Melodikrysset nummer 51 2015

Anders Eldeman hade utlovat 100 procent julmusik i dagens kryss, men frågan är om ”Till österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet, främst förknippas med julen.

Nå, jag ska inte grumsa om det. Resten av det han spelade hade hur som helst mycket tydlig julanknytning.

Det märktes att det snart är ”Jul igen”, eller ”Juligen” som låten med Just D också etiketteras.

Även om katastrofer ibland antyddes. ”Vår julskinka har rymt” sjöng till exempel Åke Cato och Sven Melander. (Ni använder väl länken till Åkes blogg som jag har lagt ut här intill?)

Svårast i dag var, tyckte jag för min del, vad Dolly Partons och Kenny Rogers’ ”I’ll Be Home With Bells On” hette på svenska. Ledbokstäverna ledde mig till att jag borde välja den svenska titel Lasse Stafanz har använt, ”Jag vill hem till julen”.

Duetten om fred på jorden med Kalle Moraeus och Lisa Miskovsky hade jag faktiskt inte hört förut, men här hade jag lite hjälp av att jag läser Aftonbladet och då också får en del skvaller på köpet.

Anders Eldeman har, som alla vi andra, sina referensramar, och i dem ingår Band Aid. I dag hörde vi ”Do They Know It’s Christmas”.

Också Rod Stewart är en artist som då och då förekommer i Melodikrysset, detta inte sagt som en invändning. Hans ”Santa Claus Is Coming To Town” platsar väl i ett julkryss.

Och vad skulle ett sådant vara utan Alice Tegnérs tre gubbar från Pepparkakeland?

Evert Taube har även han besjungit nästan allt som får svenska hjärtan att klappa. Julgranen besjungs i ”Knalle Juls vals”.

Också tomten besjungs i mängder av julsånger, till exempel i den gamla schlagern ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, på svenska ”Jag såg mamma kyssa tomten”.

Därmed är vi redan inne på dagens avslutande spår: Många av de kända och älskade julsångerna har en utländsk förlaga.

”Jag drömmer om en jul hemma”, i original ”White Christmas” är ett av många exempel.

En del av de här inlånade julsångerna är rent av mycket gamla, också kända i original, så till exempel den engelska ”We Wish You a Merry Christmas” som har sitt ursprung från 1500-talet.

Jag har i dag medvetet valt att gå i mål med svaret på frågan vem som var med om att skriva ”Bella Notte”. Jo, Peggy Lee.

Detta för att få möjlighet att önska alla mina läsare en hjärtans god jul med en sång, hämtad ur disneykavalkaden på julafton, ett måste för att det ska bli jul:

Bella Notte

Lyrics from ”Lady and the Tramp”
Composed by Sonny Burke and Peggy Lee

Oh, this is the night, it’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies, they have stars in their eyes
On this lovely bella notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

This is the night
It’s a beautiful night
And we call it bella notte
Look at the skies
They have stars in their eyes
On this lovely belle notte

Side by side with your loved one
You’ll find enchantment here
The night will weave its magic spell
When the one you love is near

For this is the night
And the heavens are right
On this lovely bella notte

Melodikrysset nummer 48 2015

Jag missunnar inte de sportintresserade – jag hör för egen del inte till den gruppen – att få lyssna till sitt älsklingsämne i radio, men jag begriper inte, varför deras intresse ska sättas före det vi melodikrysslösare – och vi är också många – har. Jag begriper att Sveriges Radio inte kan styra tiden för tävlingar av olika slag, men då får väl radion fixa en särskild sportkanal.

Något sportanknutet fanns inte i dagens Melodikryss. ”Stjärnornas krig” – den svenska titeln på Georg Lucas’ ”Star Wars” – handlar ju om något annat än det man får se på en idrottsarena, även om stjärnor ses även där.

