Barnens oförfalskade ramsor och rim från gator och gårdar

När Bengt af Klintbergs ”Pelle Plutt – ramsor och rim från gator och gårdar” kom ut 1983, då på Tidens förlag, gav jag den ett mycket entusiastiskt omdöme i min översikt ”Böcker ur julklappssäcken” i Aktuellt i politiken (s) nummer 21, den 15 december 1983. I avsnittet om bilderböcker skrev jag:

”Men bäst i det mindre formatet – och faktiskt också en konkurrent till Astrid Lindgrens och Ilon Wiklands nya Madicken-bok – är ändå ”Pelle Plutt – ramsor och rim från gator och gårdar” (Tiden) samlade av Bengt af Klintberg. Här finns räkneramsor och hoppramsor och sånger och gåtor och spökhistorier med mera, delvis sådant som passar varken söndagsskolan eller de fina salongerna. Och så Eva Erikssons underbart roliga bilder därtill!”

När jag nu (2014) läser om den, närmast för att En bok för alla har återutgett den, blir jag på nytt lika entusiastisk.

Roligast för mig personligen är det att hitta ramsor som jag minns från mina egna tidiga skolår här i Sverige – annat, men för den skull inte mindre roligt har, förstår jag av idiomet, sitt ursprung i stockholmska skolor. Fast den här vann säkert spridning i hela landet:

Ett två tre fyra
alla byxor äro dyra.
Den som inga byxor har,
han får gå med rumpan bar.

Och den här minns jag fortfarande melodin till:

Uppå våran gård
där står en gammal Ford
utan hjul och utan däck,
motorn den är väck.

Den går på terpentin
och smör och margarin,
och startar du den än en gång
så går den dagen lång!

Och ”Faderittan satt på taket” behöver jag väl inte ens återge för att många av er ska komma ihåg texten. Detsamma gäller visorna om blodstänkta golv och Karl-Alfred boy.

Det här är en bok att köpa till barnbarn i lämplig ålder men faktiskt också till er själva, om ni har barnasinnet kvar.

Barnbok för oss lite äldre

Om inte Lennart Hellsing vore en av Sveriges äldsta (född 1919) och samtidigt mest uppburna barnboksförfattare, skulle Rabén & Sjögren knappast ha gett ut hans ”Skor” (2014, illustrationer Fibben Hald). Rabén & Sjögren är ett barnboksförlag och ”Skor” snarare ett utgivningsprojekt för R & S’ systerföretag Norstedts. ”Skor” är förvisso en barnslig bok men inte skriven för mottagare i bilderboksåldern utan snarare för oss åtskilligt äldre.

Och för egen del är jag alldeles rätt person för den här boken: till åren kommen, ordkunnig och med många problem knutna till just fötterna.

Jag fick ”Skor” i farsdagspresent av min hustru, som förstår mig. Hon har varit Riksdagens talman, så hon förstår omedelbart de hellsingska skornas budskap:

Om vi skor hade rösträtt, till Riksdan ni vet,
då skulle vi vara i majoritet.

Skor handlar alltså, maniskt och uteslutande, bara om skor.

Och det här handlar inte bara om nestorns rätt att ta sig till nästan vad som helst, bara han eller hon gör det briljant.

Den åldrade Hellsings ”Skor” är i många stycken just briljant, men dess ordval och associationer och referensramar låtsas inte ens vara riktade till små människor ännu med stora begränsningar i de här avseendena.

Alltså, farfar: Vad är tygellös? Vad är en festprisse med lackskor? Vad är myggjagare och kopparslagare? Vad betyder begabba? Vad menas med koketta skor? Vad betyder klent bemedlade och akterseglade? Vad är tabloider?

Ja, så där kunde vi ju hålla på, men själv är jag tagen av den här bokens i bästa mening klassiskt hellsingska rimkonst:

För en hajkäfts vassa stålegg
är en sko dock smörgåspålägg.

Inte heller är jag främmande för dess miljöbudskap:

Ack med vatten gott beställt är
nu när glaciärer smälter.

Viktigt är att badskor prövas,
de kan småningom behövas.

Köp gärna den här boken åt någon morfar eller farmor i lämplig ålder, men med barnets perspektiv på tillvaron kvar.

