Anna Hagberg roar oss – åtminstone mig

Fortfarande känns det särskilt roligt, när dagens stora kryss i Aftonbladet är signerat Anna Hagberg. Inte så att hennes korsord genomgående är ursvåra, men det faktum att hennes nycklar ibland kan tydas på olika sätt (typtyp = stereo; bubbeleffekt = prisras; målstart = aperitif; något man gärna är i = esse; har tavlor betraktats i = klassrum) och att man både bör kunna barnvisor (”Är du vaken Lars?”) och ha läst Ture Sventon (där ju efternamnet leder oss till det sökta ordet, ”talfel”) för att kunna lösa hennes kryss gör närkampen med hennes intellekt extra trevlig.

Ett par svåra nycklar/svar i första ordet i den första ordremsan gjorde dock att det hakade upp sig för mig. Mest problem hade jag med det lodräta trebokstavsord, vars nyckel var ”Har surfbrädor köpts för”. Jag saknade bara första bokstaven, så svaret kunde tänkas bli BUD – men varför i så fall? Svaret skulle bli något för mig mycket mer avlägset, AUD = australiska dollar. Det finns det ju en viss logik i, men – aja, baja, Anna – förkortningar, allra minst så ovanliga, bör inte användas i korsord.

Melodikrysset nummer 41 2014

I dag hotade Anders Eldeman med att Melodikrysset skulle vara knepigt. Det kan det ju ha varit för andra, men själv hade jag – kanske för att det här krysset innehöll ganska många äldre låtar och artister – inga större svårigheter med att lösa det. Googla har jag bara behövt göra för att kunna komplettera med korrekta faktauppgifter som årtal.

Vi kan ju börja med de filmanknutna frågorna.

Jag har ”Pilsnerboxen” och har skrivit – se Kulturspegeln, Film – om ”Pensionat Paradiset” med Thor Modéen i huvudrollen. Ur den hade ljudillustrationen, ”En äkta mexikanare” med Modéen, hämtats.

Ännu äldre, både som låt (1929) och som filmmelodi (1930), är Irving Berlings ”Puttin’ On the Ritz”. Många minns den säkert i insjungning av Fred Astaire (1946), men det finns också senare, hörvärda versioner.

Jag har sett Jönsson-ligan-filmer, däremot aldrig den danska varianten där den har fått namn efter Olsen.

Chuck Berry gjorde sin ”School Days” (”Ring Ring Goes the Bell”) 1957, när jag gick i gymnasiet – jag kommer snart att skriva om ett 3 CD-set med Chuck Berry-låtar. Men i dag fick vi höra den med en annan mycket långlivad skivhjälte, Cliff Richard.

När Paul Anka sjöng in ”Diana” (1957), var jag alltså själv gymnasist, och när jag efter studentexamen 1958-1959 gjorde lumpen i Sollefteå, sjöngs den fortfarande av en av mina lumparkompisar vid en kompaniafton.

Jo, vi lyssnade på rockmusik på den där tiden också – temat de äldre och deras musiksmak är mig välbekant från mina egna yngre år. Britta Borg slog för övrigt redan 1948 en brygga tvärs över generationsgränserna, med ”Jag ska ta morfar med mig ut i kväll”.

Till svunna tider, fast bara till 1966, förde oss i dag också Tom Jones tillbaka med ”Green, Green Grass At Home”, i Stikkan Anderssons svenska översättning ”En sång en gång för länge sen”.

Cornelis Vreeswijk har min hustru valturnerat med, men det är inte därför jag har alla hans skivor. Cornelis hade ett mycket brett musikaliskt register men gjorde också många politiska texter, till exempel ”Jag hade en gång en båt”, i original ”Sloop John B”. Också den här cornelistexten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – där finns också skivtips.

I politiska sammanhang – på valturné med Olof Palme – har jag också mött Monica Nielsen, som vi i dag hörde i ”Ulla Winblad i Fiskartorpet” med Pierre Ström som upphovsman. Pierre träffade jag senast i samband med en releasekonsert för en ny skiva med Jan Hammarlund; jag har skrivit om det här här på bloggen.

