Melodikrysset nummer 51 2018

Nej, Melodikrysset var inte särskilt svårt i dag. Att jag har dröjt med att publicera mitt sedvanliga lördagskåseri om krysset beror på att jag fann det ännu mer angeläget att skriva ytterligare ett debattinlägg om regeringsförhandlingarna. Men nu är det gjort.

Två av kryssfrågorna i dag hade anknytning till den sångbok vi använde i min barndoms folkskola, ”Nu ska vi sjunga” (ny 1942, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige).

Där fanns Anna-Lisa Frykmans av Elsa Beskow illustrerade ”Kungens lilla piga”, som förstås arbetade i ett slott.

”När juldagsmorgon glimmar” har tyskt ursprung men fanns också den i ”Nu ska vi sjunga”. I Psalmboken har den nummer 121. Jag har inte bara sjungit den utan också lärt mig den utantill.

Under den tidiga skoltiden lärde jag mig också att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, även kallad ”Betlehems stjärna”. Texten skrevs 1891 av Viktor Rydberg (som jag faktiskt har läst ganska mycket av) och tonsattes 1893 av Alice Tegnér.

Ett par av dagens ljudillustrationer hade för omväxlings skull rötter i den tyskspråkiga världen.

Det gäller Boney M – fast i dag fick vi höra dem på spanska: ”Feliz Navidad” (1981).

Man kan naturligtvis ha invändningar mot frimurartråden i ”Trollflöjten”, skapad av Wolfgang Amadeus Mozart, men man kan ju se den som saga, och musiken är fullständigt underbar. Den här operan skapades redan 1791. Vi har den förstås på skiva, men dessutom har vi på video sett Ingmar Bergmans fantastiska uppsättning från 1975.

På bio ha jag förstås sett också ”Frukost på Tiffanys” från 1961, en underbar film med Audrey Hepburn. I original hette den låt vi hörde Hepburn sjunga ”Moon River”, och musiken skrevs av Henry Mancini.

Från USA kom också Hank Williams, som 1949 sjöng in ”I’m So Lonesome I Could Cry” (1949).

I min ungdom förekom det att amerikanska artister från ungefär samma tid inte bara turnerade i Sverige utan också sjöng på inövad men naturligtvis lite knackig svenska. Ett exempel är den mörkhyade gruppen Delta Rythm Boys, som vi i dag hörde i ”Flickorna i Småland”. Delta Rythm Boys gjorde stor succé med att 1951 sjunga ”Flickorna i Småland” – jag har själv hört dem göra den vid en midsommarfest i min barndoms och ungdoms Juniskär, numera en del av Sundsvall.

Att svenska artister gör låtar på engelska är ju inget ovanligt. 2008 vann Charlotte Perrelli Melodifestivalen med ”Hero”, och den gick bra här i Sverige och i några andra länder, men i ESC hamnade den ganska långt ner i resultatlistan.

Själv tycker jag bättre om en annan av dagens svenska hits – i original med Lisa Ekdahl, inte som i dag instrumentalt. Jag talar alltså om hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Roy Andersson fick henne också att ställa upp i en socialdemokratisk valfilm.

För egen del har jag aldrig hört till den mycket stora grupp som gillade och dansade till Sten & Stanley, men jag förstår ändå den dragningskraft deras musik hade på till exempel dansbandspubliken. Och de kunde ju variera sig. Ett exempel är det som spelades i dag, ”Jungfru Maria”.

Men jag känner mer för den låt som återstår att redovisa, den vi hörde allra först i dagens kryss. Självfallet minns jag ”Vår julskinka har rymt” från 1988, men ännu mer minnen är förknippade med det par som sjöng den. Den ena är Sven Melander, som jag en gång i världen läste i Aftonbladet. Den andre blev bloggare liksom jag själv (och var också tidningsman i botten). Nu talar jag om Åke Cato, som jag så småningom blev ett slags ”brevvän” med bloggvägen – jag upptäckte att han drev en mycket läsvärd blogg, och efter att ha skrivit kommentarer till några av hans bloggtexter, kollade han min blogg och gillade tydligen vad han läste, så jag hamnade bland hans mycket få länkar till andras bloggar. Och jag fick kommentarer från honom, och framför allt använde han mig och min blogg för att snabbt och säkert få fram gamla sångtexter och liknande.

Jag saknar honom.

Alla er som fortfarande lever och läser mig tillönskar jag en en synnerligen god jul.

Melodikrysset nummer 50 2018

Jag gillar julkryssen framför allt när de innehåller de allra bästa insjungningarna av de allra bästa och mest stämningsskapande julsångerna, men dagens julkryss innehöll mycket lite av det slaget. Och Bach, spelad av Nils Landgren på trombon, är ett exempel på att även instrumental julmusik kan låta bra.

Men sen blev det med förlov sagt ganska mycket julmusik som inte håller måttet eller val av artister och inspelningar som verkligen inte hör till de allra bästa.

Det här började redan med den allra först spelade låten, ”Tänd ett ljus”, 1969 inspelad med Triad.

”Den julen”, 2011 med Jenny Silver (Ölund), hör väl inte heller till de bästa julsångerna, men i dag skulle vi kunna, att det var Wham som gjorde originalet och att detta hette ”Last Christmas”.

Bo Kaspers orkester gillar jag normalt, men inte hör ”Önska dig en stilla natt” från 2012 till deras bästa låtar.

Och nog finns det bättre inspelningar av ”Jingle Bells” än den Jim Reeves gjorde 1968?

Justin Bieber har aldrig hört till mina favoriter, och hans insjungning 2011 av ”Santa Claus Is Coming To Town” från 1934 har inte fått mig att ändra uppfattning.

Familjen Glenmark rymmer en hel del musikalisk förmåga, men varför hade Eldeman i dag valt att spela ”Givmilda blå” med Karin Glenmark?