En liten solstråle i novembermörkret

Mitt fysiska elände verkar aldrig få något slut. När jag helt nyligen låg inne på Akademiska och fick pacemakern utbytt, verkade till att börja med allt bli bra, särskilt som jag av den läkare som skrev ut mig också fick recept på en veckas behandling med ett läkemedel, som vad jag har läst mig till bland annat används mot artrit. Läkaren lovade också skicka en remiss till min husläkare på Svartbäckens vårdcentral.

Därifrån har jag hittills inte fått någon kallelse, och under den gångna veckan har mina besvär, sedan jag alltså upphörde med den föreskrivna medicineringen, återkommit med full kraft, den här gången dock i den vänstra foten i stället för den högra: Den vänstra foten är nu svullen och värker till och med när jag inte går på den.

I morgon ska jag ta kontakt med Vårdcentralen och sen, på något sätt, ta mig dit.

I fredags kom Birgitta hem från Öregrund, och eftersom jag skulle välkomna henne med middag, åkte jag buss ner till Uppsala C för att i Coop där handla middagsmat och fylla på i kylskåpet. Den tantvagn jag numera använder blev överfull och tung, så när jag skulle hem igen, valde jag att ta taxi.

Jag klarar sånt här och andra nödvändiga sysslor bara med hjälp av starka värktabletter.

Men på lördag, då Matti, Karin och deras lilla Ella skulle komma på besök, var det ändå, som tur var, Birgittas tur att laga mat.

Lilla Ella, ännu inte tre år, är en solstråle i mitt mörknande liv.

Hon är mycket social, vilket kanske delvis har att göra med att hon går på dagis, och numera är hon både väl förtrogen med vårt hem och ser oss som nära anhöriga, kallar oss ”farfar” och ”farmor”.

Hon är inte det minsta avvaktande, när farfar ber henne följa med in på sitt rum, där han tar fram ett paket, inköpt på Lundeq i fredags och där inslaget i paket med krusat band. Paketet innehåller en bok, ”Första sagoskatten JUL”, med medföljande CD. Den innehåller så väl välkända julsånger som ”Tre pepparkaksgubbar” och ”Midnatt råder” som berättelser av författare som Alf Prøysen, Astrid Lindgren, Lasse Sandberg och många andra.

Farfar leder också lite senare in Ella i den forna barnkammaren, där vi under den mörka tiden av året förvarar de tre lådorna med leksaker, som Ella minns från besöken i vårt sommarviste i Öregrund.

Men det finaste är ändå att hon numera frimodigt klättrar på oss och i den soffa där vi sitter och pratar också med oss.

Melodikrysset nummer 46 2013

Våldsamt svårt var det inte den här gången.

Den enda fråga som låg utanför det jag ganska lätt klarade var den om vem som hade skrivit ”Hey Let’s Celebrate” åt Hep Stars. Jo, Per Gessle.

För min del underlättas krysslösandet av att Anders Eldeman ganska ofta använder sig av artister som jag i och för sig inte har på skiva men som jag har lärt mig att identifiera bland annat med hjälp av Melodikrysset.

En sådan är Enya – Ethne Patricia Brennan – som vi i dag hörde sjunga på låtsasspråket ”loxian”.

Filmen ”Titanic” från 1997 brukar också återkomma. I dag fick vi höra ”My Heart Will Go On” med Céline Dion.

Därmed är vi inne på ämnet filmer.

En klassisk svensk sådan är Gustaf Molanders ”En stilla flirt” från 1934. Titelmelodin skrevs av Jules Sylvain.

Ur film, fast på TV, var också signaturmelodin till ”Morden i Midsomer” hämtad. Det är ju en evighetsserie av ganska skiftande kvalitet, men den är ändå en av de få TV-deckare jag gärna ser.

Filmanknytning har också ”Trollkarlen från Oz”, även om ”Lyckans brunn” med Lisa Nilsson och Tommy Körberg härrör från en sen scenversion.

Klassisk musik verkar många melodikrysslösare inte vara så förtrogna med, men ”Ödessymfonin”, skriven av Ludwig van Beethoven 1804-1807, känner väl ganska många ändå igen.

