80-årsfesten i backspegeln

2 juli 2017 16:48 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Den 19 juni fyllde jag 80 år, och även om åldern ännu inte har knäckt mig, tyckte jag själv att kroppens allt fler tecken på min allt högre ålder kanske inte var så mycket att fira. Men eftersom Birgitta och barnen tyckte, att en så hög och jämn ålder inte bara kunde förbigås med tystnad, föreslog jag att bara den närmaste familjekretsen skulle bjudas. Sen inbjöd Birgitta ändå också några gamla vänner. Festföremålet självt tillfrågades inte om vilka, men hustrun prickade ganska rätt; dock kunde alla (till exempel Anna-Greta Leijon) inte komma, men några av de tillfrågade – tre av de ursprungligen fyra (en är död) i en tjejliga på mitt forna jobb – kommer hit till Öregrund senare i sommar.

Men jag blev tillfrågad om kalasmaten och om mina presentönskemål. Jag föreslog då ett födelsedagsbord med estnisk inriktning och bidrag till restaureringen av två av mina gamla men förfallna rabatter samt nya växter att plantera där. Birgitta har förresten tidigare rensat och restaurerat mitt gamla stenparti och där planterat in några nyinköpta rosor.

Så en lokal trädgårdsmästare, en ung kvinna som vi tidigare har anlitat, lyckades med hjälp av två lejda tjejer få bort ogräset och fylla på med ny jord, och Birgitta tror att mina födelsedagspengar kan tänkas täcka de här kostnaderna. Efter födelsedagen har jag sen planterat de nya växterna, däribland en blomma som inte är vinterhärdig, en present från två av Bigittas syskonbarn som inte var här, men den ska jag plantera i kruka i höst. Många nya rosor och även pioner blev det, också andra blommande rabattväxter, bland annat estnisk malva från Anna.

Vädret den 19 juni var som gjort för trädgårdsfest, och gästerna fick plats på de stolar vi hade ställt ut kring ett antal hyggligt stora trädgårdsbord, dagen till ära täckta med borddukar. Borden stod på den gräsmatta jag själv anlade i min krafts dagar och mellan äppelträd jag själv har planterat. Intill det längsta bordet blommade den Hurdalsros jag till en tidigare jämn födelsedag fick av min dåvarande sekreterare och några andra kvinnlig arbetskamrater.

Mat och dryck, alkoholfritt vin, lättöl, mineralvatten och läsk, fick man hämta inomhus eller från kallvattensförvar på gårdsplan. Rökt fisk – min pappa startade som yrkesfiskare – och en del annat hade Birgitta beställt från Coop, och när alla varorna kom därifrån, hade killarna i bilen också med sig en stor fin blombukett från de anställda där, som jag sen länge räknar som mina vänner. Men det viktigaste på fiskbordet hade Birgitta lagat, också på fisk från Coop: Av min mamma lärde hon sig en gång hur man gravar sik, och den här var verkligen gravad efter konstens alla regler. Anna hade bakat flera estniska surbröd, och gästerna lät sig väl smaka, särskilt när en av gästerna hade rekommenderat det här brödet med Chèvre-ost. Men det var Kerstin som stod för en stor del av de estniska läckerheterna på födelsedagsbordet: Till kaffet serverades estnisk födelsedagskringla, stritsel, något av det godaste och mest smakrika som finns, och Kerstin som är bagare kan sina saker. Sen hade hon till efterrätt gjort estnisk rabarberkaka. Bilder av det som serverades i vårt kök av Kerstin och Anna den här dagen finns på Kerstin Kokks Instagram, vid det här laget på nästa sida efter den man nu får upp. Och på den sida man får upp finns bilder av det estniska surbröd Kerstin själv har bakat, vad jag förstår inspirerad av Annas bröd på min födelsedagsfest.

Gästerna lät sig väl smaka av alla de här estniska delikatesserna. Kerstin och Anna stod för uppläggning och påfyllning i köket och på inre gårdsplan.

Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara – Klara födelsedagshälsade också från sin och Viggos pappa, Bo – stannade ytterligare ett par dar i Öregrund, badade bland annat i Tallparken – det finns bilder därifrån också på Kerstins Instagram. Matti, Karin och deras två småflickor Klara och Sofia åkte hem till Stockholm, men de har hyrt en stuga på Gräsö, så vi kommer säkert att ses igen lite senare i sommar. Anna, som är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap, brukar komma hit med jämna mellanrum för att hjälp sin mamma med trädgårdsarbete.

