Till vägs ände

24 maj 2017 20:52 | Barnkultur | 2 kommentarer

George Johansson var en gång i världen pressekreterare åt Birgitta Dahl, på den tiden då hon var miljö- och energiminister. Jag träffade honom då, men som nästan alla andra känner jag till honom främst för att han är en uppskattad barnboksförfattare.

Av hans sammanlagt ganska många böcker har ”Mulle Meck bygger en bil” just återutgivits (En bok för alla, 2017 – i original kom den ut 1993 på Berghs förlag).

Mot bakgrund av det jag inledningsvis berättar tror säkert många, att den handlar om tillkomsten av en bil, som går på något alternativt och särdeles miljövänligt bränsle, men bokens Mulle är bara en fiffig man som klarar att konstruera ett åkdon av en massa apparater, manicker, mojänger och molijoxer han har samlat på sig i sitt skrotförråd. Dessutom skruvar han fast en gammal soffa som säte bakom ratten.

Sammantaget får den unge läsaren en hygglig bild åtminstone av de huvuddelar en bil består av.

Att det blir en så charmerande bok av det här är i hög grad även illustratörens, Jens Ahlboms, förtjänst. Ahlbom fångar mästerligt Mulles minspel när han grubblar, får idéer, förvånas och kommer på lösningar. Det här förstärks ytterligare av att hans hund, boxern Buffa, hela tiden deltar i skapandeprocessen och visar upp samma minspel.

Mulle Meck och Buffa bor i ett skogsbryn, bortom en sjö, på branten av ett berg vid vägs ände.

När bilen till slut äntligen är klar, sätter sig Mulle bakom ratten och Buffa, iförd MC-glasögon, bredvid honom, och så rullar de i väg runt sjön, följer vägen bortom bergen, till vägs ände.

Limpan vill också ha korv

24 maj 2017 15:11 | Barnkultur | Inga kommentarer

Eva Lindström är en ofta prisbelönt barnboksförfattare och barnboksillustratör.

Limpan i hennes ”Limpan är sugen” (En bok för alla, 2017, i original på Alfabeta 1997) är en hund, och ”också” i min rubrik syftar på att matte äter en stor korv utan att dela med sig.

Under den kommande natten har matte svårt att somna. Det beror nog inte på att hon har ont i magen av för mycket korv utan på att hon har dåligt samvete för att hon inte delade med sig. Till slut går hon ut för att släppa in Limpan, som är kvar utomhus. Hon går ut och runt huset för att leta rätt på hunden, men under tiden smiter hunden in.

Först ser hon inte till hunden där inne heller, men när hon sen får syn på den, blir hon väldigt glad – beslutar sig genast för att steka mer korv, den här gången en var till hunden och sig själv.

Berättelsen slutar med en bild på två glada korvätare.

Det här är en fin liten bok om relationer mellan människor och djur, rent av om rättvisa.

Det ovanliga med den är att den är en ren bilderbok utan text.

Jag har för egen del inga problem med att förstå dess innebörd, och jag tror nog att jag bild för bild skulle kunna tolka den för ganska unga barnbarn.

Men jag ser också ett problem. Ganska små barn lär sig snabbt utlämnade rimord i Tove Janssons eller Elsa Beskows rimsagor, och i de mest älskade godnattsagorna kan de varenda formulering utantill – läser då någon godnattsagaläsare fel eller försöker korta berättelsen, protesterar barnet genast.

Problemet i det här avseendet med ”Limpan är sugen” är förstås att det inte finns någon skriven berättelse att läsa upp, och det kan bli ett problem när man ”läser” den här boken för en mycket ung person, som vill höra exakt samma berättelse som förra gången.

I en lek- och låtsasvärld

23 maj 2017 22:32 | Barnkultur | Inga kommentarer

Barbro Lindgrens (text) och Camilla Engmans (bild) bilderbok ”Vi leker att vi är pippifåglar” (Rabén & Sjögren, 2013) har av innehållet och de korta texterna att döma ganska små barn som målgrupp. De två barn som leker låtsaslekar uppfattar jag som pojkar, vilket också bekräftas av meningen ”Vi är bröder låssas vi”. Men Engman tecknar dem så könsneutralt, att små flickor man läser den för också kan identifiera sig med dem.

Fast utrustade med två fjädrar var, en i vardera handen, leker de att de är pippifåglar.

De två människobarnen, nu tecknade som fåglar, flyger och störtdyker, tar sig ända upp bland molnen. Därifrån vet de inte hur de ska hitta hem. Dessutom dyker det upp farliga örnar, som de måste flyga ifrån, och när en örn ändå kommer hotande nära, får den en stjärnsmäll av den ena ”fågeln”. Vilket leder till en tävling om vem som har de starkaste musklerna.

