Kulturfrukost på Övre Slottsgatan

I morse steg jag upp mycket tidigt och tog mig genom snömodden – årets tillfälliga, snart övergående vinter? – till Övre Slottsgatan 6. Där, hos Biz & Art, anordnade kulturkontoret kulturfrukost mellan 8.00 och 9.00.

Biz & Art är en kombination av kultur- och näringsverksamhet; en av våra värdar, Steven Quigley, ger också ut en tjock, glassig och annonsfinansierad tidskrift med samma namn. I huset finns bland annat fotografer och en firma för profilreklam, en kombination av design och reklam om man är välvillig.

Själv är jag inte våldsamt intresserad av det här. Ska jag se den här kulturfrukosten som en signal från den nuvarande borgerliga majoriteten i kulturnämnden om en mer kommersialiserad kultursektor?

Nå, kulturkansliet medverkade i programmet med mer traditionella inslag. Mariette Manktelow berättade om Linné-jubileet och dess uppföljning, Katarina Karpe presenterade vårens verksamhet på Gottsunda dans och teater och Anna Starbrink informerade om strävandena att få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad 2014.

Fast allra roligast var kulturinslagen i programmet.

AutoPilot, en ny dansgrupp, bestående av Josefine Löfblad och Tove Strandell, presenterade sig genom att framföra några korta scener ur ”Z flyttar in”, en föreställning för åldrarna 3-6 år. Vi i publiken fick själva göra dansrörelser, bland annat sådana som vi trodde att föreställningens katt, Z, skulle kunna tänkas göra.

Kulturfrukostens clou var nog ändå musikgruppen Gee Bee 3: Ulf Eklund, trummor, Jan Gezelius, bas, och Girilal Baars, doshpulur; alla tre sjunger dessutom. Doshpulur är ett stränginstrument från Tuva, ett område i Ryska federationens asiatiska del. Girilal Baars visade sig också vara en jävel på strupsång, en specialitet från just Tuva.

Dessutom framförde gruppen en sång från Mordvinien, också det ett land inom Ryska federationen, dock på den europeiska sidan. Mordvinerna är ett finsk-ugriskt folk, och eftersom deras språk alltså är avlägset släkt med till exempel estniska och finska, försökte jag lyssna efter ord som kunde ha likheter med något i dessa båda språk.

Men tji fick jag. Jag kände inte igen ett smack, begrep ändå mindre något.

Fast det var kul att lyssna på musiken både från Tuva och från Mordvinien.

Kära gamla Folket i Bild

1953 var jag framgångsrik försäljare av Folket i Bild i Juniskär med omnejd, också hängiven läsare av tidningen.

Julnumret 1953, på 80 sidor, kostade 1:25.

I vardagslag hade gamla FiB bara en dekorfärg, rött, men de mer påkostade och dyrare julnumren försågs med färgomslag plus en fyrsidig konstinlaga i fyrfärg. Det här julnumrets konstbilaga visade målningar av Waldemar Lorentzon, Erik Olson, Sven Jonson och Stellan Mörner. Som den konstintresserade läsaren förstår, handlade den intilliggande artikeln (av Rolf Söderberg) förstås om Halmstadgruppen. Artikeln hade fler illustrationer (avbildad konst) men in svartvitt.

Dessutom inleds julnumret 1953 med ytterligare en artikel om konst, om Zorn och hans modeller.

Till numrets konstanknutna material vill jag också räkna Willy Maria Lundbergs artikel om broderier.

Och så har vi då alla de fantastiska illustratörerna: Claes Bäckström, Ewert Karlsson (EWK), Sven Ljungberg, Eric Palmquist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Ulla Sundin, Yngve Svalander och Stig Södersten.

I en artikel av Uno Florén får vi möta den då för tiden mycket kände satiriske tecknaren Oscar Cleve, som jag skrev lite om för ett tag sedan.

I en artikel av Axel Österberg, Kluck, får vi möta skalden Nils Ferlin.

Bland de utländska berättarna i det här julnumret finns två, som jag helt nyligen har skrivit om. Dels finns där en novell om en avrättning, ”Rytm”, i inbördeskrigets Spanien – den bekräftar bilden av den radikale Chaplin jag förmedlade, när jag skrev om hans film ”Moderna tider”. Och så går Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong; jag undrade ju nyligen, varför Norstedts inte bryr sig om att återutge de viktigaste verken av denne isländske nobelpristagare. Bland novellerna av utländska författare hittar man också Joseph Conrads ”De två häxornas värdshus”.

