Melodikrysset nummer 6 2015

För egen del tyckte jag inte just något var särskilt svårt i dagens melodikryss, men när jag ibland hör Anders Eldeman berätta om lösarnas reaktioner, inser jag att mycket av det jag tycker är urenkelt är svårt för andra, medan det jag får fundera över är hur lätt som helst för många andra.

Vi kan ta det sista först.

Det är klart att jag som gammal melodifestivallyssnare känner igen Carolas ”Fångad av en stormvind”, men vem var det som sjöng den här? Ledbokstäverna, inte rösten, gör att jag kommer fram till att det var Amanda Jenssen, som jag knappast skulle komma på idén att skaffa skivor med. Den här insjungningen visar sig dessutom härröra från en säsong av ett TV-program, ”Så mycket bättre”, som jag inte har sett något alls av.

Däremot, för att fortsätta med det TV-anknutna, minns jag mycket väl Charlotte Nilssons segermelodi i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1999, ”Tusen och en natt”, även om den här gjordes i engelskspråkig version, ”Take Me To Your Heaven”.

Vi kan fortsätta på linjen svenska örhängen.

CajsaStina Åkerström fick ett sådant med Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

Och en ännu mer långlivad landsplåga blev ”Sånt är livet” med Anita Lindblom (som här inte sjöng den på svenska).

Owe Thörnvist har jag musikaliskt följt allt sedan 1950-talet, så småningom också blivit personligt bekant med. Jag har det mesta av och med honom. I dag hörde vi honom tillsammans med Ulla-Bella i ”Titta, titta” (1956).

Monica Zetterlunds samtliga skivor finns i min samling, men när jag i början av dagens kryss hör ”Sakta vi gå genom stan”, hör jag genast, att det inte är hon utan Edda Magnason som sjunger. Jo, jag har sett filmen och har Eddas CD.

Ishockey är ju inte precis mitt intresseområde, men en gång i världen var Sven Tumba Johansson ett så stort namn inom sporten, att alla till och med förlät honom för insjungningen av ”Ishockey-Polka”.

Som en övergång till det utrikiska kan vi ta ”All of Me”, ursprungligen en stor hit genom inspelningar av till exempel Billie Holiday och Frank Sinatra men här hörd i en svensk version med Sone Banger och Ove Lind. Ove Lind har jag faktiskt hört live vid en av de legendariska midsommar- eller fiskarfesterna – jag minns inte vilket – på Sågplan i min gamla hemby Juniskär söder om Sundsvall.

Och självklart hör jag till dem som förr i världen följde ”Familjen Adams” i TV.

Därmed är vi definitivt inne på dagens utrikiska inslag.

Sista ordet i ”Musica e” hittar man på nätet med olika och olika placerade accenter, men nog var det Eros Ramazotti – none of my favorites – som sjöng, och han kommer från Italien.

Fast jag är ju ingen stor Roy Orbison-fan heller. ”In Dreams” hette låten han hördes i.

Om ”Miss Saigon” har jag ingen riktigt berättigad uppfattning, eftersom jag inte har sett den. Men det var alltså ur den ”The Last Night of the World” var hämtad. Och jag har lärt mig, att den har anknytningar till ett verk jag känner till, ”Madame Butterfly”.

I kväll ska jag faktiskt se en scenföreställning, fast av ett helt annat slag.

Ja huvvas vittnen

Det är inte allt som är guld på DNs Namn och Nytt; det är inte ens allt som glimmar.

Men då och då sätter Staffan Ling guldkant på tillvaron. Som i dag:

”Samfundet för dem som varit med om något läskigt:

Ja huvvas vittnen.”

Melodikrysset nummer 5 2015

Jag behöver faktiskt inte väckarklocka för att komma upp till Melodikrysset på lördagsmorgnarna – i morse vaknade jag redan sju. Det gör att jag hinner äta frukost och läsa våra tre morgontidningar innan det är dags att sätta i gång.

Genomgående behöver jag inte anstränga mig för våldsamt för att lösa krysset, men det finns alltid ett och annat som ligger utanför mitt så att säga spontana kunnande.

Hos oss står radion nästan alltid på, men den är inställd på P1, och även där är det främst nyheter och liknande jag mer aktivt lyssnar på. Det här bidrog till att det jag i dag hade lite problem med var den dubbelfråga som illustrerades med signaturerna till ”Tio i topp” respektive ”Rally”.

