Melodikrysset nummer 49 2012

Dagens kryss avslutades med den, tror jag, lättaste frågan hittills i kryssets historia. Vi hörde Loreens vinnarlåt i årets melodifestival och Eurovision Song Contest, ”Euphoria”. Ur den svenska programtiteln skulle vi klara att extrahera ordet melodi.

Och så sent som i går kväll såg jag och många andra ”På spåret” i TV. I går tog oss Kristian Luuk, estländare liksom jag, bland annat med till Tallinn, där jag förstås har varit ett otal gånger. I krysset skulle vi dock veta vem som har komponerat signaturmelodin till programmet, ”Jernbanegaloppen”: dansken Hans Christian Lumbye. Fast numera störs jag ibland av att resorna till det sökta slutmålet inte längre företas med järnväg, eftersom ju då den dubbla associationen i programtiteln går förlorad.

Från en TV-serie, en brittisk sådan, hade också huvudfiguren i en annan fråga hämtats. TV-signaturer fastnar nästan aldrig i mitt musikminne, men jag har ju läst alla Sir Arthur Conan Doyle’s böcker om Sherlock Holmes och vet att han sällan ses utan pipan.

Sherlock Holmes har jag sett i olika filmatiseringar, däremot inte den svenska filmen ”PS Sista sommaren” från 1988. Tone Norum och Tommy Nilsson gjorde låten i den, ”Allt som jag känner”, redan 1987, men den blev riktigt stor året därpå, då den bland annat låg på Svensktoppen i 35 veckor.

En annan av dagens ljudillustrationer, ”Köp hjärtan”, ingick i flera filmer från 1930- och 1940-talen. Här måste man dock – som jag – också minnas texten: ”så är mitt namnanrop: Jag älskar dig”.

Också Nils Pernes och Sven Paddocks ”Världen är full av violer” har förekommit i film, faktiskt flera sådana, men först i ”Gröna hissen” (1944). Som Anders Eldeman antydde hade den en revyförlaga.

På musikalscenerna hör Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices ”Evita” hemma. Jag antar att fler än jag tyckte att det var ganska lätt att identifiera ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

”Drutten och Gena”, även kallad ”Drutten och krokodilen”, sändes i svensk TV 1973-1988, och eftersom jag på den tiden hade barn i rätt åldrar, har jag sett ganska mycket av den här serien med rysk förlaga. Hur bekant är den för dagens barn?

Evert Taube är jag väl förtrogen med – jag har allt av honom på skiva. Hans ”Nocturne” från 1966, som börjar ”Sov på min arm”, har jag rent av återgett här på bloggen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Monica Zetterlund har jag också allt av på skiva. Jag har mött henne personligen, och jag har hört henne både på revyscen och på socialdemokratiska valmöten. Hon var en underbar artist, så också i ”Under vinrankan”, som vi fick höra i dag.

Jag har också allt med Aston Reymers Rivaler, ett band med ett suveränt gung. De skrev en del stockholmsanknutet material, till exempel ”Stockholms ström”, och jag har hört dem spela live på Sergels torg, utan entréavgift. Sergels torg formligen gungade; många i publiken dansade till musiken.

Det där smittsamma gunget finns också i ”Upside Down” med Diana Ross, som får avsluta dagens redovisning.

Nu ska jag ha lite paus, men senare i dag ska jag gå på 110-tioårsjubileum: Laboremus, min gamla socialdemokratiska förening från studenttiden, existerar fortfarande och lever ett mycket vitalt liv vid denna höga ålder.

En strimma av ljus

I religiös mening betyder inte advent något för mig. Jag är inte troende.

Ändå ger adventsljusen en strimma av hopp i det kompakta vintermörkret. I den stora granen på gården utanför lyser det nu om kvällarna en ljusslinga, och barnbarnen har gjort en snölykta i snön som ligger på gräsmattan.

Inför den första adventsöndagen, hade vi fått hjälp av Kerstin att få upp både en adventlykta och en uppsalalykta – en lykta med fyra karaktäristiska uppsalabyggnader i svart silhuett mot röd botten – uppsatta i ett par av fönstren, och i går kväll tändes det första adventsljuset vid middagen inne i det rum där hon just nu bor; senare tände Birgitta ett adventsljus i vårt vardagsrum. Runt omkring i lägenheten kommer det snart att slå ut hyacinter. Och inne i barnbarnens rum hänger två paketadvetskalendrar, den ena av dem en gång i världen gjord av Birgitta åt Kerstin, när hon var liten.