Urvalet av svenska författare är verkligen inte sämre. Lars Ahlin bidrar med ”Kvinnorna i baracken” och Sara Lidman med ”De älskansvärda”. Som följetong går Per Anders Fogelströms ”Tack vare Iris”.

Flera av de svenska novellbidragen var skrivna av författare, som kanske inte åstadkom litterära mästerverk men var kända och älskade av en stor publik: Eric Lundqvist bidrog med ”Amok”, en berättelse från Java, Einar Wallquist, känd som ”lappmarksdoktorn” med ”Natten före jul”.

Äventyr och vildmarksliv var återkommande och populära inslag i gamla FiB, vilket också de sist nämnda berättelserna är exempel på. I det här numret berättar Arne Sucksdorff dessutom om björnar.

Även de unga läsarna har sin egen följetong, Astrid Lindgrens ”Kalle Blomkvist och Rasmus”. Barnsidorna, ”Vår egen FiB”, redigeras som vanligt av Gösta Knutsson; Knutsson bidrar själv med en saga, illustrerad av Einar Norelius. Bland bidragen från läsarna noterar jag för övrigt ett om julafton hemma hos Per Åhlström, 7 år, Orrspelsgatan 1 i Surahammar.

Knutsson och Norelius var ett etablerat par i gamla Folket i Bild, gjorde tillsammans den mycket populära serien ”Pelle Svanslös” – som i det här numret förstås handlar om att skaffa julgran.

Också veckans avsnitt av Rit-Olas – Jan-Erik Garlands – ”Biffen och Bananen” har för övrigt jultema.

Men naturligtvis bestod inte innehållet bara av konst och litteratur, även om just julnumren oftast hade den tyngpunkten.

Ett bra julnummer måste till exempel innehålla en rolig tävling. I det här fallet får läsarna svara på tjugo frågor, ställda av Stig Järrel, Lennart Hyland, Astrid Lindgren och Sune Waldimir. Som pris utlovas biljetter till premiären på trettondagsafton på Lennart Hylands pradioprogram ”Karusellen”. För sentida läsare: det här programmet var så populärt, så att man knappt såg några människor utomhus, medan det sändes.

Till FiBs radikala hållning hörde att inte skriva om kungligheter utan om vanligt folk. I det här numret finns ett roande exempel, signerat författaren Olle Länsberg (han med den filmade succéromanen ”Käre John”): ”Arbetare och bonde byter jobb”. Jag har tidigare berättat, att Folket i Bild byggde broar mellan arbetarrörelsen och bonderörelsen (något som ju på den här tiden också manifesterades i koalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet).

På näst sista sidan hittar jag en annons för FiBs folkböcker våren 1954 – det var då jag började sälja också folkböckerna i Juniskär med omnejd. Det är intressant att – mot bakgrund av vad jag just har skrivit – notera, att en av dem var en landsbygdsskildring, Irja Browallius’ ”Elia från gårdar”. Bland mina tidnings- och bokköpare fanns också flera litteraturintresserade bondmoror.

Serien inleddes med den då utomordentligt populäre Eric Lundquists ”Djungeltagen” – jag tror att jag sålde 35 exemplar – och avslutades med Peder Sjögrens mycket fina krigsskildring från Finland, ”Kärlekens bröd”.

En bok som jag – bland annat på grund av dess negativa hållning till vintern – uppskattade mycket var Allan Erikssons humoristiska konstnärsroman ”Farväl till paradiset”.

Men den bok som gjorde det allra största intrycket på mig och som kom att betyda oerhört mycket för min fortsatta politiska hållning var Folke Fridells proletärroman ”Tack för mig – grottekvarn”. Den slog an den upprorslust som fanns i mitt tonårsbröst och befäste för alltid min övertygelse, att jag var socialist, ingenting annat.

Om tidens gång, slutet av januari 2008

Den som någorlunda regelbundet följer min blogg kan ju ibland förledas att tro, att jag använder praktiskt taget all min tid till att läsa böcker och lyssna på musik.

Jo, bådadera är väsentliga ingredienser i mitt liv. Nu senast har jag till exempel läst ut Sŀawomir Mrożeks ”Livet för nybörjare”; jag återkommer till den.

Men mitt liv består också av mycket, mycket annat.

