PS om fallet Wallström

Det är svårt att hitta inlägg, präglade av sans och balans, i fallet Margot Wallström. Att borgerliga politiker och borgerliga ledarskribenter försöker skada henne för att, om möjligt, fälla en populär och respekterad socialdemokratisk utrikesminister är föga förvånande. Tråkigare är det att behöva konstatera, hur lättvindigt allt för många journalister deltar i det här drevet.

Dock finns, i både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, i dag debattinlägg, som präglas av sans och balans. På DNs insändarsida finns ett inlägg av den för mig okände Göran Settergren. Han konstaterar att det finns en frivillig överenskommelse mellan Kommunal och Bostadsförmedlingen i Stockholm om att Kommunal ska lämna hälften av sina ägda bostäder till Bostadsförmedlingen för uthyrning, och att detta har uppfyllts med råge: Två tredjedelar av Kommunals lägenheter har fördelats genom Bostadsförmedlingen.

Settergren konstaterar vidare, att varken Kommunal eller LO bedriver någon egen utrikespolitik – alltså kan anklagelserna om mutbrott läggas åt sidan.

Däremot finns det starka band, även ekonomiska, mellan SAP och LO-sfären. Men ”att LO stöder SAP under valrörelserna har tidigare inte rubricerats som mutbrott”.

* * *

Det andra inlägget av intresse i det här sammanhanget, med rubriken ”Drevet saknar proportioner”, finns på Svenska Dagbladets debattsida i dag. Det är skrivet av Harald Kjellin, professor i systemvetenskap vid Stockholms universitet. Han skriver:

”En utrikesminister som bor långt utanför Stockholm måste ha en bostad i Stockholm för att kunna fungera som utrikesminister. Hon får därför hyra en tillfällig bostad i innerstan av den organisation som stöder hennes parti. Hon får ingen besittningsrätt till lägenheten vilket betyder att hon inte kan tjäna pengar på att sälja den eller hyra ut den i andra hand. Hon hyr den till normalpris. Allt detta förefaller normalt i de flesta länder men inte i Sverige. Man blir därför förvånad över att det politiskt korrekta drevet får så mycket utrymme i denna sak att landets statsminister anser sig nödgad att framträda i medier och tillrättavisa utrikesministern.”

Professor Kjellin avslutar sitt inlägg så här: ”Hela historien illustrerar bristen på proportioner i drevet. Jag är inte socialdemokrat men jag känner djup respekt för Margot Wallströms arbetsinsatser och lider över vad hon tvingas utstå i en kultur på deken.”

* * *

Varför chefsåklagare Alf Johansson deltar i det här drevet blir allt mer obegripligt.

Arbetarrörelsen ska inte idka sexploatering i sina verksamheter – men det är inget fel att den upplåter bostad åt människor också i närstående organisationer

Jag lärde känna Margot Wallström på den tiden hon satt i partistyrelsen, hade också en god relation till henne. Det betyder inte, att jag okritiskt har ställt upp på allt hon har sagt och gjort. Jag har kritiserat henne för att hon, när hon mötte motstånd, ibland valde den lite enkla vägen att gå och då skaffa sig något annat, roligare uppdrag. I EU-frågan hade jag en uppfattning motsatt hennes. Det här bidrog till att jag inte såg henne som någon riktigt optimal kandidat till posten som partiledare.

I dag hör jag till dem som tycker att hon har gjort ett bra jobb som Sveriges utrikesminister. Till det senare bidrar det faktum att hon har intagit en kritisk hållning till Israels politik gent emot palestinierna.

Nu är det inte det här jag aktualiter vill diskutera utan snarare det gatlopp hon tvingas löpa med anledning av att hon löste sin akuta bostadsfråga med hjälp av Kommunal.

Själv tror jag inte att hon där har gjort något formellt förgripligt – rättsväsendet kommer inte att finna att hon har begått något att straffa henne för; skrien från delar av oppositionen på hennes avgång kommer inte att få något stöd genom den helt onödiga undersökning som nu kommer att inledas om hennes lägenhetsaffär.

För egen del tycker jag det är mycket värre att hon och Kommunal har råkat i luven på varann, också att en mängd uppenbart politiskt aningslösa medlemmar i Kommunal har lämnat sitt förbund.

Själv är jag politiskt ett barn av den tid, då LO, dess olika förbund samt socialdemokratiska partiet (plus dessutom ett antal närstående folkrörelser och folkrörelseföretag) sågs som självklara förgreningar av samma rörelse, en klassrörelse i marxistisk mening. Jag syftar då inte bara på systemet med kollektivanslutning av fackliga organisationer till socialdemokratin, upprätthållet genom gemensam ideologisk utbildning – jag har själv varit föreläsare på mängder av fackliga ideologikurser – utan också på att man i vått och torrt försökte hålla ihop och tillgodose alla berördas berättigade intressen.

