Jo, Astrid Lindgren var socialdemokrat

Astrid Lindgrens främsta rent politiska aktion, om den så kallade Pomperipossa-effekten (hon skrev i Expressen att hon fick betala 102 procent i marginalskatt), bidrog med all säkerhet till att socialdemokratin förlorade valet 1976, för första gången på 44 år. I sanningens namn bidrog väl finansminister Gunnar Sträng med sitt lite nedlåtande svar också till detta – hade han, likt Göran Persson senare, medgett att det fanns abnormiteter i skatteskalorna, hade kanske den här olyckan kunnat avvärjas.

Av den här episoden har många dragit slutsatsen att Astrid Lindgren, för övrigt bonddotter från Småland och med en bror som satt i riksdagen för Centerpartiet, var borgerlig.

Jag sitter inte inne med något facit till hur Astrid Lindgren röstade genom åren, men det mesta tyder på att hon under större delen av sitt liv själv betraktade sig som socialdemokrat.

I dagens Dagens Nyheter (16 maj 2010) finns en artikel, ”Brev från Astrid Lindgren visar hennes stöd för S”, som bekräftar detta. I artikeln, som baseras på uppgifter i Rolf Gustavssons kommande bok ”Carlsson”, citeras (och återges i faksimil) ett tröstebrev från Astrid till Ingvar Carlsson år 1995, i vilket hon själv identifierar sig som socialdemokrat: hon talar där både om ”vår regering” och ”vårt parti”.

Hela artikeln i DN hittar du här.

Det är ju bra att få det här klarlagt, men för mig kommer det här verkligen inte som en överraskning. Den som likt mig är väl förtrogen med Astrid Lindgrens alla böcker kan knappast komma till någon annan slutsats än att hon hade ett stort socialt patos och hade sitt hjärta till vänster.

Själv tycker jag att det här blir allra tydligast i böckerna om Madicken – den andra av dem utkom för övrigt just 1976 – och då tänker jag inte bara på Madickens uppställning för andra som inte har det så bra förspänt i samhället som hon själv utan också på hennes pappas roll som radikal chefredaktör.

Eugen Semitjov – inte bara serie- utan även rymdtecknare

Som den serieälskare jag är har jag tidigare utförligt berättat om Eugen Semitjovs (1923-1987) klassiska äventyrsserie ”Allan Kämpe” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Serier.

Urban Sjölander, vars kommentarer ni då och då kan läsa här på bloggen, hade vänligheten att skänka mig ett nummer av serietidningen Allan Kämpe, som jag också har skrivit om i den artikel jag hänvisar till ovan. Nyligen erbjöd han mig att få låna en självbiografisk bok av Eugen Semitjov, ”Rymdtecknaren” (Askild & Kärnekull förlag, 1983). Jag var in på det antikvariat, Två Sekel, Ubans hustru diriver på Kungsängsgatan i Uppsala och har nu också läst den.

Semitjov, som blott 19-årig år 1942 började teckna ”Allan Kämpe”, hade efter en kort och oinspirerad bana på ritkontor börjat gå kvällskurs på Berghs reklamskola och lockades där att försöka illustrera en novell i Jules Verne-Magasinet. Skolans chef, Gösta Bergh, plockade då fram några sidor av Alex Raymonds rymdserie ”Blixt Gordon”, närmast för att visa Semitjov hur man med tuschpenna ritar ett rymdskepp i rörelse.

Det här ledde till att Semitjov själv försökte rita en rymdserie, ”Rolf Stål”, i veckotidningsformat – men han fick nobben av Bulls Presstjänst, som distribuerade serier. Chefen där uppmuntrade ändå Semitjov att försöka rita en helt ny serie.

Eugen Semitjov erinrade sig då en novell hans far, Vladimir Semitjov – familjen var ryska emigranter – hade skrivit om en grupp forskare som hade dragit sig tillbaka till polartrakterna för att från sitt hemliga centrum där försöka rädda världen. Den här novellen inspirerade Eugen att skapa något liknande, ”Hjärntrusten”, lokaliserad till Nordpolen. Allan Kämpe, till att börja med vanlig pilot, tvingas nödlanda i polarisen i närheten och kommer därefter att tillsammans med sin ständiga följeslagare Eva börja arbeta för Hjärntrusten.

