Vi behöver ha kvar Tiden som en fri socialdemokratisk debatt- och idétidskrift

Årets första nummer av den socialdemokratiska tidskriften Tiden har anlänt. Jag har just fått det nya numret och ännu inte hunnit läsa det, men eftersom redaktionen i stort sett är densamma som förra året, antar jag att det inte är någon skillnad i den redaktionella inriktningen.

Med den här redaktionen och inriktningen hade Tidens upplaga en kraftigt uppåtgående kurva, och jag hoppas därför att de redaktionella ambitionerna från Daniel Suhonens tid som chefredaktör och ansvarig utgivare fullföljs – Suhonen själv har nämligen avgått för att i stället börja jobba för en ny facklig tankesmedja. Så vitt jag har förstått hade han från början inga planer på att lämna Tiden, men vindarna har – kanske för att han var Juholt-anhängare – blåst snålare omkring honom. I vart fall hotades han av neddragna belopp för utgivningen av Tiden.

Lite till min häpnad ser jag att Nina Wadensjö nu har utsetts till ansvarig utgivare för Tiden. I förstone verkar detta, med tanke på att hon själv tidigare har varit Tiden-redaktör, inte vara något uppseendeväckande, men hon har – efter chefsjobb på ett antal bokförlag, senast Alfabeta – återvänt till partiet, nu som dess kommunikationschef.

Det här är något nytt. Partiets tidskrifter, Aktuellt i politiken (s) och Tiden, har åtminstone i modern tid inte haft någon partifunktionär som chefredaktör och/eller ansvarig utgivare – jag var till exempel bådadera för AiP.

Jag har ingenting otalt med Nina Wadensjö, men jag hoppas hon är en nödlösning i den här rollen. Inte för att hon inte skulle kunna publicistik, men partiets tidskrift för idédebatt bör ha nödvändigt svängrum för att vara trovärdig både inför den frilansande redaktionen och inte minst läsarna.

Livsstilsmagazin om planekonomi

Galago kallar sig numera för Sveriges enda livsstilsmagazin om planekonmi, och vänsterkroken är det inget fel på; jag citerar ur en dödsannons med en fyrklöver i stället för ett kors överst:

Centerpartiet
(född Bondeförbundet)

* I deember 1910
+ I februari 2011

har idag insomnat efter en
tids idédebatt. Centerpartiet
efterlämnar sig tiotusentals
otydliga politiker.

Annie Lööf förekommer även i Henrik Bomanders ”Tillfällig lösning”, en serie om hur det är att jobba på ett bemanningsföretag. Det här är en serie som jag i hög grad sympatiserar med, politiskt vill säga – men den lider, som så många andra serier i dagens Galago, av att mer vara ett illustrerat debattinlägg än en serie.

Serier har, när de är som bäst, genrens speciella balans mellan bilder och ord, i det senare fallet bara nödvändiga sådana, och handlingen bör helst ha en tydlig slutpoäng.

Och serierna i Galago bryter nästan generellt mot det här.

Den ganska rutinerade Malin Billers ”Mönster” är en självanalys, mest i ord (med lite illustrationer, ofta av ansiktsuttryck, till).

Karolina Bångs ”Bestäm din egen ålder” är ett illustrerat debattinlägg.

Intressantare gestaltad är Pontus Lundkvists ”Utanförskapet”, och jag gillar också dess påhopp på Fredrik Reinfeldt, men jag tycker faktiskt att det väl fantasifulla groteskeriet i den här serien förtar effekten.

Då gillar jag, som serie, bättre Daniela Wilks’ episka ”Pappan som sparade för mycket”

Annat i det här numret av Galago (nummer 1 2013) lever främst genom sitt konstnärliga uttryck.

Lisa Ewalds ”Hej tjejor” består av en serie cartoons snarare än serier, montage lite i Jan Stenmarks anda, men egensinnigare.

Anna Ehrlemarks ”Överflöd” bestrår bara av uttrycksfulla svart-vita bilder utan ord.

Och så medvekar en av de gamla galagomästarna, John Andersson, med ”Loire Chablis 3”, som kunde ingå i kursplanerna både för blivande psykoanalytiker och blivande konsthistoriker.

