Sommar i P1 med Linda Boström Knausgård

Namnet Knausgård fick Linda Boström 2007, när hon gifte sig med den norske författaren Karl Ove Knausgård. 1998 kom hennes egen debutbok, men eftersom även hon har fått berömmande kritikeromdömen för sina böcker, också fått pris för sitt författarskap, har hon efter skilsmässan valt att behålla det giftasefternamn under vilket hon har blivit känd. Och eftersom skilsmässan tycks ha ägt rum i lugna former, måste det här ju inte vara ett problem. De har ju också fyra barn tillsammans.

Nu handlade hennes ”Sommar” i dag inte om det här utan om hennes eget liv. Sin konstnärliga ådra verkar hon ha ärvt efter sin mor, som är skådespelerska. Men det hon ägnade mest tid åt i sitt sommarprogram var den sjukdom hon har ärvt efter sin far, som hamnade på Beckomberga – liksom fadern är hon bipolär, har också hon varit intagen på sjukhus. Det här är en sjukdom hon kan leva med, säger hennes läkare, men hennes val av yrke, som författare, innebär särskilda risker – är man bipolär – förr kallades det manodepressiv – är det bättre att ha ett arbete med fasta rutiner. Helst bör hon inte dricka alkohol, och det är bra med fysisk aktivitet, att motionera. ”Men du kommer att få återfall”, säger han.

Och det får hon. Hon blir då och då åter intagen på den här avdelningen. Det finns perioder då ingenting funkar för henne. Det här leder till att hon ibland över huvud taget inte vill leva, men det här skiftar – ibland vill hon leva. Vad jag förstår utlöser den höjdrädsla hon berättar om redan inledningsvis ett sug efter att få dö – hon berättar om lockelsen att hoppa från ett torn i Peterskyrkan i Rom; en dam som ser hennes avsikter drar dock in henne och lyckas lugna henne.

Linda Boström Knausgårds ”Sommar” är inte bara känslomässigt berörande utan också, på grund av den både personliga och detaljrika formen, oerhört svår att referera – lyssna alltså själva på programmet. Det är en berättelse om ett själsligt tillstånd, även om hon i ”Sommar” berättar sin egen och släktens historia.

Den musik hon spelar ger inga avbrott, förstärker bara de stämningar och livserfarenheter hon försöker förmedla. Iland använde hon tekniken att låta samma eller samma slags musik återkomma. Max Richter återkommer på det här sättet. Ett annat stycke är taget ur ett album som heter ”Perpetuum Mobile”, ett annat, med The Doors, ”The End”.

Vi får också höra musik av Frédéric Chopin, Depeche Mode (”Personal Jesus”) och med min landsmaninna pianisten Käbi Laretei, under en period gift med Ingmar Bergman.

Men jag måste också säga att det här var ett program, mycket långt från den ursprungliga målsättningen med ”Sommar”: ”för er på badstranden, på vägarna och i hängmattan”.

Melodikrysset nummer 27 2017

Det mesta i veckans melodikryss, sänt från politikerveckans Visby, var inte särskilt svårt, i vart fall inte för en i politiken hyggligt bevandrad person – låtvalet och frågorna var nämligen knutna till de partier som i tur och ordning har sin dag i Almedalen. Fast har vi inte redan nog med politikerförakt i det här landet utan att Anders Eldeman ytterligare behöver förstärka det?

En enda fråga tyckte jag var svår. Svaret måste rimligen bli Jimmie Åkesson, men jag hade faktiskt aldrig hört honom (på piano) och bandet Bedårande barn i en låt, vars melodi är den kristne Simon Ådahls ”Jag tänker be för Sverige”. Dessutom var frågan i Melodikrysset snårigt formulerad.

Också Socialdemokraternas partisymbol, en ros, blev lite av ett rosensnår. Jag har ”The Rose” med Bette Midler på skiva, har lyssnat många gånger på den och skrivit om den. Men här var det inte alldeles lätt att känna igen melodin.

Jan Björklund skulle man känna igen på rösten, men de tre bokstäverna i hans förnamn skulle placeras i rutor, utspridda på olika håll i krysset.

Det är sant att Cornelis Vreeswijk under en period stödde VPK, men han startade som socialdemokrat och återvände sen till socialdemokratin – valturnerade bland annat med min hustru. Och nog har han gjort mer politiska sångtexter än ”Turistens klagan”.

En motsatt politisk riktning illustrerades med en schlager, som innehållsligt inte har ett dugg med politik att göra, ”Håll dig till höger, Svensson”. Den skrevs nämligen av Peter Himmelstrand till högertrafikomläggningen.

Varför vi fick höra Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothing” i just det här programmet fick jag inte klart för mig.

Normalt hade väl ”Fyra Bugg och en Coca Cola” inte heller hört hemma där, men i just det här fallet sjöngs (?) den av Carl Bildt.