För att markera kontrasten: Nyss anlände med dagens post nummer 21 1953 av Alla Tiders Seriejournal. Ytterligare ett nummer av samma tidning kommer snart; jag har köpt båda på Tradera.

Där har jag också inhandlat ett julnummer från 1950-talet av Folket i Bild. Av samme säljare som för kort tid sen sålde defekta tdiningar (med urklippta partier) till mig. Jag påtalade förstås det här och kommer att få en bunt hela Folket i Bild – dock naturligtvis andra nummer – som kompensation.

I fredags var jag som så många andra på Systemet och handlade, köpte hem bland annat Gammel dansk. Kön var, så här på fredagseftermiddagen, ganska lång – flertalet som stod både före mig och efter mig var yngre personer. Kassörskan, själv en ung dam, kollade vänligt men bestämt åldern på alla ungdomarna. När det blev min tur, utan att hon gjorde någon ansats att begära legitimation, sa jag – en man på 70 år – skämtsamt:
– Ska du inte kolla, att jag har fyllt 20?
Blixtsnabbt svar:
– Du köper alldeles för dyra varor för att vara under 20.

Birgitta var borta större delen av fredagen, också på kvällen. Hon var på universitetets doktorspromotion med åtföljande middag på kvällen; jag fick hjälpa henne med dragkedjan i ryggen på den mycket vackra gula sidenaftonklänningen. Jag skulle också ha kunnat följa med, men jag ransonerar sånt här numera. Fast när Birgitta sen berättar om Umberto Ecos framträdande, ångrar jag mig lite, lite.

Själv stannar jag hemma: Skriver mest. Och så ser jag förstås på ”På spåret” i TV. Framför TVn äter jag en sen middag, rökt lax med kokt potatis. Till det dricker jag en Staropramen och tar en snaps, O P Anderson.

Birgitta kommer hem innan det är allt för sent; hon avstår från dansen för att hinna få en stund hemma med mig. Nej, vi har inte fått nog av varandras sällskap ens efter alla dessa år tillsammans.

Lördagens melodikryssande har jag redan skrivit om.

På eftermiddagen kommer Kerstin och Bo med ungarna. De ska gå på fest och vill gärna sova ut morgonen efter, så Viggo och Klara ska vara hos morfar och mormor över natten. Det är inte första gången de bor över ensamma hos oss, och de är inte alls bekymrade, bara glada. Här hos oss finns två lådor med leksaker, som vi flyttar mellan Uppsala och Öregrund, och de känns förstås aningen nya varje gång barnen är här. Den här gången har jag dessutom utökat samlingen med en riddarsköld och ett riddarsvärd. Barnen känner sig mycket hemma i vår lägenhet och leker långa stunder för sig själva. Men särskilt Klara vill gärna, att också morfar ska vara med och leka: drar med honom med ett fast grepp kring två av hans fingrar. Mormor bjuder på goda våfflor till middag – hon själv och morfar gör dem mer matiga genom att lägga på rom, hackad rödlök och crème fraiche.

Klara har helt uppenbart fattat tycke för sin morfar, och när det blir läggdags och hon får nattlinne och nattblöja på sig, släpas morfar i väg till stora sängen i biblioteket, det som fordom var barnkammare bland annat åt barnens mamma. Morfar får läsa två Barbapapa-böcker för henne – böckerna är förresten presenter från morfar till Klara på tvåårsdagen förra året.

Men sen vill hon inte somna i sängen. Hon följer med morfar ut i vardagsrummet och kryper där upp i morfars knä i soffan framför TVn. Det står inte länge på förrän hon har somnat i morfars famn.

Morfar bär in henne till sängen i biblioteket, barnkammaren som Viggo har börjat kalla den, och hon får med mormors bistånd plats längst in. Viggo ska sova ytterst. Mormor läser saga för Viggo, men inte heller Viggo vill somna i sängen. Han går ut i vardagsrummet och gör som Klara nyss gjorde: kryper upp i morfars famn och ser på Harry Potter i TV. Han som bara är fem kan redan läsa – men förstås inte så fort att han klarar TVs textremsor. Men han förstår att det är ett spöke vi ser och hänvisar till att pappa brukar se Harry Potter och läsa om honom. Vid nyhetsdags bryter vi Harry Potter, och då får mormor åter gå in till ”barnkammaren” med honom. Den här gången somnar han bredvid sin lillasyster.

