Melodikrysset nummer 34 2012

Jag tyckte inte att dagens kryss var våldsamt svårt, även om Anders Eldeman spelade en del musik som jag inte så ofta hör på.

Phil Collins har jag inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Han har också spelat trummor.

A-ha har jag heller inte i min kollektion, men bindestrecket gjorde det lätt att hamna rätt. Och så fick vi ju låttiteln, ”Butterfly”.

Desto lättare var dagens melodifestivalanknutna frågor.
”Oh My God!” från 2011 med The Moniker (Daniel Karlsson) är ju en sån där låt som sätter sig bergfast i musikminnet.

Och Shirley Clamp, som vi i dag hörde i ”Med hjärtat fyllt av ljus”, har åtminstone jag främst lärt mig att känna igen via Melodifestivalen.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset, syndar Anders Eldeman ofta genom att tillgripa återbruk.

I dag spelade han till exempel Julian Lloyd Webbers ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”.

Och hur många gånger har ”Titanic” – i dag illustrerad av ”My Heart Will Go On” – förekommit i Melodikrysset?

I dubbelfrågan mot slutet har särskilt den kvinnliga artisten förekommit rätt så ofta. Det vi hörde var ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong och ”Come Away With Me” med Norah Jones.

I andra fall, till exempel i dagens allra första fråga, hade Eldeman ändå försökt att variera sig. Den som i dag fick sjunga ”Det är dans på Brännö brygga” var Alf Robertson.

Och det var åtminstone ett tag sen vi sist hörde ”Axel Öhman”, även känd som ”Skepp som mötas”.

Gamla godingar som Glenn Millers ”In the Mood” blir njutbara igen om de inte spelas allt för ofta – det gäller till och med om man som i dag i stället får höra dem med Ingmar Nordströms.

Själv tyckte jag av samma skäl – alltså inte för att den i dag spelades i en finsk version – att det var kul att åter få höra ”Vem vet”, ursprungligen signerad Lisa Ekdahl.

Inte heller Nisse Hellberg har förfekommit alltför ofta i Melodikrysset, så även om jag har det mesta av honom i mina egna skivhyllor, lyssnade jag gärna på ”Stjärnan i mitt liv”.

Sen var det väl bara dagens barn-TV-fråga kvar. Den var lätt, åtminstone för folk i min ålder. Vi har alla, tillsammans med våra barn, tittat på Anita och Televinken.

Men sånt här förändras ju över tid. Jag har till exempel ingen aning om huruvida de barn som deltog i trädgårdskalaset hemma hos Lena och Anders i Sala i går känner till Televinken, inte heller om Lenas och Anders nyfödda kommer att bli bekant med de här figurerna.

Men trevligt var det på kalaset, och läcker traktering. Så jag kan väl passa på att tacka värdfolket och också Hasse och Karin, som efter trädgårdsfesten skjutsade hem oss till Öregrund.

Svåra krysset, nu med Mats Olsén

Mats Larsson, som efterträdde Anna Hagberg som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, fick i början mycket kritik för knappologiska kunskapsfrågor. Han skärpte sig dock och tog till sig kritiken, och trots enstaka återfall konstruerade han sedan svåra kryss, som ändå var lösbara för en hyggligt allmänbildad korsordslösare. När han i somras blev uppsagd från uppdraget att göra Svåra krysset, vädjade han rent av till mig om stöd och fick det, dock utan att det hjälpte.

I den stora specialtidningen Aftonbladet Kryss Sommar återkom min gamla favorit Anna Hagberg som konstruktör av en hel rad Svåra krysset, och jag löste dem alla i ett enda långt glädjesvep.

Det betydde dock inte att hon återfick sitt gamla jobb som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladets ordinarie kryssbilaga. Där fick i stället Mats Olsén uppdraget.

Mats Olsén har länge i varje nummer av Aftonbladet Kryss & Quiz stått för två fasta ingredienser. Dels har han gjort det tämligen enkla Hitta orden. Dels har han gjort den lite svårare men ändå lösbara ordflätan Bikupan. Den har jag dock kritiserat för det myckna användandet av konstifika ord, ibland inte ens kända av en profesionell ordbrukare som jag.

Nu har han också anförtrotts uppgiften att konstruera Svåra krysset, och jag har redan fått en kommentar här på min blogg om att han med hästlängder slår Mats Larsson när denne var som värst.

Mats Olséns första svåra kryss kom under en period då jag hade mycket annat för händer, men jag vill vara ärlig och erkänna att där fanns nycklar som jag inte lyckades knäcka, faktiskt inte förstår ens nu då svaren har publicerats.