Själv har jag köpt var sitt exemplar av TVs julkalender åt barnbarnen.

Både Kerstin och Birgitta har bakat pepparkakor, Kerstin också lussebullar. Men sånt får inte en diabetiker som jag äta, även om jag tycker att det luktar gott.

Melodikrysset nummer 48 2012

Vi går in i advent, men det var väl inte precis adventsstjärnor Peps Persson sjöng om i dag. ”Stjärnan i mitt liv” heter låten som skulle leda oss till hans eget namn.

Och inte är det dags för lussebullar än heller. Detta apropå att vi fick höra ”Bullfest”, den som börjar ”Klappa takten alla bagarbarn, bullfest, bullfest hela dan”. Här skulle vi svara på den oändligt svåra frågan vad som behövs för att man ska få till det visan handlade om. Nåja, det skulle ju ha kunnat vara deg, men ledbokstäverna pekade mot ugn.

Därmed är vi inne på temat barn och det näraliggande ämnet barnvisor.

Den normalt ganska lättigenkännbara ”Lilla snigel, akta dig” spelades i dag i ett tempo som gjorde den svåruppfattad för oss som är vana vid mer traditionella varianter.

Jag är också ganska hemma på filmatiseringarna av Astrid Lindgrens ”Pippi Långsrump”, men dagens visa därifrån, framförd av Annika (Maria Persson), ”Mors lilla lathund”, hör väl inte till de mest kända lindgrenanknutna visorna. Men den som kan texten – ”fast vet du vad, inte just idag, jag gör det helst en annan dag” – vet förstås att Annika just den här dagen helst är passiv.

Sten Axelssons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?” från 1932 är ju ingen barnvisa, men många av oss förknippar den nog i dag med en fin film med ett par små pojkar i ett par av huvudrollerna. Den brukar visas på julafton.

Den här filmen är i dag redan en klassiker.

Klassisk musik förekommer inte alltid i Melodikrysset, men i dag hade Anders Eldeman fått in ”Finlandia”, ett av Jean Sibelius’ paradnummer, bland frågorna.

Och som vanligt var kasten tvära i krysset.

Själv lyssnar jag både på klassisk musik och på schlager, men jag ska bekänna att ”Are You Leaving” med Erik Hassle hittils hade undgått mig.

Inte så att jag älskar allt i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest heller, men jag brukar lyssna och se mig igenom de här tävlingarna.

Så visst känner jag igen bröderna Olsen och deras vinnande bidrag både hemma i Danmark, ”Smuk som et stjerneskud”, och i europafinaloen, internatuionellt känt som ”Fly On the Wings of Love”.

Hygglig schlager är det, som på sin tid Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Från fordom stammar också Noël Cowards ”Still Loving You”, även om vi i dag fick höra den med Dinah Washington.

Själv är jag i min personliga smak inte låst vid låtar från någon speciell tidsepok, även om det finns genrer som jag inte är så förtjust i.

Lisa Nilsson, i dag i ”I samma andetag”, lyssnar jag till exempel gärna på.

Men jag gillar också Traveling Wilburys, som ligger lite längre tillbaka i tiden. I dag skulle vi, via deras ”Handle With Care”, komma fram till namnet på en av gruppmedlemmarna, Roy Orbison.

Och jag tyckte inte att ”Still Loving You” med tyska Scorpions lät dumt heller.

Och för att även avslutningsvis illustrera bredden på min personliga musiksmak: I eftermiddag ska jag gå på ODs Caprice här i Uppsala. Det musikevenemanget kommer jag att berätta om senare.

En barnbok lämplig för Sverigedemokrater

”Denna bok tillägnas alla djur på vår jord, vilken färg och fason de än har”, lyder mottot för Max Velthuijs’ bilderbok ”Grodan och främlingen” (En bok för alla, 2012, tidigare utgiven av Berghs förlag 1993). Översättningen är gjord av Gun-Britt Sundström, från engelska antar jag, eftersom originalets titel anges på engelska. Men Velthuijs, som nu är död, var holländare, så bokens originaltitel är ”Kikker en de vreemdeling”, 1993.