Birgitta och jag avslutar lördagskvällen med att i TV se Lars Lennart Forsbergs fina filmatisering av Stig ”Slas” Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” med Allan Edwall, Janne ”Loffe” Carlsson och Gus Dahlström i några av de bärande rollerna. Nästa dag får jag mejl från Mats Rosin – välkänd medarbetare här på bloggen – där han berättar, att också han har njutit av den här filmen.

Barnen vaknar förstås under natten – först Klara och senare även Viggo – och kommer in till morfar och mormor i sovrummet, kivas också lite om platsen mellan dem. Fram mot morgonsidan kinkar Klara lite: Något av gosedjuren har kommit bort. Hon längtar efter mamma och pappa. Morfar får tända sänglampan och prata snällt med Klara, som sitter upp i sängen. Så småningom lägger hon sig ner, och när morfar smeker henne på hennes bara ben, blir hon lugn och trygg och säger ”Mera!”. Sen lägger hon sig till rätta för att sova igen och beordrar morfar: ”Släck!”

Efter det här nattliga vakenintermezzot sover båda barnen jättelänge. De vaknar först när morfar kommer med välling och har satt på barn-TVn.

Efter lunch kommer Kerstin och Bo för att hämta barnen. Själv är jag då redan på väg till dagens sammanträde; jag möter dem på väg ut mot gatan.

Det är styrelsen i Ordfronts lokalavdelning i Uppsala som har sammanträde, på söndag eftermiddag därför att vår tillförordnade ordförande Carina Bengloff i veckorna arbetar som lärare på Brunnsvik. Vi ses på Café Hugo på Svartbäcksgatan 21. Där är det fullsatt, så vi får först efter en stunds väntan och pusslande tillgång till ett sammanträdesbord. Vi diskuterar vårens verksamhet, men eftersom inget är klart, berättar jag nu inte om våra planer. Vi lägger också fast datum för årsmöte. Själv tänker jag nu, efter två år i styrelsen, avgå. Det ligger ingen schism bakom – jag är 70 år gammal, tycker att jag har gjort mitt och lämnar gärna över till yngre krafter.

När jag kommer hem, har Birgitta blivit klar med packningen. Hon ska tidigt på måndag morgon flyga till New York på ett UNICEF-möte, kommer hem först på kvällen kommande lördag. Birgitta är ordförande i svenska UNICEF, och UNICEF Sverige har ordförandeskapet i UNICEF det här året. Hon ska därför till New York två gånger till under 2008. Sista gången blir i september, bland annat över hennes födelsedag den 20 september. Då ska jag följa med. Jag ser fram mot att strosa runt på Manhattan och inte minst i Greenwich Village, gå på musikevenemang – utbudet i New York saknar sin like – och köpa skivor. Och så ska jag bjuda Birgitta på 71-årsmiddag på någon bra restaurang.

Ett farväl, fyllt av vemod

I går åkte vi till Gerd Thunells begravning, först i buss från Uppsala till Västerås, sen per tåg från Västerås till Köping. I Köping mötte oss den gamle tidningsmannen Sune Lundh och hans hustru Meta; de hade kommit i bil från Karlstad och hade lovat köra oss vidare till Malma kyrka.

Dit är det inte långt från Köping, och eftersom vi annars skulle komma mycket för tidigt till begravningen, beslöt vi oss för att ta en fikapaus på något av stans caféer. Och vilket praktställe vi hittade: Café Saga på Västra Långgatan 1. Huset där det ligger är – jag har kollat – från 1902, men själva caféet är, trots sitt 1950-talsaktiga utseende, inte alls så gammalt; på väggen hängde en plakett om caféets 20-årsjubileum för alls inte länge sen.

Vi sitter vid kaffebordet och pratar, jag och Sune om A-pressens dystra öde; Sune och Birgitta pratar minnen från Uppsala fordomdags.

Också begravningar väcker minnen.

När vi anländer till Malma kyrka, högt och vackert belägen i utkanten av Kolsva, möts vi inte bara av Sören – bland begravningsgästerna finns gamla vänner både till oss och Sören, flera av dem tillresta ganska långt ifrån. Lena och Bosse Näslund är där. Per Fagerström är där. Pekka Tuominen, förr en av de ledande bland socialdemokraterna på Åland, är där.