Och ”Bättre och bättre dag för dag”, lanserad av Ernst Rolf fast i dag framförd av Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, kan nog uppfattas som ett politikerlöfte.

Klart politisk är i alla fall Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, skriven till en rysk melodi. Vill ni veta mera, kan ni ju gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den fråga som skulle leda oss till Miljöpartiet de gröna illustrerades med Hasses och Tages ”Äppelkriget”, där ledmotivet, ”Änglamark”, sjöngs av Sven-Bertil Taube, son till Evert Taube som skrev texten – även den hittar ni på samma ställe. Fast det här var en dubbelfråga: Vi skulle också kunna att ett av Miljöpartiets språkrör heter Isabella Lövin.

När det slutligen gäller den fråga, som illustrerades med ”Ingen kommer undan politiken”, en bra text av Ola Magnell, frågade Eldeman, vem som sjöng in den på svenska. Jo, Marie Bergman – MB – gjorde åtminstone den mest kända och spelade versionen på svenska. Den kanadensiska originalversionen heter ”Complainte pour Ste. Catherine” och handlar om något helt annat – du hittar också de här båda texterna med skivtips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sommar i P1 med Lennart Käll

Dagens sommarvärd, Lennart Käll, är entreprenör – i programmet möter vi honom främst som VD (sedan 2011) i Svenska spel.

Jag är egentligen inte särskilt intresserad av vare sig entreprenörer eller av spel i syfte att vinna pengar, inte heller av den här mannens närmast maniska dragning till idrottsliga övningar där man ska bevisa sin egen prestationsförmåga. Fast på den senare punkten lärde han sig uppenbarligen en läxa, när han släpade med den allt för unge sonen som deltagare i ett cykellopp, som sonen uppenbarligen inte orkade med.

Den här prestationsfixeringen har uppenbarligen spelat honom ett annat spratt, fast den gången handlade det om relationen till en dotter: Dottern kom hem med en teckning från dagis, och på bilden fanns hustrun och barnen men inte han själv. När han frågade varför sa hon, att han ju var på jobbet.

Under de tidiga åren i skolan gick det inte så bra för honom, eftersom han både hade svårt att hänga med och att sitta still – det senare ledde till och med till utvisning ur klassrummet. Han beskriver sig själv som kvick i munnen men bråkstake. Själv tror han, att en viktig förklaring till det här är att han är född sent på året och således var mycket yngre än klasskamraterna, men det kan ju faktiskt också ha att göra med medfödda eller tidigt förvärvade personlighetsdrag.

Det här försökte han sen kompensera genom dels idrottsliga prestationer, dels genom att som scout praktisera ledarskap.

Han beskriver sig själv som full av revanschlust.

Så långt är Lennart Källs självbeskrivning kanske mer lärorikt än han hade avsett, men ett riktigt intressant program blir hans ”Sommar” först i sitt huvudtema, det kriminella frihetsberövande han utsattes för 2016.

En morgon när Käll skulle åka bil till jobbet – hans hem fanns på Ekerö – var vägen en bit fram blockerad av en annan bil, men lite irriterad lyckades han ändå vända bilen och ta en annan väg; han trodde då att det kunde röra sig om ett vägarbete. Men det här upprepades en kommande morgon, och den här gången blockerades också vägen bakom honom av en annan bil. Ut ur den första bilen kom en man med en pistol riktad mot honom, och eftersom hans bildörr var låst, krossade den pistolbeväpnade mannen helt sonika med en hammare bilrutan, sträcker in handen och öppnar dörren. Han tvingas under pistolhot att lägga sig ner på golvet och får händerna låsta med tejp.

Den pistolbeväpnade, med omaskerat ansikte, förbjuder Käll att titta på honom och förklarar: ”Du är VD på Svenska spel, och nu ska du få betala för vad du har gjort mot min familj.” Han ligger där på bilgolvet, rädd och undrande över vad han anses ha gjort.

Han tvingas över i baksätet, och bilen startas. Så småningom får han veta vad det handlar om: Den pistolbeväpnades pappa har spelat bort allt familjen hade genom att aldrig kunna sluta satsa, trots att de förväntade vinsterna uteblev. Nu ska VDn för Svenska spel få sona för detta genom att betala – den pistolbeväpnade vill ha Källs bankkod.

När Käll säger sig inte minnas koden och hänvisar till ett papper i bilen men detta papper inte heller visar sig innehålla något nummer, lösgör pistolmannen med visst besvär den hoptejpade Käll men hotar även hans familj om Käll kontaktar polisen. Den summa han vill ha är 2,9 miljoner.

Käll rusar efter att ha blivit lämnad till en granne och ber dem ringa polisen. Därefter rusar han hem, trycker på överfallsknappen och skriker: ”Ni måste ut!”.

Polisen anländer i flera bilar, och Käll illustrerar också det som hade hänt med ett radioreferat.

Och dagen efter grips flera personer, bland dem den man som har hotat Käll.

