Melodikrysset nummer 22 2016

Hustrun och jag såg på film i går – Stanley Kubrick’s ”Barry Lyndon” på video – så det blev lite sent, men upp kom jag ändå i tid för Melodikrysset.

Jag gillar och samlar på film, och jag har också mängder av barnfilmer, faktiskt inte bara för barnbarnens skull. Bland barnfilmerna finns förstås ”Emil i Lönneberga”, så varför skulle jag inte genast känna igen en sång som handlar om Ida och Emil, även om den som i dag spelas instrumentalt av Malmö symfoniorkester?

Det luriga med Bamses dunderhits är att texten handlar om något annat än den lånade melodins originaltext gjorde. Förlagan till dagens dunderhit var förstås Sareks ”Genom eld och vatten” i Melodifestivalen 2003.

Den andra av de två manliga skådespelare som efterlystes var Rolf Lassgård – jag tar honom först, därför att också han sjöng en låt för barn, ”Kommissarie Tax”. Den andre sångaren, Jarl Kulle, hade säkert de flesta lättare att känna igen på rösten. Jag har aldrig själv tidigare hört honom sjunga ”Jag är blott en man”, men jag såg och hörde honom tidigt på scen i ”My Fair Lady”.

På sextiotalet arbetade jag i tre omgångar som ledarskribent på numera nedlagda Örebro-Kuriren och bodde då också periodvis i Örebro. Dock har jag aldrig sett stadens revykung Hjalmar (Peter Flack) på scen; honom känner jag till via TV.

”O, min Carl Gustaf” känner jag förstås till som den sång som Kjerstin Dellert sjöng vid kungabröllopet 1976 – men jag vet också, att den stammar från en Emil Nordlander-revy 1901. Fast i dag hörde vi den i dragspelsversion.

Annars har ju Anders Eldeman sina favoriter, men till hans försvar ska sägas, att de inte alla hör hemma i samma tid eller genre.

Takida har alltså tidigare förekommit i krysset. Fast i dag fick vi höra ”Better” ur deras senaste album, ”A Perfect World”.

Och helt uppenbart har Eldeman en böjelse för Martin Stenmarck, vars ”Du tar mig tillbaks”, ett bidrag i årets Melodifestival, han spelade i dag.

Mer klös var det då i ”All That She Wants” med Ace of Base.

Till de lättaste uppgifterna i dag hörde väl att känna igen Rod Stewarts ”(I’m) Sailing” från 1970. Rod sjöng den förstås på engelska. Jag minns den här låten inte minst för att den vid en klassfest framfördes av Fredrik Karpmyr, klasskamrat till vår dotter Kerstin.

Därmed är vi ute på havet. I dag spelade Eldeman ”Gamla Nordsjön”, detta för att markera att Nordsjön inte är en sjö utan ett hav.

”Ta mig till havet” spelades i dag instrumentalt, men Peter Lundblad sjöng den med text 1986, och den texten har jag ett speciellt förhållande till, i dubbel bemärkelse. Min äldre kusin Kreete älskade den här sången, så en sonson sjöng den på hennes begravning. Och sen, när jag och Birgitta var på besök i Estland och också var i min forna hemby Juminda på en halvö ut i Finska viken, träffade vi där Kreetes söner, som var där för att uppfylla moderns sista önskan: att hennes aska skulle strös i havet utanför den by, där hennes och också mitt liv startade.

Vi avslutar i dag på samma tema, döden.

Bland minnena efter min egen också döde bror Matti finns en del skivor, bland dem den med Ainbusk Singers, där den nu likaledes döda Josefin Nilsson sjunger ”Älska mig som jag är”.

Döden, döden – ibland kommer den när man minst har anat det.

Det får vi leva med.

Melodikrysset nummer 21 2016

Dagens kryss innehöll en del saker som inte riktigt hör hemma i min kunskapssfär, men jag löste det ändå utan större problem.

De för mig svåraste frågorna är ofta knutna till TV-serier, och särskilt såpor ser jag aldrig. Men i dagens avslutande fråga hade jag i båda fallen varannan bokstav, och den sista seriens namn kom jag efter läsaringripande på, ”En värld i krig”. Och sen kom jag så småningom på att det också fanns en annan engelsk TV-serie som hette ”I vår herres hage”.