Begravningsakten i kyrkan, också invändigt mycket vacker, är strikt kyrklig – men två socialdemokratiska fanbärare paraderar med röda, florbehängda fanor vid kistan. Den kvinnliga prästen är bra påläst om Gerd, också personlig, men begravningsakten är alltså – i motsats till till exempel den som jag ordnade för min bror – religiös. Gerd var troende kristen, och självfallet respekterar också en ateist som jag, att hon begravs i tradionella former.

Men eftersom jag för egen del inte deltar i bön eller psalmsång, får jag många tillfällen att låta tankarna fara i egna banor. Jag ser bilder: Glimtar av många möten med Sören och Gerd genom åren. Bröllopsfotot från 1964 som jag har i mitt fotoalbum där hemma. (Det tidigaste fotot jag har av Sören är från 1962. Då var Sören en mycket ung SSU-ombudsman; på fotot, från SSU-expeditionen, ser man bakom honom ett SSU-standar med Carl Lindhagens gamla devis ”Alla folks frihet – hela världens fred”. Jag har, än i dag, ett sådant standar på mitt eget skrivbord.)

Den religiösa tro, som psalmerna som sjungs uttrycker, är alltså inte min. Jag kan, eftersom jag inte tror på det, inte lovprisa Jesu Krist för att han gav evigt liv (svensk psalm 304). Lina Sandell-Bergs text till psalm 190 är mycket vacker: ”Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.” Men jag tror ju inte på det.

En psalmtext som jag alltid har tyckt om delar av är 201, med text av Carl David af Wirsén (1889) och musik av W Åhlén (1933):

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

När jag hör det här, ser jag framför mig Gerd gå där i skogen, med bär- eller svampkorg.

Mitt sinne fylls av vemod.

* * *

Väl hemma igen upptäcker jag, att alla våra psalmböcker är från vår egen skoltid. Psalmnumren som jag minns från kyrkan stämmer inte med dem i våra upplagor.

Så i dag går jag till Lundequistska bokhandeln och köper en ny, aktuell upplaga av ”Den svenska psalmboken”. Psalmboken är ändå en del av kulturarvet.

Både fynd och skräp på Tradera

Jag har de senaste åren handlat en del på Tradera: Tidens kalender (jag har nu alla utom den för 1923), barn- och ungdomsböcker av Lisa Tetzner, FiBs ungdomsböcker, Alla Tiders Seriejournal och, framför allt, enstaka nummer och ibland längre serier av den klassiska veckotidningen Folket i Bild.

Ibland har man tur. Nyligen fick jag för en relativt överkomlig penning tag på FiB-nummer från 1937 respektive 1939, väl bevarade faktiskt.

Sen köpte jag i klump en stor bunt tidningar från 1953 och 1954. De flesta av dem hade jag redan, men uträkningen var att få några få nummer, som jag saknade.

Dess värre hände det som också tidigare har drabbat mig några gånger: Många av de tidningar jag köpte in – bland dem flertalet av dem jag egentligen var ute efter – var ofullständiga. I ett stort antal fall var Frimärksbladet (avdelningen för medlemmarna i FIBs frimärksklubb) urklippt. I andra fall var annonser urklippta, med påföljd att det saknades delar till noveller eller annat textmaterial.

När man köper gamla tidningar, får man acceptera, att papperet kan ha gulnat, att någon har försökt lösa korsordet eller att det finns en liten, liten reva någonstans. Men jag tycker det är otillständigt att människor som säljer på auktionsnät som Tradera säljer ofullständiga exemplar. Det är väl ganska givet att samlare – som jag – vill ha fullständiga nummer, när vi lägger bud.

Jag har tidigare råkat ut för det här flera gånger och också lyckats få till nya uppgörelser med säljarna. En som sålde tidningar med Rit-Olas klassiska serie ”Biffen och Bananen” urklippt gav mig ekonomisk kompensation och – viktigare – angav i fortsättningen defekter av det här slaget i sina traderaannonser. En annan ursäktade sig med att han inte hade kollat (en serie porträtt av filmstjärnor hade klippts ut i nummer efter nummer) och betalade tillbaka en del av vad jag hade lagt ut.

Men det är faktiskt inte pengarna jag i första hand är ute efter.

Är de här människorna som säljer defekta tidningar verkligen så aningslösa, att de inte förstår, att köparna/samlarna är ute efter exemplar, som åtminstone vad gäller text och bild är intakta?

Det kan nog finnas såna också – världen är full av konstigt funtade människor.