Det blir så småningom rättegång, och man kan ju förstå att Käll, som får lov att leva under polisskydd hemma, inte är nöjd med långsamheten i rättsapparaten – det tar orimligt lång tid innan gärningsmannen buras in. Själv tvingas han dagligen kolla en övervakningskamera och kolla bilen. Allt det här leder till mardrömmar och besök hos psykolog.

Men trots hans redogörelse för Svenska spels skärpta åtgärder mot spelmissbruk ser jag ändå risker med den här verksamheten, även om Käll förmodligen har rätt i att den speldjävul som tar oss i besittning aldrig kommer att kunna besegras.

Den musik Käll spelar i sitt ”Sommar” är ofta rytmisk och dansant, ibland också knuten till hans sommartema (”Wall Street Shuffle”). Bland dem han spelar finns Aerosmith, Kleerup – är hans ”Så länge skutan kan gå” verkligen den bästa taubetolkningen? – Guns ’N Roses, The Beatles (”Help!”) och Madonna och Justin Timberlake. Själv tyckte jag det var roligast att åter få höra Kim Larsen med ”Hva gør vi nu lille du?”.

Sommar i P1 med Malin Persson Giolito

Leif G W Persson har jag träffat ett antal gånger, däremot aldrig hans dotter, Malin Persson Giolito. Pappan förekom, fast relativt perifert, i hennes ”Sommar” i dag, men han bör ändå nämnas därför att den här dottern, till och med framgångsrikt, har följt i faderns fotspår och skrivit deckare.

Vägen till den här framgången har varit både lång och krokig. Det faktum att hon har varit advokat har säkert varit till nytta för henne också senare, till exempel när hon började skriva kriminalromaner. Men jobbet som advokat tog tvärt slut – hon var då höggravid – när hon plötsligt fick sparken. Varför berättar hon inte, och det är ett exempel på något som genomgående präglar hennes sommarprogram. Hon berättar, kort och utan närmare bakgrund eller förklaring, saker som blir ett slags mosaik över hennes liv.

Sen hamnar hon i Bryssel, i EU-byråkratin, men hur och varför och vad hon mer konkret gjorde där får vi inte veta så mycket om. Jag vet till exempel inte om det var där hon träffade sin man, han som har gett henne efternamnet Giolito, men jag har förstått att han är tjänsteman i EU och far till hennes i programmet kärleksfullt omnämnda barn.

Det här är säkert en viktig del av bakgrunden för hennes kärlek till EU (en kärlek som jag själv inte har – men hon får naturligtvis bli salig på sin fason).

Däremot är jag självfallet enig med henne i hennes kritik av våldspraktiserande islamism, tycker också att henens återvändande gång på gång till attentatet 2015 mot ”Charlie Hebdo” är berättigat – tolv personer, av vilka fem var fasta medarbetare, mördades då i en islamistisk terrorattack. Och att hon tillsammans med maken sedan deltog i den enorma demonstrationen mot islamistiskt våld och för tankefrihet hedrar henne.

Den här massdemonstrationen, där så många var enade, fick henne att också göra en ganska rolig reflektion om fransmännen: De tenderar annars oftast att marschera åt olika håll.

Jag gillar också hennes litterära referenser, till exempel till ”Lilla huset på prärien”, men har här åter den invändning jag började med: De görs ofta så kort, att en normallyssnare varken hinner uppfatta eller hänga med.

Som man kan vänta sig av en person som länge har jobbat inom EU-organisationen spelar Malin Persson Giolito ganska mycket musik från Frankrike och Storbritannien (som dock nu är på väg att lämna EU), men jag nöjer mig med att nämna en av hennes favoriter, David Bowie, som får två låtar spelade: ”Quicksand” och ”Five Years”.

Mariah Carey är också värd att nämna, men hon är ju amerikanska.

I hennes svenska del av skivlistan finns Monica Törnell med ”Kom slå dig ner”, ursprungligen en låt av Eric Andersen, Thåström med Ulf Dagebys svenska version av Bob Dylans ”Tomorrow Is a Long Time” (den finns också insjungen av Nationalteatern och av Mikael Wiehe) och så låtar med Cornelis Vreeswijk och Carola.

Sommar i P1 med Richard Tellström

Jag känner förstås till ”Historieätarna” i TV, där Lotta Lundgren och Erik Haag levde sig in i hur folk åt förr, men jag har egentligen aldrig, bortsett från någon enstaka titt, följt den här programserien. Alltså var jag heller inte medveten om att dagens Sommar-värd, Richard Tellström, har anlitats som expert vid dess tillkomst.

Tellströms ”Sommar” berör förstås den här programserien, men han framträder där mest i sin egen egenskap av etnolog och måltidsforskare, för övrigt en mycket sakkunnig kock. Hans främsta paroll där är ”Vi människor äter inte för att överleva utan för att leva”. Gällde det bara kroppen, kunde vi överleva även om vi bara åt foderpellets, anpassade till människor, men vi kan inte nöja oss med samma mat varje dag. Vidare, maten på din tallrik berättar vem du är.