Och dagen svenska topplåtar av lite olika karaktär var väl inte heller så svåra.

Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” känner väl alla igen, men det var inte det fråga gälle utan vem som har gjort den tolkning som spelades. Jo, Tomas Andersson Wij, en artist som jag har allt av i mina skivhyllor.

Sven Ingvars har jag inte i min skivsamling, men den som genom åren har lyssnat på Svensktoppen har ju inte undgått låtar som ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Povel Ramel har jag både sett och hört på scen och har praktiskt taget allt av på skiva. Så för mig är det ganska lätt att komma i håg inledningen till ”Underbart är kort”: ”Bara en enda ros…”.

Jag kan ju inte säg att jag har gillat allt i min gamle, nu döde partivän Thore Skogmans musikaliska repertoar, men han var faktiskt en ganska mångsidig musikskapare. Ibland har andra skapat överraskande bryggor till hans verk. I dag fick vi höra ett exempel: ”Pop opp i topp” med Dag Vag.

Det var väl alltihop för i dag.

Men snart får vi besök av Mattis och Karins lilla Ella, och då blir jag farfar i stället för krysslösare.

Fars dag – mer kärlek än fars

Dottern, Kerstin, kom just hem med en oerhört vacker, höstfärgad bukett på Fars dag. Jag har satt den i en lika vacker mörkblå glasvas.

Jo, vi firar Fars dag.

I morse gick Birgitta upp före mig och gjorde smörgåstårta med skaldjur, läcker och så stor att vi hade den även till lunch.

Och som vanligt uppvaktade hon mig med böcker och filmer, lite i taget inköpta genom Böckernas klubb.

Som vanligt fick jag den senast på svenska utgivna boken av Arto Paasilinna, ”De oanständiga profeterna i Tibet”.

Mer finskt: Jag fick också Agneta Rahikainens Edith Södergran-biografi, ”Kampen om Edith”. Jag har sedan gammalt Edith Södergrans samlade dikter och har läst dem.

Jag var ju bland mycket annat socialdemokratins egen IB-utredare, vilket resulterade i redovisningen ”Vitbok”, och har därför skaffat mig en del kunskaper även om den underrättelseverksamhet som föregick IB. Nu har jag i farsdagspresent fått Jan Bergmans bok om C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget, ”Sekreterarklubben”, som jag ser fram mot att läsa.

Den fjärde boken jag fick i farsdagspresent tilltalar det barnasinne jag också har kvar: ”Skor”, med verser av Lennart Hellsing illustrerade av Fibben Hald.

I den hittar jag genast perspektiv som också är mina, till exempel på de ganska många kungamiddagar jag deltog i under hustruns talmanstid:

Lättelunda ter sig livet vid banketterna,
man serverar elegant de tio rätterna.

Folk i farten, kungarikets grädda
kommer dit i högtidskläder klädda.

Sen de fraktats fram i egna Porschen
njuter de champagne ur Orreforsen.

Bland brokader, krås och sidendamast
tävlar de om vem som sitter stramast.

Här hålls noga reda på detaljerna,
ordensband, kraschaner och medaljerna.

Eldigt blixtrar det från diamanterna
som bärs upp av gubbarna och tanterna.

Men därnere, under festens bord, det runda,
lever deras lägre jag helt annorlunda.

På en persisk matta, i ett blomstervimmel
samlas skorna under sin mahognyhimmel.

Filmer fick jag också på Fars dag, att se tillsammans med givaren, hoppas jag.

Där fanns Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”.

Och så ”Den stora hembiträdesboxen”, där sådana som bröderna Östermans huskors och Kristin kommenderar. Lite fars skadar ju inte heller på Fars dag.

* * *

Fram mot kvällen ringer också sonen Matti – själv far till lilla Ella, som i bakgrunden, ute i en lekpark, hojtar åt farfar, för att gratulera på Fars dag.

Och sent på kvällen hörs även Anna, som till funktionen ser också mig som pappa, av per telefon.

Melodikrysset nummer 45 2014

Dagens kryss sände Anders Eldeman från en belönad lösares hem, där det också fanns andra lyssnare/lösare, familjemedlemmar och vänner.

Kanske var det som en anpassning till detta Eldeman hade konstruerat sitt kryss så att det började med en hel rad lätta frågor.