Dagens andra filmfråga, den om fransk-australiska ”Pianot” (1993), beredde mig heller inte något större besvär. Hustrun blev mycket förtjust i den när hon först såg den på bio, så sen skaffade vi den också på DVD.

Samma hustru var med vid vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Birgitta hade under talmanstiden en formell roll i inskolningen av kronprinsessan i hennes ämbete, och ett slags brygga uppstod mellan de här båda damerna i mycket olika ålder. Jag var också bjuden men avböjde. Också jag har träffat Victoria och jag har verkligen inget personligt mot henne, men jag såg i förväg framför mig hela det offentliga spektakel bröllopet skulle bli, och det ville jag inte delta i. Allt detta apropå att dagens kryss inleddes med en sång hämtad därifrån, ”When You Tell the World You’re Mine” med Björn Skifs och Agnes (Carlsson).

Och för att fortsätta i den personliga stilen: gitarristen Les Paul har jag faktiskt hört live på en klubb i New York. I dag hörde vi honom och makan Mary Ford i klassikern ”Some of These Days”.

Klassiker i annan mening är Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilseförda”) från 1813. Den har jag förstås sett och hört.

Jag har sett mycket mer opera än operett, men Emmerich Kálmáns ”Grevinnan Mariza” från 1924 är ändå bekant för mig.

Dagens ”Evert” hade inget att göra med den ständigt återkommande Evert Taube utan skrevs 1995 av Eddie Meduza. Fast den version Matz Stefanz med Lailaz gjorde och låg 22 veckor på svensktoppen med 1997 är den definitiva versionen. Här får Lennart Palm ursäkta.

Både den här låten och ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” har varit med förr i krysset. Den sistnämnda var med i Melodifestivalen 1975 och sjöngs då av den nog annars helt bortglömda artisten Ann-Christine Bärnsten.

I en annan Melodifestival, den 2014, hörde vi ”C’est la vie” med tre äldre stjärnor, Towa Carson, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson.

Jag gillar det här att Anders Eldeman blandar högt och lågt, nära och fjärran, nytt och gammalt.

Det hör liksom till att han gör sådant som att låta Mattias Enn sjunga Karl Gerhards ”Jag är ett bedårande barn av min tid” och sedan frågar vem som skrev melodin. Jo, Jules Sylvain.

Och sen spelar han något som han klassar som hårdrock: ”Paradise City” med Guns N’ Roses.

Nästa vecka får vi kanske möta någon Gun från Dragarbrunn.

Men se på fan: Som en alert läsare påpekar, har jag i dag glömt att redovisa, vem som sjöng ”Applause”: Lady Gaga.

Förintelsens övningsfält

I stora delar av det av Nazityskland ockuperade östra Europa – Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna – kom judeutrotningen att bli mer total än i själva Tyskland.

Hur kunde det ske? Och varför?

I mitt gamla hemland, Estland, fanns ingen utbredd judefientlighet, och jag har läst vittnesbörd om att judarna själva, när det gällde deras religionsutövning och medborgerliga rättigheter, såg det efter första världskriget och ryska revolutionen självständiga Estland som ett föredöme. Också Litauen var, fortfarande i mitten av 1930-talet och fram till kriget, vänligt inställt till judarna, tog strax före kriget emot 23.000 flyktingar.

Ändå förintades större delen av judarna i de nämnda länderna.

Det är lätt att skylla alltsammans på de nazityska ockupanterna, men fullt så enkelt är inte svaret på den här frågan. De tyska trupperna hade i berörda länder beredvillig hjälp av etniska ester, letter, litauer, vitryssar, ukrainare.

I kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (24 november 2015) finns en utomordentligt läsvärd, tre helsidor lång artikel om detta av Maciej Zaremba, ”Så blev östra Europa Förintelsens övningsfält”.

Den bygger i sin tur på Timothy Snyders bok ”Black Earth. The Holocaust as history and warning”.

