Bokkonst för barn

1956 gav den också i övrigt ofta mycket egensinnige Lennart Hellsing ut en bilderbok, ”Kanaljen i seraljen” (Rabén & Sjögren, ny upplaga 2012), som när det gäller djärvhet saknar motstycke.

Som alltid i fallet Hellsing är den full av galna infall och märkliga rim som fabel, Babel, parabel och sabel.

Och inte blir den här texten mer konkret av den illustration Stellan Mörner har försett den med.

Fast den här boken har inte mindre än 14 illutratörer, flera av dem stjärnor i 1950-talets svenska konstliv. Många av dem – till exempel Sven Erixon, Stig Lindberg, Stellan Mörner, Endre Nemes, Olle Olsson-Hagalund, Erik Prytz och Uno Vallman – är välkända bland konstvänner än i dag. Omslaget har gjorts av Olle Eksell. Tillsammans har de åstadkommit en barnbok med ovanlig kolorit men också en ovanlig grad av abstraktion, om man betänker att boken är till för barn i bilderboks- och ramsåldern – men kanske är det jag som är fördomsfull på den senare punkten.

Den av de många illustratörerna, som har gjort illustrationer för flera barnböcker, är Stig Lindberg, och hans illustrationer till Hellsings ganska halsbrytande ”Istanbul” är skapade inom ramen för modernistisk barnbokstradition. Här känns rent av Hellsings vers i ”Istanbul” om kulturskillnader, där den unge läsaren/lyssnaren möter både haremsundulaten och janitscharmusiken, som mer utmanande.

Att våga ge ut något sånt här, såväl 1956 som 2012, är hur som helst en kulturgärning som länder KFs bokförlag till heder. Och detta bokförlag Rabén & Sjögren, länge Sveriges både främsta och mest framgångsrika barnbokförlag, vill nu Kooperativa Förbundet sälja. Det är en skam!

En bilderbok i ordets egentliga bemärkelse

Thé Tjong-Khing (född 1933) är en mycket särpräglad skapare av barnböcker. Han verkar numra i Nederländerna men kommer ursprungligen från Indonesien, som ju har varit holländsk koloni; hans namn avslöjar dock, att han kommer från en kinesisk familj.

Thé har illustrerat barnbokstexter av andra, men hans ”Var är tårtan?” (En bok för alla, 2013, i original ”Waar is de taart?”, 2004, , första utgåvan i Sverige Bonniers, 2007) är något så unikt som en bilderbok utan ord.

Den är också svår att återberätta, eftersom den innehåller så mång sidospår och detaljer.

Men där finns ändå en grundhistoria: Herr och fru hund har ställt fram en tårta på trädgårdsbordet. Den stjäls av två råttor, och så får vi följa hundparets jakt på råttorna och tårtan – i slutet av boken är råttorna bundna vid en palm och tårtbitarna fördelade mellan en mängd figurer (djur) som har förekommit i historien.

Vi har sett dem i olika, ibland ganska perifera, situationer på bokens stora och generösa bilduppslag, och vitsen är förstås att det barn man ”läser” för eller som själv bläddrar ska hitta mängder av sidohistorier och sidofigurer att tyda och fantisera kring.

Bildmässigt förenar Thé detaljrikedom och tydlighet med en ovanlig konstnärlig skönhet.

Här är sagans häxa en krokodil

Roald Dahl (1916-1990) har ett norskt namn, men vi känner honom som brittisk författare. Han föddes i Cardiff, men hans föräldrar kom båda från Norge.

Han har skrivit böcker även för vuxna, men inte minst som barnboksförfattare – en mycket egensinnig sådan – skördade han stora framgångar, också här i Sverige.

”Den enorma krokodilen” (svensk text Meta Ottosson, En bok för alla, 2013) gavs ursprungligen ut på svenska av Tidens förlag 1988; originalet, ”The Enormous Crocodile”, gavs ut 1978. I samtliga fall är den här historien kongenialt illustrerad av Quentin Blake, som Roald Dahl samarbetade med också i andra fall.

I de klassiska folksagorna, som ”Hans och Greta”, har vi ofta mött häxor, som äter barn. I det här fallet är historien om människoätaren mer realistisk: Den Enorma Krokodilen vill gärna mumsa i sig inte bara ett utan gärna flera barn. Han skryter med det också, för flera av de andra invånarna i djungeln.