Nu närmar de sig marken, och då kommer nästa infall: ”Nu kommer mörkret låssas vi. VAR BOR VI? VAR BOR VI?” Dess värre börjar också bensinen ta slut, för det här är fåglar som går på bensin.

Där nere ser dom mamma och pappa – fast föräldrarna ser ju ut som tant Sveas höns – men pappan är förstås tupp. När de landar på taket på hönshuset, blir pappa tuppen så paff att han ramlar omkull rakt på en kopannkaka, det vill säga en stor blaffa koskit, och likadant går det för mamma hönan.

Slutkonklusion: ”Det gör väl ingenting, sen kan dom ju bada.”

Melodikrysset nummer 19 2017

13 maj 2017 13:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre än åtta av de sammanlagt tolv frågorna hade nämligen filmanknytning.

Krysset började med sång av Helen Sjöholm i Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, som förekom i Kay Pollaks film ” som i himmelen” från 2004. Jag såg den på bio när den var ny.

Sen följde ”Flicka från Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som är bekant med både Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsättningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger på Ven, där Jönsson hade sommarställe. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse här är också att ”Flicka från Backafall” blev film 1953.

Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”, och således var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.

As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den här filmen åtskilliga gånger, för övrigt också från scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden går”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973

Ett par av filmmelodierna var hämtade ur filmer för barn.

Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hämtad ur ”Trolls” från 2016.

Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln på en bok av Astrid Lindgren från 1954, men här hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).

Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”Färiln vingad syns på Haga” för film är självklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre än 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju själv läsa om det på Wikipedia. Fast i dag hörde vi den på transpiranto, och jag tror inte att den någonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.

Slutligen, ”Hjärtats saga” från sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm Åström, exekverades av Lars Roos, men intressant just här är att den också har förekommit i sex filmer.

Därefter de fyra frågor som inte hade någon filmanknytning:

Men Amanda Jensen gjorde ändå sin version av ”När vi gräver guld i USA” i TVs ”Så mycket bättre”. Låten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, således på ett ställe på andra sidan av Atlanten.

Thore Skogman var ju med i krysset också förra veckan, så i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”Jämtgubben”, den vars refräng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.

”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse på sitt sista album, från 2006. Sen dog hon.

Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hädanfärd, men nog är han en betydligt bättre pianist än sångare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp på berget” (1986).

Och apropå transpiranto: I går, när jag var i Uppsala och skulle hämta ut mina kemtvättade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis på att många av dagens många invandrare inte behärskar svenska språket riktigt så flytande som jag själv, gamle est. På den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag beställde av ta hjälp av en kollega, men det är ju jättebra att hon har ett jobb där hon varje dag kommer att utöka sitt ordförråd och sin förståelseförmåga.

Fast det roligaste av det här slaget hände på kemtvätten, där jag skulle hämta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har träffat honom åtskilliga gånger – kommer från ett annat land men talar bra svenska, om än med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvättsinnehavaren, som dock inte behärskade detta annars ganska vanliga språk, så kunden vände sig till mig för att höra, om jag kunde översätta. Det kunde jag, och därmed drogs jag in i ett rätt märkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjälp med inte bara kemtvätt utan också lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvättsinnehavaren på huvudet: De här mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit längs hela gylfen.

När jag å kundens vägnar hade ställt kompletterande frågor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli så dyrt att laga de här trasiga och gamla byxorna, att priset dess värre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt då? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvättsinnehavaren. Men kunden lät sig inte avskräckas utan sken som en sol – det skulle han gärna betala, om han återfick sina älskade byxor i användbrt skick. Och då åtog sig till slut kemtvättsinnehavaren uppdraget.

Själv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gärning.

Glad påsk!

16 april 2017 16:47 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi anlände, först tågförsenade och sedan bussförsenade, sent i onsdags kväll till vårt sommarviste i Öregrund, och torsdagen gick sedan åt till att packa upp och göra påskfint i huset – Birgitta hittade kvistar att sätta påskprydnader i och satte ut tuppar och annat som hör påsken till på sina platser. Själv var jag på Coop och handlade, bland annat rökt och gravad fisk, massor av godis att lägga i det jättestora påskägg, som främst finns för gästande barnbarns skull, och även påskläsk.

De första påskgästerna var Anna, som hade med sig två egenbakade estniska surbröd till mig, och hennes dotter Ella. Anna åkte hem efter äggmålningen på påskafton, men Ella hade lovat stanna kvar och hjälpa Birgitta med en del tungt arbete i trädgården. Fast i går täcktes trädgården av snö igen – men den har nu till största delen tinat.

