När mamman växte i anden och blev stark

2 mars 2018 18:25 | Barnkultur | Inga kommentarer

När jag 2017 i ett bokpaket från En bok för alla får ”Den andra mamman” med text och bilder av Viveka Sjögren och som vanligt kollar när och på vilket förlag boken först gavs ut, ser jag, att den kom 2007 på Kabusa förlag.

Kabusa var ett litet förlag med ambitiös utgivning, och att jag skriver i imperfektum beror på att jag har läst att förlaget dess värre har gått i konkurs.

”Den andra mamman” är en till både form och innehåll udda barnbok, en karaktäristik som inte är menad som kritik. Redan de agerande i den här historien är intressanta som exempel på det utanförskap som präglar livet för en ganska stor andel av dem som i dag bor i Sverige. Varifrån familjen i den här historien – en mamma och två barn – kommer får vi inte veta, men mammans huckle och ovilja att försöka tala bristfällig svenska markerar tydligt deras utanförskap.

Döttrarna klarar sig bättre i sin nya svenska omgivning; de går i skolan. Ändå uppstår det kommunikationsproblem, när skolan ska ha utflykt till havet, till en badstrand. Varken mamman eller hennes flickor har någonsin varit på en badstrand, och ingen av dem vet egentligen hur man tar sig till den här stranden, dit också mamman vill följa med. Så lite på gehör hittar de en busslinje som kanske går åt rätt håll. Mamman skickar fram äldsta flickan för att fråga chauffören, och hon frågar då om bussen går till havet, håller också fast vid ändamålet när chauffören testar olika tänkbara mål.

Nå, det verkar lösa sig – lillasyster Nina får plötsligt syn på havet, och de kliver av.

På vägen mot havet korsar de en hage med en väldig tjur som går där på bete. Barnen flyr för sitt liv, men av mamman har det plötsligt blivit en djärv tjurfäktare som möter tjuren med en färggrann sjal.

Sen följer de en stig ner till stranden, en väldig och folktom strand med ett ännu väldigare hav att skåda ut över. Ingen annan syns till, men de stannar hela dagen där på den fantastiska stranden.

När de kommer upp på vägen och hittar en busshållplats, hoppas de först att det ska komma en buss, men det gör det inte. De hittar en bortkastad eller tappad busstidtabell men kan inte tolka den. Och till slut tar mamman åter ner dem på stranden.

På stranden bygger mamman ett sovtält och tänder en eld. Nina är trött och vill höra en saga. Då tar mamman fram den hittade busstidtabellen och låtsas läsa en saga, en om en liten flicka som älskade att flyga med drakar.

Nästa morgon då det har börjat blåsa lite, gör mamma en drake av en sjal och får den att flyga!

Och när de sen får syn på en kvinna som promenerar med sin hund, firar mammans nyvunna mod och självkänsla en triumf: Hon skickar inte äldsta dottern utan går själv till den strandpromenerande kvinnan för att fråga om vägen.

En spökhistoria

2 mars 2018 16:29 | Barnkultur | Inga kommentarer

Då och då hittar man en barnboksförfattare som man tidigare inte har läst men som är värd att hitta nya läsare eller kanske snarare nya åhörare. Jacques Duquennoy är ett exempel, och den bok jag nu har läst heter ”Spökoperationen”, En bok för alla, 2017 (översättning Annika Lundeberg och Birgitta Fransson, Bonnier Carlsen, 2004, i franskt original ”Opération Fantôme”, 1998).

Det här är en mycket rolig historia, inte alls hemsk, och den går utmärkt väl att läsa för ganska små förskolebarn.

Många av de åkommor och olyckor spöket Henri råkar ut för är väl kända för de unga åhörarna och deras jämnåriga kamrater, och alltsammans tacklas med en stor portion humor. Vårt spöke får först mässlingen, sen gulsot, och så får han en gren i huvudet och bryter strax därefter armen.

Men sen händer något som är mycket ovanligt bland spöken: Han somnar mitt i natten, och hans spökkompisar kan inte väcka honom. Så de tar honom till spöksjukhuset och han undersöks där av spökdoktorn Bobo.

Och där blir Henri opererad av Bobo, men lugn – det ser inte ett dugg farligt ut. Mycket mer intressant än Henris öppnade mage är det som doktor Bobo hittar där. Han fiskar upp en väckarklocka utan visare och letar sen upp de försvunna visarna nere i magen och sätter tillbaka dem på klockan. Klockan ska vara där – det är den som reglerar Henris dygnsrytm.

Henris mage sys ihop, och efter en stund kommer beviset på att operationen har lyckats: Väckarklockan ringer, och Henri vaknar pigg och glad.

Fast sen visar det sig att den där klockan ibland ringer vid helt olämpliga tillfällen.

Vad ska man ha en potta till?

2 mars 2018 13:39 | Barnkultur | Inga kommentarer

Catarina Kruusval är en barnboksförfattare – hon gör både bild och text – som jag också tidigare har läst och skrivit uppskattande om. Till de böcker jag har berömt hör ”Lilla Tulla vill inte” – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En bok för alla har nu (2017) gett ut en ny upplaga av ”Lilla Tulla får en potta” (ursprungligen utgiven 2001 av Eriksson & Lindgren). Det är en härlig bilderbok för de allra yngsta, de som just håller på att tränas i att använda potta i stället för att kissa och bajsa i blöjan.

Nu är ju barn ofta ganska vanebundna. Så när Tullas mamma visar dottern den fina nya potta hon har köpt och berättar vad den ska användas till, blir svaret ”Tulla behöver blöja!”. Och så prövar hon ett antal alternativa användningsområden för den: pall, torn, dockhus. Hon sätter också pottan på huvudet och säger ”Tullas fina hatt”.