Jag tänker här inte referera alla Zarembas slutsatser av läsningen av den här boken, men jag vill citera honom på en viktig punkt. Efter att ha refererat Snyders teser om judeutrotningen i Lettland fortsätter Zaremba:

”Mönstret blir ännu tydligare i Estland där samtliga av de 963 mördade judarna skjutits av estniska poliser i tysk tjänst. Samma poliser dödade också över 9000 andra ester. Det är oklart om tyskarna visste att de mest hängivna av deras hantlangare (Ain-Ervin Mere, Ervin Viks) kort dessförinnan terroriserat sina landsmän för sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD:s räkning. Också i Litauen (framgick det efter kriget) återfanns en rad NKVD-kollaboratörer i SS mordkommandon.

Snyder visar att denna mekanism verkade överallt där en tysk ockupation ersatt den sovjetiska: individer som nyss tjänat den röda terrorn var bara alltför ivriga att uppfylla den brunas önskemål. ’Döda en jude för oss så glömmer vi vem du varit tidigare’ var inget ovanligt förslag.”

* * *

Det senare leder tämligen osökt över till den finsk-estniska författaren Sofi Oksanens roman ”När duvorna försvann” (2013, i finskt original 2012). Där finns en person med namnet Edgar Parts, som klarar sitt eget skinn genom just ett sådant här sidbyte.

Värd att läsa för sina avslöjanden om de estniska judarnas öde är också Peeter Puides ”Samuil Braschinskys försvunna vrede” (1977), som avslöjar esters medverkan i det som hände judarna i Estland.

Finns det ingen på Aftonbladet som kan skriva svenska?

Rubrik i dagens Aftonbladet:

Nu byter FP
namn – till
’det dem är’

Det korrekta är ”till det de är”.

Använder man talspråk blir det ”till det dom är”.

Rubrikformuleringen ”till det dem är” tyder på att Aftonbladet borde anställa åtminstone någon som kan skriva svenska.

Felix kommer tillbaka

När jag från och med julnumret 1974 gjorde om det gamla partiorganet Aktuellt i politiken (s) till socialdemokratiskt familjemagasin, var det självklart att tidskriften också skulle innehålla serier. En av de serier jag valde ut för AiP var Jan Lööfs äventyrsserie ”Felix”, en skapelse som inte bara var spännande utan också hade många andra kvalitéer.

Så småningom fick jag en efterträdare som inte gillade familjetidningskonceptet och följaktligen lyfte ut novellerna, lyriken, recensionssidorna och även de serier jag hade valt ut.

Jag har också haft stort nöje av Jan Lööf på annat sätt. Jag har köpt hans barnböcker till och läst dem för barn och barnbarn och tycker att några av hans verk hör till de bästa i genren. (Du hittar ett antal recensioner ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.) Lööf har ibland fått på huvet för att huvudrollsinnehavarna i hans barnböcker nästan alltid är pojkar, och när han i Ika Johannessons intervju med honom i senaste Vi Läser (nummer 6 2015) får en fråga om det här, bekänner han, att det här beror på att han har svårt att teckna tjejer.

Ika Johannesson har över huvud taget åstadkommit en porträttartikel, som fångar olika sidor av den varken lättintervjuade eller lätt beskrivne Lööf. Jag rekommenderar er varmt att gå och inhandla det här numret av Vi Läser.

För egen del tänker jag snarast skaffa de två senaste Jan Lööf-böckerna, dels hyllningsboken ”Jan Lööf – 75 år av dumheter”, dels barnboken ”Felix blir stor”.

Vad jag har skrivit om ”Felix” och andra serier, signerade Jan Lööf, kan du se ovan under Kulturspegeln, Serier.

Socialdemokratisk idédebatt

SSUs idépolitiska tidskrift Tvärdrag har genom åren haft både sina höjdpunkter och sina dalgångar, men för närvarande är den klart läsvärd.

Ur det senaste numret, nummer 3 2015, ska jag ge ett par exempel på det senare.

