Melodikysset nummer 28 2013

Eftersom jag har tilltagande synproblem, utgör inte musiken och musikfrågorna numera det största problemet med att lösa Melodikrysset. Fast att jag, för första gången på evigheter, inte löste krysset förra veckan berodde inte på synproblemen utan på att jag då var på östersjökryssning.

Björn och Benny stod bakom två av ljudillustrationerna till dagens kryss, och jag kan ju passa på att berätta, att min hustru har haft personlig kontakt med båda. Själv känner jag dem inte, men jag känne förstås till deras musik bland annat genom den ABBA-musikal jag och Birgitta såg på Broadway. I den ingick en av de låtar som spelades i dag, ”SOS”.

Men Björn oh Benny har också skrivit annat, till exempel ”Beatrice”, som vi har hört med både Kalle Moraeus och Sofia Källgren.

”Dancing Queen” spelades inte i dag, däremot den brittiska gruppen Queen. Vi hörde dem i ”Killer Queen”.

Men vi återgår till temat film och musikal – ABBAs ”Mamma Mia” gjordes ju i både en scen- och en filmversion.

”Vår bästa tid är nu” ingick ursprungligen i musikalen ”La cage aux folles” från 1983.

Och ”Over the Rainbow” ingick i den underbra filmen ”Trollkarlen fån Oz” – du kan hitta mer om den och om boken bakom filmen ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Mer barnkultur: Jag hoppas att ni hade chans att se Gunnel Lindes fina barnfilmserie ”Den vita stenen” (1973) ur vilken vi i dag fick höra det musiktema som skrevs av Bengt Hallberg. Hallberg, som just har gått bort, bodde i Uppsala, och det var faktiskt inte alls länge sen jag och Birgitta hörde honom spela under en föreställning med musikklasserna i Uppsala – jag har skrivit om det här på bloggen. Också Linde har vi träffat personligen, vid en middag. Jag satt då så till att jag kunde föra samtal med henne, bland annat om ”Den vita stenen”.

I övrigt var det här ett ganska konventionellt melodikryss.

Det började med Björn Skifs och Agnes i ”When You Tell the World You’re Mine”, som ju sjöngs på Victorias och Daniels bröllop.

Och Patrik Isaksson brukar ju ofta också komma med på ett hörn, i dag med ”Under mitt tunna skinn”.

Sen fick den yngre publiken sitt med Stiftelsen och ”En annan värld”. Stiftelsen, med Robert Pettersson från Takida som en av grundarna, kommer från Ljungaverk inte så långt från det Juniskär där jag växte upp.

Och så känner sig Anders Eldeman piskad att ta med ett eller annat stycke av någon klassisk kompositör i krysset. I dag blev det musik av Johann Sebastian Bach.

Tina Turner, i dag med ”The Best”, har vi väl också hört rätt många gånger i krysset.

Men jag ska inte vara alltför gnällig. Jag fick ju också höra Rebecka Törnqvist i ”One Hour Drive”.

Melodikrysset nummer 26 2013

”Underbart är kort”, alldeles för kort – jag håller med Povel Ramel.

Skulle jag, numera, försöka klättra upp på Orrberget, skulle jag väl slå mig fördärvad. Men hörseln är det inget fel på, så när jag hör Evert Taubes ”Sjösala vals”, förstår jag genast att den efterlysta fågeln (djurarten, för att citera Anders Eldeman) är en orre.

Höra kan jag fortfarande. Detta apropå den vemodig sång Zarah Leander en gång i världen sjöng, ”Sång om syrsor”.

Nej, det är synen som är ett tilltagande problem för mig. Så åtminstone när jag kommer en bit ifrån kan jag inte längre med någon trovärdighet instämma med Bruno Mars, när han sjunger ”When I See Your Face”.

Men låt oss släppa detta dystra ämne.

Just nu gläder jag mig åt att jag tillsammans med Birgitta i morgon påbörjar en veckolång östersjökryssning, som för oss till Helsinki, S:t Petersburg, Tallinn och Riga.; jag ska packa senare i dag.

Det här är mina gamla jaktmarker, från min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Lite senare i sommar ska vi också åka till Ísland.

Några av låtarna i dagens kryss påminner mig faktiskt om tidigare resor tillsammans med Birgitta. .