Men mamma är listig: köper en liten leksakspotta åt Tullas docka. Och nu blir Tulla intresserad. När dockan nu sitter på sin lilla potta, vill ju Tulla göra likadant. Och sen sitter de där på var sin potta, och det går bra, säger lilla Tulla till sin mamma.

Häxor behöver kanske ändå inte vara så dumma

28 februari 2018 19:29 | Barnkultur | Inga kommentarer

Pija Lindenbaum är en av de mer uppmärksammade barnbokskaparna från de senaste årtiondena. Jag har själv med stor uppskattning recenserat några av dem – se under Kulturspegeln, Barnkultur. Utöver hennes egna böcker, där hon står för både text och bild, vill jag nämna att hon också har illustrerat berättelser av Astrid Lindgren och Ulf Nilsson.

När hon i ”Glossas café” (En bok för alla, 2017, i original 1998 på Alfabeta) skapar något som närmast måste kallas för klassisk saga, liknar resultatet ändå inte de historier man brukar hitta där. Jo, det börjar i klassisk stil: Glossa som bor på bergets topp är en klassisk häxa, och hennes dotter Greta är på väg att bli likadan.

De har tänkt bli snälla, men de sitter fast i sina häxkonster, även när de egentligen vill väl, tar deras häxnatur över.

De gör om sitt häxhus till café, egentligen inte för att lura intet ont anande gäster – men de gamla takterna sitter i, och de besökare som kommer råkar dess värre illa ut. Räven får sin svans i pannan i stället för där bak, och den stackars brevbäraren förvandlas till något i sparvstorlek.

Undra på att så småningom ingen längre vågade gå på Tant Glossas café.

Det här blir förstås trist i längden för häxorna, så lilla Greta läser på om trolldomskonst, mal regndroppar och rosenblad i mandelkvarnen och åstadkommer en dekokt som hon i pulverform strör på sin häxmamma. Med en lämplig trollformel får hon mamma häxan att bli snäll resten av livet.

Och eftersom mamma Glossa då blir snäll, går hon med på att därefter utsätta Greta för samma behandling.

Det här leder till att de förvandlar dem de har förtrollat till det de ursprungligen var.

Utom brevbäraren, som föredrar sitt nya liv som brevduva.

Nu blev Glossas och Gretas hus ett mål för hjälpsökande allt ifrån Småland till Kina. Och säkert kom det några från sundsvallstrakten också, ett område jag har gemensamt med Pija Lindenbaum.

När barnen ideligen försvinner, måste man ju kunna räkna!

27 februari 2018 18:25 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jag skrev här om dan om en lysande barnbok med text av Ulf Nilsson och bild av Emma Adbåge.

Och nu ska jag skriva om en bilderbok i lite mindre format med text av samme Ulf Nilsson, ”Tio små förskolebarn” (En bok för alla, 2017, i original en del av ”Stora boken om ABC”, Bonnier Carlsen 2012). Men illustratören heter i det här fallet Lisen Adbåge. Förklaringen är att det finns två systrar – tvillingsystrar – Adbåge, som båda arbetar med bilderböcker, egna och andras.

De agerande i den här historien är tio små barn och så deras två förskollärare på förskolan Solkatten.

Gradvis får vi lära oss vad alla barnen heter, men det är inte det som är poängen med den här boken. Namnen nämns när några barn är försvunna, när några är trötta och behöver sova och så vidare, men det viktigaste med det här är att lära sig räkna: Är alla med nu? Fattas det någon?

Det här händer under en alldeles vanlig utflykt, där det inte händer något mer dramatiskt än att lilla Lilja kissar på sig. Men det går att fixa. Lärarna har ombytesplagg med sig.

Så många somnar att lärarna beslutar sig för att ta bussen tillbaka till dagiset. Då vaknar Alison som var först med att somna:

– Ska vi aldrig gå ut nån gång?

En gris som överlever julen!

26 februari 2018 22:46 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jag har i åratal med uppskattning läst Ulf Nilssons barnböcker, och bland julklapparna den senaste julen fanns hans, av Emma Adbåge illustrerade ”Tjoho, nu är det jul!” (Rabén & Sjögren, 2017). Den är indelad i 24 kapitel, sålunda lämplig att läsa ett kort kapitel per dag från första december till och med julafton. Så köp den gärna redan nu, men spar läsningen till årets december.

Huvudperson i den här berättelsen är en gris som heter Ruffe, och Ruffe har just lyckats rymma från slakteribilen. Grisar blir ofta vänner med människobarn och kan leva ett gott liv ända till dess att de har götts för att sen kunna slaktas, och när det sen plötsligt är deras tur att bli skinka och sidfläsk är det redan för sent att göra något åt den saken. Ruffe hade ändå fått en föraning – en gammal gris hade sagt: ”Nu är den hemska. hemska julen här”, och då gällde det att rymma och fly för livet.

Men hur skulle man nu överleva? Ett besök i ett potatisland med god potatis ändar genast i att Ruffe jagas av en arg bonde med både hund och gevär. Och första dagen i frihet ändar i en natt under en gran i skogen.

När han vaknar igen, har han fått sällskap av en katt, som visar sig ha blivit kvarlämnad av en familj när de åkte hem igen efter vistelse i sommarstugan – nu är katten alltså hemlös, så Ruffe föreslår att de ska försöka hitta något ställe att bo i. Katten har hört att den kallas Kss-kss, och hon känner också till ett öde hus ute i skogen. Dit tar sig Ruffe med katten på ryggen. På vägen dit upptäcker Ruffe att kattens nattliga utflykter har att göra med att hon jagar sorkar och möss – själv har han fått nöja sig med ätbara rötter.