Den här gången slog Bulls Presstjänst till, och ”Allan Kämpe” kom så småningom att publiceras inte bara i svenska dagstidningar, till exempel Morgon-Tidningen/Social-Demokraten och Dagbladet/Nya Samhället i mina gamla hemtrakter (Sundsvall med omnejd) utan också i Norge, Danmark, Finland och efterkrigstidens Tyskland, ja ända borta i Argentina.

Semitjov var 19 år 1943 när ”Allan Kämpe” först publicerades i ”Veckans Äventyr” (50.000 exemplar i upplaga!), och han fortsatte att teckna ”Allan Kämpe” i hela 14 år, innan andra uppgifter tog över. För egen del skulle jag gärna ha velat se mer av den här serien än den sida från tidigt 1950-tal som illustrerar det här alltför korta avsnittet i boken.

Resten av boken ägnas nämligen åt det som skulle bli Eugen Semitjovs värv under åren därefter, som rymdtecknare framför allt i dagspress. När ryssarna 1957 skickade upp sin första rymdfarkost, var Semitjov knuten till Aftonbladet, och den här kvällstidningen gav honom verkligen gång på gång stort utrymme: på ettan, på helsidor, till och med på löpet. Eugen Semitjov blev Aftonbladets ”rymdtecknare”. Senare hade han en liknande uppgift även på Svenska Dagbladet.

Hans teckningar i den här genren är fantasieggande och inte så sällan folkbildande, även om han ibland var tvungen att gissa och fantisera om hur det ena eller det andra såg ut – han visar i den här självbiografiska boken att han inte så sällan hamnade häpnadsväckande nära sanningen, ibland dock innan verkligheten hann i kapp honom. Till det som bidrog till att hans teckningar inte blev rena fantasifoster var upprepade resor till USA, där han fick bevittna många uppskjutningar av rymdfarkoster. I fallet Sovjetunionen fick han till och med tillfälle att praktisera sin ryska på Jurij Gagarin.

Men ska jag vara alldeles uppriktig är jag inte lika intresserad av det här, där Eugen Semitjov alltså beskriver rymdresenärernas och rymdstationernas verklighet, som jag är av hans fria fantasier i serien ”Allan Kämpe”.

Uppsalamåndag

I måndags var jag relativt tidigt tvungen att lämna sommarhuset för Uppsala, och det var först kort före midnatt jag återvände till Öregrund.

Det som först tvingade mig att ta bussen in till stan var att jag hade tid hos tandhygienisten. När jag sist, i början av året, var på Folktandvården, bedömdes det för riskabelt att göra en omfattande tandrengöring, detta eftersom jag då nyligen hade haft en hjärtinfarkt. Och även den här gången inleddes undersökningen med att jag fick ta en rejäl dos penicillin. Nå, jag lever fortfarande. Och förresten tror jag att mina tänder, bortsett från lite tandsten, var i ganska fint skick: Jag använder dagligen, förutom tandborsten och Apotekets tandkräm, mellanrumsborste, tandstickor och tandtråd. Och sen sköljer jag med Apotekets munskölj, som innehåller fluor.

Efter tandläkarbesöket fick jag tid över innan det var dags att gå till dagens sammanträde. Så jag åt en sen lunch, gick till Akademibokhandeln/Lundeq och besåg hyllorna, glesare fyllda eftersom böckerna numera ska exponeras med omslagen utåt, och sen gick jag till Svanströms för att kolla beståndet av tidskriftssamlare.

Vi är en tidskriftsprenumererande och tidskriftssamlande familj och spar på sådant som Vi, trädgårdstidskrifter, serietidningar och seriealbum. Dessutom har jag under senare år på Tradera köpt mängder av äldre nummer, ibland hela årgångar av gamla Folket i Bild.

När barnen var små samlade vi mycket av det här, bland annat deras serietidningar och seriealbum, i kartonger, men nackdelen är uppenbar: tidningarna är svåråtkomliga och måste sen, om man tar fram dem, återbördas i nummerföljd. Högen av icke undanställda tidskrifter har nu växt på gränsen till det ohanterliga, och jag har länge funderat över att skaffa tidskriftssamlare för att årgångsvis förvara de olika tidskrifterna.