Att jag är inne på det här spåret beror på att Mats Olsén verkar ha en viss kärlek för även för hyggligt geografikunniga – jag gick i skolan på fyrtio- och femtiotalen och var i pojkåren frimärkssamlare – okända domäner. PÅ DEN GRÖNA ÖN ska bli NAAS – jag klarade det genom att googla – men på Google läste jag också att det är en ort med 16.000 invånare. Ska man kunna alla småorter på Irland?

DALÄLVEN ska bli NAMSEN – jag klarade till slut även det. Förklaringen är att den norska älven Namsen går genom Namdalen. Vad jag minns lärde vi oss aldrig namnet på Namsen på den tiden då geografi fortfarande var ett viktigt ämne i skolorna.

Religion – kristendomskunskap och därmed i någon mån även en del om judendomen – pluggade vi också i skolan på min tid. Visserligen finns det en hel del turkar i dagens Sverige, men hur många av er övriga vet, att det i Turkiet finns en Adam-gestalt vid namn ADNAN? Nyckel: HAN FRÅN TURKIET.

Och ni är väl förtrogna med egyptisk mytologi och vet att BLEV BRORSANS FRU ska bli NUT?

Mats Olsén förefaller att ha en stark kärlek till mycket ovanliga ord, vilket vi redan tidigare har fått exempel på i hans Ordflätan. TROP till exempel är ett ord som används i klassisk retorik, liktydigt med att säga något genom att använda ett annat slags utsaga än den direkta, vilket i Olséns nyckelvariant blir GÅR RUNT HET GRÖT (vilket i det här fallet alltså inte ska bli KATT).

ÄR KANSKE STIFTETS ADRESS ska bli PUTIG. Även om det är långsökt kan det här handla om läppstift och läpp.

Långsökt förefaller mig dock nyckeln VÄCKER UPPSEENDE, som ska ge svaret ESRANGE.

Det är lösbart liksom en del förkortningar – jag hatar dem i korsord – som LAN (Local Area Network) = ORSAK TILL PARTY. Något IMCO (= I OMTALAD KRASCH) minns jag dock inte.

Och minns ni alla skådespelerskan ANN Miller?

Mats Olséns svåra kryss i numret därpå lyckades jag dock efter viss möda lösa.

Men det är inte roligt ens när man klarar det. Bra korsord kan förutsätta ordfantasi – som Sarah Kinmans Tvetydigt – och/eller hyggligt bred allmänbildning.

Knappologiska konstruktörer ger jag inte mycket för.

Sommar i P1 med Henrik Dorsin

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst? ”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

Sommar i P1 med Marie Göranzon

Marie Göranzon är rimligen en av Sveriges mest kända skådespelerskor. De som inte själva har sett henne på Dramaten har kanske ändå sett henne i TV-uppsättningen av Ingmar Bergmans ”Den goda viljan”, och ännu fler har säkert sett henne i de många Beck-filmer som har visats i TV. Andra har kanske i kvällstidningarna läst om hennes dramatenbråk med Mikael Persbrandt.

I sitt Sommar-program i dag berättade Marie Göranzon om konflikter och påfrestningar men var ganska återhållsam med att till exempel namnge kolleger som hon tyckte hade burit sig klandervärt åt. Dock inte genomgående: Ingmar Bergman fick retroaktivt sina fiskar varma i historien om en efterfest efter en premiär, då den utvalda ”gräddan” i ensemblen var bjudna på middag i en restaurang, dit även hon och hennes make råkade gå.

Marie Göranzons berättelse om sitt liv inom teatern var genomgående intressant och framfördes med den mycket rutinerade skådespelerskans hela briljans.

Möjligen tyckte jag att hon, på grund av tidiga upplevelser på Dramaten av delar av gänget bakom Fria Proteatern, var för snål i bedömningen av dem.

Musikaliskt bjöd hon likväl på musik ur periodens livskraftiga, vänsterpräglade proggtradition, sådant som Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell och Mikael Wiehes insjungning av Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, även äldre nummer i samma radikala sångtradition: Lars Forssells och Leo Ferrés ”Säg vad ni vill” i insjungning av dramatenkollegan Ulla Sjöblom och Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”.