Men vad man äter växlar. Matkulturerna i olika länder skiljer sig åt, även om resor, migration och kokböcker gör att också matkulturer blandas. Det här är inte heller nytt – mycket av det vi i dag upplever som traditionell svensk mat har sina rötter på andra ställen i Europa och resten av världen.

Det handlar då inte bara om att olika individer föredrar olika profil på sina måltider, och då syftar Tellström inte endast på att till exempel invandrare och flyktingar tar med sig delar av sin egen matkultur. Där har jag själv vittnat om hur gästerna på mitt 80-årskalas nyligen bjöds på ett estniskt ”kallt bord”, bland annat det surbröd jag under mina tidiga år lärde mig att älska.

Nej, matvanorna påverkas även av klasstillhörighet, till och med partival. Enligt en undersökning Tellström har gjort äter socialdemokrater mer knäckebröd, miljöpartister mer fullkornsbröd. Både sossar och sverigedemokrater äter mycket limpa.

I ”Historieätarna” uppehöll man sig inte särskilt mycket vid dryckerna till maten, detta för att smaken på till exempel olika viner inte går att förmedla via TV. Men Tellström noterade en del seder, till exempel att man på vårarna kunde tappa björksav och dricka det. Det här förekom faktiskt i min egen estniska barndom.

Tellström nämnde också en mindre hälsosam vana i gamla bondekök: Både ägarna till lantbruken och tjänstefolket kunde få en sup till morgongröten.

Han tog också upp svårigheten att kopiera äldre tiders mat, inte bara för att recepten är mer knapphändiga utan främst för att ingredienserna under tidernas lopp har försvunnit eller förändrats.

Men Tellström berättade också om sin personliga bakgrund och senare egna erfarenheter.

Han växte upp i Sollefteå och minns därifrån dels den ganska enahanda maten man ofta åt, dels att proportionerna i en måltid var präglade av knapphet, till exempel två köttbullar och sex potatisar var. Men när han var dagbarn i en lite mer välbeställd familj, fick han både mer mat och mer varierad mat – fast när dagmamman frågade vad han ville ha att äta, sa han oftast ”skafferistädning”, dagmammans benämning på en måltid, som byggde på rester av tidigare matlagning.

Våren 2001, när Sverige var ordförandeland i EU, ville den dåvarande statsministern Göran Persson (s) gärna visa upp vårt land för deltagarna i olika EU-möten, som följaktligen förlades till olika orter runt om i Sverige. Tellström själv var då måltidsforskare på LRF och fick hjälpa till med måltidskomposition, att hitta regional mat.

Han noterar mot slutet av programmet, att avvikande matval numera görs i mycket stor utsträckning, utan att detta grundas på medicinska eller ekologiska skäl – vår tids trend, mer bland kvinnor än bland män och mer i storstäder än på landet, är individualistisk och att folk då, ofta till restaurangkockarnas förtvivlan,
kräver att få individuellt anpassad mat – vi äter allt mer bredvid, inte med varandra.

Jag vet inte om det är överdriven vitsighet som får Richard Tellström att starta sitt musikval med en ganska tafflig låt, sjungen av Marianne Kock.

Men resten av musiken är bättre, ett omdöme som gäller även Gerswins ”Summertime” med Louis Armstrong och Ella Fitzgerald, där ju ”fish are jumping”.

Tellström visar sig ha en ganska varierad musiksmak – han spelar till exempel Amália Rodrigues (”Uma casa portuguesa”), Jackie Lee (”Just Like a Man”, när Lill Lindfors sjunger den ”En sån karl”), Bobbie Ericsons ”Utskärgård”, en låt av den italienske filmmusikmakaren Nino Rota, en komposition av Leonardo Vinci, ”Georgy Girl” med The Seekers och Birgit Nilsson och Georg Solti i ”Götterdämmerung” ur Wagners ”Der Ring des Nibelungen”.

Sommar i P1 med Ulf Ekman

I en ytlig mening är Ulf Ekman, född 1950 i Göteborg, mycket känd inte bara bland sina trosfränder – men redan begreppet trosfränder är i hans speciella fall något svårdefinierat. I unga år, under gymnasietiden i Göteborg, umgicks han med allt från sossar – vad jag förstod av dagens ”Sommar, var hans far sosse – till KFMLrare, och han berättade i dag, att han i motsats till en kompis med överklassbakgrund aldrig var medlem i den senare sekten. Kompisen hotade honom därför med att han skulle avrättas efter revolutionen. Mamman var en smula religiös, men det gällde inte honom själv, framgår det av det han berättade om en kompis som blev frälst.