Den här läskiga krokodilen lägger sig i försåt för att lättare kunna knipa barnen: förklär sig till palm med kokosnötter, låtsas vara gungbräda i lekparken och riddjur på karusellen , rent av bänk vid picnicbordet i parken.

Det här kunde ha gått riktigt illa, om inte de djur och fåglar han hade skrutit för om sina lömska avsikter hade kommit barnen till hjälp.

Och till slut ingriper elefanten och slungar – efter att ha snurrat honom fortare och fortare – krokodilen ut i rymden.

Och se: den här krokodilhäxan hamnar inte i ugnen som i sagan om Hans och Greta utan far genom rymden rakt in i solen, där det förstås bara blir ett knaperstekt krokodilskinn kvar av honom.

Sen här bilderboken är inte bara på grund av sitt innehåll utan också på grund av textens avsevärda längd inte lämplig för de yngsta barnen. Ge den snarare till barn som själva redan har läst sig läsa.

Melodikrysset nummer 21 2013

För min del fick jag anstränga mig en del för att lösa dagens kryss. Men det som är svårt för den ene kan vara lätt för den andre och tvärt om.

David Bowies ”Space Oddity” hade jag till exempel inte hört, men ledbokstäverna pekade på att svaret borde bli David, och det lät som han.

Yngre krysslösare kan ha haft svårt att känna igen Martin Kochs ”Lyckan”, men sen fick de ju både titeln och artisten som sjöng in sången, Karin Juel.

Också Bee Gees, i dag med ”My Destiny”, var lätta att identifiera med hjälp av de ledbokstäver man så småningom fick, alltså om man inte redan är förtrogen med deras musik.

Elvis Presley är däremot så stor och fortfarande så ofta spelad, att de flesta nog genast förknippar ”Please Release Me” med hans namn. Och väldigt många vet säkert också, att hans residens hette Graceland.

Själv är jag också ganska slängd på gamla svensk schlager.

Charlie Norman gjorde till exempel en jazzig version av Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, bakom vilken det inte var purlätt att känna igen låten så som Lill-Babs ursprungligen gjorde den. Därmed inget ont sagt om Charlie Norman.

Ibland konstruerar Anders Eldeman kryss där samma artist eller upphovsman förekommer två gånger. Magnus Härenstam förekom i och för sig inte som svar i någotdera fallet, men han fanns med i en TV-serie och en film, som gav svaren till två av frågorna.

Självklart har jag, eftersom jag har haft barn i rätt ålder för det, sett honom i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Och jag har också sett honom i Lasse Hallströms film ”Tuppen” från 1981. Ur den hörde vi i dag ”Världen är full av violer”, signerad Nils Perne och Sven Paddock.

Låtar som ”Vill ha dig i mörkret hos mig” – det förekom flera stycken – förknippar vi med paret Christer Sandelin och Tommy Ekman.

Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2″ var också lätt att känna igen – märk dock att det sista sökta ordet för att passa in i krysset måste skrivas med bokstäver, två.

I Melodifestivalen 2008 sjöng Christer Sjögren ”I Love Europe”. För egen del älskar jag Europa mer än Christer Sjögren, men min kärlek omfattar mera dess särpräglade kulturer och olika språk än den byråkratiska överbyggnad som kallas EU.

Tält är ju också ett slags överbyggnad fast av en trevligare sort, särskilt när där spelas Knäpp upp-revy. Två klssiska knäppuppare, Povel Ramel och Gunwer Bergkvist, hördes i dag i det ljuvliga numret ”Tänk dig en strut karameller”.

”Nu är den förbannade sommaren här” sjöng Bengt Sändh i sin klassiska ”Vals om sommaren”. Bengt har faktiskt varit här i Öregrund, i samband med inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”, men vore han här nu och såg vår trädgård, med körsbärs- och plommonträd i full blom och äppelträd och syrener på väg att slå ut, skulle han nog revidera sin uppfattning om sommaren.

Melodikrysset nummer 19 2013

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svåraste jag har löst – egentligen hade jag problem bara med en enda fråga, och det var en fråga där jag lätt kände igen musiken. Den var hämtad ur Jules Verne-filmatiseringen ”Jorden runt på 80 dagar”. Trasslet berodde på att jag först inte förstod att Anders Eldeman bara var ute efter den första siffran i talet i filmtiteln, alltså åtta.