Annars är jag hyggligt kunnig på det mesta Anders Eldeman brukar spela utom möjligen då dansband.

Det betyder dock inte att jag tycker, att allt som i övrigt spelas i Melodikrysset är ljuv musik i mina öron. Nog har jag till exempel hört bättre versioner av ”Tomorrow” ur ”Annie” än den vi i dag hörde med Amy Diamond.

Och som mina läsare vet, tycker jag att även sångare som Magnus Carlsson och hans Barbados kan gå an – i dag hörde vi dem till exempel i ”Världen utanför”.

Kalle Moraeus är utmärkt både som musikant och programledare, framför allt det förra – men just ”O sole mio” är kanske ändå inte riktigt hans grej.

Monika Bring har jag sett/hört live i några olika sammanhang, och jag tycker fortfarande att det finns en viss charm över henne och Svenssons Treooo, när hon till exempel – som i dag – gör ”Du är min man.

En amerikansk underhållare/sångerska med bland annat armeniska rötter och med bibehållen charm är Cher (Cherilyn Sarkisian), som vi i dag hörde i ”The Shoop Shoop Song” (”It’s In His Kiss”).

Inte heller Bryan Ferry är dum – i dag hörde vi honom i ”You Can Dance” från ”Olympia”.

Cornelis Vreeswijk har jag allt av och med på skiva, så jag kan hans persongalleri, både Fredrik Åkare (som vi hörde besjungas i dag) och Polaren Per som efterlystes.

Och Povel Ramel har jag följt ända sedan mina mycket unga år. Alltså känner jag genast igen ”Det är de små, små detaljerna som gör det” och vet också, att den handlar om ur.

(Kan ni för resten Povels snapsvisa: ”Vi äter inte klockor men dricker gärna ur.”?)

Sedan återstår då att redovisa svaren på tre frågor, som utgick från i ordets vidare betydelse klassisk musik.

Dit vill jag föra även Gunnar Wennerbergs ”Gluntarne”, som jag regelbundet brukar få lyssna till i samband med Orphei Drängars Stor-OD på Uppsala slott – hustrun är så kallad moster i OD, så även jag brukar få delta i de här tillställningarna som har både musikaliska och kulinariska kvalitéer. I dag hörde vi Glunten och Magistern.

Som musikintresserade är hustrun och jag också bekanta med Giacomo Puccinis ”Madame Butterfly”.

Och romansen ur Lars-Erik Larssons – LEL – ”Pastoralsvit” var väl faktiskt vackrare än ganska mycket av det som spelades i dagens melodikryss?

Det senare inte menat som något nedsättande om den musik ur andra genrer, som ännu oftare spelas i Melodikrysset.

Samma land men i en helt annan tid

Jag håller på att sammanställa mina gamla recensioner av Mikael Wiehes plattor till en text, som kanske kan bidra till helhetsbilden av honom.

Medan jag steg för steg lokaliserar de här recensionerna och sedan skriver av dem, hittar jag i min gamla tidning, Aktuellt i politiken (s), också helt andra saker som jag får lust att återpublicera: recensioner av dåtida böcker och dåtida musik, fortfarande värda att ta del av.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (17 oktober), ett kongressnummer, fastnar jag för och läser om det kåseri jag alltid publicerade på ledaruppslaget:

DET
HÄNDER

…att det kommer dagar av fullständig lycka.

Fredagen före kongressöppningen och kongressöppningsdagen var sådana dagar.

Människor är snälla och uppmuntrande. Säger vänliga saker om sånt som jag har skrivit.

Från Olof Palmes sekreterare, Ann-Marie Wilsson, anländer ett stort paket med skivor och sångböcker. Det är den norska arbetarrörelsens samlade utgåvor av arbetarsånger. Olof har varit i Norge och blivit imponerad av deras fina och levande sångtradition. (Jo, den är fin. Det kan inte ha varit på sina sånger som våra norska partivänner förlorade valet.) Och så har man kommit fram till att jag som sysslar mycket med sån här musik – skriver, ger ut sångböcker och så vidare – kanske kunde ha användning för materialet.