Men jag gissar att det bland de här slarvrarna också finns de som tänker: ”Går det, så går det.”

En otäck debatt

Min vän Jan Hammarlund ringde mig och undrade, om jag hade läst Svenska Dagbladets ledare den 11 januari, ”Varför trivs ABF ihop med extremvänstern?”.

Jo, svarade jag – jag och min hustru har inte den exkluderande attityd som utmärker Svenskans ledarsida, och vi prenumererar följaktligen på Svenska Dagbladet, läser också ledarsidan.

Den aktuella ledaren är otäck i sin censurmentaliet. Utifrån det faktum att det som seminariearrangörer i det återkommande ABF-arrangemanget Socialistiskt Forum förekommer organisationer, vars åsikter och utomparlamentariska aktiviteter (även för mig som socialdemokrat) är extrema, är ledarskribenten inne på att staten – om inte ABF utestänger de här organisationerna – bör strypa anslagen till ABF.

I en replik på Svenska Dagbladets ledarsida svarade ABFs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson bland annat:

”I snart 100 år har vi verkat för demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Vårt syfte, när vi genomför verksamhet med organisationer som kanske inte är demokratiskt rumsrena, är inte att göra dem till ’goda socialdemokrater’ utan möjligen när de blir äldre till goda demokrater, samt att de inte förblir låsta i sin aversion mot samhället. Det är inte någon oansvarig flirt med extremister, vi är övertygade om att dialog är bättre än monolog – att debatt är bättre än tystnad – att öppenhet är bättre än slutenhet.”

Själv skrev jag inför det Socialistiskt Forum som genomfördes i höstas – samma slags diskussion förekom redan då – följande:

”ABF och LO är huvudarrangörer, men många organisationer från vänstern i mycket vid mening medverkar. Det senare irriterar den politiska högern. Nog finns där arrangörer och arrangemang som även jag känner tvekan inför – men det här är ju ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att också gå dit och opponera.”

Jag är en mycket kända antikommunist och har bland annt gett ut pamfletter och böcker med udden riktad mot olika extremistgrupper. Jag har också – i en 500-sidig bok – granskat IB och de hårdhänta metoder man när det begav sig använde mot kommunister av olika schatteringar – registrering, svartlistning på arbetsplatser med mera – men kan inte finna annat än att utfrysningsmetoden i stort sett var kontraproduktiv. Bättre då att möta extremistiska åsikter i öppen debatt!

Jag är också övertygad om att demokrater har bättre argument än de som tvivlar på demokratin eller är antidemokrater.

Framför allt är demokratiska samtal alltid bättre än repression.

Och repression är just det som präglar den nämnda SvD-ledaren och mycket annat inom delar av dagens högerborgerlighet.

Ledaren i SvD utgår från en artikel i senaste numret av det nyliberala samhällsmagasinet Neo – Svenskans bidrag är att föra ut diskussionen på bredden och att kräva ekonomisk bestraffning av ABF.

Svenska Dagbladet har tidigare i en ledare velat få ordföranden i Forum för levande historia – samme Karl-Petter Thorwaldsson! – avsatt.

Den nye medlemmen i Statens kulturråd Johan Staël von Holstein har deklarerat, att socialistiska tidskrifter inte ska få stöd, detta trots att rådet ska göra kvalitativa, inte politiska bedömningar.

Inte så sällan finner jag, att jag själv – en vänstersinnad socialdemokrat – i praktiken är mycket mer liberal (i ordets bästa bemärkelse) än många av dem som själva kallar sig liberaler.

Köp en Hugh Grant-film med Aftonbladet som bilaga!

I förmiddags var jag som vanligt en vända upp till Konsum för att handla dagens lunch- och middagsmat.

I tidningsstället kunde man billigt köpa en film med Hugh Grant och få Aftonbladet på köpet. Där fanns också en DVD med en film i serien ”Morden i Midsomer” – köpte man den, fick man med sig Expressen hem i stället.

Jag köpte Aftonbladet, utan film. Det går fortfarande.

Aftonbladets sportbilaga plockade jag bort, så snart jag hade kommit hem, och av de så kallade nyheterna minns jag inte någon, trots att jag bara för en kort stund sedan tog mig igenom tidningen. Dock minns jag Catti Brandelius och Mohamed Omar från kultursidorna.

Allt fler exemplar av kvällstidningarna förefaller att säljas med lockemedel, som inte har med själva tidningen att göra. Ibland får man en skraplott. Köper man Expressen, kan man emellanåt erbjudas en skönlitterär klassiker.