* * *

Det är ju utmärkt att Galago finns som kanal för annorlunda serier, också politiska serier, även om man där också hittar en hel del som inte riktigt håller måttet.

Till exempel Sara Granér, som medverkar i det här numret, har ju hittat vägen från Galago till en mycket stor tidning, Aftonbladet – men det är på Aftonbladets kultursidor, inte tidningens seriesida, hennes ganska textberoende samtidskommentarer går.

Tendensen i dagspressen i dag är ju att antalet publicerade serier blir färre och färre.

När publicerade Galago sist comic strips av någon ny serieskapare, som den här vägen kunde bli upptäckt av någon av de stora drakarna? När såg man i Galago sist en ny och originell svensk äventyrsserie, lämplig att också publicera som fortsättningsserie i lite större format i någon söndagstidning?

Barnens brevlåda, nu i TV

På lördagsmorgnarna brukar jag lyssna dels på Ring så spelar vi, dels på Melodikrysset, så då står alltid P4 på. Mellan dem ligger ett halvtimmeslångt program, Junior i P4, som jag följaktligen också, om än inte avsiktligt, lyssnar på. I programmet medverkar ett gäng tolvåringar som reportrar.

Så här i melodifestivaltider har det varit intressant att notera, vilka artister man har intervjuat och vilken musik som har spelats i det här programmet.

Naturligtvis är det inte bara barn som har röstat i Melodifestivlens olika deltävlingar och i finalen, men resultatet vittnar om att många av de mer vuxna röstande mer har fångats av scenshowen än av musiken.

För mig är det närmast obegripligt att ”You” med Robert Stjernberg kunde vinna tävlingen – men han är ju känd från Idol.

Tvåan, Yohio, med sin androgyna framtoning kittlade väl kanske föräldrarna till barnen i TV-sofforna lite mera, men jag är inte övertygad om att det har med musik att göra. ”Heartbreak Hotel” var väl inte helt oäven, men var det den – alltså låten – som kom tvåa?

Ulrik Munther, den här gången med ”Tell the World I’m Here”, känns däremot fortfarande som en barnstjärna, även om han nu har blivit något år äldre.

Och Anton Ewald, fyra med ”Begging”, är bara ytterligare ett år äldre.

Louise Hoffsten, som blev femma med ”Only the Dead Fish Follow the Stream”, gjorde för all del inte någon av sina bästa låtar i den här tävlingen, men jag är glad för att det finns en och annan av de tävlande som inte bara följer med strömmen.

Också Sean Banan, som kom sexa med ”Copacabanana” apade sig, men hans tävlingsbidrag har åtminstone en melodi, som fäster sig i minnet.

Ravaillacz – Tommy Körberg, Claes Malmbeg, Johan Rabaeus och Mats Ronander – bidrag ”En riktig jävla schlager” var det enda på svenska och dess ironiska innehåll hade därför säkert svårt för att gå hem hos den internationella delen av juryn – men hur många svenskar uppfattar och uppskattar ironi? Själv tyckte jag det var kul med en lite avvikande låt och även med Claes Malmbergs verbala släng mot borgarna. Och sist kom Ravaillacz förstås i finalen.

Melodikrysset nummer 10 2013

Både Anders Eldeman och krysslösarna tyckte tydligen att förra veckans melodikryss var svårt, och där fanns förvisso några knepigheter, men det gjorde det också i den här veckans kryss.

Radioapan har jag själv aldrig kommit i kontakt med fastän jag har två barnbarn boende hos mig. Jag måste fråga dem om det här programmet.

Oprah Winfrey ingår heller inte i min dagliga kost, men här hade jag så många ledbokstäver, att jag begrep att det var hon som gjorde ”I Shall Not Be Moved”.

Håkan Hellström har jag lyssnat på en del, även om jag inte har hans senaste CD, där ”Saknade te havs” ingår.

TV-serier följer jag sällan, men ett och annat ur sjuttiotalsserien ”Pang i bygget” (”Fawlty Towers”) med John Clease har jag förstås sett.