Från Cuba kommer Birgitta hem lagom till kongressen, brunbränd och full av intryck. (Hon har bland annat fått ett jättelångt samtal med Castro.) Med hem till vår gigantiska samling har hon fjorton LP med folkmusik och politiska sånger från Cuba.

* Och så kommer den musikaliskt helt enastående kongressöppningen på Konserthuset! Svanökören (och det fina bildspelet). Och så programmet efter pausen: Dompan, Bengt Hallberg och dom andra grabbarna – dom ser ut som medelålders gråsossar med kläder från Domus, säger Birgitta uppskattande. (Och dom spelar som gråsossar också. Det är jävligt fint att vara gråsosse!) Tjejerna – Sonya Hedenbratt som svänger som sin dubbla volym och så lillasyster Zetterlund, fru Åkerberg som hon själv säger. Tommy Körberg – vad bra han är nu, träffsäker, musikalisk – och Stefan Nilsson, nog allra bäst ändå. Han är ett av sin musikgenerations stora genier. (Jag har sagt det förr. Ni läser väl Spegeln?)

Thorstein Bergman och ”Internationalen” missar jag tyvärr. Jag måste gå ned och ställa mig i buffén för att hälla upp lättöl och plocka upp renklämmor.

På Hötorget efteråt är det nästan partimöte. Sakta strosar vi hem mot hotell Amaranten genom ett sensommarljumt Stockholm. I hotellhissen uppmanas vi att ställa om klockan. Det är vintertid.

Nästa morgon flinar Ingvar Carlsson i rummet bakom podiet: – Jag visste att en person skulle komma en timme för tidigt!

Vem? Jo, Olof Palme.

Melodikrysset nummer 4 2015

Jag har inte velat plåga läsarna med ytterligare rapporter om mitt hälsotillstånd, men den senaste veckan har faktiskt varit mycket plågsam. Jag har knappt klarat att gå, och det här blev ännu svårare att klara av, när jag – utan att få någon påtaglig hjälp – hade varit på Vårdcentralen och visat upp min onda fot. Gikt, som jag nyss har fått medicin mot, kunde det ju inte vara, och inte heller var det rosfeber, som läkaren också tog prov för.

Jag berättade själv att jag på väg hem från just Vårdcentralen i fredags föregående vecka hade halkat omkull i snömodden men blev inte skickad till Röntgen, men eftersom plågorna nu äntligen har lagt sig, tror jag faktiskt att jag kan ha fått någon skada i foten, som utlöste allt det här.

Hustrun har varit en vårdande och hjälpande ängel – handlat, lagat mat, diskat, gjort allt det som även jag normalt gör min andel av – och dottern, Kerstin, har lagat vardagsmiddagarna.

Tack! Tack vare hustrun och dottern tar jag nu nya tag ”Och går en stund (till) på jorden”, för att citera dagens första låt i Melodikrysset, signerad Ulf Lundell. Ni läser väl förresten hans blogg? Länk finns här intill.

Beatles’ ”All You Need Is Love” känns också passande att citera. Men jag har ju ingen att ropa ”Hey Jude” till.

Dagens kryss tyckte jag var lätt. Dansband är ju i och för sig inte mitt gebit, så inte heller ”Deja vu” signerad Thorleif Thorstensson från Thorleifs. Men ett f i slutet på namnet räckte för att jag skulle komma på det.

Från f till f: Betydligt mer förtrogen är jag med Rune Mobergs skapelse för radio och film Lilla Fridolf. En när det gäller könsroller och skämt mycket femtiotalistisk skapelse. En passant kan jag berätta, att när jag på sextiotalet hade skrivit en debattartikel mot biblar på sjukhus och i hotellrum, fick jag en skopa ovett från Rune i en ledare i Se, rubricerad ”Enn Kokk för mycket”.

Nå, jag hade ju heller inte väntat att Rune Moberg skulle spela Edgar Elgars ”Pomp And Circumstance” för mig.

Femtiotalet var ju annars en period, då åtminstone jag läste mycket Pär Rådström. Rådström var det också som skrev den svenska texten till ”Minns du den sommar”, som Gunnar Wiklund fick en hit med.

Pursvensk var Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek, banne mej”, som Claes-Göran Hederström kom femma med i Eurovision Song Contest 1968.

Så också Uno Svenningssons betydligt senare ”Vilken dag det kommer bli”.