Ett problem är att tidskriftsårgångar ju, beroende på tidskrifternas tjocklek, kan fordra olika storlek på de mappar de ska förvaras i, så jag var alltså in på Svanströms och tog mått på de tidskriftssamlare de hade. Priset visade sig inte överlag vara relaterat till bredden men varierade mellan 52:50 och 87 kronor. Så mycket tidskrifter som vi har skulle vi behöva göra en ganska rejäl investering bara för att härbärgera alla de tidskrifter som inte redan ligger i kartonger. Och skulle vi sortera upp alla tidskrifterna i kartongerna på samma sätt, vågar jag nästan inte tänka på vad det skulle kosta.

På Akademibokhandeln såg jag förresten att det fanns tidskriftssamlare i blå plast, dock egendomligt nog utan något pris utsatt. Jag måste ta reda på mer om dem, innan jag bestämmer mig.

På kvällen hade Folkrörelsearkivet i Uppsala län årsmöte i Industriminnesföreningens lokaler på Salagatan. Lokalen var så fylld av ombud att man måste bära in extra stolar.

Jag är, för andra mandatperioden, Uppsala kommuns representant i Folkrörelsearkivets styrelse, därtill vald av Kulturnämnden. Jag valdes till detta värv, när de rödgröna under förra mandatperioden satt vid makten i Uppsala, men den nya borgerliga majoriteten i Kulturnämnden lät mig generöst nog sitta kvar även under innevarande mandatperiod. På sätt och vis tycker jag det inte var helt fel, eftersom Folkrörelsearkivet bedriver en ekumenisk verksamhet: även borgerliga partier förvarar sina arkivalier i Folkrörelsearkivet; det sitter centerpartister i dess styrelse, jag träffade folkpartister bland ombuden, och så vidare. Här besjälas vi alla, oavsett meningsskiljaktigheter i andra frågor, av tanken att folkrörelser av olika slag bär på ett kulturarv, viktigt för hela det svenska samhället.

Så kvällens inledande program var en film, tagen av arkivchefen Kim Söderström under en resa i Tanzania, och den handlade delvis om hur svenska folkrörelser, i det här fallet frikyrkor, bedriver verksamhet – till och med lär ut arkivbildning – i Östafrika.

Jag har för egen del beslutat att inte kandidera för en tredje mandatperiod i Kulturnämnden, och därmed kommer jag efter höstens val också att lämna uppdraget som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse.

Till min stora överraskning fann jag, när jag läste handlingarna inför årsmötet, att valberedningens förslag innehöll ett för mig välkänt namn på ny ledamot som representant för nykterhetsrörelsen: Kerstin Kokk.

Kerstin, som är vår dotter, delar sina föräldrars kärlek till folkrörelserna: Hon har länge arbetat på IOGT/NTOs centrala kontor i Stockholm och är nu anställd på Forum för frivilligt socialt arbete, också det beläget i Stockholm. Eftersom Kerstin dessutom är utbildad arkivarie, är hon faktiskt som klippt och skuren för det här uppdraget.

Så när Kerstin, på grund av ett inställt tåg lätt försenad, anländer till årsmötet, hittar vi platser bredvid varann, deltar också båda i den nyvalda styrelsens konstituerande sammanträde efter årsmötet – jag har ju ännu inte hunnit avgå.

Och sen tar vi farväl av varann på gatan utanför: pappa går till en sen öregrundsbuss, och dottern tar cykeln hem till barnen och deras pappa.

Politikens udda sidor

Hans O Alfredsson möter mina läsare då och då här på bloggen. Han har, liksom jag, ett långt jounalistliv bakom sig, och i vårt fall finns det också annat som förenar. Vi är till exempel båda uppvuxna i Mellannorrland, han i Ångermanland och jag i grannlandskapet Medelpad – dessutom har jag gjort lumpen i Sollefteå.

Men det som främst, inbillar jag mig, drar honom till min blogg är att han – under många år politisk reporter på Svenska Dagbladet (vilket inte måste betyda att han delar tidningens politiska linje) – liksom jag inte har intresserat sig bara för politikens stora stridsfrågor utan också för dess mer udda sidor, och de är många.

Själv skrev jag om sådant i den kåserande spalten Det händer på ledaruppslaget i Aktuellt i politiken (s). Hans O Alfredsson har på motsvarande sätt roat läsarna med kåserande krönikor på nyhetsplats.

