen Tons”, detta för att jag där har samlat företrädesvis politiska och samhällskritiska texter – kolla själva texten där, får ni se. Merle Travis skrev låten 1946 och fick en hit med den året därpå; själv gillar jag också The Weavers’ version. Men här i Sverige blev den känd främst genom den insjungning Tennessee Ernie Ford gjorde 1955 och så förstås genom Cacka Israelssons version på svenska året därpå, ”Sexton ton”.

Jag är ju inte religiös, men i den oändliga och bistra vinter vi nu lever var det en lisa att höra psalmen ”I denna ljuva sommartid”, även om vi den här gången inte hörde orden utan bara melodin, tolkad av Sone Banger.

Ack, vore vi där!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 7 2010

Jag har varit dunderförkyld och är fortfarande inte helt återställd. Efter en ganska orolig natt med alldeles för lite sömn har jag ändå lyckats knäcka dagens melodikryss, vilket tyder på att det inte var alltför svårt.

Fast vad som är svårt varierar ju från person till person.

För min del – jag är snart 73 år – är jag inte så hemma på den allra senaste popmusiken, men jag försöker ändå hänga med. Och som tur var gick de två frågorna av det slaget in i varann, vilket var till hjälp.

Darin (med efternamnet Zanyar) tyckte jag mig känna igen rösten på, och när jag sen kunde googla på låten, ”Viva la vida”, fick jag min gissning bekräftad.

Slutet på hans för- och artistnamn fick mig också att gissa att den som sjöng ”I Won’t Cry” hette Elin, och googlekontroll visade sen att det här rörde sig om Elin Lanto.

Annat, som andra kan tänkas ha fått kämpa med, var inte så svårt för mig. Naturligtvis tror jag att de flesta visste att ”Längtan till Italien” skrevs av Birger Sjöberg, men vem var det som sjöng den tillsammans med Ove Engström? För mig var det här inte så svårt, eftersom jag känner till både Ove och Ulla Roxby, som han ofta har sjungit tillsammans med.

Däremot var det väl, för att fortsätta med den klassiska visrepertoaren, knappast någon som missade att vi i dag fick höra Evert Taubes ”Brevet från Lillan”.

En klassiker, fast i en annan genre, operett, är ”Viljasången”, som hör hemma i ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár (musik) och Victor Léon + Leo Stern (libretto).

Också schlagervärlden rymmer sina klassiker. Utan tvekan är ”Sånt är livet” en av dem. Att Anita Lindblom här sjöng den på engelska (”You Can Have It”) kan inte ha förvillat någon.

Ett härligt schvung finns också i zydecon ”My Tu Tu” med Queen Ida, sång och dragspel. Jag har henne på skiva, gillar henne.

Av Beatles har jag rubbet på skiva, då förstås också deras, det vill säga Paul McCartneys, ”Yesterday”.

Också dagens hela tre barnmusikfrågor handlade om idel klassiker.

Den första av dem var Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, den som börjar ”En sockerbagare här bor i staden…”.

Anna Maria Roos var det som till en traditionell melodi skrev sin ”Tre små gummor”, de som ”skulle gå en gång till marknaden uti Nora”.

Den tredje och sista barnvisan torde ha vållat mer besvär än de båda andra. Jo visst var det lätt att känna igen ”Törnrosa var ett vackert barn”. Men vem sjöng? Jo, det var Rolf Lassgård, mer känd från helt andra sammanhang.

Musik ur en barnfilm fick vi dessutom också höra. Den var hämtad ur Walt Disney’s filmatisering av ”Pinocchio”; melodin hette ”Bara vissla”. Ursprungligen hette den ”Get a Little Whistle” och skrevs av Leigh Harline och Ned Washington.

Och då är det väl dags att avsluta med dagens vuxenfilm, en James Bond-film – vad väntade ni av Anders Eldeman? Den här, ”Goldfinger”, finns även bland mina VHS-filmer, så det var inte allt för svårt för mig att komma på att ledmotivet i filmen sjöngs av Shirley Bassey.