Daniel Gustafsson Pech är författare till en av artiklarna i numrets tema, ”Rädslans politik”, ”Skräckexemplet Ungern”.

Och rubriken på en artikel av Daniel Mathisen är ”Marx är tillbaka”. I den intervjuas ett par gamla bekanta, Kajsa Borgnäs och Sven-Eric Liedman.

Borgnäs beklagar att Karl Marx i dag närmast verkar vara brännmärkt inom socialdemokratin, och jag som – i egenskap av huvudsekreterare i partiets programkommission – såg till att de grundläggande tankegångarna i marxismen genomsyrade partiprogrammen både 1975 och 1990 – håller med. Liedman, författare till ett nytt standardverk om Marx, ser ändå ett gryende, odogmatiskt intresse för Marx. Liedman ser också möjliga aktörer: ”Socialdemokratin behövs, den oberoende vänstern behövs. I Sverige skulle jag säga att radikala delar av socialdemokratin och de sovjetfria delarna av Vänsterpartiet har störst potential.”

Jag hoppas att den här tidskriften får fler läsare, men hur det ska gå till ter sig osäkert mot bakgrund av att det aktuella numret saknar uppgifter både om prenumerationspris och giro att sätta in pengarna på.

Statyer av historiska personer och skulpturer föreställande lekande barn?

Som mina läsare vet, ägnar jag ganska stort bloggutrymme åt olika kulturyttringar. När jag en gång i världen kom till Uppsala var det för studier som var tänkta att leda fram till ett kulturanknutet yrke, men sen kom politiken att ta över.

Det betyder inte att jag därmed släppte mitt intresse för kultur. I perioder har jag, som kommunal kulturpolitiker, också förenat dessa mina huvudintressen. 1967-1970 satt jag som socialdemokratisk ledamot i kulturnämnden, musiknämnden, Upplandsmuseets styrelse och biblioteksstyrelsen, det senare också 1970-1984.

Efter pensioneringen från jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen var jag åter under två mandatperioder verksam inom kulturpolitiken i Uppsala, från 2003-2009 i kulturnämnden samt dess utskott för bibliotek (senare evenemangsbidrag) samt för Stadsarkivet, även Uppsala kommuns representant i styrelsen för Folkrörelsearkivet i Uppsala län.

Att vara kulturpolitiker innebär att stödja kvalitet och mångfald, däremot inte att styra eller begränsa de uttryck kulturskapandet tar.

När det till exempel gäller bokbeståndet i ett bibliotek är det ganska lätt att begripa vad det här handlar om: Besökarna/boklånarna ska både kunna hitta mycket efterfrågade romaner, även deckare, men också svårläst lyrik.

I den allmänna diskussionen om kommunalt kulturutbud ifrågasätts sällan detta och annat som fordrar aktiva och frivilliga besök, sådant som utställningar på museerna och konserter i vårt konserthus.

Däremot verkar många medborgare ha oförblommerade meningar om sådant som hamnar i deras synfält bara för att det finns i det offentliga rummet.

Just nu pågår, främst i UNT, en inflammerad debatt om konstnären Erik Krikortz variant av en forn hyllning till arbetarnas och böndernas DDR, dock försett med ett gallermönster som inte fanns på förlagan. En del uppsalabor med egen erfarenhet av regimen i DDR har upprörts av det här konstverket, och jag kan väl säga att jag själv med min estniska flyktingbakgrund verkligen inte heller hör till den forna östtyska regimens uppbackare. Men utan att veta exakt hur konstnären har tänkt – han har inte sagt så mycket i den här debatten – är det mig djupt främmande att försöka störta en skulptur bara för att den väcker känslor.

Från mina år här i Uppsala – jag kom hit som student höstterminen 1959 – minns jag en rad inflammerade diskussioner om det offentliga rummet, allt ifrån Bror Hjorts ”Näckens polska” (storleken på könsorganet!) till skorstenen på Luthagen och nu alltså skulpturen i Slottsbacken. Också utformningen av Musikens hus – märk väl hur huset skulle se ut på utsidan.