Men strax före studentexamen 1969 fick han en stark religiös upplevelse, och när han sen kom till universitetet i Uppsala, började han läsa teologi. Det här ändade i att han 1979 blev präst i Svenska kyrkan och fick arbeta som studentpräst i Uppsala. Men han sög i sig religionselement också från andra håll, dels under en vistelse i Tulsa, Oklahoma, i USA, dels från den svenska pingströrelsen – ledde själv bibelstudier i Södermalmskyrkan i Stockholm.

Vida känd blev han när han 1983 grundade Livets Ord och dess bibelskola i Uppsala. Ärkebiskopen i Uppsala kallade då Ekman till sig och förklarade, att det här inte kunde förenas med att vara präst i Svenska kyrkan. Han lämnade då ställningen som präst där men fortsatte även senare att fiska själar i Svenska kyrkan.

Fenomenet Livets Ord och ledaren Ulf Ekman personligen väckte under de här åren starka känslor hos uppsalaborna. Många var mycket negativa, men andra drogs till den här församlingen och dess ledare – det flyttade till och med in folk till Uppsala, människor som drogs till Livets Ord. Min son var en av dem som vid ett möte på Ungdomens hus häcklade Livets Ord och anklagade den i deras ögon tvivelaktiga sekten för att sprida märkliga läror som att handikapp kunde vara Guds straff – varför måste Ulf Ekman då bära glasögon? Uppenbarligen tog det här skruv, för Ekman förklarade i dag, att Livets Ord aldrig har stått för det häcklade budskapet.

Mig överraskade Ulf Ekman mer i dagens ”Sommar” genom att visa upp andra sidor av sin personlighet, till exempel när han beskrev miljöer i uppväxtstaden Göteborg och berättade att han utöver politik och religion också var intresserad av musik i en mycket bredare mening än den vi förknippar med Livets Ord, till exempel av och med Bob Dylan. Och till de författare han sa sig ha läst hörde Jack Kerouac.

Rent intellektuellt förstår jag inte hans dragning till karismatiska religiösa rörelser, och faktum är att jag på den punkten inte blev klokare av det här programmet. Men uppenbart dras han till kyrkor som väcker stormar i hans själ, och de gamla vännerna/anhängarna i Livets Ord fick säkert en chock, när Ulf Ekman tog ett steg till i pendelns riktning och han och hans hustru blev katoliker. Av sommarprogrammet anar jag, att deras vistelse i Jerusalem med besök på den kristna trons alla heliga platser ledde de här religiösa seismograferna tillbaka till den kristna urkyrkan. 2014 lämnade han för gott Livets Ord.

Och ändå hade han dess förinnan gjort enorma insatser för att bilda Livets Ord-församlingar i Ryssland och Baltikum och till exempel i Albanien.

Ulf Ekmans val av musik till sitt ”Sommar” är också ett annat än det många säkert hade väntat sig.

Förvisso spelar han en sång med Livets Ords sångare och Franz Schuberts ”Ave Maria” samt ”Go Tell It To the Mountin” med Mahalia Jackson (jag har den själv på skiva) men också till exempel Sven-Bertil Taubes tolkning av pappa Everts ”Inbjudan till Bohuslän”, Johann Sebastian Bach, Bob Dylans (en idol från unga år) ”All Along the Watchover”, Jan Johanssons underbara ”Visa från Utanmyra” och en sång med israelen Dudu Fischer. Att Carola får vara med, med sin ”Fångad av en stormvind”, är motiverat redan av skälet, att hon deltog i Livets Ords frälsningsturné i Albanien.

Sommar i P1 med Harriet Andersson

Harriet Andersson är född 1932 och således 85 år gammal. Hon var på sin tid mycket känd som skådespelerska, främst filmskådespelerska. Många av hennes filmer, framför allt de som regisserades av Ingmar Bergman, visas fortfarande i TV, vilket gör att hon också är känd av yngre människor. De senare känner nog däremot inte till de många personer hon nämnde i sitt program, till exempel i skildringarna av hennes utbildning på Calle Flygares teaterskola och tiden som elev på Oscars.

Hennes väg till teatern och filmen var verkligen inte självklar, och hon valde den här vägen under visst motstånd från föräldrarna. I början fick hon ofta jobb på scener med lättare repertoar och hon drygade också ut inkomsterna genom att agera i reklamfilm, för Bronzol, minns hon.

Sitt stora filmgenombrott – hon har medverkat i mer än 90 filmer – fick hon 1953 genom Ingmar Bergmans filmatisering av Per-Anders Fogelströms ”Sommaren med Monika”. Jag kände till Per Anders Fogelström i hans egenskap av andreredaktör för Folket i Bild, som jag var ombud för, hade även läst böcker av honom, men jag ska villigt erkänna att det på den tiden också vara annat i filmen än den litterära förlagan som intresserade mig och andra unga.

Ingmar Bergman är ju också känd för sina många äktenskap och relationer med ytterligare ett antal kvinnor, och när Harriet Andersson berättar om den här filminspelningen 1952 på ett soligt Ornö, minns hon särskilt hur Bergman tittade på henne, inte alltid i sin yrkesroll som regissör. Och mycket riktigt fick hon en invit till en privat träff med honom, där han kysste henne, ”lite taffligt” tyckte hon. Hon kontrade då genom att svara med en tryckare. Och så gick det som det gick.

