Liket lever

5 april 2017 16:12 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går gick större delen av dagen åt till en hälsovårdsrelaterad resa till Uppsala.

Jag hade tid hos min läkare på hjärt- och lungkliniken för en återkommande kontroll. Jag är ju inne på min andra pacemaker, och när läkaren kollade hjärtrytmen, konstaterade han, att hjärtat, det vill säga pacemakern, fungerar riktigt bra. Så vi pratade avslutningsvis om politik – jag berättade bland annat om mitt och hustruns nära förestående resa till partikongressen i Göteborg – och innan jag gick, välkomnade han mig tillbaka till nästa ordinarie kontroll om ett år. På det svarade jag: ”Vi får väl se om jag lever då.” Åjo, replikerade han; enligt hans bedömning skulle jag även då befinna mig i de levandes skara.

Men en lättnad även i närtid medförde det här läkarbesöket. Jag har nu länge haft en Furix-dosering om två tabletter varje morgon, dock med muntligt lov att hoppa över den här mycket urindrivande medicineringen, när jag till exempel måste färdas långt i buss som saknar toalett, läs under de så här års återkommanade resorna mellan Öregrund och Uppsala. När jag klagade min nöd, kollade läkaren mina ben och fann dem inte uppsvällda och drog ner det normala furixintaget på morgonen till en enda tablett – dock bör jag själv kolla ben och fötter, och om jag då ser svullnad, bör jag mota detta med hjälp av ytterligare en furixtablett.

Efter lite provtagning stultade jag sen genom sjukhusområdet, närmast på väg till bussen, men mötte strax en gammal bekant, förra stadsarkivarien i Uppsala, som även hon ville diskutera det politiska läget i så väl Uppsala som landet.

Allt det här gjorde, att jag egentligen anlände för sent till Vårdcentralen i Svartbäcken för att få lämna de blodprov med hjälp av vilka Akademiska bestämmer mitt Waran-intag. Men växeln ringde den ansvariga på provtagningen, och hon ställde upp, eftersom jag ju bara tillfälligt var i stan och dessutom hade blivit försenad.

Och då passade jag också på att låta henne ta proverna inför ett kommande besök hos min husläkare.

Först därefter, efter klockan 16.00, åt jag någonting alls den här dagen. Jag gick till det näraliggande kondiset och beställde en stor köttbullsmacka plus te.

Sen tog jag bussen ner till centrum och besökte mitt apotek för att ha tillräckligt med Insuman under partikongressen i Göteborg.

Den ska jag noga följa. Öronen och hjärnan är det inga fel på än så länge.

* * *

Fast i dag råkade jag ut för en olycka, som kunde ha ändat i att jag alls inte skulle kunna åka till partikongressen i Göteborg, en sån där olycka som människor i min ålder – snart 80 – dess värre kan drabbas av.

Inför påsken och barns och barnbarns besök då har Birgitta och jag jobbat för att få huset i ordning, alltså packat upp, ställt sakerna på sina sommarplatser och städat upp efter flytten.

I dag sorterade jag och ordnade (i alfabetisk ordning) alla DVD- och VHS-filmer för barn vi har här, väldigt många tecknade sådana, av Disney och många andra. Det var besvärligt, eftersom vi har de här filmerna ovanpå ett par höga bokhyllor, där man i båda ändar måste trava filmer liggande för att alla de där emellan ska ligga kvar och inte ramla ner i golvet. Filmerna ska så högt upp att jag måste använda en stol att stå på, vilket gör det här extra besvärligt, eftersom jag numera måste ta hjälp av armarna för att häva mig upp på stolsitsen. Och eftersom i början filmer ideligen ramlade ner på golvet, fick jag upprepade gånger klättra ner och sen upp igen på den där stolen.

Jag svor en del, men till slut hade jag fått upp alla filmerna i önskad ordning.

Sen hade jag kommit överens med Birgitta om att vi tillsammans skulle ta upp alla resväskorna och bagarna samt kartongerna från flytten upp på vinden.

Upp på vinden kommer man genom en lucka i taket på glasverandan: Man fäller ner en stege som sitter fast på luckan, och sen måste man klättra. Det underlättar om man är två, en som klättrar upp till luckan och en som från högen på golvet räcker upp en väska/bag/kartong i taget.

Jag åtog mig att klättra upp, ta emot och stapla det som skickades upp på var sin sida om luckan, den ena för mina, den andra för Birgittas väskor.

När det gällde de stora resväskorna var det ganska svårt att hitta en väg förbi mig själv genom den ganska lilla luckan.

