Snedvinklad Wikipedia-information

Lite av en slump kom jag att på Wikipedia kolla, vad det stod om mig själv. Den ganska korta personpresentationen utmärker sig framför allt av märkligt utvalda detaljer:

”År 2001 skrev Kokk boken Vitbok – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen, om det svenska försvarets underrättelseorganisation Informationsbyrån (IB) kontrollerade och registrerade kommunister, även under 1970-talet. Han samarbetade nära med den östtyske spionen Björn Jensen.”

Den första meningen innehåller helt korrekt information.

Den andra är i ett slags mening också korrekt, men påhängd på det här viset på den första, leder den tanken helt fel. Min IB-utredning (liksom min i flera böcker och småskrifter väl vidimerade antikommunism) har inget att göra med mitt samarbete med Björn Jensen.

Jensen, en före detta reklamman med en stark ådra för satir i kortform, levererade, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), uddiga och roliga kortisar till ledarsidans avdelning Korta meningar. Jag, lika lite som någon annan på socialdemokratiska partistyrelsen, för vilken han gjorde en del andra småjobb, hade någon aning om att han dessutom var östtysk agent. Det har jag också berättat för säkerhetspolisen i samband med att hans verksamhet avslöjades.

Så varför innehåller då den här minimala personinformationen på Wikipedia just den här ganska perifera informationen? Vem kan ha valt ut just det här för publicering, och varför?

Eftersom det lilla som finns där om min person därefter också innehåller uppgifter om min kritik av Mona Sahlin inför valet av ny socialdemokratisk partiledare, får jag en stark känsla av att faktaurvalet har gjorts av någon som inte är anghängare av vare sig Enn Kokk eller socialdemokratin.

* * *

Meningen om mitt ”samarbete” med den östtyske spionen Björn Jensen har nu tagits bort från Wikipedia.

Kyssar och klasskamp

I går kväll hade vi årsmöte i Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala. Jag, ett inventarium i sammanhanget, satt ordförande under årsmötesförhandlingarna.

När dessa var avklarade, var det dags för filmvisning, av en klassiker bland arbetarrörelsens valfilmer, ”Skattefria Andersson” (1954) i regi av Per Gunvall och med Stig Järrel i huvudrollen.

Medan visningen förbereddes, passade jag på att berätta lite om bakgrunden, bland annat om arbetarrörelsens långa tradition av att spela in egna, ibland spelfilmsliknande filmer inför valen och att sedan visa dem i valrörelsen, vilket drog mycke folk åtminstone fram till dess att televisionen tog över intresset.

Jag minns själv hur jag tillsammans med andra i en fullsatt sal i pensionatet i min dåvarande hemby Juniskär i valrörelsen 1954 såg ”Skattefria Andersson” och också fick höra några visdomsord (s) från vår lokale kandidat till riksdagen från Sundsvall, Bo Martinsson.

På den här tiden var arbetarrörelsen en stor aktör inom filmen. I dag finns fortfarande ett antal Folkets Hus-biografer kvar som en påminnelse om den eran, men då var rörelsen också en betydande filmproducent. 1944, men med start av egen produktion 1949, tog arbetarrörelsen över produktionsbolaget Nordisk Tonefilm, det som gjorde även ”Skattefria Andersson” åt socialdemokratiska partiet.

I Aktuellt i politiken (s) nummerr 3 1979 (8 februari) publicerade jag en längre artikel om arbetarrörelsens valfilmer – jag ska strax återkomma till den. På denna huvudartikel fanns också påhängd en bakgrundstext, där huvuddelen av uppgifterna var hämtade ur Gunder Anderssons, Eva Bjärlunds och Ingmari Erikssons bok ”Motbilder” (Tiden):

Folkrörelsderna och filmen

De socialdemokratiska, spelfilmsliknande valfilmerna har faktiskt också sina motsvarigheter inom den kommersiella spelfilmen. Sigurd Wallén förekommer, som skådespelare och regissör, både i spelfilmerna och valfilmerna. Gunder Andersson
nämner i ”Motbilder” (Tiden) ett helt knippe trettitalsfilmer som ideologiskt står för ”Per Albin-linjen”: ”Röda dagen” (1931, regi Gustaf Edgren), ”Karl Fredrik regerar” (1934, regi Gustaf Edgren), ”Konflikt” (1937, regi Per-Axel Branner), ”Med folket för fosterlandet” (1938, regi Sigurd Wallén), ”Mot nya tider” (1939, regi Sigurd Wallén) och ”Stål” (1940, regi Per Lindberg).

* Men även därefter har det förstås gjorts en hel del ”arbetarfilmer” av skiftande kvalitet i form av kommersiella spelfilmer. Här är några, utan något som helst anspråk på fullständighet: Hampe Faustmans ”När ängarna blomma…” (1945) och ”Lars Hård” (1947, efter romaner av Jan Fridegård) och samme regissörs ”Främmande hamn” (1948) och ”Smeder på luffen” (1949), Ingmar Bergmans arbetsmiljöskildringar i de tidiga filmerna ”Hamnstad” (1948) och ”Sommaren med Monika” (1952, efter Per Anders Fogelströms roman), Arne Mattssons ”Rallare” (1947), ”Hård klang” (1952, efter Hans Hergins roman) och ”Männen i mörker” (1955, efter en roman av Owe Husahr), Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen”, (1963), ”Ådalen 31” (1969) och ”Joe Hill” (1972), Jan Troells ”Här har du ditt liv” (1965, efter Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”), en del av Vilgot Sjömans filmer, till exempel ”En handfull kärlek” (1974)., Ingvar Skogsbergs ”Mina drömmars stad” (1976, efter Per Amders Fogelströms böcker), och Margareta Vinterhedens och Alf Israelssons ”Man måste ju leva” (1978).

Arbetarrörelsen började redan på trettitalet att intressera sig för filmen. Det gällde inte bara valfilmerna. Arbetslöshetsfilmen ”De utstötta” (1930) hade LO bland finansiärerna, och Metall producerade ”Järnets män” (1936).

* 1937 bildade SAP, SSU, ABF, LO och KF Arbetarnas filmkommitté för förmedling av filmer för föreningsbruk. Kommittén bytte 1938 namn till Folkrörelsernas filmorganisation, Filmo. Man började nu också att göra egna filmer, främst kortfilmer i 16 millimeters format. Man kopierade också ned biograffilm (35 millimeter) till 16 millimeter.

1939 gjorde Filmo, LO, ABF och socialdemokraterna i Stockholm ett första försök med visning av kvalitetsfilm för arbetarpublik. Den här organisationen, Filmens publikorganisation (FPO) las dock ned redan 1940.

Filmcirklar startades inom ABF 1941.

1941 kom ett nytt alternativ till de kommersiella filmvisningarna. Sveriges Folkbiografer AB, Folkbio, bildades, med Karl Kilbom som direktör och Folkets hus-rörelsens Centralorganisation samt IOGTs och NTOs storloger bland aktieägarna. Till den knöts biograferna i Folkets hus och i godtemplarlokalerna.