Från Birgittas familj kom syskonen Karin med maken Hasse, Gunnar med makan Annica och så lillebror Ragnar, den här gången utan hustrun Gunnel, som hade kommunalt sammanträde – men Gunnel ringde och gratulerade. Karin och Hasse hade i Uppsala också hämtat faster Karin, senare i år 97 år gammal.

Från min egen familj kom ingen. Mina föräldrar och min bror Matti är döda, och lillebror Mikko, född 1944 och alltså yngre än jag, är i mycket sämre skick än jag och bor på ett slutet vårdhem.

Birgitta hade dessutom bjudit sin exman, Annas pappa Bengt och hans hustru Inger – vi umgås regelbundet – samt vår gode vän Hans O Sjöström med hustru Lill samt från vårt parti hemma i Uppsala Tone Tingsgård, Anita Berger och Kjell Jernberg. Ännu fler var bjudna men kunde inte på grund av andra åtaganden men partivännerna från Uppsala medförde också presentpengar från fler av de övriga inbjudna partivännerna, bland andra arbetarekommunens ordförande Peter Gustavsson och även Uppsala arbetarekommun, vidare Hans Alsén. Jag har också fått gratulationer från Stockholms arbetarekommun, Agneta Gille, Irma Ridbäck och Sven-Olov Larsson samt från Inger och Lennart Källströmer i Uppsala. Från sitt sommarhus här i Öregrund kom Lasse och Mary Lundh.

Vid morgonuppvaktningen på födelsedagsmorgonen fick jag av Birgitta inte bara den i vår familj sedvanliga smörgåstårtan och förstås blommor också presenter som jag alls inte hade räknat med, till exempel en mycket vacker Marimekko-skjorta som jag genast satte på mig, faktiskt presenter i en mängd och rikedom jag inte alls hade räknat med. Jag fick en jättebinge med böcker, bland annat av Wilhelm Agrell, Edward Albee, Margaret Atwood, Nathan Safran Foer, P D James, Konfucius, Ann-Helén Laestadius (sommarpratare här om dan) och så en klassisk barnbok. Jag fick också ett paket med DVD-filmer: ”Stora vänliga jätten”, ”Den allvarsamma leken” samt en film om Ulla Billquist och en om Chet Baker. Och så blev det sex Iittala-glas och, som om det inte vore nog med allt det här, en rundresa i min barndoms Estland – jag kommer att få återse mitt barndomshem i Juminda innan jag dör.

Fast det gäller ju att då komma i väg – i den här åldern vet man ju aldrig hur länge det kommer att vara genomförbart.

Hur som helst: tack allesammans för att ni har gett mig en alldeles underbar och minnesvärd födelsedag. Den kommer jag i alla fall att minnas så länge jag lever.

Sommar i P1 med Madeleine Onne

29 juni 2017 23:03 | Barnkultur, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Under våra arbetsår i Stockholm – jag arbetare på Socialdemokraternas huvudkontor och min hustru, Birgitta Dahl, satt i Riksdagen, var miljö- och energiminister och sen Riksdagens talman – gick vi, eftersom vi båda är kulturintresserade, relativt mycket på Operan, blev också personligt bekanta med en av chefdirigenterna, Eri Klas, est liksom jag. I KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, träffade jag också sångartister från Operan; Busk-Margit Jonsson valturnerade rent av tillsammans med Olof Palme.

Svansjön”, i dagens ”Sommar” i en brittisk version, har jag förstås sett på vår egen opera, men jag har aldrig vad jag vet personligen träffat Madeleine Onne, som scendebuterade 1978 och var premiärdansös 1984-2002.

Onne har sedan bland annat varit balettchef 2002-2008 och konstnärlig ledare för Hongkong-baletten. Härnäst ska hon bli chef för Houston Ballet Academy i Texas.

Allt det här – och det finns egentligen mycket mer att berätta om hennes karriär – låter nästan osannolikt mot bakgrund av det hon själv berättade i sitt sommarprogram: Hon drogs redan som barn till dansen – hennes kropp fick sjunga musiken, som hon beskrev det – och blev också en av dem som, efter upprepade prov, fick en plats i Operans balettskola. Detta trots att hon hade skolios, vilket hon försökte dölja. Hon dämpade ryggsmärtan genom att ta tabletter och konsultera läkare och gå till en kiropraktor, men trots läkarens ganska pessimistiska prognos framhärdade hon, ibland under rent outhärdliga smärtor. Hon lärde sig att det gick att hålla smärtan i schack genom viljan och genom ständig fysisk träning.