Ibland tror jag, att den enda offentliga konst som skulle vinna de nu upprörda uppsalabornas gillande är statyer av historiska gestalter och skulpturer föreställande lekande barn.

Fars dag blev en mycket varierad dag

I morse, på Fars dag, väcktes jag av mor i huset med presenter på sängen.

Som vanligt fick jag böcker, både skönlitteratur och fackböcker: Michail Bulgakovs ”Det vita gardet”, Aris Fioretos’ ”Mary”, Ingrid Bergmans ”Mitt liv” och William M Adlers ”Joe Hill”. Dessutom Ulf Starks och Anna Höglunds ”Göran och draken” och Emelie Östergrens serieversion av Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen”-

Vidare några dvd-filmer: Richard Lesters ”A Hard Day’s Night” med The Beatles, Roy Anderssons ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” och så ”Den stora Alice Babs-boxen”.

Som ni kan ana är mycket av det här till gemensam glädje, och det mesta av det här är inte inköpt just till Fars dag. Hustrun är med i Böckernas klubb och köper där regelbundet böcker och spelfilmer, av vilka ganska mycket sparas för att ges bort kommande farsdagar, jular och födelsedagar. Det är helt enkelt ett smart sätt att till rimligt pris hålla familjens bibliotek och spelfilmsbestånd aktuella.

Men visst blir far glad, både för det här och för den läckra hemgjorda smörgåstårta som serveras både till morgonkaffet och till lunch.

På eftermiddagen i dag hade jag lovat att hålla ett föredrag med rubriken ”Flykten från Estland” hos IOGT-NTO i Drabanten nere vid Uppsala C. Det har spritt sig bland föreningarna i stan att jag har egna erfarenheter av den första riktigt stora flyktingvågen till Sverige, den över Östersjön i andra världskrigets slut, och dagens stora flyktingvåg, den här gången över Medelhavet och upp över Europa, har gett förnyad aktualitet åt den här nu ganska avlägsna flykten, också den i mycket stor skala.

Många i publiken var gamla människor med egna minnen, men särskilt roligt var det att ämnet hade lockat också några, som inte hör hemma i IOGT-NTO kretsen. Bland dem som hade kommit för att lyssna fanns sålunda Küllike Montgomery med maken Henry Montgomery, hon flykting från Estland och nu dels pensionerad chef för Bror Hjorts hus, dels representant för Miljöpartiet i Kulturnämnden, han aktiv socialdemokrat.

Samtalet som följde efter mitt anförande drog ut på tiden, och när vi till slut bröt, insåg jag, att jag höll på att missa dagens 95-årsuppvaktning, den som bland andra Birgitta och vår dotter Kerstin skulle gå på. Så jag lyckades få skjuts till Luthagen – bara för att finna, att Birgitta och Kerstin liksom flertalet övriga gäster redan hade gått.

Men eftersom mottagningen ägde rum hemma hos Karin, som alltså är Birgittas faster, tog jag ändå hissen upp och överlämnade den rosenbukett jag själv hade fått som tack för mitt anförande. (Birgitta hade tidigare haft med sig present.) Hann också få en kopp kaffe och en pratstund med Karin och ett par eftersläntrande gäster.

Karin är, trots sin höga ålder, häpnadsvägande alert och lika radikal som hon alltid har varit.

Sen blev det promenad hem till Svartbäcken och till den födelsedagsmiddag Birgitta var i full färd med att ställa i ordning.

Medan jag väntade, ringde sonen, Matti, och grattade, och efter middagen – i dag för första gången på mycket länge serverad i det rum, där Kerstin och hennes båda barn har bott – har det blivit TV, främst veckans avsnitt av ”Bron”.

Detta skrivet under väntan på reprisen av ”Modus”, vars senaste avsnitt i onsdags jag missade.