Men till slut var alltsammans uppe på vinden.

Själv skulle jag då ner igen.

Jag var, som oftast inomhus, i strumplästen, och trästegens smala klätterpinnar är av vackert lackerat trä.

Så efter bara ett par kliv neråt halkade jag och föll fullkomligt handlöst ner i golvet; på vägen ner slog vänstra sidan av ryggen i några av stegpinnarna.

Det gjorde djävulskt ont: jag låg på magen på glasverandans golv och kved.

Birgitta kom och tröstade mig, klappade mig också på ryggen, men jag låg kvar på golvet ganska länge, chockad och medtagen, i ännu större utsträckning gråtfärdig över att tvingas konstatera, att jag fysiskt är en orkeslös gubbe.

När jag till slut ändå tog mig upp, gjorde det ont i ryggen längst nere åt vänster, men den besiktning Birgitta gjorde när jag drog upp skjortan visade inga synbara skador, och framför allt verkar jag inte ha brutit något.

Så vi får nog vänta på Last Chorus för min del. Och några av er som läser det här kommer jag kanske att möta i Göteborg.

Melodikrysset nummer 13 2017

3 april 2017 23:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I lördags åkte jag alltså tidigt till Socialdemokraternas årliga distriktskongress här i Uppsala län – kongressen gnomfördes i Gimo – och kunde därför inte lösa Melodikrysset. Det har dröjt ända till i kväll innan jag fick tid att lyssna på det och lösa det.

Bitvis tyckte jag att det var svårt.

Fast det började med filmmusik som jag kände igen, fastän jag egentligen inte har sett ”Stjärnornas krig”, i original ”Star Wars”, i regi av George Lucas och med musik av John Williams.

Och trots att jag har sett mängder av Edvard Persson-filmer, kan jag inte påminna mig ”En sjöman till häst” från 1940. I den förekommer sången ”Alla är vi sjömän (på livets stora hav)”, som heller inte hör till de vanligaste Edvard Persson-numren. Men texten är skriven av en man som ofta förekommer i Edvard Persson-sammanhang, Alvar Kraft. Musiken skrevs av Charles Henry.

Betydligt lättare var det att minnas ”Regnet det bara öser ner”, insjungen 1970 av Siw Malmkvist – här skulle melodititeln ge oss kryssordet ösregn. Men också det här är ursprungligen en filmmelodi, ”Raindrops Are Falling On My Head”, skriven av Hal David och Burt Bacharach för filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid” från 1969.

Den fjärde filmen var ”Ghoastbusters” (1984), lätt att känna igen eftersom det ord som också är filmtiteln upprepas gång på gång i den sjungna texten. Men inte kom jag i håg att den här filmen på svenska döptes till ”Spökligan” – det fick jag googla på.

Eurovision Song Contest och Melodifestivalen spökade i tre låtar.

Och inte kan jag påstå att jag minns särskilt mycket av ESC 2006, där en belgiska med det märkliga namnet Kate Ryan sjöng ”Je t’adore”. Men Google hjälper även här: Sångerskan heter egentligen Katrien Verbeeck.

Året efter, 2007, tävlade Regina Lund i Melodifestivalen med ”Rainbow Star”. Att jag klarade den frågan beror främst på att jag i sången upprepade gånger hörde det som är sångtiteln.

Och året därefter, 2008 (har Anders Eldeman inventerat låt- och artistlistorna från de här åren?) sjöng Carola och Andreas Johnson tillsammans ”One Love”. Eldeman nämnde här sångtiteln, vilket underlättade.

Björn Skifs är väl inte så tokig, ens om hans låtar – i det här fallet ”Vi bygger oss en båt” från 1975 – exekveras av Lars Roos.

Elvis Presley har folk i min ålder hört från starten. Själv tycker jag kanske inte att ”The Wonder of You” (Eldeman nämnde även här titeln) hör till hans bättre låtar. Elvis sjöng in den 1970, men själva låten är mycket äldre, från 1939.

Cornelis Vreeswijks version av en engelsk folksång, ”Monday Morning”, är mycket fin och fick en mycket lång titel, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Jag har hört den så många gånger att jag kan textens första rad utantill: ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”. Fast här skulle vi skriva platsen i bestämd form, logen.

Romantisk ton har också Birger Sjöbergs sång från 1922, den som börjar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”. Jag har varit i Birger Sjöbergs Vänersborg en gång, på centerstämmorna. Som journalist, är det bäst att tillägga. I det här fallet var det Ernst-Hugo Järegård som sjöng den.