Så mot alla odds inte bara klarade hon det här utan blev rent av premiärdansös. Men hennes fysiska problem försvann aldrig. Hon berättade bland annat om en muskelbristning i London, där hon fullföljde sitt dansnummer trots outhärdlig smärtor – ”man kan om man bara vill”.

Allt det här är intressant, men jag är inte säker på att man av normala människor kan begära den sortens uppoffringar.

Ännu knepigare blev det, när hon erbjöds att bli balettchef och då för ordföranden i operastyrelsen måste bekänna, att hon väntade sitt andra barn. Men ordföranden i fråga var Hans Dalborg, som jag känner sedan många år, först från stockholmståget, sedan från OD och kretsen av hedersupplänningar, så jag är inte ett dugg förvånad över att han tyckte, att det nog skulle gå bra. Så ett par dar efter barnets födelse var hon tillbaka på Operan.

Det blir förstås mycket balett- och operamusik i hennes Sommar – bland annat spelar hon balkongscenen ur Sergei ProkofievsRomeo and Juliet”, som hon själv debuterade i, men här med London Symphony Orchestra under ledning av André Previn.

Men tro nu inte att den här balett- och operaartisten bara är intresserad av den musik som normalt förekommer på de här kulturinstitutionerna. Bland de artister hon spelar finns också till exempel Nina Simone, Bill Withers, Michael Jackson, Manolin med ”La Bola”, cubansk salsa, och Dolly Parton.

Och så ouvertyren till Operans version av ”Pippi Långstrump”, med musik av Georg Riedel och Stefan Nilsson. Den har jag inte sett, men får jag tro Madeleine Onne, blev den en stor succé bland de nya, unga operabesökarna.

Melodikrysset nummer 25 2017

24 juni 2017 13:25 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det har varit en hektisk tid för mig, gamle man. Jag fyllde 80 den nittonde juni och Birgitta hade med hjälp av döttrarna ordnat trädgårdsfest för familjen och några goda vänner – mer om detta senare, när jag får tid.

I går, på midsommarafton, var det till slut bara jag och Birgitta kvar här i vårt roslagshem. De rosor och andra perenner jag fick med anledning av födelsedagen är satta i de nyrestaurerade rabatterna, och vi har varit på Coop och kompletteringshandlat – som ni förstår har vi annars mest levt på det som blev över efter kalaset.

I går var vi ner till hembygdsgården för den traditionsenliga dansen runt midsommarstången. Ja i vår ålder klarar man inte längre de kroppsrörelser som hör till sånglekarna, men vi stod innanför staketet och tittade på, först på hur stången restes, och sen hörde vi också det korta välkomsttal som hålls av någon som Hembygdsföreningen har utsett. I går hade talaren valt att häckla inte linet utan de politiska partierna. Min hustru, förr riksdagsledamot (s), statsråd och Riksdagens talman, fick också på sin tid Hembygdsföreningens uppdrag att hålla det här lilla sommartalet, och med tanke på sammanhanget och den blandade publiken var hon alltid noga med att undvika partipolitik i sitt sommartal – hennes sommartal var lovsånger till Öregrund, sommaren och det som är gemensamt för oss alla; ofta läste hon också någon dikt. I går kom, när programmet var klart, en herre fram till henne och tackade på temat ”det var bättre förr”.

Men ringdansen var som förr, och det var till och med ovanligt många som deltog – alla fick nästan inte plats i utrymmet runt stången. Fast jag tror nog att allt färre särskilt av de yngre deltagarna förstår vad de sjunger: pluraländelser och begrepp hämtade ur ett mer lantligt liv än det de flesta i dag lever har delvis gjort sångtexterna obegripliga – man kan dem i bästa fall utantill men väljer ibland ord som man förstår innebörden av. Men jag vill verkligen inte mästra dem – huvudsaken är att de släpper loss och har roligt.

På kvällen satt det gamla paret hemma och åt tillsammans en god midsommaraftonsmiddag, som så småningom kröntes med fina jordgubbar med vispgrädde. Och så avslutade vi kvällen med att se ”Ett fall för Vera” i TV. Brittiska deckare är mycket bättre än mer actionpräglade filmer.

Fram mot kvällen började det komma regn, och när jag gick ut i morse såg jag att det hade kommit ganska mycket regn, vilket jag gläder mig åt efter de många nyplanteringarna i rabatterna – vi har just fått meddelande från kommunen om slangvattningsförbud, och vid långvarig torka kan det bli besvärligt att klara allt i vår mycket stora trädgård.