Till slut hittar de i alla fall det tomma hus katten tidigare har sett, och Ruffe lyckas med sin tunga kropp få dörren att gå upp. Här kan de fira jul, tycker Kss-kss, vilket Ruffe tycker låter hemskt.

Ute hittar Ruffe ett halvt igenvuxet potatisland och kan äta sig mer än mätt, men har problem med att Kss-kss ständigt jagar levande föda, till och med flugor.

På natten skräms de av två små spöken, men de visar sig vara möss. Mössen rymmer men hittas i en byrålåda av Kss-kss, som förstås vill äta upp dem. Men mössen kan tala och vädjar om att få leva och får då Ruffe som bundsförvant. När mössen, som heter Andersson och Pettersson, hittar en burk tonfisk åt Kss-kss, nöjer han sig med det, och mössen infogas i den märkliga samexistens som börjar uppstå i ödestugan – husets ägare, Lundström, kan mössen berätta, har lagts in på sjukhus och är sannolikt död.

Så när Ruffe efter att första natten ha sovit på golvet får ont i ryggen, tipsar mössen honom om att det bakom ett draperi finns en säng han kan sova i – Kss-kss sover i fåtöljen som står bredvid.

Där hittar de ett par böcker, den ena en barnbok där det bara fanns två sidor kvar – de andra hade kanske fallit offer för något läshungrigt barn. Nu var inte Ruffe så hemskt van vid läsning, så handlingen blev därefter: ”Det var en gång en igelkott” blev i hans version ”Det var en gång en snigelkorv”, vad nu det kunde vara. Och ”Hon bodde i ett hus” blev i stället ”Hon bodde i en hund”. Blev hon alltså uppäten?

Till det här kom problemet med maten. Den potatis Lundström hade satt i potatislandet var redan slut. Men mössen visste att Lundström brukade åka in till stan och handla. Så Ruffe klädde sig i Lundströms kläder, åtföljd av katten och med de två mössen i hatten. Med sig hade de också leksaksinstrument som de hade hittat på vinden. Inne i stan ställde de sig sen och spelade , Ruffe flöjt, Kss-kss trumma och mössen ett litet leksakspiano. De jamade och pep, sjöng också något som kunde tänkas vara ”Stilla natt”. Och julvänliga människor stannade till och lyssnade, sken upp och började lägga pengar i Ruffes hatt. Den blev till slut full av slantar och en hel femtilapp. 347 kronor hade de fått ihop när de slutade.

Ruffe kunde gå in i en affär och handla: julost, potatis, morötter, sill, bröd, nötter.

Fast den ensamma utflykt Ruffe gör in till stan nästa dag blir inte riktigt lika kul. Han ser både en farbror som köper och äter en marsipangris och stöter också på riktig skinka. Den här gången köper han bara en tidning. Men han är ju inte så duktig på att läsa. Vad handlar det här om egentligen? Ett par ord kan han i alla fall tyda, korta sådana som ”väg” och ”jul”.

Riktigt allt ska jag väl inte berätta – ni kan ju själva läsa hur våra vänner lyckas laga huset och dess tak, målar om också. Det funkar, även om de är långt ifrån lika i alla avseenden, till exempel med ganska olika natt- och matvanor. Men ibland längtar Ruffe efter någon som är lite mer av hans eget slag.

Och en natt händer det något. De röda vinteräpplena på Lundströms äppelträd har de tänkt spara till jul, men vinteräppelträdet plundras av en spöklik gestalt. Ruffe är beredd att försvara deras juläpplen, men hejdar sig när han ser att den som äter äpplena också är en gris, dock inte av hans sort utan en vildsvinshona och en mycket vacker sådan. Och så får han fram en kärleksförklaring, passande i alla fall för grisar:

– Du är VACKER! Nöff.

Och hon rodnar.

Sen går det som det i sådana fall också går till hos oss människor. I herr Ruffes säng sover det den här natten också en fru Vilda.

Så nu måste Vilda fråga Ruffe om han tycker om ungar. Hon har nämligen ett antal sådana, och några av dem har i sin tur hunnit få egna ungar. ”Du kan få vara pappa.” Det hade Ruffe inget mot, så plötsligt fanns det ett par tiotal vildsvin i olika åldrar att också härbärgera i huset i skogen. Som tur är hittar de en väg upp på vinden, där det finns plats för alla unggrisarna. Men vad ska de äta? Utom då de allra yngsta griskultingarna, som diar.

De inte alltid så logiska mössen berättar dock till slut att Lundström har ett jätteförråd av makaroner. som kan kokas och bli mat – vildsvinen äter dock makaronerna torra. Fast då har mössen redan stillat sin egen hunger genom att gnaga i sig resten av boken om snigelkorven.

Och smågrisarna gör det andra små gärna gör: leker sjukhus och operation.

Julen ser ut att vara räddad, när Ruffe upptäcker att det som har prasslat i sängen är pengar, gömda i madrassen: 12.750 kronor visar det sig när Ruffe räknar. Dem har Lundström skriftligt testamenterat till sina möss, så att de kan bo kvar. Men kommer myndigheterna att bry sig om ett sådant testamente? Kommunens tjänstemän har varit fram till husets staket och där satt upp ett anslag om att en väg ska dras rakt igenom Lundströms tomt.