Folkbio spelade också tillsammans med ett privat bolag in Ivar Johanssons ”Skogen är vår arvedel”.

1944 gick Folkbio in som majoritetsägare i ett produktionsbolag, Nordisk Tonefilm.

* Filmo, som från 1940 producerade SAPs valfilmer, skaffade 1944 egen ateljé och började också göra långfilmer, till exempel Hampe Faustmans ”När ängarna blomma”. Men företaget knäcktes ekonomiskt och reorganniserades under namnet Föreningsfilmo. Föreningsfilmo återgick till filmuthyrning, en verksamhet som fortfarande pågår (och för varje år kraftigt ökar).

För Nordisk Tonefilm gick det till en början bättre. Man var till exempel med om att producera ett par av Ingmar Bergmans tidiga filmer. Fram till 1949 sysslade Nordisk Tonefilm dock nästan enbart med distribution. 1949 köptes den private delägaren ut, och man började producera egna långfilmer. Arne Mattssons ”Hon dansade en sommar” (1950) blev en både publik och ekonomisk succé.

Det förekom att enskilda fackförbund deltog i produktionerna. Arne Mattssons ”Bärande hav” (1951) gjordes tillsammans med Sjöfolksförbundet och samme regissörs ”Hård klang” (1952) tillsammans med Stenarbetarna. Ytterligare en arbetarfilm av Arne Mattsson är ”Männen i mörker” (1955).

Flera böcker av Sven Edvin Salje filmatiserades: ”På dessa skuldror” (1948) och ”Människors rike” (1949) med Gösta Folke som regissör och ”Vingslag i natten” (1953) och ”Tarps Elin” (1956) med Kenne Fant som regissör. Fant regidebuterade förresten hos Tonefilm. Han har gjort också ”Prästen i Uddarbo” (1958) för Tonefilm.

Ytterligare några filmer från Tonefilm är Arne Mattssons ”Salka Valka” (1954, efter Halldór Kiljan Laxness’ roman), Torgny Anderbergs ”Pärlemor” (1961, efter Gösta Gustaf-Janssons roman) och Gunnar Höglunds ”Kungsleden” (1964, efter Bosse Gustafsons roman).

Ekonomiskt försökte man under slutet av femtitalet få bolaget på fötter med filmer efter Rune Mobergs ”Lille Fridolf”.

Men till slut gick det inte ändå. 1968 såldes Nordisk Tonefilm till privata Omegafilm.

Folkets hus-rörelsens biografer finns dock kvar, för närvarande cirka 380 stycken.

* 1974 startades också Barnens Bio Kontrast, med Unga Örnar som huvudman och FHR, ABF, Hyresgästerna, Riksbyggen och HSB som samarbetspartners. Verksamheten omfattar nu 100 kommuner, sammanlagt ungefär 500 orter. Därmed står folkrörelserna för Sveriges största barnfilmsverksamhet.

* * *

Det bör tilläggas att uppgifterna i artikeln om aktuella förhållanden rör publiceringsåret, 1979.

Huvudartikeln, ”Kyssar och klasskamp”, i samma nummer av Aktuellt i politiken (s), handlar alltså om arbetarrörelsens produktion av valfilmer.

Bakgrunden till att jag kom att intressera mig för dessa var då närmast att jag satt i den jubileumskommitté, som förberedde socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum 1979. Det här jubileet kom att få många spännande inslag. Ett av dem var ”Kampen går vidare!” en valfilmsrapsodi sammanställd av Curt Strömblad. Den producerades av Brevskolan för Socialdemokraterna. Längd 52 minuter; filmen fanns att beställa både som smalfilm (16 millimeter) och som biograffilm (35 millimeter).

I den här filmen ingick avsnitt ur följande valfilmer:
”När Berg och Fält bytte yrken” (1932)
”Landet för folket” (1936)
”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942)
”Hans livs lopp” (1944)
”Per Albin svarar: Välkomna till oss!” (1946)
”De kämpade sig till frihet” (1948)
”Mot framtiden” (1952)
”Skattefria Andersson” (1954)
”En dag som alla andra” (1958)
”Våren 1958” (1958)

Dessutom ingick ett nyinspelat journalfilmavsnitt samt en avslutning av Olof Palme.

Samtliga partidistrikt utlovades egna 16 millimeters-kopior; biografkopior (35 millimeter) kunde hyras genom Föreningsfilmo, där också kopior av de ursprungliga valfilmerna fanns till förhyrning.

Curt Strömblad biträddes i sitt arbete av mig och så av en annan dåvarande anställd på partiexpeditionen, Leif Karlsson, senare känd som chefstjänsteman på PRO. För att kunna komma med välövertänkta råd om vad Stömblad skulle ta med i filmkavalkaden, beslöt vi oss för att själva, i rätt tidsföljd, se partiets samtliga valfilmer. De kunde bäst göras hos Föreningsfilmo, som hade en egen filmvisningslokal i centrala Stockholm.

När det här var aktuellt, höll partiledningen (s) just på med att försöka övertyga en mycket motsträvig riksdagsgrupp (s) om nyttan med att släppa fram Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering. Det skedde naturligtvis med udden riktad mot Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman, men fastän borgerlig splittring även i mina och Leifs ögon var en bra sak, var vi mer än misstänksamma mot att, ens i det syftet, omfamna Folkpartiet. Så i stället för att gå över till riksdagen och lyssna på gruppens utdragna diskussion om den frågan valde Kokk & Karlsson att i stället sitta i Föreningsfilmos lilla biograf och se gamla filmer som manade till kamp mot borgerligheten.

På det här sättet kom vi att bidra till en riktigt bra valfilmskavalkad.

För egen del passade jag också på att i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 publicera en artikel om de gamla valfilmer som jag nyss hade sett:

* * *

Kyssar och klasskamp

Ingress:
Kyssar och klasskamp. Spännande spionjakter och valappeller!
Det har varit ingredienser i socialdemokratiska valfilmer under årens lopp.
ENN KOKK har sett samtliga, och ger en historik.
Samt avslöjar att partiet åter tar filmen i sin tjänst.

Bildtext 1:
Romantiska kärlekspar, som är beredda att kyssa till också för partiet, finns det gott om i de socialdemokratiska valfilmerna. Här drabbar ödet i form av en tombola arbetarsonen (Helge Hagerman) och kamrersdottern (Anna-Greta Adolphson). Ur ”Landet för folket” (1936).

Bildtext 2:
Välkänd skådespelare i tidig roll: Olof Thunberg på agitationsmöte. Bilden ur ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv”.

