Påskkryss

Vecka efter vecka löser jag alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss och Quiz. Sportkrysset görs av Bengt Löfstrand men inget ont om honom för den skull – folk får gärna för mig ha olika intressen. Dessutom gör Löfstrand ett annat kryss som jag gillar, Tema litteratur.

Den här gången är det litterära temat Håkan Nesser och hans böcker. Eftersom jag har läst praktiskt taget allt av Nesser, är det inte särskilt svårt för just mig att komma ihåg sådant som boktitlar och romanfigurer.

Dessutom är det så att jag en smula känner Nesser från hans tid i Uppsala. Han var svensklärare åt våra barn på den tiden de gick på högstadiet, i Tunabergsskolan.

Längst ner i krysset hittar jag en blinkning till mig själv, fast den kommer från Löfstrand, inte från Nesser. EN KÄND KOKK ska förstås bli ENN.

Det är för övrigt inte första gången jag förekommer i Aftonbladets kryss. Flera av konstruktörerna tycks ha läst vad jag skriver om deras sätt att konstruera kryss.

För min del värdesätter jag främst konstruktörer som utmanar både ens allmänbildning och associationsförmåga – att kunna tolka nycklarna alternativt hjälper ofta i det senare fallet.

Jag har flera gånger berömt konstruktörer som lyckas med just detta, och jag ska här inte återupprepa det jag tidigare har skrivit. In i den skaran, konstruktörerna som roar och utmanar mig, skulle jag nu också vilja lyfta Eva Ohlin Särman: Hennes nycklar är nästan aldrig de enklaste tänkbara, och de sökta svaren visar sig, när man väl har kommit på dem, inte ha några logiska alternativ.

Glad påsk till henne och mina övriga favoriter på Aftonbladet Kryss & Quiz!

Men ni ska veta att jag har knäckt alla era påskägg nu!

Påskens under

Vi är ute på landet igen, i vårt sommarhus i Öregrund, och även där har vi förstås en dator. Den vi har här är faktiskt tämligen ny och har fram till nu fungerat utmärkt.

Men så började den krångla på ett obegripligt sätt. Jag fick ett mejl och försökte använda svarsfunktionen, men det gick inte att skriva in någon text. Däremot kunde jag skicka ett eget, fristående svarsmejl till vederbörande.

Nästa problem var att det inte gick att skriva någon text vare sig på bloggen eller till exempel Google – att slå på tangenterna gav inget som helst utslag. Till att börja med lyckades jag komma förbi det här genom att totalt stänga av datorn – helt enkelt dra ur sladden – och sen starta om den igen. Men problemet kom igen, och i går lyckades jag inte längre lösa problemet genom att dra ur kontakten och starta om – och kunde följaktligen inte skriva något.

Ändå fungerade datorn i övrigt. Jag kunde få upp min blogg och Google och E-posten, och andra kunde skicka meddelanden till mig, både på bloggen och via E-post. Jag kunde däremot inte svara eller söka något på Google, eftersom tangentbordet inte funkade. Eftersom problemen verkade vara isolerade till tangentbordet eller dess funktion, kollade jag förstås, att anslutningen till datorn satt i, men det gjorde den.

Så jag fick helt enkelt ringa till firman vi hade köpt datorn från och som hade installerat den. Men alla reparatörerna var ute på jobb, och nu stundade långhelg. Tidigast på tisdag kunde jag få assistans.

Resten av dagen var jag ganska moloken. Jag får väl erkänna att jag är datorberoende.

I morse tänkte jag i alla fall ”Skam den som ger sig” och tänkte försöka en gång till. Naturligtvis gick datorn i gång – det hade den ju gjort förut också – och jag kollade av e-posten och bloggen.

Och under över alla under: Utan att jag har gjort något annat än att ha stängt av datorn i går kväll och satt i gång den igen i morse fungerade plötligt tangentbordet igen. Det gick att skriva!

Återstår att se om det består.

Om jag förefaller tystna, vet ni alltså varför det är så.

Men peppar, peppar! Jag håller tummarna för motsatsen.

I dag mötte jag en författare på Konsum

Det är som sagt långt till vår i Öregrund, men i dag är det i alla fall solsken, och eftersom vi här i motsatt till vad som är fallet i stan inte har höga hus runt vårt eget och vårt hus ligger på en liten kulle, blir det ändå märkvärdigt ljust inomhus; man får en känsla av annalkande vår.

I morse gick jag i morgonrock ner till brevlådan vid grinden för att kolla om omställningen av våra tre morgontidningar hade fungerat. Det hade den: Vi hade redan fått tidningar hit i tre dagar, och det påskkort jag hade postat till Birgitta hade också kommit fram.

