Melodikrysset nummer 37 2017

16 september 2017 13:42 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag har under den senaste tiden varit fullt upptagen med att förbereda Birgittas 80-årsfirande kommande onsdag. Vill några av er veta mer om det (och dessutom läsa en mycket personlig text om vårt nu mycket långvariga förhållande, gå ner två steg på bloggen. Själv var jag i går på en runda till en specialbutik i Östhammar och sen på Coop här i Öregrund och köpte en hel rullväska full av blomsterlökar till henne. Hon fick dem redan i går, eftersom det känns helt fel att släpa med dem till födelsedagsfirandet med ett 50-tal gäster i vår lägenhet i Uppsala, för de – alltså lökarna, inte gästerna – ska ju ändå hit för att sättas i vår trädgård i Öregrund.

Inte heller i dag tyckte jag att Melodikrysset var särskilt svårt.

Men jag blev lite sur över att Anders Eldeman i likhet med vad han flera gånger har gjort på senare tid åter hade en dubbelfråga, där de båda frågorna inte har ett dugg med varann att göra. Fast själva frågorna var ju inte svåra. ”Lite grann från ovan” förekom i Edvard Persson-filmen ”Skanör-Falsterbo”, 1939 – men det är värt att notera, att sången skrevs av göteborgaren Lasse Dahlquist. ”Stad i ljus” skrevs av Py Bäckman, och Tommy Körberg sjöng den i Melodifestivalen 1988.

Jag är, trots att jag själv inte är troende, allt sedan folkskoletiden fäst vid en rad gamla psalmer. Jag kan allt sedan dess delar av texterna utantill, minns också deras melodier, så när Eldeman i dag spelade en instrumentalversion av ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm nummer 200), kände jag genast igen den. Det här är för övrigt en mycket gammal psalm, vars första svenska text år 1725 skrevs av Joachim von Düben. Originalet är ännu äldre, från 1653, och skrevs skrev av Paul Gerhard.

Psalmtextens tyska ursprung får mig att som nästa fråga välja ut ”By the Rivers of Babylon”, dels för att den kan sägas ha anknytning till Bibeln, dels för att den blev en hit med en tysk popgrupp, Boney M.

Adele måste vara en av Eldemans personliga favoriter, eftersom han så ofta spelar henne. Men OK, ”River Lea” hade jag i alla fall inte hört förut.

Pojkband hör normalt inte till det jag lyssnar på. Men ”Back For Good” med Take That lät för all del inte så pjåkigt.

I dag fick vi också höra ”These Boots Are Made For Walking” med låtens upphovsman, Lee Hazelwood. Men själv tycker jag nog att Nancy Sinatras version är bättre.

Och ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake (som jag normalt inte lyssnar så mycket på) är faktiskt hörvärd.

Som brygga mellan de engelskspråkiga låtarna och de svenska kan vi använda Måns Zelmerlöws – ingen av mina favoriter – ”Wrong Decision”.

Men det finns en brygga också till ”Leende guldbruna ögon”, som vi minns med Sven-Ingvars (1976) och Vikingarna (1977). Fast i dag hörde vi den på finska, ”Kultaiset kymmenet” med Eki Jantunen. Men egentligen är låten amerikansk, redan 1951 insjungen av Rosemary Clooney. Och redan samma år, 1951, sjöngs den in av Thory Bernhards i en annan textversion.

Den blev, inte minst genom dansbanden, mycket känd här i Sverige. Folkkär, både via film och som sångare, blev också Åke Grönberg, som vi i dag fick höra sjunga en egen text, ”Gungeligung”.

Somliga tycker kanske att jag fördjupar mig för mycket i detaljer kring de spelade låtarna, men där får jag be att få anföra titeln till en Povel Ramel-låt som spelades i dag, dock instrumentalt, ”Det är dom små, små detaljerna som gör det”.

Kvar att redovisa är då ”Lille katt” ur filmen ”Nya hyss av Emil i Lönneberga” (1972), där Emils lillasyster Ida sjunger den. Och som ni väl redan har listat ut, är texten skriven av Astrid Lindgren och musiken av Georg Riedel. Nå, det var ju inget av det här Eldeman frågade efter utan om kattens läte. Så i dag slutar vi med mjau.

Melodikrysset nummer 36 2017

9 september 2017 13:52 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har haft en hektisk tid. Bland annat har jag skickat ut inbjudningar till Birgittas 80-årsfirande den 20 september och tillsammans med dottern, Kerstin, planerat mat och annat praktiskt runt omkring. Och så har jag, mer detaljerat än svenska dagstidningar, här på bloggen skrivit om den norska valrörelsen. Ändå har jag tillsammans med hustrun sett på TV – i går kväll den mycket fina säsongstarten på ”Doobedoo” – och i torsdags kväll åkt fram och tillbaka till Konserthuset i Uppsala för höstens första konsert.

En del filmer har det också blivit, fast inte någon av dem som förekom i dagens melodikryss.

Dock har vi flera av de filmer som förekom i krysset i vår egen filmsamling.

”Casablanca” från 1942 och med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna är en underbar film, från vilken alla minns uttrycket ”Play it again, Sam”, som i filmen egentligen var längre. Den som gjorde den minnesvärda versionen av ”As Time Goes By” i filmen var Dooley Wilson, men i dag fick vi höra melodin spelas av Liberace.

Astrid Lindgren var textförfattare och Georg Riedel kompositör till två av dagens filmmelodier.

Den första, ”Sommarsången”, sjöngs av Inger Nilsson (Pippi Långstrump) i ”På rymmen med Pippi Långstrump” från 1978.

Den andra, ”Sjörövar-Fabbe”, som vi i dag hörde i en lätt jazzig instrumentalversion, förekom i ”Pippi Långstrump på de sju haven” från 1970.