Och så är det bara en visa kvar, en gammal barnvisa: ”Vart ska du gå min lilla flicka?, tonsatt 1893 av Alice Tegnér. Fast minns jag inte fel, blev svaret på frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” i Povel Ramels version ”Ja, om du betalar”.

När livet tränger undan skrivandet

3 april 2017 11:54 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Politik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har varit en skrivande människa under nästan hela mitt snart 80-åriga liv. Jo, jag fyller 80 den 19 juni i år, och bokstäverna – grunden för att läsa och skriva – lärde jag mig redan vid tre års ålder.

När jag blev pensionär, nu alltså för 15 år sen, fanns skivlustan ständigt i kroppen, och efter en tid började min dotter Kerstin mana mig: Du måste börja blogga, pappa. Dator hade jag använt redan i slutet av jobbåren, och jag hade också själv köpt en burk till mitt arbetsrum hemma i Uppsala. Dottern och hennes dåvarande man, Bo, bloggade båda, och Bo hjälpte mig att lägga upp den blogg jag fortfarande använder, även om jag själv valde namn (mitt eget), vinjett (sommarhuset i Öregrund) plus de kategorier mitt skrivande skulle spänna över. I februari 2006 fanns jag ute på nätet och vann steg för steg allt fler läsare.

Detta som en bakgrund till att jag under den senaste veckan mot alla mina tidigare vanor nästan inte har publicerat något. Nej, jag har inte varit sjuk. Men livet har varit mer hektiskt än en (snart) 80-åring riktigt klarar av.

Kommande lördag ska Birgitta och jag åka till Göteborg för att i egenskap av partiveteraner delta i den socialdemokratiska partikongressen, och i lägenheten i Uppsala finns redan en resväska packad med kläder för den här bortovaron hemifrån.

En stor del av resten av kläderna packade jag samtidigt för den årliga flytten till sommarhuset i Öregrund, eftersom vi nu ska vara i Göteborg under en stor del av påskveckan, som vi normalt brukar använda för flytten och för att komma i ordning lagom till den egentliga påskhelgen. Men nu tidigarelade vi flytten och all den packning den förutsätter. Utöver kläder och skor tar vi med oss till exempel DVD-filmer, CD-skivor, lådor med böcker, handlingar som måste finnas till hands eller åtgärdas, tre lådor med de yngsta barnbarnens leksaker plus dessutom godnattböcker att läsa för dem och så inte minst alla våra krukväxter, fördelade på kartonger.

Två gånger om året (alltsammans ska ju hem till lägenheten i Uppsala igen på hösten) har vi fått transporthjälp av Öregrunds taxi, vars chaufförer också har hjälpt oss med i och urlastningen, allt svårare att klara när man är i vår ålder och, för att ta mig som exempel, är inne på sin andra pacemaker – de har självfallet fått en extra slant för det här jobbet också, i Uppsala ner- respektive upp för en halvtrappa, i Öregrund upp till och ner från huset, som ligger en bit från grinden. Men sen har Öregrunds taxi förlorar landstingsupphandlingen och gått i konkan, och eftersom chaufförerna på Uppsala taxi inte tycker att sånt här ingår i deras arbetsuppgifter, fick vi i år hitta en annan lösning.

Birgitta lejde i stället två stadsbud med skåpbil, men eftersom de här killarna var veritabla proffs och var utrustade med kärra, gick i- och urlastningen förbluffande fort; den ene av de här två visade sig själv vara sommarboende i Öregrund, så han visste för egen maskin var vi bor. Lite dyrare blev frakten på det här sättet, men vad skulle vi annars ha gjort?

Nu har vi gradvis packat upp alla hitflyttade kollin. Det mesta står på sina platser, blommorna på fönsterbänkarna, de flesta av dem på vår glasveranda, den jag själv ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden när vi nu för rätt länge sen byggde till och moderniserade vårt sommarboende.

Så mycket sommar är det förstås inte än här i Öregrund, men trädgården verkar ha klarat den här vintern bra. Till påsk skjutsar Anna hit yngsta dottern Ella, som har lovat Birgitta att hjälpa till med säsongens första trädgårdsarbete.

På påskafton ska vi som vanligt måla ägg på estniskt vis, alltså naturfärgning med hjälp främst av skal till gul lök. Då kommer också sonen, Matti, med sin hustru Karin och deras små flickor, Sofia, 5, och Ella, 2. Det kommer att bli ett liv och ett kiv runt köksbordet.