Sen kom en lite märklig trippelfråga. I min ålder hör Bertil Boo till de schlagerartister man självklart känner till, och jag har naturligtvis också hört hans insjungning från 1949 av ”Jag drömmer om en jul hemma”. Den är en julklassiker, vars engelskspråkiga originaltext finns insjungen av en rad artister, den ena bättre än den andra. Men ingen kallade den här låten för ”I Am Dreaming of a White Christmas”. Den hette och kallades överallt för ”I’m Dreaming of a White Christmas”.

Och riktigt tjatigt blev det att höra rabblet av kända julmelodititlar i medley-tappning. Det var nästan så att jag fick lust att kräkas på radion.

Då innebar ”Sound the Trumpet” (1968) med Bob Marley and The Wailers åtminstone lite omväxling.

Shirley Clamp har jag heller inget emot, men nog är originalversionen av ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid ändå lite bättre.

En riktigt bra jullåt är ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus” från 1957, samma år inspelad på svenska av Lisbet Bodin och här i Sverige kallad ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt.

Även en hundhedning som jag tyckte att det till slut blev lite julstämning i slutet av årets julkryss, när vi fick höra en julpsalm, visserligen relativt ny i just Psalmboken, men under nästan 100 år sjungen så här års i frikyrkor och skolor – jag sjöng den i Nylands skola under mina pojkår.

I dag fick vi höra den med Agnetha Fältskog och dottern Linda. Fast som vanligt försökte Anders Eldeman krångla till det lite – som om vi inte visste att Agnetha Fältskog förr var medlem i ABBA.

Nu tändas tusen juleljus

Text och musik: Emmy Köhler (1898)
In i Den svenska psalmboken först 1986, som psalm nummer 116.

1. Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

2. Och över stad och land i kväll
går julens glada bud
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

3. Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

4. I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

Jag visste inte att den här julpsalmen numera också finns översatt till estniska, men på nätet har jag hittat både den estniska texten och en kyrkoinsjungning på mitt barndomsspråk:

Nüüd süttib küünlaid tuhandeid

Estnisk text från 2011, gjord av Tähti Lehtsaar, EKB Liidu muusikasekretär

Nüüd süttib küünlaid tuhandeid
ja öö nii valgeks saab
ja taevas tähti miljoneid
nii kaunilt säramas.

Taas üle kogu maailma
käib sõnum auline,
on sündinud Poeg Jumala,
kes Päästjaks kõigile.

Täht Petlemmast on säramas
veel täna ilmale,
toob rahu, lootust, õnnistust
ta iga majasse.

Nüüd tehke lahti südamed
kõik jõulurahule,
et igas hinges särama
lööks jõulutäheke.

Melodikrysset nummer 49 2018

I dagens melodikryss fanns det bara en fråga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (från 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst på lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer från hennes första man, men från början hette hon Andrzejewski, så rimligen har hon polskt påbrå.

BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag åtminstone varit nära att få höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vårt sällskap som inte var trakterade, möjligen på grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).

Vi kan ju hålla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. Därifrån kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.

Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk årtalet och typen av musik!

Fast det dåtida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han också sin lycka i DDR. Så det är kanske inte så märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”Två solröda segel” och ”En herre i frack”.

Naturligtvis har det funnits både nazister och kommunister också i Sverige – i det förflutna fler än många i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.

Och operascenen är ju en plats, där musik från mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.

Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs på engelska, förutsatt att syftet är att nå publik också i andra länder.

Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.

Ett exempel från dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.

I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde så många bra sångtexter på svenska.

Och när det gäller schlager hittar jag många guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.

Så allra sist en dubbelfråga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de båda ingående frågorna: De handlar båda om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, på ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.

Men naturligtvis var det inte svårt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min ålder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i småskolan.

Ett stycke svensk tidningshistoria

Som gammal serieläsare försöker jag då och då, trots både medias minskade intresse för att publicera serier och det ringa intresset bland dagens unga för att läsa sådana, skriva om serier. Och eftersom jag gärna vill förmedla korrekta fakta om upphovspersoner, originalpubliceringar och publiceringar i svenska media, försöker jag då via nätet hitta sådana uppgifter om den serie jag aktualiter skriver om.

När det gäller originalpubliceringar och publiceringar i svenska media kan man via nätet hitta de uppgifter man vill ha, i det senare fallet om man håller sig till publicering i serietidningar och album, i vart fall om det handlar om kända och under lång tid publicerade serier.

Däremot är det mycket svårare att hitta uppgifter om i vilka dagstidningar och under vilka perioder en viss serie har publicerats här i Sverige.

Att själv komma i håg när en viss serie, som man vet att man har läst, gick i någon av de tidningar man själv har läst, är jättesvårt, och det beror inte på senildemens.

Nå, när jag i dag ville kolla, om en viss serie kunde ha gått i gamla Aftontidningen, AT, hamnade jag via nätsökning på en av mina egna nätartiklar, publicerad den 24 juli 2007 här på bloggen. Där finns heller ingen fullständig redovisning, men ganska långt fram i kommentarsfältet får jag i alla fall en uppgift om vilka serier som gick i AT när tidningen lades ner – nej, den serie jag sökte fanns inte i tidningen då.

Men min text om gamla LO-ägda AT hade föranlett ett sjuttiotal kommentarer, skrivna av journalister och gamla AT-läsare. Sammantaget är det här en guldgruva för dem som är intresserade av socialdemokratisk tidningshistoria – flera andra, framför allt norrländska, tidningar avhandlas också. Den första kommentaren till min AT-text kom den 25 juli 2007, den (hittills) sista så sent som 2018.