Men vi fick också lyssna på andre maken Jan Malmsjö, Frank Sinatra och Evert Taube (”Calle Schewens vals”) och en befriande respektlöst lång radda av låtar av och med Olle Adolphson: med Adolphson själv ”Gustav Lindströms visa”, ”Grön kväll i Margretelund”, ”Råd till dej och mej” och ”Det gåtfulla folket”, med Eva Dahlgren ”Mitt eget land” och med Tommy Körberg ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag gillade det här programmet – ett av sommarens allra bästa – både för dess frispråkiga och intelligenta ton och för dess musikval.

Sommar i P1 med Amanda Svensson

Amanda Svensson har redan med sina två första romaner, ”Hey Dolly” och ”Välkommen till den här världen”, etablerat sig som en skönlitterär författare att räkna med.

Hennes far, Per Svensson, tidigare bland annat kulturchef på Expressen, har troget tjänat bonnierpressen, men hon valde, klokt nog, att i stället uppvakta Norstedts med sitt förstlingsverk, och där har hon blivit kvar.

I dag gjorde hon ett ganska ovanligt och annorlunda Sommar-program. Dess somriga sida handlade om sådant som när hon under familjens semester på franska atlantkusten skulle lära sig surfa, och också i övrigt handlade hennes Sommar-program om kvinnors/tjejers fysiska tillkortakommanden när det kommer till att tävla med män och deras styrka.

Några mysiga minnen i sommarprogramanda innehöll hennes program över huvud taget inte. En mycket stor del av programmet handlade i stället om den fysiska smärta hennes kvinnokropp hade förorsakat henne. Frispråkigt berättade hon om en åkomma, vestibulit, som förvisso inte drabbar alla kvinnor men som för den skull inte är mindre smärtsam att hantera för de tjejer som drabbas av den.

Nå, till slut hade hon fått hjälp, och därefter hade hon, visserligen också i smärta men ändå i glädje, fött sitt första barn, en dotter.

Det här var ett djärvt, i meningen utmanande, program, och inte heller den musik hon spelade var insmickrande. Själv hittade jag egentligen bara en artist och låt jag gillade i det här programmet, Annika Norlin och Säkert med ”Honung”. Varken Per Gessle och Gyllene Tider eller, ännu mindre, Nirvana, är min bag, och det mesta hon spelade hade jag inte och fick inte heller något förhållande till.

Sommar i P1 med Lotta Schelin

Eftersom mitt intresse för fotboll (och all idrott) är lika med noll – och det gäller i lika mån manlig och kvinnlig – hade jag i dag stora svårigheter att ta mig igenom Sommar-programmet med Lotta Schelin. Naturligtvis förstår jag som anhängare till jämställdhet hennes upprördhet över den annorlunda och nedsättande behandling, som hon gav exempel på från framför allt Frankrike där hon nu är proffs, av kvinnliga fotbollsspelare, men mig lyckades hon ändå inte tända för fotbollen i sig. Och så mycket mer än fotboll innehöll ju inte hennes program.

Dess värre är jag heller inte fan till en av hennes andra passioner, att komma för sent.

Ofta brukar man i såna här fall kunna kompensera sig med musiken. Men den musik hon spelade var heller inte min musik. Med ett undantag: Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”.

I årets serie Sommar-program har jag noterat det höga antalet av dels invandrare, dels idrottsstjärnor. Inget ont om någondera kategorin – jag är ju själv för övrigt invandrare – men borde man inte i första hand välja Sommar-pratare som kan göra intressanta program med varierad och bra musik?

Sommar i P1 med Ison Glasgow

Jag är inte helt främmande för hiphop och rap, men jag ska ärligt erkänna, att jag aldrig tidigare hade lyssnat på dagens Sommar-pratare, Ison Glasgow. Nu fick jag i alla fall höra honom och parhästen Fille i ”Fokuserad”. Och det mesta han spelade var helt nytt för mig. Men han spelade också plattor med artister av annat slag: Tracy Chapman, Sting, Johnny Cash, Nina Simone. Bäst i mina öron lät ”Did You Give the World Some Love Today Baby” med Doris Svensson med flera.

Om musikvalet ändå mest kändes adekvat med hänsyn till det han håller på med, var hans berättelse om sitt fortfarande mycket unga liv desto mer omskakande. Han är född i New York i ett område där man mest såg människor lika mörkhyade som han själv och hans mamma – berättade också om den närmast chockartade upplevelsen av att anlända till Sverige och plötsligt omges av nästan bara ljushyade människor. Skälet till att mamman tillsammans med honom flyttade till Stockholm var att hans far, en västindisk rastafari, fanns här. Återföreningen blev långt ifrån lycklig, mer våldsam i moderns än i hans eget fall. Men när fadern övergav dem för att åka hem till Västindien, kände han stor lättnad.