”Dansing Queen” av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, fastän vi i dag hörde den på spanska, ingick i den ABBA-musikal vi för några år sen hörde på Broadway. Här skulle låten ge oss ordet dansa.

Och i Italien har vi också semestrat, om än inte i just San Remo, där Evert Taubes glade bagare bakade sitt bröd.

Den första svenska uppsättningen av ”My Fair Lady”, på Oscars 1959, såg jag en kväll under den första Elevriksdagfen i Sverige, där jag var ombud. Så visst känner jag igen ”With a Little Bit of Luck”, i Stig Rybrants kvicka översättning ”Med en gnutta flax”.

Och förvisso har jag sett ”Så som i himmelen” och då hört Helen Sjöholm sjunga ”Gabriellas sång”.

Och förvisso har jag också sett ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. ”Idas sommarvisa”, som ingår i filmen, har jag hört mångdubbelt flera gånger.

Och för att avsluta raddan av personliga anknytningar: Vi hörde signaturen till ”Eldorado”. En gång i världen citerade Kjell Alinge, som gjorde det programmet, mina skivrecensioner i direktsändning.

Men en titel som Lena Ph:s ”Du följer väl med” för mig tillbaka till resetemat.

Min förestående båtresa för mig bland annat till Ryssland, hemland för Sergei Prokofiev, som skrev ”Kärleken till de tre apelsinerna”, som här skulle ge oss singularen apelsin.

Och vad passar väl bättre att avsluta med i min nuvarande sinnesstämning än ”Ödessymfonin” av Ludwig van Beethoven?

Farfar och farmor får besök av en rätt så liten tjej

I förrgår och i går hade vi besök av en mycket liten flicka, som fångade allt mitt, farfars, och Birgittas, farmors, intresse. Hennes pappa, Matti, är barnledig och hade åkt till Uppsala för att hälsa på; han, lilla Ella och Ellas mamma Karin bor annars på Söder i Stockholm.

Vi träffar förstås lilla Ella då och då, men än så länge är hon så pass liten, att hon bara kan säga ”pappa” och ”mamma”, dock utan att alltid tvärsäkert verka veta vem som är vilket. Farfar och farmor känner hon nog igen, men det tar en stund varje gång innan hon vill släppa pappa ur synhåll – höjden av trygghet är det att få hålla armarna om hans ena ben.

Ändå är hon ett mycket tryggt barn. Snart börjar hon stulta omkring i vår lägenhet – hon kan gå – och då gäller det att plocka undan allt ömtåligt och farligt som vi har alltför mycket av i hennes nåhöjd. Men här finns mycket roligt att upptäcka också, till exempel Birgittas afrikanska tygdocka med baby samt ballonger som tillhör hennes lite äldre kusiner, som bor hos oss varannan vecka.

Kusinerna, Viggo och Klara, går på fritids i sin skola, Domarringen, nu när det är sommarlov. Men deras mamma, vår dotter Kerstin, ringer dit och meddelar lov att gå hem lite tidigare, eftersom lillkusin Ella är på besök. Och tro mig, gent emot de här lite större barnen känner Ella ingen rädsla; det är bara roligt att få leka med dem. Och både Klara och Viggo tycker att det är helt underbart att få vara med den här lilla krabaten.

Tur att vi har en lägenhet stor nog för att samtidigt kunna härbärgera både Kerstin och Matti med barn. Matti och Ella får sova i gamla barnkammaren, där vi numera har en utdragssoffa, men Ella har lite svårt att somna i den främmande och spännande miljön, så Matti lägger henne helt sonika i barnvagnen och går ut en sväng, och då somnar lilla Ella tryggt.

Ella har kommit in i en period då hon vill ha samma mat som de stora äter- Så första lunchen hos oss äter hon av Birgittas hemlagade pytt i panna, och nästa dag – före hemresan till Stockholm – bjuder jag på fiskpinnar, potatismos och bitar av grönsaker.

De kanelbullar med socker på jag ha köpt på kondis tycker Matti att Ella inte ska äta, så på så sätt får Viggo och Klara kanelbulle två dagar i rad.

Ytterligare en seriebok om Loranga, Masarin och Dartanjang

Sara Olaussons serieversion av Barbro Lindgrens ”Loranga, Masarin och Dartanjang” är nu framme vid del 2. Förlag är den här gången Kartago, som tycks ha tagit över rättigheterna även till Del 1, som ni kan läsa om ovan under Kulturspegeln, Serier.

