Melodikrysset nummer 34 2013

I dag tog det lite tid att lösa Melodikrysset. Inte så att det genomgående var svårt, men en del av de låtar som spelades låg utanför det jag brukar lyssna på, och så fick jag – märkvärdigt nog – besvär med Elvis Presley-frågan. Skälen till det senare är dubbla.

1956, när Elvis spelade in ”When My Blue Moon Turns To Gold”, var jag knappast elvisfan, och den här låten hör ju heller inte till hans mest spelade. Men finns det också en svensk version, och vem i helvete har i så fall spelat in den? Skälet till att jag inte känner till det är att svaret – eller svaren; det finns, visade det sig, flera olika inspelningar – fanns att hämta i dansbandsvärlden, och dansbandsmusik lyssnar jag aldrig mer än slumpmässigt och oftast ofrivilligt på. Inspelningar av ”Du har gjort min värld till guld igen”, som den har döpts till på svenska, har gjorts av Cool Candys, Matz Bladhs och Vikingarna, inhämtar jag till slut på Google.

Starship med ”Nothing Gonna Stop Us Now” hade jag heller inte hört – inte heller den här sortens 80-talspop är riktigt min grej.

Och Jimmy Jansson och hans bidrag i Melodifestivalen 2008, ”Vi kan gunga”, hade jag helt enkelt förträngt.

Detsamma gäller ”Innan mörkret faller” i Melodifestivalen 2004 – fyra – med Emil Sigfridsson. Den här låten hade jag heller inget minne av längre.

Papegojorna och Gastarna hade som paroll ”Börja dagen med en schlager”, och dem minns jag gärna – de förekom i ett radioprogram som hette ”Refrängen”.

”Kör långsamt” med Family Four sitter också som berg i musikminnet. Originalet, ”Cab Driver” med Mills Brothers, är verkligen inte sämre det!

En kär gammal bekant är också ”I en klosterträdgård” med en visslande Jan Lindblad. I original heter den här låten ”In a Monestary Garden”.

Men för att återvända till den svenska populärmusikens värld: Helen Sjöholms insjungning av Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång” har jag både sett på bio, i filmen ”Så som i himmelen”, och hört på Svensktoppen. Den har verkligen schlagerkvaliteter!

Och för att gå över till en annan, mer humoristisk genre: Stefan Demert gjorde ”Den kaxiga myran” – i krysset skulle vi dock skriv det sista ordet i obestämd form, myra.

Flera av mina personliga favoriter förekom i dagens kryss.

Vi fick inte höra Cornelis Vreeswijk personligen men väl en instrumental version av hans ”Somliga går med trasiga skor”. Även här skulle vi hålla oss till obestämd form, singularis: sko.

Skivor i stor mängd med Eric Clapton finns i våra skivhyllor, så även om låten i fråga i dag sjöngs på finska, kände jag igen ”I Shot the Sheriff”.

Och också med John Fogerty har jag mängder med skivor, så visst känner jag igen ”Bad Moon Rising”.

Nu är det redan lunch, och sen ska jag nog gå ut i trädgården. Någon bad moon tror jag inte det blir i kväll.

Sommar i P1 med Björn Dixgård och Gustaf Norén

Jag medger gärna, att oddsen för att jag skulle ha börjat lyssna på Mando Diao inte var så stora förrän de gjorde sin Gustaf Fröding-CD, ”Infruset”. Men det fanns faktiskt också ett annat skäl till att jag kom i kontakt med deras musik: Vår son, Matti Dahl, fick i uppdrag att tillsammans med sitt band agera förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

Det jag medger inledningsvis är alltför ofta ett tecken på människors benägenhet att hålla sig kvar inom tryggt kända musikaliska revir – själv tror jag mig i och för sig ha en hyggligt bred musiksmak, som får mig att lyssna på musik från ganska olika musikaliska genrer, men vi har alla våra begränsningar.

