När Kråkan flög fortare än han brukar

21 mars 2017 21:14 | Barnkultur | Inga kommentarer

Rabén & Sjögren har gjort ett jättekap, när förlaget i sin barnboksutgivning kunde införliva böckerna om Mamma Mu, ursprungligen skapade av Jujja och Tomas Wieslander och utgivna av Natur & Kultur. Men när Tomas Wieslander dog, lyckades Jujja Wieslander få den mästerlige Sven Nordqvist som ny illustratör och bytte då också förlag till Rabén & Sjögren, som alltså numera ger ut de här böckerna med mycket stor publik.

Sven Nordqvists mästerskap som tecknare – fantasi i förening med teknik – präglar också ”Mera fart Mamma Mu!” (Rabén & Sjögren, 2016). Mamma Mus följeslagare Kråkan gör med hjälp av sin uppfinning, avsedd att driva roddbåten, en hisnande och snabb flygfärd, och om man flyger fortare än sig själv blir man snurrig i huvudet.

Det här är bra nog, men eftersom det är Jujja Wieslander som står för handlingen, har Sven Nordqvist inte riktigt samma utrymmer för märkliga detaljer och utvikningar, som i sina egna böcker. Men högst läsvärt är det i alla fall.

Hujedamej, vilken bra bok!

16 mars 2017 21:49 | Barnkultur, Konst & museum, Musik | Inga kommentarer

”Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön,
och träden är så fina
och marken är så grön,
och blommorna är vackra
och höet luktar gott
och solen är så solig
och vattnet är så vått.
Och lilla fågeln flyger
i boet ut och in,
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.”

Den här sången, med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel, har gett namn åt en sångbok med 30 av Astrid Lindgrens mest kända sångtexter, ”Och nu så vill jag sjunga” (redaktörer Susanna Hellsing och Birgitta Westin, musikarrangemang och notskrift Klas Widén, Rabén & Sjögren, 2014. För tonsättningarna står främst Georg Riedel, men också Bengt Hallberg, Ulf Björlin, Björn Isfält, Jan Johansson och Lille Bror Söderlundh har komponerat musik till Astrids texter. Och vi som har läst alla Astrids böcker kan nästan inte tänka på dem utan att också minnas illustratörerna: Ingrid Vang Nyman, Björn Berg, Ilon Wikland, Eric Palmquist. Kan ni tänka er Pippi utan att se den Pippi Ingrid Vang Nyman tecknade, en annan Emil än den som skapades av Björn Berg eller en annan Madicken än den som Ilon Wikland ritade?

Och så är det Astrids texter, dessutom alltid så sångbara: ”Här kommer Pippi Långstrump”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Lille katt”, ”Idas sommarvisa” som är den mest sjungna sången vid svenska skolavslutningar, ”Pilutta-visan”, ”Världens bästa Karlsson”, ”Sjörövar-Fabbe”, ”Hujedamej”, ”En till som jag”, ”Tänk jag drömde i natt”, ”Fattig bonddräng” och ”Merja merja mojsi”, den sista från när Pippi seglade på de sju haven. Plus en hel hoper andra. Kan ni dem inte, heller inte noter, så finns det i den här boken ett ljudband med ackompanjemang, inspelade av Sunniva Abelli, nyckelharpa, Johanna Hellsing, ukulele, flöjt och mungiga, Klas Widén, gitarr, tramporgel, melodika, dragspel och många andra instrument – Klas har även gjort arrangemangen.

”Det spelas och sjungs för fullt i Astrids böcker” börjar Ulf Stark sitt förord, ett av de bästa förord jag har läst i hela mitt liv.

I Astrids böcker finns överallt ljud som gör hennes texter ännu mer levande, och även i hennes mest sorgliga sagor kan fattighjon få höra en spelande lind och en sjungande näktergal, skriver han. Och människorna sjunger.

Astrid var en trallande jänta från Småland, uppvuxen med slagdängor, skillingtryck, kärleksvisor och psalmer.

Tycker ni om sagor och sånger ska ni absolut köpa den här boken, åt barnbarnen eller åt er själva.

Titta Max!