Storyn är enkel och, om man ser till dess syfte, att mota främlingsfientlighet, inte alls skruvad: En dag kommer det en främling, en råtta, och bosätter sig i skogsbrynet. Han bor i tält och lagar sin mat i en gryta över en öppen eld. Den här Råttan – djuren kallas efter vad de är – väcker Grisens undran och misstro, och han får också Ankan med sig i sin misstänksamhet. Råttan är smutsig och brukar stjäla, hävdar Grisen; ”det vet väl alla”.

Men Grodan tror inte riktigt på det där, så han smyger sig fram och kollar Råttan. När Grisen säger att råttor är lata, ser han med egna ögon, att Råttan är duktig: sågar till bräder och snickrar ett bord och en soffa av dem.

Grodan bekantar sig med Råttan och blir rent av imponerad, när han får höra, att Råttan kan tala tre språk och läsa och skriva.

Men Grisen har sina fördomar kvar – han säger att Råttan inte har någon rätt att bo i deras skog. Mot Grisens insinuationer framhåller Råttan, att han inte har stulit träet – det har han hittat i skogen, som tillhör alla.

Grisen klagar då hos Haren: Råttan måste bort, eftersom han stjäl trä och är fräck. Men Haren är av en mer eftersinnande typ och säger: ”Han kanske inte är som vi, men han gör inget orätt, och skogen tillhör oss alla.”

Grisen framhärdar i sina fördomar, men så en dag råkar han ut för något förskräckligt: Han slarvar med elden när han lagar mat, och snart står hans hus i lågor,

Griser springer sin väg, men till hans hjälp kommer Råttan, som är en resolut typ: Från floden hämtar han hink efter hink med vatten, och till slut lyckas han släcka elden. Och inte nog med det: Händig som han är, reparerar han Grisens ganska illa tilltygade hus.

Lite senare räddar han också Haren från att drunkna, och över huvud taget är han alltid beredd att hjälpa till, när någon annan råkar illa ut.

Nu blir han vän med alla i skogen, hittar ofta på roliga saker att göra tillsammans med dem. Och då svänger opinionen rejält – alla tycker att Råttan ska stanna i deras skog.

Men en dag har Råttan packat ihop sina tillhörigheter, och för sin vän Grodan, som har kommit för att hälsa på, förklarar han, att det är dags att dra vidare, till Amerika.

Och nu tar inte bara Grodan utan också Haren och Grisen och Ankan med tårar i ögonen adjö av Råttan, som i alla fall lovar, att han kanske ska komma tillbaka nån gång.

Efter sig lämnade han sin soffa, och på den satt ofta hans fyra vänner och berättade för varann om sina minnen av Råttan.

Liten kokbok för de minsta

”Ture kokar soppa” (En bok för alla, 2012, ursprungligen utgiven 1995 på Alfabeta) heter en ganska rar småbarnsbok av Thomas Tidholm (text) och Anna-Clara Tidholm (bild).

Anna-Clara Tidholms bilder är klara och pekvänliga och illustrerar väl handlingen i Thomas Tidholms story. Själva kombinationen bjuder på en del överraskande effekter, som när bokens båda figurer, Ture och hans hund Hej, sitter och äter frukost och detta både uttrycks och illusteras så här: ”Det är en vacker morgon med himlablå tapeter”.

Handlingen är inte precis överrealistisk – Ture sätter ett frö och vattnar, och när han och Hej har somnat en stund i solen och vaknar igen, har trädet redan börjat växa. Ture vet inte vad det ska bli av fröet, men det blir ett jättestort träd, ett mangoträd, visar det sig. Redan till kvällen kan han skörda stora mangofrukter.

Av dem kokar Ture mangosoppa.

Och den blir väldigt god, tyckler både Ture och Hej.

Hoppas de pappor och mammor som läser den här boken för sina små kan laga mangosoppa, för det lär bli nödvändigt.

Men jag har kollat: Det finns recept på nätet.

Melodikrysset nummer 47 2012

Ingenting i Melodikrysset kändes särskilt svårt i dag.

Dock har jag ibland svårast att komma ihåg det mest aktuella. ”I din himmel” sjöng Sonja Aldén så sent som i Melodifestivalen 2012, men det tog en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng den.