I går, söndag, åkte farfar och farmor till Stockholm för ett gemensamt födelsedagsfirande av Sofia och Ella. Med på det här kalaset var också flickornas mormor samt Karins syster med man och son och mot slutet även Anna och Ella. Det tog sin tid, eftersom de två allra yngsta deltagarna också måste sova middag, men maten var god, och det var så småningom två små tjejer, den ena av dem utvilad efter att ha sovit middag, som glatt och lugnt tog emot och öppnade sina ganska många paket. Jag tänker inte räkna upp allt de fick, men må det förlåtas mig, om jag berättar om några egna presenter. Nu sexåriga Ella tjöt av glädje när hon fick en årsprenumeration på Bamse plus en Bamse-handduk. Och tvååriga Sofia gillade synbarligen sitt nya gosedjur och även Pettsons Findus, som jag hade köpt åt henne. Och så något gulligt: Både jag, Birgitta och Sofias mormor hade köpt docksängkläder i olika storlekar och utföranden, och lilla Sofia svepe in sig själv i alla nya docktäckena och såg ut att må riktigt födelsedagshärligt.

Dagen före, på lördag, hade vi stigit upp astidigt för att komma i tid till den distriktskongress Socialdemokraterna i Uppsala län genomförde i Gimo. Vi partiveteraner fick all upptänklig hjälp, hämtades bland annat i bil från busshållplatsen – gångvägen är ganska lång. Vid ett sådant här evenemang träffar man förstås mängder av gamla bekanta och får en del nya. Själv satt jag bredvid Peter Gustavsson, numera ordförande i Uppsala arbetarekommun.

Två representanter för regeringen, tre om man inrymmer också vår distriktsordförande Ardalan Shekarabi, höll anföranden. Den första av dem var gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström, som också kom och hälsade på Birgitta och mig. Jag kom först i kontakt med henne då jag fortfarande var huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission och Göran Persson hade utsett Anna, som då jobbade i Statsrådsberedningen, som sin speciella sambandskvinna. Vi har senare mötts inte minst vid konserter vi har bevistat, och nu överraskade hon mig genom att hälsa till vår dotter Kerstin – jag har ingen aning om hur de känner varann. Efter lunch talade partistyrelsens representant, infrastrukturminister Anna Johansson – hennes anförande, till synes utan manus, var mycket välformulerat. Henne känner jag inte personligen. Däremot kände jag hennes farsa, den lysande göteborgspolitikern Göran Johansson, som jag först mötte på en ideologikurs jag hade på Bommersvik, sedan brukade träffa när han var på partistyrelsesammanträden i Stockholm.

Förhandlingsdelen av distriktskongressen innehöll inget dramatiskt, även om ett antal ombud, bland dem Peter Gustavsson, fronderade i en fråga och förlorade. Det här nämner jag främst för att få alla er – alltför många – som inte själva vill engagera sig i partipolitiken att tänka om. Socialdemokratiska partiet är ingen sekt med kadaverdisciplin. Inte heller människor på ledande poster behöver vara likriktat eniga. Det händer att man förlorar, men alla förblir ändå vänner, en krets av människor med likartade värderingar.

Min hustru är en sådan här människa, buren till socialdemokratin av att dela partiets grundvärderingar men aldrig rädd för att ta strid, ibland vinna, ibland förlora. En del av den här lördagen hade hon varit tvungen att lämna kongressen för en tur in till Uppsala, där hon tillsammans med en rad andra författare och uppsalaprofiler hade ombetts att medverka vid invigningen av Akademibokhandelns, gamla Lundeqs, nya lokaler vid Stora torget. Jag var ju inte där, men det var ett fint program – före Birgitta talade Leif Zern – och Birgitta berättade, att hon samlade stor publik.

Men sen hann hon tillbaka till distriktskongressen i Gimo, innan den avslutades, fick också uppdraget att å gästernas vägnar tala till kongressen. Det var ett tacktal men också en politiskt uppfordrande appell – annars hade det inte varit Birgitta.

I går kväll var vi till slut åter tillbaka i vårt kära Öregrund. Vi hade tänkt avsluta dagen med en Beck-film, men TV 4 sände i stället en film med Jönssonligan, så vi såg den i stället. Nå, jag förstår ju det här bytet. Huvudrollen i den här serien innehades av Gösta Ekman.

Han medverkade på sin tid – på min tid – i socialdemokratisk valreklam. Och från mycket trovärdigt håll har jag en gång i världen hört historien om att Göstas farsa, Hasse Ekman, inför det stundande valet manade sönerna med ”Och så vet ni hur ni ska rösta, pojkar!”.

