Ät inte strumpor!

7 mars 2017 22:37 | Barnkultur | 2 kommentarer

Lotta Olsson som är författare bland annat till barnböcker ska inte förväxlas med DNs kritiker (barn- och ungdomsböcker, deckare) med samma namn.

Tillsammans med illustratören Maria Jönsson har hon bland annat gjort en rad böcker om hunden Morris, till exempel ”Morris och strumpan” (En bok för alla, 2017, först utgiven av Bonnier Carlsen, 2002).

Morris är en hundvalp, bara fyra månader gammal (fast det vet han inte) och av en ovanlig fransk hundras (fast det vet han inte heller). Men han växer; han ha redan växt ur skokartongen han tidigare brukade ligga och sova i. Han äter förstås hundmat, hundgodis och tuggben men dessutom det mesta som han kommer över (gurka, skorpor, bröd, filmjölk, skor, tuggummi, servetter, tidningar, soffkuddar, servetter, krukväxter och kattbajs).

Man måste ju prova på allt! En dag hittar han till exempel en strumpa på trottoaren och äter upp den.

Av det fick han ont i magen. Han blev så dålig att han fick åka till djursjukhuset.

Där fick han stanna i tre dar, och han fick inte äta något, bara dricka lite. Och så hade han dropp i tassen.

Sen kom strumpan ut genom stjärten. Matte fick komma och hämta honom (men inte strumpan).

Hemma blev det en stor skål hundmat och ett tuggben.

De man läser den här boken för förstår kanske, att sjukhus även kan hjälpa små barn. Men någon så övertydlig pedagogik ägnar sig inte Olsson & Jönsson åt.

Sotis och Linlugg

6 mars 2017 21:06 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jag hör till dem som tycker, att Ilon Wikland är den kanske allra bästa av Astrid Lindgrens genom åren ganska många illustratörer. Från mitten av 1990-talet och framåt har Wikland ytterligare breddat sitt register genom att, oftast i samarbete med en barnboksförfattare, skapa barnböcker som också till innehållet i grunden är hennes egna – jag tänker då främst (men inte bara) på några berättelser som har sin bakgrund i Wiklands egen estniska bakgrund.

Bakgrunden till det hon i både ord och bild berättar i ”Sotis – en alldeles sann historia” (Brombergs, 2012) känner jag inte till, men den är en historia berättad i en liten flickas jagperspektiv. Historien är lätt berättad. Den handlar om en flicka som på kvällen kommer hem till huset där hon bor med sin mamma och sin katt, Sessan. När Sessan har fått mat, vill hon ut på en sån där utflykt som katter inte kan hindras från att göra. Flickan försöker följa efter katten, men just då kommer det en bil på vägen och kör över Sessan. Flickan bär hem henne, erbjuder mamma att hämta plåster, men plåster hjälper ju inte, när man är död.

Nästa dag hjälper mamma flickan med att gräva en grav åt Sessan, som får både blommor och ett kors över sitt sista vilorum.

Det känns så tomt efter Sessan.

Men när flickan sedan tittar ut genom fönstret, ser hon en ny katt titta upp mot fönstret.

Den får komma in och ser ut att trivas. Och eftersom den inte verkar ha något hem, får den det hos den lilla flickan, som, eftersom katten är så svart, döper den till Sotis.

Flickan själv är sinnebilden för begreppet Linlugg.

En underbar bok, inte minst när det gäller bilderna, men också om liv och död, sorg och lycka.

Sagor, sånger, lekar och pyssel

1 mars 2017 21:48 | Barnkultur | Inga kommentarer

Det är väl inte riktigt säsong för ”Nu är det äntligen jul”, sagor, sånger, lekar och pyssel utvalda och redigerade av Suzanne Öhman och Susanna Hellsing (Rabén & Sjögren, 2016) – jag fick den själv i julklapp – men det är faktiskt en bok av bestående värde. Framför allt några av sagorna hör till de klassiska julberättelserna: Astrid LindgrensKajsa Kavat hjälper mormor”, illustrerad av Ilon Wikland, och ”Mössens julafton” av Alf Prøysen med illustrationer av Kjell Midthun. Inte lika kända men mycket läsvärda är också Prøysens av Jens Ahlbom illustrerade ”Snickar Andersson och jultomten” och Lindgrens ”Tomten är vaken”, illustrad av den själv prisbelönta Kitty Crowther.