På påskafton kom vår son Matti, hans hustru Karin och så deras småflickor Ella (jo, vi har två Ellor) och Sofia. Barnen har varit här tidigare, och i alla fall storasyster Ella minns huset, till exempel var leksakerna och barnböckerna förvaras.

Påskaftonen ägnade vi åt äggmålning, på det sätt jag som barn gjorde i Estland.

På påskafton gick jag, fastän kroppen jäklas och stretar emot, ut på tomten för att hitta växtdelar att användas vid äggmålningen tillsammans med skal från gul lök, det senare huvudingrediensen i den äggmålning jag lärde mig i min barndoms Estland. Birgitta fick här om dan, när hon var på Coop och handlade, flera plastpåsar med lökskal, hopsamlade under löklådan av Marina, som för övrigt själv har estnisk mor. Bland det jag lyckades samla ihop fanns blad från miniormbunke, som inte färgar men, om man lägger dem närmast äggskalet, ger ett vackert ljusare bladmönster på påskäggen, som lökskalen ger en brunflammig färg. Liknande effekter kan man få av kronbladen till tidiga vårblommor som krokus. Här kan man experimentera, prova sig fram. Till exempel albark färgar också av sig.

Varje sådant här ägg måste man göra ett separat litet paket av med hjälp av en liten trasa som sveps om alltsammans och sen viras med sytråd runt om för att hålla ihop – använder sen flera personer samtidigt samma kokgryta, är det ett bra knep att de som gör såna här små äggpaket använder tråd i var sin färg. Birgitta och jag använder oss av var sin stor gammal kastrull, eftersom vi gör i ordning så många ägg: sex för min del i år. På dotterns (Kerstin Kokk) instagram med bilder av hennes egna estniska påskägg har hon berättat, att hon för sin del har övergått till att i stället använda aluminiumfolie som kokhölje. Hur som helst: Man kokar upp vattnet i förväg och lägger sen försiktigt ner äggpaketen. Ska den här äggfärgningsmetoden funka, måste äggen sedan få koka i tio minuter eller mer.

I år tog Birgitta – under rinnande kallt vatten – upp sina äggpaket lite tidigare än jag, och det (plus att jag använde mer lökskal) bidrog till att hennes påskägg blev ljusare än mina. Det senare vekligen inte menat som klander – hennes påskägg blev beundransvärt vackra också i år. Men frågan är om inte lilla Ella åstadkom ett par påskägg som var allra vackrast.

För egen del åt jag ett av mina ägg tillsammans med sill till middag i går, ytterligare ett till frukost i dag. Jag brukar, när jag äter de här äggen, göra ett så litet hål som möjligt i skalet och sen spara det urätna skalet – de här äggskalen är mycket vackra att ha stående som prydnad i en skål.

Dottern, Kerstin, har lärt sig det här sättet att färga/koka av sin estniska pappa och naturfärgar tillsammans med sina egna barn, Viggo och Klara, varje år påskäggen på estniskt vis. Kolla hennes instagrambilder och jag tror att ni genast förstår, att det här sättet att måla påskäggen har mycket som talar för sig.

Att ha huset fullt av barn och framför allt små barnbarn innebär restriktioner i fråga om till exempel TV-tittandet, men eftersom vi var trötta efter partikongressen i Göteborg och jag dessutom är blåslagen på ryggen efter fallet från vindsstegen gick vi och la oss tidigt på påskafton.

Vi anpassar oss efter småbarnens mat- och sovvanor, så i dag blev det våfflor med sylt och grädde redan vid tolvtiden – Birgitta gjorde en stor smet och gräddade, biträdd av stora Ella, och småbarnen åt med glupande aptit. Stora Ella har för övrigt också tagit hand om en mycket stor del av disken, som jag och Birgitta annars växelvis brukar göra.

Nu skiner solen, kanske ett tecken på att våren ändå är på väg.

Glad påsk, alla läsare!

Liket lever

5 april 2017 16:12 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går gick större delen av dagen åt till en hälsovårdsrelaterad resa till Uppsala.

Jag hade tid hos min läkare på hjärt- och lungkliniken för en återkommande kontroll. Jag är ju inne på min andra pacemaker, och när läkaren kollade hjärtrytmen, konstaterade han, att hjärtat, det vill säga pacemakern, fungerar riktigt bra. Så vi pratade avslutningsvis om politik – jag berättade bland annat om mitt och hustruns nära förestående resa till partikongressen i Göteborg – och innan jag gick, välkomnade han mig tillbaka till nästa ordinarie kontroll om ett år. På det svarade jag: ”Vi får väl se om jag lever då.” Åjo, replikerade han; enligt hans bedömning skulle jag även då befinna mig i de levandes skara.