I morse såg jag också att grinden ut mot gatan var öppen. Förhoppningsvis var det bara några ungdomar som hade tagit skydd mot regnet under den jätteask vi har nära grinden. Alternativt var det några som hade andra avsikter, men de bör i så fall ha avskräckts redan av de två nattända nattlamporna på innergården. Men jag kan också berätta att vi allt sedan Palme-mordet har av säkerhetspolisen insatta mycket avancerade lås, också insatta i alla fönsterhalvor (spröjsade dubbelfönster), till och med uppe på vinden och i bastun/tvättstugan samt i uthuset. Förresten skulle det vara tämligen olönsamt att ta sig in. Vi har inte särskilt mycket som en inbrottstjuv skulle vilja ha, inte ens sprit. Det enda vi har mycket av är böcker – jag fick en binge nya på 80-årsdagen – men det är romaner (OBS inte i skinnband) och deckare (till stor del i pocket).

Då är det väl hög tid att övergå till dagens egentliga ämne, Melodikrysset, som jag för min del inte tyckte var särskilt svårt.

Den enda fråga jag hade lite huvudbry med var den med ”Minnenas fönster” – först trodde jag att det var en man som sjöng, men det är ju ett begripligt misstag, när man oförmedlat hör något med Zarah Leander.

Krysset började med Lisa Ekdahl och hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Om henne har jag tidigare berättat, att hon en gång i världen, när jag fortfarande jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition, medverkade i en av partiets valfilmer.

Och det slutade med att Emma Stone sjöng ”Audition (The Fool Who Dreams)”. Jag har själv aldrig sett ”La La Land” (2016), men filmtiteln dök upp i huvudet redan när jag hade fått de två första L:en.

Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” har jag sett på Operan, så den hade jag lätt att känna igen.

Miriam Bryants ”Raised In Rain” hade jag inte hört, men Lisa Nilsson känner jag ju till och gillar, och när jag sen googlade på henne och ”Så mycket bättre”, fann jag, att hon 2015 sjöng den där. Jag såg Lisa senast i TV när hon fick Povel Ramel-priset.

Två av dagens frågor handlade om barnkultur.

Dels fick vi höra det klassiska paret Humle och Dumle i ”Balladen om Viktor Emanuel Antonsson”.

Dels spelades ”Var bor du lilla råtta?”. Jag ser på Wikipedia att den tillskrivs olika upphovspersoner, men jag ser med detsamma att där finns fel.

Danny Saucedo har jag givetvis sett i TV och hört i radio, och för att få bekräftat att det var han la jag ut delar av den långa titeln, ”Hör vad du säger men har glömt vad du sa”, på Google och fick napp.

Doris Day, förr så populär, hör man sällan numera. Men ”Everybodu Loves a Lover” från 1958 minns jag fortfarande mycket väl.

Ane Brun har jag också hört mycket med; jag har också hört henne live i regi av norska ambassaden. Jag har hennes förstås också på skiva. Så även om jag inte hade hört ”Shape of a Heart” från 2015, kände jag igen henne.

Magnus Uggla har jag likaledes på skiva, och inte var det svårt att känna igen hans ”Jag mår illa” ens i Lennart Palms version.

Och även om den i dag spelades instrumentalt, var det ju mycket lätt att komma i håg ”Du är den ende”. Jag minns den med text av Bo Setterlind och i Lill Lindfors’ insjungning från 1992.

Nu är radion på igen, och jag övergår till årets första Sommar-program.

Anita Lindblad hälsar från Östhammar

18 juni 2017 16:50 | Barnkultur, Media, Trädgård | 3 kommentarer

Anita Lindblad heter en dam som i yngre dar bodde i Uppsala men nu sedan länge är bosatt i Östhammar. Jag har av hennes blogg, som jag har fast länk till, förstått att vi i många avseenden har likartade värderingar, men jag känner henne inte personligen – jag tror inte att vi ens, i så fall mer av en slump, har träffats.

Nu hade hon tyvärr inte på mycket länge publicerat något på sin blogg. Det senast publicerade inlägget illustrerades med en mycket vintrig bild, så till slut skrev jag en kommentar med innebörden att den sommar vi har här i näraliggande Öregrund tydligen inte har nått grannstaden Östhammar, som ju ligger norr om min sommarstad.