”Kyss till för partiet!” är titeln på en artikel om de socialdemokratiska valfilmerna av Ingmari Eriksson. Den ingår i ”Motbilder” (Tidens samhällsttudier), svensk socialistisk filmkritik i urval av Gunder Andersson, Eva Bjärlund och Ingmari Eriksson. Denna boktitel säjer något väsentligt om många av de valfilmer partiet gjorde från 1928 till 1963, i många fall både till riksdagsvalen och kommunalvalen. De här filmerna hade karaktären av minilångfilmer på 40-50 minuter. De innehöll både aktuellt valbudskap, ideologi och kärlek.

En av banbrytarna var gamle partisekreteraren och vänstersocialisten Fredrik Ström, som försåg ”Under röda fanor” (1930, regi Per-Axel Branner) med manus och kärlekspar.

Kärlekspar (s)

Kärlekspar à la vanlig spelfilm förekommer också till exmpel i ”Landet för folket” (1936, regi Sigurd Wallén) med manus av John Sandén, socialdemokratisk riksdagsman och redaktör för Värmlands Folkblad, ”Knut löser knuten” (1938, regi Erik Berglund) med manus av Nils Beyer och ”Hans livs hopp” (1944, regi Niklas Skoglund), också den med manus av John Sandén.

I flertalet fall kommer pojken och flickan i de socialdemokratiska valfilmerna från olika samhällsklasser. Ingmari Eriksson ser, kritiskt, det här som ett uttryck för klassförsoningsideologi. Men så enkelt är det inte. Poängen är oftast att tjänstemän har gemensamma intressen med arbetarna. På samma sätt är det ett genomgående drag i de socialdemokratiska valfilmerna, att man vädjar till bönder, kvinnor, kristna och andra svårflirtade grupper att göra gemensam sak med arbetarepartiet.

Lika viktigt var det säkert också att man ville locka med samma medel som den kommersiella spelfilmen. Filmen var en stor publikmagnet på den tidens socialdemokratiska valmöten. Följaktligen arbetade man med spelfilmsstory.

Sigurd Wallén

Man använde sig också av folkkära skådespelare. En del av dem, till exempel Naima Wifstrand, Åke Grönberg, Sigurd Wallén (som i budskap och åtbörder och utseende i flera av filmerna är ett slags Per Albin-figur), Stig Järrel, Julia Caesar, och Hans Sträät, deltog av ideologisk övertygelse. Men raden av både socialdemokratiska och andra skådespelare som deltog i filmerna är mycket lång: Douglas Håge, Hjördis Petterson, Stig Grybe, Olof Thunberg, Rune Lindström, Gaby Stenberg, Björn Berglund, Edvin Adolphson, Sif Ruud, Torsten Lilliecrona, Ingrid Thulin och många, många andra. De som fanns på bioaffischerna skulle också finnas i de socialdemokratiska valfilmerna!

Att göra film var dyrt även då. SAP har lagt ner miljoner på att göra valfilm genom åren. Man har använt en oerhört stor andel av valbudgeten för att göra just film. Fram till sextitalet då televisionen slutgiltigt degraderade spelfilmen som attraktivt medium.

Socialdemokratins insatser inom filmen är faktiskt unika, inte bara om man jämför med de andra svenska partierna utan i hela västvärlden. (Det är bara kommunistpartierna i Östeuropa, tidigast av alla det i Sovjetunionen, som kan visa upp något liknande.)

Att detta också rymmer element som man kan betrakta som kommersiella är inget att förfasa sig över. Tvärt om är det ganska roligt att, så här efteråt, se Gunnar (Hans Strååt) i ”Hans livs lopp” (1944) jaga en nazistisk spion genom skogen, dyka efter honom i en sjö à la ”Tsarens kurir” i TV och där genomföra ett regelrätt filmslagsmål. Det var valfilmer det, på den tiden ideologin (enligt nostalgikerna) stod högre i kurs än i dag!

Men det är klart att filmernas syfte främst var att övertyga. Självklart hade de ett politiskt budskap.

Skattefria Andersson

I själva verket utgör de en lysande dokumentation av vad partiet har stått för politiskt under olika skeden.

I ”När Berg och Fält bytte yrken” (1932) finns bakgrunden till kohandeln, intressegemenskapen mellan industriarbetare och bönder. I ”Landet för folket” (1936) finns arbetslösheten och den socialdemokratiska krispolitiken. Bland annat får man se Per Albin tala på ett folkmöte.

”Folkets värn och välfärd” (1940) och ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942) handlar förstås om behovet av väpnad neutralitetsvakt. Men budskapet är också att den politiska och sociala demokratiseringen har gjort Sveriges försvar till en angelägenhet även för arbetarklassen.

Kvick politisk propaganda mot högerkrafterna är ”Skattefria Andersson” (1954, regi Per Gunvall) som i komedins form visar hus det går när man (Stig Järrel, tjänsteman) vill stå på egna ben och inte betala skatt till den gemensamma sektorn. Då hamnar man med bilen i rapsåkern i stället för på den socialiserade landsvägen. Det är en sevärd film än i dag! Försöket att göra om succén – ”Pettersson i Annorlunda” (1956) – är inte lika lyckat.

Men själva greppet att använda humor, ja rent av revy, var i och för sig inte nytt. Redan i ”Landet för folket” (1936) sjunger några gårdsmusikanter en visa om Per Albin med refrängen ”…så att vi får Per Albin igen”. Och i ”Välkommen till oss, Per Albin svarar” (1946) förekommer Ernst Wigforss livs levande i en revyscen: Han väcks mitt i natten och förs inför en domare anklagad för sin skattepolitik. Sen sjunger Åke Grönberg och The Bobbies ”Demokrater, demokrater, ge Per Albin din röst”!

Dokumentär linje

Mot det här står en dokumentär linje, som delvis är sammanvävd med det spelfilmsaktiga och publikknipande.

Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Ernst Wigforss, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Arne Geijer och andra talar till oss från filmduken. Direkt. Eller i arrangerade eller inklippta inslag i spelfilmerna.

Men framför allt speglar filmerna de enskilda människornas, särskilt arbetarklassens, verklighet.

Det började tidigt med ”Vårt land är ditt” (1928), ”Bonde och arbetare” (1932), där man med tecknade figurer visar hur livsmedelstullarna gynnar godsägarna och storbönderna, och inte minst ”Ropet från de två polerna” (1930), som berättar om hur de norrländska småbönderna har det. Den filmen skildrar verkligheten precis sådan den var.

I ”När Berg och Fält bytte yrken” (1932) finns arbetsbilder från trettitalets början.

”Knut löser knuten” (1938) innehåller en intressant bostadssocial kartläggning.

I de filmer som gjordes under andra världskriget finns journalfilmsaktiga avsnitt som skildrar det yttre hotet och neutralitetsförsvaret, men till exempel ”Folkets värn och välfärd” (1940) innehåller också en skildring av det sociala reformarbete som hade genomförts i Sverige under de gångna 25 åren.