Och, trots titeln, ”Touch Me”, med Weeping Willows.

För egen del tycker jag, annars en ivrig lyssnare till ”Dagens eko”, ekot, att det också är roligt, när Anders Eldeman slår broar till det förflutna.

Så jag tycker att det var roligt att i dag få höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”, där det sökta ordet ur växtriket således skulle bli lin.

Och jag hyser en evig kärlek till gamla svenska schlager som ”Konvaljens avsked” – den inleder för övrigt Fritz Gustaf Sundelöfs ”Svenska schlager”, som kom ut på Prisma 1968. (Jag kom senare att samarbeta med Fritz Gustaf om en arbetarrörelsesångbok på samma förlag.) ”Konvaljens avsked” är förresten en svensk bostonvals från 1905 och blev en mycket känd och älskad schlager. I textens första rad finns, i lite annan form, det ord Eldeman sökte i dag, susar.

Ack om det blåste en ljuv susande mild sunnanvind där ute!

”Det skapade ett nytt samhälle där även kvinnor kunde bestämma över sina liv”

Upsala Nya Tidning innehåller i dag – 11 januari 2015 – ett fem helsidor långt reportage om hur Sverige 1975 fick sin nuvarande abortlag med, i princip, rätt till fri abort.

Birgitta och jag hörde till pionjärerna i den här frågan. Vi hörde till dem som tidigt tog ställning, och inför den intervju UNT hade bokat med hustrun hade jag hjälpt henne med dokumentation: bland annat plockat fram en egen artikel, publicerad i Stockholms-Tidningen 8 augusti 1963, ”Rätt till fri abort”, där jag redogjorde för Socialdemokratiska studentförbundets färska kongressbeslut, och en av Jacob Palme i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas (vars redaktör jag var) nummer 4 1963. Birgitta och jag hörde båda till pionjärerna i en fråga, som först tiotalet år senare kom att bli norm och lag.

Under intervjun med UNT berättar Birgitta hur hon redan under sin skoltid kom att engagera sig i den här frågan och om hur den i dag närmast obegripliga tidsandan ledde till att med henne jämnåriga skolflickor, som råkade ut för oplanerade graviditeter, behandlades illa och även relegerades från skolan.

I den långa texten i UNT kommer även abortmotståndare, till exempel företrädare för Livets Ord, till tals, men rubriken över den helsida, vars övre halva utgörs av en bild av Birgitta och mig vid vårt då fortfarande julpyntade köksbord, lyder:

”Det skapade ett nytt samhälle där även
kvinnor kunde bestämma över sina liv”.

Melodikrysset nummer 2 2015

Eftersom jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset är jag rädd för att ses som något slags allvetare, rent av besserwisser.

Men även jag har luckor i mitt musikkunnande, och jag är inte rädd att visa upp dem.

I dag förekom en fråga, vars svar ligger helt utanför mitt musikvetande. ”Idol” i TV har jag över huvud taget inte sett någon gång, och inte heller kan jag påminna mig om att jag har hört talas om Kevin Walker eller hört hans ”The Real Thing”. Och ännu mindre hade jag kläm på att den här killen spelar fotboll – men fotboll är ju heller inte något ämne som intresserar mig. (Fast lite senare dyker det upp ett dunkelt minne i bakhuvudet: Var inte den här killen med i ”Allsång på Skansen” vid något tillfälle?)

Mitt nuvarande fysiska tillstånd hindrar mig från att dansa, men det är inte därför mitt intresse är så svalt för dansband. Men tydligen finns det ett dansband som heter Fernandoz, och det var alltså dem vi hörde i ”En bättre man”.

Resten av krysset hade jag inga våldsamma svårigheter med, och jag tillstår gärna att jag mycket hellre hör på Pink Floyd – i dag i ”Money” – än på dansband.

Det här betyder inte att jag allmänt hyser förakt mot musik som gillas av många andra.

Ted Gärdestad gjorde till exempel mycket som var oerhört bra – i dag fick vi till exempel höra hans och brorsan Kenneths ”Sol, vind och vatten”.

Och ”The Worrying Kind” med Ola Salo, som vann Melodifestivalen 2009, har jag alltid tyckt var en suverän hitlåt – varför den hamnade först på plats 18 i Eurovision Song Contest är fullkomligt obegripligt för mig.