Det udda i politikens värld behöver inte nödvändigtvis vara liktydigt med det perifera. Historien om hur Aina Erlander efter sin makes död till Statsrådsberedningen lämnade tillbaka kulspetspennor – inte blyertspennor som det har påståtts – med texten ”Tillhör Statsverket” inleder således boken ”Erlanders pennor” (Ordelivet, 2010) där Hans O Alfredsson har samlat ett antal av sina krönikor och kåserier om politik i Svenska Dagbladet. Ytligt sett är det här en rolig historia, men den har samtidigt en djupare innebörd: Den är ett vittnesbörd om en generation socialdemokrater som inte ville sko sig, om så bara med Statsverkets pennor.

Alfredsson har sinne för de märkliga detaljerna, de där djävulen sägs bo men som ofta – när man får syn på dem – säger mycket mer än de händelser och principer de agerande i politiken själva skjuter fram i förgrunden. Alla partier från vänster till höger får sina fiskar varma, och så ska det ju vara, när en journalist, om än i personlig ton, publicerar sig på nyhetsplats. Men de iakttagelser han förmedlar är, liksom hans kommentarer, mer roliga än elaka. Som när han noterar att socialminister Ingela Thalén (S) och Landstingsförbundets ordförande Gunnar Hofring (S) 1991 vid samma kongress använde sig av praktiskt taget identiska formuleringar. Alfresson sammanfattar: ”Båda förnekade efteråt att de höll sig med en gemensam talskrivare vid namn Gösta Knutsson. Ja, han med Bill och Bull.”

De är oavbrutet roande att läsa, de här kåserierna om politik. Eftersom tiden går fort också i politiken och minnet hos de flesta läsare – även hos mig som själv har upplevt en del av det Alfredsson skriver om – är kort, har författaren med lätt hand redigerat sina tidigare publicerade texter, till exempel fogat in en del årtal i texterna. Själv skulle jag dock gärna ha sett att datum och år för den ursprungliga publiceringen i Svenska Dagbladet också hade satts ut.

En politisk kameleont

I Upsala Nya Tidnining den 19 april 2010 finns en intervju med Centerns nye valombudsman i Uppsala län. Han heter Roland Nordqvist och är för en större allmänhet känd som Teliapappan.

Han berättar att han redan i förra valrörelsen jobbade för Centern, närmare bestämt som mediarådgivare åt riksdagsledamoten Solveig Zander.

Det visar sig, att han tidigare har arbetat som ledarskribent på tre tidningar, två moderata och en socialdemokratisk. Så UNTs Johanna Odlander ställer den logiska följdfrågan:

Sympatiserar du med Centerpartiets värderingar?

– Jag sympatiserar med många partier och Centern är ett av dem. Jag kan stå för att jag jobbar för dem.

Mycket riktigt har Nordqvist jobbat både som reklammodell och skådespelare.

Det är alltså inte helt uteslutet att han kan spela rollen av centerpartist så väl som den av moderat eller socialdemokrat.

Frågan är hur väljarna ser på en politiker som likt en kameleont kan välja färg efter den tillfälliga omgivningen.

Samtal mellan intellektuella

Jag känner inte Thomas Nydahl (född 1952) personligen, men jag har nu ganska länge följt hans blogg. Jag delar inte alla hans åsikter, och jag kan ibland tycka att hans verklighetstolkningar är väldigt pessimistiska. Å andra sidan gillar jag hans glupande aptit på litteratur, finner också hans synpunkter på böcker intressanta. Jag bör väl också tillägga, att jag inte är särskilt förtrogen med Nydahls ganska omfattande författarskap.

Alvar Alsterdal (1926-1991) har jag ytligt träffat någon gång för länge sedan, men jag har aldrig lärt känna honom närmare. Honom läste jag gärna i Arbetet; jag minns honom som god stilist och dessutom rolig och träffsäker iakttagare. Jag har också haft stor glädje av flera av hans böcker, till exempel ”Den nya vänstern” från 1963. Jag har vidare med stor behållning läst de antologier han tillsammans med Ove Sandell gjorde med texter av Hjalmar Branting, Axel Danielsson och Bengt Lidforss; de borde alla återutges.