Ingen skulle på den tiden ha kommit på tanken att anklaga ett socialdemokratiskt statsråd för att i det ena eller det andra avseendet i sin politiska gärning försöka se till LO-medlemmarnas intressen. Detta alltså sagt mot bakgrund av att den sittande utrikesministern knappast har hanterat någon fråga av den karaktären.

Förr i världen gick folk från ett jobb till ett annat inom den samlade arbetarrörelsen, till exempel från någon facklig organisation till ett partiombudsmannaskap, och det finns fortfarande rester kvar av det här – Karl-Petter Thorwaldsson blev SSU-ordförande med arbetarbakgrund, var sedan kollega till mig på socialdemokratiska partistyrelsen och är nu alltså LOs ordförande.

Under min aktiva tid på partistyrelsen hade fackliga organisationer, självklart, egna fastigheter, där förtroendevalda och till exempel ombudsmän som rekryterades från någonstans ute i landet till jobb i Stockholm kunde bo, givetvis mot åsatt hyra. Och den samlade rörelsesolidariteten var också så stor, att ibland partiombudsmän kunde få bostad den här vägen.

Jag har aldrig själv skaffat mig bostad på det här sättet, ens tillfälligt.

Jag vill bara säga, att jag inte förstår det hallybaloo Margot Wallströms Kommunal-ägda bostad har utlöst. Kommunal har ju dessutom fått den hyra förbundet har begärt.

Jag har inte ens något emot att Kommunal äger en krog, dock förutsatt att verksamheten går med vinst och, ännu viktigare, att en förgrening av arbetarrörelsen inte tillåter porrartad verksamhet i denna sin lokal.

Melodikrysset nummer 2 2016

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.

Jan Lööf, 75

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Affärstidningen Børsen säljs till dansk tidningskoncern

Bonnier-koncernen säljer sin enda tidning i Danmark, den Dagens Industri-liknande Børsen, för 800 miljoner danska kronor. Skälet, enligt Bonniers, är främst att koncernen behöver pengar till andra investeringar. Ytterligare mediaavyttringar är, säger man, inte uteslutna.

Köpare är den danska tidningskoncernen JP/Politikens Hus. I den ingår redan tidningarna Jyllands-Posten och Politiken samt kvällstidningen Ekstrabladet.

Melodikrysset nummer 1 2016

Alla helgerna har gjort att jag lite har tappat kollen på vad det är för veckodag. Så när jag i morse vaknade en stund före åtta, gick jag först och la mig igen. Men så ringde hustruns väckarklocka, och efter en stund kom jag på, att det ju var lördag och melodikryss. Sen gick jag raskt upp och gjorde mina vanliga morgonbestyr: rakning, dusch, kläder på och sen ett par mackor, osockrad juice, lättfil och nybryggt kaffe.

Så jag var på bästa humör, när Melodikrysset startade, och den musik Anders Eldeman i dag spelade gjorde mig genomgående ännu gladare till sinnet.

Allt från Monica Zetterlund med ”Gröna små äpplen” (Stikkan Anderssons översättning av ”Little Green Apples”) till M A Numminen med ”Haren satt i gropen”. Jag har allt som Monica har gjort på skiva och det mesta också av M A Numminen.

”Allt går ju mä elektricitet”, elström alltså, sjöng Tage Danielsson i ”Elektricitetsvisan” – vilket inte hindrade att han var mot kärnkraft.

Två exempel på filmmusik fick vi också, båda hämtade ur filmer som jag minns med glädje. Vi fick höra ”Zorbas dans” ur Michael Coroyannis’ ”Zorba” (1964), där Anthony Quinn gjorde titelrollen som Zorba. Och så fick vi höra ”April In Paris” ur filmen med samma namn (1952) med Doris Day i en av huvudrollerna. Men melodin är mycket äldre, från 1933, och skriven av Yip Harburg, den amerikanske radikalen jag tidigare har skrivit om.

En tidig vänsterman, fast i Sverige, var också Martin Koch. Han var både arbetarförfattare och diktare, tonsatte själv också egna vistexter. Till de mest kända hör ”Lyckan”.

Tänker man efter vad ”Euphoria” egentligen betyder, är steget faktiskt inte så långt till titeln på Martin Kochs visa. Loreen, Lorine Talhaoui med marockansk familjebakgrund, vann segern i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 2012 med den här låten.

År 2000 vann Roger Pontare Melodifestivalen med den låt vi i dag fick höra på engelska. Men i svenskt original hette den ”När vindarna viskar mitt namn”.