Snart bär det i väg till Stockholm, för försenad födelsedagsfest hos sonen, Matti. Av mig kommer han att få presenter med musikanknytning – musik är ett intresse vi delar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 6 2010

Med tanke på att alla melodikrysslösare säkert inte har haft en helnykter fredagskväll, kan det te sig djärvt av Anders Eldeman att spela H C Lumbyes ”Champagnegaloppen” relativt tidigt på lördagen. Men blev det nu inte för mycket i går kväll, klarade väl de flesta att skriva in champagne i krysset.

Även om påföljande låt, den med Electric Banana Band, också den kunde föra tankarna till försäljning av starka drycker, handlade den inte om Taxfree utan hette ”Taxfri”.

Därmed är vi inne på sådant som barn lyssnar och tittar på.

Astrid Lindgrens ”Mio min Mio” försågs, när den filmades, med musik skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Också ”Peter Pan” var ursprungligen en bok, skriven av engelsmannen J M Barrie; jag har för övrigt för inte så länge sedan sett en teaterversion av den på Uppsala stadsteater. Men som allt Walt Disney har lagt sin hand vid har också ”Peter Pan” av dagens yngre generationer börjat uppfattas som en disneyfilm plus en rad bilderböcker med bilder ur filmen.

Och då kan vi väl ta ytterligare en film, fast för vuxna. I ”Klockorna i Gamla stan” sjöng Edvard Persson ”Åh, Gamla stan”.

Mer klockor: om ur sjöng också Povel Ramel i ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. Har ni förresten hört hans snapsvisa, en av de kortaste och bästa:

Vi äter inte klockor
men dricker gärna ur!

En annan kär gammal bekant var Lasse Dahlqvist-melodin ”Hallå du gamle indian”, som här skulle ge pluralen indianer.

Ytterligare en kär gammal bekant, fast inte svensk, var beatleslåten ”Can’t Buy Me Love”, skriven av John Lennon och Paul McCartney.

Jag har ett relativt gott melodiminne, men efter förra lördagens första deletapp i Melodifestivalen kunde jag konstatera, att samtliga bidrag hade fallit ur mitt minne redan dan därpå. Och mer generellt är det väl så att många av låtarna i melodifestivalerna saknar det som utmärker en schlager, förmåga att haka sig fast i melodiminnet. Ett exempel, från 2007, gavs i dag, ”When the Night Comes Falling” med Sebastian. Hade inte Eldeman sagt att den var med 2007, hade jag aldrig kommit på att jag hade hört den förut.

Tomas Ledin gör naturligtvis bätte låtar – ”500 dagar om året” är en av dem – men det betyder inte att jag är någon Ledin-fan heller. Snyggt men lite för utslätat tycker jag ofta.

Lasse Berghagen är ojämn, men ibland får han till det riktigt bra. En kul sak var sången om flirtige Knut, den som börjar ”Jag heter Knut…”.

Sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa. Vi fick höra på Beyonce (Beyoncé Knowles) i ”Hey LoHalo”.

Då är det väl dags att gå till Konsum och handla lunchmat. Middag ska vi äta ute. Vi ska först gå på eftermiddagskonsert i Musikens hus, och sen ska jag bjuda hustrun på en uppskjuten bröllopsdagsmiddag på fisk- och skaldjurskrogen Hambergs.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Varför verkar intresset för serier sjunka?

Jag är, allt sedan förskoleåldern då jag lärde mig läsa, en inbiten bokläsare, men jag har alltid också läst annat än böcker. När jag var pojke i efterkrigstidens Sverige och under det tidiga femtiotalet kom in i tonåren, läste jag också hela floden av serietidningar som då sköljde över Sverige; både jag och mina lompisar köpte alla serietidningar vi hade råd med och bytte sen med varann.