Men en lättnad även i närtid medförde det här läkarbesöket. Jag har nu länge haft en Furix-dosering om två tabletter varje morgon, dock med muntligt lov att hoppa över den här mycket urindrivande medicineringen, när jag till exempel måste färdas långt i buss som saknar toalett, läs under de så här års återkommanade resorna mellan Öregrund och Uppsala. När jag klagade min nöd, kollade läkaren mina ben och fann dem inte uppsvällda och drog ner det normala furixintaget på morgonen till en enda tablett – dock bör jag själv kolla ben och fötter, och om jag då ser svullnad, bör jag mota detta med hjälp av ytterligare en furixtablett.

Efter lite provtagning stultade jag sen genom sjukhusområdet, närmast på väg till bussen, men mötte strax en gammal bekant, förra stadsarkivarien i Uppsala, som även hon ville diskutera det politiska läget i så väl Uppsala som landet.

Allt det här gjorde, att jag egentligen anlände för sent till Vårdcentralen i Svartbäcken för att få lämna de blodprov med hjälp av vilka Akademiska bestämmer mitt Waran-intag. Men växeln ringde den ansvariga på provtagningen, och hon ställde upp, eftersom jag ju bara tillfälligt var i stan och dessutom hade blivit försenad.

Och då passade jag också på att låta henne ta proverna inför ett kommande besök hos min husläkare.

Först därefter, efter klockan 16.00, åt jag någonting alls den här dagen. Jag gick till det näraliggande kondiset och beställde en stor köttbullsmacka plus te.

Sen tog jag bussen ner till centrum och besökte mitt apotek för att ha tillräckligt med Insuman under partikongressen i Göteborg.

Den ska jag noga följa. Öronen och hjärnan är det inga fel på än så länge.

* * *

Fast i dag råkade jag ut för en olycka, som kunde ha ändat i att jag alls inte skulle kunna åka till partikongressen i Göteborg, en sån där olycka som människor i min ålder – snart 80 – dess värre kan drabbas av.

Inför påsken och barns och barnbarns besök då har Birgitta och jag jobbat för att få huset i ordning, alltså packat upp, ställt sakerna på sina sommarplatser och städat upp efter flytten.

I dag sorterade jag och ordnade (i alfabetisk ordning) alla DVD- och VHS-filmer för barn vi har här, väldigt många tecknade sådana, av Disney och många andra. Det var besvärligt, eftersom vi har de här filmerna ovanpå ett par höga bokhyllor, där man i båda ändar måste trava filmer liggande för att alla de där emellan ska ligga kvar och inte ramla ner i golvet. Filmerna ska så högt upp att jag måste använda en stol att stå på, vilket gör det här extra besvärligt, eftersom jag numera måste ta hjälp av armarna för att häva mig upp på stolsitsen. Och eftersom i början filmer ideligen ramlade ner på golvet, fick jag upprepade gånger klättra ner och sen upp igen på den där stolen.

Jag svor en del, men till slut hade jag fått upp alla filmerna i önskad ordning.

Sen hade jag kommit överens med Birgitta om att vi tillsammans skulle ta upp alla resväskorna och bagarna samt kartongerna från flytten upp på vinden.

Upp på vinden kommer man genom en lucka i taket på glasverandan: Man fäller ner en stege som sitter fast på luckan, och sen måste man klättra. Det underlättar om man är två, en som klättrar upp till luckan och en som från högen på golvet räcker upp en väska/bag/kartong i taget.

Jag åtog mig att klättra upp, ta emot och stapla det som skickades upp på var sin sida om luckan, den ena för mina, den andra för Birgittas väskor.

När det gällde de stora resväskorna var det ganska svårt att hitta en väg förbi mig själv genom den ganska lilla luckan.

Men till slut var alltsammans uppe på vinden.

Själv skulle jag då ner igen.

Jag var, som oftast inomhus, i strumplästen, och trästegens smala klätterpinnar är av vackert lackerat trä.

Så efter bara ett par kliv neråt halkade jag och föll fullkomligt handlöst ner i golvet; på vägen ner slog vänstra sidan av ryggen i några av stegpinnarna.

Det gjorde djävulskt ont: jag låg på magen på glasverandans golv och kved.

Birgitta kom och tröstade mig, klappade mig också på ryggen, men jag låg kvar på golvet ganska länge, chockad och medtagen, i ännu större utsträckning gråtfärdig över att tvingas konstatera, att jag fysiskt är en orkeslös gubbe.

När jag till slut ändå tog mig upp, gjorde det ont i ryggen längst nere åt vänster, men den besiktning Birgitta gjorde när jag drog upp skjortan visade inga synbara skador, och framför allt verkar jag inte ha brutit något.