Fast egentligen tror jag att musiken ur en av de filmer som bygger på några spännande böcker av Stieg Larsson var svårast att identifiera. Jag har sett de tre filmerna – vi har dem på DVD (och vi har för övrigt också böckena) – men jag skulle ha haft svårt att klara den här frågan, om jag inte redan hade haft alla bokstäver utom en.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” är ju däremot ingen match att känna igen, men jag har faktiskt aldrig sett videon där Agnetha Fältskog kysser Magnus Härenstam – här fick jag ta Google till hjälp. Men ABBAs musik kan jag – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway.

Resten var oerhört lätt, bland annat för att det här krysset innehöll så många repriser.

Båda barnvisorna i dag har till exempel varit med förr i krysset, såväl dansvisan – ursprungligen inte en barnvisa – ”Nu ska vi skörda linet idag” – som skulle ge oss svarsordet lin – som Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus”, som skulle ge oss svarsordet mus.

Också Charles Chaplin och hans ”Smile” ur ”Moderna tider” (”Modern Times”, 1936) har varit med förr. Möjligen är det nytt att han här får heta Charles och inte Charlie.

Och visst har även ”I Can’t Stop Loving You” varit med förr, fast då med Roy Orbison, om jag minns rätt. Nu hörde vi 1962 års version med Ray Charles, vilket väl är orsaken till att vi ovan skulle skriva Charles Chaplin – vågrätt 1 förekom nämligen dubbelt i krysset.

Redan Chaplins film – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – lockar nog fram näsduken, men den fick vi också användning för i ”Don’t Cry For Me Argentina” – ”Gråt inte mer, Argentina” – ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”, också den en kär gäst i Melodikrysset.

Likaså är jag tvärsäker på att ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson (1971) har förekommit tidigare i krysset. Om jag inte minns fel skrev jag redan förra gången, att den svenska gröna vågen-texten gjordes av Stikkan Andersson, men att den hade en amerikansk förlaga i Buffy Sainte-Maries ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Buffy Sainte-Marie lyssnade jag mycket på på den tiden. (Tilläggskommentar: Eftersom vi var på teater i går, såg vi ”På spåret” som repris först i dag. Och där förekom, som del av en musikfråga om Polarpriset, instiftat av Stikkan Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, bara som en melodislinga – men jag kände förstås omedelbart igen den.)

Sommarnostalgi finns också i Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, även om det mesta regnar bort i den här versionen av sommaren. Fast lite störs jag av att de sandaler som förekommer i texten är av plast.

Vårt eget sommarhus i Öregrund har vi förstås försett med bastu – jag är väl estländare! – och esterna kan lika lite som finnarna tänka sig en gård utan bastu. Saun heter bastu på estniska, sauna på finska. Där ska vi löga oss igen nästa sommar, jag och Bigitta, ”du och jag” för att citera Arja Saijonmaa i ”Samma himmel, samma sol”.

Och när vi kommer in i sommarens andra halva ”ska vi plocka körsbär i vår trädgård” för att citera ytterligare en av dagens repriser.

Allra sist vill jag be min gamle vän och trogne läsare Björn Kumm om ursäkt för i går: Han kom, i och för sig helt oanmäld, på besök i går kväll – han bor annars i Malmö – men vi hann bara umgås en kvart med honom, eftersom vi skulle gå på teater.

Men smile, Björn – vi ska försöka ordna till en träff där vi får lite mer tid.

Melodikrysset nummer 46 2012

Nej, dagens melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste. Men varje kryss innehåller ju något man inte är så förtrogen med. Inte så att jag har något otalt med Markus Fagervall – jag känner till honom – men jag brukar inte så ofta höra på honom. Men helt omöjligt var det ju inte för den skull att, via de ledbokstäver man så småningom fick, identifiera Markus Fagervall. Låttiteln var ”If You Don’t Mean It”.

Madonna är ju superkänd, vilket inte betyder att just jag brukar lyssna på henne särskilt ofta. Också Justin Timberlake känner jag till, så där. Det gör att jag ganska snart, under lyssnandet på ”4 Minutes”, kan identifiera honom.

Just för att försvåra identifieringen, antar jag, spelar Anders Eldeman numera ganska ofta låtar ur TV4s ”Så mycket bättre”. ”Logiskt” är ju till exempel en låt av Petter – men det går ju inte in. Men sen lyssnar man på sången och känner plötsligt igen rösten: Det är ju Plura! Just för mig är det här inte världens lättaste, detta eftersom jag aldrig har sett ”Så mycket bättre”.