Jag har uppfostrat mina barn i samma anda. Jag och deras mor har köpt
mängder av böcker och läst dem för dem kväll efter kväll. Men det har inte hindrat mig från att också köpa i stort sett alla serietidningar som fanns åt dem, och serietidningarna var otroligt många under den aktuella perioden, det vill säga det sena sextiotalet plus sjuttiotalet.

På den tiden trängdes serietidningarna i Konsums tidningshyllor: barnserier, skämtserier och äventyrsserier (specialiserade på deckare, vilda västern, superhjältar – you name it). Dessutom publicerade både dags- och veckotidningar rader av serier, många av dem i följetongsform. När jag själv gjorde om det gamla partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin, var det självklart för mig att tidningen också skulle innehålla serier: en skämtsamt kommenterande serie för vuxna (Quinos ”Mafalda”), en barnserie (Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt”) och en äventyrsserie (Jan Lööfs ”Felix”).

Dagens tidningsmakare – jag tänker nu till att börja med inte på dem som gör serietidningar – i olika genrer verkar inte längre vara intresserade av serier. Expressen, med ett stolt förflutet i den svenska seriepubliceringshistorien, har helt slopat sin seriesida. Aftonbladet har fortfarande serier sex dagar i veckan, men nysatsningen på en söndagstidning med mer läsning har lett till en helgtidning helt utan serier.

Schibstedts serieutivning i Sverige, med bra kvalitet, har från årsskiftet lagts ner, och serietidningsutbudet i mitt Konsum är nu jättelitet. Fast man får vara glad för det lilla som finns. I dag var jag inne på Pressbyrån i Svavagallerian här i Uppsala, och där fanns inte en enda serietidning till salu!

Nyligen kom senaste numret av Galago (1 2010) som en påminnelse om att seriemediet numera inte är ensidigt inriktat på barn och ungdomar i lägre tonåren. Och den här breddningen är naturligtvis ett stort framsteg – även om jag kanske inte tyckte att den nittioåttonde utgåvan av Galago hör till det bästa jag har läst i vuxenserieväg.

Men om nu barn och ungdomar inte längre i någon större utsträckning regelbundet läser också serier, dras ju rimligen också, så småningom, mattan bort under fötterna på dem som tecknar och ger ut vuxenserier.

Så vitt jag förstår, sjunker upplagorna för serietidningar – även för klassiska storsäljare som Kalle Anka & co – undan för undan. Visserligen har det gjorts åtminstone tillfälligt framgångsrika försök att lansera nya typer av serietidningar – de japanska mangaserierna är ett exempel – men seriemediet har kraftigt deklinerat: Inte bara upplagorna och antalet titlar sjunker; på tidigare viktiga seriefält sker det föga av innovation.

Det är lätt att hänvisa till att dagens barn hellre ser de japanska animerade filmerna om Mumin än läser (den för övrigt ganska komplicerade) Mumin-serien, skapad av Tove Jansson och sen ritad av Lars Jansson – även om den just nu repriseras I Svenska Dagbladet.

Men vem skapar i dag serier, värda att filma, som ”Mumin”, som Rune Andréassons ”Bamse”? Varför görs det inte i dag begåvade och fantasieggande serier som Marten Toonders ”Tom Puss” eller Jan Lööfs ”Felix”? Var finns de nya ”Rip Kirby” och ”Dick Tracy”?

Är seriemediet – allt från barnserier till äventyrsserier och familjeserier – dömt att dö? Och varför i så fall?

Spöket på Canterville hemsöker oss igen

Oscar Wilde (1854-1900) är en författare som jag av och till har läst genom livet. När jag i mycket unga år först läste hans ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, först utgiven 1887), visste jag ingenting om författaren, allra minst hans homosexualitet, landsflykt och mycket tidiga död.

Nej, på den tiden lockades jag att läsa allt jag kom över: indianböcker, Jan Fridegård, kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning, Fjodor Dostojevskij, Alibi-magasinet och så alltså ”Spöket på Canterville”, inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär.