Och innan de hinner hitta på något motdrag, är förödelsen redan i gång. En Caterpillar gör kaffeved av Lundströms gamla dass. Men när det kommer en Caterpillar till, kommer en hel armé av små vita spöken, ledd av två också ganska små – ska vi gissa på att de heter Andersson och Pettersson? Röjninsgubbarna ger sig inte så lätt, men när de ger sig på de små spökena, blir de anfallna av en ursinnigt rivande katt och måste, åtminstone tillfälligt, dra sig tillbaka.

På natten snöar det våldsamt, och hus och tomt täcks av djup snö, så djup att djuren i Lundströms stuga blir insnöade och måste gräva sig ut. Smågrisarnas mamma gräver gångar och tunnlar, och de själva gör en snögris med morot i munnen.

Men Ruffe är förstås fortsatt orolig: Kommunens gubbar kommer säkert tillbaka. Han hör vägmaskinernas buller långt borta.

Fast han behöver nog inte vara orolig. Vilda berättade att hon hade placerat markeringarna för den nya vägen i en vid båge runt huset, och nu följde vägarbetarna hennes falska anvisningar.

Inne i huset värmdes ugnen för pepparkaksbak. Alla bakade kakor av hjärtans lust, men det blev varken pepparkaksgrisar eller pepparkakskatter utan i stället pepparkaksostar, pepparkaksblommor och pepparkakspotatisar. Anderssobn och Pettersson blev så mätta att de inte kunde bo kvar i sitt mushål, så de fick i gåva av de andra ett pepparkakshus att bo i i ställrt. Och där födde Pettersson dan före julafton deras första unge.

Och tur var väl det, så julaftonen som vanligt kunde ses som någon annans födelsedag. Men även om det inte kom några vise män, öppnade Vilma dörren till stallet, och in i värmen steg då rådjur, grävlingar, harar, ekorrar och fasaner.

Sista kapitlet, julaftonskapitlet, är helt underbart. Ruffe pulsar i väg till ett åtminstone så här års tomt hus med trädgård och plockar där en säck full av röda goda vinteräpplen. På hemvägen skaffar han också julgran. Granen fick julgransfot och kläddes sen av smågrisarna med Lundströms gamla julgransprydnader. Mössen klättrade upp i toppen och satte dit stjärnan. Och alla fick paket – i dem kunde det ligga ett par spikar eller rent av ingenting, men det var ju den vänliga gesten som räknades den här kvällen. Fast alla får ju röda äpplen av Ruffe, och så har Ruffe gömt undan en chokladask där innehållet räcker åt alla. Också djuren där ute bjuds in för att fira jul. Vilda bjuder på kokt potatis.

”Den snälla julen brummade i hela kroppen”, slutar det här julevangeliet.

Det enda jag själv vill tillägga är att Emma Adbåges illustrationer till Ulf Nilssons fantastiska julsaga är helt kongeniala. Tack båda två!

Flykten från Estland

13 februari 2018 17:08 | Barnkultur, Politik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Enn Kokk, tisdagen den 13 februari 2018 klockan 13.00
Pharmasciaveteranerna, Uppsala

Ett par ord allra först om mig själv.

Jag heter alltså Enn Kokk, och Kokk låter ju inte så osvenskt även om det i mitt fall stavas med tre K. Men jag kommer från Estland, och där finns kokk som lånord och betyder samma sak som här. Förnamnet Enn är lite värre. Jag frågade en gång ett barnbarn, en dotterson, när han var liten, vad morfar heter, och efter lite betänketid svarade han Ett. I Estland är Enn inte något ovanligt mansnamn, och eftersom det finns också i varianterna Enno, Henn och Henno, kan det möjligen vara en kortform av Henrik/tyska Heinrich.

Jag fyllde 80 förra året och har levt större delen av mitt liv här i Sverige, men jag är född i Estland, 1937, och talar och förstår fortfarande estniska, fastän jag bara var sex när familjen 1944 flydde från Estland till Finland, sju när vi sen fortsatte till Sverige.

Under andra världskriget, med tyngdpunkt på åren vid krigets slut, kom det in emot 30.000 estniska flyktingar till Sverige. Många kom hit till upplandskusten, till exempel till Öregrund där jag och min hustru sedan årtionden tillbaka har vårt sommarställe. En del av de här flyktingarna fortsatte till länder som Canada, USA och Australien, men flertalet blev kvar: fick också nya barn i äktenskap med andra ester eller med svenskar. Sammantaget är esterna den första riktigt stora flyktinggruppen här i landet.

Under perioden mellan första och andra världskriget var Estland liksom grannländerna Lettland och Litauen självständiga republiker. De många svenskar som har besökt det nu åter självständiga Estland har säkert noterat, att det både i Tallinn och i områdena i öster – från Kohtla Järve till Narva – finns en stor rysk befolkning. Men den är en effekt av den sovjetiska ockupation som ledde till att Estland liksom grannländerna tvångsvis införlivades i Sovjetunionen. Under mellankrigstiden fanns det en ganska liten rysk minoritet i Estland, liksom det sedan gammalt fanns estlandssvenskar på kusten och öarna i västra Estland.

Esterna talar, liksom grannarna norr om Finska viken, ett finskt-ugriskt språk, alls inte släkt med ryskan.