Tomas Ledin har jag förstås hört en hel del av genom åren – jag har till och med recenserat honom, så att identifiera honom via ”So Many Days” är inte särskilt svårt. Själv tycker jag att han ibland är riktigt bra, men inte alltid.

Och detsamma tycker jag om Östen Warnerbring. Men efter lite grävande i hjärnvindlingarna klarar jag att komma i håg att det var han som här sjöng ”De’ måste va’ sången och glädjen”.

Odelad glädje känner jag, när jag hör Arne Domnérus i Povel Ramels fina ”Följ mig bortåt vägen”. Arne Domnerus spelar ju altsax, men här skulle vi skriva det i pluralis, altsaxar.

Patrice HellbergsTed Gärdestads ”Han går som en karl” minns vi väl alla med Lill Lindfors. Fast i dag ville Adners Eldeman göra det lite svårare för oss genom at spela den på finska med Marjatta Leppänen.

Minst lika känd, redan en klassiker, är Ulf Lundells ”Öppna landskap” med en text som doftar svensk sommar. Att melodin har lånat några element ur en känd svensk skolsång, sjungen åtminstone på min tid i skolan, ”Hör hur västanvinden susar”, har säkert bidragit till sångens popularitet.

Den svenska sommaren står också i centrum för Wilhelm Peterson-Bergers ”Frösöblomster” (1896-1914).

Och för att gå vidare på det spåret: Sommaren är ju en av ”De fyra årstiderna”, som Antonio Vivaldi skrev ett fortfarande inte bara spelat utan också älskat verk i fyra delar om.

Älskad, med rätta, är också Astrid Lindgren, så även Tage Dnielssons fina filmatisering av hennes ”Ronja Rövardotter”.

”Min kära lilla ponny” minns säkert många med Black Ingvars, men själv förknippar jag den fortfarande med dess upphov, Gullan Bornemark. Henne och hennes barn hörde vi ofta på skiva (och även i TV) när våra barn var små. Flera av hennes visor finner jag för egen del lite för präktigt pedaogiska för min smak. Nåväl, den här barnvisan skulle ge oss pluralen ponnyer.

En enda ljudillustration kvar, och i den hittar vi ett annat djur, fast i bestämd form, redan i inledningen. Här ska vi dock skriva djuret i singularis, obestämd form, get.

Geten i fråga är hämtad ur en Taube-klassiker:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i for av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades
in.

Klara får en kompis i huset

Klara, sju, och Viggo, tio, bor varannan vecka hemma hos morfar och mormor.

Visserligen känner de sig sen gammalt hemma här hos oss – har sängplatser i biblioteket, som de betraktar som sitt rum, och det finns även barnböcker och lådor med laksaker där sen gammalt – men deras hälftenflytt hit har medfört, att de också har tagit en del egna leksaker med sig. Dessutom har de en egen dator med sig för spel och annat de vill använda den till. Och i blblioteket/barnkammaren finns sen gammalt en extra TV med video/DVD.

De går kvar på sin skola, Domarringen – i själva verket är det kortare väg dit härifrån än från huset där de bor sen gammalt, numera alltså varannan vecka. Morfar och mormor ger dem frukost – choklad är viktigast – och skickar i väg dem tillsammans i rätt tid för att hinna till skolan. Deras mamma, vår dotter Kerstin, börjar jobba tidigt, men på eftermiddagen är det hon som hämtar dem på skolans Fritids.

Känner sig hemma hos morfar ochj mormor gör Viggo och Klara alltså sen gammalt, men i ett avseende är den här omgivningen ny för dem. Jo, de har skolkompisar som bor i vårt grannskap, men vad är det för barn som bor just här i vårt hus? Också några barnfamiljer i huset har frågat lite om Viggo och Klara, och i går kväll ringde det på dörren.