Modesty Blaise: Mannen med piskan

Den brittiska serien ”Modesty Blaise” med manus av Peter O’Donnell har tecknats av flera olika tecknare, till exempel spanjoren Enric Badia Romero. Det här parets ”Mannen med piskan” har publicerats ett par gånger tidigare, i Agent X9 nummer 7 1992 och nummer 2 2007 och återkommer nu i ett specialalbum från 2018. Agent X 9 utges numera av Egmont, men specialalbumet med det nämnda avsnittet är utgivet 2018 av Bonnier-ägda Semic, som tidigare gav ut den här serietidningen.

Därifrån har jag fått ett gratisexemplar från redaktören, som önskar mig mycket nöje och också förklarar att han av en av Sveriges mycket seriekunniga, Karl-Erik Lindkvist, har fått rådet att skicka ett exemplar av det här albumet till mig. Men avsikten är förstås att jag ska skriva om det på min blogg, och det gör jag gärna:

Att låta helt olika tecknare under olika perioder teckna en serie har sina sidor. Badia Romero lyckas något sånär med Modesty Blaise själv, men redan hennes ständige följeslagare Willie Garvin är sig inte riktigt lik. Vem som står för den svenska översättningen framgår inte.

Nå, det är ingen allvarlig invändning. Lite mer har jag mot att den manliga tonårsläsekretsen som så ofta kittlas med åtminstone en nakenbild av Modesty från ryggsidan – man ser henne i säng med en älskare, vanligen anställd på ett missionärssjukhus – men han exponeras inte på motsvarande sätt.

Fast själva huvudhistorien är som så ofta spännande. Älskaren, Giles Pennyfeather, har lämnat sitt tillfälliga telefonnummer till en skyddsling, en kvinna, som nu ringer honom för att berätta att hon har blivit pryglad med en ridpiska av den kille hon bor ihop med, och när Giles då genast vill åka till henne, vill Modesty följa med. Så de åker tillsammans till Mountgallerierna, som drivs av Bruce Lacey, som Modesty vet en del om, bland annat ganska obehagliga saker. Så Modesty följer med in och låtsas vara läkarens sköterska.

Det besökande paret får se vad kvinnan, Marian Hall, har utsatts för: åtminstone ett dussin pisksnärt över stjärten och låren. Misshandlaren och en av hans hejdukar dyker upp, men när de anfaller, visar sig ”sjuksköterskan” ha oanade talanger. Och sen anländer Willie Garvin och sätter även den andre ur spel.

De för Marian därifrån, men saken är inte så enkel: Marian är mycket duktig på att kopiera äldre mästare så att hennes kopior lätt tas för att vara äkta original, och Lacey idkar efter att ha sålt en av de här kopiorna utpressning mot Marian för att hon ska göra fler förfalskningar av mästares original.

Nu visar det sig att Modesty känner konsthandlaren i New York, som har köpt den första förfalskade tavlan och hon vill låna hans exemplar – i gengäld ska hon försöka skaffa honom det äkta originalet.

Jag tänker inte berätta hela den här historien, men den blir gradvis allt mer våldsam, och till slut vinner som vanligt Modesty och Garvin och skurkarna dör.

Som tack får Modesty som present hennes allra sista kopia av klassisk konst, Leonardo da Vincis ”Mona Lisa”.

Melodikrysset nummer 48 2018

Jag har drabbats av ett obegripligt trassel på datorn, men som tur är har också hustrun en i sitt arbetsrum, och den har jag fått låna.

Själva krysset innehöll i och för sig ingen för mig helt olöslig fråga, men som vanligt fanns det ett par frågor som jag måste grunna lite på.

Den allra sista kryssfrågan löste jag därför att jag kunde gissa svaret med hjälp av alla de bokstäver jag hade fått fram genom att lyssna på ljudillustrationerna till en rad tvärgående frågor: Icona Pop- Men egentligen har jag inte lyssnat på dem. Här hörde vi dem hur som helst i ”Rythm In My Blood” (2018).Och nu har jag lärt mig att de båda sångerskorna heter Aino Jawa och Caroline Hjelt.

Amanda Jenssen hör väl inte till de sångartister jag brukar lyssna på, och samma sak gäller ”Så mycket bättre”. Men jag känner ändå till henne, fast jag hade ldrig tidigre lyssnat på hennes version av ”När planeterna stannat”.

Sen envisas Anders Eldeman att ställa dubbelfrågor, där de båda ingående frågorna inte har något rimligt samband med varann. Gör han det för att reta mig och likasinnade, kan jag meddela honom att jag kommer att fortsätta kritisera honom ända tills han ändrar sig, i annat fall tills jag själv dör. Själva delfrågorna var lätta i dag. Beatles har jag allt av på skivor- I dag fick vi höra George Harrisons ”Here Comes the Sun” från 1969. Och sen fick vi höra ”Till Österland vill jag fara”, en andlig sång från 1700-talet.

Andra dubbelfrågor innehöll delfrågor, som hade ett inbördes samband.

I det första fallet skulle vi klara vilken grupp som hade spelat in låten som spelades (”Fernando” skriven av Björn, Benny och Stikkan) och vem som var sångsolist. Jo ABBA 1976 och Anni-Frid Lyngstad, kallad Frida- Minns jag inte fel, var det här en inspelning på spanska.

Robban Broberg har jag massor av skivor med och har dessutom hört live på scen, så för mig var det inte särskilt svårt att känna igen ”Båtlåt” från 1966, som här skulle leda oss till singularen båt.

Thomas Funck har jag faktiskt sett live, vid en midsommarfest i Juniskär. Dessutom hörde jag hans berättelser om Kalle Stropp och hans vänner, bland annat Grodan Boll i radio och senare på skiva, och jag har förstås de här berättelserna också i bokform, har även läst dem för egna barn. Så jag ler saligt, när jag i dag hör Grodan Boll i ”Skiffle i ett skafferi”.

