Melodikrysset nummer 34 2018

25 augusti 2018 14:56 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har under vissa perioder i mitt liv sett nästan alla sevärda filmer och tror nog att jag också har sinne för filmers kvalité. Så fort ”Semestersabotören” med och av Jaques Tati visades i Sverige såg jag den på bio, och senare har jag skaffat mig en box med Tatis samtliga filmer. Fast ”Quel temps fait-il a Paris au jour d’hui” förekommer i ”Semestersabotören”.

SFs jubileumsfilm ”1939” såg hustrun och jag i Stockholm 1989 – vi var inbjudna till premiärvisningen. Och även om den här filmen inte var något mästerverk, var den värd att se. Så visst minns jag filmens musikaliska ledmotiv, ”Min arm omkring din hals”, en riktig tryckare, i filmen framförd av Zenya Hamilton men i dag spelad av Nils Landgren på trombon.

I mina bokhyllor finns praktiskt taget allt skrivet av Astrid Lindgren och i filmhyllorna hittar man filmatiseringarna av hennes barnböcker, bland annat ”Emil i Lönneberga” från 1972. I filmversionerna finns sånger med text av Astrid Lindgren, ofta tonsatta av Georg Riedel, som jag för egen del har haft nöjet att lyssna på live på samlingen efter en gemensam väns begravning. Där spelade förstås Riedel inte sina tonsättningar av Lindgrens barnvisor, till exempel ”Lille katt” ur den nyss nämnda filmen. Men här efterlyste Eldeman något som katter har fyra stycken av (tassar), fast sen skulle svaret ologiskt nog anges i singularis = tass.

Som en övergång från djurvärlden till den mänskliga kan vi sen använda ”Vingar” av och med Eric Gadd.

Både CaisaStina Åkerström och hennes far, Fred Åkerström – den senare medverkade för övrigt i konsertlanseringen 1970 på Folkets Hus i Stockholm av min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp!” – hörde jag för inte så länge sen i det ”Sommar” Cornelis’ son Jack Vreeswijk gjorde i radions P1. I dag fick vi höra CaisaStina sjunga sin fars ”Oslo”, som ursprungligen fanns med på faderns LP från 1972, ”Två tungor”.

Alla Beatles’ skivor har jag likaledes i min skivsamling, så visst känner jag igen deras ”Come Together”, från 1969. Det gjordes mycket bra musik på 1960- och 1970-talen.

Två melodifestivallåtar förekom i dagens kryss.

Anna Bergendahl vann mellon 2010 med ”This Is My Life”, men trots att det gick halvhyggligt i European Song Contest, försvann hon sedan för lång tid. Vad jag förstår har den här sångerskan, som kom fram via Idol, inte alldeles lätt med den scenskräck hon också har.

Och egentligen är väl E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andersson och Danny Saucedo, snäppet bättre i sin mellolåt från 2009 ”Baby Goodbye”.

Max Fenders och ännu mer deras ”En som du” har jag inget förhållande till, så naturligtvis vet jag inte heller vad den nämnda låten har som förlaga. Men Google hjälper: Dess utländska förlaga har titeln ”Red Red Wine”, och det måste vi klara för att klara Eldemans färgfråga. Svaret är röd.

Frank Sinatra förekom även i dagens kryss, fast i dag tillsammans med dottern Nancy Sinatra. Det märkligaste med den här frågan var att efternamnet Sinatra skulle skrivas in på två olika ställen i krysset. De båda sinatrorna sjöng tillsammans in ”Something Stupid” 1967.

Nina Simone, som jag faktiskt uppskattar som sångerska, förekom också i krysset, i dag med ””My Baby Just Cares For Me” från 2009, ursprungligen från 1982.

Louis Armstrong slutligen har jag massor av skivor med. I dag spelades ”What a Wonderful World” från 1967, men själv började jag lyssna på honom långt tidigare, under min skoltid i Sundsvall. Jag har till och med övat dans till Armstrongs musik på den tiden då jag gick danskurs.

Tyvärr är mina ben inte längre i skick för dans.

Melodikrysset nummer 31 2018

4 augusti 2018 12:42 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Melodikrysset nummer 30 2018

28 juli 2018 23:14 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Teater, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Trots att jag var uppe jättelänge i går kväll för att komma i kapp med Sommar-recensionerna, gick jag som alltid på lördagsmorgnarna upp klockan sju för att innan det var dags för Melodikrysset ha hunnit ta mina morgonmediciner, sen raka mig, borsta tänderna och duscha och därefter äta frukost.