Så vi får nog vänta på Last Chorus för min del. Och några av er som läser det här kommer jag kanske att möta i Göteborg.

Melodikrysset nummer 13 2017

3 april 2017 23:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I lördags åkte jag alltså tidigt till Socialdemokraternas årliga distriktskongress här i Uppsala län – kongressen gnomfördes i Gimo – och kunde därför inte lösa Melodikrysset. Det har dröjt ända till i kväll innan jag fick tid att lyssna på det och lösa det.

Bitvis tyckte jag att det var svårt.

Fast det började med filmmusik som jag kände igen, fastän jag egentligen inte har sett ”Stjärnornas krig”, i original ”Star Wars”, i regi av George Lucas och med musik av John Williams.

Och trots att jag har sett mängder av Edvard Persson-filmer, kan jag inte påminna mig ”En sjöman till häst” från 1940. I den förekommer sången ”Alla är vi sjömän (på livets stora hav)”, som heller inte hör till de vanligaste Edvard Persson-numren. Men texten är skriven av en man som ofta förekommer i Edvard Persson-sammanhang, Alvar Kraft. Musiken skrevs av Charles Henry.

Betydligt lättare var det att minnas ”Regnet det bara öser ner”, insjungen 1970 av Siw Malmkvist – här skulle melodititeln ge oss kryssordet ösregn. Men också det här är ursprungligen en filmmelodi, ”Raindrops Are Falling On My Head”, skriven av Hal David och Burt Bacharach för filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid” från 1969.

Den fjärde filmen var ”Ghoastbusters” (1984), lätt att känna igen eftersom det ord som också är filmtiteln upprepas gång på gång i den sjungna texten. Men inte kom jag i håg att den här filmen på svenska döptes till ”Spökligan” – det fick jag googla på.

Eurovision Song Contest och Melodifestivalen spökade i tre låtar.

Och inte kan jag påstå att jag minns särskilt mycket av ESC 2006, där en belgiska med det märkliga namnet Kate Ryan sjöng ”Je t’adore”. Men Google hjälper även här: Sångerskan heter egentligen Katrien Verbeeck.

Året efter, 2007, tävlade Regina Lund i Melodifestivalen med ”Rainbow Star”. Att jag klarade den frågan beror främst på att jag i sången upprepade gånger hörde det som är sångtiteln.

Och året därefter, 2008 (har Anders Eldeman inventerat låt- och artistlistorna från de här åren?) sjöng Carola och Andreas Johnson tillsammans ”One Love”. Eldeman nämnde här sångtiteln, vilket underlättade.

Björn Skifs är väl inte så tokig, ens om hans låtar – i det här fallet ”Vi bygger oss en båt” från 1975 – exekveras av Lars Roos.

Elvis Presley har folk i min ålder hört från starten. Själv tycker jag kanske inte att ”The Wonder of You” (Eldeman nämnde även här titeln) hör till hans bättre låtar. Elvis sjöng in den 1970, men själva låten är mycket äldre, från 1939.

Cornelis Vreeswijks version av en engelsk folksång, ”Monday Morning”, är mycket fin och fick en mycket lång titel, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Jag har hört den så många gånger att jag kan textens första rad utantill: ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”. Fast här skulle vi skriva platsen i bestämd form, logen.

Romantisk ton har också Birger Sjöbergs sång från 1922, den som börjar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”. Jag har varit i Birger Sjöbergs Vänersborg en gång, på centerstämmorna. Som journalist, är det bäst att tillägga. I det här fallet var det Ernst-Hugo Järegård som sjöng den.

Och så är det bara en visa kvar, en gammal barnvisa: ”Vart ska du gå min lilla flicka?, tonsatt 1893 av Alice Tegnér. Fast minns jag inte fel, blev svaret på frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” i Povel Ramels version ”Ja, om du betalar”.

När livet tränger undan skrivandet

3 april 2017 11:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har varit en skrivande människa under nästan hela mitt snart 80-åriga liv. Jo, jag fyller 80 den 19 juni i år, och bokstäverna – grunden för att läsa och skriva – lärde jag mig redan vid tre års ålder.

När jag blev pensionär, nu alltså för 15 år sen, fanns skivlustan ständigt i kroppen, och efter en tid började min dotter Kerstin mana mig: Du måste börja blogga, pappa. Dator hade jag använt redan i slutet av jobbåren, och jag hade också själv köpt en burk till mitt arbetsrum hemma i Uppsala. Dottern och hennes dåvarande man, Bo, bloggade båda, och Bo hjälpte mig att lägga upp den blogg jag fortfarande använder, även om jag själv valde namn (mitt eget), vinjett (sommarhuset i Öregrund) plus de kategorier mitt skrivande skulle spänna över. I februari 2006 fanns jag ute på nätet och vann steg för steg allt fler läsare.