I dag har Anita på sin blogg svarat genom att publicera mängder av fina sommarbilder från hennes mycket välskötta och vackra trädgård, alltsammans under rubriken ”Enligt önskemål från Enn Kokk…”.

Det här tackar jag förstås för i kommentarfältet på hennes blogg och får som svar tillbaka en kommentar, i vilken hon citerar Lotta på Bråkmkargatan – jag tillönskas ”en inte så usel födelsedag”.

Och får jag leva ytterligare några år kan det ju inte ens uteslutas att vi ses också på riktigt.

Hätila ragulpr på fåtskliaben, Anna!

13 juni 2017 18:10 | Barnkultur, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Birgittas dotter från hennes ungdomsäktenskap, Anna, fyller 56 i morgon, den 14 juni, men vi firade henne redan i måndags, eftersom hon var i Öregrund söndag-måndag för att hjälpa sin mamma i trädgården.

Det här födelsedagsfirandet följde det mönster som gäller i vår familj. Köksbordet dukades fint: På det stod en smörgåstårta komponerad av Birgitta, och vid Annas plats fanns två nyplockade buketter, en från Birgitta och en från mig, min i blått och lila.

När bordet var dukat för födelsedagsfrukost, tog vi våra paket och tågade in till Anna sjungande den sång som är födelsedagssång i den dahlska familjen, ”Röda små smultron”.

Av Birgitta fick Anna dels stövlar lämpade för trädgårdsarbete, dels ett par skyddsbyxor som förhindrar olyckor vid användande av motorsåg. Av mig fick hon en uppsättning muggar med motiv ur Tove Janssons muminvärld.

Det är syrentid här i Öregrund, så i min bukett fanns kvistar av bondsyrener i full blom.

Tidigt lärde jag mig älska den här dikten ur Werner AspenströmsLitania” från 1952:

Bondsyrener

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Fast själv plockade jag alltså min födelsedagsbukett på morgonen.

(Och för er som inte är så förtrogna med A A MilnesNalle Puh”: Formuleringen jag använder i rubriken plitades ner av Uggla på det födelsedagskort som Nalle Puh skulle ge till I-or på hans födelsedag.)

Melodikrysset nummer 23 2017

10 juni 2017 12:56 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag skulle inte säga att dagens melodikryss var våldsamt svårt, men det innehöll åtminstone några frågor, som ligger utanför det jag genast kan.

Dansbandsmusik hör inte till det jag gärna lyssnar på, ännu mindre vill dansa till. En gång i världen, när det spelades sådan på en socialdemokratisk kongressfest och jag kände mig förpliktigad att ändå bjuda upp min hustru, väste jag, när vi dansade förbi en kompis, i örat på honom: ”Ful (med tjockt l) musik!”. Han stod kvar länge och skrattade högt.

Men som gammal svensktoppslyssnare har jag förstås ändå hört en hel del i den här genren, och om en låt, i det här fallet ”Man ska leva för varandra” med Trio meBumba, har legat så länge som 26 veckor på Svensktoppen 1968-1969, måste man ju vara tondöv för att inte minnas den.

”Tillbaka till Tennessee” tror jag dock inte att jag tidigare har hört. Fast redan när jag hade ett par ledbokstäver gissade jag, att de som spelade var Streaplers, och allt efter som jag fick fler bokstäver, fick jag det bekräftat.

Ben E King tror jag Eldeman har spelat förut, men själv har jag aldrig, heller inte när han var med i The Drifters, lyssnat särskilt mycket på honom. Vilket inte ska tolkas som kritik av ”Stand by me”, som spelades i dag.

Och jag kan väl säga ungefär detsamma om ”So What” med Pink, i dag med ”So What”.

Sonja Aldén, i dag med ”Du får inte” med flera låtar, är heller inte så pjåkig som sångerska, men jag har inte skaffat några skivor med henne.

Det har jag inte heller med Afro Dite (Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Kayo Shakoni), men deras ”Never Let It Go”, som vann i Melodifestivalen 2002 och sen hamnade på åttonde plats i ESC, minns jag i alla fall mycket väl.

Däremot har jag mängder av skivor med Arja Saijonmaa, som i ”Ljuvliga ungdom” (på finska ”Kultainen nuoruus”) sjöng om glädjen med att vara ung, något som jag själv som fyller 80 den 19 juni håller med om. Visste ni förresten att Saijonmaa 1982 ställde upp som elektor i finska presidentvalet – hon stödde då den socialdemokratiske kandidaten Mauno Koivisto. Vi hade en artikel om det i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var på den tiden. Ja, Koivisto är nu död och har just begravts.