Familjeangelägenheter

27 mars 2017 17:55 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sonen, Matti, fyllde år för ett bra tag sedan, men förkylningar i hans hem (han själv och yngsta dottern) har hindrat den planerade uppvaktningen.

Men nu fyllde Klara, dotter till vår i Uppsala boende dotter Kerstin, 12, och eftersom Matti och hans dotter Ella skulle komma till det här lilla familjekalaset, beslöt hustrun och jag oss för att passa på att samtidigt gratulera Matti. Vi hade en gemensam gåva, men dessutom fick han av mig pengar för ett eget inköp – han är en flitig gitarrbyggare – och så hade jag köpt en bukett blommor i vår lokala blomsterhandel vid Torbjörns torg.

Där hade jag också köpt en tulpanbukett åt Klara. Av mig fick Klara DVD-filmen ”Miss Peregrins hem för besynnerliga barn” plus presentkort till ytterligare en film, som snart finns i handeln, ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”, vidare pengar att användas efter eget önskemål och så två bokpaket: dels Ingelin AngerbornsSal 305”, dels tre skräckklassiker, Mary ShelleysFrankenstein”, Robert Louis StevensonsDr Jekyll och Mr Hyde” och Bram StokersDracula”.

Kerstins barn var jättetrevliga, och Viggo verkade tycka det var kul, när jag berättade en historia om när han var mycket liten och jag frågade honom vad morfar heter. Han tänkte noga efter, och så sa han ”Ett”.

Kerstin bjöd på födelsedagslunch: rostbiff med röra och olika slags grönsaker plus bröd från bageriet där hon arbetar, sedan tårta plus osötade hallon (dock med sötningsmedel åt mig) och så vispgrädde till hennes pappa som är diabetiker.

Men under huvudrätten råkade jag ut för en olycka: satte en bit rostbiff i halsen och måste springa ut på toaletten för att få rostbiffen att lossna. Nå, det gick, men jag märkte, att jag skrämde upp mina vuxna barn – Matti och hans lilla Ella följde efter mig till toaletten.

Nå, jag fick bra kontakt med Ella; vi pratade bland annat om när farfar hjälpte henne att få tag på söta, mogna bigarråer ur det stora trädet i trädgården i Öregrund.

Och snart var det dags att bryta upp från kalaset. Klara och Viggo skulle hem till pappa Bo. Och Birgitta och Anna plus Annas dotter Amanda skulle gå på konsert. På vägen dit skulle Anna skjutsa mig hem i sin bil.

Så vi tog adjö av de övriga i all hast. Av Matti fick jag på väg mot Annas bil en adjökram, men sen hann jag inte långt förrän Matti ropade på mig att stanna. Lilla Ella ville också ge farfar en kram.

Såna kramar gör att hjärtat blir varmt.

Och kommande söndag får jag träffa Ella och hennes lillasyster Sofia igen, då hemma hos Matti och Karin. De yngsta barnbarnen har födelsedag med så kort mellanrum, att det känns naturligt att ha ett gemensamt födelsedagskalas.

Melodikrysset nummer 12 2017

25 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Anders Eldeman utlovade ett lättare kryss i dag, och lättare var det utan tvivel, särskilt som flera av frågorna, åtminstone musiken i dem, har varit med tidigare i krysset.

Nog har han haft med filmen ”Top Gun” tidigare, den ur vilken vi fick höra ”Take My Breath Away”.

Och nog har väl ”Sällskapsresan” i regi av Lasse Åberg också tidigare förekommit i krysset?

Som jag nyligen fick anledning att skriva, känner jag Lasse Åberg därför att han, liksom min egen hustru, är så kallad hedersupplänning.

Och en annan av dagens artister har jag hört live, i regi av norska ambassaden i Stockholm, den stad där hon sedan länge bor. Jag talar om Ane Brun, som vi idag hörde i ”Miss You More”.

Galenskaparna/After Shave förekommer då och då i krysset. En av deras succéföreställningar, också visad i TV, är ”Stinsen brinner”, som i dag skulle ge oss ordet stins. Och den vi skulle identifiera var Per Fritzell.

Snäppet svårare var det inte att känna igen temat ur Adrew Lloyd Webbers ”Starlight Express” från 1984 men att komma i håg ur vilken av hans många musikaler den var hämtad.

De barnanknutna frågorna har i den ena eller andra varianten varit med tidigare och var ganska lätta.

Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”, i dag sjungen av Tommy Körberg, förekom ursprungligen i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och under min egen småskoletid fick vi lära oss att sjunga ”Vi gå över daggstänkta berg” – på den tiden skrev och sjöng man ”gå” i pluralis.

Dagens svåraste fråga, för mig i alla fall, var det att komma i håg låten ur förra årets Eurovision Song Contest, ”I’ve Been Waiting For This Night”. Men nu frågade inte Eldeman efter titeln utan vilket land den spelade låten representerade, och eftersom jag hade varannan bokstav, var det lätt att komma fram till att det var Litauen. Nå, nyfiken som jag är: Vem var det som sjöng? Jo, en ung man som märkligt nog sades heta Donny Montell. Fast i själva verket heter han något betydligt mer litauiskklingande, Donatas Montvydas.

Gamla schlager är jag en jävel på.

Så visst mindes jag omedelbart ”Två små fåglar på en gren”.

Samma sak med ”Oh Mein Papa”, oförglömlig med Arne Lambert på trumpet.

Och visst minns jag ”Do You Know What It Means To Miss New Orleans” med Louis Armstrong! Fast här skulle vi kunna delstaten New Orleans ligger i, Louisiana.

Sist kvar att redovisa blir då en fråga, vars svar jag har ett mycket personligt förhållande till. ”Den vackraste visan om kärleken” har jag med i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970, som bland annat innehåller sånger om fred. Texten är skriven av Ture Nerman, som jag har träffat och haft annan kontakt med medan han levde. Och musiken skrevs av Lille Bror Söderlundh, vars son Michael Söderlundh jag senast träffade på ett födelsedagskalas för hans hustru, Christina Mattsson – jag har skrivit om det här på bloggen.

Och nu, när jag har lagt ut den här texten, ska jag ägna mig åt politik i annan form: Jag ska åka till Missionskyrkan, där Uppsala arbetarekommun genomför sitt årsmöte. Under ordförandeskap av min hustru, förr bland annat Riksdagens talman.

När Kråkan flög fortare än han brukar

21 mars 2017 21:14 | Barnkultur | Inga kommentarer

Rabén & Sjögren har gjort ett jättekap, när förlaget i sin barnboksutgivning kunde införliva böckerna om Mamma Mu, ursprungligen skapade av Jujja och Tomas Wieslander och utgivna av Natur & Kultur. Men när Tomas Wieslander dog, lyckades Jujja Wieslander få den mästerlige Sven Nordqvist som ny illustratör och bytte då också förlag till Rabén & Sjögren, som alltså numera ger ut de här böckerna med mycket stor publik.

Sven Nordqvists mästerskap som tecknare – fantasi i förening med teknik – präglar också ”Mera fart Mamma Mu!” (Rabén & Sjögren, 2016). Mamma Mus följeslagare Kråkan gör med hjälp av sin uppfinning, avsedd att driva roddbåten, en hisnande och snabb flygfärd, och om man flyger fortare än sig själv blir man snurrig i huvudet.

Det här är bra nog, men eftersom det är Jujja Wieslander som står för handlingen, har Sven Nordqvist inte riktigt samma utrymmer för märkliga detaljer och utvikningar, som i sina egna böcker. Men högst läsvärt är det i alla fall.

Hujedamej, vilken bra bok!

16 mars 2017 21:49 | Barnkultur, Konst & museum, Musik | Inga kommentarer

”Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön,
och träden är så fina
och marken är så grön,
och blommorna är vackra
och höet luktar gott
och solen är så solig
och vattnet är så vått.
Och lilla fågeln flyger
i boet ut och in,
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.”

Den här sången, med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel, har gett namn åt en sångbok med 30 av Astrid Lindgrens mest kända sångtexter, ”Och nu så vill jag sjunga” (redaktörer Susanna Hellsing och Birgitta Westin, musikarrangemang och notskrift Klas Widén, Rabén & Sjögren, 2014. För tonsättningarna står främst Georg Riedel, men också Bengt Hallberg, Ulf Björlin, Björn Isfält, Jan Johansson och Lille Bror Söderlundh har komponerat musik till Astrids texter. Och vi som har läst alla Astrids böcker kan nästan inte tänka på dem utan att också minnas illustratörerna: Ingrid Vang Nyman, Björn Berg, Ilon Wikland, Eric Palmquist. Kan ni tänka er Pippi utan att se den Pippi Ingrid Vang Nyman tecknade, en annan Emil än den som skapades av Björn Berg eller en annan Madicken än den som Ilon Wikland ritade?