Lennart Hellsings versartade ”Tomten” (illustrerad av Catarina Kruusval) är en trevlig bagatell, och den följs av ytterligare en höjdare, ”Måns och Mari firar jul”, hämtad ur Kaj BeckmansMåns och Mari om vintern”, utgiven av Folket i Bilds förlag 1974. Borde inte Rabén & Sjögren ge ut alla de fyra årstidsböckerna av Kaj Beckman igen?

Är det jul nu igen! sa lilla spöket Laban” av Inger och Lasse Sandberg är också trevlig men inte någon av de allra bästa historierna om lilla spöket Laban. och ungefär detsamma tycker jag om Jean de BrunhoffsBabar och jultomten”.

Några klassiska julsånger innehåller den här boken också. Närmast självklara är Astrid GullstrandsTre pepparkaksgubbar” och Alice TegnérsSockerbagaren”, och det är verkligen inget fel på Catarina Krusvals illustrationer, men i de fallen är åtminstone jag så fångad av Elsa Beskows klassiska illustrationer, att jag har svårt att ta till mig andra. Mia Nilssons nya bilder till Alfred SmedbergsTomtarnas julnatt” känns helt OK. Lite svårare har jag för Maria Nilsson Thores bilder till Rafael HertzbergsNu har vi ljus här i vårt hus”, men jag vacklar och är inne på att det kanske är en fråga om tillvänjning.

Och OBS: Jag vet att ”Mössens julafton” också är tonsatt av Prøysen, kan också melodin. Men jag har redan från början upplevt den främst som en sagobok.

Lekarna och pysslet i slutet av boken är väl OK, men för mig kunde de gärna ha utelämnats.

Byracka av obestämd ras är heller inte så dumt

1 mars 2017 16:38 | Barnkultur | Inga kommentarer

Anna HärmäläsDu hör inte hit, Beiron” kom ut på finlandssvenska Schildts 2011 och återutgavs av En bok för alla 2016.

Den är en i alla avseenden, text såväl som bild, originell barnbok, dessutom med ett angeläget budskap, om rasism om än bland hundar.

Beiron är en nyfiken hundracka, dock med lust både för att sova och för att äta. det senare ibland med påföljden atr han får ont i magen. Han har en kompis också, Jori, som är både klokare och äldre än han själv.

En dag hittar han på ett träd inom sitt revir en affisch med reklam för HUNDUTSTÄLLNING / KOIRANÄYTTELY – det här äger nämligen rum i Finland. I den här boken kan svenska barn också få lära sig att TAX på finska heter MÄYRÄKOIRA och FINSK SPETS SUOMEN PYSTYKORVA.

Beiron vill vara med i hundutställningen och beger sig därför dit.

Det visar sig dock att hundarna tävlar i olika rasgrupper, så Beiron testar några. Nej, Chihuahua är han nog inte – han är för stor. Och afghanhundarna kallar honom för snorvalp. Han klistrar på sig ludd som han hittar i ryggsäcken, detta för att likna en pudel, men så kommer det en vindpust och avslöjar honom. Han utger sig också för att vara bulldog men blir avslöjad, när gummibandet som håller in nosen går av. Och när han målar prickar på sig för att bli dalmatiner, häller en riktig sådan vatten på honom, så att han i stället blir randig som en zebra.

Till slut är han nära att lyckas, när han rakar av sig pälsen och låtsas vara nakenhund, men då får han själv dåligt samvete och avslöjar att han har lurats.

Och så blir han utsparkad från hundutställningen.

Väl hemma igen hälsas han välkommen av Jori och de andra kompisarna, som tycker att han är skogens modigaste hund. De bär honom i guldstol till en riktig hundfest, där ingen är förmer än den andre. Ett riktigt kalas blir det!

Bland Helga Henschens vänner

26 februari 2017 15:43 | Barnkultur, Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är en av initiativtagarna till föreningen Helga Henschens vänner, valdes också till dess förste sekreterare.

Jag mötte Helga – kände henne inte tidigare – under en konferens för socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i midsommarveckan 1967. Vi blev vänner, för livet visade det sig. Där, på Bommersvik, bildade Helga och jag och författaren Bernt Rosengren en trio, som höll ihop från frukosten i matsalen till sen kväll. Vi blev till slut en treenighet, där det ibland blev svårt att särskilja vem som var vem. Som när Helga en morgon vid frukosten spärrade ut två fingrar, som pekade på Bernt respektive mig, och inledde med ”Du som är est…”. Bernt har förresten skrivit om oss och den där konferensen i sin roman ”En dröm om styrka”.