Den kanske bästa filmen i den här traditionen är ”De kämpade sig till frihet” (1948, regi Arne Bornebusch) med manus av Karl Fredriksson (Nordens Karlsson). Den är en spelfilm med ett långt, tillbakablickande avsnitt om statarnas kamp för föreningsrätt och om massarbetslösheten på trettitalet. Åke Grönberg, Naima Wifstrand, Stig Grybe med flera gör lysande rollprestationer. Det är en film som utan vidare borde kunna visas i TV som en halvdokumentär skildring av trettialet (men det går väl dess värre inte av politiska neutralitetsskäl).

De allra sista valfilmerna, ”En dag som alla andra” (1958), ”Våren 1958” (1958) och ”Förändringens vind” (1962), samtliga med Olle Hellbom som manusförfattare och regissör, har helt släppt spelfilmsambitionerna och går på dokumentärlinjen.

Valfilmskavalkad

När Curt Strömblad har ställts inför uppgiften att göra en kombinerad jubileums- och valfilm åt partiet, valfilmsrapsodin ”Kampen går vidare!”, har han helt naturligt knutit an till den dokumentära traditionen i de socialdemokratiska valfilmerna. Att föra över hela spelfilmstories till en film som bara medger korta avsnitt ur valfilmerna är givetvis omöjligt. Men den rymmer ändå en del bra smakprov på det också. Plus något ännu lättsammare i form av sång, musik och revy.

Den sammanbindande tråden i filmen är de tre stegen, partiets kamp för politisk, social och ekonomisk demokrati.

Tiden efter de sista valfilmerna täcks av ett kort, nygjort journalavsnitt. Olof Palme avslutar filmen med ett likaledes nyinspelat avsnitt. Därmed finns partiets samtliga fyra ordförande i samma film.

Bildtext 3:
Arne Lindblad och Naima Wifstrand som det utslitna statarparet i ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942).

Bildtext 4:
Sigurd Wallén spelade ofta med i de socialdemokratiska valfilmerna. Här som gubben h’Österman i valrevyn ”Välkommen till oss” (1946).

Bildtext 5:
Sverige skulle försvaras. Och Sverige var värt att försvara! Det var budskapet i beredskapstidens filmer. Den här bilden är dock från ”Vägen går vidare”, som såg tillbaka på krigstiden.

Bildtext 6:
”En moderlig scriptgirl gav på fredagen Hans excellens statsministern en lätt make upp inne på Kanslihusets gård. Per Albin skulle nämligen ikläda sig en filmskådespelares skepnad. Det är vårt partis valfilm, som håller sig med så förnämliga aktörer. Ovan ses P A framför kameran. Repliken är skriven på svarta tavlan och Arthur Fischer står för säkerhets skull med manuskriptet i handen.”
(Bildtext i Morgon-Tidningen 8 juli 1944

Bildtext 7:
Partifolket filmas i juli 1938 inför valet. Här är det valfilmen ”Knut löser knuten” som blir till. Erik ”Bullen” Berglund diskuterar kamerainställningar med fotografen Erik Bergstrand.

Bildtext 8:
”Valmöten på landet ordnas i dessa dagar i stort antal. Filmer visas, föredrag hålls och den svenska allmogen lyssnar med allvar och eftertänksamhet, varefter man den 17 september i allmänhet röstar så som man redan på förhand bestämt sig för att rösta. Men mötena bidrar dock till den politiska upplysningen och till ett ökat valdeltagarnde”, rapporterar socialdemokratiska Afton-Tidningen (AT) den 1 september 1950 från valmöte i Lunda socken i Samlingshundra härad i mellersta Roslagen.

Bildtext 9:
Gustav Möller talar. Med revyfilmen ”Välkommen till oss” (1946) som lockbete. Någonstans i Sverige.

* * *

Till detta skulel jag bara vilja tillägga att jag, när jag under en lång period var socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, flera år i rad från min uppdragsgivare, partiet, utverkade ganska stora anslag för att restaurera och på så sätt rädda den här filmskatten.

Läs Olof Palme hos Peter Gustavsson!

Peter Gustavsson lyfter på sin blogg fram ett läsvärt stycke text av Olof Palme – läs själva på Peters blogg!

Peter blir politisk redaktör för den lokala edition ETC startar i Uppsala den 5 mars, den röd-gröna veckotidningen UppsalaDemokraten.

Prenumerationspriset är 370 kronor för helår (50 nummer), 200 kronor för halvår (25 nummer).

Prenumerera kan man göra på flera olika sätt:

SMS: Skicka ”UHel” eller ”UHalv” + namn + adress till 070-484 71 54.

Mejl: forlag@etc.se – ange namn, adress och om det gäller hel- eller halvårsprenumeration.

Post: Skicka in namn, adress, postadress och e-postadress och ange om det gäller helårs- eller halvårsprenumeration. Brevet adresseras till UppsalaDemokraten, SVARSPOST 110 216 400, 110 04 STOCKHOLM.

Vill du kolla tidningen på nätet, går du in på http://uppsalademokraten.etc.se.

Erik Lindegren i Lyrikvännen

Årets första nummer (1 2010) av Lyrikvännen ägnas Erik Lindegren. Som 20-åring, 1957, skaffade jag hans ”Dikter 1942-1947”, men jag hade då redan tidigare läst honom, till exempel i mitt liv- och husorgan Folket i Bild och i FiB-redaktören Ivar Öhmans antologi för FiBs lyrikklubb, ”De bästa dikterna”; dess utgivningsår är 1953, men mitt exemplar är från 1955.

Jag läser det här temanumret av Lyrikvännen, redigerat av Jonas Ellerström, med glupande aptit, och det innehåller verkligen mycket läsvärt. Dels en bunt dikter som Lindegren publicerade i olika tidskrifter. Dels texter om Lindegren och hans poesi, av bland andra Håkan Sandell och Lasse Söderberg.

Lindegren är ju en av de riktigt stora modernisterna i svensk poesi, ibland hållen för att vara svår. Men så, mitt bland alla dikterna som påminner om detta, hittar jag en lindegrendikt, som får mig att skratta högt:

Mishappenings

Runbjörn högg i sten
Surbjörn högg Runbjörn
Ingen reste stenen

Fyllbjörn reste miltals
var nästan i Miklagård
Länkbjörn reste Fyllbjörn

Starkbjörn fick fel namn

Styrbjörn styrde Storbjörn
Storbjörn var större än Styrbjörn
Storbjörn reste stenen

Rimbjörn saltade stenen
Stenen reste sig själv

Krutbjörn sprängde stenen
Sikbjörn gravade resten

Storbjörn reste skorsten
Solbjörn reste till månen

Den här dikten av Erik Lindegren var införd i Dagens Nyheter den 2 januari 1965.

Jo, Erik Lindegren hade också en sida som inte var så gravallvarlig. I det här numret av Lyrikvännen belyses detta bland annat i en artikel av Daniel Möller, ”Erik Lindegren som patafysiker”.

Mer än så tänkte jag inte avslöja här – ni måste ju ha kvar något att läsa själva också, när ni har prenumererat.