Jag är en varm anhängare av klassiker, och det är bra att sådana säljs där många människor passerar.

Ändå gör sig den gamle kvalitetstidningsmakaren påmind i mig: Hur vore det att göra tidningar, så intressanta att man får lust att köpa dem på grund av deras innehåll?

* * *

En gammal journalistkompis har, apropå den här artikeln, tipsat mig om en artikel i Dagens Media – läs den här. Jag tycker att den säger mycket om det blad som i dag påstås vara den svenska arbetarrörelsens främsta språkrör.

Kolla Kulturspegeln!

Jag brukar publicera, ibland i redigerad och förlängd form, bloggtexter under Kulturspegeln.

De senaste dagarna har jag åstadkommit en sådan, längre och bearbetad text om Jaan Kross. Klicka på Kulturspegeln, Prosa & lyrik, och sök alfabetiskt på Kross, Jaan.

Här ute i Öregrund har jag under Kulturspegeln, Sångtexter, publicerat en längre text, som även innehåller till exempel skivtips, om och med Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Joe Hill” samt om Rune Lindströms översättning till svenska, ”Balladen om Joe Hill”.

Kulturspegeln härbärgerar främst recensionsmaterial om barnkultur, deckare, film, musik, politik, prosa & lyrik, serier, teater – och så alltså sångtexter med bakgrunder och tips om skivinspelningar och böcker med text och noter.

Botanisera gärna! Klicka gärna ovan.

Läsvärd arbetarrörelsetidskrift

Inte bara antalet utan också antalet läsvärda tidningar och tidskrifter, utgivna av arbetarrörelsen, har minskat starkt jämfört med när jag i unga år blev aktiv i rörelsen. En tidskrift som innehåller mycket intressant läsning är Arbetarhistoria med undertiteln Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Den här tidskriften var värd att följa redan när den redigerades av Klaus Misgeld, och den har verkligen inte blivit sämre under sin nya redaktör, Silke Neunsinger.

Nummer 4 2007 har som tema ”Arbetarrörelsen och konsten”, vilket markeras redan på omslaget: detta är lånat från 1916 års upplaga av socialdemokratiska partiets klassiska jultidning Julfacklan. Besök gärna Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek på Upplandsgatan 4 i Stockholm, alldeles nära Norra Bantorget och LO-borgen, och be att få titta på arbetarrörelsens jul- och första maj-tidningar, så kommer du att upptäcka en skatt, inte minst när det gäller de tecknade inslagen!

Det här temanumret har fått särskild och lite pinsam aktualitet genom planerna hos ledningen i Stockholms Folkets hus att frakta bort ett par monumentalmålningar av Albin Amelin och Sven X:et Erixson (vilket som bekant tills vidare har förhindrats). Margareta Ståhl på ARAB berättar i Arbtarhistoria om inventeringen av arbetarkonst i Folkets Hus och Folkets park från 1890 och fram till i dag. Här kan rikedomen i den inventeringen bara antydas genom uppräkning av namn som Torsen Billman, Lenny Clarhäll, Carl Eldh, Eugen Jansson, Torsten Jurell, Nils Kreuger, Gottfrid Larsson, Nils Nilsson, Nils Wedel med flera. Hur som helst, det vore ju rent sinnessvagt att förskingra det här kulturarvet i samband med att arbetarrörelsens möteslokaler antingen läggs ner eller – ännu värre – designas om till ”neutrala” konferensplatser.

Vad är då arbetarkonst och arbetarlitteratur? Lars Furuland har tidigare definierat arbetarlitteratur som ”litteratur av, om och för arbetare”. I en artikel i Arbetarhistoria definierar litteraturvetaren Magnus Nilsson vid Malmö högskola arbetarlitteratur som ”litteratur vars reception i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen”; han gör sen en analog definition av begreppet arbetarkonst. Jag tycker dock att Nilsson gör det onödigt krångligt för sig i några praktiska fall, till exempel vid bedömningen av hur man ska se på Albin Amelins konst.