Det funkade, men sen tog det tid fastän krysset egentligen innehöll bara en svår fråga, den avslutande, om en amerikansk sjuttitalsgrupp vars namn jag inte mindes. Den här gruppen hette Sparks, och jag kom heller inte i håg låten som skulle leda oss till svaret, ”This Town Ain’t Big Enough For Both of Us”.

Men dess förinnan hade jag haft problem också med några andra frågor av den typ Anders Eldeman numera stoppar in i krysset, två saker som inte har med varann att göra som delar av samma fråga. Det är allmänt ett oskick, särskilt för dem som i likhet med mig ser dåligt och därför skriver fumligt – själv tappar jag av det här skälet ledtrådar och hinner inte anteckna allt Eldeman säger. I dag hände det också flera gånger att jag i min kladd angav fel ställen i krysset för svaren.

Den första av dem började med ”34an” (i original ”This Old House”), som i Sverige blev en jättesuccé i Per Myrbergs tappning – hans version låg på Svensktoppen i 39 veckor 1964-1965. Huset i sången benämns där kåk. Den hade Eldeman parat ihop med en instrumentalversion av ”The Nightingale Sang In Berkeley Square”, så svaret på den andra delen av dubbelfrågan blev näktergal.

Barnvisan vi hörde i en annan sådan fråga var ”Min hatt den har tre kanter” (i tyskt original från 1886 ”Mein Hut, der hat drei Ecken”), en sång som vi sjöng under min folkskoletid. Här hade den parats ihop med ”My Way”, en låt vi framför allt minns i Frank Sinatras insjungning, fast här hörde vi en instrumentalversion.

Det här krysset innehöll också mer normala dubbelfrågor.

”Our Last Summer” skrevs och sjöngs in av ABBA 1980. ”Mamma Mia!” kom redan 1973 och fanns sedan med i filmen med samma namn 2008, och där förekom även ”Our Last Summer”.

Bette Midler finns i min skivsamling, men i dag fick vi höra ”The Rose (1979) med Acker Bilk. Men jag fick googla för att få fram vem som skrev den här låten: Amanda McBoom.

Både Astrid Lindrens berättelser om Emil i Lönneberga och filmatiseringarna, till exempel ”Emil och griseknoen” från 1973, finns i mitt bibliotek respektive filmotek, och jag vet att Lindgren i filmerna ofta har blivit tonsatt av Georg Riedel. I dag fick vi höra ”Idas sommarvisa” med The Spacemen, men nog är den bättre i original. ”Du ska inte tro det blir sommar”, sjunger lilla Ida.

Fast det betyder inte att det inte också går att göra hörvärda nytolkningar. Ett exempel fick vi i dag, Christer Karlbergs nytolkning 2001 av Evert Taubes klassiker från 1938, ”Tango i Nizza”.

Därifrån kan steget synas långt till Ozzy Osbourne med ”Bark At the Moon” (1983), men den här sortens kontraster är ju en del av charmen med Melodikrysset.

Det här krysset startade med Celine Dion och ”My Heart Will Go On” ur ”Titanic” från 1997. Kan inte krysslösarna allt om den här filmn vid det här laget?

Likaså bör väl ”America” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” från 1957 vara välkänd bland krysslösarna.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få höra något med en av min ungdoms schlagersångerskor, Tory Bernhards. Tyskan Lale Andersen har jag tidigare skrivit om, men jag måste tillstå, att jag hade lite svårt att komma i håg både den tyska originaltiteln, ”Einmal sehen wir uns wieder”, och den svenska översättningen ”En gång ska vi åter mötas”, båda utgivna 1957.

Kvar då att redovisa är veckans melodifestivalare, Molly Sandéns bidrag 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast här skulle vi ange sångerskans namn i form av initialer: MS.

Och så en av busringningarna i Hassan – här ringde Fredrik Lindström SL och berättade att kompisar hade snott 56ans buss och gett den i present till honom.

Nu är klockan redan mycket, men jag har kvar att skriva om dagens ”Sommar”.

Melodikrysset nummer 29 2018

21 juli 2018 16:50 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 4 kommentarer

I går kväll såg Birgitta och jag i TV Ingmar Bergmans klassiker från 1957, ”Det sjunde inseglet”. Jag vet inte hur många gånger jag har sett om den sedan premiären, men det är en lysande film – läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film, där man söker på regissörens efternamn.