Däremot känner jag inte Thorsten Flinck, vilket inte har att göra med att hans kompband i Melodifestivalen 2012 hette Revolutionsorkestern. Det hindrar inte att jag tyckte, att hans melodifestivalbidrag, ”Jag reser mig igen”, signerat bland andra Ted Ström, var utmärkt.

Ska man klara Melodikrysset, måste man varje år se Melodifestivalen, inklusive alla deltävlingarna. Annars kan man inte klara att det var Elin Lanto som 2010 tävlade med ”Doctor, Doctor”.

Men ska jag vara helt ärlig, tilltalas jag mer av den musik som nu återstår att redovisa, skriven av Jacques Offenbach och hämtad ur ”Orfeus i underjorden”, 1858.

Det vore inte så dumt med serier som har handling och serieform

Galago har, när den har varit som bäst, bidragit till att bredda och förnya svensk seriekonst.

Än – jag talar nu om nummer 3 2014 – lever gamla gudar som Pontus Lundkvist och David Liljemark och, fastän med ett ganska udda bidrag, Simon Gärdenfors i den här tidningen, men Gärdenfors ”Toshio” är tillsammans med urgalagoisten John Anderssons ”Den osynlige mannen åtevänder” och en modern skapelse av samma slag, signerad Kolbeinn Karlsson, ganska märkliga just som tecknade serier.

Galago har gjort en stor och berömvärd insats för att ge kvinnliga serietecknare plats i sina spalter, och det här har utan tvekan varit en starkt bidragande orsak till att äntligen göra seriemediet mer jämställt.

En av de här kända kvinnliga serieskaparna är Liv Strömquist. I det aktuella numret av Galago ges hon mycket stort utrymme för att i bild och text – tyvärr alldeles för mycket text – berätta om män som har varit för intresserade av de som brukar kallas det kvinnliga könsorganet. Det är engagerat och bitvis roligt, men det brister i seriegestaltningen. Samma problem lider Sara Granérs ”Nej till naturen!!!” – annars en angelägen serie – av.

Jag skulle önska att Galago odlade och publicerade också mer normala comic strips som, för att fortsätta på den kvinnliga linjen, Lina Neidestams ”Zelda”.

Och, för att återvända till en av mina käpphästar: publicerade realistiska äventyrsserier som Jakob Nilssons serieversioner av Stieg Trenter-deckare.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 11 2014:

”Benny Lindqvist, Tierp, har en knepig uppgift. Han har tagit över som förstanamn i Krisdemokraterna i Tierp.”

Arbetarbladet

* * *

”En rånare trängde sig in i en bostad i Saltsjö-Duvnäs, Nacka och hotade boende med ett pistilliknande föremål. En man kunde strax efter gripas för grovt rån och grovt olaga hot.”

P4 Radio Stockholm

Melodikrysset nummer 40 2014

Jag har aldrig begripit varför KF-ägda Rabén & Sjögren aldrig har återutgett en av de svenska barnklassiker som ursprungligen utkom på det av Socialdemokraterna ägda och sedan till KF sålda Tidens förlag, Thomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll. De här figurerna har också filmats flera gånger och dess förinnan förekommit i radio. Jag har själv sett Thomas Funck uppträda med sina figurer på en midsommarfest i min gamla hemby utanför Sundsvall, Juniskär. Alla rollerna, bland dem den som Grodan Boll, gjordes av Funck själv.

Det leder oss ganska osökt över till en annan stor barnklassiker, ”Trollkarlen från Oz” – läs mer ovan under Barnkultur. Den är mer känd som film med Judy Garland än som bokoriginal, skriven av L Frank Baum. Men den har också gjorts på scen. I dag hörde vi en sång ur den med Tommy Körberg och Lisa Nilsson.

Sagoaktig i handlingen är också Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”. Jag har sett den på Operan.

Utgår vi från den suveräna filmversionen av ”Trollkarlen från Oz”, finns det fler filmer att redovisa ur dagens kryss.