För egen del ser jag hellre långfilmsklassiker, så till exempel i går kväll såg hustrun och jag i TV Stanley Kubricks ”Ärans väg”.

Men för att fortsätta på TV-linjen: ”Simpsons” har jag faktiskt aldrig sett något enda avsnitt av, men jag har förstås under bläddrande mellan kanalerna halkat in också på den, så jag vet, att huvudfiguren där heter Homer Simpson.

Walt Disney, bland annat ”Djungelboken”, har jag däremot i våra VHS- och DVD-hyllor, så det var inte särskilt svårt att bara med hjälp av begynnelsebokstaven räkna ut, att det som spelades handlade om elefanter. Det vi hörde var ”Överste Hathis marsch”.

Krysset öppnades med Eva Eastwood och ”Han är kung”. Redan där fick jag fundera lite, eftersom Eastwood inte hör till mina personliga favoriter.

Det gör inte Charlotte Perrelli heller, men hennes ”Hero” från Melodifestivalen 2008 kom jag åtminstone i håg.

Det sista gällde faktiskt också Katrina And the Waves, åtminstone deras ”Walking On Sunshine”.

Dolly Parton har jag till och med en del skivor med i min egen skivsamling, och det var heller inte våldsamt svårt att komma på, att den vi också skulle förknippa hennes ”I Will Always Love You” med var Whitney Houston.

Disco är inte riktigt min musik, men jag tycker faktiskt att det svänger bra om Donna Summer i ”Hot Stuff” från 1979.

Bobby Darin minns jag från mina yngre år, och hans ”Things”, senare en ännu större hit med Nancy Sinatra, är en sån där låt som fastnar i melodiminnet.

Och jag gillar också ”Walk On the Wild Side” med Lou Reed.

Leif Anderssons radioprogram med musik från swingepoken var under många år en av mina radiofavoriter, så visst mindes jag signaturen till hans ”Smoke Rings”, som här i krysset av någon anledning ska skrivas ”Smokerings”.

Och så avslutar jag dagens redovisning med Thorstein Bergmans fina ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, i dag spelad av Lars Roos.

Jag har träffat och lyssnat på Thorstein i olika sammanhang, bland annat under en socialdemokratisk partikongress, där han gjorde ett sångprogram. Han har under hela sitt liv verkat inom arbetarrörelsen, till och med varit anställd av ABF, och när arbetarrörelsens sångbok ”Tidens sångbok” försvann, gjorde han på nytt förlag en ny sådan sångbok, ”Den nya tidens sångbok”.

Jag gillar människor som aldrig ger upp.

Jag är svar i ett kryss i Aftonbladet Söndag

I veckans utgåva av Aftonbladet Söndag hittar man ett tvåsidigt Kändiskryss. Bland bilderna finns ett foto av Birgitta Dahl tillsammans med Christer ”Kryddan” Peterson, som i TV-programmet ”Helt apropå” (1984-1994) hade rollen som Birgitta. Hustrun gillade för övrigt ”Helt apropå”, vilket hon också sa till Kryddan, när de träffades. Den enda invändning hon hade var att Kryddan var utstyrd i kläder, som den han föreställde aldrig skulle ha satt på sig.

När jag tittar närmare på det här krysset, hittar jag en påföljande fråga, som jag också känner mig berörd av: ”Politiker och bloggare som är gift med …”: tre tomma rutor (förnamn) + fyra tomma rutor (efternamn).

Jag bör väl tillägga, att jag inte känner krysskonstruktören, Pontus Liedberg.

Melodikrysset nummer 20 2016

Jag är tillfälligt inne i stan, Uppsala, denna lördagsmorgon, men i kväll är jag åter tillbaka i Öregrund. Men var man lyssnar på och löser Melodikrysset gör ju detsamma.

Den enda riktigt svåra frågan för mig i dag var den alla sista, men jag klarade den med hjälp av alla hjälpbokstäver jag hade fått. Jag kände varken igen artisten eller visste vilket TV-program det vi hörde hade hämtats från. Två av fyra bokstäver ifyllda fick mig att förstå, att det vi hörde härstammade från Idol, som jag aldrig någonsin har sett, och när det gällde sångarens efternamn, hade jag varannan bokstav och gissade rätt på resten: Lindström. Och jo, när jag googlade, fann jag, att det fanns en Daniel Lindström, som 2004 vann tävlingen med ”Coming True”.