Därmed är vi inne på det jag, måhända på grund av min ålder, tyckte var lätt.

Dansken Ulrik Neumann, på sin tid känd som en del av Swe-Danes, hördes i dag i ”Kärleksvisa”.

”Arivederci Roma” – alltså Rom – med Mario Lanza spelades mycket i radio förr i världen – den blev känd genom en film från 1960.

Ännu äldre är ”Barndomshemmet” (Där som sädesfälten böja sig för vinden) med Harry Brandelius. Det amerikanska originalet hette ”On the Banks of the Wabash Far Away”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager så sällan spelas i dagens radio.

Ett exempel är den fullkomligt lysande ”Drömmens skepp”, en text skriven av skalden Bo Setterlind, tonsatt och 1979 insjungen av Staffan Percy.

Ytterligare ett exempel på lysande text och tonkonst är ”I folkviseton” (Kärleken kommer, kärleken går), Torgny Björks tonsättning av en dikt av Nils Ferlin, som jag har läst intensivt allt sedan tonåren och har allt av i en av bokhyllorna – och Torgny Björk finns förstås i skivhyllorna. Här hörde vi den sjungen av Rolf Wikström, som jag väl har samtliga skivor av. Dessutom har jag hört Wikström live på en restaurang i hamnområdet i Öregrund.

Melodikrysset nummer 22 2017

3 juni 2017 13:19 | Barnkultur, Film, Last chorus, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag steg upp tidigt i morse och hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. I vår lokaltidning, Upsala Nya Tidning, hittade jag en dödsannons: Bertil Marmegård, förr ordförande i vår bostadsrättsförening och med bostad högre upp i det hus på Idrottsgatan 12 där vi bor under vinterhalvåret, är död. Jag nämner det här främst för att han ofta, när vi möttes i eller utanför porten, brukade säga, att han kollade min blogg på lördagarna, detta för att också han var melodikrysslösare. Frid över hans minne!

Men över till dagens melodikryss.

För egen del tyckte jag att det, med ett undantag, var ett lätt kryss.

Undantaget var namnet på den TV-serie, vars signaturmelodi spelades. ”Homeland” har jag aldrig sett – ja egentligen mindes jag inte ens namnet. Men med tillräckligt många ledbokstäver plus uppgift om när den hade TV-premiär (2011) gick det ju ändå att hitta rätt svar.

Annars började krysset med en artist som jag har skivor med, Dolly Parton. I dag hörde vi henne i ”Home”.

Per Gessle och/eller Gyllene Tider har jag däremot inte en enda skiva med, men vem kan ha undgått ”Gå och fiska” från 1996?

Och Mauro Scocco, i dag i ”Sarah” från 1988, känner jag också igen.

Även i dag, liksom många gånger tidigare, försökte Anders Eldeman förvilla oss lyssnare/lösare genom att spela andra versioner än de vanligaste.

Charles Aznavours ”She” sjöngs i dag av Laura Pausini på italienska, ”Uguale a lei”.

Och Beatles’ ”Yellow Submarine” sjöngs av Maurice Chevalier på franska, ”Le sous-marin vert”. Lägg märke till att den franska u-båten alltså var grön.

”Come Fly With Me” fick vi i dag inte höra med Frank Sinatra, men Count Basie är ju inte fy skam heller.

Det finns ju en tidigare filmversion än den i dag vanligaste av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Den hette ”Luffaren och Rasmus” (1959), och i den spelade Åke Grönberg Paradis-Oskar och Eskil Dalenius Rasmus.

Om en annan pojke, Charles Dickens’ 1838 publicerade ”Oliver Twist”, handlar Lionel Barts musikal från 1960, ”Oliver!”. Ur den hörde vi i dag ”Consider Yourself”.

Om lite större pojkar – tre av dem namnges: Charlie, Bill och Tom – handlar Lasse Dahlqvists ”Oh boy, oh boy, oh boy”. I den förbereder sig Ada inför ankomsten av de engelska sailors som hon och andra svenska damer ska betvinga – engelska flottan har nämligen siktats vid Vinga.