15 mars 2017 17:59 | Barnkultur | Inga kommentarer

Författaren Barbro Lindgren och illustratören Eva Eriksson hör till de riktigt stora inom svensk barnkultur, och när de – som i bilderböckerna om Max – samarbetar, blir de näst intill oslagbara. De här böckerna är skrivna på ett slags reducerat barnspråk, vars mening dock är mycket tydlig, särskilt mot bakgrund av de uttrycksfulla och komiska bilderna.

Tre av deras gemensamma verk finns återutgivna i samlingsvolymen ”Max favoriter” (Rabén & Sjögren, 2016).

Max blöja” utgavs ursprungligen 1981. Max har blöja men vill hellre kissa på golvet, så när husets vovve passligt nog kommer, sätter Max blöjan på hunden. Sen kissar Max på golvet och vovven i blöjan – fast det kommer så mycket att det läcker ut på golvet även i hundens fall. Men då kommer mamma och är milt talat förbannad på båda. Så Max försöker göra allt gott igen genom att torka upp på golvet. Och får förstås en ny blöja.

Max napp” kom 1994. I den gå Max ut, sugande på sin goda napp. Vovven vill också gärna prova nappen, men det får den inte. Och inte kissen heller. Men så kommer ankan och snor helt enkelt nappen. Då smäller Max till ankan så att den i häpenheten tappar nappen. Men ankan blir arg och jagar Max, som flyr med nappen i munnen.

Max lampa” gavs ut 1982. I den vill Max nå sin taklampa, som har fin skärm. Så han sätter en pall framför stolen och klättrar därifrån upp på bordet. Men han når ändå inte lampan utan ramlar i stället ner på golvet. Där ligger han och skriker åt den dumma lampan – tills han upptäcker att han har fått ett sår på knäet och i stället börjar gråta. Men då kommer mamma med plåster. Och så slutar historien med ”Nu Max bra”.

Under mina år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) recenserade jag bland mycket annat också barnböcker och sparade då några av de bästa till en översikt över julens bästa barnböcker.

Pekboksavsnittet i julnumret, nummer 20 1981 avslutades med en kortrecension av de två allra första Max-böckerna, båda utgivna samma år:

”Men det bästa har jag sparat till sist. Själsfränderna Barbro Lindgren (text) och Eva Eriksson (bild) har med ”Max bil” och ”Max kaka” (Rabén & Sjögren) åstadkommit två vansinnigt roliga böcker för små barn. Att ställas in raden av barnklassiker!”

I julnumret, nummer 21 1982, fanns också en barnboksöversikt, där jag bland annat prisade tre under året utgivna Max-böcker:

”Men jämfört med dem (och med alla andra böcker för riktigt små barn) är Barbro Lindgrens (text) och Eva Erikssons (bild) böcker om Max (Rabén & Sjögren) fullkomligt vidunderliga. De har dessutom fått en extra komisk dimension av att de – på begäran av någon pedagogisk tokdjävel – har försetts med dels babyspråk, dels översättning till grammatikaliskt riktig svenska. ”Kissen leker bollen” respektive ”Kissen leker med bollen” och så vidare. ”Max lampa”, ”Max boll” och ”Max balja” tävlar med varann om drastisk humor, rolig handling och prickäker text (”Max kaka badar baljan”).”

Den åldersrekommendation förlaget vid något tillfälle har utfärdat är från ett år.

Men jag som snart är 80 har lika stort utbyte av de här böckerna, och jag tror inte att det beror på tilltagande åldersgaggighet.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

En av barndomens rimsagor

13 mars 2017 21:31 | Barnkultur | Inga kommentarer

När jag, då sju år, mot slutet av andra världskriget kom till Sverige – vår familj hörde till den stora gruppen estniska flyktingar – kunde jag för länge sedan läsa; jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Men eftersom jag då inte kunde någon svenska, lät den tidens skolmyndigheter mig vänta med skolstarten: ”Pojken måste ju lära sig svenska först.”

Nå, det gjorde jag, och när jag sen fick börja skolan, kunde jag ju redan allt det där jag skulle lära mig: läsa, skriva, räkna.