Annars brukar jag ju ha problem med titlar på TV-serier, men så fort jag hörde temat ur ”Vi möts igen”, i original ”We’ll Meet Again”, kände jag igen den. Kanske har den förekommit tidigare i krysset, men eftersom jag också associerar till andra världskriget bör jag väl ha sett åtminstone något av den i TV.

Och på tal om TV: ”Viva España” associerar jag, som aldrig har sett ”Så mycket bättre”, inte med Olle Ljungström. Men med lite detektivarbete på nätet klarar man ju det mesta.

Och för att fortsätta på TV-linjen, innehöll även dagens kryss ett par frågor med melodifestivalanknytning, i båda fellen bidrag som jag i dag tyckte lät bättre än när jag ursprungligen hörde dem.

Wille Crafoord sjöng ”Missarna” i tävlingen 1993.

Och ”Salt And Pepper” med Marie Serneholt hörde vi så sent som 2012.

Kanske beror min ökade tolerans på att jag för egen del tycker att tävlingen med tiden har blivit Så mycket sämre.

Men dess gamla stjärnor står sig än. Agnetha Fältskogs röst, i dag i ”When You Really Love Someone”, står sig väl, trots att hon under så långa perioder har hållit sig borta från scenen.

Och för att fortsätta på ABBA-linjen: Benny Andersson är ju fortfarande ständigt aktiv, även om det nu var ett tag sen han skrev sin ”Födelsedagsvals till Mona”, den som vi i dag hörde med bland andra Orsa spelmän.

En annan dam skildrade Calle Jularbo i ”Drömmen om Elin”, som i dag också skulle ge oss ordet dröm – fast egentligen var väl Jularbos verk en bearbetning av ”Borgholmsvalsen”. Själv är jag dock mest glad över att vi i dag slapp höra den med Peter Himmelstrands sockersöta text.

Det där gulliga tycker jag mer hör hemma i barnvisornas värld, i dag representerad av Felix Körlings klassiker ”Har du sett min lilla katt?”.

I den mer vuxna musikvärlden tycker jag det alltid är kul med stilbrytningar. I dagens musikval kan ”Hambo om bakfoten” med Svend Asmussen och Eric Ericsons kammarkör tjäna som exempel. Inte minst Ericson, nyligen avliden – själv mötte jag honom i OD-sammanhang – var ett musikaliskt geni.

CajsaStina Åkerström har jag aldrig mött personligen, däremot hennes far, Fred Åkerström, som hade skrivit ”Oslo”, som hon sjöng i dag. Fred medverkade vid det jättelika lanseringskonserten för min sångbok ”Upp tiill kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Från sjuttiotalet, 1973, härstammar också ”No More Mr Nice Guy” med Alice Cooper, tidigare känd som Vincent Damon Fumier. Det lät fortfarande bra.

Sjuttiotalet var ingen dum tid.

Melodikrysset nummer 18 2013

Jag är stort fan av Tintin: har alla albumen och har sett alla filmer – har även gett dem till först barn, sen barnbarn. Ändå kände jag inte igen det filmledmotiv som spelades i dagens Melodikrysset – men tre ledbokstäver ledde mig till slut till rätt svar.

Lika svår för mig i dag var den fråga som illustrerades med ”All About the Money” med Meja. Jag har förvisso hört henne, men jag hade ingen aning om att hon var så stor i Asien, främst tydligen i Japan har jag nu läst mig till. Men även här ledde mig ledbokstäverna relativt lätt till rätt världsdel.

Och för att också ta den tredje och sista frågan jag hade lite svårigheter med: Chris Rea – i dag med ”Josephine” – är inte någon artist som jag ständigt lyssnar på.

Inte för att jag har massor av plattor med Elton John heller, men ”The One” hade jag betydligt lättare att förknippa med rätt artist.

Resten var rent av lätt, för mig alltså.

”Skomakar Anton” har spelats in av många, men i dag hörde vi den med Alf Robertson.

Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen” var lätt att känna igen, även om vi i dag fick höra den på finska med Arvi Tikkala.

Och ”Mamma är lik sin mamma” lät oss Anders Eldeman i dag höra på tyska, dock som vanligt med Siw Malmkvist.

Samma gamla könsroller fanns också i Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma”, som skulle leda oss till det försvunna myntslaget öre.