”Spöket på Canterville” läste jag som en spökhistoria, kanske inte precis skriven för pojkar i min ringa ålder – men vad brydde jag, en litterär allätare, mig om det!

Mitt då inköpta exemplar försvann, vart vet jag inte, men 1972 hittade jag ”Spöket på Canterville” igen, nu som en av tre berättesler av Oscar Wilde i pocketurvalet ”Lord Arthur Saviles brott och andra berättelser” (Prisma, 1962, översättning Gösta Åberg).

Nu har jag fått ”Spöket på Canterville” igen, den här gången av Birgitta, i ny översättning av Rune Olausson (Rabén & Sjögren, 2009, kongenialt illustrerad av Maria Nilsson Thore). Att den är utgiven på KFs ungdomsbokförlag är ett vittnesbörd om att den, nu liksom när jag var mycket ung, med behållning kan läsas också av unga läsare. Detta gäller för övrigt många av de böcker, som förr gick under beteckningen ungdomsklassiker – frågan är bara varför Rabén & Sjögren har lagt ner sin separata och förnämliga serie för sådana. Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” kunde mycket väl ha platsat i en sådan serie.

Men ursprungligen var den, av författaren själv, knappast tänkt som en ungdomsbok. Visserligen har den bland sina figurer ett ungt tvillingpar som utsätter det stackars spöket på Canterville för mängder av råa hyss. Men historien är skriven med ironisk distans, ett förhållningssätt som knappast är utmärkande för just mycket unga läsare. Rolig är den i alla fall, snarare än hemsk. Dock beskrivs där hemskheter, som kanske inte gör en man i min ålder uppskakad men som måhända får det att ila längs ryggraden på yngre läsare.

Litterärt är den en studie i skillnaderna mellan brittiskt och amerikanskt kynne. Det hemsökta slottet Canterville inköps nämligen av den amerikanske ambassadören i Storbritannien Hiram B Otis med familj. Och medlemmarna i den låter sig inte uppskakas av det spöke, som nu under 400 år har skrämt generation efter generation av dem som har bott i slottet.

De amerikanska nyinflyttades, särskilt tvillingpojkarnas, coola attityd till spöket och alla deras motdrag mot ”Den huvudlöse hertigen” och andra hemska gestalter han antar leder till slut till att spöket totalt tappar geisten.

Så långt kunde det vara lite av ett farsartat pojkboksäventyr, men Wilde ger sin spökhistoria ett allvarligare slut. Den femtonåriga dottern i familjen Otis, Virginia, ser hela tragedin i spökets 400-åriga historia som spöke, och hennes insikt och böner för honom får honom – förstås kanske också på grund av alla de påfrestningar han utsätts för av medlemmar i familjen Otis – till slut att begära försoning och låta sig ledas till gravens vila.

För egen del är jag kanske inte så imponead av den här mer seriösa delen av handlingen, men jag gläds, nu när jag läser om boken, desto mer åt den eleganta lekfullheten i skildringen av kampen mellan spöket och familjen, som för oss dit.

Melodikrysset nummer 3 2010

I dag har jag råkat ut för en ordentlig blackout – jag talar nu om V6 + V7. Jag kom inte i håg titeln på låten som spelades, men jag tror det var en ABBA-låt. I så fall heter en av upphovsmännen Benny Andersson. Den andra delen av fråga förstod jag inte riktigt, men vad jag kunde begripa efterlystes en engelsk grupp, vars namn i direkt översättning blir ett ”fenomen”. The Shadows går in, och i så fall skulle svaret bli skuggor. Dess värre vet jag inte om de har spelat in något av ABBA. /Låten var hämtad ur Chess och har spelats in av The Shadows, så de svar jag angav blev ändå korrekta./

Veckans Evert Taube identifierade jag också, först utan att komma på vistiteln. Men det måste ha varit ”Himlajord”, eftersom landet som efterlystes måste bli Australien.