Det var först ganska långt in i krysset, när det blev opera, som det kan ha blivit lite knepigt för ett antal lyssnare/lösare. Det som spelades var hämtat ur ”Pärlfiskarna” med musik av George Bizet. Inte ens jag som har sett ganska mycket opera har sett just den på scen.

Fast för just mig var nästa fråga, den med anknytning till en TV-tävling, betydligt svårare. Jag har nämligen aldrig sett något enda avsnitt av ”Idol”, och Sebastian Karlsson och hans ”I Can Feel You” kan jag åtminstone inte påminna mig att jag har hört förut.

Jag har för all del aldrig heller, mer än tillfälligt i början, sett ”Rederiet”, men i det fallet identifierade jag omedelbart signaturmelodin.

Allt annat var lugna gatan, för mig i alla fall.

Krysset började urlätt med Fred Ebbs och John Kanders ”New York, New York”, med sång av Frank Sinatra. Den finns förresten också med i en film från 1977 med samma namn, fast då sjungs den av Liza Minnelli.

Västerut förde oss också Lasse Dahlqvist 1941 i sin ”Hallå du gamle indian”.

Och även nästa låt hade USA-anknytning: Vi hörde Bruce Springsteen sjunga ”High Hopes” på CDn med samma namn.

Amerikan är också Ben E King, som vi senare i krysset hörde i ”Stand By Me”.

Britt är däremot George Harrison, som fick avsluta dagens kryss med ”Any Road”.

Vägar, fast över daggstänkt berg, förekom också i ”Vi går över daggstänkta berg”. Men den är faktiskt skriven i början av 1900-talet, och när jag på 1940-talet fick sjunga den i skolan, fick vi lära oss att sjunga den som ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Det är november månad, så det var väl inte helt fel av Anders Eldeman att spela ”Höstvisa” med text (kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) av Tove Jansson och musik av Erna Tauro.

Men som vanligt hos Eldeman förekom där också årstidsbesvärjelser.

Och vem skulle inte vilja se mer sol, den som förekom i Putte Wickmans och Ivar Renlidens ”Så skön som solen”?

Så vi kan väl med Eldemans och Cornelis Vreeswijks hjälp sluta med att frambesvärja den sommarstämning med doft av loge som finns i ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind

Text: Cornelis Vreeswijk
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Monday Morning”)

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
med lilla fröken Cecilia Lind.

Hon dansar och blundar så nära intill,
hon följer i dansen precis vart han vill.
Han för och hon följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Säg var det för det Fredrik Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och barmen är trind.
Vad du är vacker, Cecilia Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Cecilias grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Cecilia Lind.

Vet hut, Fredrik Åkare, skäms gamla karln!
Cecilia Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Fredrik är gammal men månen är ny.
Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Cecilia Lind.

Cornelis spelade in den på ”Grimascher och telegram”, Metronome, 1966

Melodikrysset nummer 43 2014

Bytet av pacemaker på Akademiska har gett mig livslusten tillbaka – jag känner mig upprymd av att den där viktiga pumpen åter går som den ska. Och tack alla ni som har kommit med uppmuntrande tillrop.

I morse sov jag fram till starten av Godmorgon världen i P1, och efter en långsam njutningsfull frukost med tre morgontidningar kände jag lust att, en dag för sent, lösa Melodikrysset.

Så här jag på banan igen. Med Elton John utropar jag ”Home Again”.

Veckans för mig enda riktigt svåra fråga var den om namnet på en TV-serie – jag ser nästan aldrig på sådana, allra minst sådana som går i TV 4, så det var inte ledtråden om en exotisk ö utan två ledbokstäver jag fick till som hjälpte mig på traven. ”Lost” heter tydligen den här serien.

Eftersom jag, barnslig som jag är, inte kan tänka mig en julafton utan Disney i TV och jag dessutom har sett hela hans version av ”Askungen” ett antal gånger, hade jag däremot inga som helst svårigheter att känna igen musiken från partiet då mössen ses sy den balklänning som kommer att göra Askungen till kvällens prinsessa. För att förvilla oss lite fick vi i dag höra melodin med Gävle symfoniorkester.