Alsterdal var gråsosse. Nydahl har, efter en revolutionär period i KFML/SKP, senare intagit en position som jag inte skulle kalla antipolitisk men väl antipartipolitisk. De här båda fann varann genom kulturtidskriften Studiekamraten, framför allt under den period då Nydahl var dess redaktör. Alsterdal skrev regelbundet krönikor och recensioner för Studiekamraten.

Från att de först, från 1985, hade utbytt tankar i redaktionella ärenden – Alsterdal arbetade utomlands som diplomat – blev deras brev till varandra allt mer personliga. De träffades personligen och förblev vänner ända tills Alsterdal allt för tidigt, vid blott 64 års ålder, år 1991 hastigt dog under tjänstgöring i London.

Thomas Nydahl har nu i boken ”En centraleuropeisk afton. Breven från Alvar Alsterdal” (Tusculum förlag, 2010) publicerat deras brevväxling så långt den finns bevarad. Den här boken är ett levande vittnesbörd om att intellektuella människor, även när de inte har identiska åsikter eller erfarenheter, gärna dras till varandra åtminstone när det finns vissa gemensamma nämnare.

Brevväxlingen mellan Nydahl och Alsterdal är ett myller av referenser till, tips om och synpunkter på böcker och artiklar, delvis också musik. Nydahl har vinnlagt sig om att förse de nu publicerade breven med förklarande noter, vilket borde göra det möjligt för inte lika belästa att orientera sig. Själv har jag läst ganska många av dem som nämns i notapparaten – Rosa Luxemburg, Elmer Diktonius, Folke Dahlberg, Lars Andersson, Leszek Kołakowski, Erwin Leiser, Benny Andersen, Erik Goland, Ove Allansson, Bengt Berg, Peder Sjögren och andra – också träffat till exempel skulptören Willy Gordon, och så vidare. Men jag kan ju tänka mig att andra trots notapparaten kan finna det svårt att ibland följa med i alla de namn- och associationsrika breven.

En lite speciell gemensam nämnare mellan mig och de här båda brevskrivarna är vårt gemensamma intresse för Svante Foerster (1931-1980), vars namn förekommer ett stort antal gånger i den här brevvolymen. Jag började läsa honom och brevväxla med honom under min gymnasietid i Sundsvall. När jag sen kom till Uppsala som student, träffade jag honom både där och i Stockholm, och under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) publicerade jag, ända fram till hans död, noveller av honom i min tidning.

Svantes brev är, i sin speciella genre, litterära mästerstycken, faktiskt, om herrar Nydahl och Alsterdal förlåter, ännu mer läsvärda än deras egen brevväxling. Alsterdal, som för övrigt under ett skede av livet var gift med Foersters före detta hustru Kerstin, gav 1987 ut en samling brev från Svante Foerster till olika personer, ”Jag saknar dig på ett mumlande sätt”.

Thomas Nydahl gav samma år ut Svante Foerster-antologin ”Kärleken upphäver tiden. Dikter 1952-1981”. I den kan man till exempel hitta Foersters fantastiska dikt ”I detta land, kamrat”, som jag tidigare har återgett här på bloggen – du hittar den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Det finns ett ämne som förenar de här tre – Alvar Alsterdal, Svante Foerster och Thomas Nydahl – nämligen kärleken till Israel, en vurm som kan tänkas göra en del av läsarna förbannade. Missförstå mig inte: jag var själv i yngre dar, när Israel fortfarande hade drag av socialistiskt experimentsamhälle, mycket välvilligt inställd till det här landet. Jag försvarar fortfarande Israels rätt att existera (inom 1967 års gränser), men jag behöver väl inte närmare förklara varför min syn på Israel har förändrats en hel del. Så när till exempel Alsterdal i brev till Nydahl uttalar sig kritiskt om sin dåvarande chef, utrikesminister Sten Andersson, hänger jag inte med riktigt, särskilt som kritiken inte närmare utvecklas.

Ytterligare en intressant förbindelselänk på det här spåret: Karl Berman (1910-2004), judisk affärsman i annonsbranschen, var, framgår det av den här brevvolymen, vän med så väl Alvar Alsterdal som Thomas Nydahl och Svante Foerster.

Och så var han under min chefredaktörstid annonschef för Aktuellt i politiken (s).