Fem myror är fler än fyra elefanter” är visserligen ett TV-program, som sändes 1974-1975, men den har också funnits tillgänglig som filmkassett. De som gjorde den här fina serien var Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Hur många bok- respektive filmversioner av ”Robin Hood” jag har läst respektive sett minns jag inte.

I dag fick vi höra ”(Everything I Do) I Do It For You” med Bryan Adams ur ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991.

En filmmelodi är egentligen också ”Wonderful Copenhagen” – den är hämtad ur filmen ”Hans Christian Andersen”, 1962. Fast i dag frågade Eldeman om vad man behöver för att åka dit, det vill säga till København: Jo, antingen ID eller pass.

Ytterligare en filmmelodi förekom i dagens avslutande trippelfråga.

Vi hörde Tom Hanks i Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”. Den förekom i hollywoodfilmen ”Philadelphia” från 1993.

Zarah Leander förekom också på film, men bland det hon gjorde för film fanns inte den fina ”Sång om syrsor”, som Gösta Rybrant skrev åt henne.

För övrigt förekom en namne till henne, fast utan h på slutet, i dagens kryss: Zara Larsson. Hon sjöng ”Don’t Let Me Be Yours”.

Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt har återförenats som GES, och dem liksom andra som kan sjunga och inte bara envisas göra det gillar jag för just det, därmed inte sagt att ”Hon är min” hör till det bästa jag har hört.

Däremot var det bara kul att få höra Nicole Kidman och Robbie Williams i insjungningen 2001 av ”Something Stupid”.

Från scenvärlden härstammar ”Miss Saigon” från 1987 med musik av Claude- Michel Schönberg och Alain Boubil samt libretto av Alain Boubil och Richard Maltby. Jag har aldrig sett den på scen men har den på skivor, så jag har hört ”The Last Night of the World”.

Och så är det då bara ett klassiskt stycke kvar, Bedřich Smetanas ”Moldau”, egentligen en flod som flyter genom Prag. Smetana var tjeck, och många har genom åren frågat, hur det kommer sig att en känd passage i det här stycket, som ingår i Smetanas ”Ma vlást” (Mitt fosterland, 1874), verkar vara identisk med en motsvarighet i ”Ack Värmeland du sköna”. Förklaringen är att Smetana vistades i Göteborg och då snappade upp den här sången, som dock även den har äldre svenska och även utländska förlagor.

Själv tycker jag det är fascinerande att försöka följa sångtexter och melodier bakåt i tiden och till helt andra länder, än där de har blivit en del av det nationella kulturarvet. Amerikansk musik vimlar av exempel på det här.

Melodikrysset nummer 35 2015

2 september 2017 13:30 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens kryss klarade jag ganska lätt, i det stora hela utan att ens behöva söka hjälp på nätet.

Ted Gärdestad var en artist vars sånger också har fastnat i mitt melodiminne, så till exempel den andra i en dubbelfråga om namnen på låtarna, ”Sol, vind och vatten”. Betydligt svårare var det att komma i håg titeln på den först spelade låten. Men eftersom det bara var första bokstaven av tre som fattades borde det sökta ordet bli ”den”, och låten som spelades var alltså ”I den stora sorgens famn”.

Håkan Hellström hör också till dem jag gärna lyssnar på, vilket gör att jag känner igen hans röst, vilket var till hjälp när Anders Eldeman i dag spelade en låt från en ny hellströmskiva som jag ännu inte har lyssnat på. Låten heter ”I sprickorna kommer ljuset in”.

Jag är tillräckligt gammal för att redan när den fortfarande var relativt ny ha hört den melodi som Lennart Palm spelade, ”Då tar vi tagelskjortan på”, den som skulle ge oss det av Eldeman efterlysta materialet, tagel. Bland dem som framförde den i Caasino-revyn fanns Carl-Gustaf Lindstedt, som aldrig tvekade om att offentligt deklarera att han politiskt hörde hemma i socialdemokratin. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi för övrigt ett personligt porträtt av honom med frågor också om politiska värderingar – Carl-Gustaf lyftes fram som omslagsbild till det aktuellta numret av tidskriften.

Cornelis Vreeswijk förekom på omslaget till min tidning när han ställde upp som medlem i juryn för den valvisetävling vi anordnade – han var organiserad sosse redan när han gick på Sopis, var en tid under de rödaste åren i Sverige vänsterpartist men återkom sedan till socialdemokratin, valturnerade bland annat med min hustru. Bland det Cornelis gjorde med stor framgång var att skriva svensk text till en karibisk melodi, insjungen av bland andra The Weavers, The Kingston Trio och The Beach Boys, ”Sloop John B”, som när han och Ann-Louise Hansson sjöng in den på svenska fick heta ”Jag hade en gång en båt”, och av texten som du hittar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter framgår också att båten hade segel och ruff och köl.

Också Tage Danielsson var under senare delen av 1960-talet socialdemokrat; inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok”, en underfundig valpamflett (s) inför valet 1968, hade jag personlig kontakt med honom om lanseringen – jag var då nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen. När Tages ”Herkules Jonssons storverk” sändes som TVs julkalender 1969 såg jag naturligtvis också den, detta eftersom Birgittas dotter Anna följde den. I dag hörde vi signaturmelodin till den här serien, med musik av Gunnar Svensson.

Därmed har vi halkat in på barnkultur, där Eldeman i dag spelade musik ur två Disney-filmer.

Disneyversionen av ”Alice i Underlandet” har jag förstå sett – i dag fick vi som ledtråd höra Sanna Nielsen sjunga ”I den värld som är min”, hämtad från en omdubbning.