Detta som en bakgrund till att jag under den senaste veckan mot alla mina tidigare vanor nästan inte har publicerat något. Nej, jag har inte varit sjuk. Men livet har varit mer hektiskt än en (snart) 80-åring riktigt klarar av.

Kommande lördag ska Birgitta och jag åka till Göteborg för att i egenskap av partiveteraner delta i den socialdemokratiska partikongressen, och i lägenheten i Uppsala finns redan en resväska packad med kläder för den här bortovaron hemifrån.

En stor del av resten av kläderna packade jag samtidigt för den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund, eftersom vi nu ska vara i Göteborg under en stor del av påskveckan, som vi normalt brukar använda för flytten och för att komma i ordning lagom till den egentliga påskhelgen. Men nu tidigarelade vi flytten och all den packning den förutsätter. Utöver kläder och skor tar vi med oss till exempel DVD-filmer, CD-skivor, lådor med böcker, handlingar som måste finnas till hands eller åtgärdas, tre lådor med de yngsta barnbarnens leksaker plus dessutom godnattböcker att läsa för dem och så inte minst alla våra krukväxter, fördelade på kartonger.

Två gånger om året (alltsammans ska ju hem till lägenheten i Uppsala igen på hösten) har vi fått transporthjälp av Öregrunds taxi, vars chaufförer också har hjälpt oss med i och urlastningen, allt svårare att klara när man är i vår ålder och, för att ta mig som exempel, är inne på sin andra pacemaker – de har självfallet fått en extra slant för det här jobbet också, i Uppsala ner- respektive upp för en halvtrappa, i Öregrund upp till och ner från huset, som ligger en bit från grinden. Men sen har Öregrunds taxi förlorar landstingsupphandlingen och gått i konkan, och eftersom chaufförerna på Uppsala taxi inte tycker att sånt här ingår i deras arbetsuppgifter, fick vi i år hitta en annan lösning.

Birgitta lejde i stället två stadsbud med skåpbil, men eftersom de här killarna var veritabla proffs och var utrustade med kärra, gick i- och urlastningen förbluffande fort; den ene av de här två visade sig själv vara sommarboende i Öregrund, så han visste för egen maskin var vi bor. Lite dyrare blev frakten på det här sättet, men vad skulle vi annars ha gjort?

Nu har vi gradvis packat upp alla hitflyttade kollin. Det mesta står på sina platser, blommorna på fönsterbänkarna, de flesta av dem på vår glasveranda, den jag själv ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden när vi nu för rätt länge sen byggde till och moderniserade vårt sommarboende.

Så mycket sommar är det förstås inte än här i Öregrund, men trädgården verkar ha klarat den här vintern bra. Till påsk skjutsar Anna hit yngsta dottern Ella, som har lovat Birgitta att hjälpa till med säsongens första trädgårdsarbete.

På påskafton ska vi som vanligt måla ägg på estniskt vis, alltså naturfärgning med hjälp främst av skal till gul lök. Då kommer också sonen, Matti, med sin hustru Karin och deras små flickor, Sofia, 5, och Ella, 2. Det kommer att bli ett liv och ett kiv runt köksbordet.

I går, söndag, åkte farfar och farmor till Stockholm för ett gemensamt födelsedagsfirande av Sofia och Ella. Med på det här kalaset var också flickornas mormor samt Karins syster med man och son och mot slutet även Anna och Ella. Det tog sin tid, eftersom de två allra yngsta deltagarna också måste sova middag, men maten var god, och det var så småningom två små tjejer, den ena av dem utvilad efter att ha sovit middag, som glatt och lugnt tog emot och öppnade sina ganska många paket. Jag tänker inte räkna upp allt de fick, men må det förlåtas mig, om jag berättar om några egna presenter. Nu sexåriga Ella tjöt av glädje när hon fick en årsprenumeration på Bamse plus en Bamse-handduk. Och tvååriga Sofia gillade synbarligen sitt nya gosedjur och även Pettsons Findus, som jag hade köpt åt henne. Och så något gulligt: Både jag, Birgitta och Sofias mormor hade köpt docksängkläder i olika storlekar och utföranden, och lilla Sofia svepe in sig själv i alla nya docktäckena och såg ut att må riktigt födelsedagshärligt.

Dagen före, på lördag, hade vi stigit upp astidigt för att komma i tid till den distriktskongress Socialdemokraterna i Uppsala län genomförde i Gimo. Vi partiveteraner fick all upptänklig hjälp, hämtades bland annat i bil från busshållplatsen – gångvägen är ganska lång. Vid ett sådant här evenemang träffar man förstås mängder av gamla bekanta och får en del nya. Själv satt jag bredvid Peter Gustavsson, numera ordförande i Uppsala arbetarekommun.