Men jag har favoriter också i mer närproducerad barnkultur. En av dem är norrmannen Alf Prøysen, som skulle ha fyllt 100 i år, om han fortfarande hade levat. I dag spelade Anders Eldeman en av hans barnvisor som inte är lika spridd som en del annat av honom här i Sverige:

Teddybjørnens vise

Jeg er en gammal teddybjørn så snill som bare det,
og hver gang jeg skal brumme litt, begynner jeg å le.
Det har jeg lært av Marian, d’er hun som eier meg,
og ingen kan vel tøyse sånn som Mariann og jeg.

Når Marian har lagt meg, og jeg vet at det er kveld,
så brummer jeg en vise jeg har diktet av meg selv,
og visa kan jeg synge på en gammal melodi
fra dengang jeg var storgevinst på Sirkus tivoli.

Det var et veldig tivoli med lamper og musikk,
og jeg var syk av lengsel hver gang karusellen gikk.
Jeg tenkte: Jeg vil håpe den som vinner meg i kveld,
har penger nok t’å ta meg med å kjøre karusell.

Så kom ei lita jente bort, og det var Marian,
med fullt av blanke penger i ei brun og lita hånd.
Hun kjøpte mange lodder, og jeg tenkte: Nei, å nei,
så moro det skal bli å kjøre karusell med deg.

Men plutselig så kvakk jeg i, for vet du hva hun sa?
”Nå har jeg ingen penger mer, men jeg er like gla’.”
Jeg brummet da jeg hørte det og tenkte; Isj a meg,
da vil jeg heller vinnes av en rikere enn deg!

For mange kjøpte lodd på meg, til slutt en gammel mann,
og aldri har jeg sett så mange penger som hos ham,
men enda var’n sparsom, og jeg tenkte: For et hell!
Han sparer slik at han og jeg skal kjøre karusell.

Og da jeg skulle trekkes, vet du hvem som vant meg da?
Jo, det var han med pengene, og spør om jeg var gla’!
Nå får jeg kjøre karusell! Men vet du hva jeg fikk?
Et gråpapir rundt magen før han tok meg med og gikk.

Jeg ble’kke pakket opp engang, han la meg på et kott.
Og jeg som trodde rike bamser hadde det så godt!
Da hadde det vært bedre å bli vunnet av en venn
som ikke eide penger, men som elsket en igjen.

Slik lå jeg lange ti’er, men en dag tok han meg ned
og la meg bak i bilen sin og kjørte til et sted.
Ja, det er nesten underlig at sånt no’ hende kan,
for den som pakket opp meg det var lille Marian.

Og han var hennes bestefar og tok henne på fang.
”Nå skal du få en teddybjørn i fødselsdagspresang!”
Og Marian var ellevill, hun danset og hun sang,
og jeg fikk snurre rundt og rundt for aller første gang.

Og siden har jeg snurra nesten mere enn jeg vil,
for Marian er ikke den som lar meg ligge still.
Og sløyfa mi har Tassen spist, og håra skreller a’,
Men det gjør ingen verdens ting, jeg brummer og er gla’.

For hvis jeg mister større ting, som hue eller ben,
tar Marian en hyssigstump og syr dem på igjen.
Og det er mye bedre enn å legges vekk et sted
med silkebånd om halsen sin – og aldri være med.

Jag har aldrig träffat Prøysen personligen, men jag blev tidigt bekant med hans verk bland annat genom gamla Folket i Bild, vars ombud jag var i unga år. Och sen har jag skaffat mycket Prøysen åt våra barn.

När jag, långt senare, blev de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, var jag ofta i Oslo på sammanträden och valvakor och sessioner med Nordiska rådet. Då passade jag alltid på att kamma igenom skivaffärerna i jakt på prøysenskivor jag inte hade, och på ett av Arbeiderpartiets landsmöten hittade jag på ett bokbord en fyrbandsutgåva av hans sånger. Prøysen var en kär medarbetare i partiorganet Arbeiderbladet, och på Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid hans sånger unisont – alla kunde dem utantill.

Förlåt denna långa utvikning, men mitt nyrenoverade hjärta slår extra för Prøysen, hans visor och även prosa.

Jag tar mig friheten att fortsätta på det här spåret.