Lättast av de disneyanknutna låtarna var att identifiera den av de filmer som förekom i dagens kryss med hjälp av Loa Falkmans insjungning av ”Bella Notte”: ”Lady och Lufsen”. En bit ur den visas ju varje julafton, så den biten ser jag år efter år. Men jag har förstås sett hela filmen.

I TV har jag förresten också sett ”Macken” med Galenskaparna & After Shave – i dag spelades ”Man ska ha husvagn”.

Att ta med sig husvagn ”Genom gatorna på Söder” eller, som i Ralph McTells original, på ”Streets of London” är kanske inte så lätt, men det är annars en trevlig låt.

Amy Diamond har väl aldrig hört till mina personliga favoriter, men ”Forgive” med henne lät faktiskt riktigt hyggligt.

Östen med resten har jag hört mycket mer av och med. ”Grilla, grilla” är en ganska kul sammanfattning av det vi alla gör så länge sommaren varar.

Den fråga som då har blivit kvar sist i det här melodikrysskåseriet handlade om att identifiera en hitchcockfilm. Jag har väl sett i stort sett alla filmer, signerade Alfred Hitchcock – anser faktiskt att några av dem är riktiga mästerverk. Till dem hör dock inte hans allra sista film, ”Arvet” (”Family Pot”) från 1976. Den som är intresserad kan gå upp under Kulturspegeln, Film och där läsa den ganska utförliga recension jag har skrivit.

Melodikrysset nummer 34 2017

26 augusti 2017 13:29 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Åter en solig morgon i Öregrund. Jag hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. Hustrun sov fortfarande när jag gick upp och satte mig vid datorn med radion på. Fast sen hörde jag att hon gick upp.

Dagens kryss hörde väl inte till de svårare, men jag hade lite problem med en fråga och så två andra, där jag inte riktigt hade uppfattat frågan respektive inte tyckte att svaret var det mest naturliga.

TV-serien ”Fame” har jag aldrig sett. Inte bara för att jag inte var ung – det här var en ungdomsserie – på åttitalet när den gick i TV. Den här sortens serier har jag egentigen aldrig sett på TV.

Den ena av de två frågor jag inte riktigt hade uppfattat hade också TV-anknytning, men här hade mina problem att göra med att jag inte hade uppfattat den egentliga frågan. Jag har allt med Jan Johansson på skiva och kände förstås igen ”Berg-Kirstis polka”, mindes till och med att den var med i Bengt Bratts TV-serie ”Hem till byn”. Men ”byn” gick ju inte in på anvisad plats (två bokstäver), och först när jag fick klart för mig att frågesvaret var svaret på frågan ”utspelar sig i en sådan”, begrep jag, att man skulle skriva ”by” som svar.

Också Henry Mancinis ”Baby Elephant Walk” kände jag omedelbart igen. Men var kan man oftast se djuret i fråga? Ja, för mig i alla fall är inte djurparken det normala svaret. Själv säger jag ”zoo” när jag talar om såna ställen.

Resten var desto enklare. Det gäller till exempel dagens två barnkulturfrågor.

Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun” har jag sett, mindes också ”Havet är djupt” i Per Myrbergs insjungning.

Alice Tegnérs ”Vart ska du gå, min lilla flicka” hade våra barn på skiva, och jag mindes utan att kolla texten i tryck slutet och sista ordet i sångtexten, ”Ja, det får du gärna”.

Och eftersom jag har hela Beatles’ kollektion på skivor, kommer jag förstås också i håg en av deras hits, George Harrisons ”Here Comes the Sun”.

Men varför i hela fridens namn gjorde Anders Eldeman en dubbelfråga av de här helt artskilda låtarna?

Dubbelfrågor är ju helt berättigade, om, som fallet var i frågan om en berömd dialog mellan Werner och Werner, vem den ene (förnamn + efternamn) i det här paret var: Jo, utöver Åke Cato var det Sven Melander: ”Det går lika bra med selleri”, i dag dock i sånglig form.

Detsamma gällde den avslutande dubbelfrågan, där Eldeman ville veta vem som sjöng ”I Kissed a Girl”. Jo, Katy Perry.

En annan älskad flicka, fast i det fallet älskad av en man, var ”Lilla vackra Anna”. Sången skrevs redan 1824 av en värmländsk präst, Bengt Henrik Alstermark. Den är alltså, i motsats till vad många tror, svensk. Många tror att den har norskt ursprung, detta eftersom Alf Prøysen på 1950-talet sjöng in den och gjorde den mycket känd – vår egen Anna hade den faktiskt i sin skivsamling. Jag har också en mängd norska skivor med Prøysen i min skivsamling; jag har köpt dem i skivaffärer och begagnade skivor-affärer i Oslo under mina otaliga besök i den norska huvudstaden, många av dem föranledda av val och arbeiderpartikongresser. På Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid älskade visor av Prøysen, som bland annat var kåsör i partiorganet Arbeiderbladet. Och jag har vid en av dessa kongresser vid ett bokbord köpt Prøysens sångböcker, som alltså fogades till min stora samling av sångböcker.

Också Bjørnstjerne Bjørnson finns i våra bokhyllor, fast då i den skönlitterära delen. Detta apropå att den norska nationalsången, ”Ja, vi elsker dette landet”, är skriven av Bjørnson och tonsatt av Rikard Nordraak.

Men jag har förstås varit längre bort än i Norge, flera gånger till exempel i New York. Jag har varit där tillsammans med hustrun, vid ett tillfälle då hon var talman också tillsammans med andra från Riksdagen. En kväll när vi tillsammans med ett annat par i sällskapet var ute och lodade på Manhattan, hittade vi ett ställe där Ray Charles uppträdde. Honom ville jag och Birgitta gärna se och höra, men de vi hade i sällskap var inte intresserade, så vi gjorde annat i stället. Men till min hustru, som den 20 september fyller 80, vill jag gärna rikta Ray Charles’ budskap i dagens kryss: ”I Can’t Stop Loving You”.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men det har jag redan skrivit om i anslutning till hans Sommar-program. Därmed inte sagt att jag egentligen har något emot hans kryssbidrag i dag, ”Jo-anna Says”.