Livet i Stockholm blev för den skull, åtminstone inte försörjningsmässigt, enklare. Modern hade inget fast jobb, och de ambulerade, bostadslösa som de var, till att börja med mellan olika vänner. Men det fanns ju gränser, och även moderns stolthet satte sådana. Under långa perioder sov de ute, bland annat på parkbänkar. Under en period blev en teater på Söder i Stockholm räddningen: Modern uppträdde där, och eftersom hon därför hade nyckel dit, smög de sig på nätterna upp i ett kontorsutrymme för att sova där några timmar.

När det här sen tog slut, var det sonen som fick modern att svälja sin stolthet och be de sociala myndigheterna om hjälp. Och se, de fick bistånd med att få en lägenhet, visserligen omöblerad men Jehovas vittnen bistod med en begagnad soffa och fåtölj.

Där lyckades de hanka sig fram på de pengar modern fick in bland annat på städjobb.

Det märkliga är att Ison också dess förinnan hade lyckats gå i skolan, inte utan komplikationer – han hade till exempel aldrig pengar till utflykterna – men i alla fall. Fast så småningom hoppade han ändå av skolan, satsade på den osäkra försörjningskällan hiphopmusik – och lyckades till slut nå viss framgång.

Av pengarna han fick in la han i smyg undan en del, och till slut kunde han överraska mamman med att ge henne en flygbiljett till det som hon aldrig hade upphört att se som sitt egentliga hem och längta tillbaka till, New York.

En alldeles modern saga ur vår egen nutida värld, dessutom helt sann!

När Kokk lärde sig laga mat

Jag växte upp i ett, när det gällde könsroller, mycket traditionellt hem. Visserligen lät mig min mamma delta i julstädningen – jag fick torka ur bords- och byråklådor – och hur det nu kom sig, anlade jag i tonåren en egen rabatt där jag frösådde sommarblommor; dessutom plockade jag under mina långa promenader buketter med vildblommor som jag gav till min mamma.

Mamma var hemmafru och köket var hennes exklusiva revir. Pappa kunde knappt koka kaffe, och ingen, allra minst mamma, skulle ha kommit på idén att låta någon av de tre sönerna i huset göra något i köket.

När jag hösten 1959 kom till Uppsala, fick jag på grund av goda betyg och inga pengar från familjen i ryggen ett naturastipendium i form av matkuponger till en av de restauranger som serverade lunch och middag till studenter, i mitt fall Delmonico i hörnet Sysslomansgatan/Skolgatan. Med klok hushållning kunde man äta där veckans alla dagar. Själv kunde man då reducera sin egen matlagning till kaffekokning morgon och kväll plus att bre en macka.

Men det skulle komma perioder då jag inte hade det lika väl förspänt, också somrar då jag stannade kvar i Uppsala för att sommarjobba. Och då visade det sig förstås att det inte var lätt att få det lilla man hade i sin tunna börs att räcka till mat.

Så en dag beslöt jag mig för att försöka tillägna mig kokkonsten – att laga mat hemma måste ju vara billigare.

Alltså gick jag till kooperativa Forums husgerådsavdelning och kompletterade min kaffepanna med det jag ansåg måste finnas i ett kök: flat och djup tallrik, glas, bestick, kastrull, stekpanna och stekspade och kanske något mer. Och i bokhandelsdelen inhandlade jag två kokböcker.

Det här var en ganska stor investering med hänsyn till min magra kassa, men jag förutsatte att jag skulle kunna leva billigare på det här sättet.

När jag kom hem med alla mina nya köksattiraljer, var jag redan så hungrig att jag inte tyckte mig ha tid att lära mig laga mat genom att först läsa på i mina nya kokböcker. Så jag gick ner till Konsum, på den tiden i hörnet av Sysslomansgatan och Ringgatan, stegade fram till damerna i den manuella köttdisken och sa:

– Jag ska laga wienerschnitzel. Vad behöver jag?

Tanterna bakom disken höll på att skratta ihjäl sig, men de hjälpte mig till rätta.

Och så lagade jag om en stund mitt livs första middag, wienerschnitzel med kokt potatis.

Och lyckades faktiskt riktigt bra.

Birgitta gillar fortfarande min wienerschnitzel, men naturligtvis var det så att jag, när vi två flyttade ihop i mitten på sextiotalet, låg långt, mycket långt, efter henne när det gäller kokkonst – till bakgrundsbilden hör att hennes mamma var lanthushållslärae och förde över många av sina kunskaper till dottern redan i dennas tidiga år.