Under en alltför kort tid startade och drev den svenska arbetarrörelsen ett eget skivbolag, a disc, i vars utgivningsråd jag satt. Bland dem vi gav ut fanns nästan allt av och med den mångbegåvade skådespelaren Allan Edwall, som också visade sig vara en mycket talangfull vismakare. I veckans Melodikryss fick vi höra hans ”Kom”, fast med Östen Eriksson, känd från gruppen Östen med resten. Hans Allan Edwall-CD heter ”En rektig kär”.

Carl Anton (Axelsson), som vi i dag hörde i hans fina ”Om maskros och tjärdoft”, har jag dels mött uppe på den socialdemokratiska partiexpeditionen, då han var där för att träffa Mona Sahlin, dels hört på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm.

Om jag nu fortsätter med ”I rosenrött jag drömmer”, tror ni väl att jag ska komma med något mer politiskt. Men Gustaf Torrestads insjungning kom redan 1948 då jag bara var en pojke, och den här sången hade inga politiska förtecken. Senare lyssnade jag också, och lärde mig uppskatta, den på franska, ”La vie en rose”, sjungen av Édith Piaf. Fast i dag hörde vi den i en instrumentalversion.

Ännu äldre, från 1937 (på film; på skiva kom den 1938) är ”Han hade seglat för om masten”. Den sjöngs då av Harry Brandelius, men i dag fick vi höra den i en lite för hurtig dragspelsversion med Veikko Aaremuinen.

Den sägs ha utländsk förlaga, men det har definitivt Gyllene Tiders ”Marie i växeln”: Mickey Japp’s ”Switchboard Susan”, inspelad 1979 av Nick Loewe.

Dagens melodifestivalare var ”Främling”, som Carola vann med 1983 och som sen kom trea i Eurovision Song Contest.

Internationell framgång har ju också Ace of Base haft med ”All That She Wants”.

Vi får väl hoppas att det senare också gällde den dam Katy Perry sjunger om i ”I Kissed a Girl (And I Liked It)”.

För egen del vill jag inte bli kysst av någon karl.

Men andra får förstås handla efter sin personliga läggning.

Melodikrysset nummer 42 2014

Som så ofta innehöll dagens kryss ett antal filmfrågor, flera av dem säkert knepiga för lyssnarna/krysslösarna.

Det är ju till exempel inte alldeles självklart att de yngre som löser Melodikrysset själva har sett ”Räkna de lyckliga stunderna blott” från 1944, den som Jules Sylvain gjorde titelmelodin till.

Per Åhlins och Beppe Wolgers’ ”Dunderklumpen” från 1974 är en underbar film, men man måste kanske ha haft barn i rätt ålder eller själv ha varit barn då för att känna igen jätten Jorms sång.

Allting som man har personliga referenser till är ju lätt att känna till. Själv har jag haft en Bette Midler-period, så jag har mycket med henne, även ”The Rose”, på skiva – i dag skulle vi översätta den till svenska, Rosen. Jag nämner den här, eftersom den också ingår i en film med samma namn.

Och när vi nu ändå är inne på det här ämnet, kan vi väl ta ytterligare en i samma krets: ”Alpens ros” skulle ge oss kryssordet alp.

Som vanligt hade Anders Eldeman också med några frågor med anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Clas-Göran Hederström vann Melodifestivalen 1968 med Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek banne mej”. I Eurovision Song Contest kom Hederström på femte plats.

Och Martin Stenmarck sjöng ”När änglarna går hem” så sent som i Melodifestivalen 2014.

Stenmarck kan väl vara OK, men själv föredrar jag vida Håkan Hellström, som vi i dag hörde i ”Äntligen på väg”.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” finns i många insjungningar på olika språk, och frågan är om jag själv inte sätter den med M A Numminen allra främst. Men Lill-Babs, med efternamnet Svensson, har sjungit in den på svenska också, och då sjöng hon: ”Det är en itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini, en prickig baddräkt där midjan är bar.”

Från förr minns jag också Owe Thörnqvists ”Ett litet rött paket med vita snören”. Den blev ju sen en stor hit med Sven Ingvars, i och för sig vida bättre än den version vi i dag hörde med The Spacemen – men själv föredrar jag Owes original. Långt senare har jag för övrigt också lärt känna Owe personligen, liksom min hustru utnämnd till hedersupplänning.