Hasse & Tage gjorde ”Mannen som slutade röka” ur vilken vi hörde Glucks ”Dans på de saligas ängder”. Den som där försöker bli rökfri är Gösta Ekman.

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men musiken, skriven av Francis Lai, kände jag igen.

En ännu svårare fråga, inte bara för mig antar jag, var det att komma på vem som hade skrivit musiken till TV-serien ”Par i brott”, i original ”Moonlighting”. Så småningom fick jag båda bokstäverna i det efterlysta förnamnet på den som hade gjort titelmelodin och kunde sen via Google hitta hela namnet, Al Jarreau.

Betydligt lättare, åtminstone för oss som har sett Edvard Persson-filmer både på bio och i TV, var det att känna igen Lasse Dahlqvist-klassikern ”Lite grann från ovan”, som förekom i ”Kalle på Spången”.

Åtminstone ena halvan av en av dagens dubbelfrågor hade också anknytning till filmvärlden. ”Moon River” förekom i ”Frukost på Tiffanys”. Moon utgjorde bryggan till första halvan av den här frågan: ”Högt över havet”, som sjöngs av Arja Saijonmaa, skrevs av Lasse Holm, som också dolde sig bakom namnet Larry Moon.

Krysset började i dag med Queen-klassikern ”We Are the Champions” och fortsatte sen med Stevie Wonder och ”I Just Called To Say I Love You”.

En av de stora på den svenska skivmarknaden och scenen, Björn Skifs, fick bidra med en låt, lämplig att spela i början av oktober, ”Solglasögon & sommarbil”.

Och samma typ av besvärjelse låg det väl i Anders Eldemans val av Taube-låt, ”Sommarnatt”, också känd under titlarna ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”. Texten kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Till allra sist har jag sparat Kim Larsen. Jag har honom och Gasolin i mina skivhyllor. ”Where Do We Go Now, Mon Ami” gillar jag dock bäst i original på danska, ”Hva gør vi nu lille du”.

Ställer ni frågan till mig och min hustru, blir svaret att vi packar för höstflytten in till Uppsala.

Men vi kommer tillbaka till Öregrund ett antal helger redan i höst.

Melodikrysset nummer 39 2014

I går kväll regnade det. I dag är himlen blå men vinden höstkylig. Det kände jag när jag i morse vid sjutiden var nere vid brevlådan och hämtade våra tre morgontidningar.

Sen har jag, som min estniska härkomst bjuder, kokat mitt morgonkaffe och i lugn och ro, medan jag drack det och åt mina morgonmackor, tagit mig igenom alla tidningarna. Radion har stått på, och jag har lyssnat på ”Ring så spelar vi”. Det är lördag!

Men nu ska vi alltså tala om Melodikrysset.

Det hade väl sina knepigheter, olika för olika grupper av lyssnare.

Själv hade jag svårast med ”Babbelover” eller snarare dess skapare, Daniel Adams-Ray. Jo, jag känner till honom men är inte så förtrogen med vad han har gjort. Till slut nystade jag ändå upp det med hjälp av strecket i efternamnet.

Dansband är heller inte riktigt min grej, även om jag naturligtvis har hört Ingmar Nordströms. I dag hörde vi dem i ”När du ler”, i original ”Sun Street”.

Andra kan ha haft problem med det klassiska stycket, hämtat ur Antonin Dvořáks ”Från nya världen”. Det här hade jag själv lite problem med på grund av egen ouppmärksamhet – jag hade fått för mig att det sökta ordet skulle in på ett annat ställe i krysset.

Å andra sidan är det väl få som inte känner igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”, just nu när blomsterlökarna ska i jorden extra aktuell.

Korta svarsord brukar ibland ställa oss lösare inför problem, men att de i dag utgjorde svar på kända fosterländska sånger gjorde det lättare.

Vi hörde Verner von Heidenstams och Wilhelm Stenhammars ”Sverige” och skulle sen i krysset översätta titeln till landkod, SE.