Räknenissarna kvaddar det som är DNs konkurrensfördel

Dagens Nyheters ledarsida hör inte till det jag älskar mest i världen. Sedan dess sista någorlunda balanserade röst, Barbro Hedvall, slutade, ägnar jag den här borgerliga åsiktsmaskinen allt mindre intresse.

Men fortfarande har DN en stark konkurrensfördel framför de övriga morgontidningar jag läser, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning: kulturdelen med dess vida utbud av meningar och infallvinklar.

Svenskan kämpade, trots sitt upplagemässiga och ekonomiska underläge, länge tappert med att bjuda läsarna intressant läsning om kultur. Så gjorde också UNT när Bo Ingvar Kollberg var kulturredaktör. Jag tror i och för sig inte att de nuvarande kulturredaktörerna på respektive tidning har lägre ambitioner, men resurserna och utrymmet för kulturbevakningen har helt uppenbart krympts i båda fallen.

Hur som helst har det här förstärkt det faktum att DNs kulturdel har känts som höjdpunkten i den dagliga morgontidningsläsningen.

Den som med stor framgång har lett DNs kulturredaktion är Maria Schottenius, och jag har därför full förståelse för att hon nu väljer att kliva åt sidan. Kostnaderna för kulturdelen ska bantas med mycket stora belopp, och då får någon annan ta ansvaret för den krympta kulturdel som blir kvar.

När nu DN är i ekonomiskt trångmål, måste naturligtvis alla delar av redaktionen bidra till besparingar, så långt är det korrekt resonerat. Men kulturavdelningen är DNs överlägset bästa del och därmed försäljningsargument, så när räknenissarna ställer så stora besparingskrav på just den, tror jag att de i stjälva verket förstärker tidningens problem.

Så vitt jag har förstått utgår man i det här fallet också från principer, som inte riktigt passar just en kulturredaktion. Det låter ju förnuftigt, att man vill reducera redaktionen till mer av heltidstjänster, men då missar man att att det bland tidningens bästa kulturskribenter finns de som medvetet – och fullt legitimt – har valt att kombinera sitt skrivande för DN med eget skrivande. Ett exempel: Jag hörde här om dan ryktas om att Nina Björk, en av DN Kulturs verkligt intressanta och läsvärda skribenter, på det här sättet skulle vara på väg att trängas bort från tidningen. Sker det, blir tidningen fattigare, i längden också på ett sätt som till och med räknenissarna förstår.

Det här som nu sker med kultursidorna, senast DNs, gynnar rimligen de tidningar som framhärdar i att fortsätta satsa på kultur. Aftonbladets kulturredaktion har faktiskt till och med fått ökade resurser, vilket märks – men Åsa Linderborg lär ju ändå inte ha pengar och utrymme nog för att härbärgera ens de allra bästa bland dem som blir över, när DN har bantat färdigt sin kulturavdelning.

Apropå rondellhundar

Provokationer, både mot religioner och politiska meningsriktningar, är ju ingen helt ny företeelse.

Under min redaktörstid på Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas publicerade jag på ledaravdelningen följande:

TROSBEKÄNNELSE

Låtom oss nu gemensamt bekänna vår kapitalistiska tro:

Vi tro på Gud Äganderätten, maktens och välståndets skapare.

Vi tro ock på Penningpåsen, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av Konkurrensmentaliteten, född av Hagalenskapen, skändad under Marx och Engels, dock aldrig död och begraven, stundom nedgrävd i jorden, men alltid uppstånden igen, tronande på Gud Äganderättens högra sida, därifrån dömande socialister och andra galningar.

Vi tro ock på Konkurrensmentaliteten, en helig allmännelig Höger, de konservativas samfund, pengarnas räntabilitet, klassgränsernas uppståndelse och ett behagligt liv.

Amen

(Libertas nummer 3 1962)

På kryss med Aftonbladet

Som mina läsare vet, är jag en inbiten melodikrysslösare. Jag löser över huvud taget mycket korsord, som ett slags ständigt pågående hjärngymnasitik. Inte bara kunskaperna utan också associationsförmågan tränas.

Oftast köper jag på måndagarna Aftonbladet Kryss och löser kryssen där, som vanligt utan att skicka in svaren. Det vill säga, ett kryss löser jag aldrig, Sportkrysset; sport är jag inte intresserad av, läser aldrig sportsidor eller ser sportsändningar i TV. Jag har visserligen en gång prövat att lösa det ändå, liksom på rent jävelskap, och lyckats med hjälp av bland annat Google, men jag har aldrig känt någon lockelse att fortsätta.