Därifrån är steget inte långt till Walt Disneys tecknade filmversion från 1967 av Rudyard Kiplings ”Djungelboken” från 1894 – jag har för övrigt både filmen och originalboken. Här skulle ”Jag vill va som du” leda oss till svaret apor. Ni minns väl King Louie?

När jag 1959-1960 läste nordiska språk, ingick det att läsa skönlitteratur på danska och norska, och bland de danska böcker jag hade valt fanns H C Andersens ”Eventyr”. Men jag är ett stort fan av Danny Kaye också och gillar hans ”Wonderful Copenhagen” (1952), en film om H C Andersen. Det här för oss till Danmark med landförkortningen DK.

Cornelis Vreeswijk, som jag har allt på svenska utgivet av på skiva, var under sin tid på Socialinstitutet medlem i den socialdemokratiska studentklubben, och när jag i mitten av 1960-talet var ledarskribent på Örebro-Kuriren, skrev jag en uppskattande ledare om en konsert i Brunnsparken i Örebro. Sen gjorde han en kort visit i Vänsterpartiet men återvände sen till socialdemokratin: valturnerade tillsammans med min hustru, satt i juryn för en valvisetävling i min tidning, Aktuellt i politiken (s), och gav ut skivor på a disc, i vars utgivningsråd jag satt. Bland det han har skrivit svensk text till finns ”Jag och Bosse Lidén”, en försvenskning 1964 av Kris Kristoffersons ”Me And Bobby McGhee”. Jag har lyssnat en del på Alf Robertson också, men jag har faktiskt inte uppmärksammat, att också han har sjungit in den här sången på skiva.

Jag och Bosse Lidén

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1974
Amerikansk originaltext och musik: Kris Kristofferson (”Me And Bobby McGhee”, 1970)

Mönstra av i Narvik, tretti grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans..
Åkte tåg från Kiruna, klämde ett par malt,
hade ganska trevligt, vad jag minns..

Så jag plocka fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna, och konduktören sa
medan norrlandsskogen dundrade fram:

Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet, kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!

Ifrån Malmö till Brasilien, det är en iskall trav
Mönstra på i Santos, om du kan..
Jag blev av med passet mitt, i någon konstig stad!
Bosse såg en flicka och försvann.

Så jag tog en båt till Panama
på ett pass jag tjingsat till mig,
och en riktig mördare den skeppar’n var!
Men så kom vi till S:t Louis, och gissa vad jag såg!
Där satt Bosse, ensam på en bar!

Är man fri, så är man fri och inget mer med det,
frihet kostar allt du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får du välan se!
Hoppas att du får en bra kapten!
Bra för dig och bra för Bosse Lidén!

”Fågeldansen” är väl mest känd här i Sverige i Curt Haagers’ dansbandsversion från 1982, men egentligen är den här låten äldre och kommer från Schweiz.

Jag kan inte hjälpa det, men för egen del föredrar jag vida ”Mr Tambourine Man” (1963) med och av Bob Dylan. Jag tror jag till och med har dansat till den.

Sista låten att redovisa i dag blir då ”Sång om syrsor” från 1961, skriven av Jules Sylvain och Gösta Rybrant. Zarah Leander hade en stor hit med den, men både text och melodi bidrar starkt till framgången:

Sång om syrsor

Text och musik (1961): Gösta Rybrant och Jules Sylvain:

Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist
Men det är en överkomlig brist
Syrsans sång är inte någon oersättlig sång, men ändå jag minns en gång

Det var då det var en vår, jag var knappa 17 år
Och han var förstås min unge Casanova
Han sa varmt och ömt
Vad? Det har jag glömt
Men det var nånting han lova’
Evig kärlek, ja jag tror att det var nå’ sånt han svor
Jag var drakens fånge, han var sagans prins
Liksom vaknad nyss, utav prinsens kyss
Jag såg honom i ögonen och syrsor sjöng sin serenad
Jag minns att jag var glad, men det är också nästan allt jag minns

En dag kan det hända, det kan hända ganska snart
Tekniskt går ju allt med sådan fart
Att vi kurar hop oss i ett skrymsle på vår jord
Någon söker efter ord

Det var då det fanns en värld, den var inte mycket värd
Men den var vårt hem, och syrsor sjöng om kvällen
Vårar kom i grönt, allt var ganska skönt
Åtminstone på vissa ställen
Nu har solen blivit skymd, i Aniaras isblå rymd
Och vi tvivlar på att goda gudar finns
Men jag minns en gång, syrsor sjöng sin sång
För den som hade öra till att höra
Kärlek, tro och hopp – ja, nåt vi då fann opp
Men det är nästan allt jag minns

Ingenting är längre som förut

Ingenting är längre som förut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls

sjöng Anders Fugelstad en gång i tiden.

Och nu när partierna inte längre står för de idéer som ursprungligen vägledde dem har hans text blivit giltig också för den politiska kartan.

När hörde ni senast ledande socialdemokrater plädera för en demokratisk socialism?

De svenska kommunisterna och deras sovjetberoende vet jag ganska mycket om – jag var förr i världen Socialdemokraternas främste ”kommunistdödare” – men på den tiden välkomnade vi före detta kommunister som hade blivit demokratiska socialister till socialdemokratin. Numera, då den helt överväldigande delen av Vänsterpartiet måste betecknas som demokratiska socialister verkar ledande socialdemokrater helst vilja hålla dem på armlängds avstånd. Vore det på grund av att det forna kommunistpartiet nu försöker göra sig till ett radikalt socialdemokratiskt parti, skulle jag förstå det, men problemet för stora delar av den socialdemokratiska partiledningen tycks snarare vara att (V) för att stödja (S) kräver radikala, ursprungligen socialdemokratiska reformer.