För 320 kronor (270 kronor om du är under 25 år) får du sex nummer hem i brevlådan. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

I prenumerationspriset ingår också nya böcker i Lyrikklubbens/Ellerströms Lilla serien.

Sing Out! lever ännu – och är värd ett fortsatt liv

Efter ett oroande långt uppehåll, så långt att jag började tro att jag kanske inte hade betalat in min prenumerationsavgift, har jag nu fått nummer 2, vol 53, hösten 2009/vintern 2010, av tidskriften Sing Out!.

2010 fyller Sing Out!, med Pete Seeger som en av grundarna och som medarbetare genom åren, 60 år, och det är bara att hoppas att tidskriften tar sig igenom också sin senaste kris, som vanligt ekonomisk. Sing Out! har klarat kriser förr, och man kan väl hoppas att tillräckligt många av läsarna åter igen ställer upp.

En välbehövlig åtgärd kan vara att öka prenumerantstocken, även här i Sverige. Tidskriften, som utkommer kvartalsvis i stort format (156 sidor per nummer), kostar för närvarande 128 dollar (enligt det meddelande jag har fått för nästa prenumerationsoeriod = SEK 892,09) för så kallat Basic membership, vilket innebär, att man med varje nummer också får en CD med de sånger (text + noter) som återges i numret i fråga, spår från artisternas egna nya skivor. Du kan hitta mer information på nätet, på www.singout.org.

De här CDna har, tillsammans med text- och notmaterialet plus bakgrundstexterna i Sing Out!, hållit mig ständigt à jour med det som rör sig på folkmusikfältet i USA, delvis också på andra håll i världen. Urvalet är brett: traditionell folkmusik, politiska sånger, blues, instrumentala låtar så väl som nya låtar av och med singers-songwriters.

Det senaste numret och CDn rymmer 14 låtar. Bland kända namn som medverkar finns Buffy Sainte-Marie, Liam, Tom och Pat Clancy, Tish Hinojosa (”Our Little Planet” med tex-mex-musik), Levon Helm, Tom Rush (med en annorlunda version av ”Casey Jones”) och så Richie Havens, vars ”Nobody Left to Crown” visar sig innehålla ett politiskt budskap: ”What if they gave an election / And nobody came to vote”.

Men varje gång upptäcker man också nya artister värda att lyssna på. I det här numret har jag fastnat för TriBeCaStan med ”Raphaella”, ett instrumentalt stycke à la zigenarmusik, Johnsmith med ”Scotch Pine” (med snyggt mandolinspel av Tim O’Brien), och Justin Mariama & Juldeh Camara i ”Madam Mariama”.

Några av de nämnda artisterna, bland dem Richie Havens, ägnas längre intervjuer, och så innehåller Sing Out! en jättestor och mycket kunnigt skriven recensionsavdelning, där man presenterar nya skivor av både amerikanska och andra artister. Åtskilliga skivor i min mycket stora skivsamling har jag först fått tips om via Sing Out!.

Jag har följt Sing Out! genom många år, och amerikansk folkmusik och blues och även politisk musik hör till det jag systematiskt har samlat och lyssnat på.

Längst bak i Sing Out! finns alltid minnesord över avlidna i den musikvärld tidskriften bevakar, och med sorg konstaterar jag, att flera av dem jag har lyssnat på genom åren nu har fått sitt ”Last Chorus”: Bess Lomaz Hawes (1921-2009), en gång tillsammans med bland annat Pete Seeger medlem av The Almanac Singers, Mary Travers (1936-2009), Mary i Peter, Paul and Mary, Sam Hinton (1917-2009), känd för bland annat ”Old Man Atom”, och så Mike Seeger (1933-2009), halvbror till Pete och ankare i New Lost City Ramblers. Frid vare med dem – deras musik lever på skivor i min och många andras ägo.

Och så glöm nu inte att skaffa en Basic membership-prenumeration på Sing Out!. Du kommer inte att ångra dig.

Varför verkar intresset för serier sjunka?

Jag är, allt sedan förskoleåldern då jag lärde mig läsa, en inbiten bokläsare, men jag har alltid också läst annat än böcker. När jag var pojke i efterkrigstidens Sverige och under det tidiga femtiotalet kom in i tonåren, läste jag också hela floden av serietidningar som då sköljde över Sverige; både jag och mina lompisar köpte alla serietidningar vi hade råd med och bytte sen med varann.

Jag har uppfostrat mina barn i samma anda. Jag och deras mor har köpt
mängder av böcker och läst dem för dem kväll efter kväll. Men det har inte hindrat mig från att också köpa i stort sett alla serietidningar som fanns åt dem, och serietidningarna var otroligt många under den aktuella perioden, det vill säga det sena sextiotalet plus sjuttiotalet.

På den tiden trängdes serietidningarna i Konsums tidningshyllor: barnserier, skämtserier och äventyrsserier (specialiserade på deckare, vilda västern, superhjältar – you name it). Dessutom publicerade både dags- och veckotidningar rader av serier, många av dem i följetongsform. När jag själv gjorde om det gamla partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin, var det självklart för mig att tidningen också skulle innehålla serier: en skämtsamt kommenterande serie för vuxna (Quinos ”Mafalda”), en barnserie (Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt”) och en äventyrsserie (Jan Lööfs ”Felix”).

Dagens tidningsmakare – jag tänker nu till att börja med inte på dem som gör serietidningar – i olika genrer verkar inte längre vara intresserade av serier. Expressen, med ett stolt förflutet i den svenska seriepubliceringshistorien, har helt slopat sin seriesida. Aftonbladet har fortfarande serier sex dagar i veckan, men nysatsningen på en söndagstidning med mer läsning har lett till en helgtidning helt utan serier.

Schibstedts serieutivning i Sverige, med bra kvalitet, har från årsskiftet lagts ner, och serietidningsutbudet i mitt Konsum är nu jättelitet. Fast man får vara glad för det lilla som finns. I dag var jag inne på Pressbyrån i Svavagallerian här i Uppsala, och där fanns inte en enda serietidning till salu!

Nyligen kom senaste numret av Galago (1 2010) som en påminnelse om att seriemediet numera inte är ensidigt inriktat på barn och ungdomar i lägre tonåren. Och den här breddningen är naturligtvis ett stort framsteg – även om jag kanske inte tyckte att den nittioåttonde utgåvan av Galago hör till det bästa jag har läst i vuxenserieväg.

Men om nu barn och ungdomar inte längre i någon större utsträckning regelbundet läser också serier, dras ju rimligen också, så småningom, mattan bort under fötterna på dem som tecknar och ger ut vuxenserier.

Så vitt jag förstår, sjunker upplagorna för serietidningar – även för klassiska storsäljare som Kalle Anka & co – undan för undan. Visserligen har det gjorts åtminstone tillfälligt framgångsrika försök att lansera nya typer av serietidningar – de japanska mangaserierna är ett exempel – men seriemediet har kraftigt deklinerat: Inte bara upplagorna och antalet titlar sjunker; på tidigare viktiga seriefält sker det föga av innovation.