Helmut Lotti hör väl heller inte till mina idoler, men hans ”Caterina” minns jag.

Nå, Ronald Reagan har heller aldrig varit någon idol, i det fallet politisk, för mig, men det är klart att jag har kläm på USAs presidenter, i vart fall de presidenter som har varit verksamma under min egen livstid.

Lena Nyman har jag sett live på scen (och dessutom förstås på film), och jag har henne även på skiva. Bodil Malmsten har vi massor av böcker av i bokhyllorna, och henne har jag dessutom haft brevkontakt med; dessutom följde jag hennes blogg ända till dess att hon dog. Nå, i dag fick vi höra Lena sjunga Bodils ”Damen trött”.

Min musiksmak och mitt musiklyssnande styrs inte av åldersgränser, och jag gillar också Veronica Maggio, vars ”Välkommen in” spelades i dag. Den finns på CDn ”Satan i gatan”.

Men i den andra ändan av åldersskalan hittar vi en radiofavorit från förr, trumpetaren Arne Lambert, i dag med ”Oh, mein Papa”.

En kul, lite äldre inspelning inledde dagens kryss, ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, härstammade från TV-programmet ”Nygammalt” 1979.

I TV har jag också sett Dame Edna, som vi idag hörde i ”I Will Survive”.

Sist i dag en hel radda filmmusik.

Det mesta har jag själv upplevt i någon biosalong eller framför TV, men Ennio Morricone har ju skrivit musik till så många filmer, att jag inte minns ur vilken dagens exempel var hämtat. Någon som vet?

”Always Look On the Bright Side of the Life”, som sjöngs av Eric Idle, förekom i ”Life of Brian” (”Ett herrans liv”) 1979.

Och den trevliga ”Goodness Gracious Me” med Sophia Loren och Peter Sellers förekom i ”Miljonärskan” (”The Millionairess”) från 1960.

ABBAs ”Mamma Mia” har jag sett som scenföreställning på Broadway – däremot har jag aldrig sett filmversionen. Hur som helst, som ljudillustration hörde vi ”Lay All Your Love On Me”.

Kvar då att skriva om är en film från 1940, ”Swing it, magistern”, med Alice Babs. I dag fick vi ur den höra ”Regntunga skyar”.

Nu ska jag strax åka i väg till en kusinträff på Birgittas sida av familjen.

Melodikrysset nummer 19 2016

Efter middag hos vänner i Stockholm, med gamla vänner och arbetskamrater till Birgitta sen hennes tid som minister, kom vi tillbaka till vårt sommarviste i Öregrund först långt in på natten, men jag kände mig ändå hyggligt pigg och utvilad när det var dags för Melodikrysset.

Dagen till ära var det bara bidrag från Eurovision Song Contest i dagens kryss. Och eftersom jag har följt de här programmen genom åren, minns jag inte bara de svenska bidragen utan också ganska många av vinnarna i övrigt – Sverige har ju faktiskt också vunnit några gånger.

När jag normalt redovisar svaren i Melodikrysset, brukar jag ju inte följa ordningen i programmet utan gruppera musik och svar i grupper efter mina egna associationer.

Men i dag, då det bara var eurovisionslåtar, känns det inte meningsfullt att göra så, utan den här gången tar jag frågorna i Eldemans ordning.

Bröderna Olsen/The Olsen Brothers från Danamrk sjöng 2000 ”Fly On the Wings of Love”/”Smuk som et stjerneskud”.

Purunga Kim från Belgien sjöng 1986 ”J’aime la vie”. Undrar om hon gör det fortfarande när hon har blivit äldre.

Nicole från Tyskland sjöng 1982 ”Ein Bisschen Frieden”, på engelska ”A Little Piece”. Texten har ett fredstema, som gör den högt aktuell också i dag.

Aleksander Rybak kom ju från Vitryssland, men hans föräldrar hade sökt sig till Norge, som han 2009 representerade med sin ”Fairytale”.

Tommy Körberg sjöng 1969 ”Judy min vän”, på engelska kallad ”Dear Mr Jones”.

Vi hörde en av Bamses dunderhits, ”Bulleri-Bång”, men bakom den döljer sig ju Greklands vinnande bidrag från 2005, ”My Number One” med Helena Paparitzou.