Missförstå mig nu inte: Jag skulle aldrig, med den erfarenhet jag liksom andra estländare har av kommunismen, kunna tänka mig att rösta på (V), men jag skulle inte ha något emot att större delen av dagens vänsterparti tog steget över till socialdemokratin och bidrog till att återföra partiet till sin ursprungliga kurs.

Jag har en hustru – hon heter Birgitta Dahl – som under perioden innan hon blev Riksdagens talman var en mycket radikal och framgångsrik miljöminister, och när jag i egenskap av huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission 1990 fick partikongressen att anta ett nytt, mycket miljöpräglat partiprogram, där jag bland annat utgår från Helga Henschen-parollen Min gröna dröm är röd, blev socialdemokratin programmatiskt inte bara ett rött utan också grönt, således rödgrönt parti.

Riktigt alla sossar blev naturligtvis inte övertygade om nödvändigheten av till exempel kärnkraftens avveckling, och möjligen bidrog detta till att man så småningom överlät miljöpolitiken till Miljöpartiet. De gröna fick bilda koalition med (S), men Socialdemokraterna tog samtidigt själva över ansvaret för utformningen av energipolitiken, bland annat kärnkraften, och där sköts avvecklingen gradvis fram mot en allt längre bort liggande framtid.

I andra frågor än de miljö- och energirelaterade saknar Miljöpartiet politisk kompass, och jag är inte förvånad över att partiet, till exempel i huvudstadsregionen, har bytt politisk sida.

För socialdemokratin borde slutsatsen av det här bli att partiet upphör med vänslandet med Miljöpartiet, självt åter börjar driva både en radikal miljöpolitik plus snarast möjliga kärnkraftsavveckling och därmed, som förr, blir ett naturligt hem för vänstersinnade miljöengagerade.

Centerpartiet var förr både ett grönt parti och det ledande antikärnkraftspartiet, men det är inte mycket av det som återstår i dag. Och partiets ursprung som småjordbrukarnas och landsbygdens företrädare i politiken – liksom socialdemokratin ett parti för kroppsarbetare – verkar nästan bortglömt i dag, även i partiet självt. Dagens centerledare är en arrogant antisocialist, som egentligen accepterar socialdemokratin bara om den blir ytterligare ett borgerligt parti.

Annie Lööf, som säger nej till att Centern skulle ingå i en (S)-ledd regering, ställer en rad ultimativa krav för att släppa fram en. åtminstone formellt, socialdemokratisk regering. Hennes krav är följande:
– Allt samarbete med Vänsterpartiet måste upphöra.
– Undantag för turordningsreglerna i företag med färre än 50 anställda.
– Förändrad arbetsrätt.
– Sänkta skatter på jobb och företag.
– Säkrad valfrihet i välfärden.
– Liberaliserad bostadsmarknad.

Jan Björklund föreföll till att börja med mer öppen, men diskussionen inom Liberalerna blev lång och svår – det fanns delar av partiet och även enskilda liberaler i hög position som motsatte sig regeringssamverkan. Björklund vet ju att hans parti ligger nära spärren och har därför i slutändan valt att hålla partiet utanför regeringen men stödja tillkomsten av en (s)-regering om partiet är berett att göra ”en rejäl högersväng”.

Och så ställer han liksom Annie Lööf en rad konkreta krav:
– Vänsterpartiet får inte ingå i regeringen.
– Värnskatten måste avskaffas.
– Rotavdraget måste utvecklas, det vill säga omfatta fler frågor.
Detta är bara exempel. I morgon kommer det en längre lista.

Därmed står de båda gamla mittenpartierna båda på högerflanken, och om Stefan Löfven i flertalet av de nämnda frågorna reviderar den socialdemokratiska politik hans parti har gått till val på, måste han ju inse att partiet kommer att förlora mängder av normala sosseväljare till Vänsterpartiet.

Så för helvete, Stefan: Säg nej till de båda före detta mittenpartiernas arroganta krav! Gå i opposition och värna det egna partiet. Släpp det i dag orealistiska kravet att bilda en blocköverskridande regering och hjälp inte det borgerliga block som då kommer att bildas i voteringarna i Riksdagen – vill de då få majoritet, får de söka stöd hos Sverigedemokraterna, vad dessa än själv säger en brunsvart pesthärd i svensk politik.

Dem är Kristdemokraterna, förr ett parti med ambition att bli blocköverskridande, numera ett rejält högervridet parti, plus stora delar av Moderaterna villiga att samarbeta med.

Moderaterna är för övrigt kameleontpartiet i svensk politik, Förr i världen var de Högerpartiet att lita på. Sen blev de också liberaler, som om det inte redan fanns nog av liberala partier. I nästa steg ville de till detta lägga att de också var ett ”arbetarparti”. Och i dag vill alltså stora delar av partiet samarbeta med Sverigedemokraterna.

Så jag slutar med några reder ur en Hoola Bandoola-låt:

”Då kommer mor Maria krypande
och hennes ögon är så blå
när hon skriker, vem i hela världen kan man lita på?”

Kanske Dagens Nyheter då, om frågan gäller politisk dumdryghet.

I huvudledaren den 4 november kunde man läsa följande:

Allianspartierna bör för egen del ”avstå från att malas ned i en koalition med S. I stället skulle de kunna låta Löfven regera sig igenom den kommande lågkonjunkturen och få igenom liberal politik med hjälp av det slags ansvarslös makt som V njutit av under den gångna mandatperioden.”

Och den 14 november fortsätter DN på ledarplats med adress Löfven:

”Vilka möjligheter finns till en reform som sänkta skatter för de lågavlönade som du säger dig värna om? Kan du tänka dig skarpa diskussioner om medlemskap i Nato, eller fortsätter du att lyssna mindre på allianspartierna än på Socialdemokraternas egen pacifistiska falang?”