1959, när jag var delegat på den första elevriksdagen i Sverige, såg vi en kväll ”My Fair Lady” på Oscars, den klassiska föreställningen med Jarl Kulle som Higgins och Ulla Sallert som Eliza och så Erik Stolpe som Doktor Doolittle – det var han som sjöng ”Med en gnutta flax”, som spelades som ljudillustration. Fast det senare i original, ”With a Little Bit of Luck”, med Stanley Holloway. ”My Fair Lady”, med engelsk premiär 1956, skrev av Frederick Loewe och Alan Lerner efter en berömd scenförlaga, George Bernhard Shaws ”Pygmalion”.

Och sen är det en ljudillustration kvar, ”Bedårande sommarvals” med Monica Zetterlund från Hagfors. Den här låten, även kallad ”Bluesette” av den fantastiske munspelaren som skrev musiken, Toots Thielemans, förekom i ”Gula Hund” på Chinateatern 1964 – jag såg den där och då.

Vi slutar i dag med Hasses och Tages text:

Bedårande sommarvals

Svensk text: Hans Alfredson och Tage Danielsson (för ”Gula Hund” på Chinateatern 1964)
Musik: Toots Thielemans (”Bluesette”)

Hör min bedårande sommarvals,
inte alls något om havets spegel,
vita moln och vita segel,
inte nån logvals till handklaverets ton.

Den handlar inte om bryggorna, vaggorna, myggorna,
inga bränningar som bryts vid reven,
ingenting om Calle Schewen
som fyller fredligt sin kaffekopp med kron.

Min sommarvals, vad handlar den om?
Ingenting alls – den bara finns här!

Vikens stilla krusning, skepparn står på kajen.
Sommarnattens tjusning putar i kavajen.
Flickan från Vinga, hon heter väl Inga,
men är det på kvällen så heter hon Ellen.
Dom finns förut, Huldas Karin och dom,
så dom sjunger jag ingenting om.

Hör min bedårande sommarvals,
ingen jungfru här på Jungfrusundet,
ingen dans på Almagrundet,
inget om barmar och armar om din hals
en sommarvals om ingenting alls.

Melodikrysset nummer 21 2017

27 maj 2017 12:47 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Serier, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I går tog jag bussen in till Uppsala för att handla morsdagspresenter – vad jag köpte berättar jag inte, eftersom Birgitta brukar läsa min blogg.

Vädret var varmt och det uppländska landskapet grönskande vackert, och dagens väder här i Öregrund är verkligen inte sämre.

Men över till Melodikrysset.

Det började med ”Jag mötte Lassie”, vars melodi har skrivits av Benny Andersson. Men den här gången var det inte Ainbusk Singers som sjöng utan, mer ovanligt, Lotta Engberg.

Därmed är vi inne på låtar som handlar om djur:

Walt Disney’s ”Hitta Nemo” har en fisk som huvudrollsinnehavare.

Och så fick vi höra signaturen till ”Bamse”, en björn skapad av Rune Andréasson. Rune brukade få ”Aktuellt i politiken (s)”, som jag var chefredaktör för, därför att vi där publicerade en annan av hans serier, ”Lille Rikard och hans katt”, och när då Socialdemokraterna hade förlorat valet, sände han till partiexpeditionen i Stockholm en teckning med Bamse, som höll i hans ansökan om partimedlemskap. Vi publicerade den här teckningen som omslag, och det hela ändade i att han för AiP tecknad en Bamse-liknande björn, som efter en läsartävling döptes till Essbjörn.

Därmed är vi också inne på temat barnkultur, så det faller sig naturligt att här ta upp ytterligare en kryssfråga, som hade barnanknutet innehåll:

I TV gick 1970 och 1972 ”Ville, Valle och Viktor”, där Ville spelades av Jörgen Lantz, Valle av Anders Linder och Viktor av Hans Wigren.

Jag är som bekant inte någon vän av innehållet i senare års Melodifestivaler och Eurovision Song Contest. Det var bättre förr – i dag fick vi ett lysande exempel, ”La det svinge, la det rock ‘n roll”, 1985 års norska bidrag med Elisabet Andréassen och Hanne Krogh.

Också svensk populärmusik var bättre för, åtminstone i meningen att melodierna så lätt krokade fast sig i musikminnet. ”Vandraren” med Nordman är ett av många exempel.

Och bland de låtar som slog också bland vanliga radiolyssnare fanns till exempel sådana av Ulf Peder Olrog vars ”På en liten smutsig bakgård” i dag sjöngs av Sven Bertil Taube.

I TV 4s ”Så mycket bättre” korsas stilar och framförs låtar av nya och ibland oväntade artister. Vi hörde Danny Saucedo sjunga ”Jag är den enda du vill ha”, i original sjungen av Lisa Ekdahl, som jag för min del finner vara bättre.