Snart diskuterade de en mer fast relation. Problemet var att Bergman sedan 1952 (och fram till 1959) var gift med Gun Bergman och hon själv var förlovad med Per Oscarsson. De kom överens om att de skulle tala med den andres/andras partner, och hon och Ingmar flyttade ihop. Harriet blev jätteförskräckt när hon plötsligt en dag på gatan stötte ihop med Gun Bergman. Men Gun Bergman verkade ta det hela med en klackspark och bjöd hem Harriet på te. Fast vid det laget hade hennes och Ingmars relation tagit slut.

Filmsamarbetet med Bergman fortsatte hur som helst genom åren, och de roller hon fick – hon blev ju också skådespelare på Dramaten, märk efter några år på Malmö stadsteater, där Bergman var regissör – blev mer komplicerade och krävande än den som Monika.

I programmet uppehåller hon sig särskilt vid ”Såsom i en spegel” från 1961, där hon spelade tillsammans med bland andra Gunnar Björnstrnd, Max von Sydow och Lars Passgård. Bland alla bergmanfilmerna nämner hon också ”Viskningar och rop” (1973), där hon hävdar att hon härmar ett eget beteende i samband med pappans död.

Bergmans erbjudande i det först nämnda fallet kom som en befrielse. Hon hade nämligen 1959 gift sig med en bonde i Skåne, Bertil Wejfeldt, men hon ångrade sig redan under vigselceremonin i kyrkan, och nu fick hon en chans att bryta upp från detta hopplösa förhållande.

När det gäller hennes ganska många äkta män och framför allt partners, berättar hon också om sitt samliv med Jörn Donner under en stor del av sextiotalet. Donner som har många strängar på sin lyra – jag har både läst honom och träffat honom – har också gjort egna filmer, bland annat ”Att älska” från 1964.

Men till slut verkar hon ändå ha fått nog av karlar, hur genialiska de än var. När hon för nu 32 år sen flyttade in i en egen lägenhet, ville hon inte längre dela bostad med någon man. Hennes argument för detta i programmet var: ”Här ska inte ligga några strumpor och kalsonger på badrumsgolvet!”

Harriet Andersson är avväpnande öppenhjärtig om sitt liv, och eftersom det har gått så många rykten om henne, berättar hon hur det förhåller sig på en punkt: Hon har legat med tre regissörer, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner.

De låtar och artister Harriet Andersson spelar i sitt sommarprogram har ofta ett samband med det hon berättar och är också valda med stor variation: Frédéric Chopins ”Preludium för piano nummer 3 i G-dur”, Harry Persson (”Lirum Dirum”), Nat King Cole, Sophie Tucker (”I Ain’t Takin’ Orders from No One”), Johann Sebastian Bachs ”Svit för violoncell” med Torleif Thedéen, Irving Berlins ”There’s No Businell Like Show Business” och ”Illan viimeinen tango” – ”Kvällens sista tango” kan jag som förstår finska berätta – med Eino Gron.

Sommar i P1 med Per Gessle

Trots Per Gessles avsevärda framgångar har jag inte en enda skiva med honom i min mycket stora skivsamling. Självklart har jag hört mängder av hans låtar, allt ifrån Gyllene Tider-eran över samarbetet med Marie Fredriksson till nu, och jag erkänner gärna att han är en skicklig låtmakare. Men det finns egentligen inget av det här som har fått mig att känna, att den här skivan måste jag ha.

Så när jag i dag satte mig för att lyssna på hans ”Sommar” i P1, var jag fast besluten om att antingen låta mig omvändas eller försöka komma på varför hans musik inte riktigt har fångat mig. Men ganska snart var det det andra alternativet jag försökte få svaret på.

Trots hans produktivitet och framgångar och det faktum att han med åren har blivit mer skicklig, erkände han själv att ett par bandmedlemmars sätt att bearbeta det han har skrivit liksom Marie Fredrikssons sätt att tolka och lyfta det han har skrivit till nya nivåer är viktiga förklaringar till hans framgångssaga – Roxette är mer än han själv förklaringen till de riktigt stora framgångarna. Han återkommer senare till det här: Han har alltid letat efter samarbetspartners, som kan bidra till att lyfta honom själv, ”människor som gör mig bättre”. För det här erkännandet vill jag ge honom en eloge och för min del tillägga att det är hans habila grundmaterial som hela tiden har utgjort grunden för de stora framgångarna, obestridliga också i ett internationellt perspektiv: Han berättar om stora publikframgångar i länder som USA, Australien och Argentina samt Storbritannien (där man dock lanserade Roxette närmast som ett amerikanskt band).