Så irreligiös jag än är, har jag sen gammalt en viss kärlek till vackra psalmer och frireligiösa hits som ”Han har öppnat pärleporten”, som vi i dag hörde med Tory Bernhards och Christer Sjögren. Tory Bernhards gillade jag som schlagersångerska. Christer Sjögren står inte riktigt lika högt i kurs hos mig.

Men andra får gärna tycka annorlunda.

För min del ska jag nu laga lunch och sen gå till Coop för att handla middagsmat.

Sommar i P1 med Gullan Bornemark

12 augusti 2017 17:50 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vi som har barn, födda under 1960- och 1970-talen, kom ganska givet i kontakt med Gullan Boremarks visor för barn. Hon slog igenom stort, och också i vårt hem fanns EP-skivor med de där sångerna som ungarna sjöng på dagis men också hemma, lyssnade på i etermedia eller spelade på skiva. Hennes egna barn förekom ofta som medverkande, och även om inte allt hon hade skrivit hörde till det allra bästa, var det tillräckligt mycket som var bra, för att hon skulle räknas som en klart lysande stjärna på den svenska barnskivehimlen. Också jag kommer vid 80 års ålder i håg barnvisor av och med henne som jag har lärt mig sjunga och fortfarande kan åtminstone delar av texterna till.

Hon fyller 90 i höst, och det är faktiskt lite av en gåta, att hon först nu debuterar som sommarpratare. Men bättre sent än aldrig.

I dagens ”Sommar” berättade hon om sin egen uppväxtmiljö i Härnösand, framför allt om sin älskade pappa och att hon tidigt uppmuntrades att lära sig spela piano och även kunna tolka noter. Som tidens unga gillade hon att lyssna på swing och att dansa till storbandsmusik, men efter studenten vid 17 år gick hon först på Ingesund i Värmland och fullföljde sen med musikstudier på Ackis. Men hon berättar också om andra impulser: Under skoltiden i Härnösand, när hon var 15, kom en dag Alice Tegnér, då 78 år, till hennes skola, och eleverna fick – för övrigt ganska nära Tegnérs död – höra henne göra ett fantastiskt program i aulan med sina sånger. Som 17-årig hade hon också fått spela duett med en kille i Sundsvall, vilket sändes i radio – själv satt hon alltså och spelade i Härnösand.

Under ingesundstiden träffade hon en annan elev, Valter, 18, och de blev snart ett par. De har sen levt tillsammans i vad som för många andra är ett helt liv. Tillsammans har de fått barn, bland annat de som med sång medverkar på många av hennes barnskivor.

Den utbildning hon hade skaffat sig hade som mål att hon skulle bli musiklärare, men ganska snart ändrade hon sig: sa upp sig från den tjänst hon hade fått och annonserade, nu i Malmö, om att hon skulle starta en musikverksamhet för barn, ”Blåklockan” kallad. Redan nästa morgon började det komma anmälningar per telefon, och hon fick snart ihop en grupp.

Det här ledde i sin tur till att hon också började skriva egna barvisor. Så småningom blev det här till skivor, sångböcker och grammofoninspelningar.

Men också därefter har hon strävat även efter annat, till exempel relativt sent i livet på Musikhögskolan i Malmö lärt sig spela orgel och utbildat sig till kyrkomusiker.

Mot slutet av sitt sommarprogram tappar Gullan Bornemark en smula den stringens hennes program tidigare har haft – hon vill allt för pliktskyldigt få med ett antal familjemedlemmar och händelser i sitt program – men jag vill varken kritisera henne för det eller polemisera mot den kristna tro jag inte delar med henne. Vida viktigare är det att vi har fått lära känna en person som man inte kan tänka bort ur svensk barnkultur.

Gullan Bornemark spelar mycket ur sin egen barviserepertoar, sådant som ”Var är Oskar” och ”Gå i solen”, men själv skulle jag hellre ha velat höra fler av hennes barnhits i stället för det hon nu valde att spela som illustrationer till olika trådar i hennes berättelse. Fast det var ju kul att få höra henne själv spela Jerome KernsAll the Things You Are” och den från den religiösa sfären hämtade ”Sorgen och glädjen”.

Men vi fick också höra sådant som ”In the Mood” med Glenn Miller, ”När min tid är förbi” med SweDanes och ”Dry Bones” med Delta Rhythm Boys och även klassiska stycken som Wolfgang Amadeus MozartsKlarinettkvintett” med Martin Fröst.

Fast den avslutande ”Rosenkavaljeren” (Richard Strauss) med adress till maken kunde gärna ha fått bli ospelad för min del.

Melodikrysset nummer 32 2017

12 augusti 2017 12:58 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

I dag fanns det väl egentligen inga våldsamt svåra frågor i Melodikysset, men en dubbelfråga vållade mig lite besvär. Dels förstår jag inte vitsen med att koppla ihop två olika frågor som inte har ett dugg med varann att göra, och den ena delfrågan var lite knepig. Jag har till och med skivor med Dolly Parton, dock inte någon inspelning av ”I Will Always Love You”, som jag följaktligen inte kände igen. Däremot minns jag väl ”Sunny Girl” med Hep Stars från 1966.

Också frågan som kom därefter var lite krånglig.