När jag är här ute i Öregrund, återgår jag till mina gamla vanor: kokar morgonkaffe och häller sen över kokkaffet i en gammaldags TV-termos. Där håller sig kaffet som nykokt hela dagen. Konsum här i Öregrund har, i motsats till vår mindre butik i stan, ett större urval av varor, bland annat några saker som jag helst vill ha till mitt morgonkaffe. Där finns inte bara surt finskt bröd utan också ett härligt gott knäckebröd från Roslagsbröd i närbelägna Gimo. Och till pålägg på de hårda mackorna köper jag rysk salami av det finska märket Kotivara. Carlshamns Runda Bords-margarin finns också i Konsum här ute.

Till lunch i dag köpte jag Ekströms konstsötade – jag är ju diabetiker – aprikoskräm plus mjölk. Jag köpte också hem Ekströms icke sockersötade blåbärssoppa och nyponsoppa, båda utmärkta för lätta luncher.

På Konsum träffade jag ytterligare en gammal bekant i personalen, Mats, som inte bara kom fram och hälsade utan också genast frågade hur det var med Birgitta, så han fick en hälsorapport.

I kassan träffade jag en bekant – han stod framför mig och handlade av Siv – författaren Ola F Nilsson. Inte så att vi känner varann närmare, men han hade – genom min blogg, antar jag – noterat mitt litteraturintresse och kom en sommar här om året in i vår trädgård och frågade mig, om jag ville köpa och läsa en av hans böcker, varvid jag slog till och köpte och läste hans ”Jätten”, som du kan hitta en recension av ovan under Kulturspegeln, Prosa lyrik.

Nu hade han, relativt nyligen, gett ut en ny bok som han frågade om jag ville köpa och läsa. Jag sa OK, så han dyker väl upp här endera dagen.

Öregrund är förvisso sen gammalt stad, en mycket liten sådan, men sådant här händer väl egentligen oftast när man bor på landet.

Stryp inte nya Tiden!

Daniel Suhonen har gjort Socialdemokraternas idéforum Tiden till en angelägen och läsvärd tidskrift. Det märks också på upplagan: på kort tid har den ökat från 1.000 till 1.800 exemplar.

Men att göra en lockande tidskrift kostar också pengar, och nu tycks ägaren/socialdemokratiska partiet inte vilja stå för sina tidigare ekonomiska löften och vill bland annat dra ner Suhonens redaktörsarvode till motsvarande en halvtid. Pengarna behövs väl för att betala för alla mer eller mindre frivilligt avgångna partiledare…

Men när nu socialdemokratin äntligen har fått en medial röst, som väcker nyfikenhet och respekt och ger eko i andra media, borde man ju rimligen i stället gå rakt motsatt väg. Tiden utkommer i dag med sex nummer per år men borde naturligtvis på sikt bli en månadstidskrift – för inte så vansinnigt länge sedan utkom den med tio nummer per år.

Vi som är angelägna om en debatt som lyfter blicken över dagspolitikens tvistefrågor bör nu göra en insats: prenumerera om vi inte redan gör det. Potentialen är stor – Tiden har förr haft en prenumerantstock på 5-6.000, möjligen ännu flera.

En helårsprenumeration (6 nummer) kostar 345 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 1347481-2.

Och även om du själv redan prenumererar, kan du göra fler insatser:

* Skicka runt prenumerationslistor på förenings- och arbetarekommunmöten, vid cirkelsammanträden och under seminarier.

* Sälj lösnummer (89 kronor) vid sådana sammankomster och på Första maj.

* Fråga vänner och bekanta som är intresserade av idédebatt och kultur, om de vill prenumerera.

* Sprid det här budskapet vidare på din egen blogg.

Creosa

Mitt kåseri om middagsbjudningen här om dan har fått en sur kommentar från en S-bloggare, som uppenbarligen tycker att man bara ska skriva om politik. En gång i tiden gjorde jag en Aktuellt i politiken (s) av magasinstyp: i den tidens AiP fanns förstås politik men också noveller, lyrik, recensioner, serier, personintervjuer, mediakrönikor, korsord och andra tävlingar, kåserier, satir, i julnumren matreportage, och så vidare. Den tidens AiP hade som bäst mer än 140.000 prenumeranter.

Dygnsgenomsnittet för antalet besökare på den här bloggen är just nu 1.593, vilket inte är så pjåkigt det heller. Också av kommentarerna är det uppenbart att det finns bloggläsare som tänker pröva mitt recept på äppelkaka à la estnisk rabarberkaka.

Och sen har en läsare hört av sig och vill ha ett utförligare recept på creosa, det hustrun lagade till en bjudmiddag i lördags.