Två representanter för regeringen, tre om man inrymmer också vår distriktsordförande Ardalan Shekarabi, höll anföranden. Den första av dem var gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström, som också kom och hälsade på Birgitta och mig. Jag kom först i kontakt med henne då jag fortfarande var huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission och Göran Persson hade utsett Anna, som då jobbade i Statsrådsberedningen, som sin speciella sambandskvinna. Vi har senare mötts inte minst vid konserter vi har bevistat, och nu överraskade hon mig genom att hälsa till vår dotter Kerstin – jag har ingen aning om hur de känner varann. Efter lunch talade partistyrelsens representant, infrastrukturminister Anna Johansson – hennes anförande, till synes utan manus, var mycket välformulerat. Henne känner jag inte personligen. Däremot kände jag hennes farsa, den lysande göteborgspolitikern Göran Johansson, som jag först mötte på en ideologikurs jag hade på Bommersvik, sedan brukade träffa när han var på partistyrelsesammanträden i Stockholm.

Förhandlingsdelen av distriktskongressen innehöll inget dramatiskt, även om ett antal ombud, bland dem Peter Gustavsson, fronderade i en fråga och förlorade. Det här nämner jag främst för att få alla er – alltför många – som inte själva vill engagera sig i partipolitiken att tänka om. Socialdemokratiska partiet är ingen sekt med kadaverdisciplin. Inte heller människor på ledande poster behöver vara likriktat eniga. Det händer att man förlorar, men alla förblir ändå vänner, en krets av människor med likartade värderingar.

Min hustru är en sådan här människa, buren till socialdemokratin av att dela partiets grundvärderingar men aldrig rädd för att ta strid, ibland vinna, ibland förlora. En del av den här lördagen hade hon varit tvungen att lämna kongressen för en tur in till Uppsala, där hon tillsammans med en rad andra författare och uppsalaprofiler hade ombetts att medverka vid invigningen av Akademibokhandelns, gamla Lundeqs, nya lokaler vid Stora torget. Jag var ju inte där, men det var ett fint program – före Birgitta talade Leif Zern – och Birgitta berättade, att hon samlade stor publik.

Men sen hann hon tillbaka till distriktskongressen i Gimo, innan den avslutades, fick också uppdraget att å gästernas vägnar tala till kongressen. Det var ett tacktal men också en politiskt uppfordrande appell – annars hade det inte varit Birgitta.

I går kväll var vi till slut åter tillbaka i vårt kära Öregrund. Vi hade tänkt avsluta dagen med en Beck-film, men TV 4 sände i stället en film med Jönssonligan, så vi såg den i stället. Nå, jag förstår ju det här bytet. Huvudrollen i den här serien innehades av Gösta Ekman.

Han medverkade på sin tid – på min tid – i socialdemokratisk valreklam. Och från mycket trovärdigt håll har jag en gång i världen hört historien om att Göstas farsa, Hasse Ekman, inför det stundande valet manade sönerna med ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Familjeangelägenheter

27 mars 2017 17:55 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sonen, Matti, fyllde år för ett bra tag sedan, men förkylningar i hans hem (han själv och yngsta dottern) har hindrat den planerade uppvaktningen.

Men nu fyllde Klara, dotter till vår i Uppsala boende dotter Kerstin, 12, och eftersom Matti och hans dotter Ella skulle komma till det här lilla familjekalaset, beslöt hustrun och jag oss för att passa på att samtidigt gratulera Matti. Vi hade en gemensam gåva, men dessutom fick han av mig pengar för ett eget inköp – han är en flitig gitarrbyggare – och så hade jag köpt en bukett blommor i vår lokala blomsterhandel vid Torbjörns torg.

Där hade jag också köpt en tulpanbukett åt Klara. Av mig fick Klara DVD-filmen ”Miss Peregrins hem för besynnerliga barn” plus presentkort till ytterligare en film, som snart finns i handeln, ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”, vidare pengar att användas efter eget önskemål och så två bokpaket: dels Ingelin AngerbornsSal 305”, dels tre skräckklassiker, Mary ShelleysFrankenstein”, Robert Louis StevensonsDr Jekyll och Mr Hyde” och Bram StokersDracula”.

Kerstins barn var jättetrevliga, och Viggo verkade tycka det var kul, när jag berättade en historia om när han var mycket liten och jag frågade honom vad morfar heter. Han tänkte noga efter, och så sa han ”Ett”.