Den utgick från Beppe Wolgers’ ”Sången vi spelade” med Gunilla Backman. Men vad hette Jerome Kerns och Dorothy Fields låt i original? Jo, ”The Way You Look Tonight”.

Att vi hörde Jerry Lee Lewis i ”Poison Love” var en desto lättare fråga.

Och eftersom jag har allt med The Beatles på skiva, hade jag förstås inte heller några problem med att känna igen Paul McCartneys ”Let It Be”.

Gamla svenska schlager kan jag ganska bra, så jag mindes genast låttiteln, när vi fick höra Ebbe Jularbo göra en instrumentalversion av Kai Gullmars ”Jag har en liten melodi”.

Förr skrevs det schlager som genast fastnade i melodiminnet. Det gällde också fortfarande i Melodifestivalen 1986, då Style tävlade med ”Dover Calais”.

Och det har ju inte heller senare blivit ute att göra populärmusik med sådana egenskaper. BAO, Benny Anderssons orkester, finns ju till exempel fortfarande. I dag hörde vi dem i ”Födelsedagsvals till Mona”.

Eller ta en fortfarande högst aktiv artist, Miss Li (Linda Carlsson). Många av hennes låtar, till exempel ”My Heart Goes Boom” som spelades i dag, fastnar hur lätt som helst i musikminnet. Henne har jag förresten också hört live, på en socialdemokratisk partikongress.

Jag har också träffat Lennart Hellsing personligen, vid en vårmiddag med barnkultur som tema Riksdagens dåtida talman Birgitta Dahl anordnade. Hans klassiker ”Det var så roligt, jag måste skratta” om den trekantige gubben lärde jag mig redan under min egen skoltid. I dag sjöngs den här sången av Rolf Lassgård, välkänd från filmens värld.

När jag höll på att sammanställa min bok ”Joe Hills sånger” (1969) hade jag kontakt bland annat med Mats Paulson, som på den tiden hade bildat ett Joe Hill-sällskap och också spelat in Hills sånger på skiva. Men Mats har också gjort en del egna, mycket minnesvärda visor, till exempel ”Visa vid vindens ängar”, den som börjar ”Det går en vind över vindens ängar”. Eldeman spelade den med Dana Dragomir.

Lars Forssell, numera död, har jag också träffat i olika sammanhang: anordnat möte med honom, publicerat texter av honom i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!” och vid framförandet av ett verk han på min hustrus initiativ skrev åt Riksdagen. Fast i dag fick vi höra hans version av Charles Aznavours ”Je me voyais deja”, ”Anna Stark”, en av de enligt min mening få bra låtarna på Lill-Babs’ Forssell-skiva.

Då får vi i dag avsluta med något riktigt pampigt, ”Nessum dormat” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”.

Och nu ska jag börja lyssna på ”Sommar”.

Melodikrysset nummer 29 2017

22 juli 2017 12:56 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Det här är en sommar då vädret ständigt växlar. I går då huset städades satt jag i solen vid trädgårdsbordet och drack kaffe. I morse när jag skulle hämta morgontidningarna i brevlådan regnade det. Nu är det solsken och blå himmel igen. Det senare har jag dock sett först nu – jag har varit koncentrerad på att lösa Melodikrysset.

I dagens kryss förekom åtminstone två stycken, som brukar räknas till den klassiska repertoaren.

Det ena var nog lätt att känna igen för de flesta. Johann Sebastian Bachs ”Air” minns också de som normalt inte lyssnar på klassisk musik, i vart fall de som är i rätt ålder för att i TV ha sett ”Beppes godnattstund”.

Det andra klassiska stycket – här efterfrågades kompositören – var kanske inte lika lätt att placera. Men i mina öron verkade det vara något av Jean Sibelius, även om jag inte kom på vad som spelades. Jag har en mycket stor kollektion sibeliusskivor i en av våra skivhyllor, men dem kommer jag inte åt just nu, eftersom de finns i lägenheten i Uppsala medan jag själv under sommarhalvåret bor i vårt sommarhus i Öregrund. (Det visade sig sen vara< "Finlandia", som jag har hört hur många gånger som helst.)

Carl Michael Bellman brukar ju inte räknas till de klassiska kompositörerna, men nog är han en klassiker, även i bemärkelsen att han har lånat melodier ur sin tids klassiska repertoar.

En av hans figurer kallades Fader Berg, och det kan vi väl använda som övergång till att tala om något av och med Jocke Berg. Jocke är känd från numera nedlagda Kent, men i dag hörde vi honom i duett med Lisa Nilsson i ”Innan vi faller”.

Jag har hört en hel del med Kent, men ännu mer har jag hört av och med Lars Winnerbäck, som vi i dag fick höra i ”Visst har vi glömt”.

Som ni väl har förstått, är jag från en mycket mer vislyssnande generation, så för mig var det heller inte svårt att känna igen Harriet Löwenhjelms och Hjalmar Cassermans ”Beatrice Aurore” – att vi i dag fick höra den instrumentalt med Roland Cedermark spelade ingen roll.

Klassiska barnvisor kan jag likaså. ”Bonden och kråkan” har jag själv sjungit, och därför var det ingen match att komma på den yrkesgrupp Eldeman ville ha identifierad: bonde.

Andra halvan av femtiotalet, då jag var gymnasist, blev jag lite av cineast, dock aldrig av den sorten som sorterade bort underhållande filmer, till exempel musikfilmer. Jag har alltid beundrat Fred Astaire, och Grace Kelly fick jag ett gott öga till innan hon hamnade i Monaco. I filmen ”High Society” (1956) förekom Cole Porters ”True Love”, men den kom också att leva ett eget liv som älskad schlager.