Jag gillar både Lasse Holm och Monica Törnell och jag minns följaktligen väl deras bidrag 1986, ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”. Fast här spelade ju Anders Eldeman i stället en engelskspråkig version, ”Another Kind of Loving”.

Sen kom ytterligare en Bamse-version, den här gången av ”Never Let It Go”, som ursprungligen gjordes av Afro-Dite 2002. Jag glömde den här frågan i svarsredovisningen, eftersom jag först trodde att det var något fel på mina klottriga anteckningar, när Bamse förekom på två ställen.

Som ljudillustration spelade Eldeman en version med Orsa spelmän, men det de spelade, ”La det swinge, la det rock ’n roll”, gjorde ju av Bobbysocks 1984.

Tomas Ledin sjöng 1986 ”Just nu”, på engelska ”Right Now”.

Med åren – den gjordes 2011 – har jag lärt mig att fördra även ”Popular” med Eric Saade.

Carola har jag aldrig lärt mig att fördra, men hennes ”Främlig” från 1983, tycker jag är OK, kanske för att ovan nämnde Lasse Holm är inblandad i dess tillblivelse. Och visst minns jag inledningsraden: ”Främling, vad döljer du för mig”.

Och jo, jag är tillbaka i Öregrund och kan nu faktiskt lyssna på årets mellofinal i kväll och sen också skriva om den.

Åt helvete med hela Melodifestivalen!

18 länder tävlade i den första semifinalen i årets Eurovision Song Contest. 15 av bidragen framfördes på engelska, ytterligare ett på både grekiska och engelska. Men varken Greklands bidrag eller det på bosniska sjungna bidraget från Bosnien och Hercegovina gick vidare till finalen. Till den gick dock ett bidrag, framfört på franska, vidare – märkligt nog var det Österrikes bidrag som sjöngs på franska. Taktik eller förnedring – välj själva när det gäller till exempel stormakten Rysslands bidrag, framfört på engelska.

Den musikaliska utslätningen var lika påtaglig som den språkliga. Melodierna hade knappast några nationella eller kulturella särdrag. I dag skickar de deltagande länderna sådana bidrag till tävlingen, som de tror kan göra sig gällande i en alleuropeisk tävling i kommersiell musik.

I den mån de framträdande bidragen ändå hade några musikaliska förtjänster, gjorde den färg/ljus- och rökridådränkta scenen i Globen mesta möjliga för att dölja dessa. Det Sveriges Television åstadkom i den vägen i går hör till det värsta jag har sett i mitt ganska långa liv.

Sverige, som av kända skäl inte tävlade i gårdagens uttagningsomgång, förekom ändå där – svenska låtmakare har som vanligt skrivit flera andra länders bidrag. Enligt min mening borde så väl sångartist som kompositör och textförfattare komma från det land tävlingsbidraget representerar.

Varför just de tio bidrag, som gick vidare, gjorde det är inte hel uppenbart. Var till exempel Íslands bidrag så mycket sämre än några av de andra som nu gick vidare? Gréta Salóme sjöng ju också på engelska.

Andra åtaganden gör att jag slipper se både den andra semifinalen och slutuppgörelsen.

Men det gör inget – ingen annan kommer heller att minnas bidragen där.

Jag önskar att jag också kunde förtränga minnet av Petra Mede och Christer Björkman.

Melodikrysset nummer 18 2016

Sommarvärme redan i början av maj. Scillan blommar som vackrast i gräsmattan. Under de här förhållandena känns det helt rätt att få höra Lars Roos spela ”De sista ljuva åren”, annars mer känd i Lasse Stefanz’ version. Den här ljudillustrationen skulle leda oss till kryssvaret år.

Fast som en påminnelse om min höga ålder spelade ju Anders Eldeman också Beethovens ”Ödessymfonin”.

Men om jag ska ta också det som beredde mig lite huvudbry:

Will Smith, han som sjöng ”Switch”, kan jag inte påminna mig att jag har hört förut. Men när jag hade fått både inledningsbokstaven W och avslutningsbokstaven L i hans förnamn, var det ju lätt att gissa vad det skulle bli. Sen kombinerade jag det förmodade förnamnet med ledtrådarna hollywoodskådespelare och rapartist, och si, det blev Will Smith.