Melodikrysset nummer 47 2018

Jag var uppe till jättesent (eller snarare jättetidigt) i natt för att hinna lägga ut min recension av konserten i torsdags kväll innan det var dags för den här lördagens melodikryss. I morse var jag som vanligt på lördagarna uppe 07.00: läste två av våra tre morgontidningar och åt frukost och blev klar med detta lagom till Melodikrysset.

Krysset var inte särskilt svårt i dag och dessutom (åtminstone i Aftonbladets TV-bilaga, där jag brukar lösa det) rätt numrerat. Det mesta kunde jag spontant, men som vanligt förekom det ett par frågor, där jag måste ta nätet till hjälp.

Eddy Grant, ursprungligen från Guyana, har jag egentligen aldrig lyssnat på, så det tog en stund att på nätet hitta vem som gjorde ”Give Me Hope” ((1988).

Londongruppen Coldplay, i dag med ”Hypnotised” från 2011, har jag heller inte lyssnat på. Men i det fallet fick vi ju lite vägledning av Anders Eldeman.

Moneybrother känner jag däremo till, vet till exempel att sångaren heter Anders Wendin. Men jag kan inte deras repertoar särskilt bra, och här konstrade Eldeman till frågan genom att spela deras – OBS inte den kända – ”Stormy Weather”.

Dess amerikanska namne för oss över till lättare domäner, där jag oftast inte behövde nätsöka mer än lite årtal.

Frank Sinatra, ofta kallad Frankie Boy, hördes i en mycket känd låt, ursprungligen från 1930: ”On the Sunny Side of the Street””. Men Frankie var inte först med att spela in den på skiva – vi hörde honom sjunga den kompad av Billy May. Den här låten har sjungits av en hel rad mycket kända amerikanska sångartister.

En annan amerikansk artist, som Eldeman ofta spelar, är Cher, som vi i dag hörde i”The Shop Shop Song” ur filmen ”Kärleksfeber” från 1990. Cher är född i Kalifornien, men hennes efternamn skvallrar om armeniskt påbrå: Cherilyn Sarkisian.

Agent 007 är ju en brittisk skapelse, men hans många filmade äventyr för honom till alla upptänkliga delar av jorden. I ”Agent 007 med rätt att döda” (1962), där han spelas av Sean Connery, hamnar han till exempel på Jamaica. Där har jag också varit en vecka, dock utan att råka ut för några läskiga äventyr.

Voodoo förekommer vad jag vet inte i Sverige, däremot ringlekar och folkdanser, sådana som ”Nu ska vi skörda linet i dag”, som nog en eller annan gång har dansats runt midsommarstången i vårt sommarviste, Öregrund. Här skulle den här låten leda oss till kryssvaret lin.

Från den här folkdansvisan är steget ganska långt till Caroline af Ugglas och ”Nothing Left To Say” från 1989, men jag gillar också henne.

På enträgen begäran av min melodikrysskollega Vonkis spelade Eldeman också en låt med text av Py Bäckman, 1994 hit med Nordman. ”Vandraren” heter den. Själv vandrade jag varje dag å väg till mitt jobb över Adolf Fredriks kyrkogård, där Olof Palme kom att begravas och såg då alla kransar från människor som ville hedra hans minne, bland dem en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Därmed är vi inne i den socialdemokratiska sfär ddr jag själv hör hemma.

Var Magnus Uggla hör hemma politiskt har jag ingen aning om, men den låt han sjöng, ”Jazzgossen”, skrevs av Karl Gerhard 1922, och Karl Gerhard, som jag själv har hört sjunga på en artistturné i regi av gamla Folket i Bild, vars ombud jag var, förde en enveten kamp mot det sena trettitalets och andra världskrigets nazister – han skulle behövas i dag igen. Just ”Jazzgossen” är ju inte politisk, men likväl har en känd filmregissör, Hasse Ekman, som själv var socialdemokrat, gjort en Karl Gerhard-film med just namnet ”Jazzgosen”.
plus noter och ackord var då att redovisa är en fråga, som trots svaret ”Min gitarr” också har anknytning till socialdemokratin. Texten skrevs nämligen 1964 av Thore Skogman, en brukspojke som lite senare var på valturné (s) med Sten Andersson, och jag vet att han gjorde det av övertygelse. Men ”Min gitarr”, som blev en stor hit med Sven Ingvars, har naturligtvis inte någon politisk text:

Min gitarr

Text: Thore Skogman, 1964
Musikförlaga: Anna-Lisa Öst, Lapp-Lisa

Gitarren har jag haft, sen liten grabb jag var.
Den är min allra bästa skatt, och den vill jag ha kvar,
ja min gitarr, ja min gitarr.
För varje dag som gått jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt
på min gitarr, ja min gitarr.

Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

Gitarren är mitt allt, gitarren är mitt stöd.
Den ger ej mycket pengar, inte mer än dagligt bröd,
ja min gitarr, ja min gitarr.
Den gammal är och nött och inte vacker alls,
men det är skönt att lägga sina fingrar om dess hals
på min gitarr, ja min gitarr.

Ja min gitarr, en trogen vän,
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

För varje dag som gått, jag strängarna har smekt,
och glada melodier på gitarren fram jag lekt,
på min gitarr, ja min gitarr.
.
Ja min gitarr, en trogen vän
som jag har haft sedan länge sen.
Dess spröda ton är ej bisarr,
men det finns glädje i min gitarr.

Texten finns med noter och ackord i ”Våra älskade sånger” (i urval av Ingemar Hahne, Notfabriken 2009).