Jag var ung under swingepoken – hörde sedan dansbandsmusik spelas i radio men har aldrig gillat att dansa till dansbandsmusik. Men många av dansbanden hamnade ju också på Svensktoppen, så åtminstone de tidiga är jag bekant med den vägen. Vikingarna kan till exempel inte vara obekanta för några, som lyssnar på populärmusik i radio, och visst minns jag deras ”Du är min sommar, Marie”, och den kan jag följaktligen identifiera när de sjunger den på tyska, kallar sig Wikinger och då sjunger ”Schenk mir dein Sommer, Marie”. (Jag har läst tyska både i realskolan och i gymnasiet.)

Povel Ramel blev tidigt en favorit, och honom har jag sett och hört live både i tält och på scen. I dag fick vi höra en jazzig version med Flashback Big Band av en av hans hits, men visst var det hans underbara ”Karl Nilsson”.

Men även om jag har en tendens att fastna i gamla melodiminnen, ska ni inte tro, att jag inte införlivar senare musik i den musikskatt jag bär med mig.

Alltså tycker jag att ”All That She Wants” med Ace of Base från 1992 är en högst lyssnansvärd låt.

Och tvärs igenom den finska version som i dag spelades känner jag igen och minns med glädje ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham.

Fast för egen del går jag allt mer skraltigt. Och dans är det inte längre tal om.

Sommar med barn och barnbarn

20 juli 2017 23:24 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under juli har vi träffat alla barn och barnbarn.

Kerstin med sina barn, Viggo och Klara, var här hos oss sista delen av sin semester, en dryg vecka. Öregrund är ju Kerstins sommarland ända sen hennes tidigaste barndom, och också Viggo och Klara – Viggo är redan tonåring och Klara blir det snart – är väl hemmastadda både i huset och i trädgården och hittar själva både inne i Öregrund och till badet i Tallparken. På Kerstin Kokks Instagram hittar ni, nu en bit ner, en räcka bilder från vår trädgård och vårt hus samt bilder från stadspromenader och badbilder från Tallparken. Kerstin och hennes barn var där och simmade varje dag.

Kerstin som är bagare till yrket bakade också här och lagade en del av middagarna, gärna med hjälp av grillen.

Under slutet av deras vistelse i Öregrund kom också Matti och Karin samt deras betydligt yngre barn, Ella och Sofia. Men de bodde inte hos oss utan hade hyrt ett hus på Gräsö – Matti skjutsade familjen i bil, och det som visade sig ta mest tid var att vänta på gräsöfärjan, ibland tvingas vänta på nästa färja. Gräsö är fullt av bilburna sommarboende så här års.

Men första kvällen tillbringade de hos oss, åt grillmiddag som Kerstin hade lagat.

Kerstin och hennes barn var, innan de for hem till Uppsala, hos Matti & co på Gräsö, och sen kom Matti och hans familj åter hit till oss på fika i trädgården. Och så bjöd Matti och Karin även mig och Birgitta på tidig middag hemma hos dem på Gräsö. Matti hämtade oss i bil.

Vid det första besöket hos oss fick Ella en jättelik Bamse-handduk av farfar – hon använde den sen i badet och tackade så mycket.

Ella är sen tidigare hemma i vårt hus och i vår trädgård, och hennes lillasyster följde efter henne överallt, gillade också mycket i de leksakslådor storasyrran redan mindes från tidigare besök.

Ella är mycket social, medan Sofia, som inte har träffat oss så ofta – Matti och hans familj bor i Stockholm – i början var aningen avvaktande till farfar och farmor. Men det här sommarbesöket kom att bli en vändpunkt i det avseendet. När vi under vårt besök på Gräsö satt på den stora uteplatsen och åt – Sofia verkade mest av allt gilla kokt potatis – satt jag närmast henne och fick vid två tillfällen lov att lyfta ner henne ur barnstolen. Och sen när Matti skulle skjutsa oss hem, ville hon följa med, satt i en barnstol fram med ansiktet riktat mot oss. När då Matti åter förklarade för henne att vi var farfar och farmor, hans egen pappa och mamma, såg jag, att den lilla flickan flyttade blicken i tur och ordning på nämnd person och sen på nästa.

Sen, när Matti efter att ha skjutsat hem oss skulle åka till Gräsö, fick också Sofia säga hej till oss, och när det blev min tur fick jag inte bara en kram utan också en puss – och ungen skrattade.

I måndags den här veckan var vi på födelsedagsfest hos Anna i Rinkeby. Två av hennes döttrar, Sara och Amanda, har födelsedag med en dags mellanrum, och de brukar firas gemensamt den mellanliggande dagen. I det här fallet talar vi om vuxna unga damer. Sara bor i egen bostad och jobbar som väktare – har faktiskt utsetts till gruppchef lite i förtid. Hon vill nu ta körkort, så av Birgitta och mig fick hon en grundplåt för den kostnaden, och lika mycket i pengar räknat fick Amanda: Hon brukar, starkt musikintresserad som hon är, åka med sin mamma till konserter i Konserthuset i Uppsala (dit också Annas pappa Bengt med hustrun Inger samt den tidigare hustrun i ett ungdomsäktenskap, Birgitta, plus jag går). Av oss fick Amanda ett årsabonnemang på konserterna i vårt konserthus.

Bengt och Inger var naturligtvis också bjudna på dotterdöttrarnas födelsedagskalas, och eftersom vi umgås, fick vi som så många gånger förr erbjudande om att bli upplockade vid Uppsala C och efter kalaset bli skjutsade tillbaka dit igen, vilket vi förstås tacksamt sa ja till.

Med på födelsedagskalaset i Annas hus i Rinkeby var också Annas yngsta dotter Ella samt flickornas pappa, den från Anna nu sedan länge skilda före detta maken Kaj. Med på det här kalaset var vidare Amandas pojkvän Fritiof samt Annas kusin Anna-Karin. Plus hunden Sudden och en katt som jag inte vet namnet på.