”Jag är hemma men det har blivit omöjligt att inte tänka på döden”

Tidningarna blir allt färre. Utrymmet för angelägen, berörande journalistik minskar.

Man får vara glad över att det ännu finns tidningar med plats för texter som går under ytan, till exempel på det nog så dramatiska mordet på Lisa Holm.

Hanna Fahls lördagskolumn i Dagens Nyheter den 7 november ”Jag är hemma men det har blivit omöjligt att inte tänka på döden” är en sån där text som rör en gammal murvels hjärta och gör hans ögon blanka.

Nej, här finns inga sensationella avslöjanden eller upphetsande detaljer. Texten handlar om Blombergs stationshus, Källby PRO, Blombergs gård, caféet där Lisa jobbade, gamla kompisar från skoltiden som nu är polis respektive lokaltidningsjournalist, en bygd som var också Hanna Fahls under hennes unga år och som nu genom det som har hänt gör det omöjligt för henne att inte förknippa med döden.

Läs själva, i DNs kulturdel, på sidan 2.

Melodikrysset nummer 45 2015

Något våldsamt svårt innehöll väl inte dagens Melodikrysset.

Svårast var på sätt och vis dagens Taube. Inte för att det var svårt att känna igen ”Sov på min arm”/”Nocturne” – men vem var det som sjöng den? Jo, med stöd av de hjälpbokstäver jag fick kom jag fram till att det var Mia Skäringer.

På samma sätt var det lätt att klara delar av den allra första frågan: Jo, visst var det Kikki Danielsson som sjöng ”Hard Country”. Men jag är så van vid Kikki att jag aldrig har funderat över vad hon egentligen heter i förnamn. Jo, Ann-Kristin, vilket kan förkortas AK.

Darin hör inte till de artister jag har i min skivsamling (och ibland tror jag att Anders Eldeman är lika vilsen bland de yngre artisterna som jag är). Men det var alltså Darin vi hörde i ”Juliet”.

Men de som tror att jag inte har lyssnat på Mike Oldfield tror fel. Sonen, då i yngre år, fick mig att lyssna på Oldfield, och ”Moonlight Shadow” som vi i dag hörde honom i tillsammans med Maggie Reilly, har jag hört ett antal gånger.

TV-serier brukar inte vara min starka sida, men ”Krutgubbar”, i original ”Dad’s Army”, minns jag inte minst på grund av signaturmelodin, ”Who Do You Think You Are Kidding, Mr Hitler”.

Äldre svenska långfilmer är också mitt bord, så till exempel ”Skanör-Falsterbo” med Edvard Persson. Och som så ofta med Edvard Perssons skivsuccéer hade även ”Vi klarar oss nog ändå” skrivits av Lasse Dahlquist, som inte kom från Skåne utan från Västkusten.

Ännu längre västerut förde oss GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – 1994 i ”När vi gräver guld i USA”.

Fast själv är jag så gammal, att jag minns Göingeflickorna och deras ”Kära mor”, den senare en mycket väl vald låt inför morgondagens begivenhet.

Jag är också tillräckligt gammal för att komma i håg ”Den gula paviljongen”, som ofta förekom i radion förr. Och texten fastnade: ”Vill ni gå med oss in i den gula paviljongen?”.

Ibland undrar jag, varför äldre schlager mycket lättare än dagens hits fastnade i musikminnet.

”Allt som jag känner” från 1987 kommer man, tror jag, främst i håg på grund av text och melodi, inte primärt för att det var Tone Norum och Tommy Nilsson som sjöng den.

Men givetvis är det ibland också artisten och framförandet som är förklaringen till en låts framgång. Ett exempel är ”La voix” med Malena Ernman från 2009.

Malena Ernman är, liksom Cornelis Vreeswijk, vars ”Somliga går i trasiga skor” spelades som avslutning i dag, exempel på att artister ibland också kan vara besjälade av ett djupt känt samhällsengagemang.

Musikvärlden vore fattigare utan dem.