Maj Britt Theorin läste, innan vi påbörjade den formella delen av gårdagens årsmöte i Helga Henschens vänner, upp ett underbart textstycke om samma kulturarbetarkonferens i Helgas bok ”Vägen till Rebella” (1981). Om ni vill läsa hela det här textavsnittet, kan ni gå upp till Kulturspegeln, Prosa och lyrik, Henschen, Helga – där finns det i inledningen till min långa essä om Helga för DELS’, de litterära sällskapens, tidskrift.

När jag sedan hade blivit formellt vald till mötesordförande, sa även jag några ord om Helga och min personliga vänskap med henne, berättade bland annat pekhistorien ovan och om vårt mycket intensiva politiska samarbete i valrörelsen 1973, då ett antal kulturarbetare bildade en egen valorganisation, på Helgas förslag döpt till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. Vi publicerade bland annat av Helga tecknade motståndsrörelseteckningar som annonser på DNs Namn och Nytt, publicerade den av Helga tecknade boken ”Min gröna dröm är röd” och en affisch med den av Helga och Bernt Rosengren skapade pojken Busen med text på samma tema.

Före årsmötesförhandlingarna visades en film med Helga, då still alive.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, och eftersom vi hade fått en i många avseenden imponerande verksamhetsberättelse att behandla och föreningens finanser är i god ordning, genomfördes de i god sämja. Den mycket alerta ordföranden Lilian Larsell gav då och då ytterligare substans åt det skrivna och avslutade med att redovisa spännande planer inför nästa verksamhetsår, då 100-årsminnet av Helgas födelse ska firas. Jag kan nämna att den 22 mars 2018 blir det releaseparty på Hedengrens bokhandel för Birgitta Holms Helga Henschen-biografi.

Under det här årsmötet träffade jag många gamla vänner, till exempel valberedningens ordförande Ami Lönnroth, Laila Nygren (den här gången bland annat kvinnan bakom den utmärkta gravade lax som serverades efter årsmötesförhandlingarna), den forna förlagsredaktören Berit Skogsberg (som jag hade vid min sida som sekreterare), den redan nämnda Maj Britt Theorin, som satt på min vänstra sida – på min högra sida satt min hustru – vidare min gamla arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen Maud Björklund, som satt mitt emot mig, samt föreningens förra ordförande, Barbro Werkmäster, som satt till höger om min hustru, och så vidare.

Efter årsmötesförhandlingarna fick vi ta del av ett program med dikter och sånger (av Gunnar Edander tonsatta dikter) av Helga Henschen. De agerande var, förutom Edander, Kent Malte Malmström och Marie Thérèse Sarrazin.

Och efter måltiden avslutades programmet av Birgitta Dahl, som hade vidtalats att medverka efter att nyligen ha haft Helga som en av fyra symboliska gäster vid ett middagsbord – det här visades i ett café-program i TV från Umeå. Birgitta berättade minnen och läste dikter av Helga och visade upp omslag till och illustrationer ur Helgas böcker. Av särskilt intresse var kanske avsnittet om Birgittas, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, och Helgas resa i slutet av vietnamkriget till Vietnam och Laos. Bland annat visade Birgitta upp den både mycket vackra och mycket slagkraftiga affisch Helga gjorde åt Vietnamkommittén, den med en vattenbuffel, en lite pojke som spelar flöjt och texten ”Stöd Indokinas folk”.

Av årsberättelsen framgick det, att Helga Henschens vänner förra året hade 129 medlemmar, och Lilian Larsell berättade, att antalet medlemmar just nu är 134. Årsavgiften fastställdes oförändrat till 175 kronor, 75 kronor för make eller maka som också är medlem. Årsavgiften betalas in på plusgiro 24 73 94-0. Informationsmaterial om föreningen kan man få om man mejlar till ordföranden, lilian.larsell@telia.com.

* * *

Vid mötena sker försäljningar av Helga-relaterat material. Själv köpte jag ett exemplar av En bok för alla-utgåvan av Britt G HallqvistsFesten i Hulabo”, kongenialt illustrerad av Helga Henschen. Den kommer nog att hamna hos ett barnbarn.

Melodikrysset nummer 8 2017

25 februari 2017 23:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag löste alltså Melodikrysset i morse men hann inte då skriva om det, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för ett årsmöte med Helga Henschens vänner. Jag hade ombetts att vara mötesordförande och Birgitta att berätta egna minnen av Helga.