Kerstin bjöd på födelsedagslunch: rostbiff med röra och olika slags grönsaker plus bröd från bageriet där hon arbetar, sedan tårta plus osötade hallon (dock med sötningsmedel åt mig) och så vispgrädde till hennes pappa som är diabetiker.

Men under huvudrätten råkade jag ut för en olycka: satte en bit rostbiff i halsen och måste springa ut på toaletten för att få rostbiffen att lossna. Nå, det gick, men jag märkte, att jag skrämde upp mina vuxna barn – Matti och hans lilla Ella följde efter mig till toaletten.

Nå, jag fick bra kontakt med Ella; vi pratade bland annat om när farfar hjälpte henne att få tag på söta, mogna bigarråer ur det stora trädet i trädgården i Öregrund.

Och snart var det dags att bryta upp från kalaset. Klara och Viggo skulle hem till pappa Bo. Och Birgitta och Anna plus Annas dotter Amanda skulle gå på konsert. På vägen dit skulle Anna skjutsa mig hem i sin bil.

Så vi tog adjö av de övriga i all hast. Av Matti fick jag på väg mot Annas bil en adjökram, men sen hann jag inte långt förrän Matti ropade på mig att stanna. Lilla Ella ville också ge farfar en kram.

Såna kramar gör att hjärtat blir varmt.

Och kommande söndag får jag träffa Ella och hennes lillasyster Sofia igen, då hemma hos Matti och Karin. De yngsta barnbarnen har födelsedag med så kort mellanrum, att det känns naturligt att ha ett gemensamt födelsedagskalas.

Melodikrysset nummer 12 2017

25 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Eldeman utlovade ett lättare kryss i dag, och lättare var det utan tvivel, särskilt som flera av frågorna, åtminstone musiken i dem, har varit med tidigare i krysset.

Nog har han haft med filmen ”Top Gun” tidigare, den ur vilken vi fick höra ”Take My Breath Away”.

Och nog har väl ”Sällskapsresan” i regi av Lasse Åberg också tidigare förekommit i krysset?

Som jag nyligen fick anledning att skriva, känner jag Lasse Åberg därför att han, liksom min egen hustru, är så kallad hedersupplänning.

Och en annan av dagens artister har jag hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm, den stad där hon sedan länge bor. Jag talar om Ane Brun, som vi idag hörde i ”Miss You More”.

Galenskaparna/After Shave förekommer då och då i krysset. En av deras succéföreställningar, också visad i TV, är ”Stinsen brinner”, som i dag skulle ge oss ordet stins. Och den vi skulle identifiera var Per Fritzell.

Snäppet svårare var det inte att känna igen temat ur Adrew Lloyd Webbers ”Starlight Express” från 1984 men att komma i håg ur vilken av hans många musikaler den var hämtad.

De barnanknutna frågorna har i den ena eller andra varianten varit med tidigare och var ganska lätta.

Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag sjungen av Tommy Körberg, förekom ursprungligen i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och under min egen småskoletid fick vi lära oss att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg” – på den tiden skrev och sjöng man ”gå” i pluralis.

Dagens svåraste fråga, för mig i alla fall, var det att komma i håg låten ur förra årets Eurovision Song Contest, ”I’ve Been Waiting For This Night”. Men nu frågade inte Eldeman efter titeln utan vilket land den spelade låten representerade, och eftersom jag hade varannan bokstav, var det lätt att komma fram till att det var Litauen. Nå, nyfiken som jag är: Vem var det som sjöng? Jo, en ung man som märkligt nog sades heta Donny Montell. Fast i själva verket heter han något betydligt mer litauiskklingande, Donatas Montvydas.

Gamla schlager är jag en jävel på.

Så visst mindes jag omedelbart ”Två små fåglar på en gren”.

Samma sak med ”Oh Mein Papa”, oförglömlig med Arne Lambert på trumpet.

Och visst minns jag ”Do You Know What It Means To Miss New Orleans” med Louis Armstrong! Fast här skulle vi kunna delstaten New Orleans ligger i, Louisiana.

Sist kvar att redovisa blir då en fråga, vars svar jag har ett mycket personligt förhållande till. ”Den vackraste visan om kärleken” har jag med i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970, som bland annat innehåller sånger om fred. Texten är skriven av Ture Nerman, som jag har träffat och haft annan kontakt med medan han levde. Och musiken skrevs av Lille Bror Söderlundh, vars son Michael Söderlundh jag senast träffade på ett födelsedagskalas för hans hustru, Christina Mattsson – jag har skrivit om det här på bloggen.

Och nu, när jag har lagt ut den här texten, ska jag ägna mig åt politik i annan form: Jag ska åka till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun genomför sitt årsmöte. Under ordförandeskap av min hustru, förr bland annat Riksdagens talman.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^