Aftonbladet har ju gjort om sin kryssbilaga. Många nya konstruktörer har tillkommit, men för egen del gillar jag fortfarande en av de gamla (nå ja, hon ser ganska ung ut på bild), Anna Hagberg, bäst. Framför allt ger hon mig en hygglig match med sitt Svåra krysset varje vecka.

I samband med omgörningen av kryssbilagan fick hon lämna över uppgiften att konstruera kryptot, Kryptiskt, till Gudrun Pettersson. Efter mycket inledande trassel med felnumrering har Kryptot sen fungerat hyggligt – men det har varit lite för lättlöst. I veckans krypto finns dock ett nygammalt grepp: inga ledbokstäver. Nå, jag har löst såna krypton förr och startade med att gissa på ett ord i ramsan som löper genom kryptot och kombinera vad jag fick fram med ett parti, där det ord jag trodde det var fanns omkastat. Länge fick jag då ingen mening i det omvända svaret och trodde jag var på fel spår – tills jag upptäckte att Gudrun Pettersson där använde sig av en förkortning som svar. Hon gör så ibland, och jag ogillar det.

En svår men rimlig uppgift krysskonstruktörer har är att få till en jämn svårighetsgrad i varje enskilt kryss. Sålunda gör Anna Hagberg också Stjärnkrysset, och det är, som sig bör, betydligt lättare att lösa än hennes Svåra krysset.

Man lär sig så småningom att vissa krysskonstruktörer har en återkommadne faiblesse för att i allmänt inte särskilt svåra kryss stoppa in enskilda ord från något specialfält som de själva älskar, djurriket till exempel.

Jag är för egen del rätt förtjust i att Aftonbladets kryssbilaga numera vid sidan om alla sina bildkryss också har ett gammaldags hederligt korsord med utskrivna frågor, Kluriga korsordet. (Det har dock drabbats av upprepade felnumreringar, vilket är ett stort aber i den här typen av kryss.) Konstruktören, P O Carlzén, är duktig, men jag retar mig på en sak med hans kryss: nästan varje gång finns det bland de sökta svaren något eller några ord av typen ovanliga fackuttryck, som inte kan anses ingå i normal allmänbildning utan måste sökas med hjälp av ordböcker och uppslagsverk.

Den här sortens krav på specialkunskaper kan man ju ha i kryss av typen Musikkrysset, men i andra, mer allmänna kryss bör man nog mer arbeta med allmänbildning och associationsförmåga.

Mats Olséns ordfläta Bikupan brukar jag också regelbundet lösa – den talang som fordras för detta är förmåga att i par identifiera ord, i vilka det ingår kombinationer av två eller tre bokstäver.

Det här är som sagt inte så vansinningt svårt, men nog tycker jag att Olsén har en nästan osannolik förmåga att hitta märkliga ord till sin ordfläta. Här några modesta exempel från veckans nummer: BAMAKO, BYABÖN, KAKAPO, KATJON, KETTLA, KOKAKO…

Men herregud – dom här orden kan ni väl allihop?

* * *

Tillägg: Just nu har jag löst Kluriga korsordet, så långt det nu gick. L41 existerar inte, men svaret på L41 går in på L42, som inte har någon fråga. Värre ändå är det med L31: Där finns ingen fråga, och det går därför inte att sluta sig till vilken bokstav som ska in på den tomma ruta som blir kvar, när man har löst övriga frågor.

Varför är det så svårt att permanent få ordning på det här korsordet?

Jag minns ingenting från melodifestivalfinalen

Jag har ett problem. Jag lyssnade på melodifestivalfinalen i går kväll, och jag minns Anna Bergendahl som vann men inte den låt hon vann med, ”This Is My Life”. Egentligen minns jag inte någon av låtarna, men jag minns i alla fall hur titelfrasen ”Jag vill om du vågar” lät i Pernilla Wahlgrens tappning.

Jag ser aldrig på TV-programmet Idiot heller, så snart är jag nog körd för gott som melodikrysslösare. Om inte ens finallåtarna i Melodifestivalen har så mycket schlagertycke att de fastnar i musikminnet, hur ska Anders Eldeman då kunna konstruera framtidens kryss?