Vi hann hem lagom till Melodifestivalen och såg både kvällens avsnitt från Skellefteå och slutet av ”Morden i Midsomer” innan jag kunde börja skriva.

Men här är nu det jag redan i morse kom fram till.

Nu var dagens kryss inte något av de svårare, men ett par saker var lite knepiga för mig.

TV-serien ”House of Cards” har jag aldrig sett, aldrig heller läst den roman av Michael Dobbs den tydligen bygger på.

Det krävdes också tankemöda för att klara dagens fråga om en låt, framförd på finska. Jo, i original hette den ”I’m So Exited” när den sjöngs av Pointer Sisters.

”Miss Saigon” har jag på skiva, men jag har aldrig sett den på scen, alltså inte heller här i Sverige, men den här frågan nystade jag upp genom att Anders Eldeman som ledtråd gav att den manliga rösten i inspelningen av ”Last Night of the World” tillhörde Niklas Andersson. Nätsökning visade då att den kvinnliga rösten tillhörde Malena Laszlo.

Den näraliggande operafrågans svar var Giacomo Puccini – vi hörde nämligen ett stycke ur ”La Bohème”.

Krysset började med en fråga om efternamnet på sångaren vi hörde, och det var helt uppenbart Håkan Hellström. ”Lämna mig inte i det här skicket” heter låten han sjöng.

Men jag är ju, som ni vet, ganska förtrogen också med äldre sångare, så jag hade faktiskt inga svårigheter med att identifiera den som sjöng Evert Taubes ”Flickan i Peru”. Jo Sven-Olof Sandberg, populärt kallad SOS.

Sen var det en hel räcka låtar med artister som jag har i min skivsamling och/eller har ett personligt förhållande till.

Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream” och dess svenska översättning ”I natt jag drömde något som…”, signerad Cornelis Vreeswijk, finns båda i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970.

Cornelis Vreeswijk har jag allt av som finns på svenska skivor, således också ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, så mig förvillar inte Anders Eldeman genom att spela den med Göteborgs Sinfonietta.

Också Paul Simon tror jag att jag har allt med. Så visst känner jag igen ”You Can Call Me Al”.

Lasse Åberg har jag träffat ett antal gånger – han är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, och dessa med respektive bjuds årligen på middag hos landshövdingen i Uppsala. Dessutom vet ju mina läsare, att jag varje år följer uttagningarna i Melodifestivalen – alltså har jag hört och sett Electric Banana Band göra ”Kameleont” i 2006 års upplaga.

Därmed närmar vi oss, så här på slutet, det barnsliga, och övergången blir inte så stor till sista frågan, även om vi i dag fick höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels Pippi Långsrrump-relaterade ”Sommarsången” i en mycket jazzig version. Nå, hur som helst: i texten talas det om bruna ben.

Ack, vore det den tiden på året!

Ritualer vid läggdags

23 februari 2017 20:41 | Barnkultur | Inga kommentarer

Alla vi som någon gång i livet har haft barn som vi med hjälp av sagoläsning och olika ritualer har försökt få att somna känner igen oss i Gunilla Hanssons bilderbok ”God natt har jag sagt” (En bok för alla, 2016, ursprungligen på Cikada, 1983).

Pappa läser godnattsaga för lille Max och den aningen äldre Mia, och historien om tigern är så spännande, att han måste läsa den en gång till.

Men sen säger pappa, att nu måste de ta sig till sina sovhyddor, innan mörkret faller, och första biten genom djungeln får barnen rida på den gamla elefanten, det vill säga pappa. Därefter måste de simma över en flod full av krokodiler. På andra stranden smyger de för att inte väcka tigern. Väl inne i regnskogen måste de ha paraply, för det regnar ju där. Till slut är de ändå framme vid sovhyddorna, som är märkvärdigt lika en våningssäng. Nu måste pappa säga god natt också till nallarna, långa ormen, papegojan, hunden, kaninen och alla småråttorna.

Fast nu är det mörkt, och pappa säger god natt till sina barn.

Men vad är det som hörs? Har tigern vaknat? Mia klättrar ner till Max som bökar i sin hydda. Mia gör ett filttält som ska skydda dem. Fast där inne blir det så mörkt att Max blir rädd. Han vråltjuter så att hela tältet rasar.

Men det är inte tigern som kommer utan pappa. Och då somnar Max lugnt.