Därefter var jag uppe till ganska sent för att hinna få ut min recension av fredagens ”Sommar” på Google.

Och när jag till slut var klar och låste yttedörren för natten, såg jag att den stenlagda gången utanför var våt. I morse, när jag hämtade morgontidningarna, såg jag att det hade kommit ordentligt med regn under natten, något efterlängtat och livsnödvändigt för den trädgård vi allt sedan vi i slutet av 1960-talet köpte vårt sommarställe i Öregrund själva har anlagt – varje år i vår krafts dagar blev den allt mer av skapelse i ställe för vildmark.

Ja, vi är gamla nu, jag 81, och Birgitta kommer i kapp mig i september.

Fast åldern kan ju ha sina fördelar också, till exempel när man löser Melodikysset.

Är man i min ålder har man sett ”Bröderna Cartwright” (i original ”Bonanza”, 1959-1973).

Man har tillsammans med egna barn sett Magnus (Härenstam), Brasse (Brännström) och Eva (Remaeus) – det var hon som sjöng i dag – i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som sändes i TV 1973-1974.

Och under folkskoletiden på ömse sidor om 1950 fick vi med hjälp av sånghäftet ”Stamsånger” lära oss sjunga sådant saom fortfarande finns kvar i melodiminnet: ”I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar” är ett exempel.

Särskilt många nöjen stod inte till buds på den tiden. Men kanske fick man sjunga ”Barnatro” på bönhuset. Annars hörde man den, ofta, med Anna-Lisa Öst i radion, fast alla kallade henne Lapp-Lisa – ”Barnatro” hade hon gjort redan 1936, fast det var ju innan jag kom till Sverige. Öst var det ja, och det hade fått Eldeman att koppla ihop henne med ett annat väderstreck, syd. Det illustrerade han med hjälp av TV-serien ”Nord och Syd”.

Faktiskt var det egentligen ingenting i dagens kryss, som jag inte klarade för egen maskin.

Den enda lite knepiga frågan, för mig alltså, var vems låt Sven-Bertil Taube sjöng. Jo, den var ju hämtad ur TV4as ”Så mycket bättre” och skriven av hans parhäst där Miriam Bryant. Jag brukar inte se det här programmet, men jag är ju Telia-kund, och eftersom jag inte har något emot att Telia nu köper TV 4 av Bonniers, så kanske jag kommer att se mer av Telia-kanalernas program.

Evert Taube måste man ju, apropå sonen, också ha med något av i Melodikrysset. I dag fick vi höra ” länge skutan kan gå” fast i Roland Cedermarks tappning.

Simon & Garfunkel, den senare med förnamnet Art, har jag allt av i skivhyllorna. Men Thorleifs’ dansbandsversion av till exempel ”Mrs Robinson” fördärvade nöjet att få höra något av av den här gamla sångduon.

Märk att jag inte är ute efter att racka ner på allt som gillas av så kallade vanliga människor.

Det gick för all del inte särskilt lysande för Kikki Danielsson i Eurovision Song Contest 1985, men låten hon vann med i den svenska uttagningen, ”Bra vibrationer”, skriven av Ingela Pling Forsman och Lasse Holm, var inte alls så pjåkig.

Och visst var Thore Skogman trots bred och ofta väl utnyttjad musikalisk kapacitet en smula förbisedd som låtmakare? Han var en övertygad sosse, turnerade med Sten Andersson i 1968 års val och skrev till och med en egen kampanjsång, ”Härliga värld”, men mitt omdöme ovan grundas inte på det, och märk att hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967, den som skulle ge oss kryssordet ros, inte syftar på den socialdemokratiska partirosen.

För övrigt har också Sting, det vill säga Gordon Summer, en både bred och musikkunnig publik. Honom hörde vi i dag i ”Every Breath You Take”.

Men låtar jag gillar kan låta ganska olika. Jag är också mycket förtjust i ”I Kissed a Girl” med amerikanskan Katy Perry.

Sist kvar att redovisa är då svaret på den dubbla dubbelfrågan. Jeja Sundström och den nu döde Stefan Demert var när det begav sig även privat ett par, och de gjorde en rad av Stefans låtar, till exempel ”Anna Anaconda”, tillsammans på skiva. Några av de här låtarna, alltså skrivna av Stefan, är faktiskt mycket hörvärda.