Det fanns alltså inga språkliga eller kulturella skäl till det som blev följden av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939, den där Nazityskland tillät Sovjetunionen att ockupera och införliva Estland med unionen. Det började med att Estland tvingades upplåta militärbaser åt Sovjetunionen. Men Sovjetunionen nöjde sig förstås inte med det. Det så kallade val och den parlamentariska process som användes för att legitimera Estlands tvångsanslutning till Sovjetunionen var en grov parodi på demokrati. En helt överväldigande majoritet av esterna ville varken ha kommunism eller bli sovjetmedborgare. Men kandidater som gick emot en sovjetanslutning hindrades ställa upp. Och de som inte gick och röstade uppsöktes hemma med valurna och allt – ”Ni hade visst inte möjlighet att rösta” hette det då. Fast min envisa gamla farmor vägrade att rösta även då.

Visst fanns det några som bejakade det här; några av dem ställde också upp som redskap för den nya regimen. På samma sätt vore det att blunda för verkligheten att förneka, att det också i Estland fanns människor som välkomnade tyskarna inte bara som befriare från sovjetväldet utan också av ideologiska skäl. Som bekant bröts samförståndet mellan Sovjetunionen och Nazityskland, och tyskarna ockuperade nu Baltikum.

Men det helt överväldigande antalet ester ville varken ha kommunism eller nazism. Många av dem flydde undan krigets kaos och främmande välde, och flyktingströmmen blev av naturliga skäl särskilt stark fram mot krigsslutet, när man såg att risken fanns att Estland, nu kanske bestående, skulle förlora sin självständighet och åter införlivas med Sovjetunionen.

När tyskarna invaderade Estland, mobiliserade Sovjetunionen de estniska männen, som ju nu var sovjetmedborgare. Min pappa var en av dem, men liksom så många andra ester ville han inte slåss i Röda armén, verkligen inte för att han sympatiserade med Nazityskland utan för att han betraktade Röda armén som den ockupationsarmé den var och sovjetkommunismen som något förhatligt och djupt främmande. Så han och en ingift morbror höll sig, liksom stora skaror av andra inkallade, undan, i deras fall på vår farstuvind, dit mamma smög upp med mat och tömde pottan. Jag minns fortfarande hur pappa en natt smög sig ner till oss i rummet där vi sov och hur det bestående och skakande intrycket av det här var att pappa inte riktigt kunde stå på benen. Men han var inte berusad. Det här berodde på att han under lång tid gömde sig på en farstuvind där det var så lågt i tak, att han inte ens kunde sitta upprätt.

Mamma förhördes av företrädare för Röda armén, som förstås undrade, vart pappa, som hade blivit inkallad, hade tagit vägen. Hon hävdade, vit i ansiktet – jag satt bredvid henne – att pappa hade gett sig i väg till mobiliseringsplatsen och då också, vilket krävdes, hade medfört familjens radio. Den ryska ockupationsmakten gjorde allt för att bryta kontakten med informationen från omvärlden.

Ryssarna retirerade tillbaka mot Leningrad, och sen kom en period av tysk ockupation. Esterna var efter sin historiska erfarenhet av de grymma tyska godsägarna ganska tyskfientliga, men efter den kommunistiska sovjetmaktens grymheter fanns det de som nu hoppades på något bättre. Men tyskarna var egentligen bara intresserade av att utvidga sitt eget Lebensraum.

När sen Röda armén åter avancerade i riktning mot den estniska gränsen och det samtidigt gick rykten om att tyskarna ville värva ester till sin armé, gjorde min familj som så många andra. En februarinatt 1944 gav vi oss i väg i pappas båt – pappa var kustbonde och fiskare – tvärs över Finska viken. Vi bodde i en liten by som heter Juminda på den estniska nordkusten, och vårt mål var närmast Finland.

Jag var sex år gammal då, så jag förstod vad det handlade om. I ett emaljerat handfat bar jag själv mina käraste ägodelar, bland dem en bok, ner till båten – jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Av överfarten minns jag den häftiga sjögången – jag blev sjösjuk och kräktes – och det kompakta mörkret som bara ibland bröts av de lysraketer som fientliga stridskrafter sände upp.

Finskan är inte så olik den kustdialekt – rannakeel – som talades i den del av Estland där vi bodde, och vi hade väl blivit kvar i Finland om det bara hade gått. Men det definitiva krigsslutet närmade sig, och det gick rykten om att Finland i en fredsuppgörelse med Sovjetunionen skulle komma att tvingas lämna ut de estniska flyktingarna.

Så de flesta esterna gav sig i väg, ofta varnade av finnarna, och fortsatte till Sverige. En av mina morbröder, som slogs i en estnisk bataljon i den finska armén, återvände med andra likasinnade till Estland och försökte, när tyskarna gav upp landet, upprätta en estnisk front mot invasionen. Han föll i de här striderna. En bror till honom, som också hade slagits i den estniska bataljonen i Finland, stannade där, eftersom han hade gift sig med en finska och fått två barn med henne. Men mot vad han hade hoppats skyddade det här honom inte. Han utlämnades till ryssarna på deras begäran och återsåg aldrig sin finska hustru och deras barn. Senare, efter lägervistelse, träffade han i Estland en kvinna som han ju aldrig kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Hans två barnkullar, en i Finland och en i Estland, träffades för första gången efter Estlands frigörelse, då han själv redan var död.

Vi i vår familj åkte över en natt i början av oktober 1944 tillsammans med ett halvt dussin andra båtar med ester och så några ingermanländare. Motorn på pappas fiskebåt krånglade och vi fick motorstopp, men pappa lyckades laga motorn och åka vidare.

Vi hade under sommaren bott i trakten av Merikarvia, där pappa och morbror hade försörjt oss genom fiske, så vi kom i land söder om Sundsvall, i ett litet fiskeläge som heter Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun. När vi kom in till kaj, samlades det fullt upp med människor där, svenskar. För mig och oss andra var deras språk ett främmande tjatter som vi inte förstod ett ord av. Föga anade jag, som nu hade hunnit bli sju år, att jag så småningom skulle ta studenten med A i svenska och sen i egenskap av journalist och författare till flera böcker ha just det här nya språket som mitt redskap.