1961 gjorde Neil Sedaka ”Happy Birthday Sweet Sixteen”, bättre i original, tycker jag, än Flamingokvintettens svenska version, ”Hon är sexton år i dag”. Men i båda versionerna finns alltså en tonåring.

Fast ännu bättre, åtminstone i min smak, är Nina Simone i ”My Baby Just Cares For Me”.

Jag är inte det minsta religiös, men jag lyssnar gärna också på religiös musik, om den har musikaliska och/eller textmässiga kvalitéer. En sån där sång som det svänger om är ”There Goes My Everything”, i Pelle Karlssons svenska version ”Han är min sång och min glädje”.

Fast själv håller jag med Jan Malmsjö när han sjunger ”Vår bästa tid är nu”, åtminstone om man med det menar medan man är i livet. I just det här fallet fick jag dock googla, om kompositören. Han visade sig heta Ture Rangström – men det handlar alltså inte om den Ture Rangström som vi som lyssnar även på hans sort av musik först kommer att tänka på.

Har ni som läser det här andra meningar än jag om dagens musikillustrationer, får ni gärna avge avvikande mening. Att jag har infört förhandsgranskning av inkommande inlägg har att göra med att jag inte vill att min mycket lästa blogg ska bli ett skyltskåp för rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Sådana stryker jag utan pardon.

Melodikrysset nummer 53 2015-2016

Det är fortfarande mörkt ute, när jag, för att hinna göra morgontoalett och äta frukost, går upp tidigt på morgonen. Lite trött känner jag mig till att börja med, men två koppar nykokt kaffe gör underverk.

För egen del tyckte jag att dagens kryss innehöll en del knepigheter, vilket jag uppskattar.

Till det jag själv inledningsvis hade lite problem med var den allra första låten. Det lät som Niklas Strömstedt, men eftersom jag inte brukar se ”Så mycket bättre”, hade jag aldrig hört honom sjunga ”Drake”. (Och den som har gjort originalet tror jag att jag över huvud taget aldrig har hört.)

”One Night With You” har jag förstås hört, men vem var den belgiske artisten som sjöng den här? Jo, Helmut Lotti, kom jag fram till efter diverse googlande.

Lite mer bekant, mest genom Eurovision Song Contest, är irländaren Johnny Logan. Det var han som sjöng ”Galway Girl”.

På 1980-talet var jag upptagen av annat än att lyssna på internationell, till exempel tysk, popmusik. Så sorry, Sandra (Menges), hon med ”I’ll Never Be) Maria Magdalena” från 1985, har jag inga som helst minnen av.

Betydligt mer bekant är jag med amerikansk populärmusik av traditionellt slag. Ett exempel ur dagens kryss är ”The Man I Love”, med text av Ira Gershwin. Den som vi hörde sjunga den var Liza Minnelli.

Och faktiskt behärskar jag en del av operarepertoaren. I dag fick vi höra ett smakprov på ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Lasse Dahlquists många låtar, till exempel för Edvard Perssons filmer, är välbekanta för mig. I dag hörde vi, fast instrumentalt, ”Kalle på Spången”.

Ulf Peder Olrogs låtar är också välkända för mig, bland dem ”Se Sundbyberg och sedan dö – möt våren i Södertälje”.

Ytterligare ett par av det här landets stora sång- och musikmakare förekom i krysset, fast i båda fallen instrumentalt.

Dels spelades Evert Taubes ”Stockholmsmelodi”, som skulle ge oss kryssordet Stockholm.

Dels spelades, mycket väl av Ulrik och Mikael Neumann, Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”. Den börjar ju ”Det är måndag morgon…”. Men här ville Anders Eldeman som svar ha nästa dag, det vill säga tisdag.

Men jag har ingenting mot traditionella schlager heller. Ett exempel är ”Mälarö kyrka”, som skrevs 1968 av Sven Lindahl. Här spelades den på trumpet, men i texten förekommer ju en orgel. Fast vad Eldeman ville veta, förstod jag så småningom, var vad den kallas som spelar på orgeln. Jo, organist.

Kvar sedan är bara Tage Danielsson, kär i åminnelse. Kaffe och bullar sjöng han om i ”Lådan”, 1966.

Och sen återstår det bara för en allt äldre man att önska läsarna ett gott nytt år.

Ring, klocka, ring!

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

Melodikrysset nummer 52 2015

Jul eller inte – vi trogna melodikrysslösare sätter oss vid radioapparaten även när det är annandagsmorgon. God jul alla likasinnade, förresten!