Människor, även mycket begåvade sådana, måste ju dö, men varför hålls inte deras låtskatt levande och ständigt tillgänglig på skiva?

Ibland tror jag dagens unga inte har en aning om vad de går miste om.

Sommar i P1 med Åsa Wikforss

14 juli 2018 1:11 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

När jag lyssnade på ”Sommar” med Åsa Wikforss, fanns det bland hennes genomtänkta och väl formulerade åsikter om verkligheten och vårt sätt att tolka den ganska få slutsatser jag hade några invändningar mot. Det måste inte betyda att vi har identiska åsikter om allt – något sådant är inte ens önskvärt. Det är stort nog att hitta en annan människa som är rationell och sanningssökande. Också en reflekterande människa intar en hållning men är samtidigt beredd att justera sina slutsatser, om det kommer fram nya fakta och erfarenheter, som reviderar det man har kommit fram till.

I sitt sommarprogram berättade Wikforss, så småningom filosofie doktor och professor i filosofi, att det efter det att hon hade tagit studenten var långt ifrån givet, att hon skulle ägna sig åt just filosofi – hennes håg stod bland annat till att bli skådespelare och regissör; ännu tidigare var hon ganska duktig på att spela fotboll.

Men hennes eget tänkande blev allt mer logiskt och sanningssökande, även om det ju var vanligt att människor hade fixa idéer och övergav det kritiska förnuftet. Känslor tilläts blockera det kritiska förnuftet.

1982 började hon plugga filosofi.

Och upptäckte då att allt ändå inte går att förklara men att det i alla fall blir betydligt lättare om man har en kritisk grundhållning och upprätthåller den svenska bildningstraditionen.

Filosofistudierna för henne till Oxford, där hon träffar sin blivande man, och sedan flyttar de till New York, där livet öppnar sig i all sin bredd: De får två barn (i ett land där det inte finns samhällsdriven barnomsorg). Ändå är hennes skildring av tiden där myllrande vacker och mångsidig. Bland annat möter hon människor från jordens alla hörn, som klarar att leva tillsammans fastän de är olika.

Likväl drabbas även denna toleranta världsmetropol 2001 av den attack som vi benämner efter den dag då den inträffade, 11 september.

Senare händer fler oväntade, ja osannolika saker i USA, och jag kan ju sammanfatta dem med namnet på en nyvald president, Donald Trump.

Så hon och hennes familj flyttar till Sverige, där ju de värderingar hon har hålls i helgd. Döttrarna finner sig väl till rätta och blir samhällsengagerade och radikala. Men hon ser en komplikation även med den här flytten. Nu är det hennes man som har hamnat i en miljö, där han inte är rotad eller känner sig hemma.

Det här är en berättelse om Sverige och världen sådana de är i dag, och märkligt nog lyckas hon också illustrera sina erfarenheter med hjälp av musikvalet. Alltså spelar hon till exempel Aretha Franklin och amerikansk rapmusik när hon berättar om tiden i New York.

Bland det hon i övrigt spelar finns Håkan Hellströms låt om tro och tvivel – men märk att hon själv är uppvuxen i just Göteborg. Sen kommer John Lennon med ”Give Me Some Truth” och Olle Ljungström med ”Vem kan man lita på?”.

Och även den övriga musiken är präglad av god smak. Bland det hon spelar finns både Cecilia Bartoli med ”Voi che sapete”, ur MozartsFigaros bröllop” och Sofia Karlsson med Dan AnderssonsHemlängtan”. Sofia är dotter till min gamla arbetskamrat från socialdemokratiska partistyrelsen, Leif Karlsson, och jag har träffat henne hemma hos honom, har dessutom ett antal av hennes skivor med dedikation.

Till det här kommer att Åsa Wikforss citerar Tove JanssonsVem ska trösta Knyttet?”.

Melodikrysset nummer 25 2018

23 juni 2018 14:46 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I morse var jag uppe klockan 07.00, bland annat för att med tanke på Melodikrysset hinna kolla att datorn funkade. Det gjorde den, men bloggen har av okänd anledning blivit jättestor och skrivfältet nästan ohanterligt.

Jag föredrar upprepning och lugn och ro.

Själva Melodikrysset var inte hopplöst svårt, men visst innehöll krysset frågor som jag inte spontant klarade.