Dansband ligger utanför det jag brukar lyssna på, men det började i dag med ett sådant, Arvingarna, som spelade ”Kärlek överallt”. Det bästa med Arvingarna var att gruppnamnet gav en massa ledbokstäver.

Det hjälpte mig till exempel att komma på att den som sjöng ”Have You Ever Really Loved a Woman” var Bryan Adams. Fast det hade jag nog klarat ändå.

Ännu lättare för mig var det att klara frågan intill, lite av en lustifikation från Anders Eldemans sida: TV-signaturen vi fick lyssna på hörde nämligen till ”Familjen Adams”.

Då tyckte jag den andra TV-frågan var svårare. Den svenska serien, med bland andra Nalle Knutsson, har jag nämligen aldrig sett. Men Google hjälper: den hette ”Club Goa”.

I TV gick också den barn-TV-serie vars signatur vi hörde, ”Fablernas värld”, där en av de centrala figurerna var en uggla. Den minns jag; jag hade barn i tittaråldern på den tiden.

Och nog har jag också sjungit ”Sov du lilla videung” för mina barn, minns den också från Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?” som vi använde i småskolan.

Jag hör till den kategori som gärna ser ”Allsång på Skansen” i TV. Men vad hette den grupp som backade upp Lasse Berghagen? Lili Öst hjälpte mig på traven: Avec var det!

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men redan innan Anders Eldeman hade meddelat filmtiteln, hade jag kommit på att kompositören till filmmusiken var Francis Lai.

Gamla psalmer kan jag sen folkskoletiden, men jag har luckor i min kunskap om den frireligiösa repertoaren. Den sång av Pelle Karlsson vi hörde måste dock ha varit ”När du går över floden”.

Slutligen ett par frågor där jag var på helt säker mark.

Ulf Lundell har jag allt av, däribland CDn ”Omaha”, där man hittar ”Lilla kärleken”.

Han liksom Nina Simone har en omisskännlig röst. Henne hörde vi sist i dag, med ”My Baby Just Cares For Me”.

Det senare gäller också i mitt fall.

* * *

På jakt efter något svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller meed att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 2 2010

Lagom till dess att Birgitta kom hem från sitt UNICEF-möte i New York blev jag dunderförkyld: jag har snuva, och huvudet känns tungt.

Det här bidrog säkert till att jag hade avsevärda problem med en del av frågorna i dagens melodikryss. Men jag är en envis jävel, och till slut lyckades jag ändå lösa det.

Moneybrother, det vill säga Anders Wendin, ligger till exempel utanför det jag brukar lyssna på, men med hjälp av ett växande antal ledbokstäver kom jag till slut på att det var han som sjöng ”They Are Building Walls Around Us”. (Jag har googlat fram den långa låttiteln.)

Amanda Jenssen hör heller inte till de artister jag brukar lyssna på, men visst var det hon som sjöng ”Happyland”.

Fast mer förargligt är det när en gammal, välkänd melodi vållar en besvär, i det här fallet kanske också beroende på frågeformuleringen, ungefär: om det ska kunna göras, krävs det att en sådan är angiven. Den här Elvis-låten, som jag så väl kände igen men inte kom ihåg titeln på, malde länge i mitt huvud, tills jag plötsligt kom på vad den hette: ”Return to Sender”. Ja! Då fordras det att man anger avsändare.

Initialt hade jag också problem med flerledsfrågan till Elton John-låten. Det här var ju hans hyllning till prinsessan Diana, ”Candle In the Wind”, och då måste svaret på frågan vad personens barn är bli prinsar.

Det tog till och med en stund innan jag kom på att det jag hörde spelas var ”Kiss Me, Honey, Honey, Kiss Me”, som vi minns med Shirley Bassey. Det man i titeln och refrängen vädjar om är alltså en kyss.

Många av de andra frågorna var desto enklare, kanske för att de i någon variant har förekommit i tidigare kryss.

Det gäller till exempel Petra Nielsen i Melodifestivalen 2004 med ”Tango, tango” (eller ”Tängo, tängo” som hon sjunger).