Det andra jag hade lite trubbel med var ”99 Luftballons”. Jag kom i håg melodin men mindes inte vem som sjöng den. Jo, Nena. Och de två bokstäver av fyra jag fick ut med hjälp av lodräta svar ledde mig till att siffrorna i titeln måste vara nior.

Det tredje jag fick grubbla över var en låt vi hörde i Lennart Palms version: ”Lilla fågel blå”, skapad av Staffan Hellstrand.

Något annat hade jag inte de här svårigheterna med.

För visst var det Little Jinder vi hörde i första delen av krysset, och det hon sjöng var tydligen ”Super 8″.

Ännu lättare var det att komma i håg Siw Malmkvists insjungning av Peter Himmelstrands ”Mamma är lik sin mamma”. Hon gjorde den 1968, och året därpå gjorde hon den tyska version vi fick höra i krysset, ”Frauen sind doch nur Frauen”.

Därmed är vi definitivt inne på ämnet låtar som slog. En annan sådan var ”We Are All the Winners” som Nick Borgen kom tvåa med i Melodifestivalen 1993.

Min personlig musiksmak är dock riktad åt annat håll, så Otis Redding finns i motsats till de två senast nämnda artisterna i min egen skivsamling. I dag spelade Eldeman ”Sittin’ On the Dock of the Bay”.

Tre frågor kvar, alla knutna till filmer.

Den första ljudillustrationen kom från Edvard Perssons film från 1936, ”Söder om landsvägen”.

Och de två övriga var hämtade ur utomordentliga barnfilmer.

Vi fick höra en instrumental version av ”Du käre lille snickerbo”, som är knuten till Emil i Lönneberga.

Och så spelade Art Garfunkel ”Bright Eyes”, som förekom i ”Den långa flykten”, som i sin tur byggde på Richard Adams’ bok från 1972. Läs den gärna! Det djur Eldeman efterlyste och som boken handlar om är kanin.

Själv ska jag avsluta morgonpasset med en extra kopp kokkaffe, en del av livet på landet.

Smithsonian Folkways tar över en fantastisk skivskatt – håller Arhoolie’s utgivning ständigt tillgänglig

Amerikanska Smithsonian Folkways gör en fantastisk kulturgärning genom att ständigt hålla en väldig skivskatt – folkmusik, blues, plattor med singers/songwriters, politisk vänstermusik, barnskivor med mera – ständigt tillgänglig. Dels går det att ständigt beställa nyutgåvor av tidigare utgivna LP- och CD-skivor från de gamla skivbolagen A.R.C.E., Blue Ridge Institute, Collector Records, Cook Records, Dyer-Bennet Records, Fast Folk Records, Folkways Records, I.L.A.M., Mickey Hart Collection, Monitor Records, M.O.R.E., Paredon Records, Smithsonian Folkways Recordings (över 300 nya, egna utgåvor) och UNESCO Collection of Traditional Music. Bland Folkways-artister man kan hitta i den här skivutgivningen finns till exempel Woody Guthrie, Leadbelly och Pete Seeger. Med förvärvet av Fast Folk Records fick man utgivningsrätten till en hel rad yngre folkmusikartisters skivor. Folkways, Cook, Monitor och inte minst det relativt nyförvärvade UNESCO Collection of Traditional Music täcker stora delar av den övriga världen, och både Folkways och Paredon har gett ut mängder av skivor med utpräglad vänsterinriktning i texterna.

Sök gärna själv Smithsonian Folkways på nätet!

I dag hittar man på deras hemsida en nyhet som får mitt och andra folkmusikvänners hjärtan att klappa: Smithsonian Folkways tar över också det av Chris Strachewitz 1960 skapade skivbolaget Arhoolie Records plus underetiketterna Ideal, Falcon och Rio, specialiserade på mexikansk musik, samt det peruanska skivmärket Discos Smith. Arhoolie har gett ut mer än 350 album med blues, folkmusik, jazz, country, gospel, cajun, zydeco, mexican-american och världsmusik.