I Eldemans då och då återkommande serie med kända låtar framförda på finska hörde vi i dag ”Needles” med för mig okända Kurre. Originalet har bland andra sjungits in av Smokie.

Fast ännu bättre är ”Sad Songs (Say So Much)”, tyvärr i dag i dansbandsversion och inte med upphovsmannen, Elton John.

Norah Jones finns i min egen skivsamling. I dag fick vi höra henne i ”Come Away With Me”.

Dagens musikaliska överraskning blev smakprovet ur musikalen ”Book of Mormon”. Jag är inte säker på att mormonerna själva gillar den här sortens musik, men i mina öron lät den mycket bättre än deras budskap. Jag har i min ungdom försökt argumentera med dem.

Till vägs ände

24 maj 2017 20:52 | Barnkultur | 2 kommentarer

George Johansson var en gång i världen pressekreterare åt Birgitta Dahl, på den tiden då hon var miljö- och energiminister. Jag träffade honom då, men som nästan alla andra känner jag till honom främst för att han är en uppskattad barnboksförfattare.

Av hans sammanlagt ganska många böcker har ”Mulle Meck bygger en bil” just återutgivits (En bok för alla, 2017 – i original kom den ut 1993 på Berghs förlag).

Mot bakgrund av det jag inledningsvis berättar tror säkert många, att den handlar om tillkomsten av en bil, som går på något alternativt och särdeles miljövänligt bränsle, men bokens Mulle är bara en fiffig man som klarar att konstruera ett åkdon av en massa apparater, manicker, mojänger och molijoxer han har samlat på sig i sitt skrotförråd. Dessutom skruvar han fast en gammal soffa som säte bakom ratten.

Sammantaget får den unge läsaren en hygglig bild åtminstone av de huvuddelar en bil består av.

Att det blir en så charmerande bok av det här är i hög grad även illustratörens, Jens Ahlboms, förtjänst. Ahlbom fångar mästerligt Mulles minspel när han grubblar, får idéer, förvånas och kommer på lösningar. Det här förstärks ytterligare av att hans hund, boxern Buffa, hela tiden deltar i skapandeprocessen och visar upp samma minspel.

Mulle Meck och Buffa bor i ett skogsbryn, bortom en sjö, på branten av ett berg vid vägs ände.

När bilen till slut äntligen är klar, sätter sig Mulle bakom ratten och Buffa, iförd MC-glasögon, bredvid honom, och så rullar de i väg runt sjön, följer vägen bortom bergen, till vägs ände.

Limpan vill också ha korv

24 maj 2017 15:11 | Barnkultur | Inga kommentarer

Eva Lindström är en ofta prisbelönt barnboksförfattare och barnboksillustratör.

Limpan i hennes ”Limpan är sugen” (En bok för alla, 2017, i original på Alfabeta 1997) är en hund, och ”också” i min rubrik syftar på att matte äter en stor korv utan att dela med sig.

Under den kommande natten har matte svårt att somna. Det beror nog inte på att hon har ont i magen av för mycket korv utan på att hon har dåligt samvete för att hon inte delade med sig. Till slut går hon ut för att släppa in Limpan, som är kvar utomhus. Hon går ut och runt huset för att leta rätt på hunden, men under tiden smiter hunden in.

Först ser hon inte till hunden där inne heller, men när hon sen får syn på den, blir hon väldigt glad – beslutar sig genast för att steka mer korv, den här gången en var till hunden och sig själv.

Berättelsen slutar med en bild på två glada korvätare.

Det här är en fin liten bok om relationer mellan människor och djur, rent av om rättvisa.

Det ovanliga med den är att den är en ren bilderbok utan text.

Jag har för egen del inga problem med att förstå dess innebörd, och jag tror nog att jag bild för bild skulle kunna tolka den för ganska unga barnbarn.

Men jag ser också ett problem. Ganska små barn lär sig snabbt utlämnade rimord i Tove Janssons eller Elsa Beskows rimsagor, och i de mest älskade godnattsagorna kan de varenda formulering utantill – läser då någon godnattsagaläsare fel eller försöker korta berättelsen, protesterar barnet genast.

Problemet i det här avseendet med ”Limpan är sugen” är förstås att det inte finns någon skriven berättelse att läsa upp, och det kan bli ett problem när man ”läser” den här boken för en mycket ung person, som vill höra exakt samma berättelse som förra gången.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^