Mer har det då blivit av Trazan och Banarne. Fast i dag var det Ted Olyckan Åström, ackompanjerad av Electric Banana Band, vi hörde i ”Olyckans sång”.

Också Kurt Olsson (Lasse Brandeby) och Damorkestern förekom ju i TV, och jag har hört deras version av ”Kärlek, nål och tråd” tidigare.

Därmed är vi inne på den populärmusik, som ju ändå utgör den centrala delen av ljudillustrationerna i Melodikrysset.

Här började också krysset mycket lätt, med ”Fairytale”, vinnarlåten i Eurovision Song Contest 2009, skriven och framförd av den vitryske norrmannen Alexander Rybak.

En svensk vinnare fanns också med: Lena Ph som vann 2004 med ”Det gör ont”. Den här låttiteln skulle i krysset leda oss till verbet lider.

1975 sökte Svenne och Lotta Hedlund lyckan med Björns och Bennys och Stikkan Anderssons ”Bang en boomerang”, men det gick inte riktigt lika bra, även om låten heller inte blev någon bumerang.

Själv tycker jag, för att göra en avvikelse från ämnet, att de flesta av låtarna i kvällens melodifesivalfinal är värda att hamna på närmsta sophög – jag återkommer till det i morgon.

Och ändå har jag en musiksmak som inkluderar många olika slags musik, inklusive de schlager som nämns ovan.

Men jag lyssnar också gärna på klasiska schlager som ledmotivet i filmen ”Bel Ami” från 1939, i sin tur baserad på romanen med samma namn av Guy de Maupassant.

Och jag lyssnar också på den klassiska vårsången ”Längtan till landet” av Herman Sätherberg och Otto Lindblad (1939), med sitt budskap ”Vintern rasat ut” – ack, vore vi där!

Jag har allt med Olle Adolphson i mina skivhyllor, givevis också den fina ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Och jag gillar verkligen också Carl Perkins’ rockklassiker ”Blue Suede Shoes”, som ju finns i många hörvärda versioner, till exempel med Jerry Lee Lewis, Johnny Cash och Elvis Presley.

Såna här låtar minns man för evigt. De flesta låtarna i den aktuella Melodifestivalen minns man inte ens strax efter sändning.

Om svårt trendberoende unga stockholmare

Stefan Thungrens (text) och Pelle Forsheds (bild) serie ”Stockholmsnatt” är ett av skälen till att envisas med att fortsätta läsa Svenska Dagbladet. Den här serien, till formen en kvadrat med i allmänhet en större teckning till vänster och två mindre till höger, dissekerar satiriskt men faktiskt inte våldsamt överdrivet aktuella trender bland yngre stockholmare.

När den först började publiceras, rörde den sig bland kids, men nu har de agerande nått åtminstone trettioårsåldern, ibland också trettioårskrisen. De har bildat familj och hunnit skaffa egna barn, vilket hindrar dem från att leva samma uteliv som förr, men deras främsta strävan är fortfarande att ligga i frontlinjen när det gäller det senaste nya. Till det skämmigaste de därför kan ta sig till är att tvingas köpa en platta som andra redan har.

Med aningen stigande ålder har de nu också börjat köpa årgångsviner som det är någonting med, beställningsvaror. Men fortfarande gäller det att ha rätt kläder och rätt frisyr. Och mycket surdegsbröd och italiensk olivolja blir det. På somrarna blir det Ship to Sandhamn, inte to Gaza.

Politiskt då? Sjuttiotalets paroll ”Det är rätt att göra uppror” har bytts ut mot ”Det är rätt att göra upprop”. Så jag gissar att ganska många av trendnissarna i den här serien hör till den grupp som gör Miljöpartiet till ett så stort parti i hjärtat av huvudstaden. Cyklar och dinkel stärker den teorin.

Men när de går på loppisar gör de det knappast av ekonomiska skäl – annat i deras livsstil känns säkert mycket utmanande för till exempel den växande gruppen arbetslösa – så fasen vet om inte mycket av den här satiren också utmanar åtskilliga av Svenska Dagbladets kärnläsare i politisk mening.