Melodin och den ursprungligen religiösa svenska texten kom till i USA 1902 och det är i den versionen den sjöngs av Lapp-Lisa, Anna-Lisa Öst, som själv verkade inom Frälsningsarmén:

Guldgrävarsången

Text: Amerikanska Fräsningsarmén, 1902
Musik: Traditionell amerikansk melodi

En gång i fjärran väst, vid Stilla havets kust
jag fann mig själv en sommardag,
mitt hjärta slog med lust och snart med mod
på land jag stod.
Jag tänkte gräva guld, bli rik och få det känt,
men mina planer gick omkull och jag fick ej en cent,
men aldrig förr mig bättre hänt.

Ty jag blev frälst, ja, härligt frälst
och jordens skatter får vem som helst.
Jag byter ej bort den skatt jag fått
för millioner, jag mår så gott.

Jag reste hit och dit, att söka guld och glans,
jag strävade och med all flit att vinna ärans krans
jag ville opp till högsta topp.
Jag tänkte ej uppå att när min famn var full,
jag måste bort ifrån det gå och lämna mitt schatull
på denna jord, och själv bli mull.

Ty jag blev frälst…

Man slåss om torvorna, idag just liksom förr
och ser ej stackars Lasarus där utanför sin dörr
blott för sin skatt — och sen blev natt.
Då klappar döden på, vem kan då hjälpa, vem?
Den rike mannen måste gå från guld och vinning slem.
Men Lasarus han fick gå hem.

Ty han var frälst…

Att vinna ära här det aktar jag ej stort.
Mitt namn i himlen skrivet är och genom himlens port
en gång jag går och kronan får.
Betyder minus här om kassan ej är full.
Att vara himmelsk miljonär är mera värt än gull,
ty banken där går ej omkull.

Själv är jag inte ett dyft religiös, men jag är mycket road av gamla folkrörelsesånger.

* * *

Krysslösarkollegan Stefan H påpekar i en kommentar att jag har glömt bort att redovisa svaret på en fråga. Jag har själv klarat frågan – svaret finns på rätt plats i kladden – men tydligen har jag sen glömt att redovisa det men av misstag markerat det som redovisat. Vi hörde Tove Lo i ”Don’t Ask, Don’t Tell”.

Jo, jag blev firad på Fars dag

Det är svårt att hinna skriva. Allting går så långsamt när man är i min ålder, då till och med synen sviktar.

Fast till Fars dag i söndags hade hustrun köpt ett par saker som kommer att göra mitt liv lättare.

Dels hade hon köpt en ny, starkare lampa att ställas mellan våra TV-fåtöljer, dessutom tvågrenad. För mig gör den det lättare att läsa alla tidningar och tidskrifter jag envisas med att läsa varje dag. Och hon som ständigt stickar, också när TVn är på, kan till exempel lättare räkna maskor. Problemet att hon måste flytta på den malmstenlampa med mycket vacker skärm vi hittills har haft stående mellan våra fåtöljer löste hon elegant: Hon ställde malmstenlampan med dess torkade löv i skärmen framför vinylhyllan till vänster om TVn – ännu längre till vänster har den då en blommönstrad jobsgardin.

Dels hade hon köpt en ny skrivbordslampa till mitt skrivbord, där jag har datorn och dess bildskärm stående. Ett problem där har länge varit att skrivbordslampan inte har fungerat, och när synen nu allt mer har börjat svikta, har bristen på tillräckligt starkt ljus gjort det allt besvärligare att skriva. Icke utan ansträngning och med mina fysiska tillkortakommanden lyckades jag till slut nätansluta den nya lampan – jag måste in bakom en tung hurts – och hurra: lampan lyste med skarpt sken. Tyvärr rakt in i ögonen på mig, och det gick inte att vrida lampdelen mot bildskärmen. Det här måste ju rimligen gå att reglera, men då skulle jag behöva verktyg. Tyvärr finns alla våra verktyg i Öregrund; här i lägenheten finns bara hammare, och den bör nog inte användas i det här sammanhanget. Men förr eller senare löser det här sig.

I fönstret mellan mina två Nerium, en vit och en rosa, står, från och med Fars dag, nu en rödblommande orkidé, som jag också fick av Birgitta.

Och så har Birgitta som hon alltid brukar göra till Fars dag, jul och födelsedag gett mig några böcker, egenhändigt vackert inslagna eftersom hon via sin bokklubb kontinuerligt köper böcker som är avsedda för mig.

Tre av presentböckerna var i tegelstensformat: ”Babbitt” av Sinclair Lewis, ”En anarkists minnen” av Pjotr Kropotkin och ”Ett straff hon förtjänar” av Elisabeth George.

I mer normalt format är Karl Ove Knausgårds ”Så mycket längtan på så liten yta”.

Glad är jag också över att jag har fått Sara Danius’ lilla bok ”Om Bob Dylan”. Jag har följt Dylan i stort sett ända från starten och har en enorm dylansamling: skivor, filmer, sångböcker, memoarer, biografier. Och jag hör till dem som helhjärtat stödde Svenska akademiens beslut att ge honom nobelpriet i litteratur.

Min förträffliga hustru hade ockå gjort en av sina sedvanligt goda smörgåstårtor, och när hon sedan var borta på egna uppdrag större delen av en dag, åt jag smörgåstårta både till lunch och till middag.

”Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar”, sjöng Benny Andersen en gång i världen. (Se ”Svantes lykkelige dag”, Kulturspegeln, Sångtexter.)

Till lyckan på Fars dag bidrar också barnen.