Och så är det Astrids texter, dessutom alltid så sångbara: ”Här kommer Pippi Långstrump”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Lille katt”, ”Idas sommarvisa” som är den mest sjungna sången vid svenska skolavslutningar, ”Pilutta-visan”, ”Världens bästa Karlsson”, ”Sjörövar-Fabbe”, ”Hujedamej”, ”En till som jag”, ”Tänk jag drömde i natt”, ”Fattig bonddräng” och ”Merja merja mojsi”, den sista från när Pippi seglade på de sju haven. Plus en hel hoper andra. Kan ni dem inte, heller inte noter, så finns det i den här boken ett ljudband med ackompanjemang, inspelade av Sunniva Abelli, nyckelharpa, Johanna Hellsing, ukulele, flöjt och mungiga, Klas Widén, gitarr, tramporgel, melodika, dragspel och många andra instrument – Klas har även gjort arrangemangen.

”Det spelas och sjungs för fullt i Astrids böcker” börjar Ulf Stark sitt förord, ett av de bästa förord jag har läst i hela mitt liv.

I Astrids böcker finns överallt ljud som gör hennes texter ännu mer levande, och även i hennes mest sorgliga sagor kan fattighjon få höra en spelande lind och en sjungande näktergal, skriver han. Och människorna sjunger.

Astrid var en trallande jänta från Småland, uppvuxen med slagdängor, skillingtryck, kärleksvisor och psalmer.

Tycker ni om sagor och sånger ska ni absolut köpa den här boken, åt barnbarnen eller åt er själva.

Titta Max!

15 mars 2017 17:59 | Barnkultur | Inga kommentarer

Författaren Barbro Lindgren och illustratören Eva Eriksson hör till de riktigt stora inom svensk barnkultur, och när de – som i bilderböckerna om Max – samarbetar, blir de näst intill oslagbara. De här böckerna är skrivna på ett slags reducerat barnspråk, vars mening dock är mycket tydlig, särskilt mot bakgrund av de uttrycksfulla och komiska bilderna.

Tre av deras gemensamma verk finns återutgivna i samlingsvolymen ”Max favoriter” (Rabén & Sjögren, 2016).

Max blöja” utgavs ursprungligen 1981. Max har blöja men vill hellre kissa på golvet, så när husets vovve passligt nog kommer, sätter Max blöjan på hunden. Sen kissar Max på golvet och vovven i blöjan – fast det kommer så mycket att det läcker ut på golvet även i hundens fall. Men då kommer mamma och är milt talat förbannad på båda. Så Max försöker göra allt gott igen genom att torka upp på golvet. Och får förstås en ny blöja.

Max napp” kom 1994. I den gå Max ut, sugande på sin goda napp. Vovven vill också gärna prova nappen, men det får den inte. Och inte kissen heller. Men så kommer ankan och snor helt enkelt nappen. Då smäller Max till ankan så att den i häpenheten tappar nappen. Men ankan blir arg och jagar Max, som flyr med nappen i munnen.

Max lampa” gavs ut 1982. I den vill Max nå sin taklampa, som har fin skärm. Så han sätter en pall framför stolen och klättrar därifrån upp på bordet. Men han når ändå inte lampan utan ramlar i stället ner på golvet. Där ligger han och skriker åt den dumma lampan – tills han upptäcker att han har fått ett sår på knäet och i stället börjar gråta. Men då kommer mamma med plåster. Och så slutar historien med ”Nu Max bra”.

Under mina år som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) recenserade jag bland mycket annat också barnböcker och sparade då några av de bästa till en översikt över julens bästa barnböcker.

Pekboksavsnittet i julnumret, nummer 20 1981 avslutades med en kortrecension av de två allra första Max-böckerna, båda utgivna samma år:

”Men det bästa har jag sparat till sist. Själsfränderna Barbro Lindgren (text) och Eva Eriksson (bild) har med ”Max bil” och ”Max kaka” (Rabén & Sjögren) åstadkommit två vansinnigt roliga böcker för små barn. Att ställas in raden av barnklassiker!”

I julnumret, nummer 21 1982, fanns också en barnboksöversikt, där jag bland annat prisade tre under året utgivna Max-böcker:

”Men jämfört med dem (och med alla andra böcker för riktigt små barn) är Barbro Lindgrens (text) och Eva Erikssons (bild) böcker om Max (Rabén & Sjögren) fullkomligt vidunderliga. De har dessutom fått en extra komisk dimension av att de – på begäran av någon pedagogisk tokdjävel – har försetts med dels babyspråk, dels översättning till grammatikaliskt riktig svenska. ”Kissen leker bollen” respektive ”Kissen leker med bollen” och så vidare. ”Max lampa”, ”Max boll” och ”Max balja” tävlar med varann om drastisk humor, rolig handling och prickäker text (”Max kaka badar baljan”).”