Det är lätt att hänvisa till att dagens barn hellre ser de japanska animerade filmerna om Mumin än läser (den för övrigt ganska komplicerade) Mumin-serien, skapad av Tove Jansson och sen ritad av Lars Jansson – även om den just nu repriseras I Svenska Dagbladet.

Men vem skapar i dag serier, värda att filma, som ”Mumin”, som Rune Andréassons ”Bamse”? Varför görs det inte i dag begåvade och fantasieggande serier som Marten Toonders ”Tom Puss” eller Jan Lööfs ”Felix”? Var finns de nya ”Rip Kirby” och ”Dick Tracy”?

Är seriemediet – allt från barnserier till äventyrsserier och familjeserier – dömt att dö? Och varför i så fall?

Om jämlikhet i Tvärdrag

Ett nytt välmatat nummer av Tvärdrag har kommit ut. I fokus står vetenskap, men numret knyter också påpassligt an till den jämlikhetdebatt, som har brutit ut med anledning av att Richard Wilkingsons och Kate Picketts bok ”Jämlihetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen” har getts ut på svenska av Karneval förlag. Tvärdrag publicerar ett något redigerat utdrag ur boken.

Boken recenseras också av Walter Korpi under rubriken ”Jämlikhetsande utan fotfäste”. Rubriken är ingen kritik av slutsatserna i boken utan en varning för att de nordiska länderna, hos Wilkingson och Pritchett i många avseenden hittills föregångsländer i fråga om jämlikhet, håller på att lämna sin framgångsrika, jämlikhetspräglade välfärdsmodell.

Jag citerar Korpi:

”I Sverige krympte ojämlikheten i hushållens inkomster kraftigt efter 1946 och nådde sin lägsta nivå 1980. Det året blev vändpunkten. Därefter har ojämlikheten i inkomster ökat kraftigt i Sverige liksom i andra västländer. Ledarna för storföretagen är där en av de starkaste intressegrupperna. LO-ekonomenerna har visat att att medan inkomsten som vd i stora svenska företag 1950 motsvarade 26 industriarbetarlöner, hade skillnaden fram till 1980 krympt till 8 årslöner. Därefter har vd-lönerna stigit som ballonger mot höjden, och genomsnittet 2007 motsvarade inte mindre än 51 industriarbetarlöner.”

Korpi anlägger också ett europeiskt perspektiv:

”EMU har mycket låg inflation som det enda målet för politiken. Regelverket för den politiska kampen i Europa har därmed förändrats. Vad som under efterkrigstiden var den europeiska socialdemokratins styrkebälte, att kunna garantera låg arbetslöshet, har därmed försvunnit. Europas socialdemokratiska partier irrar nu runt utan att hitta fotfäste.”

Åtskilligt annat vore värt att citera, både ur den här artikeln och ur andra ariklar i ”Tvärdrag”. Men varför inte prenumerera och läsa själva? ”Tvärdrag” är i dag arbetarrörelsens utan konkurrens viktigaste och mest läsvärda debattidskrift, och det kostar löjligt lite att få hem den i brevlådan.

Prenumeration helår (sex tjocka nummer) kostar 100 kronor. Sätt in pengarna på Tvärdrag, bankgiro 5676-4822. Glöm inte att skriva ditt eget namn och din egen adress på talongen!

Staffan Skott: Golodomor och Mariampole

Här om dan rekommenderade jag en essä, skriven av Staffan Skott, i Dagens Nyhter och beklagade samtidigt att det inte fanns någon länk till den. Staffan, numera bosatt i Storbritannien, skickade då texten per mejl, dessutom en längre version än den som publicerades i DN:

Käre Enn, så smickrande jag är omnämnd på din blogg. Här är den ursprungliga texten till artikeln om ”Istorija Rossii” – numera får det bara vara 8 000 tecken, men här är den ursprungiga på 11 900.

I remain, sir, your obedient servant
S Skott
Esq

Golodomor och Mariampole

Hur ett land ser på sitt förflutna säger också något om vart det är på väg, eller tror sig vara på väg. Läroböcker i historia är den tydligaste bilden.

Efter 1991 har jag vid besök i Ryssland ofta köpt med mig läroböcker i Rysslands historia, avsedda för högstadiet eller lärarhögskolor, för att jämföra hur de behandlat några ämnen som är som lackmuspapper: det kommunistiska maktövertagandet 1917 (oktober-”revolutionen”, det var i själva verket en statskupp), svälten vid tvångsförstatligandet av jordbruket i början av trettiotalet (”kollektiviseringen”), terrorn 1937-1938 och finska vinterkriget.

Det handlade om böcker godkända av utbildningsministeriet i Moskva. Somliga var omarbetningar av sovjetiska läroböcker. Bland de nya återfanns olika förhållningssätt till känsliga företeelser i det förflutna. Det för Sovjet i alla avseenden pinsamma vinterkriget togs ofta över huvud taget inte upp – i ryska ögon en mindre konflikt bredvid andra världskriget, om än på liv och död för Finland-

Tvångsförstatligandet av jordbruket gav starkast utslag – vågade författarna efter en epok av förtigande ta upp de ohyggliga dödssiffrorna? Mest anmärkningsvärd var en bok som utan omsvep beskrev hur välorganiserat säkerhetstrupper spärrade av jordbruksområdena och beslagtog alla livsmedel man kom över. Den nämnde också att vissa källor talade om mellan 10 och 15 miljoner döda i hela Sovjetunionen 1930-1933. (Ostrovskij & Utkin.)

I andra, försiktigare läroböcker mumlades, gavs lägre siffror, naturligtvis lika förfärliga ändå. I senare upplagor drog Ostrovskij och Utkin försiktigtvis ner siffrorna och detta var en allmän tendens. Knappast på order, utan för att känsligheten för vad som är acceptabelt var en egenskap förutan vilken man inte kunde existera i det gamla Sovjetunionen.

Ett flagrant exempel på överslätande, bortförklaringar och ren förfalskning av Rysslands nattsvarta förflutna är Aleksandr Filippovs lärarhandledning ”Rysslands nyare historia 1945-2006”, som Gudrun Persson grundligen redogjort för i DN (20/8 2008).

Som en sensation från en klar himmel kommer därför en bastant historieskrivning i två volymer om tillsammans 1 872 sidor, avsedd för en vidare läsekrets: ”Rysslands historia 1894-2007” (Istorija Rossii 1894-2007) Den har alla förutsättningar att bli standardverket lång tid framåt. Om det sedan verkligen blir det i Putins och Medvedevs Ryssland är en annan fråga.

De två volymerna har väckt uppmärksamhet både hemma och utomlands. Richard Pipes, den främste rysslandshistorikern i Väst, arbetar på att få fram medel att ge ut dem på engelska: Verket är lika uppseendeväckande för västliga läsare som för ryska. Här finns inte den i ryska böcker vanliga nationalismen, enligt vilken ryssarna alltid varit offer för aggression och aldrig själva ansvariga för sådan.