Jag har till exempel aldrig sett sjuttiotalsserien ”De fattiga och de rika”, men titeln (i original ”Rich Man, Poor Man”) antyder ju ett motsatsförhållande.

Gustav Mahler har vi faktiskt en hel box musik av, men eftersom jag inte är särskilt förtjust i hans musik, fick jag så småningom hjälp genom att ha varannan bokstav i efternamnet. Och födelse- och dödsåret, som Anders Eldeman nämnde, 1860 och 1911, bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Och som vanligt blev jag förbannad, när Eldeman åter gjorde en dubbelfråga av två som inte har något naturligt samband med varann. På ”I Eksjö stad på Ränneslätt” med text av Albert Engström – Eksjö definierades som småländsk tätort, följde svaret på frågan ”Vad efterfrågades?”, nämligen is. Vi fick nämligen höra Povel Ramels 1964 lanserade ”Varför är där ingen is till punschen?”, som ju också handlar om fattiga och rika.

Ett motsatspar fanns också i disneyfilmen från 1991, ”Skönheten och odjuret” (”Beauty and the Beast”). I dag fick vi höra den med Sofia Källgren.

Laura Ingalls Wilders läsvärda bokserie har jag läst och har i bokhyllan, och jag har också sett TV-serien från 1974-1983, i Sverige ”Lilla huset på prärien” och visad i svensk TV från 1979. Varför har de här klassiska barnböckerna, i original utgivna 1932-1971, försvunnit ur bokhandelssortimentet?

Därmed är vi inne på film, och visst har jag sett ”Zorba the Greek” med ”Zorbas dans”, visad i Sverige 1965. Jag startade här med att redovisa den engelska filmtiteln, av vilken det ju framgår, att Zorba var grek.

Linda Bengtzing har aldrig hört till mina personliga favoriter, men tillsammans med Markoolio gjorde hon 2007 en schlagerparodi, ”Värsta låten”, som hade sina poänger men inte kom med i Melodifestivalen.

Sven Ingvars är ett dansband, som faktiskt gjorde många låtar med schlagerkvalitet. Ett exempel är ”Säg inte nej, säg kanske (kanske, kanske)”. Varför vi i dag fick höra den med The Steelmen undandrar sig mitt förstånd, men Eldeman behövde väl en version utan text.

Också Ted Gärdestad har jag alltid gillat, och här hjälpte det inte att ”Jag vill ha en egen måne” framfördes i en instrumental version.

Veronica Maggio har gjort en hel del hörbart, och hennes ”Hela huset” från 2013 blir inte sämre av Håkan Hellströms medverkan.

Och Beatles har jag allt av på skiva. Och eftersom ”Yellow Submarine” från 1976 spelades, klarar jag också att den skrevs av John Lennon och att talpartiet framfördes av Ringo Starr.

Vi hörde slutligen Ulla Sallert sjunga ”Älskliga blommor små”, skriven av Evert Taube.

Älskliga blommor små

Text och musik: Evert Taube, 1925 (publicerad i ”Bröllopsballader och rosenrim”)

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring.
Myrorna hela dan
springa flitigt där omkring.

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

Ekorr’n på vårt staket
putsar nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.

Vår lilla gårsdsfontän
strör nu pärlor på grenar och på blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

Skrattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!
Sov jag, nej inte alls,
var är ekorrn som du skrämt?
Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.

Aj! nu blev fönstret stängt
och gardinen den sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt,
ack, vad har jag arme gjort!
Dörren den går! – Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis,
nu sova änglarna.
Jag är uti paradis!

CD 6 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS) innehåller bland annat ”Älskliga blommor små” från 1937 (Columbia DS 1015):

”Älskliga blommor små” hittar du också i en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Våt början på midsommar

23 juni 2018 1:27 | Barnkultur, Citat, Film, Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

I Tove Janssons underbara ”Farlig midsommar” går Mumintrollet, Snorkfröken och Filifjonkan sju varv runt sig själva medan de brummar och stampar i marken och går sedan baklänges mot en brunn för att få se vem de ska gifta sig med. Som jag minns det – jag har inte boken här i Öregrund – säger Snorkfröken dess förinnan, eftersom den här riten måste genomföras under tystnad: Och hur får man upp honom?