Sara Olausson vårdar ömt sin mosters särpräglade karaktärer, utöver den nämnda titeltrion också Arga gubben, som i ett av avsnitten i det här albumet – förgäves – försöker att få Loranga och Dartanjang satta i fängelse. Dartanjang växlar i det här albumet mellan att vara både rörmokare och tigertämjare, och hela familjetrion kastar sig i lianerna, när hela huset förvandlas till en djungel. Dess förinnan har vi fått vrfa med om en fullständigt absurd olympiad mellan Loranga och Masarin.

Köp gärna hem den här serieversionen, men läs också Barbro Lindgrens original i bokform.

And now I’m 76

When I’m Sixty-four

Text och musik: Paul McCartney, 1967

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

If I’d been out till quarter to three
Would you lock the door,
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

oo oo oo oo oo oo oo oooo
You’ll be older too, (ah ah ah ah ah)
And if you say the word,
I could stay with you.

I could be handy mending a fuse
When your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride.

Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Every summer we can rent a cottage
In the Isle of Wight, if it’s not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck, and Dave

Send me a postcard, drop me a line,
Stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, Wasting Away.

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Whoo!

* * *

Nja, för egen del är jag redan 76 – fyller år i dag. Tunnhårig är jag sen länge, har också andra och mer besvärande krämpor.

Men den här dagen började helt strålande.

Jag uppvaktades på sängen av Birgitta med paket och en bukett vita rosor. Den vita rosen, Rosa alba maxima, slår ut före midsommar här i Roslagen, enligt familjemyten just på min födelsedag.

På köksbordet stod dessutom en nyplockad bukett med pioner och akleja.

Jag fick många böcker – mängden förklaras av att Birgitta är medlem i en bokklubb och sparar sådant som hon vet intressar mig i halvårsposter, en till jul och en till min födelsedag. Den här gången fick jag tre böcker av Primo Levi i en volym, ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorde och de räddade”, vidare ”Ensam i Berlin” av Hans Fallada, Jörn Donners ”Mammuten” samt Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, nedtecknade av Klas Ekman. Flera av de här böckerna är veritabla tegelstenar, så jag hoppas att mitt besök hos ögonläkaren i nästa vecka leder till önskat resultat.

Barnböcker – jag vill gärna ha såna i present också – är lättare att läsa. ”Barbros bästa” innehåller berättelser av Barbro Lindgren, en favorit. Här får man möta figurer som den vilda bebin, Max, Benny samt Loranga, Masarin och Dartanjang. Dessutom har jag fått andra delen av Sara Olaussons serieversion av ”Loranga”.

Jag har också fått några DVD-filmer. Det går än så länge ganska bra att se svenska filmer, som ju inte fordrar textning, och av sådana har jag fått två boxar. Bo Widerberg-boxen innehållerr hela sju filmer: ”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Ådalen 31”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca” och ”Ormens väg på hälleberget”. Jag har förstås sett flertalet av dem tidigare, också skrivit om några av dem, men jag kommer ändå att se och se om hela samlingen. Dessutom fick jag en Hasse & Tage-samling, Volym 3, som innehåller fem filmer: ”Den enfaldige mördaren”, ”P & B”, ”Falsk som vatten”, ”Jim och piraterna Blom” och ”Vargens tid”. Slutligen har jag också fått två filmer som tvingar mig att sitta närmare TVn: Woody Allens ”Förälskad i Rom” och 007-filmen ”Skyfall”.

Och det är faktiskt inte slut med det. Birgitta har lovat att när vi ganska snart på vår östersjökryssning besöker Helsingfors, ska vi gå in i en Marimekko-butik och förnya mitt bestånd av nu i många fall ganska slitna marimekkoskjortor.

Efter presentregnet på sängen bjöds jag av hustrun att komma med ut i köket, där det till morgonkaffet serverades egenhändigt komponerad smörgåstårta, för ovanlighetens skull rund eftersom brödet i den bestod av Fazers rallarhalvor. Supergott tillsammans med nybryggt kaffe, Coop Prima apelsinjuice och Verum hälsofil.

Ute skiner solen, och födelsedagen har bara börjat. Närmast ska jag, äntligen, läsa morgontidningarna, ja vid det här laget även kvällstidningarna.