Det var Jenny Zaine, som bor lite högre upp i huset, och hennes dotter Ellen. Jenny känner vi lite – hon är bland annat med i styrelsen för vår bostadsrättsförening. Också Ellen har vi väl hejat på, men vi är ju inte riktigt i samma ålder. Däremot går Ellen en årskurs över Klara på Domarringen, så hon tyckte att det nu kunde passa att hon och Klara lekte med varann. Det hade varken vi eller Klara något emot, så Ellen kom in, fick se sig omkring, och snart var leken i full gång. Sen blev det dags för middag, Kerstin nygräddade plättar och pannkakor med Kerstins egna sylter, dock Önos’ konstsötade äppelmos för mig. Efter middagen var Klara uppe hos Ellen en stund, innan det blev dags för kvällsrutinerna och så småningom läggdags.

I dag när jag var på Konsum köpte jag flera påsar godis och fyllde min gamla godisburk, den som jag själv inte längre får vittja, eftersom jag är diabetiker. Men man måste ju kunna bjuda barnbarnen och eventuellt också deras kompisar, åtminstone i morgon då det är lördag.

Och nu skickar vi barn till skolan på morgnarna igen

Som jag redan har berättat, har vi Kerstins barn, Viggo, tio, och Klara, sju, boende hos oss varannan vecka. Kerstin själv bor hos oss för jämnan ett tag fram över.

Kerstin håller också på att skola in sig till ett nytt jobb, på bageri. På bagerier har man tidiga morgnar, ibland supertidiga, så hon måste ge sig i väg innan det är skoldags för barnen. Fast det hjälper mormor och morfar gärna till med.

Så i morse var det vi som tittade in till barnen vid sjutiden på morgonen för att väcka dem. Det knepigaste med det är att morfar och mormor själva numera är lite ovana med så tidiga morgonvanor.

Barnen låg visserligen och drog sig lite, men upp kom de, klädde också på sig. Och så satt vi med vid frukostbordet, där barnen själva blandade till sin morgonchoklad. Stämningen var, trots den tidiga timmen, uppsluppen och trevlig. Och snart var det dags att börja ta på ytterkläderna och kränga på ryggsäckarna.

Morgonchokladen, i mitt fall med ett par limpmackor, och ryggsäcken minns jag från min egen skoltid oändligt långt tillbaka, på fyrtio- och femtiotalen. Jag hade lite längre väg till skolan, Nylands skola, just nedlagd har jag sorgset noterat.

Viggo och Klara har under sin hittillsvarande skoltid haft sällskap till skolan av någon av föräldrarna, och det är begripligt när man som de bor i en stad där åtminstone en del gator har mycket biltrafik. Men nu tycker Kerstin att de kan gå själva: dels är vägen hemifrån morfar och mormor kortare, dels har den enda tättrafikerade gatan de ska passera ett mycket effektivt trafikljus, inrättat just för skolbarnen; det slår om i stort sett på ögonblicket när man har tryckt, och lite äldre skolbarn agerar dessutom trafikvakter på ömse sidor av gatan på morgnarna.

Under min egen skoltid i forntiden skulle inga föräldrar ens ha kommit på tanken att följa barnen till skolan. Inte bara så att bilrafik på landsvägarna i våra trakter på den tiden var ganska sällsynt. Den tidens ungar ute på landet förutsattes klara sig själva – jag tror till och med att det skulle ha känts lite skämmigt om man hade haft en mamma – pappa jobbade ju och hade annat för sig – som hade följt en till skolan.

Det här gjorde förstås också att vi gjorde en rad äventyrliga saker på väg till och från skolan. Cykla utan att hålla i styret var bara en av de konster vi tränade – som tur var, var de flesta dikena inte våldsamt djupa. Vintertid var det sparkstötting som gällde. Särskilt hemfärden från skolan hade då ett roligt moment. Där vägen från skolan i Nyland mynnade ut på landsvägen från Kvissle till Juniskär, fanns en backe, vars krön kallades Ålunds tå efter den bondgård som låg i den där backen. Det här var en både brant och lång backe, så sparkstöttingen hann få upp avsevärd fart innan man hade kommit ner på den korsande landsvägen. På den skulle det verkligen ha kunnat ske allvarliga olyckor, om där hade förekommit tätare biltrafik. Jag har noterat att den där vägsträckningen senare har lagts om, så att det det inte längre är en så brant backe ner till den i dag betydligt mer trafikerade landsvägen mot Juniskär.