Att engelska flottan har siktats vid Vinga har vi väl också hört förut.

Och nog har vi även tidigare varit i Per-Martin Hambergs Östersund, som han 1969 skrev så lyriskt om i sin ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med.

Och till och med i den där pottan där Hans Alfredsons Styrman Karlsson fastnade med foten har vi varit i något tidigare kryss.

Anders Eldeman har också en påfallande lust att återvända till samma artister, även om han kan variera låturvalet.

Cher gillar han uppenbarligen. I dag fick vi höra henne i ”Believe”.

Och Alf Robertson har vi väl också hört förut, om än inte i den svårt sentimentala ”Jag är inte den jag var förut”.

Jag tror nog att också Lars Molins TV-serie från 1989-1991 ”Tre kärlekar” har varit med förr. Jag gillade den här serien, träffade också några gånger Lars Molin inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening; Lars satt förresten i kulturnämnden för (S) i Östhammar. Musiken vi hörde skrevs av den förträfflige Ted Ström.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med ytterligare en film, ”4:50 från Paddington”, som bygger på en av Agatha Christies bättre deckare. I den filmversion den musik av Ron Goodwin vi hörde hörde hemma i spelades Miss Marple av den fantastiska Margaret Rutherford. Jag har skrivit om den här lyckade filmatiseringen – se ovan under Kulturspegeln, Film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 1 2010

Det fanna i dagens melodikryss bara en fråga som jag inte kunde själv. Men det finns ju Google! Så jag lyckades i alla fall ta reda på att han som sjöng ”Hela dagen var ett disco” hette Markus Krunegård.

Fast dess förinnan hade jag haft ett annat slags problem med krysset: Det kryss som var infört i Aftonbladets TV-bilaga (som jag brukar använda när jag löser krysset på lördagsmorgnarna) var fel kryss, och innan jag förstod det och hann byta till fredagens vanliga Aftonblad, hade jag hunnit bli ganska förvirrad – ingenting stämde.

Det var ju till exempel helt uppenbart att den som sjöng ”Till den person som tillgrep i går…” var Lasse Brandeby, även känd som Kurt Olsson.

Och visst kände jag igen ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady” – jag såg uppsättningen med Jarl Kulle och Ulla Sallert 1959 – men var skulle de här orden in?

När det till slut gällde ”Snälla, snälla” med Caroline af Ugglas ur årets melodifestival, passade Ugglas och inte af in i det kryss jag tragglade med.

Men när jag hade hunnit fram till Fridolf Rhudin och ”Waxholm ettan”, hade det gått upp ett ljus för mig, och jag hade bytt till rätt kryss.

”Waxholm ettan”, komponerad av Fred Winter, ingick i filmen ”Pojkarna på Storholmen” från 1932.

Dagens kryss rymde också en annan gammal filmmelodi, ”Swing it, magistern” ur filmen med samma namn från 1940, där den sjöngs av Alice Babs.

Filmad blev så småningom också ”Stinsen brinner”, ursprungligen en revy med Galenskaparna/After Shave 1987. Här hörde vi Anders Eriksson sjunga.

Den av Jules Sylvain komponerade ”När en stjärna från himlen faller” har varit med i inte mindre än två filmer, båda från relativt sen tid: ”Älskling på vift” från 1964 och ”Långt borta och nära” från 1976.

Den här melodin har, liksom flera andra, varit med förr i Melodikrysset. Ett annat exempel är barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring…”.

Dagens andra melodifestivalare var ”Diggi-loo diggi-ley”. Med den vann Herreys inte bara Melodifestivalen 1984 utan också det årets Eurovision Song Contest.

”Jag vill vara din, Margareta” minns vi från Svensktoppen 1976. De som sjöng då och nu var Sten & Stanley.

Fast apropå Svensktoppen: själv gillar jag ännu mer ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li (det vill säga Linda Carlsson).