Flykterfarenheten delar jag med tusentals av mina landsmän. Många av dem hade förresten en betydligt vådligare överfart än min och min familjs; några kom dessutom aldrig fram. Det här bidrar till att jag känner starkt för de människor på flykt som under de senaste åren har drunknat i Medelhavet när de i överlastade båtar har försökt ta sig över till den europeiska sidan.

Jag skulle, liksom alla de andra som lyckades ta sig över havet med livet i behåll, kunna fortsätta berätta om allt det som hände sen: om tiden i läger, i vårt fall i Flickskolans aula i Härnösand, om utplacering hos en bondfamilj i det Njurunda dit vi först hade kommit, om hur jag lärde mig svenska och hur det var att börja i svensk skola.

Jag nöjer mig med att konstatera, att de svenskar vi på den tiden mötte var mycket hjälpsamma och förstående. De begrep varför vi hade tvingats ge oss i väg från vårt land, och det underlättade väl också att vi – i motsats till många av dagens flyktingar, som mitt hjärta alltså också ömmar för – hade det bättre förspänt: Det krig som hade drivit i väg oss var svenskarna väl förtrogna med. Dessutom är det ju ganska lätt att integreras om man kommer från en kultur som liknar den svenska och om man som jag är blond och blåögd.

Ett par chocker drabbade i alla fall esterna under deras första tid i Sverige. Ett var naturligtvis baltutlämningen: en grupp unga män som hade råkat anlända till Sverige iförda tysk uniform – vilket inte sa något om varför de bar denna uniform – utlämnades till Sovjetunionen. Min familj råkade ut för något som för oss på sätt och vis rent personligt var ännu mer smärtsamt: Sovjetunionen hade redan under den första sovjetperioden nationaliserat produktionsmedlen, däribland fiskebåtarna, och krävde nu denna stulna statsegendom tillbaka. Jag minns fortfarande hur min mamma stod och grät på gårdsplan i Juniskär där vi bodde, när vår fiskebåt, den som pappa själv hade byggt och den som både hade varit vår livlina och vår försörjning, fraktades bort efter en bogserbåt. Fast pappa bet ihop och byggde en ny båt.

En del av esterna fortsatte under den där perioden därför och av andra skäl till fjärran länder, men flertalet av oss blev kvar, så småningom också svenska medborgare. Väntetiden för svenskt medborgarskap var på den tiden sju år, men jag minns fortfarande mina föräldrars vånda: Skulle vi bli svenskar nu och släppa hoppet om att få återvända till Estland?

Bortsett från en smula hjälp under den första tiden i flyktingförläggning, i vårt fall i flickskolans aula i Härnösand, försörjde vi oss själva – min pappa sattes till exempel i skogsarbete. Snart lämnade vi också på vitt skilda fält bidrag till vårt nya lands utveckling. Av min pappa, som bara hade sexårig folkskola, blev det så småningom en mycket duktig maskinreparatör och maskinkonstruktör. Många pluggade vidare, och det brukade under en period sägas att det inte fanns något svenskt sjukhus utan åtminstone någon estnisk läkare. I svenska media har det funnits, och finns fortfarande, många journalister av estniskt ursprung – jag var under många år en av dem. Det går på samma sätt att hitta ester i alla demokratiska partier i Sverige. Jag är också glad över att kunna konstatera att det svenska kulturlivet har fått injektioner från lilla Estland. Ett exempel: Många av Astrid Lindgrens böcker, något av det svenskaste av det svenska, har illustrerats av Ilon Wikland, som till och med har lyckats bädda in motiv från sin barndoms Haapsalu i sina till synes pursvenska illustrationer.
.
För man kan, och det är det sista jag vill säga, ha sitt hjärta på två ställen. Jag känner mig sedan länge svensk, skulle rent av våga kalla mig svensk patriot – känner stor samhörighet med det svenska samhället.

Men jag talar och läser också estniska, och jag var under den för inte så länge sen timade estniska frigörelseprocessen djupt engagerad och – som redskap för mitt parti – också djupt involverad i att hjälpa till med att bygga upp ett återuppståndet demokratiskt Estland. Jag är socialdemokrat, men under den här omvälvningsperioden arbetade jag sida vid sida med folkpartister, moderater och centerpartister, som liksom jag själv var av estnisk börd.

Vi gläds nu alla åt att vårt gamla hemland åter är ett allt mer välmående land, självständigt men frivilligt med i den större europeiska gemenskapen. Också numera kommer det människor hit från Estland, många som turister, andra för att för kortare eller längre tid arbeta här i Sverige, inga längre som flyktingar.

Det är så det ska vara, grannar emellan.

Den underbare Hellsing

7 februari 2018 18:50 | Barnkultur | 2 kommentarer

I julnumret av Aktuellt i politiken (s), nummer 20 1975, den 11 december, hade jag ett uppslag om årets barn- och ungdomsböcker. Bland bilderböckerna lyfte jag med illustration fram en av favoriterna, ”Den underbara pumpan” (Rabén & Sjögren) med text av Lennart Hellsing och illustrerad av Svend Otto S, som alltid kallade sig så men egentligen hette Svend Otto Sørensen. Om den aktuella boken skrev jag så här: ”Den underbara pumpan, oerhört gulligt och traditionalistiskt illustrerad av Svend Otto S, måste gå rakt in i alla barns hjärtan, och i alla vuxnas också för den delen.”