När jag började skolan, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, blev det så – detta för att mina föräldrar och yngre bröder bodde i ett fiskeläge där pappa fiskade – att jag för en kort period i början av höstterminen fick bo hos familjen Hallén, som hade ett hus nära skolan och där vi tidigare hade placerats som flyktingar.

Ett av mina tidiga minnen av skolstarten var att jag fick min första läsebok, Elsa Beskows och Herman SiegvaldsVill du läsa?” (först utgiven 1935, men det visste jag förstås inte då). Efter skolan gick jag med den här boken i ryggsäcken hem till Halléns, gick upp till mitt rum på övervåningen och plockade upp den där underbara och lockande boken och läste på raken ut den från pärm till pärm.

I den här läseboken, utgiven i två band, fanns den av Elsa Beskow skapade bildvärlden rikt representerad, och jag fångades för tid och vighet av dess skönhet och magi.

Först senare i livet har jag kommit att läsa Elsa Beskows egna verk som bokutgåvor, bilderböcker eller samlingar eller sagoböcker, och när jag fick egna barn, blev mycket av det här godnattsagefavoriter. Med barnen försvann också det de hade fått i present, men jag har sedan gradvis skaffat stora delar av det av Elsa Beskow, som jag har hittat i bokhandeln.

Av någon anledning har jag hittills inte själv haft någon separatutgåva av en av dessa beskowklassiker, ”Hattstugan”, först utgiven 1930. Men nu har jag skaffat den i en utgåva från Bonnier Carlsen.

”Hattstugan” är en fantasieggande berättelse, dessutom parrimmad och med rimord två i varje parrim utelämnat, så att läsaren/åhöraren själv måste fylla i det saknade ordet.

Tomtemor, som bor på en ö i en sjö tillsammans med sina tre barn, måste ro till grannen, också han tomte och boende i en stubbe på en strand mitt emot. Sen fortsätter hon till fots för att uträtta ett ärende.

Det tomtebobarnen och deras mamma bor i är en av någon kvarglömd rundkullig hatt!

Och medan tomtemor är borta, börjar barnen fantisera om vad hon ska komma hem med och laga till på spisen, men så kommer de på att spisens skorsten nog måste sotas, och när skorstenen har blivit sotad, är de själva alldeles svarta. Så de måste förstås bada i sjön och också tvätta kläderna. De tänder en brasa utomhus för att värma bykvatten i en stor gryta.

Men elden tar fart och sprider sig till hatten där tomtefamiljen bor!

Tomtegubben på andra stranden ror då över i sin eka och börjar släcka, men förgäves. Barnen lyckas dock få slut på branden genom att fylla tomtens eka med vatten och välta det över elden. Men för sent – bara spisen och skorstenen står kvar.

Tomtegubben tycker då att de vore förtjänta av att få smäll, men barnen vädjar till honom om att i stället hjälpa dem att bygga en ny stuga, innan mamma kommer hem.

Så det gör tomten – det blir ett fint nytt hus med nävertak. Och barnen, som ju fortfarande inte har några torra kläder, skickar han i säng, en ny med björnmossfäll.

När tomtemor kommer hem, möts hon av kläder som måste tvättas men också av ett helt nytt hus.

Tomtemor gifter sig sen med tomten – en mullvad är vigselförrättare – och så får barnen smaka riset, som det hette förr i världen.

Men sen får de honungskaka.

Och i fortsättningen ska de bo i tomtens stubbe, där det är varmare och säkrare på vintrarna.

En rimsaga om vänskap

13 mars 2017 17:29 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jag gillar Ulf Stark mycket, både på grund av hans böcker och på grund av filmatiseringen av ”Kan du vissla, Johanna?”.

Hans bok om vänskap ”Kanel och Kanin och alla känslorna” (En bok för alla, 2017, tidigare utgiven på Rabén & Sjögren, 2012) är också sympatisk, möjligen lite haltande här och var i rytmen – det här är nämligen en verssaga.