I sängen ovanför känner sig Mia ensam, så hon klättrar ner och lägger sig bredvid Max.

Då vaknar han igen och frågar: – Mia, vad sa tigern?

Och Mia svarar: – Tigern sa, god natt har jag sagt.

En trevlig berättelse om ett känt och kärt ämne, alltså.

Väl, möjligen lite för gulligt tecknad, men det är ju en smaksak.

Jo, jag var på bokrean i år också

22 februari 2017 22:29 | Barnkultur, Deckare, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Den som har varit hemma hos oss tycker nog, att vi har mer än nog av böcker – i alla rum finns det bokhyllor som svämmar över av böcker. Men hos mig är det en last att själv äga böcker, och eftersom även hustrun är en läsande människa, tar det här väl slut först när vi båda dör. Det kan ske fortare än man anar, under ett skred av böcker som bokstavligen begraver oss.

Som vanligt var jag på bokrean på Akademibokhandeln/Luneq. I år fick jag ihop en hel tantvagn full av böcker plus en extra kasse att bära. Det var inga slumpköp – jag hade noga gått igenom bokreakatalogen och prickat för de böcker jag ville köpa, och väl där fick jag låna en kundvagn – de känner mig – och hjälp att hitta böcker jag inte själv kunde hitta av ett par äldre damer som jobbar där och gärna hjälper en känd gammal bokälskare.

Jag fick faktiskt tag på allt jag hade tänkt köpa.

Tyngdpunkten i det här köpet ligger på nutida skönlitteratur och litterära klassiker.

Så jag köpte Lars AhlinsNoveller”, Susanna AlakoskisApril i anhörig-Sverige”, Lars AnderssonsDe våra”, Margaret AtwoodsMaddAddam”, Umberto EcosUpplaga noll”, Ian McEwansDomaren”, Peter HøegsEffekten av Susan”, Roy JacobsensDe osynliga”, Karl Ove KnausgårdsUt ur världen”, Arto PaasilinnasPå spaning efter farfar”, Agneta PleijelsSpådomen”, Philip RothsNemesis” och Stina StoorsBli som folk”.

Vårt klassikerbibliotek kompletterade jag med Nizami ‘AruzisFyra skrifter”, Charles Dickens‘ ”Historien om två städer”, George EliotsSilas Maner”, E M ForstersMaurice”, Hans FalladasPå livstid” och Niccolò MachiavellisFlorentinsk historia”.

Och så blev det tre böcker av lite olika slag i kategorin memoarer/biografier: Göran GreidersStäderna som minns Joe Hill”, Maja HagermansKäraste Herman” och Yvonne HirdmansMedan jag var ung”.

En enda deckare köpte jag, Michael ConnellysDet brinnande rummet”.

Till det stora musikbibliteket köpte jag Ingemar HahnesVåra käraste allsånger & örhängen” och så ”Evert Taube. 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube”.

Slutligen fyra barnböcker, avsedda för våra egna bokhyllor, alltså inte köpta till barnbarnen – men de kan ha glädje av dem vid besök: ”Elsa Beskows sagoskatt” plus, separat, hennes ”Hattstugan”, Barbro Lindgrens och Eva ErikssonsMax favoriter” och så Barbro LindgrensVi leker att vi är pippifåglar”.

Flera av de nämnda författarna har jag förstås läst tidigare, men jag slås av att jag i några fall också har träffat dem personligen. Göran Greider har jag inlett seminarier tillsammans med ett par gånger; jag har också en gång i världen engagerat honom att talar inför en socialdemokratisk partikongress. Roy Jacobsen har jag träffat under en norsk arbeiderpartikongress och haft ett långt och hjärtligt samtal med under en lunch arrangerad av dåvarande norske utrikesministern. Agneta Pleijel och jag plockades under vår gymnasietid ut för en stipendieresa till Norge, och vi hade sen brevkontakt under lång tid; vi har också träffats senare. Yvonne Hirdman har jag under min Ordfront-tid arrangerat ett möte med här i Uppsala.

Melodikrysset nummer 7 2017

18 februari 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

Den berikande mångfalden

8 februari 2017 0:36 | Barnkultur, Film, Musik, Politik | Inga kommentarer

Få skulle spontant komma på att jag inte är pursvensk. Jag är blond och blåögd. Jag talar och skriver en bättre svenska än många infödda. Jag känner mig hemma i svensk kultur, inte minst litteratur. Jag har arbetat som journalist och skrivit egna böcker. Jag fick faktiskt A i svenska i studentexamen.