Jag har genom åren lyssnat väldigt mycket på musik som har legat på Svensktoppen, så Lill-Babs är en artist jag har lyssnat ganska mycket på. Den här mångåriga förtrogenheten med hennes repertoar gör, att jag omedelbart känner igen de två låtar som i dag spelades: ”En tuff brud i lyxförpackning” och ”It’s My Party”, i Stikkan Anderssons svenska version ”Leva livet”.

Ni som regelbundet läser min blogg vet, att jag gärna ser (och ofta skriver om) äldre filmer. Fast ”Aj, aj, aj, vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens och som i filmen ”Ombyte förnöjer” (1939) sjöngs av Tutta Rolf, minns jag också från forna tiders ångradio.

Jag är faktiskt tillräckligt gammal för att även minnas Jimmy Durante.

”Snobbar som jobbar” – snobbarna som jobbade var Roger Moore och Tony Curtis – minns jag från den lite senare TV-epoken.

Från film och TV kan vi väl sedan gå över till scenens värld.

En mycket slitstark musikal är ”Don’t Cry For Me, Argentina”, på svenska ”Gråt inte mer, Argentina” – för det i titeln nämnda landet skulle vi även kunna landkoden: AR.

Där var ju, på sin tid, även Evert Taube. Fast hans ”Sjösala vals” utspelar sig på närmare håll – kolla gärna texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. I texten förekommer Orrberget, vilket – om man går över till djurlivet där – borde innebära, att det fanns en och annan orre där.

Men tiden går, och det är dags att avsluta, i dag med ”As Time Goes By”, sjungen av Monica Zetterlund och med svensk text av Hasse och Tage.

Melodikrysset nummer 1 2015

Jag hade en del problem med dagens kryss, inte för att det var svårt utan för att min skrivbordslampa har pajat och för att jag därför hade svårt att läsa mina egna anteckningar.

Men för all del: Sebastian (Karlsson) med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011 hade jag redan förträngt, så att identifiera honom beredde mig vissa svårigheter.

Yohio, som 2013 kom tvåa med ”Heartbreak Hotel”, hade jag inga svårigheter att komma ihåg, och jag tror inte att det beror på att den låg närmare i tiden.

Inte heller hade jag några svårigheter med att komma i håg ”När vindarna viskar mitt namn” från 2000, även om Roger Pontare här sjöng den på engelska.

Ja, vi kan gå ända tillbaka till Sten och Stanley och deras ”En vanlig dag” för att få bevis på att mitt musikminne inte funkar tidsselektivt.

Däremot har jag uppenbarligen inte tyckt att Lotta Engbergs ”Världens bästa servitris” var något att lagra i musikminnet. Men hon är ju inte så svår att känna igen ändå.

Att jag och Anders Eldeman inte riktigt har samma referenspunkter visades av en dubbelfråga. Jag hade inga svårigheter med att komma i håg ”Den närsynte bofinken Knut” – jag förknippar honom med Eva Rydberg – men Kent Finell har jag inget som helst förhållande till.

Kanske dras jag till djurvärlden. Ett exempel är ”Saltkråkan”, ur vilken vi i dag hörde ”Vad gör du lilla råtta?”.

Det här leder oss tämligen osökt över på ett annat djuriskt stycke, ”Vyss på dig”, framförd av Kaa, en orm i ”Djungelboken”.

En djurisk uppsyn hade ju också Iron Maiden, som vi i dag hörde i ”Children of the Damned”.

Lite kul är det att Eldeman i sitt melodikryss bjuder på en musikalisk mix som rymmer både den och en polska med en titel som jag missade, framförd av Orsa spelmän.

Och att strax på den följer ouvertyren till Pjotr Tjaikovskis ”Nötknäpparen”, som här ska ge oss ordet nöt.

Jag har redan redovisat svaren på ett par barnkulturfrågor med anknytning till film, men ytterligare ett par av frågorna i dagens kryss hämtade sina svar från filmens värld.

Jag har själv sett Kay Pollaks ”Så som i himmelen”, ur vilken vi i dag hörde ”Gabriellas sång” sjungen av Helen Sjöholm.

Fast för egen del tycker jag att en del av de tecknade filmerna om Betty Boop är ett strå vassare.