För egen del skulle jag, i dagens Sommar-program, för övrigt säsongens sista, kanske ha velat höra lite mer om varför det här rockbandet från Dalarna fastnade för just Gustaf Fröding, men uppenbarligen hade den här genrevidgningen mycket att göra med vännen och musikern Kristian Gidlunds insjuknande i cancer och hans kamp mot sjukdomen.

Björn Dixgård och Gustaf Norén berättade växelvis också om sin uppväxt och skoltid, om den proggiga och vänsterinriktade miljö åtminstone den ene av dem är en produkt av, om de första försöken på källarbandsnivå, om låtsasengelska som måste korrigeras när de först fick ge ut en skiva och så om de stora framgångarna som förde dem till fjärran länder som Japan.

Dialogsamtalet i programmet höll en sympatiskt lågmäld ton, och man fick verkligen känslan, att det rörde sig om vanliga grabbar från Dalarna, killar som fick pröva sig fram för att hitta sin begåvning och framför allt framgång. Men nånstans fanns där väl ett kreativt jävlaranamma: Annars hade väl den ene av dem aldrig ha valt att sjunga Jussi Björling-slagnumret ”Till havs”, det som uppenbarligen bidrog till att föra de här två tillsammans.

Som väntat innehöll programmet en del musik som jag inte är förtrogen med, men till dem som spelades hörde också Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Paul Mccartney och Randy Newman, märkligt nog också James Last.

Sin egen Gustaf Fröding-skiva spelade de inte, däremot Frödings ”Anita” med Sven-Erik Magnusson. Och så fick vi höra ett smakprov, ”If I Don’t Have You”, på något som kanske kommer att finnas med på en kommande Mando Diao-CD.

Sommar i P1 med Katrine Kielos

Jag har tillfälligt träffat och då hejat på Katrine Kielos, men jag känner henne inte personligen. På den tiden vi råkades var hon aktiv i min gamla socialdemokratiska studentförening Laboremus, och därifrån berättade hon också en ganska nedslående historia om hur folk inom Uppsala arbetarekommuns ledning, flera av dem för övrigt med ett eget förflutet i den här föreningen, kuppade mot en befarad vänstervridning på ett årsmöte.

Det som förde Kielos, själv inte av klassbakgrund eller familjevärderingar destinerad att bli socialdemokrat, till min gamla förening var i stället, berättade hon, feminismen – hennes första steg in i politiken utgjordes av en feministisk studiecirkel. Det är gott så, men uppenbart är hon inte lika förtrogen med den röda, radikala tradition som präglade sextiotalets mycket mer framgångsrika Laboremus, det som var mitt Laboremus. De namn med laboremusanknytning hon nämnde i progrmmet var följaktligen Thomas Östros och Magdalena Andersson.

Jag upptäckte relativt tidigt Katrine Kielos och såg hennes begåvning, men det var via hennes blogg. Senare har jag följt henne framför allt i Aftonbladet, först som ledarskribent, numera som söndagskrönikör. Som krönikör har hon i svensk press i dag få som kan konkurrera med henne.

Som söndagskrönikör har hon – eller vågar hon ta sig – större manöverutrymme än hon tyckte sig ha som ledarskribent. Att vara ledarskribent är – fråga mig; jag har varit det både i dagstidning och i Socialdemokraternas huvudorgan – mer av en balansgång. Men jag kan uppriktigt säga, att jag aldrig har skrivit något som har stridit mot min egen övertygelse.

Att jag uppriktigt beundrar Katrine Kielos som politisk skribent betyder inte, att jag i riktigt alla avseenden är överens med henne. I hennes sommarprogram i dag fanns en antinationalistisk linje som jag till stora delar delar, men för min del tror jag att hon lite för lite fäster avseende vid en del närliggande saker, som också formar våra liv och våra värderingar: geografisk och kulturell och språklig hemhörighet. Och kanske finns det ett frö till en sådan insikt också inom Katrine Kielos: Avsnittet i hennes Sommar om hennes egna familjerötter i Polen och Litauen hörde avgjort till det mest intressanta i det här programmet.