Roxette lyfte honom, och han berättar den också personliga triumf det innebar att få Marie Fredriksson tillbaka upp på scenen inför en jublande publik i Amsterdam. I ett annat avsnitt av sommarprogrammet berättar han att Madonna kom till deras konsert, uppenbart främst för att kolla Marie Fredriksson.

Något fast skapanderecept har han aldrig följt: Man ska analysera så lite som möjligt. Till slut kommer man efter upprepade försök fram till ”så här ska det låta”. Och när det gäller texterna erkänner han, att de ofta blir fantasier, saker som inte finns i hans eget liv.

För egen del är han i grunden konservativ, vanebunden, låst vid sextio- och sjuttiotalens musik, även om han erkänner att man också måste ha koll på dagens trender. Mycket är sig likt år efter år också i hans eget liv: samma hustru i 30 år, samma skivbolag, samma gamla pålitliga medarbetare, övertygelsen om att bra management är lika viktig som själva musiken. Han beskriver sig själv som en sorts ambitiös företagare: Det finns alltid mer att vinna.

Helt naturligt finns det bland de låtar han spelar sådana med Gyllene Tider och Roxette.

Men han spelar också Engelbert Humperdinck, The Animals, The Beatles (lite överraskande ”Doctor Robert”) och, ännu mer överraskande, ”Börja om från början” med Sven Ingvars.

För egen del blev jag mest glad över att åter igen få höra ”Familjelycka” med Bernt Staf. Och för att sluta där jag började: Staf finns i mina skivhyllor.

Melodikrysset nummer 26 2017

Dagens melodikryss började med Nano och ”Hold On” ur årets melodifestival. ”Hold On” hör kanske inte till de melodier som för evigt stannar i musikminnet, men den hade i alla fall ansatser till refräng.

Den avslutande låten i krysset lärde jag mig sjunga i realskolan under tidigt femtital: den irländska ”It’s a Long Way To Tipperary”. Dess melodi fick jag anledning att återge 1969 i min sångbok ”Joe Hills sånger”, men för texten från 1914 stod alltså svensken Joel Hägglund, i USA Joe Hill. Joe Hill skrev sin text på engelska, ”It’s a Long Way Down to the Soupline”, men jag lät Jacob Branting översätta den till svenska, och då fick den heta ”Det är lång väg att gå i soppkön”.

Där emellan förekom det mycket både välbekant och bra musik i krysset.

Vi fick till exempel höra ”Per Ols Per Erik” av Dan Andersson, här insjungen av Hootenanny Singers. Dan Anderssons visor, oftast tonsatta av andra, gavs förresten ut av Prisma i samma pocketserie som mina ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp”.

Och för att fullfölja den här personligt anknutna linjen: Monica Zetterlund minns jag från valmöten med Olof Palme, och Owe Thörnqvist, som skrv hennes mycket fina bidrag i Melodifestivalen 1962, ”När min vän”, har jag blivit bekant med under landshövdingens middagar för hedersupplänningar – bland dessa finns både han och min egen hustru.

Povel Ramel, i dag representerad av en instrumentalversion av hans och Beppe Wolgers’ underbara ”Ta av dig skorna” (1964), har jag genom åren hört både i tält och från scener av olika slag.

Sven-Bertil Taube lyckades vi i min ungdoms socialdemokratiska studentförening, Laboremus, få att sjunga på en av föreningens makalösa sista april-fester. I dag hörde vi honom tillsammans med Miriam Bryant i TV4as ”Så mycket bättre”. Pappa Evert skrev visan han och Miriam Bryant sjöng: ”Som stjärnor små”.

Jag känner personligen varken Benny Andersson eller Björn Ulvaeus, och jag har aldrig sett deras ”Kistina från Duvemåla”, vars prolog skulle leda oss till utvandrarnas resa över Atlanten. Men dess litterära underlag är jag väl bekant med. Vilhelm Mobergs utvandrarserie har jag läst, och även en mängd andra böcker av Moberg har jag läst, en gång i världen också som följetonger i gamla Folket i Bild och som FiBs folkböcker – i mina unga år var jag ett mycket framgångsrikt FiB-ombud.

Själv kom jag alltså till Sverige i en annan flyktingvåg, den från Estland i slutet av andra världskriget. Min uppväxt här präglades inte av något materiellt överflöd, men min lärare ansåg mig vara studiebegåvad, och jag kom att få gå i realskola och gymnasium.

Under gymnasietiden breddade jag också min musiksmak till att omfatta en för min familj och sociala klass ovanlig bredd. Ganska tidigt kom jag till exempel i kontakt med den italienske virtuosen på fiol, Niccolò Paganini. Den tidens ångradio spred musikalisk mångsidighet och musikalisk bildning bland annat genom att i den så kallade grammofontimmen blanda högt och lågt.

”O sole mio” hörde jag också redan på den tiden, fast naturligtvis inte som i dag med Luciano Pavarotti.