Är förvandlingen av Aftonbladet Kryss & Quiz en anpassning till den förväntade kunskapsnivån i samhället?

Avpolletteringen av Anna Hagberg som kryssmakare i Aftonbladet Kryss & Quiz skulle ju kunna ha varit ett tillfälligt missgrepp, men i nummer 1 2015 har även hennes efterträdare Mats Olsén försvunnit.

Jag har i och för sig haft synpunkter på hans kryss, men de här anmärkningarna har inte gått ut på att hans kryss skulle ha varit för lätta, och nu ser jag plötsligt ett mönster i förändringarna: Kryss som fordrar intelligens och associationsförmåga får stryka på foten, kultur får stryka på foten för masspridd populärkultur (musik, TV) och så vidare.

Ut ur spalterna åker i det senaste numret ytterligare tre av de kryssmakare, som har bidragit till att jag trots ökande kritiska synpunkter har fortsatt att köpa Aftonbladet Kryss & Quiz. Den utmärkta konstruktören av Resekrysset, Eva Ohlin-Särman har ersatts av Helene Gustavsson, vars enkla kunskapsfrågor har åsatts trepoängsnivån. Sarah Kinman, vars associationsbanor det alltid var ett nöje att (till slut) knäcka, har ersatts av Mikael Robertsson, vars debut i genren Tvetydigt är en ren förolämpning mot oss som förleddes tro, att det här fortfarande var ett kryss på fyrapoängsnivå. Och Gunilla Hultström, som verkligen levde upp till benämningen på sitt kryss, Kluriga korsordet, har ersatts av Johan Engström, vars kryss det tar en bråkdel av tiden för föregångarens kryss att lösa, detta trots att hans kryss är dubbelt så stort som hennes.

Ett tips till redaktionen: Fortfarande finns det ett par medarbetare kvar att likvidera, om nu ambitionen är att anpassa kunskapsnivån på kryssen till redaktionens. Några idioter kan ju bli stötta när de inte klarar av att lösa Bertil Johanssons Svåra krysset och Anders Bengtssons båda krypton, särskilt då det hjälpbokstavslösa Mer kryptiskt.

En bonddotter från Småland med hjärtat till vänster

Astrid Lindgren var bonddotter från Småland och kom från en centerpartistisk familj. Men hennes egen erfarenhet av samhället gjorde henne i ganska unga år till socialdemokrat. Det här kan man se av de värderingar som präglar flera av hennes böcker, och hon har själv bekräftat att hon betraktade sig som socialdemokrat och att Socialdemokraterna fick hennes röst i valen.

Det här, det faktum att hon var så folkkär och hennes förmåga till frätande formuleringar gjorde, att hennes artikel om Pomperipossa i Monismanien, publicerad i Expressen, slog ner som en bomb i valrörelsen 1976. Den här socialdemokratiska författarens poäng var att skattesystemet var så konstruerat, att personer som hon riskerade att betala mer än 100 procent i skatt plus sociala avgifter. Märk alltså att hon ingalunda var mot höga skatter som användes för nödvändiga gemensamma ändamål men tyckte att ett skattesystem som fungerade på det här sättet fungerade orimligt.

Finansminister Gunnar Sträng (s), som jag normalt betraktade som en förnuftig karl, valde av för mig helt obegripliga skäl att bemöta det här inlägget på ett korkat och lätt nedlåtande sätt.

Att Astrid Lindgren med sin artikel bidrog till att fälla den socialdemokratiska regeringen torde vara obestridligt. Men till det här valresultatet bidrog också finansministerns (s) reaktion.

Jag skriver det här, eftersom jag i kväll har sett det andra programmet i TV-serien om Astrid Lindgren.

Det här är ett utmärkt och inträngande författarporträtt, som också belyser de mörka sidorna i Astrids liv: hur det var att bli med utomäktenskapligt barn i den tidens Sverige och sedan leva i ett äktenskap som långt ifrån var någon idyll.

Men för att återvända till 1976: Själv fortsatte jag att hålla Astrid Lindgren högt, skrev i partiorganet Aktuellt i politiken (s) mycket uppskattande om de böcker hon publicerade.

Själv förblev hon socialdemokrat, skrev bland annat uppmuntrande brev till Ingvar Carlsson efter ett val som inte hade gått så bra.