Om Katrine Kielos’ förhållande till musik vet jag inget. Hennes musikval i programmet var trevligt men inte våldsamt brett. Men jag lyssnade gärna på till exempel Joni Mitchell, Elton John, George Michael och inte minst Georg Friedrich Händel, också han under en viktig del av sitt liv för övrigt utlokaliserad till London.

Sommar i P1 med Sami Said

Jag har noterat, att Sami Saids debutbok rosades och blev prisbelönt, men jag har för egen del inte läst den. Över huvud visste jag mycket lite om honom, när jag i dag satte mig ner för att lyssna på hans sommarprogram.

Hans Sommar hade sina poänger men var, tyckte jag, lite för litterärt konstruerat – för collageartat – för att fungera riktigt bra som talprogram i den här serien. Det fanns för lite av rakt berättande i det.

Dock innehöll det enskildheter som fångade mitt intresse. En del av dessa hade ett samband med att han har aspergers syndrom: vad hjälper det att skicka en pojke med det här relationsproblemet ut för att leka, när ett av symtomen på sjukdomen är att man gärna undviker andra?

Sami Said hade förvisso också andra problem i förhållande till fördomsfulla skolkamrater – han kommer från en eritreansk familj – men man fick nästan intrycket, att de relationsproblem asperger skapar kan ha hjälpt honom att strunta i de påhopp som hade med hans hudfärg att göra-

Kan det också vara så att asperger kan ha bidragit till att länka in hans begåvning på en konstnärlig bana? Att skriva skönlitterärt är ett mycket ensamt värv.

Jag hade inga invändningar mot hans musikval men konstaterar att det han spelade, bortsett från Nina Simone och Yoko Ono, var relativt okänd mark för mig.

Sommar i P1 med Kerstin Meyer

Kerstin Meyer, född 1928, är fortfarande fantastiskt vital och välsorterad- I sitt mycket framgångsrika liv som sångerska på Operan i Stockholm 1952-1961 och 1969-1981 samt däremellan och delvis övelappande på scener som Metropolitan i New York och La_Scala i Milano samt på operorna i till exempel Berlin och Hamburg har hon firat den ena triumfen efter den andra, och det enda jag skulle vilja klandra henne lite för, när det gäller hennes Sommar-program i dag, är hennes ambition att få med lite för mycket av allt det här.

Det var några konkreta ögonblicksbilder som lyfte det här programmet.

Som när hon lärde sig simma som femåring genom att helt enkelt bli utlagd i djupt vatten.

Som när hon, föräldrarna ovetandes, sökte in på Operans elevutbildning och blev antagen efter första uppsjungningen, detta innan hon ens hade hunnit ta studenten.

Som när hon av kolleger i Wien undanhölls hur allvarlig bilolyckan med föräldrarna egentligen var och hur hon ändå hann hem innan modern dog – men fadern var då redan död.

Efter det senare spelade hon Glucks vackra ”Orfeus och Eurydike”. Jag har aldrig för egen del associerat den med sådana här sammanhang, men jag skulle nästan önska att den spelades på min egen begravning.

Över huvud innehöll hennes program, bortsett från enstaka undantag som ”Swing it magistern”, nästan bara verk ur operarepertoaren. Några kan ha funnit detta ensidigt, men själv gladdes jag över det myckna hörvärda.

Kerstin Meyer har vigt nästan hela sitt vuxna liv åt operan – det framgick också av programmet, att hon ofta har tillbringat semestrar nära operakolleger, till exempel vid Medelhavet. Men gift blev hon först sent i livet. Om den långa ensamhet hon, trots operamyllret omkring sig, måste ha levt i under årtionden skulle jag kanske ha velat höra mer.

Själv började jag gå på opera relativt sent i livet, och eftersom Kerstin Meyers fasta engagemang vid stockholmsoperan tog slut dess förinnan, har jag inte sett så mycket med henne på scen. Men en oförglömlig upplevelse av henne hade jag – 1984 i ”Rosenkavaljeren” av Strauss.

Sommar i P1 med Lisa Nilsson

Jag gillar Lisa Nilsson som sångerska, allt från ”Himlen runt hörnet”, signerad Mauro Scocco, till hennes brasilianskt inspirerade inspelningar.