Men så är det det där med mitt namn – det låter inte svenskt och är det inte heller.

Jag var sju år gammal när jag hösten 1944 tillsammans med mina föräldrar och två yngre bröder kom till Sverige i den stora flyktingvågen i slutet av andra världskriget.

Vi var in emot 30.000 människor som på det här sättet kom till Sverige. De flesta av oss integrerades ganska snart i det svenska samhället, kom också att bidra till dess tillväxt och utveckling.

Det betydde inte, att vi utplånade vår estniska identitet. Så länge jag bodde kvar hos mina föräldrar, till dess att jag hade tagit studentexamen, talade jag alltid estniska med mamma och pappa och sen, när jag hade kommit till Uppsala, växlade jag alltid språk (till estniska) när jag ringde dem.

När så småningom den baltiska frigörelsen från Sovjetunionen inleddes, gavs jag av mitt parti, Socialdemokraterna, i uppdrag att bevaka och på olika sätt stödja frigörelsen, och det kändes både självklart och hedersamt att få spela en sådan roll.

Det finns mycket mer att berätta om detta, men egentligen är det här ingången till en text om en alldeles nyutkommen skrift av den politiske redaktören på Upsala Nya Tidning Håkan Holmberg, ”Den farliga mångfalden”, utgiven av Arena idé och Frisinnade klubben med stöd av Karl Staafs fond för frisinnade ändamål. Frisinnade klubben är en reminiscens av det samarbete som under demokratiseringen av Sverige praktiserades av ledare som Karl Staaff och Hjalmar Branting, och den aktuella skriften har följaktligen två förord, skrivna av Ingvar Carlsson (S) respektive Bengt Westerberg (FP, numera L).

Ett presentationsmöte för den här boken hade förlagts till caféet på bottenvåningen till Stadsteatern, men det kom så mycket folk, att vi fick flytta en trappa upp, till caféet där. Lisa Pelling representerade det utgivande förlaget (som väl kan betecknas som oberoende socialdemokratiskt), presenterade inledarna och höll i det efterföljande samtalet, som i första hand fördes av tre vidtalade personer, utöver författaren den redan nämnde Bengt Westerberg och så professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet Li Bennich Björkman. De båda förstnämnda tog även muntligt upp temata som finns i den tryckta skriften, och Li Bennich Björkman tog bland annat upp den främlingsrädsla sverigedemokraterna piskar upp.

Jag har sedan läst hela den här skriften, som med hjälp av citat av utsagor från kända företrädare för det här partiet (plus en uppsaliensisk ledare med det mycket svenskklingande namnet Pavel Gamov) visar upp Sverigedemokraternas tankevärld, också att dessas fixering på muslimer mest har med deras mängd att göra – skulle det åter bli långt fler judar än det i dag är i Sverige, skulle det bli annat ljud i skällan.

I botten på Sverigedemokraternas världsbild finns något jag för min del skulle beteckna som en förryckt verklighetsbild.

Jag är verkligen inte mot att den språkliga mångfalden i världen bevaras, heller inte mot att de mer eller mindre nationella kultursfärer som har uppstått under historiens lopp får möjlighet att bevaras. Och även jag begriper att en ensidig övervältring av en mycket stor mängd flyktingar på bara ett par villiga länder skapar språk-, utbildnings-, arbetsmarknads- och andra integrationsproblem.

Men man måste samtidigt vara blind eller förryckt för att inte begripa, att det, varken i Sverige eller mitt gamla Estland eller Mellanöstern eller USA finns några rasmässigt rena människor, som har levt där sen urminnes tider och på sitt geografiska område förvaltat något slags unik nationell kultur. Tänk efter: Som Håkan Holmberg påpekar, är musiken till Astrid Lindgrens älskade ”Idas sommarvisa” skriven av Georg Riedel, så svensk, så svensk fastän han är en jude från Tjeckoslovakien, och själv vill jag tillägga, att den mest kända av illustratörerna till Astrid Lindgrens böcker, Ilon Wikland, kom hit som flykting från Estland – en del av motiven är till och med hämtade från hennes barndoms Haapsalu.

* * *

När bokpresentationen var klar, gick jag fram till inledarna och presenterade mig för Li Bennich Björkman: berättade att jag i Laboremus lärde känna hennes far, Bo Bennich Björkman, samt att jag själv är est och att jag vet att också hennes mor var estniska.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^