Inte fem utan ”Tre Gringos” har vi hört både med Just D och Thorleifs.

Från gringos är inte steget långt till ”Bröderna Cartwright”, en enkel men ganska rolig västernserie jag gärna såg en gång i världen. Jag har sett någonstans att den här serien tydligen är på väg att göra comeback på bred front.

Enkel, med slående melodi, är också ”Yes We Have No Bananas”, på svenska ”Vi har inga bananer”. Visste ni att Karl Gerhard gjorde en tidig svensk version av den?

Och så avslutar vi dagens svarsredovisning med ”Cabaret”, i filmversionen sjungen av Liza Minnelli. Musiken, för scen och film, skrevs av Fred Ebb och John Kander, men jag skulle vilja rekommendera också originalhistorien, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, en suverän roman om en politisk och kulturell brytningstid.

Melodikrysset nummer 17 2013

I dag innehöll Melodikrysset inte mindre än tre frågor med anknytning till Disney-filmer. Svårast av dem var väl ”Thats What Friends Are For”, sjungen av gamar – fast här skulle vi skriva gam i singularis. Sen skulle filmtiteln, ”Djungelboken”, ge oss miljön, djungel. Betydligt lättare var det att identifiera scenen ur ”Askungen”, där möss och fåglar hjälpte Askungen med att fixa en snygg klänning att gå på prinsens bal med. Och så hörde vi Bruno Winzell som prinsen i ”Snövit”. Disneys studior har gjort mycket skräp under senare år, men de här filmerna är, fastän de innehåller avvikelser från de litterära förlagorna, klassiker i sin genre.

Anders Eldeman spelade i dag en låt med den eurovisionsschlageraktuelle Robin Stjernberg. Hans Idol-bidrag ”California King Bed” gjorde mig ännu mer övertygad om att han är ett stolpskott.

Också Caroline af Ugglas deltog i den senaste Melodifesivalen, men hon är helt överlägsen som artist, även om ”Nothing Left To Say”, som spelades i dag, inte hör till hennes allra bästa låtar.

Fin poesi signerad Bo Setterlind hittar man i ”Drömmens skepp”, nättre tonsatt än sjungen av Staffan Percy.

Av svenska artister håller jag Eva Dahlgren högt. I dag hörde vi hennes ”Jag klär av mig naken” i en inte fullt så bra instrumentalversion.

Ytterligare en dam som inte gick av för hackor var ”Fia Jansson”, en låt som ursprungligen hördes i Emil Nordlanders klassiska revy ”Den förgyllda lergöken”.

Ulf Peder Olrog var det som gjorde ”Nig och kuta runt”, också det en låt som det fortfarande spritter om.

Mer hörvärt svenskt: ”Pojken på månen” med Richard Wolff som fick inleda dagens kryss.

Näst sist i dag hörde vi ”There Goes My Everything” med Elvis Presley, men den svenska textversionen, ”Han är min sång och min glädje”, signerad Pelle Karlsson, är faktiskt också slagkraftig.

Generellt var inte dagens kryss särskilt svårt, men jag gissar att en och annan kan ha haft svårt att identifiera ”Sugar Man” med Rodriguez, men en del av krysslösarna kan ha sett honom i samband med oscarsgalan. Annars har nog Sixto Diaz Rodriguez varit mer känd i Sydafrika än här och hemma i USA.

USA är, som framgår av det här exemplet, ett mångkulturellt samhälle – man kan ju som ytterligare exempel anföra att Bob Dylan ursprunligen hette Zimmerman i efternamn. Att identifiera Dylan via ljudillustrationen måste annars ha hört till det allra lättaste i dag. Själv publicerade jag sången, ”Blowing In the Wind”, både i original och i svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

När det går undviker jag privata detaljhandelsföretag

Jag har tidigare berättat om kampen för att få behålla vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg i Uppsala. Vi har nu lyckats skjuta upp det definitiva beslutet i ett år, men omsättningen måste öka ganska mycket för att butiken definitivt ska vara räddad. Den här veckan, då vi är inne i stan för att skicka barnbarnen till skolan, går både jag och Birgitta i tur och ordning till Konsum och handlar. Men det kommer att bli svårt att nå det uppsatta målet, om inte många andra hjälper till. Går det ändå till slut åt helvete, kommer jag säkert att åtminstone delvis åka buss ner till Uppsala C oh handla i den nya stora konsumhallen där. Och halva året bor vi ju i Öregrund, där Konsumhallen är störst och obestridligt bäst, också har flest kunder.