Det kanske bästa i hennes Sommar-program i dag handlade om inspelningen av en låt, som jag för övrigt har på skiva, Evert Taubes ”Som stjärnor små”, som hon gjorde tillsammans med Sven Bertil Taube på hans CD ”Alderville Road” – jag har skrivit om den; ni hittar texten ovan under Kulturspegeln, Musik, Taube, Sven Bertil.

Den historien sticker nämligen ut genom sin detaljrikedom och närvaro – kul att få höra historien bakom en skivinspelning.

Ibland, som i några historier frän Värmland, finns den mycket speciella värmländska verkligheten närvarande – det skildras också roligt – men som helhet blev Lisa Nilssons sommarprogram aningen abstrakt, lite för lite utlämnande. Varför nämnde hon till exempel inte sina män vid namn? Själv har jag via Google hittat namnet på åtminstone ett par av dem. Och liksom de människor hon berättar om blir namn- och ansiktslösa, blir också mycket av det hon berättar om sitt eget liv översiktligt i stället för konkret. Fast på en punkt, som säkert förklarar en del av hennes samlevnadssvårigheter, var hon faktiskt utlämnande: hon berättade om sina plågsamma premenstruella besvär.

Musikurvalet i programmet var, bortsett från inslag som var knutna till de värmländska skrönorna, ofta överraskande och hade en bredd som vittnar om att Lisa Nilsson själv har en musikalisk bredd. Vad sägs om en mix av Keith Jarret, Joni Mitchell (två låtar), Santana, Earth. Wind and Fire, Hank Williams, Frédéric Chopin, Elvis Presley, Stan Getz och några till?

Och så spelade hon Sven Bertil Taube och då inte bara den låt de hade gjort tillsammans.

Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson

Martin Schibbye (journalist) och Johan Persson (fotograf) blev allmänt kända, när de under en reportageresa till Ogaden, en etiopisk provins där Lundin Oil har verksamhet, illegalt tog sig över gränsen från Eritrea tillsammans med gerilla och väl inne i Ogaden-provinsen under dramatiska former fängslades av etiopisk militär – till de första mycket dramatiska händelserna där ingick, berättade Martin Schibbye, en skenavrättning.

De greps den 30 juni 2011 och dömdes så småningom, trots sina bedyranden att de var ute på ett journalistiskt uppdrag, till elva års fängelse. Reaktionen både från Sverige och från annat håll var hård mot den här domen, men den etiopiska regimen ville uppenbart statuera exempel och lät i alla fall Schibbye och Persson sitta av 14 månader – först i ensamcell, sedan i gemensam cell – innan de släpptes.

Mycket av det Schibbye berättade om det här i dagens Sommar-program är tidigare känt (och mer kommer i en kommande bok), men den här radioberättelsen gav ändå en del spännande detaljer om kommunikationen mellan fångarna och om hur man psykologiskt klarar att hantera en förvaring i ett etiopiskt fängelse, en förvaring vars längd man egentligen inte vet något om.

Schibbye gav också glimtar av andra reportageresor i Asien, några även av dem företagna utan myndigheternas tillåtelse.

Jag har inte samma politiska utgångspunkter som de här båda världsreportrarna – Schibbye har ett mycket aktivt förflutet i KPMLr – men när det gäller innebörden av det journalistiska uppdraget, har jag ingen annan uppfattning än de.

Schibbye berättade också några saker med mer personlig anknytning, till exempel om sitt bröllop – och jag visste faktiskt inte att hans far, nu död, var Sture Karlsson, som jag känner till som egensinnig skribent och författare; ursprungligen var han officer, lika obstinat då.

På Johan Perssons lott hade det fallit att välja musiken som spelades i programmet.

Det blev ganska mycket hårdrock och annan näraliggande musik, och jag tyckte att den musiken passade den militanta tonen i pratdelen av programmet. Black Sabbath och Rihanna hör kanske inte till det jag brukar lyssna på, men Patti Smith går förvisso an, och jag har allt med Imperiet och Nationalteatern.