Men innehållsligt behandlar den viktiga saker, om vänskap och de problem som uppstår också mellan små kompisar. I den här historien känner sig Kanin, i vanliga fall bästis med Kanel, svartsjuk, när Kanel tar hand om en liten ekorre och ger den nötter.

Men det slutar med ett kompiskalas där de båda vännerna bland annat äter kanelbulle.

Charlotte Ramel, som har gjort de jättefina illustrationerna, fångar där på samma bild dels den kanelbulle Kanel äter, dels Kanels hår, som hon tecknar som en virvel, på pricken lik en kanelbulle som står på kant.

Melodikrysset nummer 10 2017

11 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Senast skrev jag här på bloggen om Stravinsky, Bach och Pärt, men att jag går på konserter med musik av det slaget hindrar mig inte från att ägna mig också åt mer lättfärdiga saker som Melodikrysset. För övrigt är krysset ett kryssande mellan musikgenrer, även om inslaget av klassisk musik är litet, i dag lika med noll.

I dag tyckte jag krysset var ganska lätt – det lilla jag inte kunde spontant kunde ganska lätt hittas på nätet.

Mel Brooks Det våras för-filmer känner jag förstås till, men från vilken var den musik som spelades hämtad? Jag plockade fram den här filmserien på Wikipedia och fann, att längden på svaret + det e jag hade indikerade, att det rörde sig om ”Det våras för Frankenstein”.

Äldre TV-program är kanske inte så lätta för de yngre lyssnarna, men är man i min ålder, minns man ”Kvitt eller dubbelt”.

Jag hörde också till dem som såg ”Helgonet”, skriven av Leslie Charteris och med Roger Moore i huvudrollen.

Jag har också tillsammans med barnen sett Leif Krantz’ välgjorda ”Kråkguldet”, och Thorstein Bergman som vi hörde sjunga ”Balladen om kråkguldet” har jag flera gånger träffat personligen. (Han hör hemma inom sångvänstern.)

Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” hörde till de kära godnattsagorna i vår barnkammare.

Också Marcus och Martinus har jag hört – bland annat hos Skavlan. Finns det någon som har undgått dem?

Jag har allt med Beatles och massor med skivor insjungna av Ella Fitzgerald, dock inte hennes insjungning av Paul McCartneys ”Hey Jude”.

Det fanns egentligen bara en fråga, där jag inte spontant kunde namnet på sångaren. Jag kände förvisso igen låten, ”When I Need You”, och eftersom jag hade första och sista bokstaven av tre i förnamnet, var det ganska lätt att gissa att sångarens namn var Leo. Och jo, en nätkoll visade att Leo Sayer har sjungit in den här låten. Men honom minns jag faktiskt inte.

Schlagernördarna – jag är en av dem – fick sitt i en dubbelfråga. Dels spelades ”Vi ska hand i hand”, fast i dag i finsk version med Tapani Kansa, ”Käymme yhtessä ain”. Dels spelades en ABBA-klassiker, ”Ring, ring”, som skulle leda oss till det svårfunna verbet ringa.

Schlager har väl också ”Du är min sommar Marie” varit, men här hörde vi den i dansbandsversion med Vikingarna, dessutom på tyska.

Svensk viskonst odlas i dag varken av skivbolagen eller i radio, men jag avslutar dagens kryssredovisning med två exempel.

Krysset inleddes med att vi hörde Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, från 1922 och tryckt i ”Fridas visor”. Här sjöngs den av Mikael Samuelson, ackompanjerad av Mats Bergström.

Och så fick vi höra ”Balladen om Eken”, som skrevs av legendaren Ruben Nilson – läs gärna mer om honom ovan under Kulturspegeln, Musik. Sjöng här gjorde Fred Åkerström, som jag också har allt med på skiva och dessutom använde som en av sångarna/allsångsledarna vid lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp” (1970),

Fönstret som TV

8 mars 2017 22:51 | Barnkultur | Inga kommentarer

Lukas i Niklas AhlbomsLukas i fönstret” (En bok för alla, 2017, ursprungligen utgiven av Rabén & Sjögren, 1992) är sjuk, och eftersom han är ensam hemma, tillbringar han mycket tid framför fönstret.