Ni kan ju själva, innan allt det här införlivas med Smithsonian Folkways’ ständigt tillgängliga kollektion, på nätet leta upp en lista med bolagets samlade utgivning, men jag vill redan här locka er med att lista en rad artister, utgivna och återutgivna av Arhoolie: Count Basie, Clifton Chenier, Elizabeth Cotten, Snooks Eaglin, Coleman Hawkins, Lightning Hopkins, Blind Lemon Jefferson, Flaco Jimenez, Leadbelly, Mance Lipscomb, Magnolia Sisters, Mississippi Fred McDowell, Charlie Parker, Pine Leaf Boys, Ma Rainey, Tampa Red, Big Mama Thornton, Bukka White, Josh White, Big Joe Williams, Sony Boy Williamson och Lester Young. En del av de nämnda, med flera skivor i Arhoolie’s utgivning, finns för övrigt tidigare också i Folkways’ utgivning.

Jag har en del Arhoolie-skivor, köpta i ett par skivaffärer i Stockholm på den tiden då jag jobbade där. Numera finns det bara rudiment av den tidens skivdistribution och skivförsäljning – folk laddar ner enskilda låtar i stället för att köpa skivor. Det kan man göra också via Smithsonian Folkways hemsida, men om man som jag är en konservativ skivsamlare, kan man också beställa hela skivor därifrån. Själv åkte jag efter min pensionering till New York och Washington och gick med en tom kappsäck upp på Smithsonian Folkways kontor och fyllde där kappsäcken med i förväg beställda skivor för 20.000 kronor.

Ni behöver ju inte göra så mycket, men håll gärna USAs bästa skivlager i gång genom att beställa hela CD-skivor!

Melodikrysset nummer 17 2016

Jag höll på att få spader i morse, när det var dags för Melodikrysset. Radio Uppland, som jag lyssnar på även här i Öregrund, skulle inte sända Melodikrysset i dag, detta för att man i stället skulle sända från forsränningen, det spektakulära evenemang som studenterna varje sista april anordnar i Fyrisån. Jag har inget att invända mot radioprogram om det eller om sportevenemang, som ligger samtidigt med Melodikrysset, men jag tror inte att jag är den enda melodikrysslösaren som önskar, att krysset ska sändas varje lördag på samma tid i samma kanal. Så om sådant som sport och forsränning ska gå före i P4, föreslår jag kanalbyte för Melodikrysset.

Nå, jag hittade i tid en annan station – Gävle tror jag – som sände Melodikrysset.

Men jag startade mitt krysslösande i lite stressat tillstånd, uppfattade nog inte riktigt vad det var Anders Eldeman ville ha svar på. Men svaret skulle, trodde jag mig ha hört, vara både en dans och en geografisk plats, och när jag hörde musiken, förstod jag, att det handlade om charleston. Vi har en hel LP med bara charleston, vilket underlättade för mig att hitta rätt svar.

Den enda för mig riktigt svåra frågan i dag var den avslutande frågan, där Eldeman ville ha namnet på gruppen som spelade. Det tog sin tid att komma på rätt svar, eftersom Coldplay inte hör till det jag brukar lyssna på – men sen fick vi ju titeln på låten, ”Adventures of a Life Time”.

Melodifestivalmusik måste det väl vara i dessa festivaltider. Jo, jag har sett också de hittills två presentationerna av låtarna i Eurovision Song Contest och finner flertalet av de låtar jag har hört som provokationer mot mina öron – nå, ja har hört ett par låtar också som finner nåd hos min musiksmak.

Men är ens de senare schlager i den ursprungliga bemärkelsen, att de levde vidare genom att melodi och text fastnade i lyssnarnas/tittarnas musikminne? Gamla schlager sjöngs av folket runt om i landet. I dag behövs det helt andra attiraljer, men vem har ljus- och rökeffekter plus ett gäng dansare till exempel vid radion i köket?

Det var bättre förr på den här punkten. Lena Philipssons ”Dansa i neon” har till exempel fastnat i mitt musikminne, vilket jag verkligen inte kan säga om flertalet av de låtar jag numera hör i Melodifestivalen.

Men jag vill gärna säga, att det fortfarande finns undantag. Årets vinnare, Frans med ”If I Were Sorry”, förtjänade förstaplatsen, så det är alltså han som kommer att representera Sverige i årets Eurovision Song Contest, som går av stapeln i Stockholm.