Men programmet innehöll också en del mjukare musik: Sofia Karlssons insjungning av Gunde Johanssons tonsättning av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” och Bob Dylan’s ”Percy’s Song”, här i Fairport Convention’s tappning. Leonard Cohen hör jag också ganska ofta på, senast här om kvällen.

Sommar i P1 med Erik Haag

I Sveriges Radios programpresentation av Sommar med Erik Haag beskrivs Haag utan närmare förklaring som tondöv. Kanske är det bakgrunden till att vi i hans Sommar-program fick höra ganska mycket musik med mer av hög volym än ett tilltal som berörde åtminstone mig. Men han spelade i alla fall Håkan Hellström och Veronica Maggio.

Av ett Sommar-program väntar jag en personlig ton, en berättelse där programvärden släpper oss lyssnare in på livet. Om Erik Haags liv vet jag tidigare inte så mycket: Jag har med stor uppskttning sett honom och hans hustru Martina Haag i ”På spåret”, men det han i övrigt har gjort för radio och TV är jag inte särskilt förtrogen med.

Det han i det här programmet berättade om sitt liv i etermedia var dess värre ganska ytligt – enda undantaget var den berörande berättelsen om en nu död kvinnlig kollega. Den visade, att Erik Haag blir så mycke bättre, om han bara sänker garden.

Jag uppskattade också det han sa om sin politiska livshållning, det som tog sin utgångspunkt i mordet på Olof Palme och som slutazde i en plädering för det öppna och demokratiska samhället.

Sommar i P1 med Sara Danius

Jag har med stor uppskattning läst Sara Danius på Dagens Nyheters kultursidor, kände också till att denna nya ledamot av Svenska akademien är dotter till Anna Wahlgren.

Modern figurerade förvisso i hennes Sommar-program – i ett ruckel till bostad någonstans i södra Sverige, som maka till en ny man på den egyptiska landsbygden (!) – och jag tyckte nog att hon skildrades med ett mycket välvilligt överseende.

Men fokus i det här programmet låg, kanske mot mångas förväntningar, i stället på fadern, Lars Danius, som förvisso skildrades med sina egenheter men framför allt med stor kärlek – det var hos honom Sara och en syster bodde mellan tio-elvaårsåldern och fram till studenten. Sara Danius’ berättelse var humoristisk och känslomässigt påtagligt behärskad, men det fanns inget tvivel om att det här var ett äreminne över den nu döde fadern – han var mycket äldre än modern, Anna, som var hans elev i gymnasiet.

Det märktes att det här sommarprogrammet var gjort av en person som är van att handskas med ord; Sara Danius är utöver att vara kritiker även litteraturvetare.

Också med musiken i sitt Sommar hade hon god hand. Klassisk musik, aldrig pliktskyldigt inlagd, varvades med mycket dansanta låtar. Flera gånger – ett par exempel är Franz Schuberts ”Die Forelle” och George Gershwins ”Summertime” – spelades musiken på precis rätt ställe i programmet.

Sommar i P1 med Daniel Sachs

Jag fick tyvärr inte tillfälle atthöra slutet på dagens Sommar-program, eftersom vi fick besök, men jag tror att jag ändå fick höra tillräckligt mycket för att våga avge ett omdöme.

Daniel Sachs’ styrelseengagemang i så vitt skilda verksamheter som Metro, Thomas Cook, Preem och Dramaten antyder en stor personlig bredd, men hans musikval (Prince, David Bowie med flera) innebar inga våldsamma överraskningar eller variationer, möjligen då med undantaget att han spelade även Cornelis Vreeswijk.

Intressantast av det jag hörde tyckte jag var vittnesbörden om generationsskiftningar i fråga om intresset för affärer respektive för mer immateriella värv. Särskilt intressant var berättelsen om farfadern Josef Sachs, grundaren av NK. Utifån fallet Josef Sachs förde Daniel Sachs ett intressant resonemang om huruvida det går för en aldrig så integrerad och välgörenhetsinriktad jude att någonsin bli en helt accepterad medborgare i det svenska samhället.