På gräsmattan utanför kan han se skator, men plötsligt flyger de i väg – det kommer en katt. Men också katen slinker i väg, för nu kommer brevbäraren på sin cykel. Sen kommer grannens hund Buster, men han skräms i väg av grannens gräsklippare. Grannen, farbror Olsson, måste maka på sig, när hans fru kommer i bil. Och så är det dags för sopbilen och sen bussen.

Men vem kom med bussen? Det var ju mamma, och hon vinkar till sin Lukas. Och när hon kommer in, har hon med sig en glass till sin lilla pojke, som har klarat att vara ensam hemma.

En sympatisk berättelse om hur det kan vara, när man är sjuk.

Ät inte strumpor!

7 mars 2017 22:37 | Barnkultur | 2 kommentarer

Lotta Olsson som är författare bland annat till barnböcker ska inte förväxlas med DNs kritiker (barn- och ungdomsböcker, deckare) med samma namn.

Tillsammans med illustratören Maria Jönsson har hon bland annat gjort en rad böcker om hunden Morris, till exempel ”Morris och strumpan” (En bok för alla, 2017, först utgiven av Bonnier Carlsen, 2002).

Morris är en hundvalp, bara fyra månader gammal (fast det vet han inte) och av en ovanlig fransk hundras (fast det vet han inte heller). Men han växer; han ha redan växt ur skokartongen han tidigare brukade ligga och sova i. Han äter förstås hundmat, hundgodis och tuggben men dessutom det mesta som han kommer över (gurka, skorpor, bröd, filmjölk, skor, tuggummi, servetter, tidningar, soffkuddar, servetter, krukväxter och kattbajs).

Man måste ju prova på allt! En dag hittar han till exempel en strumpa på trottoaren och äter upp den.

Av det fick han ont i magen. Han blev så dålig att han fick åka till djursjukhuset.

Där fick han stanna i tre dar, och han fick inte äta något, bara dricka lite. Och så hade han dropp i tassen.

Sen kom strumpan ut genom stjärten. Matte fick komma och hämta honom (men inte strumpan).

Hemma blev det en stor skål hundmat och ett tuggben.

De man läser den här boken för förstår kanske, att sjukhus även kan hjälpa små barn. Men någon så övertydlig pedagogik ägnar sig inte Olsson & Jönsson åt.

Sotis och Linlugg

6 mars 2017 21:06 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jag hör till dem som tycker, att Ilon Wikland är den kanske allra bästa av Astrid Lindgrens genom åren ganska många illustratörer. Från mitten av 1990-talet och framåt har Wikland ytterligare breddat sitt register genom att, oftast i samarbete med en barnboksförfattare, skapa barnböcker som också till innehållet i grunden är hennes egna – jag tänker då främst (men inte bara) på några berättelser som har sin bakgrund i Wiklands egen estniska bakgrund.

Bakgrunden till det hon i både ord och bild berättar i ”Sotis – en alldeles sann historia” (Brombergs, 2012) känner jag inte till, men den är en historia berättad i en liten flickas jagperspektiv. Historien är lätt berättad. Den handlar om en flicka som på kvällen kommer hem till huset där hon bor med sin mamma och sin katt, Sessan. När Sessan har fått mat, vill hon ut på en sån där utflykt som katter inte kan hindras från att göra. Flickan försöker följa efter katten, men just då kommer det en bil på vägen och kör över Sessan. Flickan bär hem henne, erbjuder mamma att hämta plåster, men plåster hjälper ju inte, när man är död.

Nästa dag hjälper mamma flickan med att gräva en grav åt Sessan, som får både blommor och ett kors över sitt sista vilorum.

Det känns så tomt efter Sessan.

Men när flickan sedan tittar ut genom fönstret, ser hon en ny katt titta upp mot fönstret.

Den får komma in och ser ut att trivas. Och eftersom den inte verkar ha något hem, får den det hos den lilla flickan, som, eftersom katten är så svart, döper den till Sotis.

Flickan själv är sinnebilden för begreppet Linlugg.

En underbar bok, inte minst när det gäller bilderna, men också om liv och död, sorg och lycka.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^