Jag lyssnar gärna på båda de här. Winnerbäcks samtliga skivor finns i våra skivhyllor – somligt har jag också skrivit om (se Kulturspegeln, Musik). Och Miss Li har jag hört live, på kongressfesten under den senaste socialdemokratiska partikongressen, den på Älvsjömässan.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 53 2009/2010

Veckans kryss, som jag löste med en kopp kokkaffe på bordet och snöfall utanför fönstret (jag är i sommarhuset i Öregrund), innehöll en del knepigheter, tyckte jag.

Lady Gaga, här med ”Paparazzi”, hör inte till de artister jag spontant kan, så här tog jag hjälp av Google.

Lite tankemöda beredde det mig också att komma på filmen med Carl-Gustaf Lindstedt – jag har nämligen aldrig sett den. Eftersom ett av orden såg ut att bli nolla, hittade jag till slut filmtiteln, ”En nolla för mycket” – filmen kom 1962. I den förekom en melodi, som användes som signaturmelodi i Hylands hörna, Carl-Henrik Norins ”Zero, Zero”. Lill-Babs sjöng in den på skiva men då med titeln ”Att vara förälskad”. Men det är kul att få något att bita i i krysset!

Carl-Gustaf Lindstedt, den gamle sossen, fanns förresten med på ytterligare ett hörn i dagens kryss, då som en av de drivande i Casino-revyn. Casinogänget sjöng ”Nu tar vi tagelskjortan på”, som här alltså skulle ge tagelskjorta i singularis.

När det gällde ”Teskedsgumman” som adventskalender i TV, spelades gumman av Birgitta Andersson, och hennes redskap var alltså en sked. Hennes gubbe spelades av Carl-Gustaf Lindstedt, och då kan det vara på sin plats att påminna om att inte bara han utan också Birgitta ställde upp för socialdemokraterna i flera valrörelser. Och om att han som skrev böckerna om Teskedsgumman, norrmannen Alf Prøysen, var trogen Arbeiderpartiet, skrev bland annat regelbundet kåserier i partiets tidning Arbeiderbladet. Hans sånger sjungs alltid på norska (S)-kongresser, vet jag av egen erfarenhet.

Jag har inte sett ”Buddy Holly – the Musical” på Göta Lejon i Stockholm, men ”Everyday”, som jag tror låten heter, sjöngs utan tvivel av Brolle, åtminstone förr med Jr påhängt på namnet.

Dagens melodifestivalmelodier var inte alltför svåra.

Från 2008 års tävling kom ”Lay Your Love On Me” med BWO där Alexander Bard är en central person. Den har en melodi som är ganska lätt att komma ihåg.

Detsamma gäller Py Bäckmans ”Stad i ljus”, som Tommy Körberg sjöng 1988.

Lätt att komma ihåg är likaså Orups ”Det gör ont” från 2004, som Lena Ph i Eurovision Song Contest framförde på engelska: ”It Hurts”.

Men Anders Eldeman hyser också kärlek till gamla gudar.

I dag spelade han till exempel Evert Taubes fina ”Som stjärnor små” och Karl Gerhards (KG) roliga ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, här dock i modern tappning med Magnus Uggla. Jag har faktiskt skrivit om Ugglas Karl Gerhard-CD – se Kulturspegeln, Musik.

Povel Ramel, en annan klassiker, hörde vi i dag i skepnad av Bunny Blom. Kul att höra potpurriet med alla damer: ”Min söta lilla Inga”, ”Anna, du kan väl stanna”, ”Är det nån som sett Maria?” och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?”.

Och bland klassikerna hör också Lasse Dahlquists ”Jolly Bob” hemma. Men är Bob verkligen ett efternamn?

Slutligen: även Tom Jones’ inspelning från 1966 av ”The Green Green Grass of Home” får väl vid det här laget räknas som en klassiker.

Fast utanför fönstret är det inget grönt gräs – där faller snön allt ymnigare.

Ett gott nytt år – gärna med en grön och solig sommar – önskar jag er, alla mina läsare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.