Den åldersrekommendation förlaget vid något tillfälle har utfärdat är från ett år.

Men jag som snart är 80 har lika stort utbyte av de här böckerna, och jag tror inte att det beror på tilltagande åldersgaggighet.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

En av barndomens rimsagor

13 mars 2017 21:31 | Barnkultur | Inga kommentarer

När jag, då sju år, mot slutet av andra världskriget kom till Sverige – vår familj hörde till den stora gruppen estniska flyktingar – kunde jag för länge sedan läsa; jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder. Men eftersom jag då inte kunde någon svenska, lät den tidens skolmyndigheter mig vänta med skolstarten: ”Pojken måste ju lära sig svenska först.”

Nå, det gjorde jag, och när jag sen fick börja skolan, kunde jag ju redan allt det där jag skulle lära mig: läsa, skriva, räkna.

När jag började skolan, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, blev det så – detta för att mina föräldrar och yngre bröder bodde i ett fiskeläge där pappa fiskade – att jag för en kort period i början av höstterminen fick bo hos familjen Hallén, som hade ett hus nära skolan och där vi tidigare hade placerats som flyktingar.

Ett av mina tidiga minnen av skolstarten var att jag fick min första läsebok, Elsa Beskows och Herman SiegvaldsVill du läsa?” (först utgiven 1935, men det visste jag förstås inte då). Efter skolan gick jag med den här boken i ryggsäcken hem till Halléns, gick upp till mitt rum på övervåningen och plockade upp den där underbara och lockande boken och läste på raken ut den från pärm till pärm.

I den här läseboken, utgiven i två band, fanns den av Elsa Beskow skapade bildvärlden rikt representerad, och jag fångades för tid och vighet av dess skönhet och magi.

Först senare i livet har jag kommit att läsa Elsa Beskows egna verk som bokutgåvor, bilderböcker eller samlingar eller sagoböcker, och när jag fick egna barn, blev mycket av det här godnattsagefavoriter. Med barnen försvann också det de hade fått i present, men jag har sedan gradvis skaffat stora delar av det av Elsa Beskow, som jag har hittat i bokhandeln.

Av någon anledning har jag hittills inte själv haft någon separatutgåva av en av dessa beskowklassiker, ”Hattstugan”, först utgiven 1930. Men nu har jag skaffat den i en utgåva från Bonnier Carlsen.

”Hattstugan” är en fantasieggande berättelse, dessutom parrimmad och med rimord två i varje parrim utelämnat, så att läsaren/åhöraren själv måste fylla i det saknade ordet.

Tomtemor, som bor på en ö i en sjö tillsammans med sina tre barn, måste ro till grannen, också han tomte och boende i en stubbe på en strand mitt emot. Sen fortsätter hon till fots för att uträtta ett ärende.

Det tomtebobarnen och deras mamma bor i är en av någon kvarglömd rundkullig hatt!

Och medan tomtemor är borta, börjar barnen fantisera om vad hon ska komma hem med och laga till på spisen, men så kommer de på att spisens skorsten nog måste sotas, och när skorstenen har blivit sotad, är de själva alldeles svarta. Så de måste förstås bada i sjön och också tvätta kläderna. De tänder en brasa utomhus för att värma bykvatten i en stor gryta.

Men elden tar fart och sprider sig till hatten där tomtefamiljen bor!

Tomtegubben på andra stranden ror då över i sin eka och börjar släcka, men förgäves. Barnen lyckas dock få slut på branden genom att fylla tomtens eka med vatten och välta det över elden. Men för sent – bara spisen och skorstenen står kvar.

Tomtegubben tycker då att de vore förtjänta av att få smäll, men barnen vädjar till honom om att i stället hjälpa dem att bygga en ny stuga, innan mamma kommer hem.

Så det gör tomten – det blir ett fint nytt hus med nävertak. Och barnen, som ju fortfarande inte har några torra kläder, skickar han i säng, en ny med björnmossfäll.

När tomtemor kommer hem, möts hon av kläder som måste tvättas men också av ett helt nytt hus.

Tomtemor gifter sig sen med tomten – en mullvad är vigselförrättare – och så får barnen smaka riset, som det hette förr i världen.

Men sen får de honungskaka.

Och i fortsättningen ska de bo i tomtens stubbe, där det är varmare och säkrare på vintrarna.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^