Receptet har hon hämtat ur en kokbok av Pernilla Tunberger jag gav henne 1984, ”Pernillas bästa” (Wiken, 1983) – Pernilla och hennes recept läste Birgitta annars redan i unga år i Dagens Nyheter. Jag följer här kokboken:

Det här behövs

5-6 tomater (eller en liten burk konserverade)
1 färsk gurka + salt
1-2 paprikor (gärna en röd och en grön)
1 stor gul lök (Birgitta använde i stället en röd lök)
10 SMÅ ättiksgurkor – eller 3-5 vanliga svenska som är större än de franska
3 msk kapris
3 msk hackad persilja
1/2-1 1/2 tsk dragon – kraftig smak men fin
5 msk stark gul senap av dijontyp (inte söt alls)
5 msk vinäger – helst rödvinsdito
3 dl matolja

Gör så här:

1. Börja med tomaterna. Skär med vass kniv bort fästet på varje. Lägg sen tomaterna i kokande vatten någon minut.
Spola med kallt vatten. Skalen kan sen dras av lika lätt som på en kokt potatis. OM tomaterna är mogna i överkant kan de behöva ligga något längre i koket.
Klyv sen tomaterna. Krama ut kärnorna med handen och kasta dem. Hacka resten och lägg hacket i en sil eller så att det mesta av deras vätska rinner av. Låt ”hänga” minst 3-4 timmar, gärna över natt.

2. Hacka under tiden den färska gurkan och lägg den i en skål eller djup tallrik med rätt mycket salt. Den vätskar sig då mycket – det är bra. Spola efter 30-45 minuter bort saltet och vattnet som har bildats. Gurkhacket blir då alldeles lagom salt – smaka! Spola mer om så behövs. Låt rinna av väl.

3. Skär den råa paprikan (gärna både röd och grön) i småbitar. Likaså ättiksgurkor och lök.

4. Rör ut senapen först med vinägern, sen med oljan och blanda sedan detta med allt hacket plus kryddgrönskan.

Den här såsen blir bara bättre om den får stå några dagar eller upp till en vecka i kylskåpet.

Birgitta serverade den alltså till ungsstekt ankbröst med hasselbackspotatis, men Pernilla föreslår också kassler, kotlett eller vinmarinerad skinka.

Den som ursprungligen komponerade creosa, Roger Vergé, uppfann den dock som ett komplement till grillat kött. Så ett tips är att överraska era gäster på den kommande sommarens grillpartyn. En klar fördel i det sammanhanget är att man alltså kan göra i ordning creosan flera dagar i förväg och sen ha den stående i kylen, vilket den bara blir godare av.

Vi får väl se om Loreen hittar till Baku

Det blev alltså Loreen som vann schlagerfinalen med ”Euphoria” med dess öh-öh-öh-refräng. Fast hon verkar ju inte veta var Baku ligger, så det återstår att se om hon verkligen lyckas ta sig till Eurovision Song Contest.

Det gick ju inte så bra för de två svenskspråkiga bidragen, ”Mirakel” med Björn Ranelid och Sara Li och så ”Jag reser mig igen” med Thorsten Flinck. I det senare fallet la jag märke till skillnaden mellan hur de utländska juryerna respekive de svenska röstande la sina röster, och här anar jag de små språkens förbannelse: ska man fullt ut se ett tävlingsbidrags kvalitéer, måste man också förstå texten, särskilt om den som i det här fallet är meningsfull.

Nu kunde man förstås klara det här problemet också utan att tvinga alla att sjunga på engelska. Man skulle ju kunna ha Eurovision Song Contest-regler som föreskrev, att artisterna måste sjunga på sitt eget språk – i så fall kunde man ju texta översättning vid utsändningen. Det borde ju också bidra till mer av kulturell särart hos tävlingsbidragen.

Serier, av vilka inte riktigt alla egentligen är serier

Pelle Forshed har tillsammans med Stefan Thungren skapat ”Stockholmsnatt”, en tids- och narrspegel att skåda yngre stockholmares liv och attityder i.

I nummer 1 2012 är hans ”Begravning” stjärnan på Galagos seriehimmel: iakttagande, fyndig och framför allt uppbyggd just som en serie.

Jag är inte främmande för avvikande form – Edvin Lindströms intilliggande helsida om döden är både fyndig och rolig – men alltför mycket av det jag läser i det här numret av Galago utmanar det jag förknippar med just serieformen. Karolina Bångs ”Sveriges tvångssteriliseringar” må ha politisk udd, men det betyder inte att hon lyckas säga det hon vill säga just i serieform. Och är inte den annars begåvade Sara Granérs ”All I Want For Christmas Is Planekonomi” alldeles för textberoende? Mats Källblads uppäxtskildring från bonnlandet – Örkelljunga skymtar i bakgrunden – har poänger som väcker förväntningar, men skulle han också kunna berätta en story i serieform?

Fast trots allt får vi vara glada att Galago fortfarande finns och att dess förlagsdel till och med verkar ha bidragit till att hålla Ordfront vid liv.