Men jag delar mina musikaliska gracer. Det är klart att Ebba Grön och deras ”800 grader” också finns i min skivsamling.

Det senare gäller också både Lill Lindfors och Bo Kaspers orkester, alltså var för sig. I dag hörde vi den förra sjunga den senares ”Hon är så söt när han sover”. Fast när Lill sjunger den, sjunger hon ”Han är så söt när han sover”.

Och tro det eller inte: Även Rufus Wainwright finns i mina skivhyllor (liksom andra delar av hans musikaliska familj). I dag hörde vi honom i ”Out of the Game”.

Och sen var det bara ABBA kvar, passande nog med ”So Long”.

Min egen hälsa är för övrigt nära So Long. Jag klarar bara att gå kortare sträckor – sen måste jag stanna och vila – och just nu har jag på nytt ont i och kring höger stortå. I natt gjorde det så ont att jag fick ta två värktabletter.

I går var jag på diabeteskontroll på Vårdcentralen och hade hyggliga värden, men hjärt-lungkomplexet är det sannolikt något fel på. I slutet av kommande vecka kommer jag att bli inlagd på Akademiska för analys och förhoppningsvis åtgärd, så jag kanske reser mig igen, för att citera en känd låt.

Men om jag är kvar på Ackis nästa lördag, lär det inte bli något melodikryssande då för min del.

Melodikrysset nummer 40 2014

Jag har aldrig begripit varför KF-ägda Rabén & Sjögren aldrig har återutgett en av de svenska barnklassiker som ursprungligen utkom på det av Socialdemokraterna ägda och sedan till KF sålda Tidens förlag, Thomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll. De här figurerna har också filmats flera gånger och dess förinnan förekommit i radio. Jag har själv sett Thomas Funck uppträda med sina figurer på en midsommarfest i min gamla hemby utanför Sundsvall, Juniskär. Alla rollerna, bland dem den som Grodan Boll, gjordes av Funck själv.

Det leder oss ganska osökt över till en annan stor barnklassiker, ”Trollkarlen från Oz” – läs mer ovan under Barnkultur. Den är mer känd som film med Judy Garland än som bokoriginal, skriven av L Frank Baum. Men den har också gjorts på scen. I dag hörde vi en sång ur den med Tommy Körberg och Lisa Nilsson.

Sagoaktig i handlingen är också Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”. Jag har sett den på Operan.

Utgår vi från den suveräna filmversionen av ”Trollkarlen från Oz”, finns det fler filmer att redovisa ur dagens kryss.

Hasse & Tage gjorde ”Mannen som slutade röka” ur vilken vi hörde Glucks ”Dans på de saligas ängder”. Den som där försöker bli rökfri är Gösta Ekman.

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men musiken, skriven av Francis Lai, kände jag igen.

En ännu svårare fråga, inte bara för mig antar jag, var det att komma på vem som hade skrivit musiken till TV-serien ”Par i brott”, i original ”Moonlighting”. Så småningom fick jag båda bokstäverna i det efterlysta förnamnet på den som hade gjort titelmelodin och kunde sen via Google hitta hela namnet, Al Jarreau.

Betydligt lättare, åtminstone för oss som har sett Edvard Persson-filmer både på bio och i TV, var det att känna igen Lasse Dahlqvist-klassikern ”Lite grann från ovan”, som förekom i ”Kalle på Spången”.

Åtminstone ena halvan av en av dagens dubbelfrågor hade också anknytning till filmvärlden. ”Moon River” förekom i ”Frukost på Tiffanys”. Moon utgjorde bryggan till första halvan av den här frågan: ”Högt över havet”, som sjöngs av Arja Saijonmaa, skrevs av Lasse Holm, som också dolde sig bakom namnet Larry Moon.

Krysset började i dag med Queen-klassikern ”We Are the Champions” och fortsatte sen med Stevie Wonder och ”I Just Called To Say I Love You”.

En av de stora på den svenska skivmarknaden och scenen, Björn Skifs, fick bidra med en låt, lämplig att spela i början av oktober, ”Solglasögon & sommarbil”.