För säkerhets skull spelade Eldeman också grannlandet Norges nationalsång, ”Ja, vi elsker dette landet”. (Och apropå Norge gav oss i går kväll Skavlan ett av sina bästa program, med Frida, känd från ABBA, Desmond Tutu och Elvis Costello. Och så hoppas jag att ni lyssnade på avslutningen med In Flames.)

En anknytning till ABBA fanns ju också i en annan fråga, den där vi skulle identifiera en instrumentalversion av ”Du är min man”. Jag tänker då på dess upphovsman, Benny Andersson.

Per Gessle och Roxette har väl inte nått lika långt, men visst är också de stora inom populärmusiken. I dag fick vi höra ”It’s Possible”.

Det är möjligt att dagens yngre publik inte får några associationer, när den hör Vera Lynn-örhänget ”We’ll Meet Again”, som fick nytt liv genom TV-serien ”Vi möts igen”.

Men det är möjligt att de i stället är desto mer bekanta med ”Why Don’t You Do Right?”, sjungen av Amy Irving, och filmen den ingick i, ”Who Framed Roger Rabbit?”, på svenska ”Vem satte dit Roger Rabbit?”.

Högt uppe på min egen filmrankinglista finns Bo Widerberg och hans ”Elvira Madigan”. Vill ni läsa vad jag har skrivit om den här filmen, finns min recension ovan under Kulturspegeln, Film.

Och på tal om Kulturspegeln, hittar man där under sångtexter Evert Taubes ”En vals på Mysingen”.

Den finns längre söderut, men också Öregrund har sin skärgård, i samma hav, också samma hav som en gång i världen blev livlinan (och ibland döden) för tiotusentals flyende ester. Därför finns mitt sommarland numera vid roslagskusten.

Melodikrysset nummer 37 2014

I dag, dagen före valet, aktade sig Anders Eldeman noga för att spela musik med politiskt innehåll.

Fast slutdebatten i TV i går var ju lite av ett ”Stjärnornas krig” – även om John Williams’ musik närmast skulle leda oss till George Lucas’ film.

Ville man, kunde man ju också tolka ”SOS”, i dag dock på grekiska, som ett nödrop från den borgerliga regeringen. Men varken Benny eller Björn hör veterligen till dess anhängare.

Och bröderna Gärdestads ”Sol, vind och vatten” kan ju ses som en plädering för en annan miljöpolitik än dagens. I dag sjöngs den av Laleh, som har droppat sitt efternamn, Pourkarim, och det leder oss osökt in på nästa tema, sångerskor med avlagda efernamn.

Rihanna, som sjöng ”What Now”, har tappat sitt efternamn, Fenty, kanske i havet utanför Barbados som hon kommer ifrån.

Och Enya, som vi hörde i ”Journey of the Angels”, heter egentligen Eithne Ni Bhraonáin hemma i Irland.

Hjördis använde däremot också sitt efternamn, Pettersson. I dag hörde vi henne i ”En sång om kärlek”, Bo Setterlinds försvenskning av ”My Way”, som vi ofta hör med Frank Sinatra.

Några melodifestivalare hörde vi förstås också i dagens kryss.

Tommy Körberg sjöng ”Judy min vän” i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1969, fast i dag hörde vi den i engelsk version, ”Dear Mr Jones”.

Och 1986 sjöng Lena Ph ”Kärleken är evig” i Melodifestivalen.

Fast flera strån vassare är eurovisionsschlagervinnaren från 1985, Norges bidrag ”La det swinge”. Vinnarduon var då Elisabeth Andreassen och Hanne Krogh, men på en skiva med den förstnämnda finns en på sätt och vis ännu roligare instrumentalversion av den här låten, exekverad av Orsa spelmän.

Mer nordiskt: Vi hörde Sanne Salomonsen och Jill Johnson i Peter LeMarcs ”Lycklig att du lever”.

Den är inte alls dum, men själv tycker jag också att det är roligt när Eldeman plockar fram gamla godingar ur skivarkivet. Ett exempel på detta i dagens kryss var ”I’d Like To Teach the World To Sing” med New Seekers.