Den här boken kom att älskas också av våra barn och följde med något av dem när de sen flyttade hemifrån. När jag i julas (2017) köpte en nyutgåva (En bok för alla) och gav den i julklapp åt en sondotter, visade det sig, att hon redan hade originalboken, men eftersom den är så bra föreslog jag, att exemplaret från mig i så fall kunde ges till hennes lillasyster.

Lustigt nog handlar ”Den underbara pumpan” om två björnar, Storbjörn och Lillbjörn, som i likhet med många syskonpar har samma saker fast i lite olika utförande, sådant som ett paraply av guld respektive av silver, ett par stövlar av guld respektive av silver, ett metspö av guld respektive av silver.

Deras middag, lite ovanlig i människoöron, bestod av myrägg och honung, och inte nog med det: Lillbjörn hittar något ovanligt i sin mat, och det visar sig vara ett frö.

Till vad vet de inte. Men man kan ju plantera fröet i trädgården och se vad det blir.

Upp kommer en grön stjälk, och på den sitter det något som ser ut som en grön ärta. Ska den bli ett blåbär? Man måste vänta och se.

Det de har sått ser först ut att bli en gurka, men snart är frukten stor som en hundkoja, efter fyra veckor stort som ett mindre hus.

Då råkade en gammal räv gå förbi och berättade, att det som växte och växte var en pumpa.

Och snart var den större än björnarnas hus.

”Var ska vi nu bo?” sa Lillbjörn.

”Vi flyttar in i pumpan”, sa Storbjörn. Kanske är den ihålig.

Men det såg mörkt och fuktigt ut där inne. Så de skar ut fönster, satte på sig sina stövlar av guld och silver, tömde ut det våta innanmätet i pumpan och flyttade sen in med sina möbler och saker.

Pumpan bara växte och växte, ända till dess att den lossnade och en natt blåste ner i sjön.

”Nu får vi bli SJÖBJÖRNAR”, sa Lillbjörn. Och sen plockade de fram sina metspön. Så det blev fisk till frukost.

De fortsatte att segla omkring hela sommaren och också under hösten, men till slut började det bli så kallt att de frös där i sin flytande pumpa. Så de stängde fönstren och började elda i den öppna spisen.

Det skulle de inte ha gjort, för den varma luften gjorde, att pumpan steg till väders som en luftballong.

”Nu är vi LUFTBJÖRNAR”, sa Storbjörn.

”LUFTBJÖRNAR”, sa Lillbjörn. ”Det är ju sådana björnar som inte finns?”

”Kanske är vi bara en saga?” sa Storbjörn.

”Nej”, sa Lillbjörn, ”jag TÄNKER. Vore jag ingenting så skulle jag inte kunna tänka. Jag tänker – alltså finns jag till!”

Och här citerar Lillbjörn – så typiskt Hellsing – en berömd utsaga av den franske filosofen René Descartes, dock utan att ange källan: ”Je pense, donc je suis” (i latinsk översättning ”Cogito, ergo sum”, på svenska ”Jag tänker, alltså finns jag”).

Och inte heller jag tycker att ni behöver förklara för barnet ni läser för vem Descartes var och att det var han som ursprungligen sa det här.

Descartes arbetade för övrigt för drottning Kristina och dog i Stockholm.

Strunt är strunt om än i gyllne trosor

5 februari 2018 15:53 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Ser man till den yttre inramningen – sådant som ljus- och rökeffekter, dansare med mera – var den första omgången av Melodifestivalen, den i Karlstad, riktigt hygglig, men det är mer än man kan säga om sångerna i tävlingen. Att någon av dem, ens vinnaren som var professionellt framförd någonsin skulle kunna bli en schlager är uteslutet, Testa själva: Finns det något av bidragen som har fastnat så pass mycket i melodiminnet, att ni skulle klara att återge melodin?

För egen del är jag road också av populärmusik och minns deras melodier och åtminstone delar av refrängtexterna sen åratal. När jag senast köpte, kollade och skrev om en sångbok av den här karaktären, mindes jag spontant alla melodier utom någon enda.

Så för vilka görs egentligen Melodifestivalen numera? För ungar som vill klä ut sig och härma de något större barnen i TV? De där som har lyckats bli Idoler med hjälp av TV.

Det skulle vara intressant att få ålderssammansättningen på dem som röstar fram rangordningen i den här tävlingen. Statistiskt är gruppen som röstar med all sannolikhet inte representativ för genomsnittet av befolkningen, och nu talar jag alltså inte bara om ålder, även om många just av de äldre inte ens klarar att ta sig till telefonen förrän omröstningen är över.

Ett bra exempel på att också helt utommusikaliska faktorer spelar in för vilka som efter första omgången finns kvar i tävlingen är Edvard Blom, som i ”Livet på en pinne” visade, att vad han nu än kan, så är det inte att sjunga.

Det kunde, åtminstone förr i världen, Kikki Danielsson. Men att hon, sannolikt för att stryka den äldre publiken medhårs, släpades upp på scenen för att framföra ”Osby Tennesse”, var en illgärning – måtte hon inte supa ner sig efter det här fiaskot.

Att också Kamferdrops åkte ur tävlingen med detsamma känns mer OK. De framträdde i masker och pyjamas.

De låtar som gick vidare till andra chansen – ”Patrick Swayze” med Sigrid Bernson och ”All the Feels” med Renalda – tilltalade säkert den ungdomliga publik som söker idoler att identifiera sig med. Men jag, en gammal man, känner ingen dragning till unga flickor som sexponerar sig.