Men på sextiotalet var inte bara Birgitta utan också jag besjälad av årtiondets nya idéer om jämställdhet mellan kvinnor och män, så vi började tidigt i vår relation praktisera det vi praktiserar än i dag: man lagar maten varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten.

I början var jag mycket underlägsen henne vad gäller matlagningskonst, men hon hade tålamod med mig, och jag lärde mig steg för steg allt mer, en del av henne, en del genom kokböcker, en del genom trial and error.

Av naturliga skäl vill jag inte utfärda några betyg över den kokkska kokkonsten i dag, men jag törs väl ändå säga att den har gjort betydande framsteg.

Jag har till och med fått laga mat i både Aftonbladet och Expressen. Ett matreportage i en söndagsbilaga till Aftonbladet, där Birgita och jag lagar en bättre middag till ett gäng tjejvänner, finns till och med återpublicerad i en kokbok.

Sommar i P1 med Lotta Lundgren

Jag är matintresserad – lagar varannan dag maten här hemma och läser också regelbundet ett par mattidskrifter – men Lotta Lundgrens matprogram i TV ”Landet Brunsås” har jag faktiskt aldrig sett. Framför allt lasagnereceptet i hennes Sommar-program i dag lät frestande – däremot behövde jag för egen del inte hennes lektion om hur man tillreder fisk, i det här fallet gös.

Lotta Lundgen sysslar alltså i dag med matlagning i TV, men vad exakt som förde henne just dit förstod jag egentligen inte av hennes program. Där skildrade hon, ganska oförmedlat, några tvära kast i hennes eget liv. Men vad var det egentligen som fick henne att plötsligt en dag hoppa av jobbet på en reklambyrå?

Och programmets början, med den märkliga yogaövningen med syfte att byta liv, fick mig att bli helt ställd: Driver hon med oss? Eller är hon knäpp?

Senare i programmet, när hon predikade jämställdhet, kände jag ändå sympati för henne.

Hennes musikval kändes ganska främmande för mig. Få av artisterna – Timo Räisänen och Regina Spector – var över huvud taget kända för mig, och mycket av det hon spelade passade inte mina öron.

Men det fanns ett undantag, ett lysande sådant: ”Will the Circle Be Unbroken” med Nitty Gritty Dirt Band, Alison Krauss, Taj Mahal och Doc Watson. Jag har den i andra inspelningar, men den här versionen måste jag bara skaffa!

Sommar i P1 med Anders Olsson

Ska jag vara alldeles ärlig – och det bör man ju vara – känner jag stor ambivalens inför Anders Olssons Sommar-progam i dag. Å ena sidan känner jag stark sympati för en handikappad, rörelsehindrad, människas kamp för att få leva ett liv som han finner värt att leva. Å andra sidan har jag, som över huvud taget har svårt att begripa att någon kan intressera sig för idrott, ännu svårare att förstå varför en gravt rörelsehindrad – Olsson är förlamad från magen och neråt – vill ägna sig åt just idrott, i hans fall det som går att förena med hans speciella handikapp, simning.

Anders Olsson gav utlopp åt en begriplig bitterhet över den måttliga ekonomiska ersättning han hade fått för sin bestående skada. Samtidigt gav han exempel på de fysiska risker han har tagit både innan och efter det att han blev handikappad – han var själv inne på att en i grunden ganska korkad tyngdlyftningsövning för att imponera på tjejer i skolan kan ha varit startpunkten på hans långa lidande. Men man ska inte moralisera: Olsson berättade själv om att hans håg aldrig låg för de mer teoretiska ämnena i skolan och att han därför hoppade av skolan i förtid för att i stället söka sig till kroppsarbete.

Det bästa i hans Sommar-prat tyckte jag själv var vittnesbörden om andras korkade och nedlåtande reaktioner på hans handikapp, faktiskt intressantare än kappsimningen från Alcatraz.

Bland annat, men inte bara, mot bakgrunden av hans ganska antiintellektuella framtoning i programmet överraskade hans låtval. Där fanns sådant som ”The Motorcycle Song” med Arlo Guthrie, ”It’s My Life” med Bon Jovi, ”Walk of Life” med Mark Knopfler och Dire Straits, ”Vart jag mig i världen vänder” med Den svenska björnstammen, ”Against All Odds” med Phil Collins, ”The Show Must Go On” med Queen och så Dolly Parton’s ”Jolene”, fast här med Jill Johnson.