Sist kvar att redovisa är då en trio, känd och älskad inte bara av dem som i slutet av fyrtiotalet och under femtiotalet besökte Casinorevyn utan också av radiolyssnarna. Den här trion kallade sig Tre Knas och bestod av Nils Ohlson (sedan ersatt av Curt ”Minimal” Åström), Gunnar ”Knas” Lindkvist och Carl-Gustaf Lindstedt.

Carl-Gustaf var allt sedan unga år och fram till sin död en mycket övertygad socialdemokrat, både av social erfarenhet och av ideologiska skäl. När vi på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) bad honom om en intervju, ställde han villigt upp och berättade också om sin bakgrund och sin politiska övertygelse. Vi hade honom på bild på omslaget.

Att läsa Arbetarhistoria hjälper oss att också förstå nuet

Det vimlar inte av tidningar och tidskrifter som bidrar till fördjupad förståelse av samhället och de konflikter som har relevans för hur vi uppfattar politiska och sociala strider.

Arbetarhistoria, utgiven av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, är dock en sådan tidskrift. Tyvärr utkommer den med bara fyra nummer om året, men prenumerationsavgiften, 280 kronor per år, är väl använda pengar. Sätt genast in pengarna på plusgiro 55 75 94-9, så får du hem ovanligt intressanta nummer 3 2014!

Själv har jag läst dess 52 sidor från pärm till pärm.

I den pågående valrörelsen, där feministiska frågor har kommit att spela en mycket större roll än de USA-inspirerade valstrategerna i flertalet partier hade tänkt sig, kan det vara intressant att läsa vittnesbörd om hur länge kampen för att lyfta kvinnornas löner faktiskt har pågått. Läs Tobias Karlssons artikel ”Kvinnorna i kampen för föreningsrätten: 1896 års kraftmätning i tobaksindustrin”!

Numrets huvudtema är emellertid kommunism, med betoning på det svenska kommunistpartiet. En intressant artikel, skriven av Anders Gustafson, har rubriken ”Från Lenins Valda verk till Motståndets estetik. Bokförlaget Arbetarkultur 1930-1990”. Jag har i mina bokhyllor båda de nämnda verken, och att jag har köpt böcker av Peter Weiss behöver jag nog inte motivera. Lenin läste jag för min trebetygstenta i statskunskap (jag fick fyra betyg på mina kunskaper om socialismens utveckling från jakobinerna till Mao), men jag köpte också mycket kommunistisk litteratur vid mina besök som journalist på VPKs kongresser. Jag var på den tiden socialdemokratins främste kommunistbekämpare, och ingen kunde anklaga mig för att vara okunnig eller icke påläst. Jag luskade också ut att en rad av böckerna som såldes av VPKs förlag Arbetarkultur översattes och trycktes med ekonomiskt bidrag från DDR och Sovjetunionen.

1947 åkte 133 svenska ungdomar, många av dem (95 procent enligt uppgift) unga kommunister , till Jugoslavien för att gräva grus och hjälpa till med att, tillsammans med ungdomar från andra länder, bygga ”ungdomens järnväg” mellan Bosanski-Samac och Sarajevo – artikeln om detta är illustrerad med ett rikt bildmaterial. Den här artikeln följs sen av Lars Gogmans artikel ”Kampen mot titofascismen”. 1948 blev nämligen Tito persona non grata i det övriga Östeuropa: de jugoslaviska ledarna stämplades plötsligt som fiender till Sovjetunionen och lakejer till den amerikanska imperialismen. Det är intressant att här få en rekapitulation av hur även det svenska kommunistpartiet drogs med i kampanjen mot Jugoslavien och också utrensade i andra kommunistländer.

Anknytning till temat kommunism har också Hans Larssons artikel ”Kärlek och kommunism: Något om Asja Lácis och Walter Benjamin”. (Den förstnämndas efternamn bör dock enligt lettisk kutym skrivas Lācis.) Walter Benjamin är mig tidigare bekant, men lettiskan Asja Lācis hade jag tidigare inte hört talas om. Benjamin försökte inleda något slags förhållande med henne, men det är utan tvekan Benjamins politiska dragning (med förbehåll) till henne, som var en mycket övertygad kommunist, som är det intressanta i den här historien. Lācis, som arbetade med radikal och nydanande teater i Sovjetunionen, banade väg för bland andra Bertolt Brecht, och Brecht och Benjamin blev nära vänner.