Forshed och Thungren är två mycket skarpsynta iakttagare av samtidsverkligheten; deras seriesatir har inte karaktären av hammarslag, men den träffar ändå huvudet på spiken. Lästa så här i ett sträck blir deras uddiga samtidsiakttagelser ibland lite för mycket på en gång, men utspridda en gång i veckan i Svenskan fungerar de utmärkt, och även återgivna i bokform kan de ju av en normal läsare utan recensionsplikter avnjutas bit för bit.

Så köp gärna ”Stockholmsnatt 3” (Kartago, 2013).

I eftermiddag intevjuas jag i SvT 2

I eftermiddag intervjuas jag om mitt bloggande i SvT 2. Aina Bergvalls intervju med mig ligger allra sist i blocket SvT Forum, klockan 16.05-16.20.

Programmet ligger redan på webben: http://www.svt.se/nyheter/svtforum/enn-kokk-blev-bloggare-som-pensionaer.

* * *

Och nu har programmet alltså sänts enligt programtablån. Jag tittade själv, ganska noga för att kolla om något viktigt hade klippts bort, men jag tyckte att Aina Bergvall hade gjort ett gott jobb.

Det är andras sak att bedöma om också jag gjorde ett gott jobb.

* * *

Sitemetern är uppe i ovanligt många besök i kväll. Säkert är det ett antal nyfikna som efter TV-inslaget har tittat in här för första gången.

De flesta av mina besökare är dock ganska tysta av sig. Det händer rätt ofta att jag möter folk, som berättar att de då och då brukar läsa min blogg. På Stadsteatern i Uppsala i lördags, träffade jag under mellankten två gamla bekanta från journalisttiden, paret (inte då men nu) Ingemar Odlander och Christina Jutterström och han inte bara berättade att han då och då besöker min blogg utan frågade också hur många läsare jag har, hur det här tekniskt går till och så vidare.

Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

Svårighetsgradbestämning av kryss

Jag har som vanligt löst allt utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz.

Ofta går det för en van krysslösare av bara farten, som i fallet Anna Erlandssons allid lätta kryss. De har inte bara åsatts en- eller tvåpoängsnivå – de är på den nivån. Märkligt nog kan skickliga korsordskonstruktörer – ett exempel är Eva Ohlin Särman – ha svårigheter med att leverera lätta kryss på den här nivån. Det är som det bär dem emot; de måste konstra till de så kallade lätta kryssen på ett antal punkter.

Men det exempel jag har på just det här fenomenet är ett kryss, signerat Tomas Widmark och rankat som ett tvåpoängskryss.

Temat är Stad, och när det gäller nyckelfrågorna är de verkligen på tvåpoängsnivån, åtminstone för mig som har varit i Malmö, med egna ögon sett Turning Torso och så vidae.

Men ganska mycket av det övriga är av en betydligt högre svårighetsgrad än två poäng. Man ska känna till skalden Keats och den babyloniska himmelsguden Anu, veta att sanskrit är ett vedaspråk och minnas Bröderna Cartwright. Annat är ganska långsökt: Är polenman = arktisk och Boknalle = Ranelid – det sista handlar alltså om författaren Björn Ranelid.

Missförstå mig inte. För egen del tycker jag det är roligt att vilseledas av en nyckel som LINDA GARNER. Det får en att leta i minnet efter amerikanska eller brittiska sångerskor eller skådisar – men svaret ska bli SNO.

Men inte är det här på tvåpoängsnivån.

Vinner någon av de här två låtarna finalen i Melodifestivalen, kommer jag inte att hålla på Sverige

Om någon skulle be mig sjunga de två låtar som gick vidare till final från Andra chansen i Melodifestivalen, skulle jag gå bet. Ändå tror jag att jag är ganska musikalisk, men det är kanske det som är fel. I den här så kallade schlagertävlingen är numera yl och dans och scenshow viktigare än melodi och sångförmåga.

Sålunda registrerar jag att Robin Stjernberg med ”You” och Anton Ewald med ”Begging” gick vidare till final, men jag försår – åtminstone på musikaliska grunder – inte varför. Också ”Jalla dansa sawa” med Behrang Miri var för all del en scenshow, men här fanns det också sug och puls i själva låten.