Men för att återvända till det tema jag redan har tagit upp: låtar som ska bli riktiga schlager, måste fastna i folks musikminne och med större eller mindre bravur kunna sjungas också av publiken.

En sån låt var ”Sånt är livet”, som ursprungligen gjordes av Anita Lindblom men som vi i dag hörde med Anne-Lie Rydé.

En annan sån där riktig schlager var ”Två små fåglar på en gren” av Åke Söderblom med flera.

En ypperlig vismakare, vars visor ofta blev schlager, var Ulf Peder Olrog. Ett exempel är hans ”Violen från Flen”, som vi i dag fick höra på portugisiska med Miriam Aida.

Visor kunde, åtminstone förr, bli schlager. Ytterligare ett exempel på det i dagens kryss var ”Flicka från Backafall”, en dikt av Gabriel Jönsson, tonsatt av Gunnar Turesson. Backafall finns på Ven, och flickan hette Ellen.

Lite svårare var en annan geografiskt anknuten fråga i dagens kryss. Vi fick först höra en nationalsång, som jag absolut inte kände igen, och sen en Michalel Jackson-låt som sades handla om samma land. Låten heter ”Liberian Girl”, så svaret måste bli Liberia.

Lättare för mig, som har en Chuck Berry-samling och har skrivit om åtminstone någon samlingsskiva, var det att känna igen hans ”Roll Over Beethoven”. Jag har den för övrigt också med The Beatles.

Och skulle jag inte känna igen ”Maskeradbalen” av Lennart Hellsing, som jag har hur många böcker av som helst och ett antal skivor med inspelningar av hans sånger? Så Krakel Spektakel är mig bekant, i vissa avseenden till och med en själsfrände. Jag har också träffat Lennart Hellsing, vid min hustrus, på den tiden talman, vårmiddag i Riksdagen. Vi satt vid samma bord, och han höll tacktalet – för säkerhets skull redan i början av middagen, när min hustru, hans bordsdam, hade hälsat gästerna välkomna.

Nu ska jag åka in till Uppsala, där hustrun redan finns – hon var, i egenskap av mångårig talman, inbjuden till kungens födelsedagsfirande i går.

Vi stannar över natten i Uppsala, för i morgon, på Första maj, är det demonstration och sen möte med Gabriel Gräslök (där var Hellsing igen!), mittåt, Gabriel Wikström som talare. 12.30-13.30 är det samling på Vaksala Torg, 13.30 avmarsch och 14.00 möte i Parksnäckan.

”Så blev Norden ett paradis för populister”

Jag känner Bengt Lindroth allt sedan hans studenttid och medlemskap i socialdemokratiska Laboremus samt redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas. Senare verkade han på Expressens ledarsida, men intressantare här är hans långa värv som medarbetare i Sveriges Radio. Bland annat bevakade han där Norden, men han gjorde också mycket annat. 2010 gjorde han för ”God morgon, världen!” en serie programinslag om de politiska partiernas musik, och eftersom han vet, att jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik, botaniserade han i min skivsamling och sände intervjuinslag med mig i det program som ägnades åt Socialdemokraternas musik. Jag har skrivit om det här på bloggen den 8 augusti 2010.

Också intresset för grannländerna i Norden har förenat oss – jag var under ganska lång tid de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och har alltså gammal, egenförvärvad kunskap i botten, när jag skriver bloggtexter om grannländernas politik.

Bengt Lindroth har nu skrivit en bok, som sammanfattar en sida av det han länge bevakade för svensk radio: ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” (Carlssons, 2016. Jag har ännu inte läst Lindroths bok men kommer att skaffa den.

I dagens Svenska Dagbladet (28 april 2016) recenseras den Under strecket av Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och även om hon har några smärre invändningar, är helhetsbetyget mycket positivt. Till det hon gillar hos Lindroth är bland annat det nyanserade angreppssättet – de högerpopulistiska och invandrarfientliga partierna (som i dag också lockar många arbetarväljare) har olika bakgrund och utveckling, och bara ett av dem har faktiskt högerextrema rötter. Den gemensamma nämnaren är ett slags nationalkonservatism.

Gå till Svenska Dagbladet och läs mer. Marie Demkers understreckare heter ”Så blev Norden ett paradis för populister”.

* * *

Marie Demkers SvD-artikel finns nu även på hennes blogg – länk finns nedan till vänster.