Men ibland valde vi vintertid att i stället åka skidor till skolan, till stor del för att kunna åka skidor på frukostrasten. Också då gick vår anlagda skidbacke tvärs över vägen, men det här var ju fråga om en ännu mindre trafikerad väg. Fast minst lika roligt med skidor till och från skolan var hemfärden, som då gick diagonalt över skog och berg, från Nyland till Flintåsen, bebyggelsen närmast efter Juniskär på vägen mot skolan eller, om man fortsatte rakt fram vid Ålunds tå, Döviksjön och Kvissleby. Det skidspår vi spårade upp för det här ändamålet hade åtminstone en ganska brant utförslöpa där det ibland kunde vara nog så svårt att stå på benen ända ner. Men oftast hade den snö man i de fallen hade fått på sig hunnit skaka av sista biten hem, där en intet ont anande mamma väntade med varm dryck, kakao som vi sa, te eller faktiskt inte så sällan kaffe.

Kaffedrickare har jag varit från mycket unga år. Det var då jag lärde mig älska kokkaffe.

Melodikrysset nummer 45 2012

Anders Eldeman sa inledningsvis, att han tyckte att förra veckans kryss var riktigt knepigt, men själv hade jag inga större problem med det. Däremot fanns det i dagens kryss flera frågor som jag fick klura en hel del över.

Jag har till exempel aldrig sett ”Flashdance” från 1983, varifrån Irene Caras ”What a Feeling” var hämtad.

Inte heller har jag lockats att se ”Arn” på bio, kanske för att jag aldrig har lockats av Jan Guillou, således inte heller av hans tempelriddarromaner. ”Snö” med Laleh har jag däremot faktiskt hört förut.

Fast allra svårast i dag, för mig i alla fall, detta eftersom jag 1968 knappast drogs till den typen av musik, var nog ”Tell Laura” – här gissade jag mig med hjälp av ledbokstäverna till sist fram till förnamnet, och sen tog jag internet till hjälp.

Adam Tensta har jag åtminstone hört i radio. Men det var hinten om en förort i namnet som ledde mig rätt. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Like a Punk”.

Till och med ”Värsta schlagern” hade jag till att börja med svårt att komma i håg, kanske för att Linda Bengtzing inte precis är någon av mina favoriter. Inte så att jag har Markoolio i skivhyllorna heller, men honom tål jag åtminstone.

Däremot finns Anne-Lie Rydé i min samling, knappast dock för att jag en gång har hört henne sjunga på ett socialdemokratiskt valmöte – jag har en del schlagermusik i min samling, även om den främst är inriktad på andra typer av musik. Rydé har jag på en kassett som förvaras på glasverandan ute på landet (Öregrund). Men till dagens kryss: även hon har nämligen sjungit in ”Sånt är livet”, som vi här i Sverige ju främst minns i Anita Lindbloms insjungning.

Därmed kan vi tämligen osökt gå över till Ingo och hans I love you, yes I do. Fast i Anitas fall handlade det ju inte om Ingo utan om Lennart Risberg Bosse Högberg.

I Melodikrysset får man räkna med så häftiga kast, att man ibland nästan blir knockad. Men en Ringens mästare kan man ju kalla även Richard Wagner.

Och då känns det väl naturligt att, liksom i själva krysset, fortsätta med operett, den här gången något vi har hört tidigare i kryssammanhang: Zarah Leander i ”Viljasången” (”Vilja Lied”) ur ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”) av Franz Lehár.

Ett slags klassiker, fast i en annan genre, är också Stephen Foster, vars ”Oh! Susanna” vi hörde i dag.

Och smått klassisk är väl också ”When You’re Smiling”, som finns i ett otal inspelningar med Louis Armstrong och andra. I dag skulle den här sången leda oss till verbet le.

Också Alla Pugatjova minns många av oss, åtminstone de av oss som är tillräckligt gamla för att ha varit med på Jacob Dahlins tid. Jag kan inte ryska, men var det inte en miljon rosor Alla sjöng om?

”En sockerbagare här bor i staden” börjar Alice Tegnérs berömda ”Sockerbagaren”, den vi alla minns med Elsa Beskows illustration med ett bageri. Själv har jag en dotter som verkligen gör skäl för epitetet sockerbagare, och före jul kommer nog både hon och hennes barn, Viggo och Klara, att tillsammans med barnens mormor baka pepparkakor, så att det doftar härligt inte bara ute i köket.