Pipes framhåller särskilt hur verket undviker nationalism och antisemitism. Det iögonenfallande inslaget av judar i bolsjevikernas ledarskap kommenteras med det korrekta påståendet att numerärt var de en försvinnande minoritet bland landets stora judisk befolkning, som betraktade sina före detta trosfränders kommunistiska verksamhet med avsky och förfäran.

Författarkollektivet bakom Rysslands histioria omfattar 45 namn – många från institutioner som lyder under Ryska Vetenskapsakademin (tidigare SSSRs Vetenskapsakademi), ryska namn från utländska universitet, två höga prästmän som skriver om ryska kyrkan i hemlandet och i exil. Huvudredaktören Andrei Zubov är professor vid Ryska utrikesministeriets eget universitet för internationell politik med förkortningen MGIMO(U) MID RF, en inrättning med långa sovjetiska anor. Bland de otaliga källor som anförs finns även västliga auktoriteter – Conquest, Rummel, emigranterna Heller och Nekritj.

Här mumlas inte i skägget. Redan i förordet talar Zubov om nödvändigheten att ”berätta sanningen om tillvaron och utvecklingen för folken i Ryssland under 1900-talet”, ett sekel som var ”oändligt tragiskt” för dessa folk; denna sanning som inte sällan är ”bitter och hjärtslitande”. Uppgiften att skildra Ryssland måste också innefatta emigrationen, som ”levde i tidigare aldrig upplevd frihet, men fjärran från sitt land”, till skillnad från ryssarna i hemlandet, ”totalt berövade all frihet”. Här talas inte om ”oktober-revolutionen” utan om statskuppen.

Under Gorbatjovs glasnost redogjorde många ryska historiker öppenhjärtigt för sådana kontroversiella ämnen, men det har tagit tjugo år för detta sammanhängande verk att komma till stånd, med materiellt stöd från personer som inte vill framträda. Man får hoppas att de med tiden vågar göra det – de är värda allt beröm.

Omständigheterna kring vinterkriget utreddes ordentligt vid en finsk-rysk historikerkonferens redan för tretton år sedan och här kommer samma fakta och förlustsiffror fram – uppåt 175 000 stupade rödarmister och 23 000 finska soldater. Här uttalas samma beundran för finnarnas förmåga att försvara sitt oberoende och sin demokrati som man på sovjetisk tid ibland fick höra i privatsamtal.

Bland rysslandshistorikerna i Väst finns en liten grupp, ”revisionisterna”, som ifrågasätter Conquest, Pipes, Malia , Heller & Nekrich och andra gedigna auktoriteter. ”Egentligen var det inte SÅ illa”, kan man sammanfatta deras inställning. Efter Sovjets sammanbrott och alla fakta för att inte tala om bekräftanden som kom fram om det förflutna har revisionisterna fått flytta tillbaka sina positioner men de hävdar till exempel att det inte var Stalin som själv styrde utvecklingen med folkmord och Gulagverksamhet, att svälten 1932-1933 inte var avsiktligt organiserad och så vidare. Här har de inget att hämta. ”Stalin bär det fulla ansvaret för att det kvartssekel som han styrde landet var den dystraste och blodigaste tiden i hela Rysslands historia.”

”Golodomor” är ett ord med samma kusliga klang som Förintelsen, Holocaust, Shoah. Det används på ukrainska (då som Holodomor) om folkmordet på ukrainska bönder 1932-1933 och är sammansatt av ordet för svält, golod, och massdöd eller epidemi, mor. Åtminstone på ryska är det en nybildning som inte står i de största lexika; i svenska elektroniska pressarkiv finns två träffar på ordet, den första i en artikel i DN 2002 av Michael Winiarski.

I ”Rysslands historia” talar man om Första Golodomor och Andra Golodomor. Det första är svälten under inbördeskriget, då man beslagtog böndernas livsmedel – 5,2 miljoner döda i svält. Inalles räknas här med 12 miljoner offer för inbördeskriget 1918–1922, för vilket kommunisterna bär ansvaret. Av dessa 12 miljoner var det 430 000 stupade hos de röda och vita, resten är svälten, epidemier och terror, huvudsakligen röd sådan.

Andra Golodomor 1932-1933 kostade enligt ”Rysslands historia” 6,5 miljoner människor livet i Ukraina; i övrigt uppges ytterligare 2,6 miljoner ha dött som följd av tvångsförstatligandet av jordbruket, i ”avkulakiseringen” (deportation av motståndare till ”kollektiviseringen”), försämrade livsförhållanden och offer för dödligheten i Gulag. Men det understryks hur dessa siffror måste anses som lägsta säkra uppgifter. Och dagens ukrainska säkerhetstjänst (!) talar om 10 miljoner svältdöda i enbart Ukraina. Robert Conquest blev på sin tid hånad från vänsterhåll för sin beräkning 11 miljoner för hela Sovjetunionen, varav 5 miljoner i Ukraina.

Sovjetunionen exporterade under denna tid spannmål för att finansiera industrialiseringen. Men Stalins främsta avsikt med Golodomor 2 var att knäcka motståndet mot tvångsförstatligandet av jordbruket. Man skulle kunna tro att tillräckligt var känt av ohyggliga omständigheter från detta massmord på lika många människor (ett av många massmord) som Sveriges befolkning i dag, men här kommer ytterligare kusligheter i dagen.

”Att man åt katter och hundar var ingenting. Inte heller att man bakom ryggen på myndigheterna släpade fram nedgrävd självdöd boskap och åt. När vintern var som hårdast började man gräva upp lik och åt, och sedan gav man sig på levande människor.” (I:898.)

”Det var just svält och död, och inte alls leverans av spannmål och andra livsmedel, som var den främsta målet för bolsjevikerna under denna kampanj. /…/ På en mönsteranläggning för svinskötsel, som levererade prima fläsk till säkerhetstjänsten i Kiev, utfodrade man grisarna med linser, som lantbefolkningen som höll på att svälta till döds bara kunde drömma om. Bönderna började då komma till svinfarmen när man körde ut grisarnas spillning. De grävde ut osmälta linser ur avföringen och åt dem. När säkerhetstjänsten såg det gav de order om att svinfodret skulle vara finmalet. Detta hände 1933.” (Citerat ur en bok av D. Gojtjenko från 2006. II:899.)

Efter inbördeskriget översvämmades Sovjet av hemlösa barn, besprizorniki. De pedagogiska experimentanstalterna med den berömde Makarenko i spetsen kunde bara ta hand om en liten bråkdel; 1922 var de enligt utbildningsministern Lunatjarskij 9 miljoner. Efter svältåren 1932-1933 tillkom nya. Vad blev det av alla dessa besprizorniki?