Det skulle vara intressant att se en sociologisk studie av vilka som röstar i den här tävlingen och hur rösterna fördelar sig till exempel efter de röstandes ålder. Röstningsproceduren går oerhört fort, vilket kanske hindrar många, till exempel äldre, från att delta. Och röstningsproceduren var, åtminstone i den här omgången, en smula snårigt presenterad.

Men för att återvända till de båda låtar – eller var det snarare artister eller kanske rent av scenshower – som gick vidare: Vinner någon av dem finalen i Melodifestivalen, komme jag inte att hålla på Sverige.

Melodikrysset nummer 9 2013

Ni som vill veta mer om personen bakom melodikrysskåserierna på lördagarna, också se hur han ser ut på gamla dar, får en chans på måndag (4 mars) klockan 16.05-16.20 i TV. Programmet heter SVT Forum och går i SVT 2.

Det är just mitt bloggande som är ämnet för intervjun.

Men nu övergår vi till Melodikrysset, svårt enligt Anders Eldeman, ändå inte våldsamt svårt enligt mig.

Vi tar det jag för min del tyckte var knepigt först.

Den film och den filmmusik krysset avslutades med kände jag inte till. Men eftersom svaret skulle bli en siffra och jag hade första och sista bokstaven av tre, var det ju lått att lista ut att svaret måste bli nio. På nätet hittade jag sen filmen ”9 millimeter”, men jag har alltså inte sett den filmen och vet inte, om jag har hamnat rätt på den punkten.

Jag har tidigare bekänt att dansband inte riktigt är min grej, men naturligtvis känner jag, till exempel via Svensktoppen, till ett antal svenska dansband, bland dem Thorleifs. Och när vi sen fick titeln, ”Déjà vu”, var det ju lätt att få bekräftat att det här var just Thorleifs.

Kim Larsen kände jag igen på rösten och danskan – jag har en del äldre skivor med honom. Så även om jag tidigare inte hade hört just ”Hvorfor er jeg dog så liderlig”, var det inte alltför svårt för mig att identifiera honom.

Andra tyckte säkert att de klassiska styckena i dagens kryss var svåra, men jag som också lyssnar på sådan musik, på skiva så väl som på konserter, hade inga våldsamma svårigheter att identifiera Robert Schumanns ”Träumerei”.

Och eftersom jag har sett ganska mycket opera på scen, beredde det mig heller inga svårigheter att genast känna igen ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto” (1850).

När det gäller operetter och musikaler brukar långt fler känna igen enskilda stycken, hämtade från sådana.

”Maria” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” är ett bra exempel på detta.

För oss som är äldre är ”The Lambeth Walk” en mycket välkänd sång. Färre vet kanske att den ursprungligen kommer från en musikel, ”Me And My Gal”, skriven 1937 av Douglas Faber och L Arthur Rose (text) samt Noel Gay (musik).

När vi nu är inne på lite äldre musik, kan vi ta också ”Fia Jansson”, som ursprungligen ingick i Emil Nordlanders revy ”Den förgyllda lergöken” år 1900 jämnt. Den hade här parats ihop med folkvisan ”Jag gick mig ut en afton”, här i Jan Johanssons version.

Melodifestivalmelodier slapp vi i stort sett i dag. ”I’m In Love” sjöng Sanna Nielsen så sent som 2011, och den är väl heller inte så svår att komma ihåg.

Mer svensk schlagermusik: Även om vi idag hörde Lennart Palm spela ”Här komer alla känslorna på en och samma gång”, är det ju inte så svårt att minnas den i original med Per Gessle.

Ännu bättre är dock ”Musik ska byggas utav glädje” sjungen av och med musik av Lill Lindfors. För texten stod bland annat den mångsidigt begåvade Åke Cato. Jag läser hans blogg regelbundet – länk finns här intill – och han har också länk till min blogg.

Musikalisk glädje utmärker också Orsa spelmän, en grupp som vi i dag skulle placera geografiskt.

Och så var det då bara en låt kvar, ”Anywhere Is”, sjungen av den begåvade Enya, med rötter på Irland.