Lācis gav i slutet av sjuttiotalet ut sina memoarer, och de sammanfattar ett ganska långt tidsavsnitt, 1938-1948, i en enda, lakonisk mening, ”Jag blev tvungen att tillbringa tio år i Kazakstan”, följd av ett tankestreck. Lācis deporterades till ett arbetsläger. Mycket värre gick det ändå för många av de andra lettiska emigranterna i Moskva. En del av hennes närmaste kollegor och vänner inte minst från den lettiska emigrantteatern i Moskva arkebuserades och kastades i massgravar.

Melodikrysset nummer 36 2014

Dagens melodikryss var, som så ofta när Anders Eldeman gör programmet inför publik, inte särskilt svårt.

Den enda svåra frågan gällde väl egentligen George Gershwin-marschen ”Strike Up the Band”, hämtad ur en musikal med samma namn. Här hörde vi den med Boston Pops.

Lite knepig kan nog enbokstavssvaret till vågrätt/lodrätt (vilket man nu behagar) 1 ha varit för somliga. Men inte för mig. Jag kände omedelbart igen Björn J:son Lindhs ”Brusa högre lilla å” med Janne Schaffer.

Resten var rena barnleken.

Mitt ordval här leder mig till att starta den här delen av redovisningen med en instrumentalversion av Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”.

Men det som också bidrog till att göra det här krysset lätt var valet av kända låtar, artister och upphovspersoner.

Somliga av dem förekom för säkerhets skull två gånger.

Stikkan Andersson gjorde till exempel 1963 den svenska versionen av Lesley Gores ”It’s My Party”, kallad ”Leva livet” när Lill-Babs sjöng in den.

Lite senare fick vi, visserligen på finska, höra samme Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som samma Lill-Babs sjöng in 1959.

Stikkan Andersson leder oss ganska osökt över till Björn och Benny, Han var dock inte inblandad i deras musikal ”Kristina från Duvemåla” ur vilken Helen Sjöholm gav oss ett smakprov.

Lasse Berghagens ”En kväll i juni” har vi hört flera gånger tidigare i krysset – fast i dag fick vi höra den med Monica Bring och Svenssons Treooo.

Helt okänd i melodikryssammanhang är ju heller inte Povel Ramel och hans ”Gräsänkling blues”. I dag fick vi höra en instrumentalversion med Ulrik och Mikael Neumann, men jag har hört den så många gånger, att jag kan partier utantill, till exempel ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”.

Gräsänklingen där fick ju lära sig, att friheten kunde ta slut fortare än han hade anat, och den insikten kan man ju sammanfatta med Tomas Ledin-slutsatsen ”Sommaren är kort”.

Under min egen sommar har jag bland mycket annat också tittat på ”Allsång på Skansen” med Petra Marklund. Henne fick vi i dagens kryss höra i ”Händerna mot himlen”.

Fast om man i stället med Thomas Di Leva anser att ”Everyone Is Jesus”, behöver man ju inte rikta sig uppåt utan se på alla man har runt omkring sig.

För min egen del verkar döden ändå inte vara nära förestående. Men något tjall är det på hjärtat, så min hjärtdoktor som jag i går besökte på Akademiska tänker lägga in mig på observation någon gång under den närmaste månaden.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 10 2014:

”Någon gång mellan tisdagen och onsdagen ska någon okänd ha tagit sig in i huset via altandörren. Kontakter och smycken stals ur huset.”

Smålands-Tidningen

* * *

”Jag har alltid tyckt att ordar är lite läskiga. Jag har sett dem som hemliga patriarkala sekter. Stora blodröda diamanter pryder händer på personer med maktbegär. Jag tror den här bilden kommer från deckarserien ”Morden i Midsomer”. Hur som helst fick jag en helt annan bild när jag träffade dagens jubilar. Hans order handlar mest om vänskap, alla emellan.”

Ystads Allehanda