Tiden behövs, mer än någonsin!

Tiden, socialdemokratisk tidskrift för kritik och politik, har genomlevt skiftande öden sedan den 1908 startades av Hjalmar Branting. Dess relevans i den socialdemokratiska idédebatten har skiftat och upplagan har under perioder varit generande liten, om man ser till partiets medlemstal.

Men just nu bär det uppåt för Tiden, och då tänker jag inte bara på upplagan – fast naturligtvis även på den. Förre Tvärdrag-redaktören Daniel Suhonen har samlat en spännande redaktion kring sig, när han utsågs till ny Tiden-redaktör, och efter ett par övningsnummer i slutet av förra året har den här nya redaktionen rivstartat utgivningen 2012 med att också fräscha upp layouten.

Viktigare ändå är det att textinnehållet känns fräscht och relevant. I nummer 1 2012 synas det härskande nyliberala Sverige i flera intressanta artiklar. Roligt är det också att notera att Tiden inte drar sig för fräcka grepp: I det här numret publiceras en bild, signerad Elisabeth Olsson Wallin, av Fredrik Reinfeldt iförd en av de där läckande kissblöjorna som är så inne nu i den privatiserade äldrevården.

Också kulturbevakningen har blivit mer alert. Jag tänker då både på recensionerna och på det samtal under ledning av Tidens Rasmus Landström som genomförs mellan Aase Berg, Helene Rådberg och Jenny Wrangborg.

Att prenumerera kostar 345 kronor för helår (6 nummer), och det är väl använda pengar. Sätt in pengarna på plusgiro 1347481-2. Nu med detsamma!

Underhållning – men vart tog meloditävlingen vägen?

Tävlingen heter ju Melodifestivalen, men hur många kom egentligen i håg just melodierna till de låtar som i går fick en andra chans? Själv kom jag i håg koreografi och utförande och dräkter och effekter, men inte var det alltså melodierna som hade fäst sig i minnet.

Till viss del förstår jag ändå logiken i publikens sätt att rösta. Top Cats’ rockabillylåt ”Baby Doll” var bättre än Dynaztys hårdrockslåt ”Land of Broken Dreams”, och Timoteijs ”Stormande hav” bättre än Andreas Johnsons väl rutinmässiga ”Lovelight”. Inte heller är jag förvånad över att Top Cats till slut vann över Timoteij och gick till final.

Fast sen blev det knepigare.

Inte för att jag ger mycket för Youngbloods ”Youngblood”, men varför några röstar på ”Sean Banan” med Sean den förste Banan är, mätt med musikaliska mått, helt obegripligt.

Lotta Engbergs och Christer Sjögrens ”Don’t Let Me Down” var i och för sig en av de få låtarna i den här tävlingen, som hade en smula schlagertycke, men jag känner också sympati för den delen av tittarna/lyssnarna, som röstade fram Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern till final – deras ”Jag reser mig igen” vann sedan, mycket rättvist, över Sean Banan.

Sammanfattningsvis: De underhållningsartade delarna av den här tävlingen kommer säkert ni liksom jag i håg. Men vart tog meloditävlingen vägen?

Mer scenshow än schlager

Tredje delfinalen i Melodifestivalen var ytterligare ett exempel på att den här tävlingen numera mer är en scenshow än en schlagertävling.

Det de flesta minns efteråt är knappast melodierna utan i stället dansnummer och spektakulär klädsel som den hos Love Generation.

Sen kan det knappast vara musikalisk kvalitet som får publiken att rösta på det ena eller det andra sättet. ”Youngblood” med pojkgruppen med samma namn är en pinsam kopia av ”Manboy” – men fick ändå en hord av förmodligen unga fans att rösta den vidare till andra chansen.

Andreas Johnson gick också vidare till andra chansen med ”Lovelight” – men inte skulle den kunna vinna Eurovisionsschlagerfinalen. ”Hygglig men ändå inte tillräckligt bra”, har jag antecknat i Aftonbladets schlagerbilaga.

Direkt till final gick ”Why Am I Crying” med Molly Sandén. Fast för egen del tror jag att det var Molly Sandén, inte balladen hon sjöng, som gick direkt till final – tolka det som ni vill.

Och så har vi då kvällens bomb, ”Mirakel”, som Aftonbladet gav – i betyg men som också gick direkt till final. Själv är jag inte överraskad. Inte så att Björn Ranelid är något för sångbranschen – fast där får han ju assistans av Sara Li – men jag tror att den här duon har fått många röster från folk som vill sparka dagens populärmusiketablissemang i häcken.

Jag gillar den protesten mot likriktning, även om jag inte tror att Björn och Sara skulle ha någon chans i Eurovisionsschlagertävlingen.