Skickligare var faktiskt John Lundvik, som gick direkt till final med ”My Turn”. Men minns någon melodin?

Vann gjorde den i förhand tippade vinnaren Benjamin Ingrosso, och det inte bara på grund av familjepåbrå – han har faktiskt scentalang. Men det betyder inte att heller ”Dance You Off” är just en schlager.

Melodikrysset nummer 4 2018

27 januari 2018 14:07 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Nu, vid 80 års ålder, tilltar ålderskrämporna. Mest besvärande vid just lösandet av Melodikrysset är den försvagade synen och den långsammare reaktionsförmågan både när det gäller att hinna skriva ner frågor och ledtrådar och när det gäller att sen tyda de egna kråkfötterna.

Men fortfarande klarar jag hyggligt att känna igen de musikillustrationer Anders Eldeman vägleder oss med.

Fast i dag förekom det en fråga, som ju inte var någon melodifråga (det här är Melodikrysset!). Thomas Alva Edison uppfann förvisso fonografen, men det är ju som uppfinnare (även av andra saker) han är känd, inte som sångare eller kompositör eller sångtextförfattare.

Annars fortsätter Eldeman med att ge oss filmfrågor.

Uma Thurman sjöng ”When You Got It Flaunt It” i Mel Brooks-filmen ”Det våras för Hitler”.

Musiken ur ”För en handfull dollar” komponerades 1964 av Ennio Morricone, vars namn skvallrar om att han kommer från Italien.

”Climb Ev’ry Mountain” är musik ur ”Sound of Music”. I dag hörde vi den med Percy Faiths orkester.

Och så fick i höra Edvard Persson i ”Vi klarar oss nog ändå”, en sång som – även om den handlar om Skåne – skrevs av göteborgaren Lasse Dahlquist.

Vi klarar oss nog ändå

Text och musik: Lasse Dahlqvist, 1939

Jag vill sjunga en visa i klaraste dur
ty den handlar om Skåne och slätter och djur.
Kan hända den retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Det har talats så mycket om dynga och lort
men betänk vilken oerhörd nytta den gjort.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Kanske språket vi talar ej klingar så väl
men det förbliver en del av vår själ.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Uti självaste riksdan på skånska dom slåss,
för de flesta utav dom har kommit från oss.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Utav våra produkter de smörjer sitt krås
och det är ifrån oss som dom fått Mårten Gås.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Det har klagats på bostaden på våra svin
men när julskinkan kommer, jo då är den fin.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Hela landet får njuta av vår akvavit.
Sockerbetan har lärt dom att dricka på bit.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Våran sandstrand den är både bländvit och fin
och så har vi ju vår lilla vida kanin.
Så låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Ja låt dom bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Selma Lagerlöf som är en fin gammal dam
med Nils Holgersson gjorde för Skåne reklam.
Kan hända det retar en del
men i så fall är det deras eget fel.
Tänk sån nytta som storken från Skåne har gjort,
men det hindrar ju inte att folk pratar lort.
Men låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå.
Men låt dem bara gå på
vi klarar oss nog ändå.

Och eftersom Lasse Dahlquist var från Göteborg, kan vi ju ta en göteborgare till: Kurt Olsson – eller Lasse Brandeby som han egentligen hette. Det var honom vi hörde i ”Den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen i går”.

Naturligtvis har jag också ”Scarborough Fair” på skiva med Paul Simon och Art Garfunkel. Den finns på en skiva med det underbara namnet ”Parsley, Sage, Rosemary and Thyme” (1966). Persilja, salvia, rosmarin och timjan – alltsammans finns i min hustrus underbara kryddgård och växthus i Öregrund.

Hon odlar potatis också, så naturligtvis vet jag att Magnum Bonum är en potatissort, men jag tvivlar på att hon vet att Magnum Bonum också är en popgrupp från Huddinge. Däremot har hon säkert sett ungar och ungdomar åka skateboard på Håkanssonsgatan som går förbi vår tomt i Öregrund. Det sista apropå titeln på låten Magnum Bonum spelade.

Vill man se lamm där, får man nog bege sig någonstans utanför stan; däremot känner vi en Mary där. Detta apropå att vi i dag fick höra ”Mary Had a Little Lamb”. Chris Barber spelade, och det sökta ordet var alltså lamm.

Birgitta Dahl, för att återvända till henne, har en gång i världen valturnerat tillsammans med Gösta Linderholm, vars ”Rulla in en boll och låt den rulla” i dag spelades av Lennart Palm. Under den där valturnén hände en sak, värd att berätta. I Göstas repertoar ingick en sommarlåt som jag tycker är helt underbar, ”Dina trosor blev kvar på linan”, vilket föranledde hustrun/talaren och den assisterande partifunktionären, min kollega Eva Warnvik att konspirera och skoja med Gösta. Ett par damtrosor, modell äldre, inköptes, och när Gösta kom till refrängen=sångtiteln, hyvade Birgitta à la gammaldags folkpark de stora underbyxorna upp på scenen. Gösta höll på att komma av sig, och jag tror att han också rodnade.

Jag ska inte gå så långt som till att koppla ihop det här med Pink, egentligen Alicia Beth Moore. Hennes låt hette ”What About Us”.

Kvar då att redovisa är ”Är du vaken, Lars?” med Gullan Bornemark. Eftersom vi har barn som var i rätt ålder när hennes visor var populära, fanns skivor med henne också hemma hos oss. Och faktiskt har vi i familjen en son som är namne med pojken i visan – Lars Matti Dahl heter vår son, men han har alltid kallats för Matti, inte Lars.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^