Det blev grillmiddag även i Rinkeby. Det är den tiden på året nu.

Melodikrysset nummer 28 2017

15 juli 2017 12:50 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Som så ofta på lördagsmorgnarna var jag uppe före alla andra, i dag förutom hustrun också dottern Kerstin och hennes båda barn, Viggo och Klara. Jag rakade mig, duschade och åt sen frukost: juice och fil, ett par mackor (varav en på estniskt surbröd) och så ett par koppar nykokt kaffe. Under frukosten hann jag också läsa våra tre morgontidningar.

Dagens melodikryss klarade jag utan att behöva googla. Google har jag sen använt för att komplettera med korrekta årtalsangivelser och annat sådant.

Jag är själv ganska road av barnkultur, och eftersom vi har barn och barnbarn i ganska olika åldrar – just nu är dottern Kerstin med barnen Viggo och Klara sedan en vecka här i Öregrund, och i kväll ska vi hälsa på sonen Matti med hustru Karin och de betydligt mindre barnen Ella och Sofia i det hus de har hyrt på Gräsö – har jag fortsatt koll på nytillskott i den här genren.

Men böckerna om Krakel Spektakel och Kusin Vitamin, i dagens ljudillustration spelade av Lars Ekborg och Yvonne Lombard, har jag också i min egen bokhylla. För övrigt har jag personligen träffat författaren bakom de här figurerna, Lennart Hellsing, vid en middag som gavs i Riksdagen av min hustru, på den tiden talman.

Vi hade Krakel Spektakel på skiva också. Samma sak gäller Gullan Bornemark. Varför Anders Eldeman inledningsvis kallade hennes ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min” för svensk visa vet jag inte, men kanske kan man kalla den för barnvisa. För att vi inte skulle få höra svaret, fick vi i dag höra den i instrumentalversion med Nya Bröderna Färm.

I barngenren hör också den nya filmen ”Alice i Spegellandet”, baserad på en historia av Lewis Carroll, hemma; i original från 2016 heter filmen ”Alice Through the Looking Glass”. I den hör vi Pink (Alecia Beth Moore) sjunga ”Just Like Fire”.

Och för att beta av filmerna i dagens kryss: ”Inget stoppar oss nu” med Black Jack förekom i Colin Nutleys ”Black Jack” från 1990. Ja, jag har sett den.

Melodifestivalen brukar jag också se i TV.

Anna Book med ”Samba Sambero” från Melodifestivalen 2007 kommer jag i alla fall spontant fortfarande i håg.

Även Robin Bengtsson och ”I Can’t Go On” från 2017 finns kvar i melodiminnet, men frågan är hur länge – att jag minns den nu beror förstås på att den är så färsk.

Men det finns alltså melodier som för evigt fastnar i det man har mellan öronen. Ett bra exempel är väl Jacques Offenbachs ”Can-Can”, som också förekom i dagens kryss.

På samma sätt minns jag i olika versioner den låt, som på franska heter ”Commes d’habitude”, på engelska ”My Way”. Paul Anka, som skrev den engelska texten, sjöng den i dag tillsammans med Jon Bon Jovi.

”Mockin’ Bird Hill” från 1949 fick vi i dag höra i en instrumentalversion med Tutti Frutti Boys. Men här i Sverige är den väl mest känd i Alice Babs’ insjungning från 1951, ”Adress Rosenhill”.

Redan 1944 gjorde Harry Brandelius sin mycket spelade version av ”Gamla Nordsjön”.

Från samma epok, 1955, är också Olle Bergmans ”Sjung och le”. Också i det fallet minns jag delar av texten, till exempel uppmaningen ”sorgerna göm”.

Men det går att även i modern tid skriva schlager som på samma sätt krokar fast sig i melodiminnet. Ett exempel är Björns och Bennys ”Du är min man”, i dag spelad instrumentalt men normalt sjungen av Helen Sjöholm till komp av BAO.

Ja, det var väl hela Melodikrysset.

Om en stund väntar dagens ”Sommar”, ett program som jag skriver om varje dag.

Men i kväll blir det knappt om tid. Vi ska över till Gräsö för middag med Matti och hans familj.

80-årsfesten i backspegeln

2 juli 2017 16:48 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Den 19 juni fyllde jag 80 år, och även om åldern ännu inte har knäckt mig, tyckte jag själv att kroppens allt fler tecken på min allt högre ålder kanske inte var så mycket att fira. Men eftersom Birgitta och barnen tyckte, att en så hög och jämn ålder inte bara kunde förbigås med tystnad, föreslog jag att bara den närmaste familjekretsen skulle bjudas. Sen inbjöd Birgitta ändå också några gamla vänner. Festföremålet självt tillfrågades inte om vilka, men hustrun prickade ganska rätt; dock kunde alla (till exempel Anna-Greta Leijon) inte komma, men några av de tillfrågade – tre av de ursprungligen fyra (en är död) i en tjejliga på mitt forna jobb – kommer hit till Öregrund senare i sommar.

Men jag blev tillfrågad om kalasmaten och om mina presentönskemål. Jag föreslog då ett födelsedagsbord med estnisk inriktning och bidrag till restaureringen av två av mina gamla men förfallna rabatter samt nya växter att plantera där. Birgitta har förresten tidigare rensat och restaurerat mitt gamla stenparti och där planterat in några nyinköpta rosor.