Melodikrysset nummer 24 2013

I Melodikrysset förekommer ibland sångtexter och musik som jag är mycket förtrogen med. Så också i dag.

Som regelbundna läsare av min blogg vet, ägnade jag en mycket stor del av förra sommaren åt att lyssna på en Evert Taube-box och då också skriva om några av hans inspelningar av egna (och ibland lånade) sånger. När jag nu kollar bloggavdelningen Kulturspegeln, Sångtexter, ser jag att jag där inte har med Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som utgjorde den första ljudillustrationen i dagens kryss.

Två andra av de låtar som spelades i dag hittar man dock i den nämnda bloggavdelningen.

Dels ”Jag hade en gång en båt”, där Cornelis Vreeswijks svenska text skulle ge oss segel och köl.

Dels ”Sjörövar-Jennys visa” ur Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan”, i dag sjungen av Naima Wifstrand.

Jag är för all del inte religiös, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att på samma ställe också publicera texten till den gamla frikyrkodängan ”Han har öppnat pärleporten”.

Jag har över huvud taget ett öppet sinne för all slags populärmusik, bara den är bra.

Melodifestivalen innehåller för all del mycket skräp men ibland också sådant som är värt att lyssna på.

Ett exempel på det senare ur årets upplaga är ”Only the Dead Fish Follow the Stream” – jag gillar särskilt dess budskap. men Louise Hoffsten gjorde ett gott jobb med den också.

Däremot är jag – det vet ni som regelbundet följer den här bloggen – ingen anhängare av Anton Ewald och ”Begging”.

I någorlunda nutid är ABBA i en klass för sig i populärmusikbranschen. Så jag har på plats sett broadwayföreställningen med deras låtar, däremot inte – väl mest en slump – filmen med Meryl Streep och Pierce Brosnan, ur vilken vi i dag hörde ”SOS”.

Inte heller har jag – för att fortsätta på filmtemat – sett Twin Peaks i TV.

Det plus ”Cornflake Girl” med Tori Amos var svårast för mig i dag.

Alla har vi våra luckor.

Men Kent förekommer så pass ofta i Melodikrysset, att även de som, i motsats till mig, inte har några skivor med dem nog kommer på att det måste vara de som sjunger ”Ismail”.

På Jamaica har jag faktiskt varit en vecka, på semester mitt i vintern. Och Bob Marley, i dag med ”There She Goes”, har jag också lyssnat på en del.

I ett helt annat tempo går barnvisan ”Lilla snigel, akta dig”, som jag har sjungit tillsammans med mina barn – några av dem, fast då större, var förresten med på Jamaica.

Och så slutar vi kryssredovisningen med ”Who’s Sorry Now?”, i dag i Roland Cedermarks version.

På den frågan är jag för närvarande benägen att svara ”Me”. Det är ingen rolig upplevelse att gå in i sommaren och dess fägring med av gråstarr beslöjad blick.

En bukett till sommarlovets ära

Under mina små- och folkskoleår hörde det till att ta med en bukett blommor på avslutningsdagen. Vi för det mesta fattiga ungar som gick i lilla Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall kom inte till skolan med köpta blommor på avslutningsdagen. Nej, blommorna hade vi plockat själva, fast några hade väl fått hjälp av sina mammor.

Själv var jag nog en ovanlig pojke: plockade ganska ofta blommor åt min mamma. Vissa vildblommor fanns nära det hus vi bodde i i Juniskär. Mamma fick ofta buketter med styvmorsviol – vi kallade den dock för natt och dag – som växte vilt i dikesrenarna till Perssons åkrar snett över vägen.

Men inför skolavslutningsdagen begav jag mig ofta till hagmarken längs berget mellan Nyland och Juni. Där fanns det hasselsnår och under dem hittade man liljekonvalj, gullviva och smörboll. Av dem kunde det bli en fantastiskt vacker bukett, också med blad av konvalj.

Hela och rena och med våra bästa kläder på oss infann vi oss sedan till skolårets sista samling med sommarpsalmer och utdelning av terminsbetyg. Pirrigt var det, även om mina egna betyg snart sköt i höjden under de här åren.

Inget var givet för en fattig flyktingpojke som jag, men den som såg mig och den kapacitet jag ägde var en lärare som hette Nils-Olof Blom.

Han är för länge sedan död, men honom vill jag sända en bukett av vildblommor till sommarlovets och det goda lärandets ära.