Intressant men inte invändningsfri vad gäller tolkningarna – men det bör ju nästan texter av det här slaget inte vara – är också historikern Bert Måralds artikel ”Politisk kamp och försonande konst” om fyra monument till minnet av dramatiska händelser i arbetarrörelsens historia: Ådalen 31 (Lenny Clarhälls konstverk i Lunde), Spanska inbördeskriget 1936-1939 (Liss Erikssons ”La mano” vid Katarinavägen i Stockholm respektive Torsten Renqvists minnesmärke på Masthuggstorget i Göteborg) samt sprängningen av den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå 1940 (Toivo Lundmarks skulptur).

In under numrets konsttema går också Ann-Katrin Hatjes (professor emerita vid Umeå universitet) artiklar om tre radikala karikatyrtecknare i svensk press i början av 1900-talet: Edvard Forsström (1858-1934), Carl A Jacobsson – Jac – (1884-1942) och Ivar Starkenberg (1886-1947). Artikeln är rikligt illustrerad. Fler teckningar av bland andra Starkenberg illustrerar Martin Grass’ artikel om den berömda fotbollsmatchen mellan socialdemokrater och vänstersocialister på Stockholms Stadion 1916. (Det blev 2-1 till socialdemokraterna och publikrekod för svenska lag.)

Utanför huvudtemat – men mycket intressant – är idéhistorieprofessorn Lennart Olaussons artikel om austromarxismen: vi får lära känna de huvudagerande och deras tankar, också ta del av austromarxismens historia.

Om en svensk arbetarrörelsegigant, Gunnar Hirdman, skriver journalisten Lennart Svensson.

Svenssons tar i sin artikel upp två nya böcker om Hirdman, och det leder mig över till att också nämna tidskriftens mycket läsvärda recensionsavdelning, där böcker ges allt det utrymme de förtjänar. Läs gärna själva Hans Larssons recension av Michael Azars bok om Albert Camus, Frantz Fanon och algerietkriget samt Magnus Nilssons recension av Per Sundgrens avhandling ”Kulturen och arbetarrörelsen”.

Summan av kardemumman är att du gör klokt i att prenumerera på Arbetarhistoria. För 210 kronor får du fyra välmatade nummer. Pengarna sätter du in på plusgirokonto 55 75 94-9. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm. Märk talongen med Arbetarhistoria, Prenumeration 2008.

Folket i Bild blir FIBaktuellt

Som jag har berättat, köper jag när tillfälle ges på Tradera nummer av gamla Folket i Bild. Jag har då också köpt nummer av tidningen från tidigt 1960-tal, då den redan hade övergått i ärkefienden Åhlén & Åkerlunds (alltså Bonniers) ägo.

Till att börja med knöt den nya ägaren an till det speciella Folket i Bild-konceptet – även om tidningen något förändrades, kände man då fortfarande, att den levde i sin gamla tradition. Så småningom kom ju tidningen att bli en porrblaska, men det är intressant att notera, att man på vägen dit provade ett annat koncept.

Nummer 50 1963 (10 december) av FiBaktuellt, som jag fick hem med posten i dag, har karaktären av en reportagetidning; tonvikten ligger nu på det nya namnledet aktuellt.

Omslaget domineras av kennedymordet, och FIBaktuellts reportagevinkling är den nattliga dramatik och aktivitet mordet utlöste på bonnierkollegan Expressens redaktion. Längre fram i tidningen finns också en artikel om mordet på Abraham Lincoln, tänkt som en parallell.

Först i tidningen ligger annars en artikel om den nyblivne miljonären Ingo, Ingemar Johansson.

I övrigt hittar man artiklar om Östberlin (”Folkpolisen kan när som helst knacka på dörren”), Lennart Hylands TV-program ”Karusellen”, vapenhandel med Sydafrika, ”Sveriges ödestimmar” (en artikelserie som nu är framme vid 1945), en artikel med budskapet att Maranata och Beatles förorsakar samma eslags extas bland tonårstjejer, en annan om Sven Wallmarks avlyssning av sovjetradion natt och dag och så lite veckotidningsartade plocksidor.

Av arvet från gamla Folket i Bild finns nu bara två ingredienser kvar: Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) serie Biffen och Bananen och så en relativt finstilt debattsida med ett inlägg om välfärdsstaten av författaren Stig Carlson.

Det kanske mest anmärkningsvärda är att gamla FiBs stolta litterära ambitioner nu har reducerats till en spänningsföljetong av Alistair Maclean.

Man riktigt känner redaktionens växande insikt att det enda som nu kan rädda den här tidningen är ett ännu djärvare nytt koncept.

Och som vi nu vet, blev det konceptet bara bröst och bakar.