Så en lokal trädgårdsmästare, en ung kvinna som vi tidigare har anlitat, lyckades med hjälp av två lejda tjejer få bort ogräset och fylla på med ny jord, och Birgitta tror att mina födelsedagspengar kan tänkas täcka de här kostnaderna. Efter födelsedagen har jag sen planterat de nya växterna, däribland en blomma som inte är vinterhärdig, en present från två av Bigittas syskonbarn som inte var här, men den ska jag plantera i kruka i höst. Många nya rosor och även pioner blev det, också andra blommande rabattväxter, bland annat estnisk malva från Anna.

Vädret den 19 juni var som gjort för trädgårdsfest, och gästerna fick plats på de stolar vi hade ställt ut kring ett antal hyggligt stora trädgårdsbord, dagen till ära täckta med borddukar. Borden stod på den gräsmatta jag själv anlade i min krafts dagar och mellan äppelträd jag själv har planterat. Intill det längsta bordet blommade den Hurdalsros jag till en tidigare jämn födelsedag fick av min dåvarande sekreterare och några andra kvinnlig arbetskamrater.

Mat och dryck, alkoholfritt vin, lättöl, mineralvatten och läsk, fick man hämta inomhus eller från kallvattensförvar på gårdsplan. Rökt fisk – min pappa startade som yrkesfiskare – och en del annat hade Birgitta beställt från Coop, och när alla varorna kom därifrån, hade killarna i bilen också med sig en stor fin blombukett från de anställda där, som jag sen länge räknar som mina vänner. Men det viktigaste på fiskbordet hade Birgitta lagat, också på fisk från Coop: Av min mamma lärde hon sig en gång hur man gravar sik, och den här var verkligen gravad efter konstens alla regler. Anna hade bakat flera estniska surbröd, och gästerna lät sig väl smaka, särskilt när en av gästerna hade rekommenderat det här brödet med Chèvre-ost. Men det var Kerstin som stod för en stor del av de estniska läckerheterna på födelsedagsbordet: Till kaffet serverades estnisk födelsedagskringla, stritsel, något av det godaste och mest smakrika som finns, och Kerstin som är bagare kan sina saker. Sen hade hon till efterrätt gjort estnisk rabarberkaka. Bilder av det som serverades i vårt kök av Kerstin och Anna den här dagen finns på Kerstin Kokks Instagram, vid det här laget på nästa sida efter den man nu får upp. Och på den sida man får upp finns bilder av det estniska surbröd Kerstin själv har bakat, vad jag förstår inspirerad av Annas bröd på min födelsedagsfest.

Gästerna lät sig väl smaka av alla de här estniska delikatesserna. Kerstin och Anna stod för uppläggning och påfyllning i köket och på inre gårdsplan.

Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara – Klara födelsedagshälsade också från sin och Viggos pappa, Bo – stannade ytterligare ett par dar i Öregrund, badade bland annat i Tallparken – det finns bilder därifrån också på Kerstins Instagram. Matti, Karin och deras två småflickor Klara och Sofia åkte hem till Stockholm, men de har hyrt en stuga på Gräsö, så vi kommer säkert att ses igen lite senare i sommar. Anna, som är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap, brukar komma hit med jämna mellanrum för att hjälp sin mamma med trädgårdsarbete.

Från Birgittas familj kom syskonen Karin med maken Hasse, Gunnar med makan Annica och så lillebror Ragnar, den här gången utan hustrun Gunnel, som hade kommunalt sammanträde – men Gunnel ringde och gratulerade. Karin och Hasse hade i Uppsala också hämtat faster Karin, senare i år 97 år gammal.

Från min egen familj kom ingen. Mina föräldrar och min bror Matti är döda, och lillebror Mikko, född 1944 och alltså yngre än jag, är i mycket sämre skick än jag och bor på ett slutet vårdhem.

Birgitta hade dessutom bjudit sin exman, Annas pappa Bengt och hans hustru Inger – vi umgås regelbundet – samt vår gode vän Hans O Sjöström med hustru Lill samt från vårt parti hemma i Uppsala Tone Tingsgård, Anita Berger och Kjell Jernberg. Ännu fler var bjudna men kunde inte på grund av andra åtaganden men partivännerna från Uppsala medförde också presentpengar från fler av de övriga inbjudna partivännerna, bland andra arbetarekommunens ordförande Peter Gustavsson och även Uppsala arbetarekommun, vidare Hans Alsén. Jag har också fått gratulationer från Stockholms arbetarekommun, Agneta Gille, Irma Ridbäck och Sven-Olov Larsson samt från Inger och Lennart Källströmer i Uppsala. Från sitt sommarhus här i Öregrund kom Lasse och Mary Lundh.

Vid morgonuppvaktningen på födelsedagsmorgonen fick jag av Birgitta inte bara den i vår familj sedvanliga smörgåstårtan och förstås blommor också presenter som jag alls inte hade räknat med, till exempel en mycket vacker Marimekko-skjorta som jag genast satte på mig, faktiskt presenter i en mängd och rikedom jag inte alls hade räknat med. Jag fick en jättebinge med böcker, bland annat av Wilhelm Agrell, Edward Albee, Margaret Atwood, Nathan Safran Foer, P D James, Konfucius, Ann-Helén Laestadius (sommarpratare här om dan) och så en klassisk barnbok. Jag fick också ett paket med DVD-filmer: ”Stora vänliga jätten”, ”Den allvarsamma leken” samt en film om Ulla Billquist och en om Chet Baker. Och så blev det sex Iittala-glas och, som om det inte vore nog med allt det här, en rundresa i min barndoms Estland – jag kommer att få återse mitt barndomshem i Juminda innan jag dör.

Fast det gäller ju att då komma i väg – i den här åldern vet man ju aldrig hur länge det kommer att vara genomförbart.

Hur som helst: tack allesammans för att ni har gett mig en alldeles underbar och minnesvärd födelsedag. Den kommer jag i alla fall att minnas så länge jag lever.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^