Själv har jag i dag inte ens gått ner till Hembygdsgården för att se på dansen kring midsommarstången – mer skulle jag inte orka – men jag har förstås haft på mig den nya, fina marimekkoskjortan jag fick av hustrun på 81-årsdagen. Dessutom regnade det tidigare i dag. Fast regnet behövdes faktiskt. Under den lånvariga torkan har trädgården längtat efter vatten.

Birgitta och jag har varit inne, och jag har stått för midsommarmaten.

Det blev en klassisk midsommarslunch: fyra sorters sill plus ansjovisfiléer från Abba och till det kokt färskpotatis, klippt dill och gräslök plus gräddfil. Till det här drack vi alkoholfri Carlsberg.

Till middag serverade jag skivad prosciuttoskinka, pain riche och en stor skål med färska, rensade och sköljda rädisor. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Senare under kvällen blev det stora och söta skånska jordgubbar med sockerfri glass.

Därefter blev det TV.

Jag har tidigare sett Ingmar Bergmans filmatisering av Per Anders FogelströmsSommaren med Monika” med Lars Ekborg och Harriet Andersson i huvudrollerna – recension finns ovan under Kulturspegeln, Film – och både jag och Birgitta läste boken som följetong i gamla Folket i Bild.

Fogelström var, liksom jag själv, vänstersocialdemokrat, och eftersom han under lång tid var andreredaktör för Folket i Bild, gillade han min omgörning av Aktuellt i politiken (s)
till en mix av politisk tidskrift och familjetidning à la FiB. Så jag fick, givetvis mot betalning, rätt att i nummer 7-9 1971 publicera hans ”Hattmakarens dotter” som följetong, och mer blev det i nummer 20 1977-7 1978: ”Läraren i Maria skola” plus ”De starka och de svaga”.

Dagens AiP är åter något helt annat, en politisk nyhetstidning.

Melodikrysset nummer 21 2018

26 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

Melodikrysset nummer 20 2018

19 maj 2018 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Ett svenskt-amerikanskt samarbete

15 maj 2018 23:26 | Barnkultur | Inga kommentarer

Den från det svenska Finland bördiga barnboksillustratören Olof Landström är bland annat känd som illustratör till Beppe Wolgers fantastiska ”En kos dagbok”, också för sina bilder till en rad böcker av Barbro Lindgren, Ulf Stark samt Tomas och Juja Wieslander. Tillsammans med sin hustru, Lena Landström, har han skapat barnböckerna om Bu och Bä.

2004 gav Rabén & Sjögren på svenska ut det amerikanska paret Barbara Bottners och Gerald Krugliks barnbok ”Wallace’s Lists”. Det amerikanska textoriginalet illustrerades liksom Lena Landströms svenska översättning ”Lennarts listor” (Rabén & Sjögren, 2004), av Olof Landström, så den här boken var redan från början ett atlantöverskridande projekt.

Nu, 2018, har den återutgivits av En bok för alla.

Bokens Lennart är visserligen en liten mus men i viktiga avseenden väldigt lik en del människobarn. För att få kontroll över allt i sin tillvaro upprättar han listor över praktiskt taget allt i tillvaron, önskat så väl som oönskat.

Hans liv styrs helt av de här listorna, och när han får en ny kompis, Albert, är hans eget liv så uppstyrt att där inte finns plats för det den nya kompisen föreslår, till exempel att spela musik eller måla änder. Men tvättat blir det ju förstås, eftersom tvättmaskinen finns ned på dagens lista.

Ändra sig vill Lennart inte. Inte heller tycker han om äventyr.

Till slut låter han sig ändå övertalas att göra en flygresa som kan bli äventyrlig, och då kan han inte sova och försover sig. En besviken lapp från Albert, som har försökt hämta honom, får honom att, trots att han är rädd, åka ut till flygplatsen, och eftersom det har varit ruskigt väder hela natten, visar det sig att planet ändå inte har gått. Till slut hittar han sin kompis – någon flygresa blir det inte, men de har kul på bagagerullbandet.

En utflykt blir det ändå, överst upp i en skyskrapa.

Och till slut är de hemma hos Lennart igen, och Lennart vill bjuda Albert på löksoppa.

När Lennart inte hittar tre lökar, som han anser att man behöver, håller det på att bli kris igen.

Men nu har Lennart lärt sig, att det går bra också om man tager det man haver. För också två lökar kan tillredas till en god och varm löksoppa.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^