Kerstin, som bor ganska nära oss, kommer hit personligen – hennes båda barn är hos pappa Bo och firar honom på fars dag. Kerstin har med sig en burk estnisk inlagd gurka till sin estniska pappa; det finns en inte helt centralt placerad butik i Stockholm, som saluför estniska gurkinläggningar, och Bo som jobbar i Stockholm har hjälpt henne att handla. Det står Talukurk på burken, vilket översatt – varken Kerstin eller Bo kan estniska – betyder Gårdsgurka/Bondgårdsgurka. Den här är jättegod – jag har skivat en gurka till mina båda morgonsmörgåsar – men den är inte det Kerstin hade hoppats, estnisk syrad gurka, Hapukurk. Till den behövs svartvinbärsblad, dillkronor, pepparrot, vitlök och grovt salt – recept finns i kokboken ”Estnisk mat”. Vem vet – Kerstin är mycket matlagningskunnig och har fått den här kokboken av mig – nästa gång kanske hon gör gurkan själv. I somras hade hon bakat fantastiskt gott estniskt surbröd åt sin pappa, bröd som jag hade i frysen i Öregrund och sedan, ett i taget, tinade och använde till varje frukost.

Lite senare ringde sonen, Matti, och gratulerade pappa på Fars dag, och jag kontrade med att gratulera honom på Fars dag – han har ju två egna väldigt rara småflickor. Flickorna och deras mamma hade förstås uppvaktat också Matti på Fars dag, och en av småtjejerna hade för övrigt också frågat Matti om de inte skulle åka också till farfar på Fars dag, men vi får ses en annan gång, eftersom de var en smula drabbade av förkylning. Matti och jag, som kommer så väl överens, hade sedan ett ganska långt samtal, även om saker som inte hör hemma just här, och sen sa han en sak som fick mina ögon att tåras av glädje: Han (som för övrigt är barnpsykolog med lång erfarenhet av att behandla barn och ungdomar) sa, att jag som pappa var en förebild för honom i hans sätt att förhålla sig till de egna döttrarna.

Melodikrysset nummer 45 2018

Nej, vad jag vet har killen som greps för beskjutningen av en lägenhet i ett grannhus i vår bostadsrättsförening ännu inte erkänt. Men jag återkommer så snart jag vet något mer om vem som sköt och vad han ansåg sig ha för skäl.

Den för mig svåraste frågan i dagens kryss var den där man spelade en signaturmelodi. Först var jag inne på helt fel spår, men när jag hade fått första och sista bokstaven och bara saknade bokstaven mellan, kom jag på rätt svar: Den här lilla trudelutten spelas rimligen på bio, närmare bestämt på SF-biograferna. En gång i världen kunde det hända, att jag gick på bio praktiskt taget varje kväll, men numera är jag nästan aldrig på bio, så jag har helt enkelt inte hört den här signaturen.

Numera kan man ju se oerhört många slag av filmer på TV i stället, men även där är jag ganska selektiv. Jag har till exempel aldrig sett något avsnitt av ”Sopranos” (i original ”The Sopranos”). Så för mig var även signaturmelodin från 1997, ”Woke Up This Morning” med Alabama 3, obekant, men eftersom jag så småningom fick varannan bokstav i titeln för programmet, klarade jag till slut att det var fråga om ”Sopranos”.

”Philadelphia”, filmen från 1993 med Tom Hanks och med musiktema (”Streets of Philadelphia”) av Bruce Springsteen, har jag heller aldrig sett. Springsteen finns i stor mängd i min privata skivsamling, men för att göra frågan svårare spelade Eldeman i dag musiktemat med Molly Johnson.

Filmen ”Bel Ami” (från 2012) har jag aldrig sett. Däremot har jag hört melodin med samma namn (från 1939). Och i en av våra bokhyllor finns en rad böcker av Guy de Maupassant, däribland ”Bel Ami” från 1885.

Men den lättaste filmfrågan i dag var, för mig i alla fall, den där ljudillustrationen var ”Easter Parade”, som ingick i en film med samma namn, från 1948 och med Fred Astaire och Judy Garland i de ledande rollerna. Fast sen försökte Eldeman krångla till frågan lite – det svar vi så småningom skulle komma fram till var påskris.

I anslutning till filmfrågorna tar jag också Lili & Susie, inte för att de 2016 sjöng in ”Oh Mama” utan för att de sjöng den här låten redan i TV-programmet ”Solstollarna” från 1982. Fast då var jag upptagen av helt andra saker, och förresten ville Eldeman kolla om vi visste att Lili och Susie är systrar.

Till Eldemans egenheter hör att vissa artister förekommer då och då, ibland ofta, i hans melodikryss. Norah Jones är ett exempel – i dag hörde vi henne i ”Come Away With Me”. Jag har ingenting alls mot Norah Jones. Det här är bara en iakttagelse.

Bryan Adams har jag inget speciellt förhållande till, men här gav oss kryssmakaren som ledtråd, att den vi hörde i ”Summer of ’69” också är fotograf.

Själv är jag ofta fäst vid äldre örhängen.

Ett exempel är ”Jag tror på sommaren”, skriven 1967 av Stig Olin och insjungen samma år av sonen Mats Olin. Fast här försökte Eldeman villa bort oss genom att spela den med sång av Ann-Louise Hansson.

Jules Sylvains och Sven Paddocks ”Med en enkel tulipan”, insjungen 1938 av Harry Brandelius, fick vi i dag höra instrumentalt, och sen ville programledaren veta, vad man brukar ropa när man överlämnar det sången handlar om. Jo, Hurra!”.

Och så är det bara en fråga kvar, en med en instrumental version av en danslek. Jag vet inte om dagens barn kan den här, men jag klarar ”Domaredansen”, kanske för att jag liksom den är uråldrig. Texten börjar så här: ”Nu vilja vi begynna en domaredans”.

Fast jag måste ju samtidigt vara ärlig: dansa danslekar klarar jag inte längre.

Men det är kul att titta på. Till exempel vid midsommarstången vid Hembygdsgården i Öregrund.

Sen isar det sig, att jag ändå har glömt ett frågesvar, nämligen svaret på den allra första frågan. Krysset började i dag med musik ur ”Barberaren i Sevilla” (1775) med musik av Gioacchino Rossini.