Den balkaniserade skolan

I dag är det skolavslutningsdag. Viggo är sjuk, men Birgitta och jag följer Kerstin och Klara i spåren till Domarringens skola. en gång i världen också Kerstins och hennes syskons skola.

Domarringen är en fin gammal skola, gradvis både utbyggd och upprustad – bättre skolmiljö kan barn inte få. Vi samlas tillsammans med föräldrar oh andra anförvanter i den väldiga skålformade grässlänt som vetter mot skolans baksida. Solen gassar, och eftersom avslutningsceremonin med alla sina sånger drar ut på tiden, drar vi gamlingar oss periodvis in under skuggan av de träd som finns bakom oss.

Mitt problem, var jag än befinner mig, är att jag inte ser mer än de människor som står närmast mig alldeles tydligt. Högtalarnivån är heller inte så stark, men då och då hör jag tonerna av de sommarsånger och sommarpsalmer som barnen sjunger.

Den här avslutningen gör mig vemodig, dock inte av sentimentala skäl, snarare då politiska.

Jag upplever ju dagligen hur ambitiös lilla Klara, som vi senare gör sällskp hem med, är. Hur det kommer att gå för henne och för brorsan Viggo vet dock ingen, hur ambitiösa de än är. Morfar får försöka trösta sig med att det är rätt långt kvar till jobb och att stå på egna ben för lilla Klara, som just har avslutat första årskursen.

När jag kommer hem, dricker jag en kopp kaffe och läser en väldig, en både klok och rasande debattartikel av professor Svetker Sörlin i Dagens Nyheters kulturdel, ”Den svenska skolans ödesväg” (DN 12 juni 2013).

Varför gjorde ingen något när katastrofen för den svenska skolan blev allt mer uppenbar? frågar Sörlin och svarar själv: ”Därför att en politisk doktrin om valfrihet och marknad under en period överordnades sans och ansvar.”

Sörlins slutsats är att det har gått som det har gått därför att ”för samhället som helhet har ingen längre något ansvar”.

Skolan har balkaniserats. Och nu skenar utvecklingen: ”Stora koncerner avvecklar skolor som om de vore skofabriker. Riskkapitalbolag säljer sina ’produkter’ vidare för hundratals miljoner till nästa ägare, som måste få tillbaka satsade pengar och mer till.”

Sörlin är så outspoken att han i en jätteartikel i DN också passar på att tvåla till Dagens Nyheters ledarsida för att den deltog i den kampanj som förstörde den mycket mer jämlika skola vi hade i Sverige innan den här utvecklingen kampanjades i gång.

Vore det något med socialdemokratin, skulle den nu i den här frågan medge att den är medskyldig till balkaniseringen av den svenska skolan. På den här punkten gick partikongressen inte tillräckligt långt. Men det är inte för sent än. Tro mig – den som medger sina misstag och är beredd att ändra sig vinner i respekt och tilltro.

Sommarutflykt till Gräsö

Vi bor ju i Öregrund under en stor del av sommarhalvåret, men till Gräsö, den mycket långsträckta ön utanför Öregrund, kommer vi sällan. Ändå går det bilfärjor över, från uppsalabussens ändhållplats, tätt, tätt under hela dagen.

I år hade vår socialdemokratiska förening i Svartbäcken hemma i Uppsala beslutat sig för att göra en utflykt till Jimmy och Margareta Mattssons sommarställe på Gräsö, och eftersom vi ändå befann oss på nära håll, passade vi på att ansluta.

Men eftersom vi dessutom hör till skaran av icke bilburna – ni som inte har varit på Gräsö kan nog inte föreställa er hur stor den här ön är – sa vi tacksamt ja, när Bengt Kettner, som också skulle dit tillsammans med Inger, erbjöd sig att hämta upp oss i Öregrund och sen skjutsa oss.

Vi åkte alltså bilfärja över till Gräsö, och sen tog vi oss på vindlande vägar fram bland Gräsös alla sommarhus – de fastboende är en bråkdel av alla sommarstugeägarna. Så småningom tog Jimmy emot och anvisade parkering.

Där fanns också ett helt gäng barn – alla ville gå och bada.