Genom radion kom jag likaså i kontakt med ”Se farfar dansar gammalvals”, lanserad i Sverige av Ernst Rolf. Även jag är numera farfar, men vid 80 års ålder blir det inte så mycket gammalvals.

Men musik av många olika slag lyssnar jag fortfarande på. I dag gillade jag till exempel ”Brown Eyed Girl” med Van Morrison.

Och då går vi i mål med ”You’re the Voice” från 1986. Jag mindes låten, men vem i helvete var det som sjöng den? Här fick jag ta nätet till hjälp och hittade till slut svaret: John Farnham.

Jag hann bli färdig med krysset innan det är dags för nästa radiolyssnande, ”Sommar” i P1. Jag skriver om alla sommarproram också, och jag konstaterar att flera av de recensioner av ”Sommar” jag har publicerat har fått mycket hög placering bland Sommar-recensionerna på Google.

Sommar i P1 med Ann-Helén Laestadius

Jag fick ögonen på Ann-Helén Laestadius när hon 2016 fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok – att jag inte har läst några av hennes böcker har väl att göra med att jag inte riktigt är i rätt ålder. Men jag sympatiserar starkt med det hon står för både i sina böcker och på andra sätt, synliggörande av den samiska minoritetens kulturarv och kampen för samernas kultur i det svenska majoritetssamhället.

I Sommar i dagens P1 berättade hon att samernas språk och kultur starkt trängdes tillbaka under 1960- och 1970-talen, och eftersom hon själv är född 1971, hörde hon själv till de drabbade, lärde sig aldrig samiska och blev därför oförmögen att kommunicera med sin älskade morfar. På den tiden fanns det i utbildningsväsendet en rädsla för att barn som blev tvåspråkiga i själva verket skulle bli halvspråkiga.

Här vill jag skjuta in en egen erfarenhet. Jag kom som estnisk flykting till Sverige hösten 1944, då jag var sju år gammal, och även i vårt nya land talade vi alltid estniska i familjen. Jag talar och läser för övrigt fortfarande estniska, ett finsk-ugriskt språk, för övrigt släkt med samiska. Men det hindrade mig inte från att ganska snart efter ankomsten till Sverige ha lärt mig det språk som talades här, och det slutade med att jag fick högsta betyg, A, i svenska i studentexamen.

Ann-Helén gick i den allmänt prioriterade svenska skolan och läste på fritiden sådant som böckerna om Kulla-Gulla och Kitty, även böcker av Maria Gripe och Lucy Montgomery, alltsammans på svenska. Ingen försökte få henne tvåspråkig. Inte blev det annorlunda av att hon sedan flyttade söderöver.

Men sedan bidrog hennes bakgrund till att hon längtade tillbaka till sitt ursprung, och när hon hade blivit journalist och fått jobb på Norrländska Socialdemokratens lokalredaktion i hemstaden Kiruna, valde hon så ofta att skriva artiklar med anknytning till samerna, att en arg dam, en av relativt många likasinnade svenskar i de gamla samebygderna, skällde ut henne efter noter. Fast Laestadius skrev faktiskt på svenska, det språk hon hade lärt sig behärska. De samiska barn som gick i skolan på hennes tid hade den tidens skola, om man ser saken i samiskt perspektiv, gjort till en förlorad generation.

Den stad hon ursprungligen kom från revs också bit för bit, detta för att LKABs gruvdrift fordrade det. Många, inte bara hon, sörjde det här, även om de boende erbjöds nya bostäder. Inte heller hennes egen far, som jobbade i gruvan, såg något alternativ – skulle bebyggelsen inte rivas och ersättas, måste folk ju ändå flytta, eftersom det då inte skulle bli någon gruvdrift kvar, som gav jobb.

Så Ann-Helén Laestadius går omkring där i Rivningskiruna, beskådar redan rivna hus och besöker hyreshus där barndomskamrater bodde, tänker: Vad händer när alla våra platser försvinner? Det som finns i minnena kommer aldrig tillbaka. Hon hinner också besöka barndomens lägenhet, nu tom. Föräldrarna har flyttat, men minnena från barndomen finns kvar, så också de två hål i korkmattan som hon åstadkom och pappa sedan lagade. Minnen förknippade med Kiruna tränger sig på, allt från snöfall under midsommarhelgen till den stora gruvstrejken

Men hon hinner i alla fall gifta sig i barndomens kyrka, dock inte på grund av religiös tro. Någon sådan har hon inte, trots att hon mycket riktigt är släkt med Lars Levi Laestadius.

Själv bor hon sedan länge i Solna. Men där finns inte de där minnena, förknippaLoreen medverkar), och mot slutet hör vi också Sofia Jannok. I programmet ingår även en joik av hennes morfar, inspelad på skiva av Nils-Anders Påve.

På finska sjunger Tony Björkenvall och Markus Fagervall ”Kruuvamies”.

Men i övrigt är det ganska blandad kost: Fleetwood Mac, Kent, Alphaville och Weeping Willows kan nämnas som exempel.