När Peter lärde sig vissla

Ezra Jack Keats (1916-1983) levde och verkade i New York, men hans föräldrar var judiska immigranter från Polen. Pappans efternamn var Katz, men sonen gav det en mer engelskklingande form och brukade i stället Keats som efternamn.

Ezra Jack Keats kom att bli en framgångsrik barnboksförfattare och -illustratör, och som illustratör använde han sig av collageteknik. Det senare ser man till exempel i ”Whistle For Willie” från 1964, översatt till svenska av Marianne Eriksson med titeln ”Hurra jag kan vissla!” (utgiven 1960 på Rabén & Sjögren men 2018 nyutgiven av En bok för alla).

Den här boken var mycket ovanlig när den publicerades 1964: den hade nämligen en liten afroamerikansk pojke som huvudfigur, och han skildrades som vilken amerikansk liten pojke som helst – märk att europeiska judar som Katz/Keats är lika ljusa i skinnet som de flesta amerikaner av europeiskt ursprung. Och den lille grabbens, Peters, bekymmer i den här historien är inte hans hudfärg utan att han inte kan vissla.

Han har sett en annan grabb vissla på sin hund, och då kom genast hunden springande till sin lille husse. ”Om jag bara kunde vissla!” tänkte Peter, som också hade en hund, Bobby. så även Peter försökte vissla, men det gick inget vidare – inte kom det någon Bobby.

Sedan kommer det en rad episoder, då Peter fortsätter att försöka lära sig vissla. Till exempel iförd sin pappas hatt och stående framför spegeln, och när mamma kommer, låtsas han vara pappa.

Väl ute igen hittar han en kartong, och den kryper han in under och fortsätter att träna sig på att vissla. Och till slut lyckas han: det kommer en riktig vissling.

Bobby är en bit därifrån, och när han hör visslingen, stannar han tvärt och kollar varifrån visslingen kommer. Från mig, ropar Peter och ställer sig upp med kartongen över huvudet. Och Bobby kommer rusande rakt mot honom.

Sen springer Peter hem och visar pappa och mamma, vad han har lärt sig, och de tycker att han visslar mycket bra. Och det tycker Bobby också.

Så när mamma ber Bobby gå till affären och handla åt henne, går Bobby med honom, och han visslar hela vägen dit och hela vägen hem igen.

Det är hela historien, men jag vill särskilt nämna att de bilder Keats har försett sin berättelse med är helt underbara: den tröja den mörkhyade lille pojken har på sig är vit med rosa sicksackmönster, när Peter är ute och snurrar runt, runt, börjar allting snurra runt och han blir så yr att han själv och gatan först lutar åt ena, sen åt andra hållet. Eller ta som exempel när han försöker springa ifrån sin egen skugga.

Det här är en ljuvlig bok att titta på också.