De sattes in i koncentrationsläger där dödligheten var stor, de dog i Golodomor två. I mitten på trettiotalet infördes lagar om dödsstraff ner till tolv år. Landsflyktiga ryssar har skrivit om att man helt enkelt sköt hemlösa barn (Orlov, Krivitskij). Det verkar ligga något i det: i en kyrka i Rostovtrakten som disponerats av hemliga polisen påträffades nyligen mer än femtio barnlik med kulhål i huvudena.

Zubovs bok innehåller många sådana detaljer som man inte hört förut. Hans och de fyrtiofem författarnas verk fungerar som ett pedagogiskt uppslagsverk där man kan slå upp olika avsnitt ur Sovjetunionens och Ryska federationens historia, men de stora linjerna finns där för dem som vill sträckläsa de artonhundra sidorna, fram till dagens duumvirat Putin och Medvedev. Boken går tvärtemot Putins åsikt att Sovjetunionens sammanbrott var vår tids ”största geopolitiska katastrof”; medan Medvedevs uttalanden om nödvändigheten att känna den tragiska Sovjetepoken närmast är en uppmaning att gå och köpa verket. De två spelar nog dubbelrollen bad cop and good cop.

Att andra världskriget i Öst (”Stora Fosterländska Kriget”) var ett krig mellan två ohyggliga diktatorer går inte att säga i vissa ryska kretsar, men i Zubovs bok är det en självklarhet. Bland alla detaljer i skildringen av andra världskriget stöter man plötsligt på ett kuriosum som i alla fall jag aldrig hört talas om.

När Hitler och Stalin i samförstånd delade Polen besatte tyskarna Mariampoleområdet i sydvästra Litauen, som egentligen hörde till Stalins intresseområde. Han ville av strategiska skäl ha det – och det kom till ett köpslående mellan de två diktatorerna. Stalin fick det till slut för 7,5 miljoner dollar i guld.

Antingen det var Wehrmacht eller Röda Armén som fick Mariampole så innebar det tragedier, lidande och för många en förtidig död.

”Rysslands historia I & II” är en guldgruva. För den som vill ha mardrömmar.

STAFFAN SKOTT

Medan kaffet kallnar

Medan förmiddagskaffet kallnar, försjunker jag i en utdragen och njutningsfull tidningsläsning. I dag (26 januari 2010) är det Dagens Nyheters kulturdel som bjuder på den ena intressanta artikeln efter den andra.

Min gamle vän Björn Kumm har i dagens tidning publicerat ”Förlåt Haiti!”, en artikel som fördjupar bilden av Haitis tragedi till att omfatta också det lidandets historia bortom den katastrof vi nu ser bilder från i TV och i kvällstidningarna. Det finns nu också en länk till artikeln.

Björn hör till dem som ibland hörs av per mejl, till exempel med tips om något intressant att läsa, men det händer också att han skriver kommentarer till texter här på bloggen.

En annan gammal journalistvän, Staffan Skott, numera tillsammans med sin hustru bosatt i Storbritannien, erkänner oförbehållsamt att han inte vet hur man skriver kommentarer på bloggen. Det gjorde han senast i ett långt mejl, som innehöll åtskilligt som skulle ha platsat som kommentarer till olika saker jag har skrivit.

I dagens DN fanns en essä av honom, ”Rysslands historia”, som jag gärna vill puffa för – tyvärr finns det inte någon länk i det fallet. Skott är en rysslandskännare av rang och har själv skrivit en rad intressanta böcker om både Ryssland och kommunismen, men i det här fallet refererar han, med många drabbande detaljer, ett tvåbandsverk i ämnet skrivet av 45 ryska historiker.

Den tredje artikeln jag vill puffa för handlar om något jag själv alldeles nyligen skrev om, pjäsen om Hannah Arendt och Martin Heidegger på Uppsala stadsteater. Leif Zerns recension, ”Kärleken som filosofisk gåta”, publicerades först i dag, men eftersom den, utifrån samma positiva grundvärdering som min, ytterligare belyser poängerna med den här teateruppsättningen, vill jag gärna leda mina läsare vidare dit. Och det går – läs själva här!

Melodikrysset nummer 3 2010

I dag har jag råkat ut för en ordentlig blackout – jag talar nu om V6 + V7. Jag kom inte i håg titeln på låten som spelades, men jag tror det var en ABBA-låt. I så fall heter en av upphovsmännen Benny Andersson. Den andra delen av fråga förstod jag inte riktigt, men vad jag kunde begripa efterlystes en engelsk grupp, vars namn i direkt översättning blir ett ”fenomen”. The Shadows går in, och i så fall skulle svaret bli skuggor. Dess värre vet jag inte om de har spelat in något av ABBA. /Låten var hämtad ur Chess och har spelats in av The Shadows, så de svar jag angav blev ändå korrekta./

Veckans Evert Taube identifierade jag också, först utan att komma på vistiteln. Men det måste ha varit ”Himlajord”, eftersom landet som efterlystes måste bli Australien.

Dansband ligger utanför det jag brukar lyssna på, men det började i dag med ett sådant, Arvingarna, som spelade ”Kärlek överallt”. Det bästa med Arvingarna var att gruppnamnet gav en massa ledbokstäver.

Det hjälpte mig till exempel att komma på att den som sjöng ”Have You Ever Really Loved a Woman” var Bryan Adams. Fast det hade jag nog klarat ändå.

Ännu lättare för mig var det att klara frågan intill, lite av en lustifikation från Anders Eldemans sida: TV-signaturen vi fick lyssna på hörde nämligen till ”Familjen Adams”.

Då tyckte jag den andra TV-frågan var svårare. Den svenska serien, med bland andra Nalle Knutsson, har jag nämligen aldrig sett. Men Google hjälper: den hette ”Club Goa”.

I TV gick också den barn-TV-serie vars signatur vi hörde, ”Fablernas värld”, där en av de centrala figurerna var en uggla. Den minns jag; jag hade barn i tittaråldern på den tiden.

Och nog har jag också sjungit ”Sov du lilla videung” för mina barn, minns den också från Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?” som vi använde i småskolan.

Jag hör till den kategori som gärna ser ”Allsång på Skansen” i TV. Men vad hette den grupp som backade upp Lasse Berghagen? Lili Öst hjälpte mig på traven: Avec var det!

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men redan innan Anders Eldeman hade meddelat filmtiteln, hade jag kommit på att kompositören till filmmusiken var Francis Lai.

Gamla psalmer kan jag sen folkskoletiden, men jag har luckor i min kunskap om den frireligiösa repertoaren. Den sång av Pelle Karlsson vi hörde måste dock ha varit ”När du går över floden”.

Slutligen ett par frågor där jag var på helt säker mark.

Ulf Lundell har jag allt av, däribland CDn ”Omaha”, där man hittar ”Lilla kärleken”.

Han liksom Nina Simone har en omisskännlig röst. Henne hörde vi sist i dag, med ”My Baby Just Cares For Me”.

Det senare gäller också i mitt fall.

* * *

På jakt efter något svar till någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller meed att klicka på Blog ovan. I bäda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.