I dag startade Anders Eldeman med en ljudillustration många av oss – några av er hördes av här på bloggen – hade väntat sig i förra veckans kryss, det så kallade julkrysset: ”O helga natt”, skriven av Adolphe Adam och därför allmänt kallad ”Adams julsång”.

Dagens kryss var annars inte lika julpräglat som förra veckans, men en känd julpsalm, med ursprung i tyskt 1800-tal, spelades i alla fall: ”När juldagsmorgon glimmar”.

Våldsamt svårt var det väl inte.

Själv hade jag inledningsvis svårt att komma på att busringaren i radio ju kallade sig Kalle Sändare – i det avsnitt som återgavs hade han ”missförstått” begreppet ansiktsmask.

Och för att hoppa i tiden: Zara Larsson, i dag med ”Lush Life”, har jag väl inte heller lyssnat tillräckligt mycket på.

Men resten var egentligen bara en fråga om att fylla i rätt svar och då stava rätt.

Till exempel veta hur Tom Waits skriver sitt efternamn. Det var alltså han som hade gjort originalet, ”Jersey Girl”, till det vi hörde Sten & Stanley sjunga, ”Då och nu”.

Några av de frågor som förekom i dag var rent av löjligt lätta.

Det är klart att jag som inbiten melodifestivallyssnare så här efteråt åtminstone kommer i håg några av de sångbara bidragen.

Sådana som ”Tango, tango”, fast ändå kanske mest för att Petra Nielsen 2004 sjöng den som ”Tängo, tängo”.

”The Worrying Kind” från 2007 tyckte jag för egen del var en suveränt bra låt. Ola Salo, som sjöng den, har jag själv sedan också hört live vid en OD-konsert här i Uppsala.

Och för att fortsätta på det här personliga spåret: Jag har alla skivor med The Beatles och alla med Simon and Garfunkel. I dag fick vi lyssna på en Beatles-melodi, ”I Will”, med Art Garfunkel.

Evert Taubes samlade produktion och egna insjungningar har jag, utöver på en del gamla LP-skivor, samlade i ett par CD-boxar – den som är road av ämnet Taube kan ju gå upp under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter. Sonen, Sven Bertil Taube, har också gjort många förnämliga insjungningar av faderns sånger. I dag hörde vi honom tillsammans med Lisa Nilsson sjunga ”Som stjärnor små”.

Evert Taube är ju – inte mig emot – en återkommande gäst i Melodikrysset. Lite svårare har jag för att i andra fall samma låt, om än i lite olika varianter, återkommer i krysset. Därmed har jag inte gjort något musikaliskt fördömande av till exempel ”My Way”, i franskt original ”Comme d’habitude”.

Lite roligare är det då att höra omgjorda varianter. I dag sjöng till exempel Mora Träsk om kaviar. Fast det var ju inte särskilt svårt att känna igen melodin, ”Cadillac”, och då lista ut att det Eldeman ville ha till svar var bil.

Gamla schlager är lite av mitt gebit, så jag blir också glad varje gång Eldeman spelar någon sådan. I dag fick vi till exempel höra Kai Gullmars ”Uti Rio de Janeiro”.

Och så går vi då i mål med ”Dream a Little Dream of Me” med The Mamas and the Papas. Så vad hette Mama Cass egentligen? Jo, Cass Elliot.

God jul en gång till, den här gången till alla Mamas and Papas, de som här om dan gladde barn och barnbarn med att uppfylla några av deras drömmar.

”Dålig källkritik – tidig julklapp till SD”

När Birgitta och jag nyligen träffade Ulrika Knutsson vid landshövdingen middag för hederupplänningar, ville hon prata om den hårdnande svenska attityden till flyktingar. Under vårt samtal nämnde hon också en egen kommande krönika i fackorganet Journalisten.

Den anlände med dagens post – jag är seniormedlem i Journalistförbundet och får således Journalisten.

Krönikan har rubriken ”Dålig källkritik – tidig julklapp till SD” och berättar historien om hur Ekot i P1, utan närmare källkritik visar det sig, vidarebefordrar en larmrapport från Blekinge och får de överdrivna uppgifterna i den att framstå som något som tycks gälla hela landet: Länets mödrahälsovård är i kris, och det går ut över cellprovtagningen. 1.000 kvinnor kommer inte att kallas till provtagning på grund av flyktingströmmen.

Den här larmrapporten sprids vidare också av Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

Källkontrollen är överallt obefintlig, konstaterar Ulrika Knutsson.

För att göra en lång historia kort: Ett ökat tryck på den berörda delen av vårdapparaten och personalbrist har visserligen ökat kötiden något, men man har bland annat satsat på kvällsmottagning för att bringa ner väntetiderna, och de momentant lite längre kötiderna har inte varit av det slaget att patientsäkerheten har satts ur spel.