För mig är det närmast självklart att välja icke-privata detaljhandelsföretag, där sådana finns tillgängliga.

I dag var jag till exempel nere på stan, eftersom jag behövde en vit skjorta inför helgens OD-konsert, och då valde jag att gå till Brothers, som kooperationen är delägare i och där Med mera-kortet gäller. Jag köpte en annan skjorta och tre par kalsonger med gylf också, när jag ändå var där.

Sedan gick jag till Akademibokhandeln/Lundeq, till 100 procent ägd av KF, och fick fler Med mera-poäng: handlade en Rȉga-karta och en S:t Petersburg-karta inför sommarens östersjökryssning och köpte tre seriealbum: ett Smurf-album åt Klara och var sitt seriealbum med historier från Engelsfors åt mig och Viggo.

Dess förinnan hade jag varit på Apoteket, det statliga, där jag alltid brukar handla – jag har bonuskort. Bonus får man, om man handlar kemisk-tekniska varor och receptfria varor där, till exempel schampo, flytande tvål, tandkräm, tandborstar, munskölj, engångsrakhyvlar, bomullstoppar, tandstickor, deodoranter, vitamintabletter – och mängder av basläkemedel som inte fordrar läkarförskrivning.

Naturligtvis handlar jag också, när inget annat står till buds, även i privata detaljhandelsföretag, men jag önskar att det fanns ännu fler kollektivt ägda att gå till, också på andra områden än de nämnda.

Svenskan bantar – men gör också ett ansiktslyft

Jag är inte särskilt upphetsad över nedbantningen av Svenska Dagbladet från tidigare tre till nu två tidningsdelar. Den särskilda näringslivsdelen, som också innehåller sporten, kunde jag för min del också avstå från.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

Melodikrysset nummer 15 2013

Med viss möda har jag fått ihop svaren också till veckans melodikryss – det innehöll ganska mycket som jag inte kunde spontant och fick göra nätsökningar på.

Amanda Fondell och ”Dumb” från årets melodifestival hade till exempel helt fallit ur mitt minne.

Dansken Rasmus Seebach och hans ”Lys i din lejlighed” var jag heller inte bekant med.

Måns Zelmerlöw, i dag med ”Miss America”, är heller ingen artist som jag frivilligt hör på.

Depeche Mode har jag åtminstone hört då och då. I dag hörde vi dem i ”Secret To the End”.

Pink ligger snäppet bättre till hos mig. I dag hörde vi henne sjunga ”Blow Me One Last Kiss”.

Jag är normalt ganska slängd på barnkultur, men ”Ro, ro din båt” har jag inte kommit i kontakt med. Men att man ror i den här sångtexten föreföll ganska sannolikt, eftersom jag bara saknade vokalen i det sökta ordet.

Märkligare är det att jag inte kommer i håg ”Tågresan”. Det måste ju rimligen vara Stina i Saltkråkan som sjunger, och jag har sett alla saltkråkefilmerna.

Gamla schlager och pop/rockhits har jag i alla fall ganska lätt för.

Sålunda minns jag inte bara ”Vi gratulerar” på svenska utan också ”Congratulations” med Cliff Richard.

Ett stjärnskott, både som författare och som vismakare, var på sin tid Åke Wassing. Han hade en riktig hit med ”Se nu tittar lilla solen in igen”.

En kär gammal bekant är också Hasses och Tages ”Vad i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, ursprungligen ett Lonnie Donegan-nummer. Fast här skulle vi skriva bank och Hans som svar.

Ni som följer min blogg vet att jag också lyssnar på en hel del klassisk musik. Så jag känner igen Bach, även om det inte är så vanligt att få höra hans musik på banjo.

Och så går vi då i mål med ett stycke smittsamt medryckande dragspelsjazz, signerad en ung Ulf Lundell.

”Och går en stund på jorden” heter det här stycket. Själv går jag fortfrande lite mödosamt efter fallolyckan i Göteborg.

PS Och så hade jag glömt att redovisa svaret på en fråga. Karl Gerhard gjorde en gång i världen ”Ett bedårande barn av sin tid”. Jag har den på skiva både med honom och i Magnus Ugglas mycket senare insjungning.