Och samma typ av besvärjelse låg det väl i Anders Eldemans val av Taube-låt, ”Sommarnatt”, också känd under titlarna ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”. Texten kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Till allra sist har jag sparat Kim Larsen. Jag har honom och Gasolin i mina skivhyllor. ”Where Do We Go Now, Mon Ami” gillar jag dock bäst i original på danska, ”Hva gør vi nu lille du”.

Ställer ni frågan till mig och min hustru, blir svaret att vi packar för höstflytten in till Uppsala.

Men vi kommer tillbaka till Öregrund ett antal helger redan i höst.

Melodikrysset nummer 39 2014

I går kväll regnade det. I dag är himlen blå men vinden höstkylig. Det kände jag när jag i morse vid sjutiden var nere vid brevlådan och hämtade våra tre morgontidningar.

Sen har jag, som min estniska härkomst bjuder, kokat mitt morgonkaffe och i lugn och ro, medan jag drack det och åt mina morgonmackor, tagit mig igenom alla tidningarna. Radion har stått på, och jag har lyssnat på ”Ring så spelar vi”. Det är lördag!

Men nu ska vi alltså tala om Melodikrysset.

Det hade väl sina knepigheter, olika för olika grupper av lyssnare.

Själv hade jag svårast med ”Babbelover” eller snarare dess skapare, Daniel Adams-Ray. Jo, jag känner till honom men är inte så förtrogen med vad han har gjort. Till slut nystade jag ändå upp det med hjälp av strecket i efternamnet.

Dansband är heller inte riktigt min grej, även om jag naturligtvis har hört Ingmar Nordströms. I dag hörde vi dem i ”När du ler”, i original ”Sun Street”.

Andra kan ha haft problem med det klassiska stycket, hämtat ur Antonin Dvořáks ”Från nya världen”. Det här hade jag själv lite problem med på grund av egen ouppmärksamhet – jag hade fått för mig att det sökta ordet skulle in på ett annat ställe i krysset.

Å andra sidan är det väl få som inte känner igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”, just nu när blomsterlökarna ska i jorden extra aktuell.

Korta svarsord brukar ibland ställa oss lösare inför problem, men att de i dag utgjorde svar på kända fosterländska sånger gjorde det lättare.

Vi hörde Verner von Heidenstams och Wilhelm Stenhammars ”Sverige” och skulle sen i krysset översätta titeln till landkod, SE.

För säkerhets skull spelade Eldeman också grannlandet Norges nationalsång, ”Ja, vi elsker dette landet”. (Och apropå Norge gav oss i går kväll Skavlan ett av sina bästa program, med Frida, känd från ABBA, Desmond Tutu och Elvis Costello. Och så hoppas jag att ni lyssnade på avslutningen med In Flames.)

En anknytning till ABBA fanns ju också i en annan fråga, den där vi skulle identifiera en instrumentalversion av ”Du är min man”. Jag tänker då på dess upphovsman, Benny Andersson.

Per Gessle och Roxette har väl inte nått lika långt, men visst är också de stora inom populärmusiken. I dag fick vi höra ”It’s Possible”.

Det är möjligt att dagens yngre publik inte får några associationer, när den hör Vera Lynn-örhänget ”We’ll Meet Again”, som fick nytt liv genom TV-serien ”Vi möts igen”.

Men det är möjligt att de i stället är desto mer bekanta med ”Why Don’t You Do Right?”, sjungen av Amy Irving, och filmen den ingick i, ”Who Framed Roger Rabbit?”, på svenska ”Vem satte dit Roger Rabbit?”.

Högt uppe på min egen filmrankinglista finns Bo Widerberg och hans ”Elvira Madigan”. Vill ni läsa vad jag har skrivit om den här filmen, finns min recension ovan under Kulturspegeln, Film.

Och på tal om Kulturspegeln, hittar man där under sångtexter Evert Taubes ”En vals på Mysingen”.

Den finns längre söderut, men också Öregrund har sin skärgård, i samma hav, också samma hav som en gång i världen blev livlinan (och ibland döden) för tiotusentals flyende ester. Därför finns mitt sommarland numera vid roslagskusten.