Via en trätrappa tog vi oss upp till boningshuset, som ligger lite högre upp. Nedanför fanns också en gräsplan med en del planterade träd och buskar, men huset reser sig som en solitär över den kringliggande skogen. Jimmy är byggmästare och har byggt om och till huset flera gånger; bland annat har det uteplats på tre sidor.

Inuti tävlar en ljus och stor yta med många fönster med överraskande avbalkningar och prång i olika höjdläge, de senare en fröjd för de ganska många barn som deltog i utflykten. De spröjsade fönstrens bågar samt en del andra detaljer är målade i en skala från mörkblått över allmogeblått till vitt, och huset har också andra detaljer som det måste ha tagit år att komma fram till respektive att samla ihop. Och så ett jättelikt lackerat trägolv!

Med på utflykten var Bedo Kaplan, dagens grillmästare. De nybadade och följaktligen frusna barnen åt med glupande aptit varm korv, medan vi vuxna högg in på grillbordet med läckra röror och sallader och andra tillbehör.

Birgitta och jag satt på en av altanerna tillsammans med bland annat några gäster från arbetarekommunens ledning, dess ordförande Anita Berger och så våra båda kommunalråd Erik Pelling och Marlene Burvick. Birgitta passade på att ventilera sin oro över några aktuella uppsaliensiska stadsmiljöfrågor.

Det hela avslutades med kaffe och tårta – själv tog jag som är diabetiker bara en smaksked av den frestande goda tårtan.

Och jag fick lön för uppoffringen. Blodsockervärdet var på mycket bra nivå, när jag mätte senare på kvällen.

Fast då var vi redan hemma i Uppsala, skjutsade dit i Bengts bil.

Melodikrysset nummer 22 2013

Jag börjar med att avslöja luckorna i mitt musikkunnande, de ljudillustrationer där jag har fått ta nätet till hjälp.

Jag begrep visserligen att det sökta svaret skulle bli rött, men vad hette den här låten, och vem gjorde den känd? Jo, ”Lady In Red” respektive Chris de Burgh.

Amanda Fondell minns jag vagt från Melodifeswtivalen, men hennes Idol-bidrag ”All This Way” har jag inget som helst förhållande till.

För att hålla fast vid melodifestivaltemat gillade jag mycket bättre ”Dover-Calais”, som Style kom trea med 1986. Eldeman hade förresten med den här låtens skapare, Tommy Ekman och Christer Sandelin, också i förra krysset.

Martin Stenmarck har däremot aldrig vunnit mitt öra, och jag har därför all förståelse för att hans ”Las Vegas Show” hamnade på 19de plats i Eurovision Song Contest 2005 i Kiev.

Nu tror ni förstås att min musiksmak premierar sådant som den gamla Ernst Rolf-schlagern ”Se farfar dansar gammal vals”.

Men min musiksmak är ganska varierad.

Jag gillar Chubby Checkers ”Let’s Twist Again” – har dansat till den också i yngre dar.

Jag gillar likaså Dana Dragomirs panflöjt-version av ABBAs ”Chiquitita”.

Jag har inte ens något emot att se gamla västernserier som ”High Chaparral”.

Och jag hör till kategorin som gärna lyssnar både på opera och operett, den förra genren i dag representerad av Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr”.

Jag har tidigare varit inne på Anders Eldemans fäbless för upprepningar. Ytterligare ett sådant fall inledde dagens kryss: I dag fick vi höra ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” ur den första filmatiseringen av Astrid Lindgrens historia ”Luffaren och Rasmus” (1955). Där spelade Åke Grönberg luffaren och Eskil Dalenius Rasmus.

Ur en av Walt Disneys filmklassiker fick vi höra Pinocchio själv sjunga. Den som kan den hisorien vet, att den här lilla figuren fick liv trots att han var tillverkad av trä.

Jag har inget mot välskrivna deckare heller – jag har samlat ett hyggligt stort urval av de bättre i genren i ett antal bokhyllor här i Öregrund. Där finns också Gösta Unefält representerad – jag gillar småstadstämningen i hans serie om polisen i Strömstad. Och jag har sett filmatiseringarna också, där Stefan Ljungqvist spelar den något valhänte hjälten Evald Larsson. Fast just i dag hörde vi Ljungqvist sjunga ”Med en gnutta flax” ur ”My Fair Lady”.

En gnutta flax önskar jag också mig själv när det blir dags att åtgärda det ögonproblem jag skrev om i går.